Anette Kindahl om att refuseras och antas

Anette Kindahl debuterar i april 2010 med romanen Kokongen. Anette är Debutantbloggens ”ständiga gäst” under 2010, och kommer att bidra med ungefär ett inlägg i månaden.

 

Sitter så äntligen med korrekturet till min roman. För första gånger liknar texten en riktig bok. Det har varit en resa på fyra år som nu närmar sig slutet. Det var i januari 2006 som jag började skriva på det som skulle bli Kokongen.

I två år höll jag på. Ja, inte varje dag, långt ifrån, långa tider låg texten bara och vilade, mörades, sedan tog jag fram den igen och såg nya öppningar, strykningar, tillägg som måste göras. I februari läste jag igenom texten från början till slut. Jag tyckte den var riktigt bra.

I mars 2008 skickade jag till åtta förlag på en gång, en dryg utgift tyckte jag, men, vad fan, nu gällde det att satsa för en gång skull. Det var det första jag skrivit, första gången jag skickade i väg något över huvudtaget, nu gällde det. På skrivarkursen hade jag lärt mig allt om hur många manuskript förlagen fick varje år, hur många procent av dem som fick ett artigt” nej tack”, ett längre utlåtande, och hur ynka få de var som verkligen antogs.

– Ett utlåtande borde du få, sa läraren.

Det gick ett par månader, de förtryckta refuseringsbreven började ramla in. Okej, tänkte jag, det räckte väl inte, trots att det är bra, undrar hur man ska skriva i så fall?

Jag hade fått fyra nej, det var försommar och kanske var skrivande ändå inget för mig. Fick jag inte ens ett personligt brev fick det nog vara. Eller…det hade ju varit otroligt roligt att skriva Kokongen. Kanske skulle jag skriva en roman till, bara för min egen skull?

Då kom det personliga brevet. ”Vi gillar det här jättemycket, men det är inte riktigt färdigt, behöver jobbas på lite mer.” De ringde också, för att förvisa sig om att jag förstod att de var väldigt intresserade.

Det räckte. Jag hade talang ändå. Jag var väldigt kaxig. De två refuseringsbreven som sedan kom berörde mig inte. Och Bonniers hade inte svarat, men de var så stora, inget att räkna med. Jag var nöjd.

Sommaren kom och jag tänkte att jag skulle börja bearbeta texten igen, men kom inte riktigt igång. I augusti fick jag plötsligt ett mail ifrån Bonniers. De skickar väl inte förtryckta refuseringsbrev med mail? Jag satt en stund framför datorn innan jag vågade öppna.

”Ursäkta att det tagit så lång tid. Vi vill gärna träffa dig”.

I april kommer Kokongen ut på Alberts Bonniers förlag.

Förlagskontakt av åttonde graden

Marcus berättade om sin konstnärssjäl och hur den hanterar refuser, och jag känner igen mig alltför väl. När förlaget ville diskutera ändringar satt vi tillsammans, de säger ”det här och det här är du bra på, det här andra behöver du tänka över” och jag skriver i mitt block ’de hatar kapitel 8, stryk och gör om’. Inte så produktivt. Reaktionen på refusen kan alltför ofta ha samma effekt.

Refusen är oftast den första kontakten med ett förlag (borträknat att man kollat upp deras hemsida eller ringt dem för att se om manuset passar deras utgivning och vilken adress man ska skicka till) och därför är man extra hudlös när det kommer till deras svar. För mig hjälper det att förvandla svaret till en siffra. Det blir mindre personligt då.

När det kommer till refuser så är jag väl medveten om förlagens börda, tusentals manus som dräller in varje år och minimalt med tid för att svara på dem. Jag har därför utgått från standardrefusen i min listiga lilla skala för all förlagskontakt. Det som rimligen kan kallas uppmuntran hamnar på plussidan, det som känns direkt förnedrande hamnar på minussidan och standardrefusen står för nollan. Här nedan skildrad med åtföljande reaktioner och förslag på behandling.

Alltså:

-2 Förlaget slarvar bort ditt manus, med eller utan en post-it där det står att du är refuserad. Ingen känner ansvaret att meddela dig. True story! Jag låg på ett tag innan jag fick svaret om post-itlappen. Jag anser att ett -2 bör hanteras med stora mängder varm choklad, sprit eller en gråtattack i duschen.

