Släpphändelse

Utgivning närmar sig. Inom en månad är det inte omöjligt att jag har min bok i handen. Självklart ämnar jag fira, men formerna för firandet är inte klara. Inte tidpunkten heller, men eventuellt kan du göra en liten notering i kalendern vid den 3:e maj. 

Även utan coronahot har jag funderingar kring hur en releasefest ska ta form. Senast jag ordnade släppfest, för en novellantologi, var det hemma i lägenheten, massor av prosecco och inget att äta. Jag hade föreställt mig en eftermiddagstillställning, förvarnat om att grunda med lunch och att gästerna skulle gå hem efter ett par timmar. Istället blev det tolvtimmars, bubblet tog slut och övergick i bib och fortfarande inget ätbart. Ändock – helt fantastiskt! 

Med min diktsvit vill jag förstås också fira. Det är ju min debutbok, för tusan. Men alkoholens vara eller icke vara vållar huvudbry. Temat för dikterna är alkoholism, och jag vet inte, det kan ju bli lite olustig känsla. En sida av mig säger att jag ska strunta i känslan och köra på. Skilja på sprit och sprit. En annan sida säger mig att låta bli starkare drycker än kaffe denna gång, fundera på vad jag egentligen vill säga med alltihop. En tredje sida, för det finns alltid alternativ, säger åt mig att ställa fram marinella och cola att blanda själv, kanske gömma undan en explorer i tvättstugan som gästerna kan smyga ned och leta efter. Och känna hur det känns, liksom. 

Nu lutar det åt kaffekalas istället, dagtid, men då flyter ju andra problem upp till ytan: städningen, eller rättare sagt avsaknad av städning. Dagsljuset jobbar inte riktigt med mig där, om man säger så. Inte berget av stryktvätt heller.

Och den här virussituationen. Vågar man alls planera att samla ett flertal människor på liten yta? Kan jag rentav ha ihjäl någon? Kommer det att finnas wc-papper till alla? 

Många frågor hopar sig, som du förstår. Jag vet inte ens om jag kan kalla det “fest”. Release-event, kanske. Släpphändelse, på svenska. Jag ska fira med släpphändelse. Med eller utan sprit – och toapapper.

Vilka är dina bästa släpphändelsetips?

Det vankas firande

Foto: Jini Sofia Lee

Det händer så mycket ofattbara saker just nu och att det är svårt att tro att det är sant. Tyvärr sammanfaller det med att jag har väldigt mycket att göra på jobbet så jag tycker att det känns som jag springer runt som en speedad kanin mest hela tiden. Men stora delar av tiden befinner jag mig faktiskt i ett lyckorus.

Först och främst vill jag välkomna er alla som kan och vill att komma till Skrapan, vid Medborgarplatsen, på lördag den 20 oktober kl 11.00. Då blir det releasefirande för min bok, Kluriga ordens ABC. Det blir högläsning och det bjuds på fika, bokstavsgodis och dricka. Alla som köper boken får en knapp. Vi håller till i en tom butikslokal alldeles intill Akademibokhandeln och sedan kl 11.40 flyttar vi över minglet till Akademibokhandeln. Ta med barn eller vänner och kom förbi och säg hej! Vi håller på till ca kl 12.30 eller längre om det kommer mycket folk. Anmäl er gärna på Facebook-eventet nedan:

https://www.facebook.com/events/413131545885771/?ti=icl

Mitt releasefirande är en del av ett större bokevent i Skrapan denna dag och här är listan över alla medverkande författare:

Moderator: Ylva Hällen
Dagens program:
11.00 Mia Kim – Bokrelease barnbok.
11.40 Niklas Mesaros – Ungdomsboken Sjöhästar.
12.00 Carin Gerhardsen – Deckarförfattare, aktuell med ny bok.
12.20 Helena von Zweibergk – Författare, aktuell med ny bok.
12.40 Pascal Engman – Författare till boken Patrioterna.
13.00 Sekwa – Franskt bokförlag presenterar 2 olika böcker.
13.40 Kicki Sehlstedt – Författare till boken Sweet Lolita.
14.00 Ylva Hällen – Författare, aktuell med ny bok.

Under veckan som har gått har alltfler bibliotek börjat beställa min bok. Det finns inget nationellt register över samtliga bibliotek och vilka böcker de har. Libris har ett register, men vad jag har förstått av andra författare så stämmer inte Libris uppgifter med hur det faktiskt ligger till. En måste alltså själv titta kommun för kommun för att se vilka som har en viss bok. Ganska tidsödande, men ack så beroendeframkallande hobby! Just nu är min bok endast under inköp, men snart kommer jag dessutom kunna se om boken är utlånad. En extra rolig upptäckt som jag gjorde i veckan var att ett par bibliotek i de svensktalande delarna av Finland har köpt in min bok. Det fick mig faktiskt att börja gråta. Det var en oväntat effekt av att släppa bok och det känns helt otroligt magiskt att veta att människor i Finland snart kommer att kunna läsa min bok. I ett annat land. Tanken svindlar!

