Bokslut, julkort och avsked

Skrivåret 2021 hade präglats av hopp och missmod, framgångar och bakslag, Excel-filer och planlöshet, löpning och Youtube, febrigt arbete och bitterljuv väntan. 

Jag hade skapat något som snart skulle bli en bok. Jag mindes inte exakt hur eller när det började. Men om det var något jag nu hade lärt mig när det gällde skrivande, så var det … något jag hela tiden hade trott mig veta. 

Nämligen att det finns många sätt att göra rätt.

Jag visste inte om jag hade hittat mitt sätt, men jag hade åtminstone hittat ett sätt.

NU

Signering i Sundbyberg! Kan man tänka sig ett bättre sätt att runda av debutantåret?

Dagen till ära har jag valt en härlig, stickad tröja. Kunderna ska känna att det är en julvärd de möter. En djupt liggande finne har tyvärr börjat påverka hela näsan, men i bästa fall adderar det en hemtrevlig Rudolf-med-röda-mulen-effekt som gynnar försäljningen.

Jag kliver in på Klackenbergs Böcker & Papper och hälsar på Matilda och Madeleine som har förberett ett vackert ståbord. I min hand bär jag det viktigaste av allt: En sudokubok. Klockan är 13.00. Nu kör vi!

Påpälsade kunder går omkring i butiken i maklig takt. Jag nickar vänligt mot alla. Milt och faderligt. Det tar emot att babbla just nu. Ska jag kanske satsa på att utöva stum charm hela eftermiddagen? Låta tröjan och mulen göra jobbet?

Tjugo minuter går. Sudokun är svår och oinspirerande. Folk besvarar mina hälsningar, men kastar inte ens en snabb blick på mina böcker. Varför? 

Jo, eftersom ytterst få kunder är ute efter böcker denna dag. De flesta vill bara köpa julkort.

Efter en halvtimme kommer första gäspningen.

Min tröja är inte alls härlig, upptäcker jag nu. Det är tveksamt om man ens kan kalla den stickad. Och mönstret ser ut precis som det gamla tv-fenomenet ”Myrornas krig”. Så långt ifrån julvärdsmyset man kan komma.

Ett par gör entré. Jag ser kvinnans ansikte och hajar till. Är det Kishti Tomita? Nej. Det är en helt vanlig tant. Paret söker upp Matilda och vill ha tips om en lämplig bok till en sjuåring. Fel målgrupp. Jag försjunker i sudokun men fortsätter lyssna med ett halvt öra.

Efter att ha enats om Kalle och chokladfabriken behöver paret en bok till en teknikintresserad femåring. Därefter till en hockeyintresserad femtonåring. Det närmar sig! Matilda pratar om Björnstad-trilogin. Jag blandar mig i samtalet och berättar oombedd att mina barn läst Björnstad i skolan. Slutligen önskas ett boktips till … en skönhetsintresserad tolvåring. Typiskt.

Men ser man på! När pseudo-Kishti och hennes man handlat färdigt stannar de till hos mig på vägen ut och börjar prata. Kanske tack vare Björnstad?

”Den här är spännande fast inte riktigt en deckare”, säger jag – och det funkar! De köper en pocket! Dagen är räddad.

En kvinna kommer in och köper julkort. En kvinna till kommer in och köper julkort. En kvinna till kommer in och köper julkort.

Ett äldre par kliver över tröskeln.

”Det finns så mycket här, var ska man börja?” säger damen.

”Börja här!” säger jag med eftertryck och lägger en förtroendeingivande hand på min crème brûlée-färgade bok. Det gäller att avleda uppmärksamheten från tröjan. Paret hör och lyder, vi har en trevlig pratstund – och jag säljer två böcker till, en pocket och en inbunden! Åttio minuter, tre sålda!

Sedan vänder det igen. Jag försöker övertala en dam, hon bläddrar och tvekar. Berättar att hon ska delta i ett slags julklappsspel där man inte vet på förhand vem som får vilket paket. Hon vågar inte köpa min bok.

”Den passar många, men inte alla”, säger hon, och det har hon ju rätt i.

Två kvinnor köper omslagspapper. ”Ska ni inte köpa en bok att slå in i det där papperet?” frågar jag och hör hur fånig jag låter. Kvinnorna ler barmhärtigt och lämnar butiken.

Men så kommer en kvinna fram, helt självmant, och köper en pocket! Fyra böcker sålda!

En man vill köpa Robinson Crusoe och är förundrad över att den inte finns i butiken. Han och hans fru närmar sig mitt bord på vägen ut. Han kan inte släppa det där med Crusoe. ”Det är ju en klassiker!” 

”Men här är en framtida klassiker!” säger jag. Den stumma charmens taktik är glömd sedan länge. De stannar till. Vi snackar. Frun köper en pocket! Bok nummer fem!

Sista timmen av tre är påbörjad. Det är glesare mellan kunderna nu.

En dam kommer in och vill köpa tärningar. De har just tagit slut, meddelar Matilda och Madeleine. 

”Men de här är också fyrkantiga”, säger jag och gör en gest mot mina böcker. Det är årets sämsta säljpitch. Men den lyckas! Hon köper en pocket. Sex böcker sålda – långt över förväntan.

Mörkret faller snabbt där ute. Jag har tröttnat på sudokun och börjar fundera på att avveckla mig. 

Jag strövar runt i butiken, ensam kund just nu, julhandlar lite. 

På grund av mitt efternamn brukar min bok alltid stå längst nere vid golvet i affärerna. Men här tronar den högst upp, ser jag. Varför är Klackenbergs så snälla mot just mig? Det vet jag inte.

Kvart i fyra. Sista kvarten. Ännu en julkortskvinna. Jag anar något hos henne, en potential. Mycket riktigt! Hon köper en pocket till sin svärfar. Bok nummer sju!

Nu borde jag gå. Men jag vill så gärna sälja en till. En ung kille kommer fram och pratar, länge. När jag tror att vi närmar oss affär kommer vändpunkten: Han läser tydligen bara böcker om personlig utveckling. ”Jamen det är lite personlig utveckling i den här också!” säger jag desperat. Men loppet är kört. Han önskar god jul och går ut.

Jag hämtar jackan och väskan, samlar ihop mina julklappar och min sudokubok, tar farväl av den fantastiska personalen.

När jag passerar mitt bord kommer en liten dam in. 

”Nu har du sista chansen att köpa min debutbok och få den signerad”, säger jag.

”Bodde du i Rissne?” blir det oväntade svaret.

”Nej, jag bor i Uppsala.” 

Detta blir upprinnelsen till ett innerligt samtal – som leder till dagens åttonde köp!

”Den är till min dotter, jag läser inte så bra på svenska”, säger damen. Jag frågar varifrån hon kommer, hon ber mig gissa, jag klämmer till med ”Polen eller Ungern” – och Ungern är rätt! Damen frågar om jag pluggar i Uppsala, men jag svarar att det var länge sen. Damen höjer på sina förtjusande ögonbryn. Jag säger att jag är 45 år.

”Det kan man inte tro”, säger damen. ”Du har ett pojkaktigt ansikte.”

Den här dagen blir bara bättre och bättre. 

”Egentligen ville jag köpa en sudokubok”, säger damen, och det känns nästan som att en cirkel är sluten.

Jag frågar hur man säger god jul på ungerska, men svaret är alldeles för långt, så jag ler urskuldande med mitt pojkaktiga ansikte och försvinner ut i den bedövande Sundbybergskylan. 

* * *

Därmed slutar inte bara årets sista signering utan också det sista kvartalet, som jag på förhand spådde skulle bli ”en tid av visdom, tacksamhet och tankar på livet efter detta.” Visdom – nja. Tacksamhet – ja. Tankar på livet efter detta – knappt. 

Tack vare den här bloggen har jag hursomhelst kunnat älta allt maximalt. Jag är nu redo att lägga Linnés arvinge till handlingarna. Det känns bra.

En enda liten dröm väntar i och för sig fortfarande på att uppfyllas: Den cypriotiska visionen. Att jag ska få syn på en okänd människa som läser min bok. Det vore inte dumt.

* * *

Vill du också skriva en bok? 

Slappna av och stålsätt dig. Det är både enklare och jobbigare än du tror.

Se till att syresätta dig ofta, fysiskt och mentalt.

Kom ihåg att det finns mycket annat som är minst lika givande och meningsfullt som att skriva en bok.

Men glöm det ibland.

Lycka till!

Tack för uppmärksamheten!

Farväl!

Julefrid och existens

Smällkall vinter och några få dagar kvar till julafton. Jag blev uppringd av förläggar-Martin som berättade att han tänkte läsa den senaste manusversionen under julen och återkomma i början av januari. 

Frid och fröjd! 

NU

Jag står i det där hörnet vid Åhléns entré i Stockholm, alldeles invid Sergels torg, och väntar på min kompis David. 

De flesta kvarter i den här staden domineras av en viss grupp – affärsmänniskor, hipsters, turister. Men under det här taket får alla plats. Väktare och tiggare. Fina damer. Ungdomar i illasittande, fladdriga 90-talsjeans. Folk från jordens alla hörn. 

