Research och release i Stockholm

I fredags tog jag så tåget till Stockholm för att gå på releasefest hos Ordberoende förlag. Jag hade med mig min dator och passade på att arbeta lite under resan. Tyvärr blev jag lite lätt illamående efter ett tag och fick helt enkelt låta redigeringen vila. Istället lyckades jag slumra till en stund och det var mer än behövligt. 

När tåget anlänt till Stockholm klev jag av och försökte ta in allt. Supa in atmosfären och lägga på minnet hur det såg ut. Med mobilen i högsta hugg knäppte jag av en massa bilder i alla riktningar. Kanske ett något märkligt beteende men jag ägnade mig faktiskt åt research. I uppföljaren till ”Emmas nya liv” gör Emma samma resa som jag och en scen utspelar sig just på stationen. Det var flera år sedan jag befann mig på Stockholms Central och det kan vara så att en del av texten får skrivas om lite. Visserligen har man väl som författare en del frihet, men jag gillar när det är rätt.

När jag väl hade hittat ut ur byggnaden slank jag in på en restaurang och beställde ett glas vitt. Försvann sedan in i redigeringen och glömde nästan bort mitt vin. Och tiden. Men tillslut avslutade jag min lilla förfest, stängde datorn, traskade vidare och letade mig ut på Kungsholmen. 

När jag fick ”Under misteln” i min hand för första gången skyndade jag mig att kolla så min novell verkligen var med. Det var den. Nummer 17 av 24. Skönt! Natten innan hade jag nämligen drömt att min novell saknades. Att jag hade gått på releasefest bara för att upptäcka att jag inte alls var med i antologin. Det hade onekligen varit en smula snopet. Men nu var allt som det skulle så jag kunde glatt smutta på bubbel och mingla runt. Fast mest hängde jag med författaren Lovisa Wistrand som också är med i boken. Vi träffades på Bokmässan och det var så roligt att ses igen. Hon är nämligen inte bara en fantastiskt duktig författare utan även oerhört trevlig. 

Det bästa av allt var ändå att min äldsta dotter tittade förbi så jag fick dela detta med henne. Hon pluggar i Uppsala och vi fick ett mysigt dygn tillsammans innan det var dags för mig att åka hem till Lund igen. Releasefest, research och häng med min förstfödda – härligt! Och nu ska jag försöka ladda om till helgen då det är Förlags- och Författarlördag på Stadsbiblioteket i Lund samt ”Skriva feelgood”-event i Stockholm. 

5 digitala tips för författare

brooke-lark-609900-unsplash

Foto: Brooke Lark, som du hittar på Unsplash.

Här kommer digitala tips till dig som vill dra igång en blogg, samla research eller testa att skriva i ett program för manusförfattare! De flesta kostar inget att använda och jag har testat allihop.

  1. Instapaper

Samla artiklar på ett och samma ställe! En helt oumbärlig tjänst för dig som gör mycket research och som dessutom är gratis.

  1. Squarespace

Jag har fått flera DM om vem som ligger bakom min sida jennygromarkwennberg.se Svaret är Squarespace! En tjänst som kostar varje år men i gengäld är det superenkelt att skapa en sida. Squarespace har många snygga mallar som uppdateras regelbundet. SEO-optimering och support ingår. Du behöver alltså inte tänka på tekniken. Vill du bara testa att lägga upp en sida och se hur det känns? Det kan du göra gratis under en period.

  1. Unsplash

På Unsplash hittar du riktigt bra bilder som dessutom är fria att använda. What’s not to like? Samla dina favoriter i mappar och strössla när du behöver. Glöm bara inte att kredda fotografen. Tjänsten är gratis.

  1. PS Express – app

En av alla appar till din smarta telefon. Den här är enkelt om du vill redigera en bild och till exempel skriva på den eller göra ett collage. Appen är gratis att ladda ned med köp inuti.

  1. Celtx

Är du sugen på att skriva ett manus för film eller tv? Testa webbaserade Celtx, ett program för manusförfattare som bjuder på en basvariant med upp till tre skrivprojekt.

Ha en fin vecka och skriv så att det ryker!

Wallraffar som 90-talist

jennyGW_FotografHENRIKBERGLUND

Foto: Henrik Berglund

Min huvudkaraktär Jossan i Kämpa tjejer! är 23 år och journaliststudent. Det har jag också varit en gång i tiden. Men istället för att skriva en komedi som utspelar sig på 90-talet har jag förlagt min historia till nutid.

Hur gör en då för att gestalta en 23-årig students liv och tankar?

Nummer 1 är förstås fantasin. Men jag har gått ett steg längre. Jag har både wallraffat och gjort research för att få stoff till min berättelse. Det är ju inga konstigheter när det gäller till exempel deckare och krim, men det funkar även för en samtida komedi.

