Första gången

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fjärilar i magen.

Du vet det där lilla fladdret som man brukar känna när man står i kön och väntar på att kliva på en karusell man aldrig åkt tidigare eller som när man ska träffa någon man tycker om … mer än en kompis fast man inte har vågat säga något om det än.

Det fladdret.

Jag har det hela tiden just nu. Dygnet runt.

Dagarna rusar förbi och jag hinner inte riktigt med. Mellan redigering, jobb, planering av marknadsföring och familjen så rusar tiden bara förbi.

Två veckor.

När man säger eller skriver det så känns det som jättelång tid men med tanke på att det känns som att det var nyss som jag skickade in det korrekturlästa manuset till förlaget för att det skulle vidare till tryck, så vet jag att två veckor kan susa förbi i en ögonblinkning.

Och jag har så mycket att hinna med innan det är dags, men samtidigt vill jag stanna upp och njuta av varje underbar sekund. För det finns bara en första gång. Och snart ska jag återigen få uppleva en hel rad med första gången saker, precis som när jag satte punkt i mitt första råmanus eller första lektörsutlåtandet eller första gången jag skickade in manus till förlag eller första refuseringsbrevet eller första ja:et från ett förlag eller första feedbacken från redaktören eller första gången jag fick se omslaget till boken eller att få hålla sin bok i händerna för första gången, bläddra i den. Ja, om jag kommer att våga göra det vill säga 🙂 Vi får se i veckan.

Alla dessa första gången med min lilla bok kommer jag för alltid att bära med mig och minnas extra tydligt så jag försöker omfamnar fjärilarna i magen, nervositeten, ängslan, rädslan, glädjen och förväntningarna som tumlar runt i min kropp och får mig att dansa glädjedans och skratta och bita på naglarna och gråta om vartannat. För även om det finns fler manus att skriva, att skicka till förlag och få utgivna så finns det bara en första gång.

En magisk och något surrealistisk första gång.

Ps. Om ni har vägarna förbi Fristad den 13 maj runt klockan 14.00 så är ni mer än välkomna på releasefesten för Hemligheter små 🙂 Skicka ett mejl eller gå in på Facebook för mer information och anmälan.

Listor, listor, listor

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Det känns som att mitt liv består av listor just nu.

Men det är roliga listor så det gör ingenting. Och visst är det en särskild känsla som infinner sig när man kan bocka av sak efter sak på listan 🙂 Lite berusande nästan.

Och de hjälper mig att hålla ordning på allting då min hjärna är lite kaos just nu med allt som ska fixas inför den stora dagen.

En lista som inte minskar utan snarare ökar för varje dag är den som har överskriften Releasefest. Den fylls på med saker som vad jag ska bjuda på, dekorationer, att inte glömma att beställa böcker från förlaget osv.

13 maj är det dags.

Hemligheter små släpps i butik den 11 maj, vilket är en torsdag, och jag visste att jag ville ha releasefesten i anknytning till det men att det behövde ligga på en helg så att familj och vänner kan närvara. Vet att många författare lägger sina releasefester på vardagar men jag väljer att gå en annan väg 🙂 Min väg.

För det mesta ser jag fram emot releasefesten men ibland smyger sig ångesten fram och jag börjar fundera på om det verkligen är okej att jag gör så mycket väsen över boksläppet? Men sen sträcker jag på mig och tänker att visst tusan ska jag göra mycket väsen, för vem annars ska göra det om inte jag?
Jag menar, jag har skrivit en bok och tagit mig genom nålsögat och om lite mer än fem veckor så finns den tillgänglig för alla att läsa. Det om något är en bedrift värdig att firas, eller hur?

Självklart är ni läsare av Debutantbloggen inbjudna 🙂 Det ligger uppe som ett evenemang på Faceboook och där kan ni läsa mer om var och när. Har man inte Facebook så kan man mejla mig istället.

Har ni varit på releasefester? Haft egna?
Vad var det som gjorde dem bra?
Några tips på fallgropar man ska undvika?

Nu!

bildmaricakallner16Tjo!
Tjoho!
Tjohej!

På lördag smäller det! Releasefesten!

Vad är det som händer i mitt skrivande nu?