I måndags fick jag så en nyhet som jag bara har kunnat drömma om att få. Att Akademibokhandeln tar in min bok! Inte i alla sina butiker, men i 12 utav dem. Min bok, på Akademibokhandeln, i fysisk butik! Det är så stort att jag inte kan ta in det. Jag längtar så tills jag får se boken stå i hyllan i någon av deras butiker. Det är någonting jag har drömt om.

Ja, och mitt i alltihop det där så hipp som happ så har jag dessutom fått en ny idé till en ny feelgoodroman!

Skriva författarpresentation

Jenny Gromark Wennberg på favoritkafét Louie Louie på Södermalm i Stockholm. Foto: Henrik Berglund

När min förläggare Emma bad mig skriva en författarpresentation blev jag först galet pepp. Yihoo, jag är snart författare! Klart jag ska skriva en författarpresentation. Några ynka rader, hur svårt kan det va?

Strax därefter fick jag panik och hjärnsläpp, förhalade uppgiften in i det längsta. Jag tyckte att det var riktigt jobbigt att skriva om mig själv i tredje person. Vem tror HON att hon är liksom? En författare? Shit va skämmigt!

Men om inte jag tror på mig själv som författare, vem ska då tro? (Jag skulle ju våga det här året.) Trevande började jag skriva min författarpresentation. Eftersom Kämpa tjejer! är en komedi i magasinsvärlden, ville jag berätta att jag har erfarenheter kopplade till bokens innehåll. Och att den är rolig! Jag skrev klart till slut och skickade presentationen till min förläggare.

Så här i efterhand verkar jag onekligen ha en viss sorts humor. Kolla här:

”Jenny Gromark Wennberg (f. 1973) är manusförfattare och copywriter.

Efter 20 år i reklambranschen och prisbelönta kampanjer som ”Knark är bajs” utvecklar Jenny numera även idéer och manus till tv-serier.

2017 vann Jenny tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling med komedin ”Kämpa tjejer!” som utspelas på ett hälsomagasin i kris.

Precis som huvudkaraktären Jossan har Jenny läst till journalist, praktiserat på magasin och upplevt en tarmsköljning. Dock utan att hitta en Barbie-sko!

Jenny bor på Södermalm i Stockholm med man och två barn. ”Kämpa tjejer!” är hennes debut.”

Vad tycker du? Funkar den?

Ha en fin vecka!

En releasefest senare

Foto: Jini Sofia Lee

Klart att en bok ska firas med en fest! Tänk alla timmar och allt slit som har lagts ner från det tomma dokumentet till den färdiga boken. Jag ska absolut ha en releasefest när min bilderbok kommer ut i höst. Jag inser dock att jag ännu inte alls har någon plan för hur, när eller var än och det nog börjar bli hög tid att sätta mig ner och fundera på det.

För er som inte har varit på någon releasefest kan jag väl säga att ”fest” i de flesta fall är att ta i. ”Mingel” är nog mer korrekt. Ofta bjuds det på någon form av dryck och snacks eller snittar. Det kan hållas en liten intervju med författaren eller så blir det lite högläsning. Sedan finns det förstås chans att köpa och få boken signerad av författaren.

De vars böcker kommer ut på stora förlag kan i bästa fall få hjälp av förlaget att ordna en releasefest, medan vi andra får ordna det mesta själva. Det är säkert lätt att kostnaderna börjar skena iväg om en vill slå på stort, men det finns också de som är duktiga på att ta tillvara möjligheter som bjuds genom bekantskapskretsen vad gäller lokal eller sponsorer. Att hålla till i en bokhandel eller på ett bibliotek är också vanligt och då slipper en kostnaden för lokalhyra.

I fredags var det releasefest för den senaste novellantologin som jag medverkar i. Den heter ”Kära mamma” och är en samling noveller om moderskap. Alla författarna som medverkar i antologin samlades på Adlibris alldeles nyöppnade butik på Kungsgatan i Stockholm för VIP-mingel med bubbel och snittar. I en timme fick vi mingla och lära känna varandra innan det var dags för inbjudna gäster och allmänhet och fira med oss. Utanför butiken strålade solen och det var årets första riktigt varma dag. Ändå var det runt hundra personer som valde att komma och fira med oss. Under tre intensiva timmar träffade jag massor med människor som jag känner och det blev också många möten med nya människor.
Att, för mig främmande personer, kommer fram och ber mig signera boken är en högst ovan och overklig känsla. Men väldigt, väldigt roligt, ska jag tillägga.

Jag, Linda Bengtzing, Annika Jankell, Maria Wells & Amelia Adamo

Och en extra trevlig sak som gjorde mig väldigt glad var att Emelie Novotny som också bloggar här på Debutantbloggen kom till releasefesten och vi fick tillfälle att träffas för första gången.