En skolklass kommer marscherande på led och tar rulltrappan ner i underjorden. Två långa människor i extravaganta utstyrslar av fuskpäls skrider fram, troligen en man och en kvinna, kanske fotomodeller, självmedvetet obrydda. 

Här finns hela staden. Hela världen. Man kan kalla det en smältdegel, men då har man fel, för här sker inga möten över några gränser. De som talar gör det lågmält och bara med sina likar.

Men nu skär en ensam stämma genom den iskalla luften. 

”Blandaren! Köp Blandaren!”

Ute på Drottninggatan står en ung man i röd studentoverall och försöker kränga Blandaren, världens äldsta humortidning. Han har med sig en liten vagn. Han ropar och ropar. Ingen kommer fram, ingen stannar till.

”Här var det Blandaren! Köp årets Blandaren!”

Minuterna går. Jag observerar den ihärdige overallmannen i smyg. Ingen bryr sig om honom, men det bryr han sig inte om. Ignorerandet är ömsesidigt. Ensamheten total.

Givetvis identifierar jag mig med honom. Jag har ju tillbringat det senaste året i hans skor – i stimmiga köpcentra, i tomma bokaffärer, i bullriga mässhallar. Och här på bloggen.

Jag har ropat och ropat. Och egentligen ropar vi väl samma sak, overallmannen och jag: 

”Jag finns! Jag finns!”

I min ungdom avskydde jag såna där kulörta studentoveraller. De gjorde mig generad. Dels för att de var så löjliga, dels – och framför allt – för att människorna som bar dem var så löjliga. 

Detta var innan jag insåg att löjligheten är en grundläggande mänsklig egenskap. Ska man tycka illa om alla patetiska människor måste man tycka illa om alla människor, och då är det nog bättre att låta bli. 

Vi bär ju alla kulörta overaller. Alla vi som kommer och går under det där taket. Väktarna i sina uniformer och tiggarna i sina. Damerna i sina fina kappor och ungdomarna i sina gräsliga mittbenor. De två fotomodellerna som återigen gör sig ett oklart ärende genom folkhopen. 

”Jag finns! Jag finns!”

Vi är alla lika larviga. Alla som dagligen manifesterar sin existens genom att publicera fotografier på sina plutande munnar och gulliga husdjur. Alla som försöker uttrycka något, som skapar musik eller målar naglar eller skriver böcker. 

David och jag, som nu får syn på varandra och går mot en restaurang.

Rösten har tystnat. Har han försvunnit, overallmannen? Jag vänder mig om.

Nej. Ett äldre par har stannat till och köper ett exemplar av hans tidning. 

Han finns.

Bollar och dialektik

Med julen 2021 i antågande var massor av bollar i rullning (eller kanske i luften) och jag kontrollerade ingen av dem. Det var, när jag kände efter, ett både upplivande och rofyllt tillstånd att befinna sig i. Vissa av bollarna skulle kanske studsa åt fel håll, någon skulle kanske förintas som en såpbubbla, någon skulle kanske åka rätt upp i krysset. (Eller hur man nu ska hantera metaforen.)

Förr eller senare skulle jag i alla fall få … 

veta var vi befann oss i redigeringsprocessen,

se ett nytt omslag – som kanske var det slutgiltiga,

läsa Karins förslag till pr-plan,

gå vidare med diskussionen om ljudboksinläsningen,

se om covidsituationen skulle kullkasta alla planer på releasefest och föredrag …

… och så vidare. 

NU

Med julen 2022 i antågande är betydligt färre bollar i rullning, men en av de återstående är både stor och välpumpad (eller hur man nu ska hantera metaforen). Jag ska nämligen delta i ett av världshistoriens minst jämbördiga trepartssamtal. 

För några år sedan uppmärksammade media Carl von Linnés försök till kategorisering av människosläktet – ett slags förstadium till rasbiologin och rasismen, enligt vissa, medan andra menar att bilden är mer komplicerad än så. Linnés idéer på området spelar hursomhelst en viss roll i min bok. 

De tas också upp i Lektion 11, en nyutkommen och mycket intressant bok om rasbiologins uppkomst och utveckling, skriven av min förlagskollega Ola Larsmo som en uppföljare till Tio lektioner i svensk historia

Därför ska Ola och jag slå våra påsar ihop och prata om våra respektive böcker på Uppsala stadsbibliotek ikväll, under rubriken ”Rötter och arv”. Detta är i sig uppseendeväckande, kan man tycka, men till min häpnad har dessutom självaste Ulrika Knutson gått med på att vara samtalsledare. 

Jag är alltså i trygga händer. Men har jag något på fötterna?

Nu är det hursomhelst dags. Jag kränger på mig polon och kavajen (vad annars?) och ger mig av.

Har evenemanget marknadsförts tillräckligt? Får vi några åhörare? Kommer jag att väcka förakt eller medlidande? Det återstår att se.

Jag anländer en kvart i förväg. En liten kö har uppstått utanför salen där vi ska hålla till. Trevligt!

Publiken slår sig ner, vi slår oss ner och Ulrika sätter igång samtalet. Hon är verkligen en harmonisk virvelvind. Att vara i närheten av såna som henne och Ola kan antingen få en att känna sig extra smart eller extra dum. Jag väljer det förstnämnda. Bejakar min utstyrsel, njuter av sammanhanget, andas lugnt, lyssnar och kisar uppmärksamt. Det känns som att det lyckas. Mina sinnen skärps.

Närmare Babel än så här kommer jag nog aldrig.

Efter att Ulrika inlett det hela får jag berätta om min bok en stund. Det har jag gjort förut, det kan jag. Sedan ställer Ulrika några frågor. Jag besvarar dem så gott det går. Satsar på att glida runt med blicken i publiken, inkludera alla, försöka skapa en allians. Det är svårt att avgöra om det lyckas. Jag tror mig åtminstone inte förnimma något hat i luften, men man vet aldrig.

Så går ordet till Ola. Han har både ett rappare taltempo och högre densitet i sina formuleringar än jag. Han får därmed mer sagt, men det är inte mer än rätt eftersom han också har mycket mer att säga. 

Jag visste ju på förhand att Ulrika och Ola är både en aning äldre och – framför allt – fruktansvärt mycket klokare och mer belästa än jag. Det kan jag inte gråta över. Tvärtom, jag trivs. Hela situationen är märklig, men på ett roligt sätt.

Så kommer vi till samtalets tredje del, syntesen. Vi pratar om varandras böcker, om Linné, om historiska strömningar. Om jag hade varit illa förberedd hade jag säkerligen badat i kallsvett vid det här laget, ungefär som den gången då jag opponerade på en uppsats om fransk grammatik som jag inte orkat läsa. Men Olas bok har jag läst. Det räcker ganska långt. Jag minns en hel del och försöker fiska fram rätt saker i rätt ögonblick. Det går relativt bra. Jag anstränger mig till det yttersta, inte för att nå upp till Ulrikas och Olas nivå, det kan jag naturligtvis inte, men för att åtminstone bidra med någonting. Jag säger ”dialektik”, ”Tacitus” och ”Blumenbach” med en framtvingad otvungenhet som imponerar på mig själv, om inte annat.

Publiken får ställa frågor, Ulrika och Ola hanterar dem mästerligt (och jag fyller på lite från mitt håll) – och så är evenemanget över. 

Jag tror att det gick ungefär så bra som det kunde gå.

Ännu en händelse kan läggas till listan. (Den här listan alltså:

Mejlat och tillfrågat presumtiva provläsare 17 feb
Träda 21 feb27 feb
Redigering 28 feb
Manus digitalt till vissa provläsare 28 feb 
Skickat till tryckeri 1 mars
Manuskompendium till ytterligare provläsare 5 mars  
Redigering 1 april–8 maj
Skickat manus till massor av förlag 9 maj
Möte med M Kaunitz fredag 21 maj
Skrivit kontrakt 25 maj
Mejlat förlagen 25 maj
Postat på Facebook 31 maj
Möte med MK på café 9 juni
Övervägt och genomfört förändringar juni
Ny version till MK 2 juli
Ny vända med MK 1 sep
Skickat reviderad version 12 sep
Föredrag Rotary Uppsala Södra 17 sep
Tyckt till om omslag 20 sep 
Fakturerat garantihonorar 20 sep
Debutantporträtt okt
Katalogtext 2 nov
Besked från Ferlins rättighetshavare 15 nov
Möte med MK och Jack 22 nov
Redigerat rubbet och skickat in ny version 30 nov
Möte med Karin Wahlén (Kult) och MK 1 dec 
Föredrag för Rotary Carolina 2 dec  
Besked från Debutantbloggen 6 dec
Klartecken från Jack 8 dec
Karin skickat förslag på PR-plan dec
Prat med MK om ny redigeringsvända 13 jan
Redigering t.o.m. 24 jan
Prat med MK om ändringar 24 jan
Reportage i Götene Tidning 1 feb
Pratat med ICA-Robban 7 feb
Korrat första gången 8 feb
Skickat ut inbjudningar 8 och 9 feb
Råkat åka tåg med K&O 9 feb
Tipsat skvallerpress om releasefesten 22 feb
MK postat galleys 24 feb
Kollat igenom galley 28 feb
Slutgiltigt omslag 28 feb
Lämnat galley till Uppsala bokhandel 1 mars
Mejlat korr till MK 1 mars
Mejlat bokbloggar 2 mars
Beställt muggar 2 mars
Boken till tryck 3 mars
Gett galley till Stadsbibblan 3 mars
Beställt fotovägg och mäklarskylt 3 mars
Beställt 500 böcker 3 mars
Beställt 2 T-shirts 4 mars
Lämnat galleys till P4 Uppland, Böcker & bläck och UNT 4 mars
Skickat galleys till bibblan i Skara, Götene tidning, NLT och SkLT 5 mars
Mejlat Lundsbrunns kurort 13 mars
Skickat galleys till NLT 14 mars
Kontaktat Uppsalatidningen 14 mars
Säkerställt dryck o snacks i Lundsbrunn 14 mars
Fått fotovägg 15 mars
Fått och fixat skylthållare 15 mars
Mejlat Sala bibliotek 21 mars
Påminnelse om O.S.A. till releasefesten 22 mars
Följt upp Uppsalatidningen 22 mars
Besökt Uppsala bokhandel 25 mars
Mejlat P4 Radio Skaraborg 26 mars
Postat galley till Sala stadsbibliotek 29 mars
Mejlat Lundgren och Olsson inför Lundsbrunnssläpp 31 mars
Mejlat Gamla Uppsala museum 1 april
Mejlat Café Opera ang. antal gäster, kanapéer, snacks, dryck, fotovägg, bokbord, blomvaser, parkering, tillgång till lokalen, korv, tidsschema 4 april
Recension i Arbetarbladet 6 april
Telefonintervju P4 Skaraborg 6 april  
Föredrag PLI, Storgatan 11 6 april   
Skickat in essä 7 april
Fått 200 böcker 8 april
Intervju med NLT i Lundsbrunn 9 april kl. 14
Dukat i ordning i bygdegården 10 april kl. 12
Föredrag + försäljning Lundsbrunns samhällsförening 10 april kl. 16
14 böcker till Tempo Lundsbrunn 10 april
Föredrag + försäljning Rotary Skara Borgen, Jula hotell 11 april kl. 12
Signerat och dedicerat Café Opera-böcker 12–15 april
10 signerade böcker plus printad recension till ICA Sävja 13 april
Mejlat biblioteket i Upplands Väsby 15 april
Intervju med Hela staden å Fågelsången 19 april kl. 10
Intervju med Uppsalatidningen å Stationen 19 april kl. 13
Åkt till Sthlm med fotovägg, mäklarskylt, samtliga böcker med och utan Post-It, två skylthållare med swishinfo, en med recension och en med lotteriinfo, 2 x 400 tombolalotter, lotterivinster, papperskassar, tre svarta märkpennor, lapp med pil till entrén, tejp, blomhinkar 20 april
Fått ytterligare 300 böcker 20 april
Mejlat gästlista till Café Opera för avprickning 20 april
Releasefest Sthlm 20 april
Bra recension på kapprakt.se 22 april
Beställt ytterligare 150 böcker 22 april
P4 Uppland 22 april kl. 16
Föredrag och försäljning Hela Skara läser 24 april 
50 böcker till Tempo 24 april
Recension i Femina 24 april
Reportage i Uppsalatidningen 28 april
Fått 150 böcker 28 april
Besökt Akademibokhandeln och Uppsala bokhandel 28 april
Info från MK om tilltryck inkl recensionsutdrag 28 april
Anmälan i DN 30 april
Uppsalarelease på BIZART 30 april 
Beställt ytterligare 150 böcker 4 maj
Recension i UNT 5 maj
Föredrag Rotary Uppsala Norra på Borgen 10 maj 
Stockholms bokhelg 21 maj kl. 13-13.30
Samtal med MK ang. ljudbok och pocket 21 maj
Reportage i Hela Staden Uppsala 21 maj
Föredrag och försäljning Rotary Uppsala Linné, Hotell Duvan 23 maj kl. 7.30 
Föredrag och försäljning Aros Rotary, Hotell Duvan 3 juni kl. 7.30 
Pratat med Akademibokhandeln Gränby om signering juni
Recension i Bizart 17 juni
Recension i GP 24 juni
Mejlat Akademibokhandeln Gränby inför signering 10 juli
Recension i DAST Magazine 20 juli
Mejlat Rotary Täby 21 juli
Svar från Rotary Täby 22 juli
Mejlat alla Klackenbergsbutiker 5 aug
Bloggrecension Lisbeth 9 aug
Förfrågan om ljudbok och e-bok från WAPI 9 aug
Svar från Stadsbibblan 11 aug
Bollning med MK 11 aug
Svar från Sundbyberg 11 aug
Signering Akademibokhandeln Gränby 13 aug
Fastställande av 6 dec för samtal på Stadsbibblan 14 aug
Lämnat bok till U Knutson 14 aug
Spontansignerat i Akademibokh St Torget 24 aug
Signering Böcker och papper Sundbyberg 26 aug kl 13
Nominering Crimetime award – informerat UNT, Uppsalatidningen, Hela staden, P4 Uppland, P4 Skaraborg, NLT, Götene Tidning, SkLT, Akademibokhandeln Gränby och Stora Torget, Klackenbergs, Spongs, biblioteket Upplands Väsby, Studiefrämjandet Skaraborg, Skolvärlden, Läraren, Kurorten, Uppsala Bokhandel, Böcker o bläck, Ulrika Knutson, Täby 1 sep
Telefonintervju P4 Skaraborg 2 sep kl 10
Telefonintervju P4 Uppland 2 sep kl 16
Svar från Rotary Täby 7 sep
Författarstafett under Kulturnatten, Missionskyrkan 10 sep
Signering Spongs bokhandel, Karlskoga, 13 sep kl. 14-17 
Författarbesök och försäljning, Karlskoga Humanistiska Förening, 13 sep kl. 19
Bokmässan i Gbg 23–25 sep
Input till Stadsbibblan ang. 6 dec 6 okt
Skickat tre korrgrejer till MK inför pocket 11 okt
Författarintervju och försäljning Biblioteket Upplands Väsby 12 oktober kl. 18  
Ljudboksinläsning 17-19 okt + 24 okt
Ljudboksputs 1 nov 
Pocket 1 nov
Samtal med Ulrika K och Ola L på Uppsala stadsbibliotek 6 dec kl 18-19.30)

Ovisshet och Linné junior

Åtta dagar efter att jag skickat in den redigerade versionen kom ett kort mejl från redaktörs-Jack. Han tyckte att ändringarna var bra. 

Det var allt.

Skönt! 

Men … vad innebar det? Var vi klara nu? Vad tyckte förläggar-Martin?

OCKSÅ DÅ

Ibland hör man att olika författare (oftast Jan Guillou) konsumerar flera hyllmeter litteratur när de gör research. Det gjorde inte jag, men jag tillbringade i alla fall några timmar på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva tillsammans med en massa brev från Carl von Linné den yngre. 

Då var dock själva boken redan färdig. Att jag satt där och försökte tyda Carl juniors 1700-talshandstil, 1700-talsstavning och 1700-talssvenska – vilket för övrigt kändes ganska coolt – berodde på en idé från förläggar-Martin: Jag skulle skriva en essä (historiskt vederhäftig, till skillnad från min bok) och försöka få den publicerad i ett visst sammanhang strax före boksläppet, som ett slags marknadsföringsåtgärd. Läsarna skulle förknippa mitt namn med ämnet redan på förhand.

Essän blev aldrig publicerad. Så jag lägger upp den här istället! I folkbildande syfte.

Eller som en påminnelse om hur vi människor, till exempel Linné den yngre och jag själv, inte alltid lyckas, men åtminstone försöker. Vilket ju essä faktiskt betyder.


Carl von Linné – den olycklige blomsterprinsen

Alla vet att det fanns en svensk botaniker i Uppsala på 1700-talet som hette Carl von Linné, men hur många vet att det fanns två? Med tanke på blomsterkungens till synes eviga ställning som en av våra främsta berömdheter är det ganska anmärkningsvärt att hans son är så gott som helt bortglömd. 

Förväntningarna på Carl von Linné den yngre var givetvis höga. ”Till min ende son”, skrev Linné högtidligt i inledningen av Nemesis Divina, som biskopen och Linnékännaren Elis Malmeström kallat ”den svenska upplysningstidens mest egenartade skrift”. Linnés hustru Sara Lisa födde visserligen ytterligare en pojke, som dock dog tre år gammal, samt ett antal döttrar varav fyra nådde vuxen ålder. Men det var Carl som var kronprinsen. 

På ett annat ställe i Nemesis Divina vädjar Linné storsint: ”Gud gif min son lycka, lärdom behöfwes icke.”

Den bönen skulle inte komma att besvaras.

