Att ta hjälp av en lektör

Foto: Jini Sofia Lee

Har du skickat in flera manus till förlag och fått dem refuserade? Samtliga med standardrefuseringar? Även om majoriteten av alla manus som förlagen får in blir refuserade vill en ju gärna veta varför just ens egna manus blev refuserat. Det finns ju så många tänkbara orsaker till varför manuset blev refuserat. Så hur kommer en vidare?

Den bästa investeringen jag har gjort i mitt författarskap är att köpa lektörstjänster. En lektör är alltså en person som läser ditt manus med en professionell blick och kan tala om vad som funkar, men framförallt vad som behöver förbättras vad gäller till exempel dramaturgi, gestaltning, språket, dialoger, ja allt helt enkelt. När det gäller ett barnboksmanus brukar lektörsutlåtandena vara 1-3 A4 sidor plus kommentarer direkt i manuset. Såvida en inte använder sig av Författarcentrums lektörstjänst där författare och lektör är anonyma för varandra, så finns oftast också möjligt att fråga och bolla lite med lektören efter en har tagit del av deras lektörsutlåtande.

Jag lär mig så mycket varje gång jag får ett lektörsutlåtande. Det har varit den bästa skolan för mig. Det är som att ha en privat skrivlärare. Personligen tar jag aldrig lektörens ord som kritik. Jag blir istället alltid väldigt sporrad och ser möjligheter tack vare lektörens synpunkter. De ser saker som jag inte ser med min egen text och det är fantastiskt att få den hjälpen. Sedan ska en ju förstås tänka på att en lektör bara är en person i mängden och inte någon allsmäktig gud som vet bäst. Du behöver inte följa deras råd till punkt och pricka utan det viktigaste är förstås att gå på din magkänsla och lyssna på din inre röst. Det ska vara dina ord och din berättelse.

Är det första gången du ska skicka in manus till förlag tycker jag att du ska chansa och skicka in manuset som det är innan du lägger pengar på en lektör. Det finns de som är mycket skickligare på att skriva än jag och får napp direkt hos förlag. Men om du verkligen vill få en bok utgiven och du sitter med flera refuseringar i bagaget kan det vara värt ett försök med lektör.

De författare som är knutna till stora förlag kan säkert bolla med sin redaktör eller förläggare längs vägen vid skapandet av ett nytt manus, men vi andra är ju ensamma. Varje gång jag får ett nytt lektörsutlåtande kastar jag mig över det och så fort jag har läst det vill jag oftast skrika: Jaaa! Och sedan sätta igång och redigera mitt manus.

För mig har det varit väl investerade pengar att betala för lektörstjänster, men jag förstår att alla inte har råd. Särskilt inte om det är ett romanmanus som ska lektörsläsas. Många använder sig av testläsare istället och det är säkert minst lika bra. Det viktiga är att få någon annans ögon på sin text. Någon annan som inte är i den närmaste umgängeskretsen eller familjen. Någon som kan vara objektiv och ärlig och tala om vad som inte fungerar utan att såra.

Funderar du på att anlita en lektör? Tänk på att i princip vem som helst kan kalla sig lektör, så försök kolla upp lektören och få referenser. Är det en lektör som själv har böcker utgivna eller som har lektörsläst flera böcker som har blivit utgivna? Känner du någon som har anlitat dem tidigare som kan ge denne ett gott ord?

Att ditt manus är lektörsläst ger inga garantier för att ditt manus blir utgivet, men du har förhoppningsvis lärt dig något mer om ditt manus och ditt skrivande på vägen.

Anlitar jag fortfarande lektörer till mina manus? Japp, jag har ett manus som är hos en lektör just nu. Vad som händer med det manuset får framtiden utvisa.

Gästblogg: Augustin Erbas tio största författarmisstag

Jag har skrivit i många, många år. Nu går det bra. Det har det inte alltid gjort.

Mina tio största författarmisstag

1. Att tro att texten är klar bara för att den är skriven. De texter som lyft är de som jag skrivit om tjugotalet gånger.

2. Att tro att en standardrefusering betyder att texten är dålig. En refusering betyder bara att just den person som just i det här ögonblicket läst din text inte tyckte att den passade i utgivningen.

3. Att tro att en längre refusering betyder att texten är refuserad. Har förlaget tagit sig tiden att skriva några extra ord bör du läsa dem noga. En längre refusering kan vara en inbjudan till att skriva om, att visa att du kan ta kritik och utveckla din text.

4. Att tro att du kan försörja dig på ditt skrivande. (Eller att det ens är eftersträvansvärt). Det är ett fåtal som kan leva enbart på skrivandet. De allra flesta författare får sina inkomster från föreläsningar, biblioteksbesök, stipendier, krönikeskrivande och översättande. Jag vill inte skriva på heltid numera eftersom jag blir neurotisk och självupptagen av att vara ensam hela dagarna.

5. Att tro att de bästa romanerna är skrivna av genier (och att du därför aldrig har en chans att skriva något bra). Den som gräver upptäcker att många av de berömda författarna haft en fantastisk redaktör som gjort enorma förändringar av texten. Det gäller Hemingway, det gäller Fitzgerald eller Carver. Läs ”Max Perkins: Editor of Genius”  om du inte tror mig. Om du fortfarande inte tror mig tycker jag du ska läsa ”To Kill a Mockingbird” (skriven med hjälp av driven redaktör) och ”Go Set a Watchman” (skriven utan). Jämför de två. Samma författare – den ena anses vara ett mästerverk, den andra inte.

6. Att välja skrivprojekt utifrån att en sorts skrivande är finare eller trendigare än annat. När jag började skriva var fantasy otänkbart för förlagen (ingen låtsades om att Bröderna Lejonhjärta var fantasy), noveller sades vara osäljbara (nu finns till och med hela förlag som bara ger ut noveller) och erotik var inget som kunde marknadsföras offentligt (Fifty shades, någon?) Ska du lägga så mycket kraft och tid som en roman kräver tycker jag du ska välja något som du själv är engagerad i. Tredje året som du är inne på din Knausgårdiga tioårsplan lär du vara rätt mätt, om du bara skriver för att du tror att det är ”rätt” att skriva minimalt redigerat och långt just nu.