Jag och Emelie

För några år sedan hade jag aldrig varit på någon releasefest och såg avundsjukt på bilder på sociala medier hur olika författare sprang titt som tätt på olika releasefester och jag undrade hur jag skulle få tillträde till dessa. Tillhör du också en av dem som suktar, längtar och undrar? De flesta releasefester är inte slutna event, utan de är öppna för allmänheten. Det gäller bara att hålla lite koll på när det annonseras för dem. Om du följer förlag på Facebook brukar de meddela när det är någon releasefest och de skapar ofta ett Facebook-event. Följer du författare på Instagram eller Facebook brukar de också ofta tala om när det är dags för releasefest och bjuda in allmänheten.

Väl på releasefesten måste en förstås inte köpa en bok, men det är klart att det uppskattas alldeles enormt av författaren om du gör det. Men se framför allt till att ha det trevligt och passa på att mingla och kanske lär du känna någon annan som skriver och vips har fått någon att dela ditt intresse med.

Här kommer lite fler bilder från releasefesten i fredags, den 20 april:

Alla medverkande författare i ”Kära mamma”

Bubbel, mingel & pastellfärgade Macarons

När jag bestämmer mig för att jag vill ha eller göra något på ett särskilt sätt så har jag väldigt svårt för att släppa det vilket ibland kan bli väldigt frustrerande … och kostsamt 🙂

Jag pratar om Macarons.

De där små söta kakorna som ser så enkla ut att baka men som är rena döden för ens nerver. Det hela började med att jag ville ha ett färgtema på releasefesten som matchande bokens omslag. Därför föll valet ganska enkelt på pastellfärger. Nästa fråga var vad som gick att baka som man kunde färga i pastellfärger? Jo, mini cupcakes och macarons. Och när jag som sagt väl bestämt mig för något så är det det jag ska ha. Trots att jag aldrig bakat macarons tidigare.

Ni har ingen aning om hur mycket jag har svurit över dessa macarons.

Eller hur många omgångar med kakor som jag fått slänga då de spruckit eller inte rest sig som de ska.
Mina barn har dock varit överlyckliga här hemma för de har fått äta kraschade macarons tills det stått dem ut genom öronen 🙂

Varför allt detta prat om macarons undrar ni säkert? Jo, i lördags var det nämligen dags för releasefesten för Hemligheter små och på kakfaten fanns faktiskt pastellfärgade macarons. Bakade av mig. (Reservplanen var att köpa)

Bild lånad av @romanceeverafter på Instagram. Ett Instagramkonto för alla som älskar romance!

Det blev en mysig och intim releasefest med familj, vänner och bekanta. Hann till och med prata romance, skrivande och böcker tillsammans med de härliga författarkollegerna Sara, Sofia och Nina.
Jag är supernöjd med hur det hela blev och ser redan fram emot nästa gång jag får ha releasefest. Om inte allt för länge hoppas jag 🙂

Bild lånad av Nina (@ordetarditt på Instagram)

På bilden ser ni en mycket stolt författare som fick signera en hel del böcker 🙂 Något som är en hel vetskap i sig. Jag menar, vad ska man skriva egentligen? Nu blev det lite personliga hälsningar blandat med en standard som jag varierade lite 🙂 Måste nog öva lite mer på det här med signeringar om jag ska ge mig ut på vägarna i sommar!

Något som jag lovade mig själv efter min egen releasefest är att försöka gå på fler releasefester. För det är så roligt att träffa likasinnade, att få prata skrivande med andra som förstår vad man går igenom. Så det är något jag vill tipsa om; att gå på releasefester, även om du inte känner någon annan så har ni ett gemensamt intresse; skrivandet.

De fina blommorna och presenterna som jag fick ❤

Under sommaren tänkte jag försöka skriva lite mer om genren romance här på bloggen och undrar därför om det finns något särskilt ni vill att jag ska skriva om? Något ni alltid funderat över när det gäller romance genren? Lämna en kommentar eller skicka ett mejl med era frågor.

Första gången

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fjärilar i magen.

Du vet det där lilla fladdret som man brukar känna när man står i kön och väntar på att kliva på en karusell man aldrig åkt tidigare eller som när man ska träffa någon man tycker om … mer än en kompis fast man inte har vågat säga något om det än.

Det fladdret.

Jag har det hela tiden just nu. Dygnet runt.

Dagarna rusar förbi och jag hinner inte riktigt med. Mellan redigering, jobb, planering av marknadsföring och familjen så rusar tiden bara förbi.

Två veckor.

När man säger eller skriver det så känns det som jättelång tid men med tanke på att det känns som att det var nyss som jag skickade in det korrekturlästa manuset till förlaget för att det skulle vidare till tryck, så vet jag att två veckor kan susa förbi i en ögonblinkning.

