DÅ
Skrivåret 2021 hade präglats av hopp och missmod, framgångar och bakslag, Excel-filer och planlöshet, löpning och Youtube, febrigt arbete och bitterljuv väntan.
Jag hade skapat något som snart skulle bli en bok. Jag mindes inte exakt hur eller när det började. Men om det var något jag nu hade lärt mig när det gällde skrivande, så var det … något jag hela tiden hade trott mig veta.
Nämligen att det finns många sätt att göra rätt.
Jag visste inte om jag hade hittat mitt sätt, men jag hade åtminstone hittat ett sätt.
NU
Signering i Sundbyberg! Kan man tänka sig ett bättre sätt att runda av debutantåret?
Dagen till ära har jag valt en härlig, stickad tröja. Kunderna ska känna att det är en julvärd de möter. En djupt liggande finne har tyvärr börjat påverka hela näsan, men i bästa fall adderar det en hemtrevlig Rudolf-med-röda-mulen-effekt som gynnar försäljningen.
Jag kliver in på Klackenbergs Böcker & Papper och hälsar på Matilda och Madeleine som har förberett ett vackert ståbord. I min hand bär jag det viktigaste av allt: En sudokubok. Klockan är 13.00. Nu kör vi!
Påpälsade kunder går omkring i butiken i maklig takt. Jag nickar vänligt mot alla. Milt och faderligt. Det tar emot att babbla just nu. Ska jag kanske satsa på att utöva stum charm hela eftermiddagen? Låta tröjan och mulen göra jobbet?
Tjugo minuter går. Sudokun är svår och oinspirerande. Folk besvarar mina hälsningar, men kastar inte ens en snabb blick på mina böcker. Varför?
Jo, eftersom ytterst få kunder är ute efter böcker denna dag. De flesta vill bara köpa julkort.
Efter en halvtimme kommer första gäspningen.
Min tröja är inte alls härlig, upptäcker jag nu. Det är tveksamt om man ens kan kalla den stickad. Och mönstret ser ut precis som det gamla tv-fenomenet ”Myrornas krig”. Så långt ifrån julvärdsmyset man kan komma.
Ett par gör entré. Jag ser kvinnans ansikte och hajar till. Är det Kishti Tomita? Nej. Det är en helt vanlig tant. Paret söker upp Matilda och vill ha tips om en lämplig bok till en sjuåring. Fel målgrupp. Jag försjunker i sudokun men fortsätter lyssna med ett halvt öra.
Efter att ha enats om Kalle och chokladfabriken behöver paret en bok till en teknikintresserad femåring. Därefter till en hockeyintresserad femtonåring. Det närmar sig! Matilda pratar om Björnstad-trilogin. Jag blandar mig i samtalet och berättar oombedd att mina barn läst Björnstad i skolan. Slutligen önskas ett boktips till … en skönhetsintresserad tolvåring. Typiskt.
Men ser man på! När pseudo-Kishti och hennes man handlat färdigt stannar de till hos mig på vägen ut och börjar prata. Kanske tack vare Björnstad?
”Den här är spännande fast inte riktigt en deckare”, säger jag – och det funkar! De köper en pocket! Dagen är räddad.
En kvinna kommer in och köper julkort. En kvinna till kommer in och köper julkort. En kvinna till kommer in och köper julkort.
Ett äldre par kliver över tröskeln.
”Det finns så mycket här, var ska man börja?” säger damen.
”Börja här!” säger jag med eftertryck och lägger en förtroendeingivande hand på min crème brûlée-färgade bok. Det gäller att avleda uppmärksamheten från tröjan. Paret hör och lyder, vi har en trevlig pratstund – och jag säljer två böcker till, en pocket och en inbunden! Åttio minuter, tre sålda!
Sedan vänder det igen. Jag försöker övertala en dam, hon bläddrar och tvekar. Berättar att hon ska delta i ett slags julklappsspel där man inte vet på förhand vem som får vilket paket. Hon vågar inte köpa min bok.
”Den passar många, men inte alla”, säger hon, och det har hon ju rätt i.
Två kvinnor köper omslagspapper. ”Ska ni inte köpa en bok att slå in i det där papperet?” frågar jag och hör hur fånig jag låter. Kvinnorna ler barmhärtigt och lämnar butiken.