7. Att bestämma formatet innan du utforskat din berättelse tillräckligt. Jag hade tänkt fortsätta med det kortare formatet som jag använde i Ensamhetens broar, men Blodsbunden blev över 500 sidor. Jag har börjat på noveller som visade sig vara pjäser, kapitel som visat sig vara stycken. Och – en gång – en 250- sidig roman som jag klippte ner till en enda riktigt bra mening i en helt annan roman. (Ja, det har hänt. Fråga inte.)

8. Att tro att du begripit vad romanskrivande är bara för att du skrivit en. De bästa böckerna är inte skrivna utifrån en formel, inte heller de bästa deckarna är skrivna så. Skrivande är att upptäcka dig själv och din historia på nytt.

9. Att tro att författarskapet kommer förändra ditt liv. Trots mina senaste framgångar är jag samma trevande skribent som varje morgon undrar om jag verkligen kan skriva något som är värt att läsa.

(Den här punkten är tom för att jag ska påminnas om att jag kommer göra nya misstag. Som jag kan lära mig av. Och dela med mig av.)

Sköt om er/Augustin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om det här med förlagskontakter

Det är viktigt att komma ihåg att fira varje delseger. Exakt hur är som jag varit inne på tidigare upp till var och en – och kan givetvis variera från gång till gång. Själv har jag till exempel använt champagne någon gång och cava någon annan gång. Upprepningar för nära varandra är av ondo får man lära sig som skribent, eller hur?

Varför denna inledning? Jo, jag tänkte att jag kunde bjuda lite mer på mig själv… Bara för att man råkar hitta ett förlag som gillar ens  manus behöver inte alla förlag göra det, eller andra manus man skrivit.

Läser man på facebook-grupper och andra ställen låter det som att de allra flesta som skickar manus till förlag får väldigt positiva refuseringar när de får sådana, och att det är väldigt vanligt att man får ja. Så är det inte. Eller snarare, det är i alla fall inte min erfarenhet. Jag kanske bara är ovanligt misslyckad, vad vet jag. Fast jag misstänker att det snarare är så att det är de svaren man vill dela med sig av…

Min historia då?

Det finns förlag jag fortfarande inte fått svar från. (Obs jag skickade mitt romanmanus i maj 2014). Det finns andra som skriver att de svarar snabbt, alternativt inom ett par månader. Ett sådant svarade i december. (Också skickat i maj).

Jag har aldrig fått svar med konkreta bearbetningsförslag. Bara så ni vet.

Det absolut vanligaste är ett kort ”vi får in hundratusentals manus, och vi tror inte på ditt”. Ibland med ett ”men lycka till på annat håll” påstoppat på slutet. Det är trevligt. Allvarligt, ni som inte har det i era standardsvar, klistra på något sånt i mallen. Det kostar så lite, och man blir lite glad i alla fall. (Haha, det trodde ni på va? Det blir man inte alls. Refuseringar är i elva fall av nio skitjobbiga, helt oavsett. Men de gör i vissa fall lite mindre ont.)

På tal om mallar. Den allra värsta refusering jag har fått (och det här var inte på Incidenten) var en standardrefusering. Ska jag vara riktigt ärlig så var standardsvaret rätt trevligt. Problemet var bara att när jag väl läste det var jag redan så irriterad att jag inte orkade läsa klart… Vad var problemet? Låt mig försöka förklara:

Jag fick ett mail. Från ett av våra större förlag. Det stod ingenting i mailet. Verkligen ingenting alls. Inte ”Hej Thomas”. Inte ens ett ynka litet komma. Nada. Blankt. Det enda som syntes var att det fanns en bifogad fil. En fil vars filnamn var den enda texten som fanns att beskåda i brevet. ”Manus standard.pdf” hette den.

Hade brevskrivaren kopierat texten i pdf:en och klistrat in i mailet hade det varit ett trevligt ”tack, men nej tack”. Nu kändes det som en osedvanligt dryg förolämpning. Ett mail är inte ett kuvert, ok? Det är själva brevet. Det är det första man läser…

Jag väljer att tolka det som en brist i rutinerna när man gått över från att skriva ut och posta till att börja använda epost istället. Inte som att personen i fråga ville ge mig en örfil. Men ändå…

Men alla kontakter med förlag man ännu inte jobbar ihop med är givetvis inte sådana. T.ex. fick jag inom en vecka från att jag skickade Incidenten till ett antal utvalda förlag ett svar från ett där de skrev att de tyckte det var ett riktigt bra manus, men att det låg lite utanför deras profil och att de tyckte att jag skulle skicka det till förlag X istället. Det är gulligt tycker jag.

Ett annat trevligt exempel är ett brev jag fick samma dag som pdf-svaret. En förläggare som skrev att denne mottagit mitt manus, att det visserligen inte riktigt passade in i förlagets profil, men att denne skulle läsa det helt oavsett – ”för vem vet”!  Sådant gör en riktigt glad.

Sen finns det ju förlag som svarar att de både gillar manuset, och att det passar i deras utgivning och att de dessutom har möjlighet att ta in det!!!  Ytterligare en anledning att fira helt enkelt.

De gyllene papperskorgarna

Jag hade egentligen planerat ett annat inlägg till idag. Till och med skrivit färdigt det. Men så hände ett par olika saker som gjorde att jag ville skriva något annat just nu. Dels fick jag för en liten tid sedan en uppmaning i en kommentar på min ”vanliga” blogg att skriva ett inlägg här på ett specifikt ämne. Dels fick jag under måndagen inom loppet av tre timmar två stycken mail. Två mail av den sorten man inte vill ha.

Hej Thomas! Vi har läst ditt manus och tyvärr det är totalt skräp. Inte värt pappret det är skrivet på. Vi tycker helt enkelt att du som författare är kass!