Och jag har så mycket att hinna med innan det är dags, men samtidigt vill jag stanna upp och njuta av varje underbar sekund. För det finns bara en första gång. Och snart ska jag återigen få uppleva en hel rad med första gången saker, precis som när jag satte punkt i mitt första råmanus eller första lektörsutlåtandet eller första gången jag skickade in manus till förlag eller första refuseringsbrevet eller första ja:et från ett förlag eller första feedbacken från redaktören eller första gången jag fick se omslaget till boken eller att få hålla sin bok i händerna för första gången, bläddra i den. Ja, om jag kommer att våga göra det vill säga 🙂 Vi får se i veckan.

Alla dessa första gången med min lilla bok kommer jag för alltid att bära med mig och minnas extra tydligt så jag försöker omfamnar fjärilarna i magen, nervositeten, ängslan, rädslan, glädjen och förväntningarna som tumlar runt i min kropp och får mig att dansa glädjedans och skratta och bita på naglarna och gråta om vartannat. För även om det finns fler manus att skriva, att skicka till förlag och få utgivna så finns det bara en första gång.

En magisk och något surrealistisk första gång.

Ps. Om ni har vägarna förbi Fristad den 13 maj runt klockan 14.00 så är ni mer än välkomna på releasefesten för Hemligheter små 🙂 Skicka ett mejl eller gå in på Facebook för mer information och anmälan.

Listor, listor, listor

Fotograf: Jonas Schiller

Det känns som att mitt liv består av listor just nu.

Men det är roliga listor så det gör ingenting. Och visst är det en särskild känsla som infinner sig när man kan bocka av sak efter sak på listan 🙂 Lite berusande nästan.

Och de hjälper mig att hålla ordning på allting då min hjärna är lite kaos just nu med allt som ska fixas inför den stora dagen.

En lista som inte minskar utan snarare ökar för varje dag är den som har överskriften Releasefest. Den fylls på med saker som vad jag ska bjuda på, dekorationer, att inte glömma att beställa böcker från förlaget osv.

13 maj är det dags.

Hemligheter små släpps i butik den 11 maj, vilket är en torsdag, och jag visste att jag ville ha releasefesten i anknytning till det men att det behövde ligga på en helg så att familj och vänner kan närvara. Vet att många författare lägger sina releasefester på vardagar men jag väljer att gå en annan väg 🙂 Min väg.

För det mesta ser jag fram emot releasefesten men ibland smyger sig ångesten fram och jag börjar fundera på om det verkligen är okej att jag gör så mycket väsen över boksläppet? Men sen sträcker jag på mig och tänker att visst tusan ska jag göra mycket väsen, för vem annars ska göra det om inte jag?
Jag menar, jag har skrivit en bok och tagit mig genom nålsögat och om lite mer än fem veckor så finns den tillgänglig för alla att läsa. Det om något är en bedrift värdig att firas, eller hur?

Självklart är ni läsare av Debutantbloggen inbjudna 🙂 Det ligger uppe som ett evenemang på Faceboook och där kan ni läsa mer om var och när. Har man inte Facebook så kan man mejla mig istället.

Har ni varit på releasefester? Haft egna?
Vad var det som gjorde dem bra?
Några tips på fallgropar man ska undvika?

Nu!

Tjo!
Tjoho!
Tjohej!

På lördag smäller det! Releasefesten!

Vad är det som händer i mitt skrivande nu?

 

skrivarpodden
Kerstin Önnebo kom hem till mig och jag bjöd på kaffe och hon hade med sig massa sladdar och prylar. Jag var nervös. Hela kroppen darrade och jag tappade bort orden och jag tappade bort fakta och tungan klickade mot gommen och jag svettades och jag skrattade och fnittrade. Kerstin tog det lugnt. Ställde frågor. Lyssnade. Googlade grejer när jag fick hjärnsläpp.

Jag sitter på bussen och lyssnar på avsnittet. Får ont i magen. Får panik. Jag sa pesten! PESTEN! Men det borde vara digerdöden! Vänta lite nu … Andas. Andas. Andas. Allt okej. Allt är bra. Det är bra. Det är knepigt. Knepigt att höra mig själv babbla. Jag sitter på bussen och lyssnar på mig själv! En kille sätter sig bredvid mig och han får bara inte fatta att jag sitter och lyssnar på mig själv! Kan han höra det? Ja sänker volymen. Vänta lite …

Det blev ett fint avsnitt. När chocken över att höra min egen röst lagt sig känns allt bra. Det känns jättebra! Tack Kerstin Önnebo för att jag fick vara med i skrivarpodden och tack för att du är en lugn och stabil intervjuare!

Lyssna på avsnittet här.

Ny essä
I dagarna ska jag börja skriva en ny essä. Nu letar jag. Letar litteratur. Letar i mig själv. Letar minnen. Essän är en del av examinationen på Författarskolans Litterär gestaltning och den ska vara färdig i … maj?

Vårterminen
Terminen har dragit igång och med den kommer alla kurser och workshops. Det är skitkul! Känns bra att vara tillbaka vid vitatavlan.