Att ha den store Carl von Linné till far och dessutom bära hans namn var – som man lätt kan föreställa sig, och som den ständiga kändisbarndebatten visar – på samma gång en välsignelse och en förbannelse. Carl den yngre undervisades i hemmet av några av faderns främsta adepter och skrevs in vid medicinska fakulteten på Uppsala universitet vid nio års ålder. Nyss fyllda arton utsågs han till demonstrator vid den botaniska trädgården i Uppsala (den som idag kallas Linnéträdgården), och fyra år senare utsågs han av sin pappa att, när tiden var inne, ”ärva” dennes professur i botanik och medicin. Det var ett legitimt och inte ovanligt förfaringssätt på den tiden när det gällde statliga befattningar, och det förekom även inom akademien. Men det väckte ändå ont blod och berättigad avundsjuka. När Carl två år därefter utsågs till medicine hedersdoktor, uttryckligen på faderns meriter, var omgivningens tålamod slut. På distingsmarknaden i Uppsala lär det samma år ha sålts en nidskrift om den bortskämde sprätten Linné junior med underrubriken ”Möjlighet att bli doktor utan kunskap och professor utan hufvud”.

Som om omvärldens hån inte vore nog pekar många samtida uppgifter på att Carl under hela sin levnad hade en mycket kylig relation med sin mor, Sara Lisa. Den blivande läkaren och professorn Adolph Murray skriver: ”Är gossen stursk så har han ock fan till kärring att göra med, som förföljer och hatar honom excessivt”, och Linnéstudenten Fabricius konstaterar: ”Det var särskilt påfallande att hon hatade sin ende son. Han kan inte haft någon större fiende i världen än sin mor.” 

Carls förhållande till sin far tycks också ha blivit ansträngt med tiden. Det faktum att Linné den äldre mot slutet av sitt liv beslöt sig för att inte låta sitt stora herbarium gå i arv till sonen, ”men wäl om någon måg blifwer som är Botanicus”, får tolkas som ett missnöje med arvingen, för att inte säga ett underkännande. I sina många bevarade brev är och förblir Carl dock obrottsligt lojal mot sin far. Han skriver knappt ett ont ord om sin mor heller. 

Annars saknas inte tecken på en sorts stillsam förbittring i breven, som finns bevarade på ett par olika platser i Sverige och England, och som även är tillgängliga digitalt. Här finns en hel del spännande ledtrådar om Carls kynne och livsöde, inte minst i de många breven till vännen Abraham Bäck, kunglig livmedikus och nära vän även till fadern.

År 1777 är Carl von Linné den äldre inte längre kapabel att arbeta, och sonen installeras slutligen som professor, 36 år gammal. Han tar genast itu med att rusta upp den botaniska trädgården, som i likhet med fadern har förfallit under lång tid. Det är något av ett sisyfosarbete, där Carl inte bara motarbetas av universitetets konsistorium, bistra vintrar och svin från granngårdarna som river upp plantorna, utan också av en trilskande trädgårdsmästare och vandaliserande besökare. Utöver exotiska växter hyser trädgården även en del djur, och för Bäck berättar Carl sorgset om hur hans största apa en dag hittats förlamad, slagen med en påk som den okände gärningsmannen lämnat kvar. Själv är han emot att allmänheten fritt och utan övervakning ska kunna besöka trädgården, men han vinner inget gehör för den åsikten.

Under de följande åren investerar Carl sin själ och sin egen ansträngda ekonomi i trädgården, utan att få någon nämnvärd uppskattning. Hans frustration tilltar, men trängs så småningom undan av resignation. Tappert – eller tjurigt – konstaterar han att det är lika bra att hålla tyst, att man inte kan rätta till någonting utan att göra sig ”förhatelig”, trots att man har rätt. Och: ”Det är intet mitt öde att vinna något här hemma, jag skall bjuda till att vara hos utlänningarne lyckligare. Jag ledsnar dock inte än, min lust för Naturalhistorien kan ej gärna kallna.”

När Carl 1781 äntligen får komma i väg på en utlandsresa – först till England, så småningom vidare till Frankrike, Holland och Danmark – upplever han av allt att döma den lyckligaste perioden i sitt liv. Visserligen är ekonomiska bekymmer ständigt närvarande, men ett kanske ännu tyngre ok lyfts nu bort från hans axlar: känslan av att ständigt vara misstrodd och motarbetad av sin omgivning. 

Linné den yngre vädrar morgonluft, som människa och som fackman. För Abraham Bäck berättar han förundrat om den botaniska guldgruva han nu fått tillgång till, om Londons superba och präktiga samlingar och trädgårdar, kungliga som privata, och om de möjligheter som nu uppenbarar sig att göra den botaniska trädgården i Uppsala betydligt rikare på sällsynta växter.

De välvilliga engelsmännen erbjuder honom allt från örter till guldfiskar och snäckor, för vilket han är oerhört tacksam, eftersom han självkritiskt menar sig sakna förmågan att be andra om hjälp. Han tillägger att han under sin resa inte heller spenderar någonting på ”kroppsens nöjen, ehuru många gånger tenteradt jag varit, och af Medicis försäkrad, utan jag lefver som en castratus, det några tro mig vara; och skulle tro mig mera, om jag ej hade skägg”.

Dessutom tilltalas Carl av engelsmännens restriktiva syn vad gäller allmänhetens tillgång till trädgårdar, bibliotek och museer. Här finns minsann inte utrymme att misshandla några apor! 

Av flera skäl tycks luften kort sagt vara lättare att andas i England. Kanske antyder följande konstaterande något om att också namnets börda blivit mindre betungande: ”Jag är ej ensam Linnäus här i London, jag känner tvenne som ha till förnamn Linnäus, och det är ändå flera som det sagts mig, med hvilka jag ännu ej giordt bekantskap.” 

Vad som först var tänkt som en kort vistelse utvecklas och förlängs, trots den ansträngda ekonomin. Hemresan kryper dock obevekligen närmare, och Carl anar att hans blomstringsperiod har ett slut:

”Jag föreställer mig att komma härifrån hemom, är som at gå ur verlden och krypa i en tomm vrå. (…) (J)ag finner dageligen mer och mer svårighet, att skiljas hädan; jag äger här många vänner och ganska få hemma …”

År 1783 återvänder Carl till det kalla Sverige via Frankrike, Holland och Danmark. Hans sista brev till Abraham Bäck är hjärtskärande läsning. Hemmet, som han förgäves bett sin mor om hjälp att hålla bebott, är svårt angripet av råttor och svamp. Kasuarfågeln i trädgården har dött. ”Här är en miserabel vår”, berättar Carl, och tillägger att den tidigare nämnde Murray, tio år yngre och något av en rival, haft lysning inför sitt bröllop. ”Ach den som hade hopp, at lefva en så glad dag.” 

Kort därefter avlider Carl, bara fem år efter sin far, i den gulsot han dragit på sig redan i London. Han är 42 år gammal, ogift, fattig och har aldrig lyckats lösgöra sig ur faderns massiva skugga. Därmed är den adliga ätten von Linné utdöd, och vapenskölden på Riddarhuset bryts sönder.

Eftervärldens dom över Carl – i den mån man alls brytt sig om att utfärda någon – är hård. Svensk Uppslagsbok från 1933, alltså 150 år efter hans död, säger ampert: 

”Karaktärssvag och ytlig, fann L., ehuru icke utan goda anlag, det besvärligt att ägna sig åt allvarligt arbete, och de lättvunna framgångar, han tack vare faderns förtjänster lyckats uppnå, verkade hämmande på hans vetenskapliga skolning och utveckling.” 

Senare tiders Linnékännare som Hjalmar Uggla, Gunnar Broberg och Annika Windahl Pontén är dock överens om att den bilden bör ifrågasättas. Den olycksalige blomsterprinsen var kanske varken en oduglig slarver eller ett missförstått geni. Utan bara en vanlig människa med ett ovanligt tungt arv.

Twist och nåd

Författarlivet är fullt av lotterier. Att bli antagen är ett. Att bli läst är ett annat. Att få boken recenserad är ytterligare ett. Att få den filmatiserad är egentligen flera på rad. Och så vidare. 

Nu gick jag och hoppades på en ny lotterivinst, nämligen att få bli en av 2022 års debutantbloggare.

Och det blev jag ju! Hurra! 

För säkerhets skull hade jag förberett en lista med rubriker och stödord som skulle räcka till ett helt år av tillbakablickar. Så fort beskedet kom skrev jag rent alltihop. Det tog ett bra tag, men jag var förkyld och hade svårt att sova, så det passade perfekt.

Allt jag hittills publicerat under rubriken ”DÅ” skrevs alltså för snart ett år sen, i december 2021. 

Även detta.

Vilken twist!

(Det är förresten inte för sent att bli en av 2023 års bloggare! Se här!) 

NU

Att ge ut en bok är att släppa ner en sten i en brunn och lyssna efter ett plums som kanske aldrig kommer, påstod en klok man en gång.

Sju månader har gått sedan jag släppte min bok, eller min sten. Har det kommit något plums?  

Förvånansvärt många tidningar har skrivit om Linnés arvinge, och dessutom i positiva ordalag. Det känns fantastiskt.

Nomineringen till Årets deckardebut var också väldigt kul att få.

När det gäller bokbloggar hade jag hoppats på lite större genomslag. Sin allra finaste och mest omsorgsfulla hyllning har boken dock fått av en bloggare.  

Sedan har vi ju alla andra läsare, i och utanför vänskapskretsen. Därifrån kommer en ojämn ström av återkoppling. Jag blir glad varje gång, och när boken tycks ha nått ända in i en läsare blir jag förstås överlycklig.

