Jaha, och nu då?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag är lite vilsen just nu när jag inte har något manus som behöver mig varenda lediga sekund jag har.

Kanske borde jag fila på synopsis för del tre? Eller göra research för Brutna små regler? Eller egentligen bara något som har med skrivandet av Brutna små regler att göra, men istället gör jag typ allt annat medan jag väntar på att feedbacken från min redaktör ska trilla in.

    1. Kollar Facebook – typ var femte minut eller så för att se om någon skrivit något intressant i gruppen Författare på Facebook.
    2. Fixar te – för man måste ju ha te, så är det bara.
    3. Kollar Instagram – där postas det alltid nya roliga saker från en massa författare jag följer 🙂
    4. Fixar nytt te eftersom det andra troligtvis blivit kallt.
    5. Plöjer romance böcker från min ”Att läsa”-hög – för jag menar man kan aldrig bli trött på romance böcker 🙂
    6. Går promenader med lilla hunden.
    7. Läser författarbloggar – det är roligt att se hur andra författare har det i sin författarvardag. Lite som Instagram men här får man mer.
    8. Tvättar och diskar – har man en tonåring och en pre-teen så … ja jag behöver nog inte säga mer.
    9. Fixar ännu mer te 🙂
    10. Syr lite – måste ju fixa en klänning (eller två) att ha på bokmässan.
    11. Bloggar lite – eller försöker i alla fall 🙂
    12. Youtub:ar (är det ens ett ord?) tal och paneldebatter med de riktigt stora romance författarna – fasiken vad bra de är. Jag vill också bli så bra när jag blir stor!
      Här är två av mina favoriter som jag verkligen tycker att ni ska kika på:

Önskar er en härlig måndag och en bra start på veckan. Nu ska jag gå och göra mig lite te 🙂

Kram kram ❤

Manuset är inlämnat

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Herregud vilken galen tid det varit.

Varje ledig stund har gått åt till skrivandet. Sena kvällar och tidiga morgnar. Ändå har det känts som att jag stått och stampat på samma ställe utan att röra mig framåt. Så många val, så många scener att ta ställning till om de ska vara kvar eller om de ska skrivas om eller om de helt enkelt inte får vara med längre. Det har blivit en hel del sand skyfflande, byggande av sandslott som rivits och byggts upp igen i andra konstellationer.

Men nu är det klart.

För denna gång.

Jag är nöjd med ändringarna jag gjort i manuset. Nu är det bara att vänta in domen från redaktören som ska nagelfara det och komma med kloka kommentarer. Jag ser så fram emot att få jobba med hen igen. Jag lärde mig otroligt mycket under arbetet med Hemligeter små och jag hoppas kunna lära mig ännu mer denna gång som jag kan ta med mig in i skrivandet av del tre.
Den här delen som kommer nu, när jag kan lägga energi på att hitta rätt känslor i scener, få dialogerna att lyfta och ge tyngd åt mina karaktärer är något som jag verkligen ser fram emot. Jag älskar mitt manus redan nu men jag vet att det kan bli ännu bättre med lite hårt arbete och vägledning från min fantastiska redaktör.

Nu ska jag försöka att släppa tankarna på manuset tills det kommer tillbaka. Det är svårare än det låter. Ja, ni som skriver vet ju hur det är.
Istället ska jag läsa alla böcker i min ”att läsa” – hög, eller jag ska i alla fall göra ett försök.

Jag ska även fundera lite på del tre och slipa på storyn 🙂

Skriv på alla fina där ute!!

Kram på er ❤

Bye bye darlings

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Usch vad jag har dödat darlings denna revidering. Vissa har gjort mer ont än andra. Men nu så här i efterhand börjar jag se att det har varit nödvändigt. Manuset är förhoppningsvis inte alls lika baktungt längre och det känns som att storyn flyter bättre.

Ibland blir man så fast i sitt eget sätt att se på saker, hur man tycker att det ska vara att man inte kan se hur mycket bättre det skulle kunna bli om man bara såg på det från ett annat håll.

Med Hemligheter små anlitade jag en lektör när jag tyckte att manuset var klart. Så var givetvis inte fallet. Jag hade en ganska lång bit kvar. Synpunkterna från lektören fick mig att vrida och vända på vissa saker, se dem i nytt ljus. Och ibland blev det bättre och ibland bestämde jag mig för att behålla dem som de var.