Läsning
Kurslitteratur, texter för lektörsutlåtande, texter från kurskamrater och kursdeltagare. Texter överallt och jag tycker om det. På kvällarna slappnar jag av och läser Harry potter och de vises sten ännu en gång. Jag kommer att skriva om Harry Potter i min nya essä – kanske mest för att få en ursäkt att läsa om böckerna på studie/arbetstid.

Releasefesten
Lördag den 18 mars, kl. 17.00. Garaget Lönngatan 30 Malmö!

Jag letar efter texter att läsa högt. Letar i min älskade lilla bok. Försöker bestämma vilken text som funkar på scenen.

Min älskade lilla bok finns i denna stund hos Caroline Degerfeldt som läser den inför festen. Hon ska leda ett samtal med mig. På scenen. Jag är inte nervös. Värmde upp med skrivarpodden!

Det blir en novelltävling: Skriv novellen på festen och förstapris är en gratis plats på en av mina distanskurser i sommar. Andra pris är romanen Levande Döda av Peter Winai.

Många vänner kommer för att fira boken med mig och jag har köpt ett par fräcka dojor till festen!!!!

Det finns ett såntdär Facebook-event för festen. Klicka här så kommer du till det.

Sammanfattning
Det är känslor och det är text och det är massor av saker som händer och det är massor av saker att fixa och jag kan bara säga att jag älskar det.

p.s Det går att provläsa min bok nu! Kolla här!

Det som får plats

Tjo!

Nu får det vara nog med ångest. Nu har jag skrivit färdigt om det (för stunden). Nu ska det vara glädje och hopp och fest. Jag har skrivit en bok. Snart kommer den. Jag väntar och längtar. I väntans tid kan jag roa mig med att titta på omslaget.

Boken. Min bok. Det som får plats. Vad får plats i den? Berättelser om vardag, om oro, om kärlek och trasiga relationer, om att skriva, om att få refuseringar, om att vara barn och om att vara vuxen, om familj, om livet på folkhögskola, om sex, om människor. Reflektioner om skrivande, om hantverket och textuttrycket, om novellkonst, om situationer, om miljöerna och om personerna som skapar berättelserna.

Det som får plats är en samling essäer och noveller. Det är inte en essäsamling, inte en novellsamling. Det är en hybrid. Jag är främst novellförfattare och får ofta frågorna: ”Vad är en novell?” och ”Varför skriver du noveller?” Två enkla frågor med svåra svar. Jag skrev en bok istället för att svara.

Boken är ett svar på frågorna … men jag stannar inte bara vid dem. Under skrivandet hittade jag fler frågor, fler saker i skapandet som jag ville undersöka. Vad innebär det att skriva självbiografisk fiktion? Hur ska en arbeta med texter? Vad händer när en text inte fungerar? Jag skrev mig fram genom essäer och noveller. Genom frågor och svar och fler frågor. Texterna växte, manuset växte. Det blev en bok.

Jag tycker om att stå på scenen och läsa mina texter. I höstas läste jag för första gången ur manuset. Då var det fortfarande inte färdigt. Det var på Litteraturrundan i Malmö. Jag läste ett stycke ur novellen Och jag sa ja. En av mina favoritnoveller i samlingen. En berättelse om en författare som får refuseringar och frieri, om att låta saker ske, om att fly.

Jag läste. På scenen. ”Hej”, sa jag. ”Nu ska jag läsa ur min kommande bok.” Min. Kommande. Bok. Tre ord. Jag har längtat efter att säga dem.
Läsningen var på Garaget i Malmö och snart står jag på samma scen. Releasefesten kommer att vara i samma lokal. Då kommer jag att säga: ”Hej nu ska jag läsa ur min bok.

Jag får vara med och planera releasefesten den 18 mars. Jag har några tankar. Spännande idéer. Avslöjar dem inte nu, inte än. Men tankebanorna går: jag vill att Det som får plats ska inspirera till skrivande, till skapande med ord, därför vill jag att releasefesten också ska göra det.

Vad händer nu? Jag väntar. Tittar på omslaget. Skickar mejl till min förläggare. Mejl med oro och frågor och får fina svar: ”Ta det lugnt.” Jag skriver på mitt nya manus. Söker på avslappningsvideos på Youtube. Jag förbereder vårens alla kurser och workshops. Jag peppar inför boksläppet den 18 mars – för det ska bli så jäkla kul!

p.s Såhär lät det när jag läste ur novellen Och jag sa ja d.s

 

 

 

 

Releasedags för Leo

Jag är så glad, så glad, så glad! Jag är så glad att jag själv är lite förvånad över hur jag håller på nu igen. Jag står på händer, jag kysser vissna krukväxter, jag svämmar över på Facebook. Anledningen är att illustratören Kajsa Linds och min läsa lätt-bok Leo och klumpen i magen (Wahlströms) äntligen är här. Den låg plötsligt i min brevlåda och såg bedårande ut. Nästa vecka är det release för den. Böckerna är sena från tryckeriet vilket innebär att jag bara har ett enda exemplar och det är lite synd eftersom jag vill dyka ner i dem som Joakim von Anka i sitt stora kassavalv. Bada i dem. Skrubba ryggen med dem.

