Redigera med hjälp av en tapetrulle

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

För någon vecka sedan tapetserade vi om i yngsta sonens rum. Bebis tapeterna, gula med elefanter och giraffer, revs bort och ersattes med enfärgade ljusgrå. Ja, förutom på en vägg som nu är tapetserad med grafitti mönstrad tapet. Allt enligt sonens önskemål 🙂

Det sägs att tapetsera tillsammans är en sådan där sak som verkligen testar förhållandet och om man klarar av det utan att gå isär efteråt så klarar man allt vad livet utsätter förhållandet för. Jag kan gladeligen berätta att vi, jag och mannen, trots lite svordomar och sura miner klarade oss igenom pärsen och nu har vi sagt att det inte blir något mer tapetserande på minsta tio år.

Men det var inte tapetsering jag skulle skriva om idag, utan vad man kan använda tapeter till förutom att tapetsera med 🙂

Jag fick tillbaka manuset från min redaktör tillsammans med två a4 sidor av anteckningar och förslag på vad som behöver fördjupas, förankras och förtydligas. När jag satte mig och skulle börja ta tag i dessa saker så kom jag ca sex kapitel innan jag insåg att jag behövde en ordentlig översikt över manuset där jag kan skriva in vad jag ska fördjupa, förankra, förtydliga och plantera i varje scen.

Post-it lapparna är toppen men jag behövde något annat. Något mer visuellt. Så jag letade fram en tapetrulle som blev över från när vi tapetserade och ritade upp en tidslinje. Scen för scen, kapitel för kapitel har jag skrivit in längs tidslinjen tillsammans med det som behöver fixas så nu vet jag precis vad som ska in vart och förhoppningsvis kommer redigeringen att gå lättare och jag slipper fundera på om jag redan förankrat det eller hintat om det?

20170920_162543

Vi får se om det fungerar 🙂

Dessutom så har tidslinjen gett mig en tydligare blid av vart jag har mina vändpunkter, hinder, vart klimax ligger och hur jag ska lägga lite extra krut innan dessa för att vrida till det lite ytterligare.

Vem kunde ana att jag skulle uppskatta att vara lite mer organiserad när jag skriver 🙂 Det är lite av en aha-upplevelse faktiskt 🙂
Vem vet vad detta kan sluta med?

Kram på er och ha en bra start på veckan!

PS. På torsdag börjar bokmässan i GBG. Jag är som ett barn som väntar på julafton. Det ska bli riktigt roligt att få vara där som utgiven författare detta år 🙂 Hoppas att jag ser många av er där! Om ni vill veta tider och platser som det går att träffa mig på, gå in på min blogg så finns all info där.

Writer – rewriter?

”Det jobbigaste med att skriva en bok är att man känner sig så jävla värdelös emellanåt”, hörde jag en författare säga. Då skrattade jag lite och tänkte att hon överdrev. Nu har jag fattat vad hon syftar på.

Jag har fått kommentarer från förlaget avseende mitt råmanus.

Först blev jag tacksam men lyckan varade inte länge. När jag öppnade texten efter att ha låtit den vila i några månader var det som om Mårran dragit förbi. Allt var tyst, svart och hade frusit till is. Till och med månen hade tappat all sin färg. Jag blev livrädd. Det var skit.

En klok yrkesman har sagt till mig: ”När du tror att du är klar går du igenom det en gång till och förstärker alla karaktärer.” Det var också huvudsynpunkterna från förlaget.

Jag satt som Skruttet och stirrade rakt fram i ungefär ett dygn och kände mig värdelös. Att skrämma Skrutt är förstås inte svårt, de faller lätt i gråt. Jag läste några bra böcker för att se hur proffsen gör och gick en oerhört lång promenad. Som Knyttet kom jag tillbaka och utbrast: ”Det här blir inte lätt, för Mårran är det värsta jag har sett.”

De följande dagarna ägnade jag åt att skriva om bakgrundsporträtten till karaktärerna i boken. Jag vet redan en del om dem men de behöver ju mer. Alla utom en som jag bestämde mig för att stryka. Han var alldeles för trist. Det finns inte rum för sådana.

Därefter ändrade jag även två scener, och lyfte in en biroll så att min huvudperson har någon att spela mot. Hon var som Skruttet tidigare, en mes. Det måste åtgärdas.