Jag var journaliststudent i Göteborg på 90-talet. Jag minns hur det var att ta tåget till Stockholm för att praktisera på Bonniers och bo på en sovsal under marknivå för 55 kronor natten. Men framför allt har jag nya erfarenheter med mig in i min berättelse.

2017 var jag student och praktikant igen efter 20 år som copywriter. Det blev ett sorts wallraffade som medelålders 70-talist i rollen som 90-talist.

Det var ett äventyr att sätta sig i skolbänken igen. Och att vara praktikant igen, efter alla år då jag själv som senior tagit emot praktikanter, var också en upplevelse. Det är hyfsat krävande att vara nybörjare igen och att vilja göra bra ifrån sig utan att riktigt ha spelreglerna klara för sig eller en given plats på arbetsplatsen.

Jag gjorde också ett tiotal djupintervjuer med journaliststudenter vid JMK i Stockholm. Frågade om deras bakgrund, vardag och framtidsdrömmar.

När jag gör research tycker jag att det är viktigt att fråga flera. Jag vill få en så nyanserad bild som möjligt, även om den grupp jag intervjuade inför Kämpa tjejer! var relativt homogen. Det sitter i ryggmärgen efter alla år som copywriter.

Jag har också inspirerats av NRK och manusförfattaren Julie Andem. De intervjuade mängder av tonåringar för att ringa in målgruppen 16-åriga tjejer inför skapandet av den mycket framgångsrika webbserien SKAM.

Men vad skiljer dagens 23-åring från 90-talets?

Den allra största skillnaden är den digitala revolutionen. Utan tvekan. När jag som ung journaliststudent skickade mitt livs första professionella mejl till Amelia Adamo, som senare skulle bli min handledare, var hon en av få som anammat den nya tekniken. Fax var betydligt vanligare än mejl då.

Dagens 23-åringar har vuxit upp med internet och sociala medier. De vet vikten av att presentera en relevant bild av sig själva online. De tycker att deras föräldrar är ytterst pinsamma som postar och delar vilken skit som helst.

Researchen har givit mig insikter och bidragit till manusprocessen. Den ger också en säkerhet när jag presenterar projektet inför andra. Även om det inte handlar om detaljerat polisarbete eller mord.

Okej, 90-talister. Då postar jag det här inlägget!

Gästbloggare: Magic Frigren

MOV_2406_000000_1

Många beskriver läsning (och särskilt läsning av fantasy) som en slags verklighetsflykt. Men är det verkligen det det handlar om? Vem vill på riktigt flytta in i Harry Potters farofyllda värld?
Utforskandet av fiktiva världar tror jag sällan bottnar i att vi har en önskan om att byta ut vår egen verklighet mot den vi läser om. Nej, fiktiva världar med sina faror och problem hjälper oss att bearbeta och hantera vår riktiga värld.

Suzanne Collins dystopiska ”Hungergames”-böcker tar upp förtryck och revolution,
Partrick Ness fantasybok ”A Monster Calls” använder sig av det monstruösa för att
utforska psykologi, sorg och motstridiga känslor. Mangan ”Deathnote” med sina
dödsgudar analyserar teman kring makt, moral och dödstraff. Man kan alltid hitta bitar och skärvor av det verkliga i dessa böckers overkliga världar och det är det som griper tag, berör och påverkar. Det är då fantastikgenren är som bäst.

Världen i min fantasyroman Transformationen är en spegel av vår men med sina egna
städer och krig för att jag lättare skulle kunna berätta exakt den historia jag ville.
Det tema jag framför allt ville utforska är tro. Personlig andlighet i kontrast till religiös
fundamentalism. Sökande efter förståelse både för vår yttre värld och vårt eget inre. Hur stark och självklar en gudstro är för vissa medan andra inte tror på något som vetenskapen inte kan bevisa. Detta fascinerar mig. Tro både för samman människor och sliter oss isär. Tro kan leda till glädje och tröst men också till ångest och förtryck. Jag ville skriva en bok som fokuserade på trosfrågor, personlig utveckling och relationer mellan människor. Såväl kärleksrelationer som vänskapsrelationer.

Bokens viktigaste karaktärer är kvinnor. Jag har skrivit om olika kvinnor. De har sina
styrkor och svagheter, bättre och sämre sidor, olika sexuella läggningar och sätt att se på livet. Huvudkaraktären Melly är väldigt svag och intolerant vad det gäller tro i historiens början. Men genom boken stöter hon på många karaktärer som har sitt eget förhållningssätt till tillvarons mystik och hon utvecklas till en mer öppen person. Jag ville inte skriva en bok som lär ut eller förspråkar någon viss slags andlighet. Jag ville skriva en bok om hur människor förhåller sig till tillvarons ovisshet. Att ingen tro är rätt eller fel, bara man respekterar varandra. Det är en bok om att hitta sig själv och sin plats i tillvaron och det större ogripbara. Boken tar också upp hur kvinnors liv ofta har raderats ur vår gemensamma historiebeskrivning. Den är också ett mysterium om sökandet efter en ockult formel.