– – –

Nej, så skriver de givetvis inte! De är ofta väldigt artiga. Ibland väldigt standardmässiga. Ibland riktigt trevliga. Det har till och med hänt att jag tyckt bättre om förlaget efter en refusering än vad jag gjorde innan. Men det är inte så man läser dem. Det är inte så de känns. Inte just då. När man får mailet är det ett slag i magen. Det kändes till och med lite jobbigt när jag fick en sent inkommen refusering på Incidenten i Böhmen ett par månader efter att jag skrivit på kontraktet med mitt nuvarande förlag. Fast bara lite skall jag väl erkänna. Det var faktiskt lite roligt också. Framförallt som de skrivit att de svarar fort… Man reser sig givetvis, men just då är det lite jobbigt. Som en del kanske redan vet så har jag och ett par skrivande vänner bildat en liten skrivgrupp. Nuförtiden träffas vi en gång i månaden och ger varandra respons på texter, avrapporterar hur vi arbetat, diskuterar skrivande och dricker te, alternativt äter lunch. Vi har hållit på ett par år nu och under förra året bestämde vi oss för att instifta ett pris. Ett pris som sedermera ynglade av sig och blev två. Två vandringspriser som delas ut årligen i formen av två gyllene papperskorgar…

Två gyllene papperskorgar

Stora korgen går till den i gruppen som under det gångna året mottagit flest refuseringar på insända skönlitterära texter. Bara refuseringar räknas. Det andra priset, aptly named Lilla korgen, går till den som förlorat flest tävlingar. Vinster, pallplaceringar och hedersomnämnanden göre sig icke besvär. Varför har vi gjort detta då? Egentligen finns det två huvudanledningar. Den ena är givetvis att det skall kännas lite mindre jobbigt att få en refusering. Man kommer trots allt ett steg närmre att få sitt namn inskrivet på den fina pokalen. Jag använder dessutom ”pokalen” som symbolisk behållare för alla refuseringar jag (och de andra) får in under året. Jag skriver en liten lapp med författarens namn, vilket manus det berör, och förlaget – skrynklar ihop denna och stoppar den i korgen. På så sätt kan vi sedan kolla vem som vann genom att ta ut alla lappar vid årets slut och räkna ihop. (Så två nya lappar till Thomas denna måndag…) Det andra, och viktigare skälet är att uppmuntra oss att våga misslyckas. Skickar man aldrig in sitt hjärta riskerar man aldrig att få det stampat på. Men man missar givetvis möjligheten att vinna också. Ju fler gånger man vågar, desto större chans att man faktiskt lyckas. Jag hade samma inställning när jag idrottade. Vågar man inte riskera att förlora kommer man aldrig att nå hela vägen. Korgarna kan tyckas fåniga. Och det är de givetvis. Men de är också roliga. De hjälper en att våga. Lite grann. Och det är aldrig fel. Och de hjälper, i alla fall pyttelite, när de där breven kommer. Och det är värt hur mycket som helst just då. Hur gör ni för att hantera smällarna? Eller är det bara jag som är mjäkig och behöver uppmuntran i motgången?

Stora Korgen vid min dator – med refuseringslappar i

P.s. Om någon av de som skickade ut refuseringar till mig under måndagen läser detta så kanske jag skall påpeka att de faktiskt var helt ok. No hard feelings. Sedan hade jag givetvis blivit gladare om någon hade velat ge ut mitt manus – men det är en helt annan sak.

Bör vi skämmas?

 

Jag har alltid upplevt det som att det är lite pinsamt att ha författardrömmar. Då jag jämför mig med min man som är musiker* och som drömmer om att få skivkontrakt inser jag att det inte alls är lika pinsamt för honom att avslöja sina musikerdrömmar. Det är istället ganska coolt att vilja bli rockstjärna, men att säga att man vill bli storsäljande författare och att man sitter hemma och skriver böcker låter bara pretentiöst. Varför är det så? Beror det kanske på att det är lättare att bevisa att man är (duktig) musiker? Det är ju trots allt ganska lätt att lyssna på och ta till sig en låt, men att läsa ett manus innebär ju en betydligt större tidsinvestering.

Att som musiker ge ut egen musik är också helt okej och många av dagens stora artister har ju börjat genom att producera egna skivor (t.ex. Marit Bergman) eller lägga ut sina låtar på Internet. Då jag själv funderat på att trycka mina egna böcker har jag dock hört från flera håll att man inte är ”någon riktig författare” om man ger ut sina manus själv. Detta tycker jag är en idiotisk ståndpunkt. Vi vet ju alla att det inte räcker med att skriva ett jättebra manus för att bli utgiven (t.o.m. storsäljare som Stieg Larsson, Stephen King och J.K. Rowling refuserades ju – och tänk vad tråkigt om världen hade gått miste om dem), varför skulle det då vara fel att själv ge ut sina böcker? Varför måste man ha en förläggares ”godkännande” för att få chansen att bli författare?

Vad säger alla ni andra som skriver? Är det bara jag som tycker att det känns lite pinsamt att erkänna att man sitter hemma och skriver böcker som man hoppas ska bli utgivna? Och när bli man egentligen författare: när man planerar sitt första manus, skriver färdigt sin första bok, blir antagen, blir läst, blir tryckt, blir recenserad eller då man gett ut mer än en bok?

* spelar man ett instrument och skriver egen musik kan man absolut kalla sig för musiker, men det räcker däremot inte med att ”bara” skriva manus för att kalla sig för författare

Vägen till utgivning – del 4 (sista delen)

Samtalet kom en fredag i mitten på maj. Tidigare hade jag alltid varit enormt nervös i kontakten med förlag och jag hade t.ex. aldrig vågat ringa någon förläggare och fråga hur det gick med läsandet av mitt manus, men den här gången var jag ovanligt lugn. Kanske berodde det på att det kändes som att allt hemskt som kunde redan hade hänt, eller kanske på att jag redan tidigare hade varit i kontakt med Eva Fallenius och hade förtroende för henne.

Förläggaren sa att hon tyckte mycket om mitt manus, Charlotte Hassel, och lovade att titta närmare på det under helgen och sedan höra av sig igen följande måndag. Ni må tro att det blev en lååång lördag och söndag. Återigen kastades jag mellan hopp om att bli utgiven och förtvivlad oro över att manuset inte skulle hålla måttet. Saken blev inte bättre av att telefonen låg tyst under hela måndagen. Inga missade samtal, inga meddelanden i röstbrevlådan. Vad betydde det? Hade förläggaren ångrat sig?