Samma sak är det nu med Brutna små regler. Den stora skillnaden är att det är min redaktör som agerar extra ögon och kommer med smarta synpunkter på min text som jag (troligtvis) inte skulle ha sett själv.

Vissa av synpunkterna har fått mig att ifrågasätta vad det är jag vill få fram och om scenen jag valt är det bästa sättet att få fram den informationen eller om jag helt enkelt kan skriva om den så att det blir bättre. Eller om scenen helt enkelt inte tillför något så att den kan plockas bort helt.

Och det har jag gjort med några scener. Och ja, det var jobbigt. Riktigt jobbigt.

Förhoppningsvis kommer jag att inte märka att de är borta när det är dags att läsa igenom hela manuset från början till slut. Vilket borde bli i eftermiddag. Då har jag fortfarande tid att lägga in de ändringar jag vill göra innan det är dags att skicka in på torsdag.

Och sen börjar allt om igen.

Vem vet, då kanske jag får vinka hej då till ytterligare några darlings.

Visst är det underbart att vara författare?

Kram kram på er!

Struktur is the way to go – I hope

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Det blir ett kort inlägg från mig idag. Stressen över redigeringen börjar så sakta komma krypandes.

Det är 1,5 vecka kvar. Bara.

Jag är lite mer än halvvägs igenom manuset, igen. Jag fick gå tillbaka en bit och ändra en sak som gav stora ringar på vattnet, men det var en nödvändig ändring.

För att hinna ta mig igenom resten av manuset har jag idag gjort upp en detaljerad plan där jag angett hur långt jag behöver komma varje dag tills det är dags att skicka till redaktören. Jag har skrivit ner alla ändringar som ska göras i varje kapitel och skrivit korta synopsis över de nya scenerna som behöver skrivas.
Jag har aldrig skrivit så här strukturerat innan. Det ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Om jag kommer att hinna (vilket jag måste, det finns inget annat alternativ). Om det kommer att bli bra (just nu känns det så där om jag ska vara ärlig).

Ni kan väl hålla tummarna för mig och skicka positiva tankar. Det skulle verkligen uppskattas 🙂 Behöver ni att jag håller tummarna eller skickar glada tankar tillbaka så är det bara att hojta till 🙂

 

En liten bok fylld av tankar och känslor

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Under arbetet med Hemligheter små, från skrivandet av råmanus till att jag korrekturläste manuset innan tryck, så skrev jag dagbok.

En skrivdagbok.

Jag antecknade var jag suttit och skrivit, vilken tid på dygnet, känslan jag haft medan jag skrivit och om något känts extra bra eller extra kämpigt.

20170814_101016

Det är ganska intressant att gå tillbaka och läsa hur jag upplevde saker och ting när jag befann mig i samma situation med Hemligheter små som jag är nu med Brutna små regler. Jag kan se hur vissa saker kommer igen och att vissa saker har jag utvecklats på.

Förra gången kämpade jag tex. mycket med feedbacken från redaktören. Jag hade svårt att ta till mig den och jag behövde längre tid på mig att smälta alla synpunkter. Denna gång har den processen gått mycket lättare och smidigare. Kanske för att jag denna gång själv kände att manuset var långt ifrån färdigt när jag skickade det till förlaget 🙂
Och precis som när jag redigerade Hemligheter små så har jag även nu en tendens till att ha dagar där jag inte får ner särskilt många ord eller tar mig igenom scenerna som behöver redigeras, där jag istället funderar mycket och benar ut saker i huvudet för att sedan ha otroligt produktiva dagar där jag kan skriva flera nya scener och hinna gå igenom flera kapitel.

Att kunna gå tillbaka och se hur jag kände och upplevde det under arbetet med Hemligheter små har faktiskt fått mig att känna mindre stress över vart jag befinner mig just nu i redigeringen av Brutna små regler och jag har haft färre djupa dippar av tvivel där jag ifrågasatt om jag överhuvudtaget kan skriva.

Jag gillar verkligen formatet med en skrivdagbok. Jag gillar att kunna gå tillbaka och minnas och läsa om hur jag kände och tänkte. Och att motiveras av det. Att veta att även när det kändes hopplöst så lyckades jag ta mig ur det och nå målet.