Sammantaget: Mitt bekräftelsebehov är uppfyllt. Med råge. Jag behöver inte längre stå vid brunnen och lyssna, spänd och skör. Det är en lättnad och en nåd.

Rabaeus och pocket

Mot slutet av mötet med pr-Karin väcktes frågan om vem som skulle läsa in ljudboken. Jag sa att jag gärna ville göra det själv. 

Förläggar-Martin uppbådade ganska mycket av sin pondus – och den är ymnig – och slog fast att vi borde anlita en välkänd skådespelare istället. Bland annat eftersom många lyssnare väljer böcker utifrån inläsare.

Men det här var faktiskt en hjärtefråga för mig. Jag fyrade av det första argument jag kunde komma på: replikerna på västgötska måste låta rätt.

”Man ska ändå inte använda dialekter”, sa Martin, ”det är inte radioteater”.

”Men på flera ställen står det ju explicit att det pratas västgötska”, sa jag, ”och förresten lyssnade jag nyss på en ljudbok med Johan Rabaeus, och han använder jättemycket dialekter och röstlägen!” 

Martin växlade spår: ”Det kan verka lätt att läsa in en bok, men det handlar om många timmars arbete i en studio tillsammans med en producent.”

”Jag har producerat ett antal Sommar och Vinter i P1 och är inte obekant med hantverket”, sa jag, kanske med ett litet stänk av aggressivitet i min vanligtvis blida röst.

Martin lät mig förstå att det i slutändan var mitt beslut, men att han kraftigt avrådde från en författaruppläsning i det här fallet. Vi lät frågan bero tills vidare.

NU

Pocketen finns! Både här och där! Varje dag går jag in på akademibokhandeln.se och klickar fram listan på butiker som köpt in den. Grön plupp betyder att boken finns i lager, orange att endast ett fåtal är kvar, röd att den är slutsåld. 

Än så länge ståtar Farsta centrum, Löddeköpinge Center Syd och Stockholm Ringen med den vackra fåtalspluppen. Dessa till synes prosaiska namn omges därmed av ett särskilt skimmer och etsar sig för evigt fast i mitt hjärta.

Och ser man på! I skrivande stund tillkommer Danderyd!

En ort jag fram till nu bara förknippat med sjukvård och dyra kläder. Nu får den dessutom en air av utsökt litterär smak.

Kan det vara så att dessa butiker köpt in tre exemplar vardera, sålt varsitt och därmed passerat gränsen mellan grön och orange plupp i systemet? Är det fyra sålda böcker jag firar? 

Inte omöjligt. Det är så mycket man inte vet när det gäller bokbranschen. Det är därför det gäller att glädja sig så fort tillfälle ges.

Vill du debutantblogga under 2023? Läs detta!


Saffranslängd och ynnest

Återigen ett mejl från förläggar-Martin! Det betydde antingen goda eller dåliga nyheter.

Hittills alltid goda, när jag tänkte efter. 

Och så även denna gång: Vi skulle ha möte med Karin Wahlén på pr-byrån Kult, en samarbetspartner till Kaunitz-Olsson.

Vinterkylan hade slagit till, mitt tåg var inställt och jag fick ta nästa. Från att ha kommit 40 minuter för tidigt till våra möten hade jag nu gått till att komma en kvart sent. Bekymmersamt. 

Karin hade börjat läsa Linnés arvinge föregående dag. ”Du får inte avslöja hur det går!” sa hon, och jag genomfors av lycka.

Jag bjöds på saffranslängd och fick svara på frågor om boken, mitt skrivande och – inte minst – mig själv. Karin antecknade. Det var lite som när man ska köpa löparskor och får springa på ett band för att experterna ska kartlägga ens behov. 

Sånt tycker jag om.

NU

Förtjust i min egen röst (inte i att höra den, men i att använda den) som jag är, blir jag oerhört smickrad och uppspelt när ljudinläsningsföretaget gläntar på en dörr till fler framtida jobb. Närmare bestämt får jag ingå i en bank med inläsare som uppdragsgivare kan välja bland.

Kanske består den där banken redan av tiotusentals personer, det vet jag inte, men ändå! Tänk om någon vill anlita mig! Tänk att få betalt för att läsa högt!

För att visa upp min bredd ska jag spela in några snuttar ur olika böcker på datorn därhemma. En barnbok, en roman, en klassiker (är inte klassiker romaner?) och en deckare. Jag står vid bokhyllan och far runt med blicken. Snurran och fjärrkontrollen, där har vi en barnbok. Jag plockar på mig den. Doktor Glas, en klassiker. Deckare … Gone Girl. Roman … varför inte Vindens skugga? En läsupplevelse man inte glömmer och en intrig man inte kommer ihåg. Jag småspringer upp på vinden med famnen full av litteratur. Ingen tid att förlora.

Snurran sitter efter några försök. Doktor Glas kräver en massa omtagningar, men istället för att tröttna njuter jag mer och mer av texten för varje gång. Vilken ynnest det vore att få göra sånt här oftare! Över till Gone Girl. Amerikansk thrillerprosa i svensk översättning. Kontrasten mot Hjalmar Söderberg är enorm. Jag hittar ingen själ i texten. Två tagningar, sen känns det klart.

Dags för Carlos Ruiz Zafón! Jag bläddrar och bläddrar, men överallt dyker det upp exotiska namn som jag inte vet säkert hur man uttalar. Jag har inte heller ro att ta reda på det. Istället springer jag ner till bokhyllan och hämtar Flyga drake av Khaled Hosseini. Upp på vinden igen. Bläddra. Inget smart val. Även här kryllar det av namn som jag inte vill riskera att uttala fel. Jag har angett i min presentation att jag är extremt noggrann. 

Men jag är även lat, irrationell och manisk, så jag skyndar mig nerför trappan och upp igen med Orhan Pamuks Snö. Samma sak där. Ner igen och upp. Rosens namn av Umberto Eco. Nope. Hundra år av ensamhet av Márquez. Idiotiskt. 

Vad håller jag på med? Varför kontrollerar jag inte böckerna innan jag fraktar upp dem? Och varför väljer jag inte en svensk roman? Till slut blir det Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. Jag hittar ett lämpligt stycke och läser in det ungefär tio gånger.

Kan det vara så att ju fler inläsningar som krävs innan man blir nöjd, desto bättre är texten? Det vore i så fall illavarslande, eftersom min egen bok gick rekordsnabbt att läsa in.

Nåväl. Nu finns ljudproven. Nu är det upp till någon annan. Tärningen är kastad. Kanske är grunden lagd till ett nytt kapitel i mitt Forrest Gump-liv.

Vill du debutantblogga under 2023? Läs detta!

Förbättringar och paradigmskifte

Att plöja igenom redaktörs-Jacks noteringar var ett rent nöje. De allra flesta förslagen genomförde jag direkt, eftersom de innebar uppenbara förbättringar. 

Ett par åtgärder krävde lite mer tanke- och skrivmöda. Vissa valde jag att inte gå vidare med.

Så skickade jag iväg en ny version till Jack och Martin, osäker på om det skulle vankas fler redigeringsrundor eller om vi var klara nu.

NU

Möjligen har ett paradigmskifte ägt rum. Jag har inte ägnat en tanke åt Linnés arvinge på en hel vecka. Det måste vara första gången på ungefär två år.

Det händer saker i livet, roliga och tråkiga, jag får utlopp för min skaparlust, jag njuter av höstsol och möten och upplevelser. Men inget av det har någon koppling till min bok. 

Och det känns inte konstigt. Normaliteten har gjort comeback, som den ju tenderar att göra förr eller senare. Den här gången tog det lång tid, fast det gick fort när det väl hände.

Om det nu har hänt. Vi får se om någon av årets återstående bokgrejer sätter lite sprutt på det hela igen. Annars blir det kanske ytterligare sju veckor av haikutävlingar.

Vill du debutantblogga under 2023? Läs detta!

Ändringsförslag och sista kvarten



Redaktörs-Jack kändes trevlig och det var relativt tunnsått med anteckningar i manuset. 

Vi drack lite te medan vi pratade igenom de mer genomgripande ändringsförslagen. Jag åkte hem med en märkvärdig känsla av att boken nu skulle ta ytterligare ett steg mot att förverkligas, och att det nog inte var så många steg kvar nu.

NU

För sista gången träder jag in i min lilla skumgummicell i Hornstull och hänger på mig de otympliga lurarna. Det återstår bara en liten slurk av inläsningen. Skönt men lite vemodigt.

Strupen bär spår av en intensiv körkonsertturné, men det verkar inte höras. Rösten låter ungefär lika bra eller dåligt som vanligt. 

Och plötsligt, efter bara en kvart, är det över.  

Min livsdröm att få läsa in en bok har besannats.

Var det som jag hade förväntat mig? Ja, exakt så, faktiskt. Vill jag göra om det? Gärna. Blev det bra? Jag har ingen som helst aning.


Vill du debutantblogga under 2023? Läs detta!

Jack och isoleringscell

Mejl från förläggar-Martin igen! Möte med redaktör! Spännande! 

Jag infann mig på kontoret och upptäckte att min redaktör var självaste Jack Hildén, vars böcker jag inte hade läst men vars texter i Aftonbladet jag tyckte var skarpa och välskrivna. 