 

skrivarpodden
Kerstin Önnebo kom hem till mig och jag bjöd på kaffe och hon hade med sig massa sladdar och prylar. Jag var nervös. Hela kroppen darrade och jag tappade bort orden och jag tappade bort fakta och tungan klickade mot gommen och jag svettades och jag skrattade och fnittrade. Kerstin tog det lugnt. Ställde frågor. Lyssnade. Googlade grejer när jag fick hjärnsläpp.

Jag sitter på bussen och lyssnar på avsnittet. Får ont i magen. Får panik. Jag sa pesten! PESTEN! Men det borde vara digerdöden! Vänta lite nu … Andas. Andas. Andas. Allt okej. Allt är bra. Det är bra. Det är knepigt. Knepigt att höra mig själv babbla. Jag sitter på bussen och lyssnar på mig själv! En kille sätter sig bredvid mig och han får bara inte fatta att jag sitter och lyssnar på mig själv! Kan han höra det? Ja sänker volymen. Vänta lite …

Det blev ett fint avsnitt. När chocken över att höra min egen röst lagt sig känns allt bra. Det känns jättebra! Tack Kerstin Önnebo för att jag fick vara med i skrivarpodden och tack för att du är en lugn och stabil intervjuare!

Lyssna på avsnittet här.

Ny essä
I dagarna ska jag börja skriva en ny essä. Nu letar jag. Letar litteratur. Letar i mig själv. Letar minnen. Essän är en del av examinationen på Författarskolans Litterär gestaltning och den ska vara färdig i … maj?

Vårterminen
Terminen har dragit igång och med den kommer alla kurser och workshops. Det är skitkul! Känns bra att vara tillbaka vid vitatavlan.

Läsning
Kurslitteratur, texter för lektörsutlåtande, texter från kurskamrater och kursdeltagare. Texter överallt och jag tycker om det. På kvällarna slappnar jag av och läser Harry potter och de vises sten ännu en gång. Jag kommer att skriva om Harry Potter i min nya essä – kanske mest för att få en ursäkt att läsa om böckerna på studie/arbetstid.

Releasefesten
Lördag den 18 mars, kl. 17.00. Garaget Lönngatan 30 Malmö!

Jag letar efter texter att läsa högt. Letar i min älskade lilla bok. Försöker bestämma vilken text som funkar på scenen.

Min älskade lilla bok finns i denna stund hos Caroline Degerfeldt som läser den inför festen. Hon ska leda ett samtal med mig. På scenen. Jag är inte nervös. Värmde upp med skrivarpodden!

Det blir en novelltävling: Skriv novellen på festen och förstapris är en gratis plats på en av mina distanskurser i sommar. Andra pris är romanen Levande Döda av Peter Winai.

Många vänner kommer för att fira boken med mig och jag har köpt ett par fräcka dojor till festen!!!!

Det finns ett såntdär Facebook-event för festen. Klicka här så kommer du till det.

Sammanfattning
Det är känslor och det är text och det är massor av saker som händer och det är massor av saker att fixa och jag kan bara säga att jag älskar det.

p.s Det går att provläsa min bok nu! Kolla här!

Det som får plats

bildmaricakallner16 Tjo!

Nu får det vara nog med ångest. Nu har jag skrivit färdigt om det (för stunden). Nu ska det vara glädje och hopp och fest. Jag har skrivit en bok. Snart kommer den. Jag väntar och längtar. I väntans tid kan jag roa mig med att titta på omslaget.

Boken. Min bok. Det som får plats. Vad får plats i den? Berättelser om vardag, om oro, om kärlek och trasiga relationer, om att skriva, om att få refuseringar, om att vara barn och om att vara vuxen, om familj, om livet på folkhögskola, om sex, om människor. Reflektioner om skrivande, om hantverket och textuttrycket, om novellkonst, om situationer, om miljöerna och om personerna som skapar berättelserna.

det-som-fa%cc%8ar-plats
Det som får plats är en samling essäer och noveller. Det är inte en essäsamling, inte en novellsamling. Det är en hybrid. Jag är främst novellförfattare och får ofta frågorna: ”Vad är en novell?” och ”Varför skriver du noveller?” Två enkla frågor med svåra svar. Jag skrev en bok istället för att svara.