Det ska bli roligt att få gå tillbaka och läsa skrivdagboken för Brutna små regler sen, när jag håller den färdiga boken i min hand och jag sitter med ett nytt råmanus som ska bearbetats 🙂

 

 

Vinn debutanternas böcker

Denna lördag bjuder vi på något alldeles extra, nämligen en chans att vinna ett bokpaket med alla våra böcker 🙂

För att vara med och tävla lämnar ni en kommentar under detta inlägg där svarar på dessa två frågor:

  1. Vad är ditt bästa skrivtips?
  2. Vad vill du läsa mer om här på bloggen?

Vinnaren utses av oss fem debutanter och tävlingen pågår tom. lördag 19 augusti klockan 23.59.

Dessa fördomar alltså!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Att få ge intervjuer i tidningar och radio är verkligen jätteroligt och något som jag helt klart kan vänja mig vid att göra, bara inte allt för ofta då jag måste hinna skriva också 🙂  Och även om jag tycker att det är skoj att få ge intervjuer så har det också fått mig att fundera, på alla dessa fördomar som finns om romance. Så jag tänkte i detta blogginlägg ta upp de tre vanligaste som jag fått höra (och fått svara på) om och om igen.

Harlequin (smörja) då eller?

Ja, i Sverige är Harlequin starkt förknippat med romance och ja, böckerna har inte alltid varit så jättebra men kom in i matchen liksom. Eller kliv in i detta årtionde åtminstone. Det har Harlequin gjort. (och det säger jag inte bara för att jag är utgiven av dem 🙂 ) Romance har, precis som samhället, förändrats enormt och en Harlequin bok idag är inte detsamma som en Harlequin bok för 30 år sedan så var snälla och sluta använda ordet Harlequin som ett förminskade ord för hela genren. Romance genren bjuder på ett minst lika brett spektrum som deckare. Så att dra alla romance böcker över samma kam är inte riktigt schyst.

Du menar som 50 shades of grey?

Newsflash: Böcker i samma stil som 50 shades of grey har funnits långt innan 50 nyanser slog igenom. För att inte tala om sex i böcker. Det är inget nytt liksom. Men ändå så verkar det som att folk tror att man kopierat eller inspirerats av 50 nyanser bara för att man har sexscener i sin bok. Så är alltså inte fallet.

Det är ju så förutsägbart!

Ärligt? Det enda man säkert kan veta innan man läst boken är att den kommer att handla om en kärleksrelation och att den kommer att sluta tillfredställande.
Precis som du vet att i en deckare kommer det handla om ett mord och i slutet får du veta vem som är mördaren, men jag hör ingen klaga på det. Eller?
I romance, deckare, fantasy, ja all genre litteratur så är det ju resan fram till målet som är det viktiga. Det är det som vi läsare är ute efter. Annars skulle vi inte fortsätta att sluka bok efter bok i den genre vi tycker om.

Har ni stött på några fördomar när ni berättar om vad ni skriver eller vad för typ av böcker ni läser? 

Sommarföljetongen del 5

Söndagarna i juli bjuder Debutantbloggen på en äkta sommarföljetong. Alla fem debutanter skriver varsitt avsnitt. Här kommer femte (och sista) delen – av Christina Schiller.

patrick-hendry-217599

Photo by Patrick Hendry on Unsplash

”Släpp mig!”

Rösten skär sig och jag försöker förtvivlat ta mig loss ur Veronicas grepp. Kvistarna skär djupare och djupare in i ryggen för varje rörelse jag gör, men jag bryr mig inte. Luften fylls av hennes skratt, mjukt klingade som bjällran på ett katthalsband. Förvåningen får mig att tveka en sekund och jag möter hennes blick. De mörka ögonen glittrar och ser roat på mig.

”Du skulle ha sett din min”, skrattar hon fram. ”Jag önskar att jag hade filmat det.”

Hennes starka händer släpper taget om mig och jag sätter mig hastigt upp, kravlar mig undan henne så fort jag bara kan. Blåbärsriset river mig på armarna men jag känner det knappt.

”Du är ju för fan inte helt klok”, spottar jag fram och fortsätter att kravla bakåt.

Veronica sätter sig i skräddarställning, lägger huvudet lite på sned och jag tror att hon flinar. Det är svårt att avgöra på det här avståndet.

”Jag vet, men att vara normal är sjukt tråkigt. Tycker du inte?”

Jag stannar upp. Stirrar på hennes mörka silhuett där hon sitter. Alldeles stilla.