Jag la också upp en tidsplan (hur mycket ska jag gå igenom varje dag för att hinna?), satte på kaffe och bullade upp med enorma mängder saltlakrits. Sedan återstod bara en enda sak. Att pigga upp mig med en arg och krigisk dans och hugga mina tänder djupt i Mårrans svans.

Och från den stunden har jag strukit, fyllt på och ändrat som i trans.

Ernest Hemingway lär ha sagt: ”The first draft of anything is shit.” Han har givetvis rätt.

Från och med nu är mitt motto inte längre att bli en bra författare. Jag ska bli en riktigt suverän omskrivare.

Jaha, och nu då?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag är lite vilsen just nu när jag inte har något manus som behöver mig varenda lediga sekund jag har.

Kanske borde jag fila på synopsis för del tre? Eller göra research för Brutna små regler? Eller egentligen bara något som har med skrivandet av Brutna små regler att göra, men istället gör jag typ allt annat medan jag väntar på att feedbacken från min redaktör ska trilla in.

    1. Kollar Facebook – typ var femte minut eller så för att se om någon skrivit något intressant i gruppen Författare på Facebook.
    2. Fixar te – för man måste ju ha te, så är det bara.
    3. Kollar Instagram – där postas det alltid nya roliga saker från en massa författare jag följer 🙂
    4. Fixar nytt te eftersom det andra troligtvis blivit kallt.
    5. Plöjer romance böcker från min ”Att läsa”-hög – för jag menar man kan aldrig bli trött på romance böcker 🙂
    6. Går promenader med lilla hunden.
    7. Läser författarbloggar – det är roligt att se hur andra författare har det i sin författarvardag. Lite som Instagram men här får man mer.
    8. Tvättar och diskar – har man en tonåring och en pre-teen så … ja jag behöver nog inte säga mer.
    9. Fixar ännu mer te 🙂
    10. Syr lite – måste ju fixa en klänning (eller två) att ha på bokmässan.
    11. Bloggar lite – eller försöker i alla fall 🙂
    12. Youtub:ar (är det ens ett ord?) tal och paneldebatter med de riktigt stora romance författarna – fasiken vad bra de är. Jag vill också bli så bra när jag blir stor!
      Här är två av mina favoriter som jag verkligen tycker att ni ska kika på:

Önskar er en härlig måndag och en bra start på veckan. Nu ska jag gå och göra mig lite te 🙂

Kram kram ❤

Manuset är inlämnat

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Herregud vilken galen tid det varit.

Varje ledig stund har gått åt till skrivandet. Sena kvällar och tidiga morgnar. Ändå har det känts som att jag stått och stampat på samma ställe utan att röra mig framåt. Så många val, så många scener att ta ställning till om de ska vara kvar eller om de ska skrivas om eller om de helt enkelt inte får vara med längre. Det har blivit en hel del sand skyfflande, byggande av sandslott som rivits och byggts upp igen i andra konstellationer.

Men nu är det klart.

För denna gång.

Jag är nöjd med ändringarna jag gjort i manuset. Nu är det bara att vänta in domen från redaktören som ska nagelfara det och komma med kloka kommentarer. Jag ser så fram emot att få jobba med hen igen. Jag lärde mig otroligt mycket under arbetet med Hemligeter små och jag hoppas kunna lära mig ännu mer denna gång som jag kan ta med mig in i skrivandet av del tre.
Den här delen som kommer nu, när jag kan lägga energi på att hitta rätt känslor i scener, få dialogerna att lyfta och ge tyngd åt mina karaktärer är något som jag verkligen ser fram emot. Jag älskar mitt manus redan nu men jag vet att det kan bli ännu bättre med lite hårt arbete och vägledning från min fantastiska redaktör.

Nu ska jag försöka att släppa tankarna på manuset tills det kommer tillbaka. Det är svårare än det låter. Ja, ni som skriver vet ju hur det är.
Istället ska jag läsa alla böcker i min ”att läsa” – hög, eller jag ska i alla fall göra ett försök.

Jag ska även fundera lite på del tre och slipa på storyn 🙂

Skriv på alla fina där ute!!

Kram på er ❤

Bye bye darlings

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Usch vad jag har dödat darlings denna revidering. Vissa har gjort mer ont än andra. Men nu så här i efterhand börjar jag se att det har varit nödvändigt. Manuset är förhoppningsvis inte alls lika baktungt längre och det känns som att storyn flyter bättre.

Ibland blir man så fast i sitt eget sätt att se på saker, hur man tycker att det ska vara att man inte kan se hur mycket bättre det skulle kunna bli om man bara såg på det från ett annat håll.