När jag är realistisk tänker jag att Leo och klumpen i magen är en fint illustrerad, enkel, liten berättelse om att kunna säga förlåt. När jag lider av hybris beskriver jag den istället (en gång inför en stor publik) plötsligt och överraskande som en lättläst variant av Dostojevskijs Brott & straff. Fast lite, lite bättre. En klassiker om de stora moraliska frågorna, helt enkelt.

I det tillståndet tänker jag också på den som 32 sidor rafflande action. Jag lägger gärna till att allt är based on a true story.

Tyst min mun, så får du socker.

Men uppföljaren Leo och Tant Britta, som kommer efter jul, är en riktig rysare. En klassisk thriller. (Handlar om en katt som springer bort men – spoiler alert –  snart kommer hem igen.)

Avslutningsvis vill jag tipsa världen om att Leo och klumpen i magen passar barn som just har lärt sig läsa eller håller på att lära sig läsa, eller ett yngre barn som en äldre medborgare kan läsa högt för.

 

Hur sammanfattar man en sån här vecka?

Förra veckan när jag skrev här var jag ganska mycket uppe i varv – som ni säkert märkte. Nu har vi skruvat runt allt lite till. Nu finns det en bok på riktigt. Visst, Bokus/Adlibris webbsidor är inte uppdaterade ännu, men boken finns, har sålts, och jag vet att åtminstone en person har tagit sig från början till slut. Alltså en person som köpt boken, och läst den – inte någon som läst manuset för att jag bett dem läsa och kommentera det.

Manuset är dött – länge leve boken!

Jag har stått på en mässa och marknadsfört boken. Jag har haft en releasefest. Och jag har signerat böcker på en bokhandel.

Ovanpå det har livet runtomkring rullat på med jobb, födelsedag i familjen och allt det där andra som ska fixas och hinnas med.

Lite tankar efter veckan som varit:

Min bok är den finaste i hela världen! Alltså missförstå mig inte nu – jag har inte fått hybris. Men det är så det känns när man plockar upp den ur kartongerna. En känsla som sedan byts mot panik när man får för sig att börja bläddra i den – tanken på alla missar och fel man säkert kommer se nu när det inte går att ändra längre. Tanken på vad de som läser kommer tycka, eller inte tycka. Så då slutar man bläddra och tittar stolt på boken ”utifrån” igen.

Att stå på ett spelkonvent, fyllt av människor som är intresserade av historia, fantastik, litteratur, och/eller bara är allmänt accepterande av udda saker och prata om sin bok är hur kul som helst. Tre timmar försvann i ett nafs.

Releasefest är kul. Det skall jag ha fler. Bara att slita vidare med det där manuset jag håller på med nu då 🙂

Det var lika kul att vara på bokhandeln. Fast där får man jobba lite mer. På ett konvent eller en mässa är folk mer naturligt nyfikna. Besökare i en bokhandel är generellt sett lite mer ”blyga”. Jag kände att det hjälpte att ha jobbat i butik och därmed lärt sig lite om när och hur man själv kan söka kontakt. Men trevliga samtal blev det. ”Fel väder” dock, så trots att det var mycket människor på stan var det inte så många i affären. (Det var studentorkesterfestival – hade det varit lite kyligt/regnigt hade nog fler sökt sig inomhus mellan varven). Men kul samtal blev det, och en del bokköp också.

Större delen av söndagen satt jag mest och stirrade rakt fram. Totalt utpumpad – men lycklig.

Nu har första veckan med publicerad bok börjat. Jag känner mig lite mer som ”författare på riktigt”.

Så nu väntar jag bara på att den skall dyka upp på nätbokhandlarna.

Full speed ahead and damn the torpedoes

Det börjar dra ihop sig. Det där som började för ganska exakt två år sedan börjar närma sig sitt slut. Egentligen började det för betydligt längre sedan. Dessutom är det givetvis inte slutet heller. Men en början, och ett slut.

Vad är det som får mig att låta som introt i Wheel of Time?

Jo, nu är det mindre än två veckor tills min bok kommer ut. Min första roman. Jag har fått hålla den i handen redan. I alla fall ett provtryck. Omslaget blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men jag har hört att det nya provet blev jättebra! Känslan av att hålla en bok i handen. En bok som man började jobba med runt maj någon gång för två år sedan. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Visst jag har varit med om större saker i livet. Oerhört mycket större och mycket viktigare. Men det förminskar inte känslan just i den stunden ändå. Det är bara sån …  ja vad egentligen? Lättnad kanske? Som att man hållit andan i två års tid och nu äntligen kan ta ett nytt andetag. Men bara ett …

Det är mycket att ordna med nämligen.  Det är någonstans här man börjar inse att bokrelease i maj kanske inte var superintelligent. Maj brukar vara en sådan där månad när man ska hinna med så mycket att man inte hinner tänka. Och så ska man släppa en bok på det.