”Kanske. Jag vet inte”, stammar jag fram.

”Skulle du inte hellre göra precis vad som faller dig in, hela tiden?” frågar Veronica och ställer sig på alla fyra. Långsamt kryper hon närmare mig och jag är på väg att rygga tillbaka men hennes blick håller mig kvar. Det är som att jag inte kan slita mig loss.

”Jag skulle kunna visa dig”, viskar hon.

Veronica lutar sig in mot mitt ansikte, sin blick fäst i min och utan att släppa den låter hon sina läppar nudda mina. Mjuka och varma. Trevande. Jag för mina händer till hennes ansikte, känner hennes mjuka varma hud under mina fingrar. Jag har kysst andra, men inte så här. Detta är något helt nytt och det är som att något brister inom mig. Längtan efter att inte behöva behaga andra, att ständigt låtsas vara den perfekta dottern, är överväldigande och jag orkar inte stå emot längre. Jag ger efter. För mörkret inom mig. Jag tvingar isär Veronicas läppar med min tunga och nafsar i hennes underläpp, först försiktigt och sedan hårdare.

”Aj”, väser hon och försöker dra sig undan, men jag håller fast hennes ansikte. Såret i hennes underläpp lyser ilsket rött när hon ler mot mig. ”Du är visst inte så oskyldig som du ser ut.”

”Veronica! Asta! Var tog ni vägen?” Sebastians röst får mig att rycka till. Jag släpper taget om Veronica och kravlar mig upp på ostadiga ben. Vad har jag gjort? Veronica skrattar och reser sig. En bloddroppe rinner ner för hennes haka och hon torkar bort den med baksidan av handen.

”Vi är här”, ropar hon och jag kan höra hur Sebastian svär till. Hur han kommer närmare.

”Jag måste nog sticka hem innan mamma kommer och letar igen”, säger jag och väger från fot till fot. Det kryper i kroppen och jag har svårt att stå stilla. Jag vet precis vad det är, vad jag råkat öppnat portarna till.

”Okej. Ska vi hitta på något i morgon? Bara du och jag?”

Tonen i hennes röst avslöjar vad hon egentligen menar och jag borde säga nej, men precis som malen som dras till lågan dras jag till henne. Och om jag ändå är tvungen att spendera sommaren här, tillsammans med mina dysfunktionella föräldrar, så kan jag ju lika gärna testa på att vara allt annat än ansvarsfull och ordentlig. Det är ju trots allt långt kvar till nästa sommar.

Då var det (äntligen) dags igen

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Brutna små regler är ju tillbaka hos mig, tillsammans med två a4 sidor av kommentarer från min redaktör.

Det var med darriga händer och lite lätt illamående som jag öppnade upp dokumentet med kommentarerna. Som ni kanske minns så var jag långt ifrån nöjd med manuset när jag skickade iväg det så jag visste ju med mig att det skulle vara mycket att ta tag i när det kom tillbaka.

Det var inte alls lika jobbigt att läsa redaktörens kommentarer som jag hade föreställt mig och efter att jag låtit det sjunka in och läst igenom flera gånger så kan jag hålla med om det mesta som hon anmärkte på.

Överlag så ser det bra ut. Jag har en bra grundstory och nu gäller det bara att få till alla scener som behövs och ett de hamnar på rätt ställe. Precis som Hemligheter små var i början, innan redigeringen, så är Brutna små regler lite baktung i dagsläget. Information om vissa saker måste komma fram tidigare så att karaktärernas agerande förankras och så att man som läsare får lättare att knyta an och bry sig om dem från början.

Så i veckan som gått har jag – och mina post-it lappar – verkligen fått ta mig en funderare, men nu sitter de på plats och hittills känns det bra. Det kommer säkert att ändra sig ytterligare lite men nu känner jag mig redo att börja grotta ner mig i texten och ändra runt, skriva till nytt och ta bort sådant som inte längre får plats. Jag känner mig redo och det ska bli så roligt att få göra detta en gång till. Putsa fram en liten diamant. ( Var snäll och påminn mig om detta när jag svär över manuset nästa gång 🙂 )

20170710_205641

Post-it lapparna tidigare i veckan, när de var på väg upp på sidan av kylskåpet. Nu täcker de lite mer än halva sidan 🙂

Så nu vet ni vad jag kommer att pyssla med fram till slutet av augusti 🙂

Hur går det för er? Skriver ni? Redigerar ni? Väntar ni på svar från förlag? Eller har ni semester från allt vad skrivande heter?