Med Hemligheter små anlitade jag en lektör när jag tyckte att manuset var klart. Så var givetvis inte fallet. Jag hade en ganska lång bit kvar. Synpunkterna från lektören fick mig att vrida och vända på vissa saker, se dem i nytt ljus. Och ibland blev det bättre och ibland bestämde jag mig för att behålla dem som de var.

Samma sak är det nu med Brutna små regler. Den stora skillnaden är att det är min redaktör som agerar extra ögon och kommer med smarta synpunkter på min text som jag (troligtvis) inte skulle ha sett själv.

Vissa av synpunkterna har fått mig att ifrågasätta vad det är jag vill få fram och om scenen jag valt är det bästa sättet att få fram den informationen eller om jag helt enkelt kan skriva om den så att det blir bättre. Eller om scenen helt enkelt inte tillför något så att den kan plockas bort helt.

Och det har jag gjort med några scener. Och ja, det var jobbigt. Riktigt jobbigt.

Förhoppningsvis kommer jag att inte märka att de är borta när det är dags att läsa igenom hela manuset från början till slut. Vilket borde bli i eftermiddag. Då har jag fortfarande tid att lägga in de ändringar jag vill göra innan det är dags att skicka in på torsdag.

Och sen börjar allt om igen.

Vem vet, då kanske jag får vinka hej då till ytterligare några darlings.

Visst är det underbart att vara författare?

Kram kram på er!

Struktur is the way to go – I hope

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Det blir ett kort inlägg från mig idag. Stressen över redigeringen börjar så sakta komma krypandes.

Det är 1,5 vecka kvar. Bara.

Jag är lite mer än halvvägs igenom manuset, igen. Jag fick gå tillbaka en bit och ändra en sak som gav stora ringar på vattnet, men det var en nödvändig ändring.

För att hinna ta mig igenom resten av manuset har jag idag gjort upp en detaljerad plan där jag angett hur långt jag behöver komma varje dag tills det är dags att skicka till redaktören. Jag har skrivit ner alla ändringar som ska göras i varje kapitel och skrivit korta synopsis över de nya scenerna som behöver skrivas.
Jag har aldrig skrivit så här strukturerat innan. Det ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Om jag kommer att hinna (vilket jag måste, det finns inget annat alternativ). Om det kommer att bli bra (just nu känns det så där om jag ska vara ärlig).

Ni kan väl hålla tummarna för mig och skicka positiva tankar. Det skulle verkligen uppskattas 🙂 Behöver ni att jag håller tummarna eller skickar glada tankar tillbaka så är det bara att hojta till 🙂

 

En liten bok fylld av tankar och känslor

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Under arbetet med Hemligheter små, från skrivandet av råmanus till att jag korrekturläste manuset innan tryck, så skrev jag dagbok.

En skrivdagbok.

Jag antecknade var jag suttit och skrivit, vilken tid på dygnet, känslan jag haft medan jag skrivit och om något känts extra bra eller extra kämpigt.

20170814_101016

Det är ganska intressant att gå tillbaka och läsa hur jag upplevde saker och ting när jag befann mig i samma situation med Hemligheter små som jag är nu med Brutna små regler. Jag kan se hur vissa saker kommer igen och att vissa saker har jag utvecklats på.

Förra gången kämpade jag tex. mycket med feedbacken från redaktören. Jag hade svårt att ta till mig den och jag behövde längre tid på mig att smälta alla synpunkter. Denna gång har den processen gått mycket lättare och smidigare. Kanske för att jag denna gång själv kände att manuset var långt ifrån färdigt när jag skickade det till förlaget 🙂
Och precis som när jag redigerade Hemligheter små så har jag även nu en tendens till att ha dagar där jag inte får ner särskilt många ord eller tar mig igenom scenerna som behöver redigeras, där jag istället funderar mycket och benar ut saker i huvudet för att sedan ha otroligt produktiva dagar där jag kan skriva flera nya scener och hinna gå igenom flera kapitel.

Att kunna gå tillbaka och se hur jag kände och upplevde det under arbetet med Hemligheter små har faktiskt fått mig att känna mindre stress över vart jag befinner mig just nu i redigeringen av Brutna små regler och jag har haft färre djupa dippar av tvivel där jag ifrågasatt om jag överhuvudtaget kan skriva.