Jag har gjort research om mysticism och alkemi i många år. Det var fascinerande att
upptäcka att alkemi inte bara var en föregångare till kemin utan ett andligt system med sitt eget symbolspråk. Alkemisterna ville finna sig själva, ta fram sitt sanna jag och på det sättet omvandla sig själva till ett metaforiskt guldlikt tillstånd. Många ser alkemisterna som de första psykologerna då de försökte behandla känslor av sorg, oro och depression med psykiska inre processer. Denna sida av alkemin glöms oftast bort inom fiktionens värld. För mig kändes det perfekt att använda alkemin som grund för både mysteriet och mina karaktärers utveckling. Men jag ville också göra alkemin rättvisa. Jag insåg ju mer jag läste på att verklighetens alkemi var intressant nog utan att jag fantiserade vidare, omformade eller la till eget.

Mitt researcharbete började med ett gäng bokinköp. Alla som har börjat forska om ett
ämne känner nog igen sig i att det första man lär sig är hur mycket man inte vet. Alkemi uppkom i gamla Egypten och har utvecklats och spridit sig till olika länder genom tiden fram till idag. Det innebär mycket uppblandning med olika trosystem. Det räckte inte med att bara läsa om alkemi. Religion, filosofi och esoterism rent allmänt var precis lika viktigt för att få sammanhang och djupare förståelse. Förutom böcker bad jag min kompis mamma, som är bibliotekarie, att ta fram alla univesitetsavhandlingar som anknöt till alkemi. Jag upptäckte Den Alkemiska Akademin i Stockholm och gick ett antal kurser, sökte upp olika experter för intervjuer.

Mina råd för andra som gör research för sina böcker är att:
1. Skaffa många källor. Nöj er inte med att bara plugga igenom en bok. Få olika vinklar.
2. Sök upp experter du kan träffa och prata med. Det är bra att kunna fråga specifika frågor och diskutera med en riktig person.
3. Var källkritisk.
4. Brett kunnande tillåter en att ge en bra komprimerad bild av ett stort ämne. När
researcharbetet är färdigt gäller det att välja ut och plocka bort.
5. Det är lätt att bli för påläst och tycka att saker är självklara. Be dina oinsatta testläsare att särskilt fokusera på framställandet av ämnet (i mitt fall alkemin) och säga om det känns tungt, obegripligt eller otydligt.

Samtidigt som mina kunskaper om alkemi ökade tog min roman och dess karaktärer form. I slutänden är min roman en väv av både verkligt och overkligt. Vårt förflutnas alkemi blandad med fiktiva historiska händelser. Karaktärer som är lapptäcken av mig, min fantasi och av folk jag mött. En plats av både det finaste och det fulaste från vår egen … Inte en perfekt värld att fly till. Men förhoppningsvis en lustigahusetspegel att både känna igen sig och hitta något nytt i.

transformationen 2
Magic Frigrens bok Transformationen finns att köpa på Adblibris.
Hon är också skapare till serien Magikonsult / Magic Advisor som finns att läsa på
webben, i albumform och i tidningen Zenith News. Hon driver också den övernaturliga bloggen MissMagicGirl.

Kamera och anteckningsblock i högsta hugg

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

I fredags firade jag och mannen tio år som gifta.
Yay för oss 🙂

Eftersom jag var höggravid med vårt andra barn när vi gifte oss så valde vi att åka till Stockholm på vår bröllopsresa, så nu tio år senare var det ganska självklart att vi skulle åka dit igen på en andra bröllopsresa och jag har därför spenderat helgen i huvudstaden.

Brutna små regler, andra delen i serien om Forsberga, utspelar sig till viss del i Stockholm där ett konstgalleri (ett påhittat sådant) och en restaurang spelar ganska stor roll. Så jag passade på att slå två flugor i en smäll den här helgen.

Med kameran och anteckningsblocket i högsta hugg har vi vandrat runt i gamla stan, ätit mat på en helt underbar restaurang som passade in perfekt i vad jag letade efter och personalen var så trevliga och hjälpsamma. Jag har hittat ett perfekt område för mitt fiktiva galleri. Jag vet hur det ser ut på restaurangen, hur maten och vinet smakar.

Jag tycker om att göra research. Jag gillar att lära mig mer om saker jag skriver om, att hitta de där detaljerna som lyfter storyn och som får läsaren att kliva in i världen jag skapat.
Med Hemligheter små intervjuade jag personer som ägde blomsteraffärer och handelsträdgårdar, jag ställde frågor till en läkare och en polis. Jag åt på restaurangen de besöker, vandrade utmed Klarälven och såg stadshotellet i solnedgången även om jag gjort alla dessa saker ett antal gånger tidigare, men denna gång gjorde jag det med en författares sinnen. För hur doftar det egentligen när älvens vatten och blommorna planterade längs med trottoaren möts?