Kamera och anteckningsblock i högsta hugg

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

I fredags firade jag och mannen tio år som gifta.
Yay för oss 🙂

Eftersom jag var höggravid med vårt andra barn när vi gifte oss så valde vi att åka till Stockholm på vår bröllopsresa, så nu tio år senare var det ganska självklart att vi skulle åka dit igen på en andra bröllopsresa och jag har därför spenderat helgen i huvudstaden.

Brutna små regler, andra delen i serien om Forsberga, utspelar sig till viss del i Stockholm där ett konstgalleri (ett påhittat sådant) och en restaurang spelar ganska stor roll. Så jag passade på att slå två flugor i en smäll den här helgen.

Med kameran och anteckningsblocket i högsta hugg har vi vandrat runt i gamla stan, ätit mat på en helt underbar restaurang som passade in perfekt i vad jag letade efter och personalen var så trevliga och hjälpsamma. Jag har hittat ett perfekt område för mitt fiktiva galleri. Jag vet hur det ser ut på restaurangen, hur maten och vinet smakar.

Jag tycker om att göra research. Jag gillar att lära mig mer om saker jag skriver om, att hitta de där detaljerna som lyfter storyn och som får läsaren att kliva in i världen jag skapat.
Med Hemligheter små intervjuade jag personer som ägde blomsteraffärer och handelsträdgårdar, jag ställde frågor till en läkare och en polis. Jag åt på restaurangen de besöker, vandrade utmed Klarälven och såg stadshotellet i solnedgången även om jag gjort alla dessa saker ett antal gånger tidigare, men denna gång gjorde jag det med en författares sinnen. För hur doftar det egentligen när älvens vatten och blommorna planterade längs med trottoaren möts?

Det enda som gör att det här med research blir lite jobbigt, ger mig hjärtklappning och svettiga handflator, är min osäkerhet inför att ta kontakt med personer jag inte känner. Det går lättare för varje gång och vid intervjuer ser jag till att vara väl förberedd. Jag läser på så att personen jag ska prata med ser att jag har ett genuint intresse av att lära mig mer. Jag har frågor som täcker all information jag behöver få reda på nedskrivna så att jag inte glömmer bort något. Jag ser till att vara på mötesplatsen i god tid så jag slipper komma med andan i halsen. Och som grädde på moset så brukar jag lyssna på en speciell låt som får mig att bli extra peppad och glad 🙂 Som ger mig det där extra studset i steget när jag går 😀

Jag har fortfarande en del saker kvar att researcha i Stockholm för Brutna små regler, så en resa till är planerad 🙂 och sedan har jag en rad intervjuer med spännande människor som jag behöver göra. Just nu ser jag verkligen fram emot det.

I torsdags fick jag nämligen tillbaka första återkopplingen från redaktören på Brutna små regler, så idag är det jag som kavlar upp ärmarna och drar igång med den första rundan av redigering. Först väntar en hel del omstrukturering av kapitel. Några ska flyttas, några ska strykas och delar av dem ska infogas i andra, några ska skrivas om och några kapitel ska skrivas till.
Så det verkar vara jag och mina post-it lappar återigen 🙂 och mellan varven gör jag mer research så att detaljerna kan börja fyllas på allt eftersom!

Gör ni mycket research för era manus? Tycker ni att det är lätt eller svårt att få rätt hjälp med er research? Och har ni några tips att dela med er av när det gäller att göra research?

Kram på er!

PS. Något som jag tycker är viktigt när det gäller research är att inte glömma bort att tacka personen/personerna som ställer upp. Jag brukar skicka ett mejl några dagar efteråt och tacka så mycket för deras tid och kunskap.

 

 

Vad skulle hända om …?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

En idé till ett manus kan dyka upp när och hur som helst, en låt man hör på radion, en dikt, ett samtal man råkar höra på tåget, ett minne, en nyhetsartikel, ja listan kan göras lång. Men hur bygger man vidare på den där första idén?