Jag gillar verkligen formatet med en skrivdagbok. Jag gillar att kunna gå tillbaka och minnas och läsa om hur jag kände och tänkte. Och att motiveras av det. Att veta att även när det kändes hopplöst så lyckades jag ta mig ur det och nå målet.

Det ska bli roligt att få gå tillbaka och läsa skrivdagboken för Brutna små regler sen, när jag håller den färdiga boken i min hand och jag sitter med ett nytt råmanus som ska bearbetats 🙂

 

 

Hej, från botten av redigeringsträsket

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Långt, långt, där nere på botten av redigeringsträsket befinner jag mig just nu och det enda som existerar i mitt huvud är mitt manus.

När jag inte sitter vid datorn och skriver går jag runt och har konversationer med mina karaktärer, ibland i mitt huvud och ibland ut högt.

”Mamma, du blir lite knasig när du skriver”, sa min yngsta son idag när vi satt vid köksbordet efter att vi ätit middag och jag precis bollat en idé till manuset med mannen.
”Jag vet”, svarade jag lite ursäktande.
”Det gör inget, mamma. Du är ganska rolig när du är sån.”

De känner igen den här fasen från när jag redigerade Hemligheter små och låter mig alltså hållas. De tittar inte längre på mig som om jag hade små gröna antenner på huvudet när jag plötsligt kan börja gräla med mina karaktärer för att de inte gör som jag vill eller när jag klappar händerna för mig själv och ler stort om jag lyckas få till en scen. Eller när det inte går att få kontakt med mig för att jag sitter försjunken i mina egna tankar, som 99 gånger av 100 handlar om mitt manus.

Jag har tur som har en stöttande familj, utan deras förståelse skulle allting kännas betydligt mycket tyngre och jag skulle antagligen även ha betydligt mycket mer ångest över att jag prioriterar skrivandet över allt annat under vissa perioder. Som nu.

Men de vet, precis som jag, att skrivandet får mig att må bra. Att jag njuter av varje sekund jag får hålla på med det trots att det inte alltid verkar så. Som när jag ligger lutad över tangenterna och stönar eller mumlar eller gråter en skvätt över hur dåligt allt känns och att jag aldrig kommer få ihop en bok till. (Vilket jag givetvis kommer att få, det vet jag ju egentligen)

Just nu ska jag precis ge mig in i en intensiv fas där jag ska reda ut hela sista tredjedelen av manuset. Nya scener ska skrivas och de scener som är kvar av det gamla ska flyttas om. Bara att tänka på det får mig att bli alldeles matt, men det är bara att köra på. Ända in i kaklet.

Och vem vet, kanske kan jag roa min son lite medan jag håller på 🙂

 

 

 

 

Släpp in mig, snälla!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag hade verkligen sett fram emot att få grotta ner mig i texten igen men det går bara inte. Det tar tvärstopp efter bara några sidor. Något saknas. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Kanske är det att jag ännu inte kommit till att älska mina nya huvudkaraktärer, att jag inte lärt känna dem utan och innan, som gör att den där känslan saknas. Den som får dem att komma till liv och inte längre bara vara två påhittade personer i ett dokument på datorn utan mer som mina vänner. Som jag kan ha konversationer tillsammans med mitt huvud (och ibland inte enbart i mitt huvud 😮 )

Med Alexandra och Daniel hade jag två år på mig att lära känna dem, att skapa ett band till dem. Den tiden har jag inte nu. Jag har 38 dagar på mig att krypa in under deras skinn och skapa den kontakten så att jag kan göra dem rättvisa när jag skriver. Så att jag utan tvekan vet exakt hur de kommer att agera i situationer som uppstår och hur de pratar och rör sig beroende på vem de umgås med.

Jag vet redan vilka skolor de gått på, vad deras favorit mat är, vem som var deras första kärlek osv. Jag kan hela deras bakgrund men jag behöver mer. Jag behöver de små sakerna, detaljerna som gör dem levande.

Jag fortsätter att harva mig framåt. Sida för sida, mening för menig, ord för ord. Jag tänker att om jag fortsätter att dyka upp, göra min del av arbetet så kommer de förhoppningsvis snart att göra sin del: släppa in mig.

Nice waiter, he is my wife

För första gången på mycket länge är jag ledig. Perfekt då ska jag läsa alla böcker jag missat, tänkte jag hoppfullt. Samtidigt som jag själv skriver har jag nämligen svårt att läsa och bokberget har nu växt till en nivå som får Mount Everest att blekna. Med ett rus i kroppen hällde jag upp en kopp kaffe och satte mig i solstolen väl gömd bakom stugknuten. Det kändes högtidligt. Men två sidor in i första romanen gjorde jag en förskräcklig upptäckt.