Vad har hänt den senaste tiden då?

Jo, vi har bestämt att det ska hållas ett officiellt boksläpp i samband med spelkonventet Lincon i Linköping. Så om någon av läsarna av denna blogg har vägarna förbi Linköpings universitet den 14:e maj så kika in i C-huset på eftermiddagen och sök upp Undrentide förlags butik och säg hej.

Eftersom vi ändå brukar ha en del kalas den här tiden på året har vi ordnat med ett privat kombinerat födelsedags- och bokreleaseparty vid ett separat tillfälle också.

Dessutom har jag varit och pratat med en av de lokala bokhandlarna och skall hålla en signering där lördagen den 16:e.  Jag ska prata med de övriga här så snart jag bara hinner. Det ska bli så kul. Och hemskt. Superkul. Och lite läskigt.

(Tips här: Var inte rädda för att prata med din lokala bokhandel. Vad är det värsta som kan hända? Att du inte får komma dit och signera böcker? Frågar du inte får du ju inte komma dit heller. Så tänkte jag i alla fall. Bra va? Om jag trodde på det där själv? Njae…)

Och så har jag fått hålla min egen bok i min hand …

Men det där låter ju inte som så mycket tänker ni? Och det gör det ju inte. Men jag måste jobba också. Och så håller jag på att skriva på ett nytt manus.

Sen vill man ju träffa folk som läser. Så utöver signeringarna har jag försökt hitta fler tillfällen. Bland annat ska jag, Helena Andersson, och Anna Blixt ha ett gemensamt bord på Östergötlands bokmässa i höst. Jag har varit där som besökare de två senaste åren, och nu får jag alltså chansen att vara där som författare. Det ska bli hur kul som helst.

Sedan är det andra events som måste bokas. Såna jag vill åka till oavsett om jag skall vara med som författare eller bara besöka. Swecon i Linköping i augusti är ett givet besök för mig, men där behöver jag inte fixa så mycket. Inga resor som ska bokas. Inga hotell heller. Bara konventet att åka till. Däremot har det varit bökigare med ett annat konvent, Archipelacon i Mariehamn. När ryktet spred sig (ok det var inget rykte, det var en officiell nyhet) att en viss G.R.R. Martin skulle komma dit blev det ganska snabbt fullbokat, och hotellrummen verkar ha gått åt som tonfisk i en Cat Sanctuary.

Hemsidan har blivit uppdaterad med aktuell info också. Och så var det något mer. Men det har jag faktiskt glömt.

Sa jag förresten att jag har hållit boken i min hand?

en bok, och en hand

Releasefest för Drakhornet

Ofta brukar en bok släppas med buller och bång. En klassiker är att hyra någon stor offentlig lokal, bjuda in några hundra gäster och festa hela natten. Det hade varit roligt. Men det var inte så jag gjorde. Istället satsade jag på något lite mer intimt.

I lördags var det releasefest för Drakhornet. Ungefär ett dussin vänner, och alla deras glada barn, kom hem till oss för att fira. Det var en underbart vacker eftermiddag. Solen sken från klarblå himmel och vinden fläktade skönt. Vi satt på baksidan av huset med en matbit och något att dricka. Barnen sprang glada omkring på gräsmattan och fascinerades av en orädd ekorre som skuttade över stenarna, bara några meter bort.

Några av gästerna övertalade mig att hålla tal. Så jag berättade lite om hur allt började, för så många år sedan, och den långa processen till där vi är idag. Roligt nog fick jag då en massa frågor, så snart slutade det vara ett tal och blev mer av ett samtal kring boken och glädjen och mödorna med att driva eget förlag.

"Live long and prosper"

Något jag inte hade väntat mig var alla blommorna. Hade inte ens tänkt på att folk skulle ha med sig det. Men snart kunde vi fylla ett bord med buketter och kort med välgångsönskningar. Det är sådant som verkligen värmer ens hjärta. Tack!

Releasefestens lilla "bokbord." Precis högt nog över marken så att de minsta barnen inte skulle riva ner böckerna och börja tugga på dem. 😉

Det slutade med att mina resterande böcker gick åt. Så nu är det bara att beställa nya från tryckeriet. Igen. Det är ett kärt besvär. 🙂

Efteråt kände jag mig direkt lycklig. Det hade varit en stund av skön gemenskap, många skratt och intressanta diskussioner. Inget stort och pampigt, utan bara glädje i goda vänners lag. Tack alla ni som kom! Ni är guld värda.

Dagen är inne – En dröm går i uppfyllelse

För snart fem år sedan skrev jag de första raderna av det som en dag skulle bli Drakhornet. Det har varit en lång resa. Det har varit glädje, ångest, väntan, glädje, frustration, väntan, beslutsamhet och en väldig massa arbete. Men nu är det i mål. Idag, den 1:a april så är Drakhornet officiellt släppt. En del av mig tycker att det är den naturligaste sak i världen, det är ju ändå det jag arbetat med att förverkliga under senaste halvåret. För en annan del av mig känns det helt surrealistiskt. Det kommer nog ta ett tag att vänja sig.