Boken är ett svar på frågorna … men jag stannar inte bara vid dem. Under skrivandet hittade jag fler frågor, fler saker i skapandet som jag ville undersöka. Vad innebär det att skriva självbiografisk fiktion? Hur ska en arbeta med texter? Vad händer när en text inte fungerar? Jag skrev mig fram genom essäer och noveller. Genom frågor och svar och fler frågor. Texterna växte, manuset växte. Det blev en bok.

Jag tycker om att stå på scenen och läsa mina texter. I höstas läste jag för första gången ur manuset. Då var det fortfarande inte färdigt. Det var på Litteraturrundan i Malmö. Jag läste ett stycke ur novellen Och jag sa ja. En av mina favoritnoveller i samlingen. En berättelse om en författare som får refuseringar och frieri, om att låta saker ske, om att fly.

Jag läste. På scenen. ”Hej”, sa jag. ”Nu ska jag läsa ur min kommande bok.” Min. Kommande. Bok. Tre ord. Jag har längtat efter att säga dem.
Läsningen var på Garaget i Malmö och snart står jag på samma scen. Releasefesten kommer att vara i samma lokal. Då kommer jag att säga: ”Hej nu ska jag läsa ur min bok.

Jag får vara med och planera releasefesten den 18 mars. Jag har några tankar. Spännande idéer. Avslöjar dem inte nu, inte än. Men tankebanorna går: jag vill att Det som får plats ska inspirera till skrivande, till skapande med ord, därför vill jag att releasefesten också ska göra det.

Vad händer nu? Jag väntar. Tittar på omslaget. Skickar mejl till min förläggare. Mejl med oro och frågor och får fina svar: ”Ta det lugnt.” Jag skriver på mitt nya manus. Söker på avslappningsvideos på Youtube. Jag förbereder vårens alla kurser och workshops. Jag peppar inför boksläppet den 18 mars – för det ska bli så jäkla kul!

p.s Såhär lät det när jag läste ur novellen Och jag sa ja d.s

 

 

 

 

Hur sammanfattar man en sån här vecka?

ThomasFörra veckan när jag skrev här var jag ganska mycket uppe i varv – som ni säkert märkte. Nu har vi skruvat runt allt lite till. Nu finns det en bok på riktigt. Visst, Bokus/Adlibris webbsidor är inte uppdaterade ännu, men boken finns, har sålts, och jag vet att åtminstone en person har tagit sig från början till slut. Alltså en person som köpt boken, och läst den – inte någon som läst manuset för att jag bett dem läsa och kommentera det.

Manuset är dött – länge leve boken!

Jag har stått på en mässa och marknadsfört boken. Jag har haft en releasefest. Och jag har signerat böcker på en bokhandel.

Ovanpå det har livet runtomkring rullat på med jobb, födelsedag i familjen och allt det där andra som ska fixas och hinnas med.

Lite tankar efter veckan som varit:

Omslaget till Incidenten i BöhmenMin bok är den finaste i hela världen! Alltså missförstå mig inte nu – jag har inte fått hybris. Men det är så det känns när man plockar upp den ur kartongerna. En känsla som sedan byts mot panik när man får för sig att börja bläddra i den – tanken på alla missar och fel man säkert kommer se nu när det inte går att ändra längre. Tanken på vad de som läser kommer tycka, eller inte tycka. Så då slutar man bläddra och tittar stolt på boken ”utifrån” igen.

Att stå på ett spelkonvent, fyllt av människor som är intresserade av historia, fantastik, litteratur, och/eller bara är allmänt accepterande av udda saker och prata om sin bok är hur kul som helst. Tre timmar försvann i ett nafs.

Releasefest är kul. Det skall jag ha fler. Bara att slita vidare med det där manuset jag håller på med nu då 🙂

Det var lika kul att vara på bokhandeln. Fast där får man jobba lite mer. På ett konvent eller en mässa är folk mer naturligt nyfikna. Besökare i en bokhandel är generellt sett lite mer ”blyga”. Jag kände att det hjälpte att ha jobbat i butik och därmed lärt sig lite om när och hur man själv kan söka kontakt. Men trevliga samtal blev det. ”Fel väder” dock, så trots att det var mycket människor på stan var det inte så många i affären. (Det var studentorkesterfestival – hade det varit lite kyligt/regnigt hade nog fler sökt sig inomhus mellan varven). Men kul samtal blev det, och en del bokköp också.

