Snö och signering

Ja, att en förläggare vill prata om ens manus – det kan väl nästan bara betyda en sak!?

Min fantasi skenade.

Skulle jag slå till direkt, eller ha is i magen och vänta in fler erbjudanden? Och hur skulle omslagsbilden se ut – kanske två händer som räckte upp ett skrin och två som tog emot det?

”Det KAN vara så att hon inte ens gillar manuset”, förklarade jag för min tålmodigt lyssnande dotter medan vi åkte ankarlift uppför en lång röd backe. ”Det är inte alls omöjligt. Jag får inte bli alltför besviken då! Kom ihåg det, Nora!” 

Efter lunch ringde telefonen. Det var förläggaren. Jag satte mig ner i snön, tog ett djupt andetag och svarade.

NU

De senaste månaderna har jag mejlat otaliga föreningar och frågat om jag får komma och berätta om min bok, ofta utan att ens få något svar. Men nu börjar förfrågningarna så smått gå åt andra hållet. Ett trevligt paradigmskifte!

Grundpelarna i mitt lilla föredrag med efterföljande försäljning är:

1. Bildspel – PowerPoint har slentrianhäcklats på senare år, men är förträffligt om man låter bilderna vara just bilder och inte belamrar dem med text. 

2. Böcker – Jag tar alltid med lite fler än vad jag tror kommer att gå åt.

3. Swish – Printad QR-kod och förifyllt belopp sparar tid.

4. Signering – Som dedikation skriver jag nästan alltid bara ”Till NN!”. Jag har provat att vara mer utförlig men tycker sällan att det blir bättre. 

5. Kassar – Det känns kul att lägga varje såld bok i en minikasse med handtag. I viss mån är det kanske också praktiskt.

_____

För övrigt har Robbans tio exemplar nu gått åt!

Men inte nog med det! Boken är för närvarande slutsåld på både bokus.com och akademibokhandeln.se!

Men inte nog med det! Hela första upplagan håller tydligen på att ta slut!

TACK, köpare och läsare, för att ni omfamnat budskapet! 

Bekräftelsetörst x 2

Jag hade bett provläsarna återkomma inom fyra veckor, men för den som har lite tid över och läser snabbt tar det ju egentligen bara några timmar att plöja ett bokmanus. Så det dröjde inte länge förrän den första domen kom. Och den var positiv! 

Jag skrev ett långt svar. Orden vällde fram. Märkte du den grejen? Tänkte du på den ledtråden? Mitt bekräftelsebehov var omättligt.

Jag var på helspänn under hela sportlovsveckan. Närsomhelst kunde det surra till i mobilen. En till som hade läst!

Planen var att ta in alla synpunkter, redigera, och sen skicka till förlag i slutet av april. Men en förläggare som jag hade lärt känna genom spökskrivaruppdragen visste att jag hade ett manus på gång och bad om att få titta på det redan nu, vilket hon givetvis fick.

Och en kväll, medan vi fortfarande var i Sälen, kom ett sms. Hon undrade om vi kunde höras nästa dag.

Att en förläggare vill prata om ens manus – det kan väl nästan bara betyda en sak?

NU

Om du någon gång har varit inblandad i en scenföreställning, eller förberett ett middagstal, eller tillverkat en gåva med dina egna händer, då vet du att det där du har skapat inte blir komplett förrän det når fram, förrän det tas emot, förrän det möter en människa.

Scenfolket och middagstalaren kan surfa på mottagarnas ögonblickliga reaktioner, givaren kan räcka över sin present och se den landa, men författaren släpper ner en sten i en brunn och lyssnar förgäves efter ett plums. Blir boken läst? Blir den utläst? När och var sker det? Vad händer i läsaren?

Därför är det så oändligt tillfredsställande när någon hör av sig och berättar om sin läsupplevelse. Jag börjar tro att detta är det viktigaste av allt, viktigare än försäljningssiffror, listplaceringar, publicitet, ekonomiskt resultat. Känslan av att ens verk nått fram.