Det enda som gör att det här med research blir lite jobbigt, ger mig hjärtklappning och svettiga handflator, är min osäkerhet inför att ta kontakt med personer jag inte känner. Det går lättare för varje gång och vid intervjuer ser jag till att vara väl förberedd. Jag läser på så att personen jag ska prata med ser att jag har ett genuint intresse av att lära mig mer. Jag har frågor som täcker all information jag behöver få reda på nedskrivna så att jag inte glömmer bort något. Jag ser till att vara på mötesplatsen i god tid så jag slipper komma med andan i halsen. Och som grädde på moset så brukar jag lyssna på en speciell låt som får mig att bli extra peppad och glad 🙂 Som ger mig det där extra studset i steget när jag går 😀

Jag har fortfarande en del saker kvar att researcha i Stockholm för Brutna små regler, så en resa till är planerad 🙂 och sedan har jag en rad intervjuer med spännande människor som jag behöver göra. Just nu ser jag verkligen fram emot det.

I torsdags fick jag nämligen tillbaka första återkopplingen från redaktören på Brutna små regler, så idag är det jag som kavlar upp ärmarna och drar igång med den första rundan av redigering. Först väntar en hel del omstrukturering av kapitel. Några ska flyttas, några ska strykas och delar av dem ska infogas i andra, några ska skrivas om och några kapitel ska skrivas till.
Så det verkar vara jag och mina post-it lappar återigen 🙂 och mellan varven gör jag mer research så att detaljerna kan börja fyllas på allt eftersom!

Gör ni mycket research för era manus? Tycker ni att det är lätt eller svårt att få rätt hjälp med er research? Och har ni några tips att dela med er av när det gäller att göra research?

Kram på er!

PS. Något som jag tycker är viktigt när det gäller research är att inte glömma bort att tacka personen/personerna som ställer upp. Jag brukar skicka ett mejl några dagar efteråt och tacka så mycket för deras tid och kunskap.

 

 

Vad finns det i en busbil?

Jag älskar spänning och jag har hela hjärnan full med läskiga scener. Man sitter och skriver, skärmen slocknar och på den svarta ytan framträder spegelbilden av en människa bakom ryggen. Man drar upp persiennen och står öga mot öga med en maskerad främling på andra sidan rutan. Eller kanske somnar i soffan och armen trillar mot golvet. Det som väcker en är ett varmt andetag mot handen som kommer underifrån. Någon ligger där.

Ni fattar. Situationer i vardagen.

Därför hoppade jag upp och ner av glädje när jag fick frågan om jag kunde skriva ett kriminalmanus. Jag hade direkt tusen idéer och det finns en rad rättsfall som jag av någon osund anledning har lekmannadoktorerat på och tänkt att jag skulle vilja skriva om. Jag kastade mig över skissblocket, gjorde en planering och tänkte ut en handling.

När jag kommit en bit insåg jag att jag vet väldigt lite om polisarbete. Utöver det som GW berättar på tisdagar förstås.

Jag har själv jobbat som jurist i många år och vet att arbetet i verkligheten skiljer sig ganska mycket från bilden som ofta förmedlas i TV eller beskrivs i litteraturen. För att göra mitt manus mer polisigt kontaktade jag en åklagare, en kriminaltekniker, en brottsutredare som arbetar med grova brott och en f.d. spanare.

Om du direkt tänker att åklagaren är en stressad kvinna i kostym som snubblar över jättesmå gummistövlar när hon springer till rättssalen, kriminalteknikern en medelålders mörkhårig man som är specialiserad på blodanalys och extraknäcker som seriemördare, brottsutredaren en lönnfet halvalkoholiserad äldre man som lyssnar på opera och spanaren en nerdekad femtioåring i jeans som sitter i en listigt kamouflerad skåpbil och ropar ”Va fan! Lisa är min källa” på göteborgska, kan jag direkt säga att inget av detta stämmer med verkligheten. (Det är också världens längsta mening som du just tagit dig igenom).

Min samling består av en stilig man i 40-årsåldern med lätt silversprängt hår som gillar hiphop, en cool blond dedikerad hockeymamma, en glad norrländska med skinn på näsan i blå klänning och röda gympaskor och en stentuff lite mystisk kvinna med benvärmare över knäna och svarta glittrande naglar. Du får själv gissa vem av dem som jobbar med vad.

Känner du dig påhoppad för att du gjort alldeles för lite efterforskning till din text kan jag berätta att det här researcharbetet är lika spännande som själva deckaren (som också kan vara jättespännande även om brottsutredaren är just en lönnfet man som dricker whisky och lyssnar på klassisk musik.) Det finns inga rätt eller fel.