Hemligheter små tog sin början med en dialog mellan Daniel och Alexandra som dök upp i mitt huvud medan jag var ute och promenerade. Eller rättare sagt, Daniel pratar och Alexandra får hjärnsläpp och slänger igen dörren i ansiktet på honom. Ni som läst boken vet vad jag menar 🙂 I alla fall så var det utifrån det fragmentet som deras berättelse växte fram genom att jag hela tiden ställde mig frågan: Vad skulle hända om …?

Samma sak när jag sedan skrev manuset till Brutna små regler. Där hade jag redan karaktären Agnes, Daniels rastlösa lillasyster, som grund och utifrån henne byggdes berättelsen med hjälp av samma fråga: Vad skulle hända om …?

Visst resultera det i en hel del sandösning, men jag gillar det. Att ösa sand och sedan bygga mitt sandslott.

Fast vad skulle hända om … jag inte gick till väga så när jag skriver nästa manus?

Ett, två, tre … sex!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Ofta brukar folk koppla ihop genren Romance med sex (och nu syftar jag inte på siffran). Jag tror att det är den vanligaste missuppfattningen om genren, att karaktärerna har sex på varenda sida. När jag berättar att jag skriver romance brukar den vanligaste reaktionen vara; jaha du skriver sån där tantsnusk! Detta trots att det finns mängder av romance böcker som inte innehåller en gnutta sex, eller något hångel eller ens att de tar i varandra. Titta bara på Jane Austens böcker som är älskad av så många och dessutom klassas som romance, men nu var det inte sexet vara eller icke vara jag skulle skriva om idag utan det var ju det här med att skriva dessa scener.
Ja, sexscener alltså.

Ni som läst Hemligheter små vet att det förekommer sex i den, men inte alls så mycket sex som det var i det utkastet förlagen fick ta emot. Vi bantade ner på sexet helt enkelt. Scenerna som plockades bort finns dock sparade i en mapp på datorn, kanske kan jag använda dem i något annat manus för även i mina nästkommande böcker kommer det att vara sex med.
Det är ju ett naturligt steg att ta i en relation så varför lämna läsaren utanför det? Dessutom så anser jag att en bra skriven sexscen kan skänka djup och förståelse för en karaktär. Där finns en möjlighet att visa upp andra sidor hos karaktärerna som läsaren annars kanske inte skulle ha fått se.

Men att skriva sexscener är inte lätt. Även om jag tycker att det går bättre nu än när jag skulle sätta mig och skriva den där första sexscenen jag någonsin skrivit. Jag rodnar bara jag tänker på det. Inte för att det jag skrev var särskilt snuskigt utan för att jag minns hur pinsamt jag tyckte att det var att någon annan skulle läsa det. Och det tror jag är en av nycklarna till att skriva bra sexscener … att koppla bort vad andra kommer att tycka. Vissa vill bara ha antydningar om vad som är på väg att hända medan andra vill ha mer detaljerat och du som författare kan inte göra dem alla nöjda. Så sluta fundera över vilka ord du ska använda, om det låter töntigt eller är fullt av klyschor. Skriv bara rakt upp och ner så som du ser scenen framför dig. Få ur dig den där laddningen som dina karaktärer byggt upp. Du kan alltid redigera för inget är skrivet i sten.

Sexscenerna jag skriver är av den mer detaljerade sorten, utan att bli pornografiskt, för att det är vad jag har insett att jag själv tycker om att läsa och då faller det sig ganska naturligt att jag skriver på det sättet i mina böcker, trots att jag är ganska pryd av mig. Men av någon anledning så är det lättare för mig att skriva sex än att prata om det. Och efter att jag skrivit den där första sexscenen, som fick mig att rodna så att jag såg ut som en tomat, så var det som att en damm öppnades och nu går det betydligt lättare. Jag rodnar dock fortfarande ibland när jag läser det jag skrivit 🙂

Tips: Om du vill testa att skriva en sexscen men inte vet hur du ska börja, så läs. Jag läste Simona Ahrnsteds böcker och även erotiska noveller för att se hur de författarna gjort, vilka ord de använder sig av och då hittade jag vad jag kände mig bekväm med.

Något som jag kämpar med när jag skriver sexscener, nu när fördämningen släppt och jag kommit över det där första hindret: pinsamheten, är det svenska språket. Det är så begränsat och vissa av våra ord så otroligt osexiga jämfört med tex. engelskan. Det är något jag ständigt jobbar med, att hitta ord och sedan följden på orden så att det inte låter konstlat och stelt och blir pinsamt av den anledningen.

