När jag skrev mitt allra första inlägg här på debutantbloggen blev jag uppmanad att skriva lite mer om ”min metod”. Så jag tänkte att nu kunde vara ett bra tillfälle att återkomma till det. I ”avsnitt 1” av ”hur gör djur” håller vi oss på en hög nivå: Hur planerar och genomför jag ett romanprojekt – från idé till första utkast?
Jag kan ju bara skriva korta saker…
Länge, länge trodde jag att jag bara kunde skriva kort. De noveller jag skrivit var alltid korta. Inlämningsuppgifter på universitetet, precis som B-, C- och D-uppsatser var ytterst korta. Alltid kortare än mina kurskamraters. De texter jag skrev i jobbet var av naturen korta. Säljtexter, instruktioner, webbtexter. Alla är ju av naturen korta.
Visst, ett par romanidéer hade jag väl haft genom åren. Men jag hade aldrig skrivit någon. Förmodligen för att jag bara kunde skriva korta saker, eller hur?
Lite var det säkert så. Det var ny mark för mig. Läskigt.
Dessutom hade jag gjort ett par halvhjärtade försök att skriva en roman. Det skall jag inte sticka under stol med. Men inget av dem hade blivit något av. Det längsta hade blivit typ 2 kapitel. Ytterligare ett bevis på att det inte gick.
Noveller kunde jag skriva, det visste jag. Det hade jag ju liksom bevis på. Där hade jag en metod som jag använde och som funkade. Funkade i den bemärkelsen att jag lyckades komma till slutet. Inga kvalitetsbedömningar här. Jag utgick från en idé, en känsla och/eller en bild i mitt huvud, och sedan skrev jag. Inget att vara rädd för. Blev det fel så gjorde det ju inte så mycket. Det var trots allt en så kort text att det inte var något problem att slänga den om den blev kass.
Romaner däremot, det var en helt annan femma. Det hade jag förstått. Jag hade läst på om hur man gjorde. Jag testade min idé genom att skriva ett första kapitel. Sedan försökte jag bygga upp karaktärer, skapa en vettig synopsis, plotta ut hela händelseförloppet. Sedan skulle jag skriva. Bara det att jag aldrig kom dit. Jag hade tappat intresset långt innan dess. Luften hade gått ur både mig och storyn vid det laget.
Så det var nog så det var. Jag var en novellförfattare.
Det var bara det att jag inte trivdes riktigt med det.
Kan han så…
Sedan läste jag Kings Att skriva. Han skriver i den att han tar sitt avstamp i en bild och sedan börjar han skriva. Han sprutar ner ord i massor och stannar inte förrän han är klar. Och sedan redigerar han. Ingen synopsis. Ingen utstakad struktur. Och säga vad man vill om Stephen King, men han har ju faktiskt lyckats bli klar med ett par manus.
Kan han så kan jag, eller hur?
Så när jag sedan bestämde mig för att göra ett allvarligt försök att skriva en roman så gjorde jag som jag själv ville:
Jag fick en fråga i huvudet. Bilder. Stämningar. Jag pratade igenom dem med en vän, och två av karaktärerna i historien började ta form – väldigt grovyxade. Jag hade en känsla för vart historien skulle kunna ta vägen, men mer än så visste jag inte.
Sedan började jag skriva.
Research as needed.
Behövde jag kolla upp något så gjorde jag det när jag behövde det. Inte i förväg. Gå på magkänsla och leta verkliga referenser där det behövdes. Stoppa in karaktärer allt eftersom ett behov av dem uppstod.
Hade jag en idé om ett kul kapitel längre fram fick det vänta. Som en sporre för att ta mig dit. Inte hoppa över resan dit. Det ledde också till att det inte ens var säkert att det skojiga kapitlet blev så som det var tänkt, så det var bara bra att det inte var skrivet i förväg.
Någonstans halvvägs – alltså när jag tyckte att jag hade tillräckligt många ord/kapitel för en knappt halv bok – satte jag mig och funderade på hur man skulle kunna ta historien i land. Funderade är en kraftig underdrift. Jag kände snarare paniken komma krypande. Tänk om det här inte går att reda ut?
Jag gjorde en skiss på vilka kapitel som skulle kunna följa från den punkten där jag befann mig just då – till ett tänkbart slut, med en eller ett par meningar om vad de skulle kunna handla om. Detta var för att försäkra mig om att 1) det skulle bli långt nog för en roman – tänk på att jag aldrig skrivit någon innan. 2) Det fanns en möjlig väg ut ur denna historia.
Sedan kan jag inte påstå att jag följde den planen speciellt slaviskt. Och jag visste faktiskt inte ärligt hur det skulle sluta. Nya kapitel kom till. Andra försvann eller slogs ihop. Men jag tog mig till slutet. Slutet på utkastet alltså. Sedan kom ju en massa redigeringsvändor.
Jag har använt nästan samma metod en gång till. Barnboken jag skrev började med ett gäng karaktärer och en extremt vag idé. Jag skrev ett par kapitel rätt mycket på måfå och testade om barnen gillade dem. När jag insåg att de faktiskt gjorde det och att de verkligen förväntade sig att skulle bli en ”riktig bok” av detta fick jag återigen den där paniken. Så jag kidnappade min hustru och hade en brainstorming med henne. Sedan utifrån en extremt konstig mind map satte jag ihop samma typ av ”kapitelstruktur” som till Incidenten. Denna gång var det ungefär de återstående två tredjedelarna som mappades upp. Och återigen bara en rubrik och ungefär en rad som förklaring. Och återigen följde jag den väl sissådär. Men det blev en fungerande historia av den också.
Såhär med lite distans kan jag säga att det känns som att det är fler än jag som gör ungefär så här. Ganska många faktiskt. Lyssnade på Jo Walton bland annat. Hon börjar alltid med karaktärerna och någon form av situation. Sedan skriver hon. En kommentar angående koceptet plot från henne bär jag med mig:
”If I knew how a story would end, I would probably start there instead.”
En metod gör ingen sommar
Så uppenbarligen har jag en metod, eller i alla fall ungefär ett sätt som jag har skrivit två böcker på. Om jag kommer göra likadant nästa gång? Det vet jag inte. Det jag vet är att man måste hitta den modell som funkar för en själv. För just det man skriver nu. Så det är mycket möjligt att nästa bok kommer kräva något annat av mig. Man får helt enkelt inte stirra sig blind på hur andra, eller ens man själv, har gjort det.
Debutantbloggen 