Större delen av söndagen satt jag mest och stirrade rakt fram. Totalt utpumpad – men lycklig.

Nu har första veckan med publicerad bok börjat. Jag känner mig lite mer som ”författare på riktigt”.

Så nu väntar jag bara på att den skall dyka upp på nätbokhandlarna.

I väntans tider

Felicia

Jag skrev under mitt förlagskontrakt i början av sommaren – mer än nio månader innan planerat boksläpp i mars. Nio månader som har känts som hundranio. Nio månader av förberedelser, spänd förväntan, fjärilar i magen och humörsvängningar. Jag är stingslig, förväntansfull, lättrörd (och jag undrar om det inte ömmar lite i brösten också, men det kan vara inbillning).

Oavsett vem som sticker näsan i (bok-)vagnen kommer jag, likt en stolt förälder, vara övertygad om att det här är den finaste bok som någonsin har fötts. (Med skillnaden att jag varannan dag kommer tycka att den är skräp och vilja gömma den under en sten – inget man brukar tänka om nyfödda bebisar, hoppas jag.)

I alla fall, nu när det är bara två månader kvar till boksläpp är jag ändå glad att det finns tid kvar. För det är så mycket som ska hinnas med på Att-göra-listan! Här är några av punkterna:

 

att göra

 

Jag tänkte utveckla listan i kommande inlägg, bland annat mer om sociala medier och de stundande releasefesterna (ja, jag tänkte ha två eftersom min bok utspelar sig både i Stockholm och i Bollnäs – så varför inte fira ordentligt när man kan? Jag har ju fått genomlida plågsamma värkar och allt?).

Men där slutar jag med bebismetaforerna, för vid den här leveransen tänker jag bära högklackat och dricka MASSOR av champagne.

 

Igår firade vi Pernilla och ”Alltid du”!

Igår var det releasefest för Pernilla Alms debutroman ”Alltid du”. Förlaget heter Printz Publishing. Oj, vilken rolig kväll det blev! Mingel, skratt, bubbel och böcker!
För fler bilder gå till Pernillas hemsida.


Så ser huvudpersonen, förlåt boken, ut!

Pernilla fick visa att hon kan skriva för hand också …

Och så här glad är man på sin releasefest!

Pernilla blir intervjuad om boken.

Min releasefest i bilder

Här kommer bildebeivs från min releasefest i helgen.

Som sagt riktade sig den här festen till vänner och familj, dels för att det kändes rätt, dels för att jag inte känner något ”branschfolk” här nere i Skåne. Det var verkligen jättekul att fira boken och spännande att nu en stor del av mina gäster kommer läsa ”Charlotte Hassel”.

En av de märkligaste upplevelserna på festen var att signera mina böcker. Det är ju en speciell känsla som infinner sig när man inser att andra vill läsa det jag skrivit. I början kändes det även konstigt att ”kladda” i böckerna, men det tog bara ett par gånger för mig att få upp farten och sedan kände jag mig som en erfaren signerare ;-).

Det var väldigt roligt att signera böcker!

Glada vänner/bokköpare

Ett femtiotal personer fick plats i denna "lilla" lokal.

Vi skålade naturligtvis i champagne.

Jag uppvaktades med fantastiska blommor, champagne, vin och choklad. Kan det bli bättre?

Idag släpps min bok

Idag släpps officiellt min bok.

För ett par månader sedan föreställde jag mig att idag skulle vara en mycket speciell dag. Jag tänkte åka till en bokaffär, titta på boken och skåla i ett glas champagne precis som Carrie gör när hennes krönika annonseras på en buss i SATC. Men sanningen att säga har en del av upphetsningen runnit av mig.

Jag har redan varit i en bokaffär och sett boken. På söndag har jag stor releasefest (vilken jag lovar att rapportera från) som upptar mina tankar och dessutom är jag just nu helkoncenterad på att komma igång med skrivandet av bok nummer två. Jag är även med på morgonprogrammet på radio Malmöhus, något som inte är helt enkelt då jag har en 12 veckor gammal bebis som inte anpassar sina mat- och sovtider efter mammas intervjuer ;-).