-1 En standardrefus, så standard att de glömt fylla i ditt namn eller din boks titel på de utsatta platserna i mallen och/eller underskriven med praktikant @ störreförlag.se. En -1 ger en rättighet att smutskasta förlagets namn i slutna sällskap, svära högt och hytta med näven till utrop i stil med ’Idioter! Kretiner! Ni ska få se, vänta bara!’. Tröstas med choklad.

+/-0 En standardrefus, med eller utan personligt valda förmildrande ord. Formuleringar som ”vi anser inte att ditt manus är lämpat för utgivning” istället för att säga att det inte passade deras utgivning kan eventuellt knuffa ner den till -1. De första känns värst. Utrop i stil med ’De förstår mig inte! De har ingen smak!’ Tröstas med choklad.

+1 Ett kortare personligt brev där de skriver att de gillar manuset men inte har plats till det eller att det inte passade deras utgivning och de önskar en lycka till. Samma utfall som ovan men med en trevligare eftersmak. En +1 kan leda till överdriven analys av varje extraord, samt önskan om en +2 istället med utrop som ’men om de ska säga nåt kan de väl säga vad som var fel?’. Men det är i alla fall på plusskalan och har gjort en förtjänt av choklad.

+2 Ett långt utlåtande antingen från redaktören själv eller från lektören med specificering av vad som inte passade, vad som går att förbättra osv. Guld värt om man vill jobba vidare med manuset. En +2 kan vara en förbannelse täckt i en välsignelse. Någon har lagt arbete på svaret, de vill uppenbarligen säga något, men vad? Att jag kanske kan bli antagen om jag ändrar? Att de gillade den så mycket att de vill uppmuntra mig? Samtidigt uppmuntras man verkligen inte att svara på brevet, ens med ett tack. Vanka av och an, läsa sitt manus med brevet i högsta hugg, utrop i stil med ’Men där har du fel! Kan du inte se?’ leder ingen stans. Den resonliga rösten i huvudet säger att det här är sällsynt och bör behandlas försiktigt. Fira med choklad.

+3 Ett telefonsamtal där de sonderar terrängen för att kolla om det är lönt att skicka manuset till en lektör. Det är förmodligen billigare att redaktören ringer i förväg än lektörens arbete i onödan, men det känns ändå uppmuntrande. Slutresultat: allt från noll till fem. Oavsett vad som händer efter det här samtalet ska man unna sig att fira. Man har kommit förbi den första sållningen, det blev inte en nolla direkt! Choklad kanske?

+4 Ett samtal där de vill diskutera manuset och möjligheterna att arbeta vidare med det. Slutresultat: allt från noll till fem. Lyckorus är att förvänta. Utrop i stil med ’någon vill jobba med min bok! Någon har sagt att boken är fin! Någon förstår!’. Men det är inte en garanti för utgivning, så passa på att fira nu.

+5 Antagningssamtalet. Det ovillkorliga antagningssamtalet som leder till ett kontrakt inom en snar framtid. Glada utrop är valfria men brukliga, ändrad ansiktsfärg kan vara ofrivillig och är lyckligtvis dold av telefonen. Fira. Champagne är det minsta man kan begära. Och choklad.

Det sinnrikt plågsamma är att även väntan på de lägsta graderna av kontakt tar flera månader. Jag försöker se det som ett uthållningstest och inte som kinesisk vattentortyr. När man väl blir antagen tar det ändå oftast ett helt år innan det blir bok av det.

Skalan är summan av min skrivgrupps, Bitches United, samlade refuseringsbrev, balanserad med en rudimentär kunskap om hur förlagen fungerar. Har ni kalibreringsförslag så låt mig veta, listan kan alltid finjusteras.

Och som med alla andra delar av skrivandet – ge inte upp! Det finns många förlag.

/Nene

Konstnärssjälen som refuserad

Jag är en av de halvlyckliga människor som har förärats en så kallad konstnärssjäl. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Eller, rättare sagt, jag tror att den oftast är lite bra. Men ibland ställer den verkligen till det för mig.