Nämen, ordet ”gårdsplanen” förekommer visst två gånger i samma stycke? Upprepning! Det gick någon sida. Det ”pirrar”? – en förbjuden kliché! Någon sekund senare – Åh vilka snygga meningar och ingen börjar på samma sätt! Ytterligare ett stycke – Fin gestaltning här av hur rädsla känns – det ska jag lägga på minnet. Nytt kapitel: hallå, var är ”tid och rum”? Sådär höll det på tills jag med ett tryck över bröstet la ifrån mig boken. Den är riktigt bra men min läsning är fullständigt fakkad. Jag har förvandlats till en redigeringshäxa!

Det känns lite som när jag var fjorton och åkte till Rio de Janeiro över sommaren och sabbade min engelska för all framtid. Det finns en fredsorganisation vars grundtanke är att motverka framtida krig genom att barn i världen lär känna varandra. När organisationen hade en uttagning inför kommande program sommaren 1991 tjuvåkte jag till Södermalm för att delta. Efter intervjuerna fick man fylla i en lapp och önska resmål. ”Det låter fint men välj ett land där de också pratar engelska så att du tränar språket”, sa min rationelle far när jag upphetsat berättade om den lilla utflykten. Hoppsan tänkte jag som just hade placerat de länder som låg längst bort från Sverige överst på önskelistan.

”Jag skickar aldrig min fjortonåriga dotter själv till Brasilien”, var också pappas reaktion när antagningsbeskedet damp ner i vår brevlåda men några månader senare satt jag ändå på ett plan över atlanten full av förväntan. Fem flickor och fem pojkar deltog i programmet och vi skulle bo i varsin familj. Tre av flickorna hette Anna och för att särskilja oss kallades jag ”Bågis”. När vi landade i Rio stod tio lika förväntansfulla familjer och en sambakung på flygplatsen och mötte oss. Jag tittade efter någon jag kände igen från slarviga svartvita fotokopior (varken internet eller digitalkameror existerade vid den här tiden) och såg till slut en leende skock som stolt höll upp en skylt med texten ”Welcome Bögis”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Knappt hann jag tänka på det heller förrän jag var övertäckt med kindpussar och någon jag gissade var fadern i familjen utbrast: ”Nice waiter. He is my wife”, och pekade på en vacker kvinna bredvid sig. Kvinnan log och fortsatte generat: ”Sunny shiny.”

Jag blir varm inombords när jag tänker på min Brasilianska familj även om de senare bytte ut ”Bögis” (eller ”Boogie” som de trodde att det uttalades – lite som snorbuse) till smeknamnet ”Dragequeene.” Helt logiskt för dem eftersom jag med mina 1,75 var huvudet längre än pappan i familjen men ständigt gick klädd i kvinnokläder. När jag artigt tog av mig skorna innanför dörren vek de sig dubbla av skratt och kallade in alla i grannskapet (en skyddad zon mellan favelorna bevakad av vakter med automatvapen) för att visa ”båtarna”. Ingen verkade tidigare ha sett sandaler i storlek 41. ”Swedish women is so biutiful. Very very big butt”, konstaterade grannsonen beundrande och tonåringen i mig ville dö en smula.

I familjen fanns en dotter i min ålder, Anita. Vi blev väldigt goda vänner och jag kallar henne min brasilianska syster. Anita kom till Sverige och bodde hos mig och jag åkte tillbaka och besökte dem igen några somrar senare. Vi har fortfarande kontakt och träffas när vi kan. Idag bor Anita i USA, är diplomat och driver ett framgångsrikt företag. Och jag tänker att den där grundläggande fredstanken kanske inte är så dum. Vi kommer aldrig starta krig med varandra om vi får bestämma. Vår vänskap och tiden i Rio förändrade min världsbild och jag är oerhört tacksam över att jag fick göra resan.

Mitt språk däremot blev helt förstört. Alla jag mötte talade med en underbar brytning, omöjlig att inte efterlikna. Som man gör när man gillar. Som tonåringar hittade vi på nya ord om det gemensamma förrådet tröt och traditionen bestod även senare. Väl hemkommen öppnade jag glatt munnen första engelsklektionen ivrig att berätta om min fantastiska sommar men insåg snabbt att jag lät som Penelope Cruz på speed med en påhittad vokabulär.