Självklart är jag stolt och lycklig över det som jag har uppnått och jag längtar med skräckblandad förtjusning efter recensioner och omdömen, men mentalt har jag redan börjat fokusera på nästa utmaning. Kanske är det en skyddsmekanism. Jag brukade göra likadant när jag väntade på lektörsomdömen från förlag, fick jag ett ”nej” så gjorde det inte så mycket eftersom jag redan hade börjat på nästa bok. Synd dock att man inte kan njuta mer. Undra om det är så här för alla ”författare”.

Författaren som festfixare

Mitt förra inlägg handlade om författarrollen, något som vi skulle kunna diskutera hur länge som helst. Som debutant kan det vara svårt att veta vad som egentligen förväntas av en. Att det är författarens roll att skriva, redigera och korrekturläsa är alla med på. Men sedan? Hur delaktig ska författaren vara i marknadsföring och försäljning? Det är självklart att ställa upp på intervjuer och signeringar, men ska en författare även sälja sin bok? Är det författarens jobb att ta betalt för och leverera  böcker? Och hur är det med releasefesten – är det förlaget eller författaren som ska ordna den?

När debutboken släpptes kändes det självklart att ha releasefest. I samarbete med mitt förlag och det lokala biblioteket arrangerade vi en lyckad tillställning. Det var god stämning, mycket folk och givande programpunkter. En reporter från SR International fanns på plats och gjorde ett ganska långt inslag om boken som senare sändes.

Det låg också mycket arbete bakom. Jag hade specialskrivit en sång. Vi anlitade sagoläsare och musiker. Makku hade gjort en stor Adam-figur i papp och improviserade fram bilder på ett blädderblock på plats, något som var mycket uppskattar bland både barn och vuxna. Dessutom ordnade vi en tävling för alla barn som var där. Tävlingen krävde en hel del efterarbete (sammanställa svar, utse vinnare, kontakta pristagare och skicka ut priser och tröstpriser).

Som upplevelse var releasen otroligt roligt att vara med om, men det tog tid. Tid från skrivandet. På sätt och hade det varit lättare att vara en riktig eremit som inte gillade folk och rakt av tacka nej till alla tillställningar. Men nu råkar jag – precis som många andra –gilla både gemenskapen och ensamheten. Då uppstår svårigheterna istället i att hitta en bra balans.

Hur stort arbete är jag villig att lägga ner på att exempelvis ordna en releasefest? Hur viktigt är det för bokens och min egen framtid? Hur många timmar skrivtid är jag villig att offra?

När första boken släpptes var det självklart att fira med en release. När min andra bok släpps om ett par veckor känns det inte lika självklart. Kan man verkligen hålla på och fira varenda bok?

Det är viktigt att då och då stanna upp och fråga sig varför man gör vissa saker. Och för vems skull man gör dem. Jag vet varför jag skriver och för vem jag skriver. Det är det viktigaste.

Förbättra dina chanser att bli utgiven

Efter tre år fyllda av försök och fem manus har jag kommit fram till ett antal saker som kan förbättra chansen att bli utgiven. Ta till dig av det du har lust och strunta i resten.

 

För det första, välj att skriva i rätt genre. Vad är då rätt genre kanske du undrar. Ja, det är ju inte det lättaste att komma fram till, men det finns två viktiga saker att tänka på då du väljer.

A. Hur ser marknaden ut? Vissa genrer är ju ”uttjatade” och andra finns knappt representerade i Sverige. Kan du hitta en ny (läs nygammal) genre (t.ex. skräck som John Ajvinde Lindqvist) eller en genre som är stor i andra länder men som ännu inte kommit till Sverige (t.ex. romance som Simona Ahrnstedt)? Och om du absolut vill skriva i en ”uttjatad genre”, hur kan du då profilera dig så att du verkar unik? Själv har jag ju skrivit flera deckarmanus som uppenbarligen varit tillräckligt bra för att förlagen ska överväga att ge ut dem, men det har ändå inte räckt. Som okänd skribent är det mycket svårt att nå fram till publiken om du inte har något relativt nytt att bjuda på. Har du inte spelat för fotbollslandslaget, vunnit en dokusåpa eller tävlat i melodifestivalen föreslår jag därför att du håller dig borta från uttjatade genrer om ditt mål är att bli utgiven.