Som när man skickat in ett sprillans nytt, rykande färskt, attackbra manus till förlagen – och den första refuseringen kommer.

Det kan till exempel se ut så här: (Jag har kontrollerat)

Stockholm 2008-10-13

Hej!

Tack för att du har skickat in ditt manus till oss som vi nu har granskat. Tyvärr måste vi tacka nej till utgivning. Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undantagsvis skriva personliga omdömen.

Med vänliga hälsningar

Norstedts Förlag

Men konstnärssjälen läser istället:

Stroppholm 2008-10-13

Hej din tönt!

Tack så mycket för att du har ödslat fyrahundra sidor regnskog på att skicka ditt vidriga manus till oss. Givetvis tackar vi nej till utgivning eftersom ditt manus sög åsneballe. Eftersom vi inte tror att du har nåt mer att komma med skiter vi i att skriva någon konstruktiv kritik.

Skaffa ett jobb!

Horstedts Förlag

Så småningom kommer förstås hjärnans rationella centrum in i matchen, och kan avfärda de dåliga nyheterna på sedvanligt professionellt vis. (”Jaha, det här var tråkigt, men det finns fler förlag och nu hoppas jag på nästa.”) Men den första känslan dröjer med att klinga ut, och det tror jag är konstnärssjälens fel.

Nu för tiden, när man måste ha en sån där Positiv Inställning till allt, är det onekligen en belastning. Eftersom det vore praktiskt att kunna stänga av konstnärssjälen då och då, har jag kollat på marknaden om det finns något läkemedel man kan missbruka för syftet. Jag hittade faktiskt ett piller, men det var inte riktigt släppt ännu och de kliniska studierna listade ”kraftigt reducerad skrivlust” och ”ökat intresse för golf, elektronisk dansmusik och managementlitteratur” bland de vanligaste biverkningarna.

Det kändes lite skakigt. Så efter moget övervägande bestämde jag mig för att strunta i det. Men jag behöver fortfarande ett sätt att hantera det hela. Ni som läser det här och som också har konstnärssjälar, kan ni inte berätta om hur ni gör?

/Marcus

Inför din releasefest, Kevin…

Snart är det ett år sedan jag träffade dig och din fru för första gången. Din fru hittade jag på bokmässegolvet och hon var precis så klok och rolig som läsarna av den här bloggen också tycker.

Dig träffade jag senare, på efterfest i sviten; du pratade med några av förra årets debutanter och det kändes som om du tyckte att det som ska hända i morgon låg ett millennium bort.

Nu kommer du förhoppningsvis översvämmas av åsikter om din bok. Jag hoppas du kan komma ihåg att du skrivit en bok och att det är det enda som räknas. Vad andra tycker är inte relevant; du bestämmer hur du ser på dig själv och ditt skrivande.

Du har inte nyss börjat ditt författarskap, för det har pågått i alla år som du har skrivit, men ditt författarskap tar ett viktigt steg framåt.

I morgon är det fest.

De som följt dig längre än jag, de som varit med om dina refuseringar, de som sett dig mödosamt plita ner dina texter för hand i tummade anteckningsböcker; de kommer i morgon och de kommer vara stolta över dig och stolta över att känna dig.

Med rätta.

/Augustin

Den har gått till tryck och går inte att ändra på

När boken gick till tryck härom dagen fick jag erkänna vad jag har förträngt i mer än ett år: Min mor kommer att läsa romanen. Hon kan inte svenska men det finns tillräckligt med engelska i boken för att ge henne en bra uppfattning om vad den handlar om. Och om jag har otur tar hon illa upp.

Att flytta till Sverige och börja skriva på svenska har varit ännu jobbigare än att ta körkort i Sverige. Där blev jag refuserad endast fyra gånger. ”Folk i Amerika vet inte hur man ska köra”, förklarade en körskolelärare för mig. Jag hade kört i elva år i USA, men här i Stockholm fick jag lära mig ett helt nytt sätt att köra – fast det visade sig rätt snart att körskolarnas sätt att köra inte var anpassat till verkligheten. I backspegeln såg jag hur folk fick vredesutbrott, slog näven i ratten och växlade ner för att köra om. Efter min sista dyra förolämpning hos körskolan och Vägverket, när jag väl fått körkort alltså, återgick jag till att köra som vanligt och alltsedan dess har det gått bra.