Efter att Martin (inte för första gången) påmint mig om den tystnad som brukar infinna sig efter ett boksläpp, när ens drömmar om uppmärksamhet och recensioner krockar med verkligheten, lämnades Jack och jag ensamma med ett utskrivet manus kryddat med små handskrivna noteringar.

NU

Äntligen dags för ljudboksinläsning! En kvinna med omisskännlig skådisframtoning kommer till undsättning när den diskreta dörren i Hornstull vägrar släppa in mig. En siffra i koden var fel, tydligen. Där inne finns fler dörrar, och bakom dem pyttesmå ljudisolerade celler. Vid en av dörrarna sitter Lennart Ekdahl och väntar. Stämningen är Lynchsk. På en stor tv-skärm visas ett intrikat tidsschema. Här pågår alla möjliga inspelningar parallellt. Folk som Ekdahl, skådiskvinnan och jag smiter in i de små rummen, läser i några timmar och tumlar sedan ut i friheten igen. 

Jag tar plats i min minimala cell. Den är mörk och vadderad. Mitt enda sällskap är en läsplatta, en flaska och ett headset med en sladd som försvinner upp i taket. I lurarna finns en tekniker. Jag vet inte var han sitter, men han låter norrländsk. 

Vi soundcheckar och sätter igång!  

Min hals är så torr att vissa stavelser blir ofrivilliga viskningar. Samtidigt uppstår hela tiden ett salivöverskott i munhålan. Det är paradoxalt och irriterande. Men jag kämpar på.

Jag varierar tonläget och tempot, låter texten visa vägen. Förläggar-Martin är inte överförtjust i dialekter, vill jag minnas, men när det gäller vissa enstaka personer i boken har jag inget val, eftersom det uttryckligen står att de pratar på ett visst sätt. Som exempelvis Britta Karlsson, Olle Forsgren och cykelgubben. Sen har Erik Båge någon sorts överklassbakgrund, vilket ju måste höras. Linda är från Finland, det kan inte heller ignoreras. Och Arne är över nittio bast, det hörs såklart. Men i övrigt är det i princip bara Henry som har en distinkt röst. Och Jesper. Och lampmontören. Och Erik Bly. Och Tommy Svensson. Det får nämligen inte bli för mycket av det goda, då kan lyssnarna bli förvirrade eller arga. 

Tre timmar rinner iväg. Efter det första arbetspasset är vi framme vid sidan 100. Jag tar farväl av teknikern i lurarna och lämnar mitt fängelse, full av tillförsikt och saliv, men samtidigt uttorkad. Imorgon kör vi igen.

Katalogtext och briljans

I början av november hörde förläggar-Martin av sig igen. Han hade filat på en katalogtext som han ville bolla. Kul!

Exakt vad är en katalogtext? Det vet jag inte riktigt. Jag gissar att det är en text som publiceras i någon form av katalog.

Efter bollandet blev katalogtexten i alla fall så här:

Vad var det för skatt som Linné lämnade efter sig? 

Var ligger den dold?

Vem kan tyda den mystiska versen?

I början av 2000-talet kommer den unge Samuel till det lilla västgötska samhället Lundsbrunn för att gå på folkhögskolan Brunnsakademien, med anor från 1700-talet.

Här träder han in i en gemenskap av kunskap, kamratskap och värme, allt han saknat i sitt tidigare liv. För första gången känner han sig sedd och bekräftad. Ja, mer än så. Han känner sig utvald.

Samuel förförs av undervisningen i idé- och lärdomshistoria, och när en ny lärare börjar på skolan drar han med Samuel i sökandet efter Carl von Linnés mytomspunna skatt som påstås ligga begravd någonstans i den lilla byn.

Deras enda ledtråd är några kryptiska diktrader skrivna av Linnés bortglömde son, som tycks ha varit intresserad av alkemi.

Men när sökandet övergår i besatthet, upplöses gränserna mellan visdom och galenskap, sanning och lögn, vän och fiende.

För under den gemytliga stämningen på Brunnsakademien ruvar ett mörker, djupare än de anar. Här finns hemligheter som någon är beredd att döda för.

Linnés arvinge är en smart, tät och skarpt skuren spänningsroman som slingrar sig runt halsen på vår stolta svenska vetenskapshistoria. Full av gamla synder och nya svek.

Samuel Åhman, f. 1977, manusförfattare och lärare. Han bor i Uppsala med hustru och två barn. Linnés arvinge är hans debut.

”Jag kan fortfarande frammana detaljerade minnesbilder av allting. Utom just det där enorma, hisnande huset. Brunnsakademiens hjärta. Det är hopplöst diffust, en dröm som löses upp när man försöker återkalla den. Stundtals ser jag ett palats. Andra gånger ett tempel. Och ibland ett fängelse.”

NU

Haikutävlingen är avgjord! Tack för bidragen – alla mycket fina, en del extra briljanta!

Uppgiften gick ut på att författa en haiku – eller flera – med fem stavelser i rad ett, sju i rad två och fem i rad tre. Dessutom skulle minst en av följande ingredienser användas, i valfri form:

Spår
Flöjt
Skanör
Makt 
Tråd
Zink
Oxe
Grönblå
Birk
Galax
Framtand
Stup
Viadukt
Plysch
Danska
Alger
Tax
Synth
Juver
Sötma
Falsterbo
Cricketmatch
Stearin
Körvel
Skansen 

Det första bidraget anlände redan samma morgon som tävlingen utlysts. 

Tänk dig evig rymd
Vila vid galaxens rand 
Tanken gör dig fri 

Ribban var därmed lagd, och det på en astronomisk nivå.

Utöver antalet stavelser fanns det ju inga metriska krav i tävlingen, men ovanstående dikt, signerad Thomas Bälter, får ändå en guldstjärna för sin rytmiska konsekvens. Detsamma gäller följande något mer jordnära haiku, skriven av signaturen ”f d skåning”:

Falsterbo Skanör
alltid hänger de ihop
kanske vill de det

Så gott som alla andra bidrag spränger metrikens bojor, exempelvis detta förtjusande alster av signaturen ”Aprilhäxan”:

Plyschtaxens juver 
Spår av läckande sötma 
Magisk realism 

Amanda Mattssons två ögonblicksbilder kan läsas som en diptyk, men jag tycker nog de blir allra starkast var för sig. Eller?

Vinden spelar flöjt
En vers om höstens sötma
Löven dansar med

En plötslig åskknall
Vågornas grönblå tumult
Himlen ömsar skinn

Från läraren Fredrik Ekmans niondeklassare kommer följande utomordentliga bidrag. (Någon enstaka extra stavelse spelar ingen roll.)

I grönblåa hav
existerar annat liv
fem procent vet vi

(Wildah Boije)

Tråd går upp och ner
Syr ihop trasig docka
Så här är livet

(Enya Bergdahl)

Ute på cricketmatch
Bollen rullar fint och rart
Som min tax en dag

(Delicia Ajea Mellergård)

Skogen känns så kall
Hunden söker efter spår
Jag gömmer mig tyst

(Melvin Lundman Lindh)

Av de påbjudna orden är för övrigt ”grönblå” det mest populära.

En grönblå fjällvärld
Ålderdomliga väsen
Han hör dem alla

(Thérèse Ramberg)

Formatets begränsningar kan få helt olika effekter, märker jag. Å ena sidan tenderar det att väcka frågor. Varför gömmer jag mig för hunden i skogen? Vem är det som hör fjällvärldens alla väsen?

Å andra sidan möjliggör det eleganta sammanfattningar, destillat, som i ”Aprilhäxans” andra haiku:

Helvetesgapet 
Tyngdlag trumfar Birks vårhopp 
Utslagen framtand 

Alltnog! Vi är nu framme vid det vinnande bidraget, en hypnotisk haikuhistoria i nio delar där alla 25 orden figurerar (om man räknar med titeln). Märkligt nog inkom även detta verk tidigt på onsdagsmorgonen, strax efter att tävlingen presenterats.

Plysch plysch please

Lakan är huden
Runt en cricketmatch, min tur:
Snälla Birk stanna! 

Kommer du ihåg 
Taxen där i Falsterbo
Cigg och synth, ungdom 

Stearin är is 
På vinflaskans kropp, stelnad 
En flöjt av förlåt 

Sug på mitt juver 
Låt mjölken läka, oxdjur
En lek för Skansen 

Glöm grejen med han  
Vad heter jag älskar dig
Fast mer på danska 

Samma fast inte 
En viadukt av lemmar 
En doft av körvel 

Könshår är alger 
Våta och grönblå, sötma 
En tråd till galax

Framtand lämnar spår 
Valv i köttet, evighet 
Ett hjärta av zink

Gå inte – du gick 
Vågor i sängen, maktlös 
Ett stup vid Skanör

Sublimt!

Grattis, Sofia Dorotea Svensson!

Och tack igen, alla publicerade och opublicerade haikuskalder!

Lundsbrunn och haikutävling

Vår grundskoleklass skulle ha återträff ett par veckor före releasen, några kilometer från Lundsbrunn, platsen där Linnés arvinge utspelar sig. Tänk om … man skulle ha världspremiären i Lundsbrunns bygdegård istället för på Café Opera? Jag kollade med förläggar-Martin. Han trodde att boken skulle kunna vara färdig redan till dess. Så jag kontaktade ordföranden i Lundsbrunns samhällsförening som nappade direkt och lovade att kratta manegen. 