Det börjar ju bli vanligare att ha med sexscener även i deckare, feelgood etc. men – och nu kommer ett stort MEN – om du ska ha med sexscener i ditt manus, oavsett vilken genre du skriver i, så se då till att de tillför något. Att scenen driver handlingen framåt, fördjupar karaktärerna etc. Ha inte med en sexscen bara för att.

Har ni någon/några sexscener med i era manus?

Om ja, tycker ni att det är lätt eller svårt att skriva sexscener? Och vad är det som gör det lätt eller svårt att skriva?

Gästbloggare: Sara Dalengren – Hur allt började (eller min aha-upplevelse)

saradalengren

Det finns de som räknar får och de som dricker varm mjölk. Sedan finns det de som tycker om att läsa tills ögonlocken blir tunga eller vill slötitta på ett par avsnitt av någon tv-serie. Själv har jag alltid tyckt om att fantisera som ett sätt att underhålla mig själv tills jag somnar. Fantasierna fungerar som min alldeles egna film eller tv-serie med karaktärer och handling som jag kan styra över till hundra procent. (Inga oväntade dödsfall och jobbiga cliffhangers här inte.) Dessutom sätts den automatiskt på paus när man glider in i sömnen och aldrig att man får frågan: Är du fortfarande kvar? Billigt är det också 😉

Ändå var det inte förrän sommaren 2012 som jag fick idén att jag kanske skulle pröva att skriva ner någon av berättelserna jag hade i huvudet. Ni vet, bara för att se om jag kunde och hade det som krävdes för att avsluta ett sådant projekt.

Vilken aha-upplevelse det blev.

Barnen hade sommarlov, ändå studsade jag upp i ottan för att skriva, skriva, skriva. På kvällarna kunde jag ligga och fantisera om det jag skulle skriva följande dag till långt efter midnatt. Man kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet och efter dryga tre veckor satt jag där med ett första utkast till något som skulle föreställa en romantisk feelgood. Under de där veckorna ägnade jag varje ledig minut åt min historia. Jag var fast. Om jag läste manuset i sitt ursprungsskick nu skulle jag säkert bara skaka på huvudet med kinder röda av skam. För precis som med allt annat är det övning som ger färdighet och jag lär mig nya saker för varje manus jag skriver. Men där och då, i den där förälskelsefasen, spelade det ingen roll. Då var det en glädje bara att få skriva och tanken på att någon annan skulle läsa fanns inte på kartan.

Nu har känslorna mognat och jag är inte längre den som gladeligen skippar en sovmorgon för att istället gå upp och skriva. Förälskelsen har utvecklats till något mer, men jag blir fortfarande lika härligt uppslukad av mina karaktärer och har lika roligt åt att se mina historier växa fram. Sedan finns det förstås dagar då skrivandet inte är lika roligt, dagar då det tar emot, då allt känns tungt. Det som sporrar mig då är att hitta tillbaka till den där glädjen igen. Det är därför jag skriver – för att ha roligt. Jag underhåller mig själv och riktlinjen jag jobbar efter är att det ska vara lätt och roligt att läsa.

I september förra året fick jag möjligheten att även försöka underhålla andra. Det var nämligen då min debut Ensamvarg kom ut. En kärlekshistoria född ur min egen förkärlek för övernaturlig romantik och mitt sätt att tolka min favoritgenre paranormal romance. För är det något jag älskar så är det just romance. Lyckliga slut kan jag inte få för många av, inte när världen ser ut som den gör i dag. Då är det skönt att kunna ta en paus och plocka upp en bok eller besöka någon av alla de där roliga, mysiga och romantiska fantasierna som cirkulerar inuti mitt huvud och väntar på att få skrivas ned. För nu när jag har insett vad de kan leda till är de fler än någonsin och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva dagen då de tar slut.

Hur kom det sig att ni började skriva? Har intresset alltid funnits där eller fick ni också en aha-upplevelse när ni väl satte igång?

Sara Dalengren skriver med fokus på romantik. Ibland är det en övernaturlig historia, ibland inte. Under våren släpptes Varghamn, uppföljaren till debuten Ensamvarg. Vill ni följa hennes vardag och resa från fantasi, till manus, till bok kan ni göra det på saradalengren.wordpress.com eller via Facebooksidan

Okoreograferad kycklingdans eller soffläge?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Låt oss prata om det här med recensioner.