Ungefär så har det varit med skrivandet, ett långt uppförsbacke med många refuseringar och till slut ett godkännande. Fast i det här fallet fick jag återgå till mitt vanliga tjafsiga sättet att skriva för att bli godkänd. Alla mina försök att anpassa min skrivstil till den något snällare svenska normen ledde till refuseringar. Det fick bli någonting annat, en svensk-amerikansk hybrid.

Men på ett sätt har det ändå inneburit en befrielse att skriva här, på svenska: Min mor brukar ta illa upp när hon läser vad jag skriver. Hon inresserade sig tidigt för mitt skrivande, stötte mig, men bråkade med mig om mina fiktiva mödrar. Därför har jag i åratal låtit mina berättelser varit utan mödrar. Men väl i Sverige fick jag till slut skriva om vad jag ville, utan att oroa mig för att det skulle bli utgivit. Utan att oroa mig för att min mor skulle läsa det.

Tills nu. Boken har gått till tryck och den går inte att ändra på. Och jag har insett att min mor kommer nog att läsa de engelska delarna. Och det vill jag, jag vill att min familj ska intressera sig och vara stolt. Men jag glömde en sak: det finns en mor i berättelsen, och jag vill inte att min egen mor ska ta illa upp.

Även sådant måste en debutant fundera på.

PS: Augustin, ha en trevlig och välförkänt semester. Och grattis på en lång recension i DN igår!

Dags att skicka in manuset igen…

Efter en ny omgång med manuset är det dags att skicka tillbaka det till förlaget igen. Boken kommer i september och vi har precis börjat komma in på versal- och kommatecken-nivån. Ni som har varit här förr, tar det någonsin slut? Kommer jag hela sommaren att drömma om röda korrekturtecken som regnar ner från himlen och blir till tatueringar på min hud?

Och en annan sak: jag vet när boken kommer, men när går den? Jag menar, när kommer den att gå vidare och lämna plats åt efterföljaren? Nya ideer virvlar runt i huvudet på mig precis som – precis som röda korrekturtecken i en tromb. Det kändes alltid lite självdestruktivt, men samtidigt så härligt befriande med refuseringar: jag stuvade undan manuset på en hylla och glömde fullständigt bort det. Adios amigos! Dags för något nytt.

Men inte den här gången. Att någon vill ens diskutera typografin med mig känns rysligt skönt. Men samtidigt alldeles nytt och ovant.

/Kevin

PS: Augustin, jag läser Ensamhetens broar just nu. Har svårt att lägga ifrån mig den!

Att skicka manus till förläggare

Hej Kevin och Kalle,

I natt var det #queryfail day på twitter. Intressant läsning för oss som redan är antagna och antagligen lärorikt för den som inte är det. Förläggare och agenter (flest amerikanska) twittrade om vad du som författare bör låta bli att skriva i det följebrev som du skickar ihop med ditt manus. Många gav exempel på vad de hade fått på posten:

”I’ve been rejected by three other publishers who said my work was interesting.” #queryfail

”It’s about unicorns. They’re the protagonists.” #queryfail

”While enjoying the pleasures of Bob and his truck, Johnny confronts his own sanity.” #queryfail

Och så den som jag tror väckte flest reaktioner:

moonrat: @Colleen_Lindsay do i ever. did i tell u abt the proposal 4 knitting potholders out of cat hair? or that it came with samples? #queryfail

/Augustin

På flykt från refuseringsbreven

Kalle,

Jamen, refusingsbrev — nu har vi kommit in på minerad mark. Har du verkligen aldrig fått ett enda?