Hade inte varit inne i Stockholm på ett tag. Här är jag på väg från stationen till SF-boklhandeln i gamla stan. Det var en härlig vårdag, solen gassade från blå himmel och det var skönt att leva.

Igår gjorde jag något väldigt roligt. Jag åkte ner till SF-bokhandeln i gamla stan och lämnade in ett antal böcker. Jag har alltid haft en speciell plats i hjärtat för SF-bokhandeln. När jag växte upp så fanns det ingen annan butik i hela Sverige som hade ett sådant fokus, och ett sådant utbud av det den litteratur jag älskade mer än något annat. SF-bokhandeln blev ett slags Mecka. Varje gång jag åkte till Stockholm, och det var inte ofta, kanske en gång om året, så ingick ett obligatoriskt besök.

Framme vid butiken. Jag har alltid gillat den där draken ovanför dörren. Men vad exakt är det egentligen den gör med rymdraketen? Kliar den på ryggen?

Jag kunde gå omkring i timmar bland hyllorna. Mina föräldrar, senare mina vänner, senare min fru, fick alltid slita mig därifrån. Men jag gick alltid ut genom dörren med en grön plastkasse i handen och ett leende på läpparna. Nu finns min bok där. Nu står den bland samma hyllor som många av mina idoler. Det är en helt fantastisk känsla.

En plats full med fördolda skatter som bara väntar på att upptäckas.

Jag kom dit hyfsat tidigt på torsdag förmiddag. Det var fortfarande ganska lugnt i butiken, så jag fick mig en liten pratstund med personalen, bl.a. Maths Claesson, en av grundarna till butiken. Det var väldigt trevligt och återigen gick jag därifrån med en grön plastkasse och ett leende.

Här stor Drakhornet på nyhetsbordet, tillsammans med en massa andra böcker. Grym känsla!

Idag släpps Drakhornet. När jag startade hela projektet med att bygga upp förlaget så hade jag som målsättning att boken skulle finnas hos alla stora internetbokhandlare, samt på SF-bokhandeln. Idag har båda målen blivit verklighet. Nu kan jag dö lycklig. 😉 Fast det får nog vänta lite. Jag har många böcker kvar att skriva.

Hjärtat begär, det hjärtat begär.

Det är väldigt mycket att göra just nu. Visst anade jag att det skulle bli mycket kring releasen, men inte visste jag hur mycket tid det skulle ta. Varje dag är det något nytt.

Har skickat ut recensionsexemplar, tagit kontakt med tidningar, vilket resulterat i en intervju hittills. Har fixat med hemsidorna och podcasten, ett nytt avsnitt kommer upp idag. Har designat affischer och skickat iväg data till tryckeriet. Har kollat upp grejer inför signeringen på ICA nästa vecka. Kollar kontakter med lite bokaffärer. Ska försöka komma med i BTJ´s häfte samt barnbibliotekets katalog. I nästa vecka ska jag ner till det lokala biblioteket och kolla läget inför den monter som ska stå där.

Det är jättemycket, och det är jättekul! Man får kontakt med så mycket sköna människor. Och så får man ju prata om det man tycker bäst om i hela världen, böcker. 🙂 Problemet är att jag inte får tid över till så mycket annat. I vanliga fall brukar jag skriva varje kväll kl 22.00 – 24.00. Men det har inte varit möjligt senaste månaden. Jag saknar min skrivtid.

Det är egentligen ett lyxproblem. Jag vet. Och jag har ingen som helst rätt att gå och gny över det. Jag är otroligt lyckligt lottad som faktiskt kan hålla min egen bok i handen. Ändå kan jag inte hjälpa det. Min hjärna börjar gå igenom manuset för del två och arbetar redan med strukturer, händelser och revideringar. Revideringar? Kanske ni undrar. Jo, det finns redan en hel del skrivet. Men det är långt från klart.

Sedan har jag en annan bok jag längtar efter att skriva. Under en period arbetade jag med ensamkommande flyktingungdomar. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var det flera av dem som uttryckte sig mycket nedlåtande om just ensamkommande flyktingbarn. Att de var lögnare allihop, att det var bluff och båg alltsammans. Det gjorde mig rent ut sagt förbannad. Nu vill jag skriva en sann historia, om dödandet, kaoset, flykten och ankomsten till Sverige. Men när ska jag få tid med det här? Kanske till sommaren?

Jag vet som sagt att jag inte har någon rätt att klaga. Jag om någon har det väldigt bra. Ändå klagar hjärtat. Det har ett omåttligt begär efter de där timmarna, då enbart jag och texten existerar. Hjärtat begär, det hjärtat begär. Är det inte märkligt.