B. Vad har du för unika kunskaper som du kan använda i ditt skrivande? Du har säkert hört uttrycket ”gräv där du står” och det är precis vad du måste göra. Har du några specialintressen eller ett udda yrke som du kan använda dig av? Försök att profilera dig så mycket det bara går!

För det andra, välj rätt förlag att skicka dina manus till. Detta är också lättare sagt än gjort. Ett tips jag fått är att skicka manus till förlag som ger ut böcker som påminner om det jag har skrivit. Dock har jag upptäckt att detta inte alltid är särskilt lyckat då förlagen inte vill anta författare som kan konkurrera med författare de redan har.

Ett misstag jag gjorde i början var att bara skicka mina manus till större förlag eftersom jag tänkte att de antar fler debutanter än de mindre förlagen. Dock har jag upptäckt att mindre förlag verkar mer benägna att satsa på en okänd, outgiven skribent och många av de ”stora författarna” har faktiskt debuterat vid mindre förlag.

För det tredje, lägg ner tid och energi på att marknadsföra ditt manus. Det är inte förrän nu, då jag varit tvungen att skriva säljtexter till min bok, som jag insett vikten av att på ett lockande sätt beskriva vad Charlotte Hassel handlar om. Tidigare har jag bara använt mig av korta och snärtiga ”baksidetexter” som egentligen inte har sagt särskilt mycket om bokens innehåll. Det är inte lätt att skriva om sig själv eller sitt manus, men det är nödvändigt för att skapa intresse hos förlagen. Hitta inspiration genom att läsa om hur andra böcker beskrivs på förlagens hemsidor, på Adlibris eller i bokhandlarnas kataloger. Jag lovar att det är värt investeringen.

För det fjärde, försök att skapa kontakter på förlagen. Detta är verkligen inte lätt, men om en lektör eller förläggare vet vem du är tror i alla fall jag att chansen att de läser ditt manus ökar något. Mitt bästa tips är att kontakta någon på förlaget innan du skickar in ditt manus. Maila en säljtext där du beskriver ditt manus och fråga om de är intresserade av att läsa. Svarar de ”ja” vet du åtminstone att de troligtvis kommer läsa ditt alster. OBS, detta fungerar bara med vissa förlag. Bonniers och Nordstedts kommer i bästa fall bara ge dig ett standardsvar.

Andra sätt att skapa kontakter är att ”nätverka”. Lär känna branschfolk genom sociala medier, åk till bokmässan och gå på releasefester.  Du kommer inte få ett bokkontrakt för att du lär känna rätt människor, men du kanske kommer i kontakt med din framtida förläggare. Glöm inte att ett förlag inte bara satsar på ett manus, de satsar på en författare och det är viktigt att även du är ”säljbar”.

Ytterligare metoder kan vara att försöka få ditt manus att stå ut när du skickar in det. Bifoga en kortfilm där du presenterar dig själv och din bok eller baka in manuset i en tårta. Alla sätt är bra utom de dåliga ;-).

Sist men inte minst vill jag också påminna om att det tyvärr inte räcker med ett bra manus för att bli utgiven. I en intervju sa Dustin Hoffman något i stil med ”om jag säger att min framgång inte har något med tur att göra så ljuger jag” och precis samma sak gäller författaryrket. Du behöver en stor portion tur för att få en bok antagen och du måste dessutom hitta en förläggare som fattar tycke för din bok och som finns vid ett förlag som anser att ditt manus ligger rätt i tiden och som är beredda att satsa på det. Det är med andra ord mycket som ska klaffa för att du ska ta dig igenom nålsögat och därför är mina allra viktigaste tips till dig att noggrant tänka igenom vad du ska skriva innan du börjar, fila på manuset så mycket du kan innan du skickar in det och sedan hålla alla tummar du har.

Hoppas att detta kan vara till någon hjälp och lycka till!