Folk tror att jag flyttade till Sverige för att jag träffade en svenska, det var åtminstone det jag lurade i svenska konsulatet i New York. Men sanningen är en annan: jag flydde hals-över-huvud från ett antal amerikanska förlag som börjat skicka före detta boxare med baseboll-trän till min lägenhet i Philadelphia. Förlagen hade tröttnat på mina usla manus, mina trista följebrev, mitt förlegade Ohio-språk. Jag förklarade för mina poesislammande konstnärsvänner att jag bestämt mig för att ta ett sabbatsår i skogen för att komma ifrån kulturlivet i storstaden ett tag. Men egentligen hade jag tröttnat på att behöva ta bakvägen till soprummet. Jag hade fått varningsbreven: ”Nu har vi refuserat dig för trettonde och sista gången. Lägg av. Annars får du med vår kille Guido att göra (obs: han får betalt per krossad knäskål)!”

Och motorcykelpolisen, som brukade stoppa mig. ”Hey Scooter, stop it right there, eh? You got any manuscripts in that backpack? No? Hey Louey, give him a body search. What, he’s clean? All right, we’ll let you go this time!”

Så kom jag till Sverige. Jag tog språkkurser på Folkuniversitetet på morgonen, satt på Kungliga biblioteket (bättre toaletter än hos Stadsbiblioteket) hela eftermiddagarna och skrev och skrev och skrev på ett pinsamt roman-utkast. Som jag sedan (om jag fortfarande varit katolsk skulle jag gå och bikta mig) skickade till de amerikanska förlagen, med tjusiga frimärken föreställande en brasiliansk dam som heter Silvia.

Men så lätt kom jag inte undan. ”Write what you know”” säger alla. Men så fort jag flyttade hit började mina kunskaper… förändras. Jag blev mindre amerikan. Nå, vad skulle jag göra? Vad gör Toff i Kalle Dixelius Toffs bok (Kalle, nu får du ett träff när du tvångsmässigt Googlar på titeln!), trots att Toff knappt kan skriva? Jodå, han skriver ändå. Shit, man — innan jag visste ordet av hade hela experimentet gått åt tallskogen, jag hade rivit av mig tröjan, fått grön hy, och börjat skicka ut manus på mycket suspekt svenska — till svenska förlag. Mitt förhållande till min hustru led av detta. Jag tror hon tyckte jag var pinsam. Refuseringsbreven var mycket korrekta.

Jag har kvar dem, vartenda ett. Varför? Sparar jag refuseringsbrev på samma sätt som min hustru tvångsmässigt sparar kvitton? Kanske tror jag att de säger något om mig.

Egentligen har refuseringsbrev varit rätt betydelsefulla för mig: romanen som nu blev antagen började ta form som ett refuseringsbrev. Så här var det: för några år sedan skickade jag början på en annan roman till ett förlag. I följebrevet påpekade jag att jag egentligen var fel person för projektet — mina språkbrister gjorde det nästan omöjligt att på egen hand skriva något utgivningsbart. Förlaget hörde aldrig av sig (det höll på att gå i konkurs just då), men jag började fundera på ett sätt att vända mina brister till tillgångar. Vi är många i Sverige som har enormt viktiga saker att berätta, men språket räcker inte. Därför hittade jag på ett sätt att skriva som tog mig runt det, och skickade inget följebrev med Numera Negerkung; förlaget fick fokusera sig på texten, de fick tro så gott de ville att någon briljant svensk kokat ihop den. Ett tag tänkte jag skicka ett följebrev där jag uppgav mig vara konstsimmande sumobrottare.

När jag lunchade med min förläggare i våras frågade hon oroligt, ”Men har jag refuserat dig förut?” Nej, svarade jag, men refuseringsbrev, det är nog ganska bra egentligen. Alltså Kalle och Augustin: vi har alla tre skrivit böcker som behövs. Som inte bara underhåller utan säger någonting viktigt om den värld vi befinner oss i. Jag har skrivit några andra fullt utgivningsbara manus — ibland stod det så i refuseringsbreven! — men dessa behövdes alls inte på samma sätt. Utan att ha blivit nobbad så många gånger hade jag aldrig tvingats skriva något som behövdes.

Nå, vad gör jag nu med alla refuseringar? Kanske du vill ha några, Kalle?