Under tisdagen blev jag allt oroligare, men försökte hålla känslorna i schack. Jag hade trots allt varit med om detta förut och visste dels att det kunde ta tid, dels att världen inte gick under vid en refusering. Fast visst var det ett synnerligen grymt öde att gång på gång komma så nära sin dröm att den gick att ta på, för att sedan tvingas se den gå upp i rök.

Som tur var behövde jag inte det. Då jag gick på lunch efter tre långa timmars undervisning såg jag att jag hade ett meddelande på mobilen. Det var Eva som hade ringt. Hon tyckte att Charlotte Hassel var en jättebra bok och hon ville gärna ge ut den!

Jag kunde knappt tro att det var sant. Äntligen, äntligen, äntligen! Min bok skulle komma ut och förhoppningsvis bli läst. Jag ville bara skrika ut min glädje, men samtidigt insåg jag att jag hade en viktig uppgift vid sidan av att hoppa och dansa. Om jag skulle ha chansen att bli författare måste jag tänka som en författare, eller kanske snarare som en försäljare. Om det var något jag hade lärt mig från andra författare så var det att det inte räckte med ett bokkontrakt för att lyckas, man måste även ha en plan. Av den anledningen började jag, på något stapplande ben, att förklara hur jag tänkte mig marknadsföringen av Charlotte Hassel och vad jag hoppades på. Min blivande förläggare lyssnade och kom med kompletterande förslag och redan då kände jag i maggropen att det här skulle bli bra.

Jag hade självklart skickat manuset till flera förlag och hade redan varit i kontakt med en lektör vid ett annat förlag, men så snart jag hade ett påskrivet kontrakt kontaktade jag alla de andra bokförlagen och förklarade att jag redan hade blivit antagen och att de kunde sluta läsa Charlotte Hassel. Detta var en minst sagt overklig händelse som jag, ärligt talat, många gånger drömt om att få uppleva.

Så snart all planering var färdig började vi jobba. Eftersom boken kommer ut i oktober blev det bråda dagar. Bl.a. skulle manuset redigeras och korras, omslaget skulle göras och säljtexter skulle skrivas. Otroligt nog hann vi precis klart innan min dotter föddes den 5 juli, mycket tack vare en effektiv förläggare, och nu väntar jag med spänning på att för första gången få hålla min debutroman, Charlotte Hassel, i handen!

 

Missa inte mitt nästa inlägg då jag delar med mig av mina bästa tips för att få ett manus antaget!

Vägen till utgivning – del 3

Efter att jag blivit refuserad fortsatte jag naturligtvis att skicka iväg mina manus och andra förläggare hörde av sig och visade intresse, men det ledde aldrig fram till någon antagning. Jag började fundera över om ett genrebyte var nödvändigt eftersom jag hörde från fler och fler källor att både förlag och bokhandlare var trötta på deckare.

Flera förläggare uppmuntrade mig att fortsätta skicka in mina manus till dem, något som peppade mig oerhört mycket. Bara att veta att någon på ett förlag faktiskt ”väntade” på att läsa mer av det jag skrivit var mycket motiverande de dagar som det kändes tungt och inspirationen tröt.

Jag hann skriva ytterligare två manus, en thriller och en samtidsskildring, innan jag försökte mig på en historisk kärleksroman. Det finns många anledningar till varför jag valde just denna genre och här kommer två av huvudorsakerna: För det första är jag historielärare och av naturliga skäl därmed mycket intresserade av det förgångna. Alla mina manus innehåller parallellhistorier som till någon del utspelar sig i förfluten tid.  För det andra peppades jag av en kollega, Simona Ahrnstedt, som själv skriver Romance.

Charlotte Hassel blev färdig i maj 2011, då jag genast skickade iväg manuset till alla mina förläggarkontakter.  Åh vad skönt det kändes! Jag hade hunnit bli klar med boken innan sommaren och kunde nu koncentrera mig på slutet av skolterminen och den bebis som skulle komma inom de närmaste veckorna. Hade jag tur skulle kanske någon börja läsa manuset innan semestern och i bästa fall höra av sig i augusti. Det var i alla fall vad jag trodde, så döm om min förvåning då telefonen ringde mindre än två veckor senare!

Jag befann mig redan i något slags bebiskoma och stod på Hemtex och köpte lakan till en spjälsäng då jag såg ett Stockholmsnummer på displayen. Helt fräckt bad jag uppringare vänta eftersom jag just höll på att betala och slutförde sedan iskallt köpet.

Personen som ringde var Eva Fallenius, samma person som tre år tidigare hört av sig angående Stormnatt. Hon hade nu startat ett eget förlag, Frank, och ville veta mer om min bok Charlotte Hassel. 

Vägen till utgivning – del 2

Sommaren 2008 skickade jag iväg tre kopior av mitt manus Stormnatt till större förlag, varav ett var Forum som ger ut Camilla Läckbergs böcker. Jag hade egentligen ingen aning om vad jag kunde vänta mig, men jag hoppades på att åtminstone få ett personligt nej-tack-brev och varje dag kontrollerade jag spänt vår brevlåda.

Som för många andra dröjde responsen. En månad gick, sedan ytterligare en. Jag började undra om manusen verkligen hade kommit fram eller om de försvunnit ut i samma parallelluniversum som alla saknade strumpor. Men så plötsligt hände det. Jag stod och väntade på att ta bussen hem från jobbet och minns inte exakt vilken dag eller månad det var, bara att solen sken och mina händer darrade. En förläggare från Forum ringde upp mig och berättade att de gillade mitt manus och att de skulle diskutera det på ett manusmöte. Jag kunde knappt tro att det var sant!

Tiden direkt efter den där telefonkonversationen känns aningen luddig. Jag vet inte exakt hur eller vad jag kände, men det är ingen överdrift att säga att jag var överväldigad. Kanske var det tur att jag, som motvikt, fick två refuseringsbrev dagarna efter det där samtalet.