När man träffar fascinerande personer med fascinerande jobb som vem som helst verkligen inte skulle fixa väcker det enormt många frågor. Vilka drivkrafter, utmaningar och uppoffringar ställs man inför när man arbetar med grova brott? Hur kombinerar man ett familjeliv med ett arbetsliv starkt präglat av miljöer där våld och död förekommer? Vilket är det värsta dilemmat man kan ställas inför? Hur är det att möta en psykopat som har gjort förskräckliga handlingar? Hur känns det när bevisningen inte räcker? Vad gör man om man blir igenkänd i ett kritiskt läge eller träffar en gärningsperson som just har muckat? Sådana frågor, och tusen till, intresserar mig egentligen mer än de rent utredningstekniska delarna men för mitt kriminaldramas skull vill jag veta även detaljerna. Hur går arbetet till praktiskt? Vilka konflikter kan finnas? Hur luktar det i en obduktionssal? Hur benämner man sitt tjänstevapen när man pratar med kollegan? För er som särskilt har undrat det senare har jag hört att tjänstevapnet tydligen  internt kan kallas: Vapnet, Gun (inte som på engelska utan tantnamnet), Puffran, Siggen (Sig Sauer), Pickan och Pangen.

När jag har beskrivit situationerna i mitt påhittade manus för mina intervjuoffer och frågat vad de skulle gjort om fallet hamnade på deras skrivbord (eller hur det nu ser ut där de jobbar, det kan vara hemligt, de kanske inte alls sitter vid ett skrivbord) slås jag av en sak. Verkligheten verkar överträffa dikten. Både när det gäller brott och lösningar.

De är grymt proffsiga och har imponerande teknik att tillgå. Mitt fiktiva fall skulle de lösa på några timmar. Det skulle bli världens kortaste och dramaturgiskt tristaste story. Ett bestialiskt mord, en jättepuckad gärningsperson och en lång väntan efter provsvar. (Gärningspersonen kommer inte hinna begå mer än ett brott innan hen grips.)

Brottsutredarna i mitt manus måste som det verkar göra fel, sakna resurser och hela tiden hamna sist i kön för att det ska bli spännande. Eller så måste mördaren vara extremt mycket smartare. Det sista saknar jag dessvärre fantasi och intellektuell kapacitet för att skapa. Därför har jag ägnat jättemycket tid till att omarbeta och förtäta intrigen. Men också fråga proffsen vad man absolut inte får göra. Hur uppför sig en riktigt irriterande kollega? Hur sabbar man effektivast en utredning? Vad händer om någon ljuger, råkar kräkas på brottsplatsen eller, ännu värre, strular med den misstänktes advokat? Plötsligt är detta precis lika relevanta frågor som de utredningstekniska för att få ihop historien.

Jag är otroligt tacksam över att det finns fantastiska personer som tar sig tid att svara också på larviga frågor (och ännu mer naturligtvis att de klarar upp och förhindrar svåra brott i samhället). Min största stress nu, är att mitt manus ska göra dem besvikna.

En liten detalj i samband med researcharbetet är att vid flera av tillfällena har jag lyckats bestämma träff med någon av mina intervjupersoner på samma restaurang som en chef från mitt jobb också lunchar. Han vet naturligtvis inte att jag skriver en bok. Jag misstänker att han tror att jag håller på med något förbjudet, om han har noterat mig.

Jag är tidig, väntar nervöst utanför, kollar klockan. Är översvallande glad när någon främmande dyker upp, nästan lite generad. Ibland hälsar jag på fel person och rodnar. Ibland sitter jag redan inne i restaurangen när han kommer, fullt upptagen i ett samtal med en främling (eftersom poliser och krimmare verkar äta på dagistider). Om det går har jag givetvis bokat ett mer privat bord lite längre bort. Det är olika personer jag träffar varje vecka. Jag inser när jag skriver detta att det antagligen ser ut som en hemlig dejt eller olaglig affär av något slag.

Han skulle bara veta att när jag böjer mig fram, tittar intresserat på personen mitt emot, lägger huvudet på sned och ler är frågan jag ställer: Vad är det egentligen man brukar hitta när man beslagtagit en så kallad busbil?

Som sagt, situationer i vardagen.

 

 

Mental härdsmälta

ThomasVisste inte vad jag skulle skriva om riktigt idag. Känns som om värmen haft ihjäl de sista hjärncellerna. Så jag gjorde en sak som jag så ofta gjort förut. Jag valde utvägen ”Fråga en vän”.

Fick en skock förslag av allas vår hjälte, Fredrik. Ett av dem var ”Skriv hur du jobbade med research till Incidenten”.