Nu är jag rädd att precis samma sak har hänt med min läsning efter de senaste åren av intensiv manusbearbetning och redigering. Textgranskningsglasögonen är hela tiden på, jag kan inte ta av dem. Vad jag undrar är, hur tusan gör ni andra som genomgår en skrivprocess när ni vill koppla av med en god bok och bara njuta?

Själv pratar jag fortfarande, tjugofem år senare, brasiliengelska om jag möter någon från den delen av världen och mina ögon förvandlas till hjärtan.

Då var det (äntligen) dags igen

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Brutna små regler är ju tillbaka hos mig, tillsammans med två a4 sidor av kommentarer från min redaktör.

Det var med darriga händer och lite lätt illamående som jag öppnade upp dokumentet med kommentarerna. Som ni kanske minns så var jag långt ifrån nöjd med manuset när jag skickade iväg det så jag visste ju med mig att det skulle vara mycket att ta tag i när det kom tillbaka.

Det var inte alls lika jobbigt att läsa redaktörens kommentarer som jag hade föreställt mig och efter att jag låtit det sjunka in och läst igenom flera gånger så kan jag hålla med om det mesta som hon anmärkte på.

Överlag så ser det bra ut. Jag har en bra grundstory och nu gäller det bara att få till alla scener som behövs och ett de hamnar på rätt ställe. Precis som Hemligheter små var i början, innan redigeringen, så är Brutna små regler lite baktung i dagsläget. Information om vissa saker måste komma fram tidigare så att karaktärernas agerande förankras och så att man som läsare får lättare att knyta an och bry sig om dem från början.

Så i veckan som gått har jag – och mina post-it lappar – verkligen fått ta mig en funderare, men nu sitter de på plats och hittills känns det bra. Det kommer säkert att ändra sig ytterligare lite men nu känner jag mig redo att börja grotta ner mig i texten och ändra runt, skriva till nytt och ta bort sådant som inte längre får plats. Jag känner mig redo och det ska bli så roligt att få göra detta en gång till. Putsa fram en liten diamant. ( Var snäll och påminn mig om detta när jag svär över manuset nästa gång 🙂 )

20170710_205641

Post-it lapparna tidigare i veckan, när de var på väg upp på sidan av kylskåpet. Nu täcker de lite mer än halva sidan 🙂

Så nu vet ni vad jag kommer att pyssla med fram till slutet av augusti 🙂

Hur går det för er? Skriver ni? Redigerar ni? Väntar ni på svar från förlag? Eller har ni semester från allt vad skrivande heter?

Kamera och anteckningsblock i högsta hugg

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

I fredags firade jag och mannen tio år som gifta.
Yay för oss 🙂

Eftersom jag var höggravid med vårt andra barn när vi gifte oss så valde vi att åka till Stockholm på vår bröllopsresa, så nu tio år senare var det ganska självklart att vi skulle åka dit igen på en andra bröllopsresa och jag har därför spenderat helgen i huvudstaden.

Brutna små regler, andra delen i serien om Forsberga, utspelar sig till viss del i Stockholm där ett konstgalleri (ett påhittat sådant) och en restaurang spelar ganska stor roll. Så jag passade på att slå två flugor i en smäll den här helgen.

Med kameran och anteckningsblocket i högsta hugg har vi vandrat runt i gamla stan, ätit mat på en helt underbar restaurang som passade in perfekt i vad jag letade efter och personalen var så trevliga och hjälpsamma. Jag har hittat ett perfekt område för mitt fiktiva galleri. Jag vet hur det ser ut på restaurangen, hur maten och vinet smakar.

Jag tycker om att göra research. Jag gillar att lära mig mer om saker jag skriver om, att hitta de där detaljerna som lyfter storyn och som får läsaren att kliva in i världen jag skapat.
Med Hemligheter små intervjuade jag personer som ägde blomsteraffärer och handelsträdgårdar, jag ställde frågor till en läkare och en polis. Jag åt på restaurangen de besöker, vandrade utmed Klarälven och såg stadshotellet i solnedgången även om jag gjort alla dessa saker ett antal gånger tidigare, men denna gång gjorde jag det med en författares sinnen. För hur doftar det egentligen när älvens vatten och blommorna planterade längs med trottoaren möts?