Vid det här laget var jag sprängfylld av hopp och framtidsdrömmar. Förlaget hade egentligen inte lovat mig någonting, men bara det faktum att de diskuterade mitt manus på ett möte kändes som kvitto nog på att jag faktiskt kunde skriva och jag insåg att jag kanske hade en liten, liten chans att en dag kunna titulera mig författare.

Jag började genast skissa på en uppföljare till Stormnatt så att jag skulle vara redo med en bank av idéer om förlaget hörde av sig igen. Dagarna gick, men rätt så snart hörde förläggaren av sig igen. Dessvärre hade hon ”dåliga nyheter”.  Stormnatt hade inte blivit antagen, men däremot gillade förlaget bokidén och karaktärerna och undrade om jag kunde skriva ytterligare ett manus där jag gjorde några mindre förändringar. Dels föreslog de att min hjältinna Fredrika Storm skulle bli något äldre (jag hade tänkt mig att hon var strax under 30, men de uppfattade henne som runt 25), dels ville de att historien skulle vara av ett mer ”klassiskt” snitt.

Sagt och gjort, jag skred omedelbart till verket och under några intensiva veckor (utan novemberlov hade det aldrig gått) skrev jag uppföljaren till Stormnatt: Stormhav. Jag skrev bokstavligen talat tills fingrarna blödde och jag följde förläggarens alla råd så gott det gick. Då manuset var färdigt skickade jag genast iväg det och satte mig sedan och bet på naglarna.

Som tur var läste förläggaren snabbt och ringde mig runt 2 veckor senare. Återigen blev jag skakig i knäna, men när jag hörde henne berätta hur mycket hon tyckte om boken rann det värsta av mig. Hon förklarade att Stormhav skulle diskuteras på ännu ett manusmöte och att hon skulle höra av sig så snart hon hade ett besked.

Denna gång blev väntan längre och om jag inte missminner mig hann jul och nyår passera. Jag lekte flera gånger med tanken på att ringa och fråga hur det gick, men vågade aldrig. Till slut kom samtalet. Förläggaren berättade att de tyvärr inte kunde ge ut min Stormserie eftersom den inte passade in i deras utgivning just nu och jag dessutom påminde för mycket om andra deckarförfattare de redan hade. Självklart sjönk jag som en sten. Jag hade hoppats så innerligt på att bli utgiven och kunde knappt tro att det var sant att jag snubblat på mållinjen.

Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 1.

I gårdagens inlägg ställde Annelie ett stort antal frågor till mig. Alla frågorna är egentligen sammanvävda då de ger olika vinklar på samma problematik. Därför griper jag mig an den stora huvudfrågan idag, den om litterär kvalité, och återkommer med de resterande småfrågorna imorgon.

Annelie skrev bl.a. att ett förlags namn ofta fungerar som en kvalitetsstämpel för konsumenten. Det är väl en sak att författaren tror på historien, en helt annan att någon extern, ett förlag, tror på den och är villiga att satsa pengar. Om boken är utgiven på ett stort förlag så brukar det innebära att den faktiskt också är bra. Konsumenten kan vara trygg i att få valuta för sina pengar.

Jag kommer att ge ut min bok på eget förlag. Mitt manus har inte passerat förlagens nålsöga. Hur ska jag kunna övertyga köparen att min bok faktiskt är värd att köpa. Hur ser jag själv på att säkerställa den litterära kvalitén? Hur vet jag att min text faktiskt är bra nog?

Det är en viktig fråga. En berättigad fråga. Något jag funderat mycket över.

Mina egna tvivel.

Självklart har jag tvivel. Ibland undrar jag om manuset verkligen är bra nog. Men det är ingen ovanlig känsla. Och den går över. För jag är mycket medveten om att nästan alla nya författare känner sig som ”bluffar” innan de har acklimatiserat sig till den nya rollen. Jag har läst en massa sköna inlägg av Kevin Frato från debutantbloggens första år. Där beskriver han hur han när som helst väntade att den ”Hemliga litterära polisen” skulle slå in dörren, arrestera honom och kasta honom i fängelsehålorna.

Men det finns några saker som gjort att jag kommit över mina tvivel. Här tänkte jag lista några av dem.

Riktigt usla böcker.

Förr eller senare händer det alla. Man har börjat på en ny bok. Man har kommit kanske femtio sidor in och ingenting verkar hända. Karaktärerna är träiga, ploten är obefintlig och språket börjar sakta men säkert skava i ögonen. Till slut lägger man ner boken och säger: ”Till och med jag kan skriva något bättre än det här.”

Det är inte alla som sedan går och skriver något eget. Men jag gjorde det. Varje gång jag får stora tvivel går jag bort till bokhyllan och plockar ner en ”riktigt usel bok.” Märk väl att de alla är utgivna av stora svenska förlag. Med stavfel, meningsbyggnadsfel och allt. Efter några sidor kan jag sätta tillbaka den i hyllan och nöjt konstatera att mina tvivel har skingrats.

Återkoppling från målgruppen

Min bok är riktad mot tonåringar och ”unga vuxna.” Därför har jag självklart också låtit flera tonåringar läsa den. Här är ett sms jag fick av en av dem:

Nu när jag har kommit in i
boken ordentligt så är jag
väldigt glad att säga att den
är faktiskt riktigt bra, bättre
än fantasy böckerna jag har
läst hittills faktiskt 😀

Vi träffades en vecka senare, fikade och gick systematiskt igenom boken, scen för scen, karaktär för karaktär. Det var väldigt givande.

Över lag har mina tonårsläsare varit väldigt entusiastiska. Det känns skönt. För det är ändå de som är målgruppen. Jag är säker på att en sann litteraturvetare skulle finna tusen saker som är fel på mitt manus. Men vad gör det, om målgruppen älskar den.