Han anade nog inte hur väl det passade in. För det är lite så här jag jobbar. Kör på. Tar det stopp – släng ut en fråga, kolla runt lite, använd folk runt omkring dig som faktiskt kan saker. På det sättet behöver man inte kunna allt. För att vara författare är lite som att vara speldesigner är lite som att vara historiker – och inte så lite som att vara småbarnspappa. Man måste kunna allt. Eller i alla fall en hel del om allt. Och som alla vet gör man ju inte det.

Skriv om det du kan brukar det heta.

Och jo, det kan tyckas konstigt att man då förlägger handlingen i 1600-talets Centraleuropa. Fast till saken hör att jag är ganska påläst på just 1600-tal, och även lite på mentalitets-/kulturhistoria. Så lite kan jag om det. Tillräckligt mycket för att våga mig på att skriva om det i alla fall. Men visst, allt kan jag ju inte om det. Verkligen inte.

Och man måste ändå göra research. Man kan inte bara leva på gamla meriter. Fast problemet med research är att man riskerar att fastna i det. Börjar man gräva i det hittar man nya trådar. Så jag försökte göra så mycket som möjligt tvärtom. Skriv på känsla*, kolla upp sedan, justera om det behövs.

Grejen var den att det ganska ofta inte behövdes justeras så jättemycket. Oftast ledde mig känslan rätt, och när jag väl kollade upp så fanns det trådar jag kunde följa lite längre och väva in. Det roligaste är när ens gissningar leder till spännande följdfrågor, som går att koppla ihop med de personer och händelser man redan valt att ha med.

Jag använde rätt många olika typer av källor. Wikipedia och Google maps/earth är en rätt bra början. Faktiskt. (Jo jag är medveten om källkritiska aspekter på Wikipedia, men det är en grymt bra början). Diverse böcker givetvis. En favorit är ”När hände vad?”. En dag när jag var för trött för att läsa på kollade jag på ”Historieätarna”. Oftast är det ju en känsla man jagar, och då kan ett tv-program funka riktigt bra. Gamla rollspel är också bra för känsla och/eller idéer. Dräkthistorieböcker – även om jag försöker att inte gå in på så mycket detaljer vill jag veta själv hur det funkar. Det har garanterat smugit sig in fel, och de tar jag på mig. Men jag skaffade mig en bild av hur jag ville ha det i alla fall.

Men den viktigaste var – you guessed it – ”Fråga en vän”.

Mer än en gång tänkte jag: ”Vem kan kunna något om det här?”.

Och så drog jag iväg en fråga. Via mail, chatt, eller telefon/SMS. Ofta ledde det till en diskussion som inte bara svarade på frågan, utan också gav mig idéer på hur jag kunde vidareutveckla kunskapen. Exempel på hur det funkade, och någon annans tankar kring det jag skrev. Frågor jag slängde iväg på diverse folk var till exempel:

  • Kan man ha en hjullåspistol laddad en längre stund? Är det risk att kulan åker ut om man pekar den neråt?
  • Hur lång tid tar det att rida, med extrahäst, till Wien och tillbaka från centrala Böhmen?
  • På vilket språk borde officiella dokument vara skrivna i Böhmen innan ”imperietiden”; tyska eller tjeckiska?
  • Likaledes, vilket språk borde namnen vara på? (Det visade sig att mina gissningar att det borde vara en salig blandning troligen var korrekta, däremot fick den saligen bortgångne maken byta efternamn till ett passande som en tjeckisk vän grävde fram åt mig).
  • Pratar man om klänning fast de är tvådelade?

Och så vidare.

På det sättet blev researchen både oerhört skojig, givande, och dessutom social. Ej att förakta i en så ensam syssla som skrivandet ändå är långa stunder.

– – –

* Vad den där känslan kommer ifrån kan nästan bli ett helt inlägg i sig, men det handlar väl framförallt om förkunskaper och egna erfarenheter. Det sistnämnda är oerhört användbart. Har du varit i en skog på natten någon gång? Hur kändes det? Har du ridit? Och så vidare.

Marilyn Monroe enligt Joyce Carol Oates

Marilyn Monroes liv fortsätter att fascinera 50 år efter hennes död. I pseudodokumentära boken ”Blonde” får vi följa Marilyns hårda kamp för att bli respekterad (i ett Hollywood som ser hennes om trashig underklass) och älskad (av de män som hon möter).

Och hur var det nu? Dog hon verkligen av en överdos ensam i sitt lilla hus? Joyce Carol Oates har svaret …

När jag googlar Marilyn Monroe får jag 88 200 000 träffar. Det finns ett berg av böcker skrivna om skådespelerskan men när Joyce Carol Oates skulle skriva sin bok gjorde hon research på ett anorlunda sätt:

– Jag vill inte bli nedtyngd av fakta och överväldigad av material. För ”Blonde” såg jag alla Monroes filmer som fanns tillgängliga på dvd i kronologisk ordning, berättar den 73 åriga Joyce Carol Oates för tidningen Dagens Industri Weekend.