Det enda som gör att det här med research blir lite jobbigt, ger mig hjärtklappning och svettiga handflator, är min osäkerhet inför att ta kontakt med personer jag inte känner. Det går lättare för varje gång och vid intervjuer ser jag till att vara väl förberedd. Jag läser på så att personen jag ska prata med ser att jag har ett genuint intresse av att lära mig mer. Jag har frågor som täcker all information jag behöver få reda på nedskrivna så att jag inte glömmer bort något. Jag ser till att vara på mötesplatsen i god tid så jag slipper komma med andan i halsen. Och som grädde på moset så brukar jag lyssna på en speciell låt som får mig att bli extra peppad och glad 🙂 Som ger mig det där extra studset i steget när jag går 😀

Jag har fortfarande en del saker kvar att researcha i Stockholm för Brutna små regler, så en resa till är planerad 🙂 och sedan har jag en rad intervjuer med spännande människor som jag behöver göra. Just nu ser jag verkligen fram emot det.

I torsdags fick jag nämligen tillbaka första återkopplingen från redaktören på Brutna små regler, så idag är det jag som kavlar upp ärmarna och drar igång med den första rundan av redigering. Först väntar en hel del omstrukturering av kapitel. Några ska flyttas, några ska strykas och delar av dem ska infogas i andra, några ska skrivas om och några kapitel ska skrivas till.
Så det verkar vara jag och mina post-it lappar återigen 🙂 och mellan varven gör jag mer research så att detaljerna kan börja fyllas på allt eftersom!

Gör ni mycket research för era manus? Tycker ni att det är lätt eller svårt att få rätt hjälp med er research? Och har ni några tips att dela med er av när det gäller att göra research?

Kram på er!

PS. Något som jag tycker är viktigt när det gäller research är att inte glömma bort att tacka personen/personerna som ställer upp. Jag brukar skicka ett mejl några dagar efteråt och tacka så mycket för deras tid och kunskap.

 

 

Jag laddar för fullt, eller min hjärna gör det i alla fall

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Lite mer än en vecka har gått sedan jag skickade Brutna små regler till förlaget och jag bestämde mig för att inte öppna manuset för ens jag får tillbaka deras kommentarer, men det hindrar ju inte min hjärna från att jobba på högvarv – nonstop hela dygnet verkar det som 🙂

Redan dagarna efter började det. Jag satt och åt frukost och plötsligt slog det mig att scenen på bröllopet skulle bli så mycket bättre om jag tvistade till det ännu mer. Medan jag stod och lagade middag samma dag så dök en dialog upp i huvudet som skulle passa perfekt på ett ställe i manuset där det känts lite blaha.

Eller som här om dagen då jag under en promenad i skogen kom på att om jag förflyttar hela sista halvan av manuset till en annan plats/miljö så skulle det kunna bli så mycket bättre.

Och så har det fortsatt.

Varje dag nya saker som ploppar upp som fyller i en lucka eller fixar ett problem.

Och allt skrivs ner i min anteckningsbok, som numera får följa med mig överallt.

Kan ni släppa ert manus medan det är iväg hos testläsare, lektör eller hos förlaget? Eller fortsätter er hjärna att vrida och vända och fundera, som min tycks göra 🙂

Dessutom verkar den redan vara på väg till nästa manus, del tre i serien, för även scener och dialoger till den tycks ploppa upp när jag minst anar det. Vilket är otroligt jobbigt då jag inte gärna arbetar med två manus samtidigt, men vad ska man göra 🙂

Så min hjärna är uppenbarligen redo att ta tag i monster texten när den kommer tillbaka, men frågan är om resten av mig är det?

Kan jag verkligen göra det en gång till? Förvandla textmonstret till en diamant?

Var det någon som sa andraboksångest?

En oformlig klump ska bli en diamant

20170505_145250

I slutet av veckan är det bestämt att  Brutna små regler ska skickas in till förlaget så att de får läsa det för första gången, så jag kämpar på med grovredigeringen. Intervall redigering fick det att lossna och jag har faktiskt kommit en bra bit den senaste veckan. Det är dock en hel del kvar men jag kommer att hinna. Något annat är inte ett alternativ.

Den här första genomgången av manuset satsar jag på att se till att alla bitar finns där, att det hänger ihop. Finliret får jag ta tag i senare 🙂 Jag går igenom och kollar så att storyn sitter, så att alla karaktärer finns med och att man förstår vad som driver dem. Och försöker se till så att alla trådar knyts ihop i slutet.