Bollar var satta i rullning. En angenäm känsla.

NU

En av mitt livs mest rosenskimrande drömmar, att få läsa in en bok – dessutom min egen! – skulle ha besannats precis nu, men jag får av tekniska skäl vänta någon vecka till. 

I stället utlyses härmed en haikutävling!

Reglerna är enkla: Skapa en haiku. Följ västerländsk praxis, det vill säga tre rader med fem, sju respektive fem stavelser. 

Med andra ord:

Börja typ så här
Fortsätt typ så här nånting
Sluta typ så här

Använd minst ett av följande ord (som får böjas fritt efter behag):

Spår
Flöjt
Skanör
Makt 
Tråd
Zink
Oxe
Grönblå
Birk
Galax
Framtand
Stup
Viadukt
Plysch
Danska
Alger
Tax
Synth
Juver
Sötma
Falsterbo
Cricketmatch
Stearin
Körvel
Skansen 

Man får skriva under pseudonym, och det går som vanligt bra att delta med flera alster.

Ett eller flera bidrag publiceras här på Debutantbloggen onsdag 11 oktober. Den allra bästa haikusmeden belönas dessutom med ett signerat exemplar av min debutbok.

Skicka ditt/dina bidrag till linnesarvinge@gmail.com senast tisdag 10 oktober kl. 14.30.

Lycka till!

Mejlbombning, bokmässa och kvartalsrapport

Jag visste att jag var i goda händer och att förlaget hade koll på allt, inklusive marknadsföring. Ändå funderade jag över vad jag själv kunde göra för att öka bokens chanser att bli läst.

Jag hade redan testat att hålla ett miniföredrag för en av stadens Rotaryklubbar. Nu började jag lista andra som skulle kunna vara intresserade av ett besök. Och så skickade jag iväg en bombmatta av mejl.

NU

Genom åren har det gjorts oräkneliga inlägg på den här bloggen om Bokmässan i Göteborg. Om att det är ett gigantiskt evenemang med många böcker och mycket folk, om att det är svårt att orientera sig, och om att det vimlar av kändisar, inte minst Jan Guillou iförd en väst med många fickor.

Här kommer ett till!

Jag anländer till Göteborg sent på fredag kväll, checkar in på ett hotell och vaknar tidigt på lördag morgon med signaturmelodin till The Flintstones i huvudet. Ett symptom på upprymdhet. 

Efter en duggregnspromenad äntrar jag mässan, som är ett gigantiskt evenemang med många böcker och mycket folk. Det massiva ventilationssystemet avger ett dovt buller som garneras med mänskliga röster, vissa förstärkta av högtalarsystem från olika konkurrerande miniscener, ibland med bara några meters mellanrum. Det skapar en underlig livsmiljö som ingen tycks riktigt tillfreds med.

Det är dock inte alls svårt att orientera sig, inte ens för mig som har ett mycket underutvecklat lokalsinne. Gångarna bildar ett rutmönster och är logiskt numrerade. 

Jag ställer mig i Kaunitz-Olssons monter tillsammans med Kaunitz och Olsson. Det vimlar av kändisar. Bakom min rygg intervjuar Lasse Winkler Babben Larsson, snett bakom mig läser Jonas Gardell högt, en bit till vänster står Thomas Bodström – evigt ung, fast numera också lite gammal – tillsammans med det beryktade säljproffset Emelie Schepp. Jag försöker observera hur hon gör. Hon bär en bländande blå kostym och svarta skor med höga klackar. Inget av det kan jag kopiera just nu. För övrigt verkar hon mest bete sig normalt. Jag blundar och gör en mental anteckning.

Om man bortser från den speciella inramningen och bara studerar besökarnas agerande märker man snart stora likheter med livet i en helt vanlig bokaffär. Folk går omkring, glider runt med blicken, tvekar, går inte sällan vidare tomhänta. De senaste månadernas signeringar dyker upp i minnet, men även min vecka som praoelev på Götene skor i högstadiet.

Förlagskollegor kommer och går i montern – och det är nu det blir kul! Jag pratar med Joakim Pirinen, Ola Larsmo, Johanna Frändén, Ika Johannesson och många andra. Det trevliga tumultets ideal förverkligas. Jag blir lite kär i både Marianne Lindberg De Geer och hennes man Carl Johan som frikostigt delar med sig av minnen från Tårtan och Doktor Krall.

Jan Guillou passerar, iförd en väst med många fickor.

Då och då köper någon min bok, men förlagets storsäljare denna helg är Marcus Berggrens En bra plats i skallen. Marcus var på plats igår, uppträder i Linköping idag och ska komma tillbaka imorgon. Frånvaron förstärker hans stjärnstatus. Försagda ungdomar stryker omkring och längtar efter sin idol. Själv kommer jag i samspråk med en SPF-ordförande från Småland. Det är inte fy skam det heller.

Jag får syn på Bosse Ringholm, känner ordet ”Skövde” flimra till i hjärnan, glömmer min mentala anteckning, slinker fram till den gamle finansministern, fiskar upp Linnés arvinge med handen och säger förföriskt ”Jag är född i Skövde och den här utspelar sig i Lundsbrunn!”.

Fiasko vore ett onödigt starkt ord, men insatsen leder inte till något omedelbart köp.

Nåväl, dags för själva anledningen till att jag är här: Crimetime Award 2022! Vinnaren av utmärkelsen ”Årets deckardebut” ska avslöjas på en läckert belyst scen inför en jättepublik. Spänningen är olidlig. 

Eller egentligen inte, eftersom juryn för några dagar sedan meddelade på Instagram att vinnarens förlag fått besked i förväg. Förläggar-Martin har inte fått något besked i förväg, så jag vet att jag inte har vunnit. Bra på sätt och vis, då behöver jag inte ha några falska förhoppningar.

Om inte … om inte Martin luras, förstås. Han kanske håller inne med infon för att överraska mig? Det är inte alltid lätt att veta var man har honom, förläggar-Martin.

Fast nej. Det måste vara någon annan som är vinnaren. Kanske Kvensler? Ständigt denne Kvensler. Eller Sara Strömberg, som redan fått Svenska Deckarakademins pris för bästa debut? 

Det är i alla fall inte jag. 

Om inte JURYN har lurats, förstås! De kanske inte alls har kontaktat något förlag i förväg? De kanske bara har påstått det för att vinnarens glädjechock ska bli ännu starkare? De är trots allt experter på spänning.

Sanningens minut är här. Motiveringen läses upp.

”För en intelligent intrig” (jadå, jodå!) ”med en perfekt kontrast mellan storslagna skeenden och finstämda personteckningar.” (Tja … kanske det?) ”Om moral och val och hur slumpen formar våra liv.” (Nja?) ”Att skildra de traumatiska effekterna av två fasansfulla katastrofer på ett psykologiskt trovärdigt sätt kräver sin författare.” (Två katastrofer?) ”Här tror vi på allt, och engagerar oss i journalisterna Loa Bergmans och Danijela Mirkovics sökande efter sanningen i ett samtida men ändå parallellt Stockholm.” (Aj då. Sådär heter ingen i min bok, det vet jag helt säkert.) ”Det sympatiska, men komplexa, radarparet vill vi absolut möta igen.” (Jajaja. Läs boken en gång till då.) ”En ny deckarstjärna har tänts på den svenska, och internationella, spänningshimlen.” (Kan det … kan det vara jag trots allt?)

Vinnaren är, visar det sig, Victor Pavic Lundgren och Den som överlever

Stort grattis, Victor!

Lycklig vinnare – Victor Pavic Lundberg!

Lyckliga losers – Samuel Åhman, Sara Strömberg, Ulf Kvensler och Malin Sanglert!

Debriefing med förlorargänget, tillbaka till montern, sedan förlagsmiddag.

Dagen därpå hänger jag i och runt montern i några timmar till, får spännande inblickar i makarna De Geers kommande projekt, solar mig i strålglansen från den vänlige Marcus som nu är på plats igen, och inleder opåkallade konversationer med Lasse Winkler och Björn Hellberg. Det gäller att få ut mesta möjliga ur mässan. 

Jag införskaffar Jakob Linds Morfars pistol och Aase Bergs Spöket, tar farväl och travar iväg mot tåget.

Därmed avslutas inte bara besöket i Göteborg, utan också mitt debutantårs tredje kvartal. Vuxenkvartalet, enligt min tidigare lanserade teori, den tid då man ska ”konsolidera och krisa. Bli omsprungen av yngre förmågor. Resignera. Börja bottna. Dra lärdomar.”

Några roligheter har visserligen injicerat botox i processen, som Karlskogagrejen och nomineringen. Men i stort sett stämmer modellen fortfarande med kuslig precision. Omsprungen av yngre förmågor – absolut. Victor Pavic Lundberg och Marcus Berggren, för att bara nämna två exempel.

Äventyret pågår ännu, men jag börjar skönja dess slut, ana andra tider, medan den kalla höstluften sakta kommer smygande.