Hur gör då ett proffs som Joyce Carol Oates research om det inte finns några filmer att se? För kortare verk gör hon research efteråt. För längre verk prioriterar hon att först få klart ett psykologiskt sammanhängande utkast.
– Jag researchar förmodligen mina kvasihistoriska romaner mycket mindre rigoröst och konventionellt än andra författare, säger hon om sina metoder.

Hennes böcker känns trots detta mer verkliga än kvällspressens artiklar. De är psykologiska studier skrivna med perfekt empatiskt gehör. Men varför läsa om något som inte har hänt när hela världen är full av levande människor, verkliga livsöden och stora tragedier som kan skildras rent dokumentärt? Joyce Carol Oates svarar:
– En upplyst, befolkad, komplex och ständigt skiftande fiktiv värld verkar för mig vara det enda som på ett legitimt sätt speglar det verkliga.

Enligt The New Yorker-journalisten Malcolm Gladwell behövs 10 000 timmars skrivande för att uppnå briljans. Joyce Carol Oates tog detta råd bokstavligt och slängde de första romanerna hon skrev.
Ändå har hon skrivit otroliga 120 böcker (!), varav en National Book Awardwinnare och flertalet som fått Pulitzernomineringar.

Joyce Carol Oates är fortfarande verksam professor på Princeton University i New Jersey. De dagar hon inte undervisar skriver hon mellan 8.00 och 13.00 och ibland ytterligare två timmar på kvällen.

Den senaste boken heter ”Dykvinnan” och kommer från en dröm hon hade om en kvinna vars ansikte är täckt med ett tjockt, sprucket lager smink.
– Jag vaknade och var nyfiken på vem den här kvinnan var, berättar Joyce Carol Oates vidare för DI.

Nyfikenhet är nog en gemensam nämnare för oss som skriver. Jag har skrivit två berättelser för att jag själv har blivit intresserad av dem.

Jag skrev ”Mina fräknar” i en första version helt utan att undersöka fakta. Nu innehåller den inte så mycket, det mesta är fiktivt, men det finns några partier och detaljer som jag senare fick kontrollera.

För mig är det viktigt att inga faktauppgifter är fel. Allt behöver inte vara på riktigt och sant men det får för den sakens skull inte vara helt fel och falskt.

Jag stör mig nämligen på filmer och böcker med sakfel. Ser jag något sådant har jag svårt att tro på resten. Misstaget ligger kvar; skvalpar, retar och sticks lika mycket som när en mobiltelefon ringer högt på en biograf. Utan att någon svarar. Jag tappar koncentrationen.

Syftet med ”Mina fräknar” är att lyfta fram huvudpersonen Karin i ljuset. Ge henne upprättelse. Om något förargar blir det svårt. Då står hon kvar i skuggan. Då har jag missbrukat förtroendet jag fått att förmedla historien. Det är så det känns för mig som författare.

Det är en fantastisk känsla att bli så berörd, så påverkad att det känns som om någon har flyttat in i ens huvud. Att då sätta sig vid datorn och hamna i ”flow” … Ja, det är en närmast religiös upplevelse. Och en så stark är energi förtjänar att förmedlas utan störande faktafel. Därför gör jag research.

Jag som författare vill nämligen undvika att hamna i gräl med dig som läsare. När du har ”Mina fräknar” i din hand ska allt ljus vara på Karin. Då hoppas jag att du glömmer bort mig. Först har jag fullföljt min upppgift.

Och hur var det nu med Marilyn Monroes död? I ”Blonde” är det CIA som hyr en lönnmördare för att tysta Marilyn efter hennes affär med president John F Kennedy.
Det som berör mig mest med detta är att Marilyn Monroe själv, i boken, är helt oförmögen att såra någon.

Hur nära sanningen Joyce Carol Oates kommer vet jag inte. Men jag vet att berättelsen känns sann. Det räcker för mig.

Sofia
www.sofiahallberg.se

Ps. Kortet på Joyce Carol Oates kommer från Bonniers hemsida och är taget av Ulla Montan.

Tips under skrivprocessen del ett

Nu när min debutbok Charlotte Hassel snart är här har jag tänkt allt mer på den långa process jag genomgick för att skriva boken. I mitt fall kan man rätt så lätt dela in processen i två delar: produktion och efterarbete. Här kommer en beskrivning av produktionsdelen:

Produktion – del ett

Alla mina böcker börjar med en idé. Ofta bygger dessa på en känsla eller en tankebild av något som intresserar mig. I Charlotte Hassel var det tanken på någon som efter lång frånvaro återvänder till sin hemort under falsk identitet som blev basen för boken. Historien drivs också av kärleksrelationen mellan Charlotte Hassel och hennes ungdomskärlek Axel Gyllenstierna.