Det känns väldigt konstigt att skicka in ett manus som jag inte hunnit putsa så mycket som jag gjorde med Hemligheter små. Att förlaget ska få se den oformliga klumpen som manuset känns som just nu, men som förhoppningsvis döljer en riktig diamant där inne som bara väntar på att mejslas fram.
Jag försöker att tänka som så att det inte är första gången som förlaget läser tidiga versioner och att det bara är positivt då de kan hitta saker som inte fungerar i ett tidigt skede så att man slipper lägga massa energi och tid på det utan kan stryka det redan nu.

Trots att jag vet att det är mycket arbete som ligger framför mig, många dagar där det känns som att jag klättrar upp för ett obestickligt berg och jag bara får lust att ge upp så ser jag verkligen fram emot att få ge mig i kast med det här manuset och verkligen grotta ner mig i det tillsammans med min förläggare och redaktör. Man skulle kunna säga att jag har en hatkärlek till just den här fasen 🙂

Gillar ni redigeringsfasen? Eller tycker ni kanske bättre om att skriva råmanus?

När orden försvinner

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland kan jag uppleva att orden börjar sina. Sakta försvinner de, ett efter ett. Jag får svårt att skriva. Det flyter inte alls lika lätt och smidigt längre och jag får kämpa fram varje ord som hamnar i dokumentet.

Så har det varit ett tag nu.

Jag har suttit i timmar och redigerat men knappt tagit mig framåt. Orden som finns där inne räcker inte till för att göra texten bättre och jag blir irriterad på mig själv för att det haltar. Med Hemligheter små hade jag inte detta problemet så tidigt i processen, utan jag hann skriva råmanus och redigera flera vändor innan det slog till. Tvåan ger mig betydligt mer huvudbry tidigare i processen än vad Hemligheter små gjorde 🙂

När jag skriver råmanus eller redigerar så sjunker nämligen min läskonsumtion av böcker till nästan noll. För medan jag själv är mitt uppe i skrivprocessen har jag svårt att koncentrera mig på någon annans berättelse än min egen, det är det enda som jag tänker på. Hela tiden. Men så tar orden slut. De sinar. Och texten blir platt, saknar totalt variation.

Jag menar, när tre olika kyss scener gestaltas med nästan exakt samma ord då är det riktigt illa. För det finns ju hur många ords att använda som helst för att beskriva en kyss. Smak, lukt, känslan av den andres läppar, hur kroppen reagerar på den andres beröring osv.

Så under påskhelgen har jag fyllt på med ord. Jag har lagt undan manuset och tvingat mig själv att inte kika på det även om det kliat rejält i fingrarna och paniken lite smått kommit krypande för att inte hinna i tid till min deadline. Men jag vet att det är nödvändigt för mig att ta en paus. Att hitta orden igen. Och det gör jag genom att läsa. Och efter halva första boken lyckades jag koppla bort min egen berättelse och sjunka in i den underbara världen av en somrig romance på den svenska landsbygden. Och jag har fortsatt att plöja böcker. Tre har det blivit hittills och jag håller på med den fjärde och jag har medvetet valt att bara läsa romance böcker. Påskeromance istället för Påskekrim 🙂
Visst finns rädslan där att jag ska bli för färgad av böckerna, av att jag omedvetet ska härma dem, men samtidigt så är det i dessa böcker jag hittar min inspiration, min glädje till att skriva. Så när jag behöver fylla på med ord känns det ändå helt naturligt att det är till dessa böcker jag ska vända mig. 

Jag fäster små post-it lappar vid scener jag gillar extra mycket, vid gestaltningar som får mig att önska att jag skrivit det, vid meningar som fångar mig. Detta så att jag kan hitta tillbaka och läsa dem igen. Och igen. Tills orden rinner över.

Mina böcker är fyllda med små post-it lappar 🙂


På tisdag öppnar jag mitt manus igen och fortsätter redigeringen. Förhoppningvis med en mängd ord att använda mig av för att kunna göra texten ännu bättre.

Kan ni läsa böcker medan ni skriver/redigerar era egna manus?

Måste ju även visa denna fina bild som Jenny (det är hon som designat det fina omslaget) på förlaget lade upp på sin Instagram!

17807471_10154660157502620_422133845069228720_o

Påskfavoriter! @c_schiller @parlanskonfektyr 🐥#amatchmadeinheaven

Min fina lilla bok är tryckt ❤ Nu är det inte långt kvar och jag fick veta för några dagar sedan att den ligger uppe på både Bokus och Adlibris så att man kan bevaka den 🙂 Nu börjar det kännas på riktigt. Snart kommer den. Som jag längtar!