Under nästan hela arbetet med Hemligheter små var det här med att bli recenserad något som jag funderade på. Som jag både längtade efter och bävade inför. Vad ska folk tycka?

Nu har Hemligheter små funnits ute i handeln i en månad och några recensioner har den fått. Något jag också lärt mig att man inte alls kan räkna med, att få recensioner alltså.
De flesta som jag läst har varit positiva och fått mig att dansa en liten glädjedans här hemma, tänk er kycklingdansen fast mindre koreograferat mer glädjeskutt 🙂
Sen finns det de där recensionerna som får en att lägga sig i soffan och stirra upp i taket i en timme. Det är så lång tid jag ger mig själv att bryta ihop, sen är det slut på att tycka synd om mig själv – eller att recensenten inte fattar någonting – och fortsätta jobba.

Det jobbigaste med att få en halvljummen eller iskall recension är att det är dem man fastnar i. Man hakar upp sig på det negativa och glömmer alla positiva ord man fått höra. Det näst jobbigaste är att man inte kan bemöta dem. Som en recension jag fick nyligen där en detalj ifrågasattes som dålig research av mig och det kliade i fingrarna att skriva och tala om att så inte var fallet. Att detaljen faktiskt finns på riktigt. Men man får snällt sitta på fingrarna 🙂

Alla kommer inte tycka om ens bok. Alla kommer inte att läsa den på samma sätt och förstå vad du är ute efter trots att du själv tycker att det är jätte tydligt. Och det är helt okej. Så länge som du tycker om din bok, ditt sätt att skriva och storyn du berättar, då spelar det egentligen ingen roll vad någon annan tycker.

Fast vem försöker jag lura, det är klart att det gör.

Annars skulle vi inte dansa glädjedanser eller ligga i soffan och stirra i taket när någon berättat vad de tycker om våra böcker. Det som är viktigt är hur vi hanterar informationen. Vad vi gör med den.

Man dansar eller bryter ihop och kommer igen. Man tar till sig kritiken, jobbar hårdare, blir bättre och  fortsätter att lära sig så att nästa bok blir ännu tajtare.

Själv ska jag göra just det och förhoppningsvis utveckla mitt skrivande. Jag har tagit till mig både de positiva orden och kritiken jag hittills fått för Hemligheter små, utvärderat dem och ska använda mig av det när det blir dags att redigera Brutna små regler efter att min förläggare och redaktör nagelfarit manuset en första gång.

Ja, jag skickade äntligen in det till förlaget i fredags 🙂
Heja mig!!

En oformlig klump ska bli en diamant

20170505_145250

I slutet av veckan är det bestämt att  Brutna små regler ska skickas in till förlaget så att de får läsa det för första gången, så jag kämpar på med grovredigeringen. Intervall redigering fick det att lossna och jag har faktiskt kommit en bra bit den senaste veckan. Det är dock en hel del kvar men jag kommer att hinna. Något annat är inte ett alternativ.

Den här första genomgången av manuset satsar jag på att se till att alla bitar finns där, att det hänger ihop. Finliret får jag ta tag i senare 🙂 Jag går igenom och kollar så att storyn sitter, så att alla karaktärer finns med och att man förstår vad som driver dem. Och försöker se till så att alla trådar knyts ihop i slutet.

Det känns väldigt konstigt att skicka in ett manus som jag inte hunnit putsa så mycket som jag gjorde med Hemligheter små. Att förlaget ska få se den oformliga klumpen som manuset känns som just nu, men som förhoppningsvis döljer en riktig diamant där inne som bara väntar på att mejslas fram.
Jag försöker att tänka som så att det inte är första gången som förlaget läser tidiga versioner och att det bara är positivt då de kan hitta saker som inte fungerar i ett tidigt skede så att man slipper lägga massa energi och tid på det utan kan stryka det redan nu.

Trots att jag vet att det är mycket arbete som ligger framför mig, många dagar där det känns som att jag klättrar upp för ett obestickligt berg och jag bara får lust att ge upp så ser jag verkligen fram emot att få ge mig i kast med det här manuset och verkligen grotta ner mig i det tillsammans med min förläggare och redaktör. Man skulle kunna säga att jag har en hatkärlek till just den här fasen 🙂

Gillar ni redigeringsfasen? Eller tycker ni kanske bättre om att skriva råmanus?