Då grundidén är färdig börjar jag att bygga på med karaktärer och platser. När ska historien utspela sig, vilka personer behövs för att jag ska kunna berätta en historia, vad heter de, vilka är de och var befinner de sig?

Ganska tidigt i processen gör jag research om den specifika tidsperioden, miljön där historien utspelar sig och diverse kuriosa. Till Charlotte Hassel gjorde jag t.ex. mycket research om hur Stockholm såg ut på 1700-talet. Jag tittade på gamla kartor och läste miljöbeskrivningar och facktexter om hur människor levde.

Så snart jag har ett persongalleri och en bild av miljöerna börjar jag fundera på vilka scener som behövs för att berätta historien. Långsamt bygger jag upp ett kronologiskt händelseförlopp med hjälp av korta summeringar av kapitlen (t.ex. Charlotte träffar Marianne på ett café och frågar henne varför hon vill gifta sig med Moritz).

När detta så är färdigt sätter jag äntligen igång att skriva. Jag brukar börja med viktiga nyckelscener som ”sticker ut”. I Charlotte Hassel började jag faktiskt med det allra första kapitlet, men så är det inte alltid. När nyckelscenerna är färdiga bygger jag på med fler scener.

Jag korrekturläser regelbundet mina texter under processens gång. Om jag någon gång saknar inspiration läser jag istället. Jag vill dock absolut inte att någon annan läser mina texter innan hela manuset är färdigt!

Mina bästa tips för den här delen av processen:

  • Ha en målbild av det färdiga manuset och vad du ska göra med det. Kanske kan du be någon god vän att läsa det då det är klart eller göra en lista på de förlag du tänker skicka det till – allt för att motivera att du slutför det.
  • Hoppa över scener som känns svåra/jobbiga att skriva. Börja med de du är sugen på och skippa att skriva kronologiskt om det gör att du kör fast. När du sedan har x antal färdiga sidor blir det lättare att motivera skrivandet av de svåra scenerna.
  • Lär känna dina karaktärer väl. Kanske kan du rita en bild av hur de ser ut och lista deras egenskaper? Ju bättre du känner dem desto lättare/roligare blir det att skriva om dem.
  • Bli inte stressad av att det tar tid. Jag kan hålla på att planera en bok i flera månader och ibland behöver hjärnan en skrivpaus för att lösa problem.
  • Pröva dig fram. Kanske måste en karaktär bytas ut eller slutet ändras. Var öppen för att historien tar dig till en plats du inte hade planerat och våga experimentera med olika tempus och berättarröster.

Anette Kindahl om att göra research

Nästan lika roligt som att skriva tycker jag det är att göra research. Och nu när jag är debuterad känns det legitimt att ställa alla de där frågorna i olika sammanhang som jag tidigare kanske inte riktigt vågat. Jag kan ju behöva svaren till nästa romanprojekt.

Jag har påbörjat min nästa berättelse. Den handlar om en resemannekäng som lider av androfobi, det vill säga mansfobi. Det ställer till problem när hon blir kär och för att få hjälp kontaktar huvudkaraktären ett medium. Kanske har hon levt tidigare liv som förklarar hennes ovanliga fobi?

En lämplig research för ovanstående tema gjorde jag för ett tag sedan. Jag beställde tid hos en regressionsterapeut.

Det gick inget vidare. Jag såg inga bilder, när jag skönt avslappnad låg på soffan i det halvmörka rummet, och hon såg inte mycket heller. Jag hade inte varit indian, eller fattig i medeltidens England eller jagad under franska revolutionen. Möjligen fick hon en bild som kunde tolkas som att jag varit prästinna i Grekland.

-Du tror inte på det här, va? frågade hon efter en stund, när jag började vrida mig runt på soffan

– Nä, måste jag erkänna. Men överraska mig gärna.

– Det går inte till på det sättet. Du måste vara öppen. Är du inte det kan inte heller jag få några bilder i mitt huvud.

Så var det med det. Och dyrt var det också. Men den som inte letar kommer heller inte att finna något. På Naturhistoriska visades förra året en utställning om homosexualitet i djurvärlden. Utställningsproducenterna menade att anledningen till att man aldrig tidigare hört talas om det är att forskare aldrig tittat efter det. Det är en påminnelse för alla oss som möjligen fortfarande tror att forskning står för sanning, ren och opåverkad av tid, plats och människor. Även naturvetenskaper styrs av samhällsströmningar och tolkar både naturfenomen och djurs beteende med dagsaktuella glasögon på.

Lite valuta för pengarna fick jag ändå hos regressionsterapeuten. Till sist erkände jag mitt motiv till besöket och den sista timmen satt vi mitt emot varandra och jag fick ställa alla frågor jag önskade. Som en riktig researchande författare.