Återkoppling från de äldre betaläsarna

Jag har även ett antal unga vuxna samt äldre som fått läsa manuset. Faktum är att alla genuint har gillat den. Jag har varit väldigt noggrann med att påpeka att de inte får vara snälla mot mig, utan tvärt om måste påpeka varje brist de kunnat finna. Det har de också gjort, så det finns en hel del jag åtgärdat. Samtidigt har de alla, oavsett ålder, gillat historien. Flera har kommenterat att språket känns väldigt målande och levande. Detta trots att manuset då befann sig i en oborstade beta-version.

Det är mycket tack vare deras uppmuntran och glada tillrop som jag faktiskt vågar ta steget ut och publicera själv.

Kommentarer från refuserande redaktörer

I ett tidigare inlägg så publicerade jag ett refuseringsbrev från en redaktör på ett av de stora förlagen i Stockholm. Hon tog trots allt tiden att ge mig några uppmuntrande kommentarer samt några tips hur jag skulle kunna redigera manuset. Det hade hon inte behövt göra.

Jag har fått liknande uppmuntrande brev även från andra förlag. Flera skrev att de gärna tog emot framtida manus. Det innebär, i alla fall i min naiva skalle, att de insett att här faktiskt finns något. Sedan fungerade inte manuset just för dem, men de ser det inte som omöjligt att jag skulle kunna ha en framtid som författare

Det räcker för mig.

Min egen tro på mitt eget material.

Det finns en ganska stor stigma i att ge ut själv. Den ”Hemliga litterära polisen” tittar barskt på dig och mullrar ”Vem är du? Tror du att du är någon?”

Men jag bryr mig inte. Det är många år sedan jag upptäckte att jag faktiskt är någon. Jag är en sån där människa med jobbigt god självkänsla. Jag vägrar låta Jante och dess hemliga polis sätta sig på mig. Jag tror på mitt eget material.

Det är inte en tro som bara anlänt hux flux. Det är något som växt fram under en lång period av slit. Jag är idag en mycket bättre författare än när jag skrev de där första svajiga raderna på min första bok. Det kan jag säga med säkerhet. När jag läser mina gamla texter så ser jag verkligen att det skett en utveckling. Jag kan se de misstag jag gjorde då och veta att de inte kommer att göras igen.

På samma sätt kan jag, när jag läser böcker, oavsiktligt börja studera en författares teknik. Jag har blivit mycket mer medveten om form och innehåll, narrativ struktur och karaktärsbeskrivningar. När jag därför läser min egen bok och känner ”Det här är ju riktigt bra” så tror jag faktiskt att det inte enbart är mitt storhetsvansinne (även om det kan vara en delförklaring 😉 ) utan att manuset faktiskt är bra på riktigt.

För jag tror helt ärligt att jag lyckats skapa något ganska unikt. Det är en väldigt speciell värld, vår egen historia, men ändå inte, främmande men ändå välbekant. Full av märkliga varelser, hämtade ur våra gamla folksagor, men i en ny smutsig, bitvis ganska grym, tappning. Jag tror att det finns något här som tilltalar, inte bara tonåringar, utan fantasyälskare över lag.

Nu börjar det här inlägget bli riktigt långt. Alldeles för långt. Imorgon kommer del 2 och då ska jag ifrågasätta vad litterär kvalité egentligen är för något. Kanske kommer det bli provocerande. Kanske går jag alldeles för långt. Läs själva. 😉

Vi ses imorgon.

Refuseringsbrevet som räddade mig

I mitt senaste inlägg skrev jag bl.a. om hur hårt det kan ta när refuseringsbreven trillar in i brevlådan. Det kom massor av kloka kommentarer. Bl.a. skrev Liz:

Refuseringsbrev: Får alla. Se istället fram emot dem och försöka ta lärdom av vad det står i dem.. [snipp] Allt utöver en standardrefus ska man jubla över. Ger de tips och råd, ta dessa till dig.

När jag skickade ut mitt första manus fick jag nästan bara standardrefuseringar. Men det fanns några brev som faktiskt var riktigt uppmuntrande. Jag hade svårt att se det just då. Man drömmer ju om så mycket mer. Men med tiden, och med upprepade genomläsningar så gav de märkligt nog ett visst självförtroende.

Här är ett av dem:

————————————-
Hej.

Tack så mycket för att vi fått läsa din bok.

Tyvärr måste vi tacka nej till ditt erbjudande om samarbete. Det är ett ambitiöst projekt, men vi bedömer dessvärre inte att denna bok ryms inom vår utgivning.
Du är en god och driven skribent, men vi tror att boken skulle vinna på att koncentreras en del.

I och med att vi får in så mycket manus så måste vi vara mycket restriktiva i vårt urval.

Stort tack ändå för att vi fick läsa och lycka till med den fortsatta produktionen!

Med vänliga hälsningar
Bokförlaget………………………..

————————————–

Detta kom från en redaktör på ett av de riktigt stora förlagen. Först blev jag missmodig. Sedan insåg jag att hon hade sträckt mig ett knippe guld. Här fanns ju faktiskt komplimanger! Hon skrev att projektet var ambitiöst och att hon upplevde mig som en god och driven skribent! Wow! Min självkänsla flög plötsligt på starka vingar över blåa skyar.

Självklart hade jag redan vid den tiden delat ut mitt manus till diverse släkt och vänner. Alla gillade verkligen boken. Och det var ju trevligt. Men någonstans gnagde en misstanke, som ifrågasatte huruvida jag verkligen kunde lita på deras respons. Jag trodde inte att de sa så, bara för att göra mig glad. De hade för många exempel på roliga scener, intressanta karaktärer och twister i historien som de ville prata om. De påpekade också de brister och annat de inte gillade. Men samtidigt var de ju just min släkt, mina vänner. De hade redan en, vad ska vi kalla det, ”positiv disposition” gentemot mig. Och de var inte proffs.

Men här kom en ärrad redaktör och sa att jag var en god och driven skribent! Och eftersom hon sa att boken behövde koncentreras en del måste det ju innebära att hon läst den. I alla fall en stor de av den. Kanske alltihop!

Det tog tid. Men plötsligt förvandlades brevet, från att vara ännu en tyngd på mitt hjärta, till en källa av självförtroende.

Är det inte märkligt vad några få ord kan göra.