Festlokaler och plexiglas

Jag behövde hitta en lämplig fredag eller lördag i april för releasefesten, trodde jag, tills jag förstod att det snarare gällde att hitta en lämplig tisdag, onsdag eller torsdag. På helgerna konkurrerar man ju med tusen andra saker – plus att många av kollegorna i nöjesbranschen arbetar då. Så onsdag 20 april fick det bli.

Lokal, då? Den måste ligga supercentralt, och den måste rymma mycket folk. Jag kollade närmare 20 alternativ. Till slut föll mitt val på Café Opera. Det kändes optimalt. Perfekt läge, lagom stort, bra personal, förvånansvärt prisvärt. Och kanske också lite coolt?

NU

Alla är häpnadsväckande trevliga här i Karlskoga, men det är något lurt med hur de pratar. En mix av värmländska, närkingska, östgötska och västgötska – och dessutom tycks var och en ha skapat sin egen, privata variant av denna bastard till dialekt. Märkligt.

En vän som bor i trakten har ordnat ett föredrag åt mig på Karlskoga Humanistiska Förening, och dessförinnan en signering på Spongs Bokhandel. Han har spunnit loss och blivit något slags kombinerad agent, chaufför, fadersgestalt och sherpa under mitt korta besök. Jag är nästan mållös av tacksamhet, men det gör inte så mycket, för Hans-Eric (som vi kan kalla honom) är en lika aktiv som begåvad talare. Allt han säger paketeras – medvetet eller ej – som anekdoter, fängslande och dramaturgiskt fulländade, oavsett ämne. Otroligt. 


Spongs Bokhandel verkar ha en särskild plats i lokalbefolkningens hjärtan, och det förvånar mig inte. Ägarna Ann och Janne är genomgoda människor (sånt märker jag direkt). Butikens fasad pryds av neonbokstäver som renoverades och återinstallerades för ett par år sen, efter att ortsborna på eget initiativ samlat ihop de pengar som krävdes. Fantastiskt.

Hans-Eric (som han också heter) försvinner iväg och signeringen tar sin början. I samma sekund kommer en herre och köper dagens första bok. Det är lite för bra för att vara sant, och jag misstänker att antingen Hans-Eric eller Ann och Janne har anlitat mannen för att muntra upp mig, ungefär som när vår statschef ”jagar älg”. Men det får stå för dem. Några trivsamma timmar förflyter. Alla besökare är underbara, trots det där med dialekten, och tar sig tid att prata med mig oavsett om de sedan köper boken eller ej. Härligt.


Jag säljer totalt sex böcker, betydligt fler än jag räknat med, tar farväl av Ann och Janne och inmundigar mat och anekdoter tillsammans med min agent innan vi beger oss till Folkets Hus, dit den humanistiska föreningens medlemmar redan har börjat strömma så smått. Jag ska visa bilder medan jag pratar, och erfarenheten har lärt mig att det viktigaste är att få ordning på tekniken. Mannen som hjälper mig är gissningsvis runt 80 år. På projektorns undersida sitter ett rejält fäste av plexiglas, sex-sju centimeter tjockt, med intrikata hål och gängor. Det har mannen konstruerat själv, för att projektorn ska kunna anslutas till ett trebent stativ han kommit över någonstans. Jag är imponerad, deltar i monteringen, vill visa mig händig, säger ”han” om en vingmutter. Sen grejar vi med sladdarna en stund, och så funkar det. Tio minuter kvar till start. Skönt.

Jag har hållit det här föredraget många gånger, men det brukar ta runt 20 minuter och ikväll har man önskat bortåt en timme. Jag drygar ut alla moment, stoppar in en anekdot om Einstein (med Hans-Eric som förebild) och adderar högläsning på slutet. Efter 50 minuter känner jag mig klar, och samtidigt ser jag en dam gäspa. Vi är överens. Bra.

Sedan säljer jag 15 böcker, och så blir det ostbuffé. Medlemmarna i Karlskoga Humanistiska Förening är, föga förvånande, utomordentligt trevliga. Snett mittemot mig sitter en 90-årig kvinna som ser det komiska i allt. Som henne vill jag bli. Eller vara. Och mannen med plexiglasfästet berättar att han var FN-soldat i Kongo 1960. På Dag Hammarskjölds tid. Hisnande.

Jag sover över hos Hans-Eric och Inger (som vi kan kalla hans fru, eftersom hon heter så) och åker sedan hem med en odelat positiv, möjligen något romantiserad, bild av Karlskoga och dess invånare. Det är bara det där med dialekten. Den borde de göra något åt. Men i övrigt – tio av tio. Och nu har jag bara en låda med böcker kvar. Trevligt.

Kalas och avgrundsvrål

Det där med releasefest, ja!

Jag läste på och fastnade framför allt för en sak: Om gästerna får beställa boken i förväg, kan författaren ordna med dedikationer i lugn och ro för att sedan ägna sig åt annat under själva festen. Jag såg framför mig hur böckerna stod redo för uthämtning på ett bord, förbetalda och namnmärkta med smala Post-It-lappar på ryggarna. Prydligt och genialt.

Ju mer jag tänkte på det där bokbordet, desto mer sugen blev jag på att ordna en fest. Jag hade bestämt mig för att inte rabbla upp mina kära 48 provläsare i inlagan, men att bjuda dem på kalas kunde kanske fungera som ett litet tack?

NU

Kulturnatt i Uppsala! Opera, cirkus, linedance, stumfilm och flera hundra andra grejer – inklusive en sorts stafett där 13 författare intervjuas och läser högt ur sina böcker under 20 minuter var. En av dem är jag! Varmt eller inte, nu ska polon och kavajen på. 

Man får sälja sin bok också, om man vill, och det vill jag förstås. Av de totalt 800 exemplar jag beställt för egen räkning återstår nu 60, fördelade i två kartonger. Jag stuvar in den ena i bilen och far iväg mot kvällens mål, Uppsala Missionskyrka, medan bilden av Jesus som driver ut månglarna ur templet ofrånkomligen gör sig påmind. 

Jag installerar mig vid ett av de lediga bokborden i foajén. Från kyrksalens dörrar till höger strömmar ljudet av en barnkör, till vänster finns salen där stafetten pågår. Just nu talar Lina Nordquist, som ju gästade Debutantbloggen häromveckan, och vars debutroman nominerats till Årets bok. Jag ser genom glasdörrarna att det är gott om folk där inne, kanske 60-70 personer, mest äldre. Hur många kommer att orka sitta kvar tills det är min tur om en timme?

Min plan är att högläsa ett spännande avsnitt, tystare och tystare, och till sist skrämma publiken med ett plötsligt avgrundsvrål. Varför? För att det är kul! För att pigga upp tillställningen lite. Men nu börjar jag tveka. Det kan tänkas att flera av åhörarna har hörselslingor. Det kan även tänkas att en och annan har svagt hjärta. Ska jag verkligen ta risken?  

Lina är klar, och jag inser nu att folk går och kommer i skarvarna mellan de olika författarna. Det uppstår liv, rörelse och handel. Lina och jag utbyter böcker och kommer på att vi båda, i varsitt sammanhang, tävlar mot – just det: Ulf Kvensler (som ju också gästade bloggen för ett tag sen). Ständigt denne Kvensler.

Intensiteten ökar, det blir pratstunder med bekanta och obekanta, och snart är det min tur att beträda scenen. Jag blir intervjuad och börjar sedan läsa högt.

Jag är mycket förtjust i att läsa högt. Jag har tränat hela mitt liv och vet ungefär hur man gör. Jag trivs. Min blick studsar bara ner i texten då och då, resten av tiden låter jag den vandra runt bland åhörarna, fånga in dem var och en, ungefär som Hitler sägs ha gjort på sin tid. Men min röst är betydligt mjukare än hans, min framtoning mer avspänd. Än så länge.

Så kommer jag till slutet av kapitlet. Det finns inte längre någon tvekan. Mitt tonläge har undan för undan skruvats ner, jag nästan viskar fram den sista meningen: 

”Och så öppnade hon ögonen.”

Snabbt som blixten viker jag undan Britney Spears-mikrofonen från munnen, gör mig stor och fyller salen med ett fasansfullt skrik, som om jag försökte skrämma bort – eller ihjäl – en björn. Åhörarna spritter till, lyfter nästan från sina stolar. 

Efter några sekunder övergår chocken i glädjeyttringar och applåder. Jag avtackas och belönas med en ros. Ingen tycks ha kommit till skada. Bra. Jag skyndar mig ut ur salen och tillbaka till bokbordet.

Det blir full rulle! Vid bordet intill mitt sitter nu fantasyförfattaren Mattias Lönnebo, som också är präst. Det borde väl betyda att Jesus har okejat månglandet den här gången.

När jag senare vandrar genom folkfesten mot bilen är kartongen lättare. 14 böcker är sålda, ytterligare tre har bytts mot kollegors verk. 

Det känns som att jag har fått en liten försmak av Bokmässan, som nu faktiskt står för dörren. 

Men dessförinnan väntar ett potentiellt minnesvärt besök i Karlskoga – som man kan läsa allt om, här på Debutantbloggen, redan om en vecka! Missa inte det!!!

Och rösta gärna på min bok! Du behöver inte köa i en timme! Klicka här!