Releasefesten för Jacks Rockiga Resa!

Dagens gäst är vår egen permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk som den 10:a april hade releasefest för sin första bok, Jacks Rockiga Resa.

Innan releasen var jag orolig för … det mesta. Enda tills jag insåg att det mesta ju faktiskt alltid brukar lösa sig, oavsett.

Alla bilder är tagna av Robert Björk

På releasedagen var jag så förkyld att jag knappt visste vad jag hette. Men med några smärtstillande var jag i alla fall på benen. Jag tror att adrenalinet av den fina responsen fick mig att glömma att jag var sjuk för ett tag. Så fort alla hade gått hem kände jag mig sänkt igen men ändå samtidigt väldigt glad och nöjd över en kanonrelease.

Signeringsdags

Under dagen lottade vi ut en massa roliga saker. Ett par hörselkåpor till snyggast färglagda hörselkåpor och ett Flying V-paket med gura i barnstorlek till en lycklig rocka loss-vinnare samt en baddiebag och ett signerat exemplar av boken till snyggast rockklädda yngling. Vi hade med oss allas vår Onkel Hårdrock, alias Demian, den fantastiska tinnituskonsulten Cathrine som berättade för barn och vuxna om hörsel och hur man skyddar den samt Anna Synnerö som höll i trådarna tillsammans med bokens förläggare Hans-Olov Öberg. Underlandet var en fantastisk plats att vara på och de gjorde även de ett kanonjobb.

Rocka Loss tävlingen

Ett stort tack till alla som hjälpte till och som kom! Nu hoppas jag att boken ska sälja så att nästa bok kommer ut till hösten. Omslaget är klart och jag har börjat fnula på storyn som kommer skilja sig en del från den första, men på ett väldigt bra sätt. Hårdrockens styrka kommer dock gå som en röd tråd genom hela berättelsen. Dessutom kommer en känd svensk rocker figurera i boken, men vem tänker jag inte avslöja än 😉

Kanske ses vi på en signering någonstans ute i landet.

Allt gott, allt rock!

Hans-Olov och Demian

Demian och Cathrine

Tinnituskonsulten Cathrine

Unge rocker med baddiebag

Releasefest för Drakhornet

Ofta brukar en bok släppas med buller och bång. En klassiker är att hyra någon stor offentlig lokal, bjuda in några hundra gäster och festa hela natten. Det hade varit roligt. Men det var inte så jag gjorde. Istället satsade jag på något lite mer intimt.

I lördags var det releasefest för Drakhornet. Ungefär ett dussin vänner, och alla deras glada barn, kom hem till oss för att fira. Det var en underbart vacker eftermiddag. Solen sken från klarblå himmel och vinden fläktade skönt. Vi satt på baksidan av huset med en matbit och något att dricka. Barnen sprang glada omkring på gräsmattan och fascinerades av en orädd ekorre som skuttade över stenarna, bara några meter bort.

Några av gästerna övertalade mig att hålla tal. Så jag berättade lite om hur allt började, för så många år sedan, och den långa processen till där vi är idag. Roligt nog fick jag då en massa frågor, så snart slutade det vara ett tal och blev mer av ett samtal kring boken och glädjen och mödorna med att driva eget förlag.

"Live long and prosper"

Något jag inte hade väntat mig var alla blommorna. Hade inte ens tänkt på att folk skulle ha med sig det. Men snart kunde vi fylla ett bord med buketter och kort med välgångsönskningar. Det är sådant som verkligen värmer ens hjärta. Tack!

Releasefestens lilla "bokbord." Precis högt nog över marken så att de minsta barnen inte skulle riva ner böckerna och börja tugga på dem. 😉

Det slutade med att mina resterande böcker gick åt. Så nu är det bara att beställa nya från tryckeriet. Igen. Det är ett kärt besvär. 🙂

Efteråt kände jag mig direkt lycklig. Det hade varit en stund av skön gemenskap, många skratt och intressanta diskussioner. Inget stort och pampigt, utan bara glädje i goda vänners lag. Tack alla ni som kom! Ni är guld värda.

Det är kanske inte mitt hjärta på en krok … men ändå!

Dagens gästbloggare är vår egen permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk.