Flest refuseringar

Jag hittade en bok på jobbet, Guinness Rekordbok från 1996, och bläddrade givetvis fram till skrifter, böcker och författare. Jag citerar;

Flest refuseringar. J. Zivkovik (f. 1906), Sheffield, Yorkshire, England, har fått ”bakläxa” över 1100 gånger på sitt manuskript The Spy Who Was Not. De flesta refuseringar ett manuskript fått innan någon visat sig villig att ge ut det är 314. Det gäller ”Dusty Roads” av Steve Canton, Port Richey, Florida, USA.

Det är ju det jag säger: Ge inte upp!

Liz

(Den längsta dikten är det kirgiska folkeposet Manas. Den innehåller 500 000 rader.)

Det finns ingen anledning att ge upp

En standardrefus lyder ungefär så här; Tack för att vi ha fått ta del av ditt manus. Vi har tyvärr beslutat att tacka nej … bla, bla, bla.

Gång på gång trillar de in. Men om du får något som avviker från standarden, något som uppmanar dig till att du ska ändra på något, skriva om eller bara ett allmänt beröm ska du dra öronen till dig och skicka in på nytt. Kanske lite mer bearbetat och med ett ännu bättre följebrev.

Står det Lycka till på annat förlag så är det lite ”Stick och brinn” över det hela.

Jag vet inte hur många refuseringar jag har, men många är det. Av varierande sort dessutom. Allt från lycka till på annat förlag till mer lovande dissningar samt en som de adresserat till Lisa Wennberg (de hade säkert läst manuset ”med intresse”). En gång fick jag ett brev från en annan författaraspirant som fått mitt manus i retur tillsammans med min refusering.

Man ska komma ihåg att förlagen får drösvis med manus så att få sitt manus ”läst med intresse” kräver en hel del arbete från din sida. Tänk på följande;

• Då du tycker att du är klar med ditt manus. Läs det igen.
• Då du läst det igen tycker jag du ska läsa det högt för hoppsan hur mycket fel man hittar då.
• Då du tycker du fått ihop ett skapligt följebrev. Läs det och fundera över om du hade fastnat för dig och din bok om du jobbat på förlag, eller om du bara blivit en i mängden. Och kolla grammatiken i följebrevet. Jag har gjort misstag att skicka följebrev som varit felstavade. Gissa om man vill skjuta sig i hjärnan då…
• Nätverka. Min mamma har sagt till mig att jag ska tack henne för mitt namn. Via nätverkande blir du synlig och du kan lära dig massor, dels genom andras misstag och genom deras framgångar.
• Var ödmjuk inför författandet. En refusering kan lära dig något om den avviker från standardrefusen. Bli inte förbannad – ta till dig istället. Någon har läst och tycker något. Bra! Och får du hela tiden standardrefuser, testa skicka in en omarbetad version eller att annat manus.
• Min första refusering fick jag i november 1998. Antagen första gången blev jag januari 2010. Det finns ingen anledning att ge upp.

Mina misstag har varit för dåligt bearbetade manus. Felstavat, dåligt flyt, meningsuppbyggnad vadå? Följebrev liknande kontaktannons istället för en säljannons… Jag tror jag skulle kunna fylla hela internet med mina misstag.

Men sen har jag hört från förlagshåll att jag lämnar avtryck och att man blir berörd och allt vad det har varit. Då kommer vi in på PR. För det kan tydligen vara så att man kan ha en perfekt säljande historia som säljer men kanske lite tillbakalutad som författare, eller så kan man ha en författare som är säljande och på så sätt säljer historien. Berätta gärna om era erfarenheter, jag är nyfiken! Och framförallt: Lycka till och fråga gärna om ni undrar över något, jag hjälper till (om jag kan).

//Liz

Det här med följebrev

 Jag tänkte ta upp ämnet följebrev. Säkert är det redan gjort här och med all sannolikhet där, men frågan är ständigt på tapeten och väldigt intressant.

Mina första följebrev passar utmärkt i pannrummet tillsammans med veden. Kanske hade de duga för många år sedan då inte hela världen ville bli författare. Nu känns det ut som att följebrevet är rätt viktigt. Det är en del i om förlaget blir nyfikna på dig. Vissa tycker det här är dåligt. Hur kan ett brev vara så viktigt? Men vänd på det; kan man inte skriva följebrev, hur ska man då få ihop en säljande bok? Konkurrensen är stenhård, inget snack om saken. Jag förstår att det finns massor som skrivit ett supermanus och sänt med ett risigt följebrev och blivit antagna. Undantag finns alltid. Kan vi gå vidare så jag har ett måndagsinlägg?

Att jag har skrivit en hel del följebrev har nog snart hela Sverige förstått. I början påminde de om en dålig kontaktannons innehållande namn, ålder, bostadsort och familjeförhållanden. Dessutom har jag i efterhand noterat stavfel. Strängt förbjudet! Så där höll det på onödigt länge tills jag kom på tanken att vara mig själv. Säljande. Kaxig. Med andra ord; mina tidiga följebrev kan likställas med en prästfru fast jag egentligen är satans dotter.

Skriv på ett sätt som du tror fångar förlagets intresse. Tänk på vad som hade fått dig intresserad av ditt brev om dig och ditt manus om du suttit där på förlaget med ”nej-tack-stämpeln” i handen. Jag tror att mycket kan strykas, såsom intresset för korsstygnsbroderier, mysiga hemmakvällar och att din mamma älskar din bok. Jag har fallit i alla fällor. Värre nyttigt eftersom jag nu kan berätta om det.

Men hur ska det se ut då? Undrar ni. Ingen aning, svarar jag. Hur ska jag kunna veta det? Jag har ingen aning om just din personlighet, ditt manus, din genre. Fattar ni? Beskriv dig, din text och vad du vill. Min poesi är en rak höger, och det sa jag också.

Jag skulle vilja säga att en nyttig del i vägen mot författande är att bli refuserad och att lära sig att pr:a via följebrevet. Lätt att säga för mig som är dubbeldebutant, men det är dagens sanning (så här i efterhand då jag kan se saker och ting med andra ögon) tillsammans med att jag hatar måndagar.