Men så kommer en kvinna fram, helt självmant, och köper en pocket! Fyra böcker sålda!
En man vill köpa Robinson Crusoe och är förundrad över att den inte finns i butiken. Han och hans fru närmar sig mitt bord på vägen ut. Han kan inte släppa det där med Crusoe. ”Det är ju en klassiker!”
”Men här är en framtida klassiker!” säger jag. Den stumma charmens taktik är glömd sedan länge. De stannar till. Vi snackar. Frun köper en pocket! Bok nummer fem!
Sista timmen av tre är påbörjad. Det är glesare mellan kunderna nu.
En dam kommer in och vill köpa tärningar. De har just tagit slut, meddelar Matilda och Madeleine.
”Men de här är också fyrkantiga”, säger jag och gör en gest mot mina böcker. Det är årets sämsta säljpitch. Men den lyckas! Hon köper en pocket. Sex böcker sålda – långt över förväntan.
Mörkret faller snabbt där ute. Jag har tröttnat på sudokun och börjar fundera på att avveckla mig.
Jag strövar runt i butiken, ensam kund just nu, julhandlar lite.
Kvart i fyra. Sista kvarten. Ännu en julkortskvinna. Jag anar något hos henne, en potential. Mycket riktigt! Hon köper en pocket till sin svärfar. Bok nummer sju!
Nu borde jag gå. Men jag vill så gärna sälja en till. En ung kille kommer fram och pratar, länge. När jag tror att vi närmar oss affär kommer vändpunkten: Han läser tydligen bara böcker om personlig utveckling. ”Jamen det är lite personlig utveckling i den här också!” säger jag desperat. Men loppet är kört. Han önskar god jul och går ut.
Jag hämtar jackan och väskan, samlar ihop mina julklappar och min sudokubok, tar farväl av den fantastiska personalen.
När jag passerar mitt bord kommer en liten dam in.
”Nu har du sista chansen att köpa min debutbok och få den signerad”, säger jag.
”Bodde du i Rissne?” blir det oväntade svaret.
”Nej, jag bor i Uppsala.”
Detta blir upprinnelsen till ett innerligt samtal – som leder till dagens åttonde köp!
”Den är till min dotter, jag läser inte så bra på svenska”, säger damen. Jag frågar varifrån hon kommer, hon ber mig gissa, jag klämmer till med ”Polen eller Ungern” – och Ungern är rätt! Damen frågar om jag pluggar i Uppsala, men jag svarar att det var länge sen. Damen höjer på sina förtjusande ögonbryn. Jag säger att jag är 45 år.
”Det kan man inte tro”, säger damen. ”Du har ett pojkaktigt ansikte.”
Den här dagen blir bara bättre och bättre.
”Egentligen ville jag köpa en sudokubok”, säger damen, och det känns nästan som att en cirkel är sluten.
Jag frågar hur man säger god jul på ungerska, men svaret är alldeles för långt, så jag ler urskuldande med mitt pojkaktiga ansikte och försvinner ut i den bedövande Sundbybergskylan.
* * *
Därmed slutar inte bara årets sista signering utan också det sista kvartalet, som jag på förhand spådde skulle bli ”en tid av visdom, tacksamhet och tankar på livet efter detta.” Visdom – nja. Tacksamhet – ja. Tankar på livet efter detta – knappt.
Tack vare den här bloggen har jag hursomhelst kunnat älta allt maximalt. Jag är nu redo att lägga Linnés arvinge till handlingarna. Det känns bra.
En enda liten dröm väntar i och för sig fortfarande på att uppfyllas: Den cypriotiska visionen. Att jag ska få syn på en okänd människa som läser min bok. Det vore inte dumt.
* * *
Vill du också skriva en bok?
Slappna av och stålsätt dig. Det är både enklare och jobbigare än du tror.
Se till att syresätta dig ofta, fysiskt och mentalt.
Kom ihåg att det finns mycket annat som är minst lika givande och meningsfullt som att skriva en bok.
Men glöm det ibland.
Lycka till!
Tack för uppmärksamheten!
Farväl!
Debutantbloggen 