 

På söndag 10/4 är det dags för releasefesten till min hårdrocksbarnbok Jacks Rockiga Resa. Mycket ska göras och mycket borde nog redan vara gjort. Samtidigt har jag redan börjat på nästa bok så huvudet surrar av idéer likt flygande insekter.

Releasen av Jacks Rockiga Resa kommer att äga rum söndagen den 10:e april på Underlandet i Kulturhuset i Stockholm mellan kl 14-17. Tävlingar, signerig, tilltugg och baddiebags till de 200 första som köper boken samt massa hårdrock utlovas. Alla är välkomna!

Jacks Rockiga Resa planerades inte att ligga så rätt i tiden som vi faktiskt tror att den gör. Att det är hårdrock i Melodifestivalen är bevis på att musikstilen når väldigt många människor. Kiss var kanske djävulens musik på 70-talet, men idag står de närmast för trallvänlig rock. Om vi talar om de riktiga hårdrockarna, om man får säga så, finns det få fans som är lika hängivna. Trots detta vet jag att alla inte kommer att gilla boken eller idén. Alla kan liksom inte tycka lika. Men i det ligger ändå en liten rädsla. Hur ska jag hantera det annorlunda eller negativa tyckandet? Kan jag bara strunta i det? Kommer jag kunna skilja på min bok och mig? Det är trots allt ingen bok där jag blottar mig själv och sliter ut själen till allmän beskådan. Det skulle jag i dagsläget aldrig våga. Sådana texter hamnar i en bortglömd mapp i datorn eller som kryptiska låttexter.

Nu är det faktiskt en barnbok vi pratar om, min första publicerade dessutom. Men jag vet att folk kommer att tycka sig blinda ändå. Frågan är bara, hur kommer jag att känna inför allt detta tyckande? Kommer jag att kunna hantera det, eller är det något man lär sig med tiden? Sitter just nu med ett färskt exemplar från tryckeriet framför mig, men vågar inte läsa det. Runt mig står lådvis innehållande boken, bara en bråkdel av de tusentals upptryckta. Vad är jag mest orolig för, att folk inte kommer att läsa den eller att folk faktiskt kommer att läsa den?

Hur jag än kommer reagera kring responsen kanske det är så att man blir lite tåligare för varje bok. Jag hoppas det, för jag planerar att skriva många fler!

Kartongerna har anlänt – nu ska de tömmas

Så kom de. Kartongerna från tryckeriet innehållande den första laddningen med Drakhornet. För jag tror inte att det kommer att bli den sista. Det är lite märkligt. Det är ju ändå detta jag drömt om så länge, att få se min egen bok. Nu står de där nere i vardagsrummet i sina kartonger.

Flera har jag redan skickat iväg. Första kartongen börjar bli lite halvfull, och jag tror det kommer att gå fort att tömma resten. Jag ska ju ha dem både till signering och releasefest. Förhoppningsvis tar de slut snabbt, så jag tvingas beställa en ny laddning. Det vore ett kärt problem.

I den närmsta framtiden kommer det att bli väldigt mycket att göra. Dels ska jag ha den där signeringen jag nämnde. Den blir på vårt lokala ICA här i Knivsta, lördagen den 2:a april, kl 11-15.00. Folket på ICA Kniven har varit väldigt tillmötesgående och verkar tycka att det är kul med lite lokal fägring. Så det är något jag ser mycket fram emot. Jag är inte säker på huruvida jag kommer att sälja så mycket böcker. Men det är egentligen inte det viktiga. Det viktiga är att få träffa människor och att de upptäcker att man existerar. Bor du i norra Stockholm eller i Uppsala så ta gärna vägen förbi!

Sedan har vi releasefesten. Har ännu inte riktigt bestämt mig hur jag ska göra. Får återkomma kring det. Men det blir nog något ganska litet. Tror inte jag orkar rodda en stor allmän tillställning. Gör hellre något tillsammans med mina vänner, de som har puffat och uppmuntrat mig hela vägen fram i mål. De är värda något extra.

Kartongerna känns som en utmaning. Nu är boken här. Nu är det på allvar. Nu ska kartongerna tömmas, om det så är det sista jag gör.