Okej?

Led

Innan jag blev antagen funderade jag ofta på vad som hände då man blev antagen. Därför tänkte jag gå igenom detta ifall någon refuserad undrar. Jag hade bilden av att om man blev antagen så kom förlaget med trumpeter ett par veckor efter man skickat in manus. Fel. Att det tar tid är inte alls ovanligt. Så här var det för mig: Först skrev jag ett manus. Sedan skickade jag in det den 11 november 2008. Och väntade. Jag väntade så förfärligt länge att jag trodde jag skulle hinna dö. Faktiskt så förberedde jag maken på hur han skulle agera med mina manus då jag låg där och dog döden.

I  mars 2009 hade man inte hunnit läsa mitt manus. I april hade man läst och bestämt sig för att inte gå vidare, men de skrev att man gillade mitt manus och att jag gärna fick bearbeta det så det skulle passa in i förlagets profil – om jag själv ville. Och det är klart jag ville det. Jag gick noga igenom deras synpunkter och funderade ett par veckor innan jag bearbetade manuset och skickade in en ny variant. Nu hade det hunnit bli maj 2009. Och sedan väntade jag. Länge. I månader närmare bestämt.

Förlaget mailar januari 2010 och frågar hur jag skulle ställa mig till att bearbeta mitt manus igen med en redaktör om det skulle bli tal om utgivning. Nä, jag är inte intresserad av att bearbeta det, svarade jag givetvis inte. Jag sa naturligtvis att jag förstod att mitt manus hade brister och fel. I januari 2010 blir jag antagen. De skulle ringa mig på måndagen för diskussion av kontrakt och genomgång av manus. Detta hände nämligen på en helg. Längsta helgen ever. Längsta måndag förmiddag ever. Och så ringer de. Vi pratar om manuset, vi pratar om avtalet, vi pratar om annat. Trevligt samtal.

Avtalet kom en tid senare för genomgång och påskrift. Manuset kom för bearbetning kort senare. Jag bearbetade och skämdes över alla sjuka saker jag hållit på med i skrivprocessen som upprepningar. Huvudpersonerna stirrade väldigt ofta rakt ut. Och ungefär sjuhundra gånger påpekade jag hur en annan karaktär dummade sig. Och hilka, vad är det? Jag glömmer bort att jag är norrbottning – väldigt ofta. Det manuset jag skickade in allra först som jag tyckte var bearbetat, genomgånget, rättat och klart var så förbannat ofärdigt så jag skulle inte ens kalla det för ett utkast. Usch, skäms då jag tänker på det.

Sedan så komer Styx förlag i mars och bara: Hallå, hallå. Vi vill ge ut dig! Men det är en annan historia (och de kom inte heller med trumpeter efter ett par veckor).

I en fil kom provillustrationer som jag fick hissa eller dissa. Och det var de mest fantastiska illustrationer man kan tänka sig. Jag blev så glad då jag såg dem att det var nästan en liten tår i ögat. Och nu sitter jag och väntar på besked om vilket flyg jag ska ta till bokmässan i Göteborg.

Jag måste säga att vilka fantastiska förlag jag hamnat på. De är sjukt trevliga!

Men hörni, ge inte upp. Se vilken tid det kan ta. Det är alltså inte kört bara för att man får vänta. Okej?

Sedan ska jag ta mig ett arbete

Här kommer ett mindre planerat, mindre putsat inlägg om oro, känslan som allt som oftast infinner sig när jag är färdig med ett manus, korrigerar och vet att det sakta men säkert glider ur mina händer. Att denna värld i bokstavsform inte längre är bara min, och kan bli sågad, ganska rejält, av fullständiga främlingar.

Vecka 7, den 15e februari, påbörjar vi på Skrivarlinjen vår projektperiod, som pågår till och med den siste april. Jag ska ha Inga-Lina Lindqvist som handledare och vi ska tillsammans bearbeta mitt manus, som är klart nu, blev det i förra veckan. Någonstans nära den siste april ska jag posta/maila det bearbetade manuset, och gå och vänta. Och oroa mig. Brukar alltid bli lite nedstämd dagarna efter att manuset är skickat – precis när jag sätter på frimärken, eller klickar på ”sänd”, är det kanonspännande. Som om jag redan har förläggaren på tråden. Sedan kommer nerförsbacken. Som Nene löser jag det här med choklad. Jag löser det också genom att städa och se några avsnitt av Sex and the City.

Sedan brukar jag inse att jag är värdelös. Eller att jag inte gjorde mitt absolut bästa. Brukar väl inträffa ungefär efter en dryg vecka, kanske två. Då arbetar jag om manuset. Lagom tills refuseringarna trillar in kan jag hålla upp ett nytt och ”bättre” manus som sköld och återigen kunna känna att det är mitt, ingen annans, och så länge som ingen har sett det så kan jag också fortsätta tro att det är bra.

Men inte den här gången. Det här är sista gången jag försöker. Kanske låter lite dramatiskt, och det är meningen. Någonstans får gränsen gå och ett tag höll skrivandet på att äta upp mig, för saken är den att jag ger mig inte. Jag ger mig aldrig. Jag är som den där figuren som kastar sig själv mot stenen bara för att få sina vänner att skratta, men som närapå slår ihjäl sig på kuppen. Jag sjasar ut mig själv i min strävan efter att lyckas och förstår inte vad det gör med mig. Så nu har jag bestämt mig för att jag gör det en sista gång. Jag skriver samma story, på ett nytt sätt, en sista gång. Jag postar/mailar manuset till alla förlag som kan tänkas vara intresserade en sista gång. Och när refuseringarna trillar in ska jag ta dem som en kvinna; jag ska låta dem trilla in. Jag ska läsa igenom dem flera gånger. Jag ska förstå, inte förneka.

Sedan ska jag ta mig ett arbete, arbeta i några år och när jag glömt hur det här känns, när jag är påfylld med årsgammalt skriv och orden kryllar i fingrarna, kanske jag öppnar ett blankt Word-dokument och börjar om, börjar nytt.