Overklighet

Kevin. Jag känner igen mig i nästan allt. Jag må ha blivit förskonad från refuseringar (hörde ni det där ute? Jag blev antagen på FÖRSTA FÖRSÖKET) men ångesten har varit, och är, densamma för det. Jag hade en logistisk kris när jag lämnade in manusbunten hos det lokala postombudet. Aldrig har jag svurit så mycket över Postens omstrukturering som då. Plötsligt slog det mig att den där Roy Andersson-filmen för Posten som sändes i tv då var helt mitt i prick: ”Det är ju ingen riktig post”. Nä, just det. Det är ju inte det. Där stod Pelle Banan, 22 år och extraarbetandes i sin farsas tobaksaffär, och skulle hantera MITT MANUS. Han fipplade på några frimärken och stoppade det tjocka kuvertet i en påse.

”Är det där rätt påse?” frågade jag.

Jo, jag frågade faktiskt det. Sen gick jag hem och hade oerhört hög puls eftersom jag var ganska säker på att det här kommer att falla på en skitsak. Nån Karl-Bertil Jonsson på Postens avdelning för litterärt fragila kuvert kommer att ha en störd hämndplan mot medelklassjournalister i yngre medelåldern i innerstan. Eller så kommer den alkade Ronny på sorteringen att vara bakfull och bara sumpa hela skiten. Hur kunde jag vara så dum att jag postade det på en lördag? Då kommer det ju att vara måndag när det sorteras och bärs ut. Så klart Ronny kommer vara bakis.

Men det kom fram. Och det blev antaget och det var ett av de skönaste, mest bekräftande och upplyftande ögonblicken i mitt liv.

Sen vidtog en annan typ av ångest. Det hela var bara ett skämt. En gång om året genomför hela förlagsbranschen ett practical joke: de antar det sämsta skitmanus de någonsin fått och ser hur det går. Det här året var det Ordfronts tur. 

Eller så skulle förlaget gå i konkurs innan boken hann tryckas. Eller så var jag huvudpersonen i en ny realityserie som gick ut på att lura någon – i det här fallet jag – till att tro att han skulle få sin bok utgiven. På själva releasefesten skulle sedan allt avslöjas och allt skulle direktsändas i Kanal 5.

Men sen ringde någon som utgav sig för att vara min redaktör. Hon var mycket trevlig. Vi åt lunch. Vi pratade om min bok. Mina värsta farhågor om litterära schimärer skingrades – för att ersättas av nya hjärnspöken.

Med jämna mellanrum ringde sedan min redaktör. Ibland flera gånger i veckan. Varje gång sa hon, på lundaskånska och med en lätt stressad ton: ”Det finns något vi måste diskutera.” Och varje gång passerade min författarkarriär i revy under bråkdelen av en sekund. Hon har läst och insett att det bara är skit. Hälften måste strykas. Göras om till deckare. Skriv in en saftig sexscen. Gör butlern till psykopat. Förlägg handlingen till Bahamas i stället.

Värst var det när jag inte kunnat svara och hon lämnade ett meddelande. Då gick jag i flera timmar och var övertygad om att det var kört. Bara att skriva om. Ctrl+A, delete.

Men varje gång var det något förhållandevis trivialt. Har hon mörkbrunt eller ljusbrunt hår? På sidan 67 har hon det ena, på sidan 125 det andra. För många kolon. Ett syftningsfel här, en tveksam metafor där. Till slut blev det färdigt. Slutkorr lämnades till tryckeriet. Jag kunde andas ut. Slappna av. Lämna det bakom mig. I cirka tre dygn. Sen vaknade jag kallsvettig en natt, återigen med alldeles för hög puls.

Herrejävlar, folk ska ju läsa det här. Folk förväntas betala pengar för att läsa det. Människor som är betydligt smartare än jag ska recensera den och tycka till. Ännu värre: folk som är betydligt mer korkade än jag kommer att läsa den och tycka saker om den. Nu är den bortom min kontroll.

Och där är jag nu. I ett vakuum som kommer att brytas i slutet av januari. Tills vidare googlar jag tvångsmässigt på titeln. Kontrollerar dagligen om fler gått med i min Facebook-grupp. För mitt inre ser jag en ekande tom lokal på kvällen den 22 januari. Där finns jag, min dotter, min sambo, min bror och mina föräldrar. Ingen annan kom på releasefesten. Ett överfullt bord med böcker, alldeles för många drinkbiljetter och en ångest så stor att den påverkar tidvattnet.

/Kalle