Har du hunnit läsa Victorias, Tuas, Emmas eller min bok (Pers kommer snart!) – hör gärna av dig och dela med dig, om du vill! Det betyder mycket för oss. Nästan allt, faktiskt.

Kickar och Emelie Schepp

Jag följde min tidplan, småredigerade efter en veckas träda och skickade sen manuset till alla som tackat ja till att provläsa. Några hade bett om fysiska häften, men de flesta nöjde sig med en pdf. 

Varje gång jag skickade iväg manuset fick jag en kick. Snart kom jag på fler som borde få frågan. Det skadar ju aldrig att få många synpunkter. Eller många kickar. 

I väntan på att respons skulle börja trilla in läste jag hela manuset högt för familjen under en bilresa till Sälen. Jag upptäckte några småsaker som borde fixas, men i stort sett rådde sinnesfrid.

På kvällen förberedde jag en Excel-fil, som en strukturerad och noggrann medborgare, där alla provläsares åsikter skulle föras in. Överst på sidan skrev jag, i färg och fetstil, som en labil rättshaverist:

NU

Det finns ett avsnitt av Skrivarpodden som jag har lyssnat på många gånger, där Emelie Schepp berättar hur hon helt på egen hand lyckades sälja tiotusentals exemplar av sin debutbok. Inspirerande och värdefullt, inte minst för egenutgivare.

Jag är visserligen inte egenutgivare, utan har både ett förlag och en pr-byrå i ryggen. Ändå gör jag allt jag kan för att efterlikna Emelie. För det är så oerhört kul!

Det är kul att kontakta föreningar!

Det är kul att bära tunga kartonger som i bästa fall är lite lättare när man bär tillbaka dem!

Det är kul att trava böcker – och kanske vrida dem lite, i en fin spiralform!

Det är kul att tillverka skyltar!

Det är kul att göra diskreta T-shirtar till sina barn!

Det är kul att prata med journalister, eventarrangörer, köpare och läsare!

Det mesta är kul nu, helt enkelt. 

Det kommer inte att vara för evigt. Men det gör det inte mindre kul.

Falkögon och storhetsvansinne

Jag skickade ett mejl till utvalda vänner och bekanta:

Hej!

Hoppas allt är väl!

Om allt går som det ska har jag snart skrivit klart första versionen av mitt första egna bokmanus! 

Senare i vår tänker jag skicka texten till ett antal bokförlag i hopp om napp. Men dessförinnan vill jag låta några omdömesgilla personer läsa och tycka till.

Skulle du vilja vara en av dem?

Du får i så fall en pdf som du läser igenom inom ett par veckor. Du väljer själv om du vill läsa den som man konsumerar en helt vanlig bok, eller om du vill vara extra kritisk och falkögd. 

Din återkoppling kan bestå av allt från ett enda ord till jättemånga. Du kan beskriva din läsupplevelse, ge förslag på förändringar, lista bra och dåligt, skärskåda dramaturgin, påpeka faktafel eller bristande logik eller knackigt språk eller upprepningar eller rena korrgrejer … eller något annat. 

Jag har inga krav alls angående omfattningen eller inriktningen på din insats, jag önskar bara att du är ärlig i din respons, och att jag får den inom fyra veckor.

Du får också gärna låta någon dig närstående läsa och komma med synpunkter.

Låter detta genomförbart? Jag skulle bli väldigt lycklig och tacksam i så fall!

Med vänlig hälsning, Samuel

NU

Det är glest med bilister på E20. Jag är på väg till litteraturfestivalen Hela Skara läser och grundkänslan är angenäm. Releasefesten vibrerar fortfarande i skallen tillsammans med en färsk recension av ett slag jag aldrig hade kunnat drömma om. Böckerna sinar och jag har beställt nya. Nu kan det nog inte bli bättre.

Jo, tydligen. Förläggar-Martin sms:ar en positiv recension från tidningen Femina, som jag från och med nu högaktar. 

Jag vrider om nyckeln och rullar vidare på min väg. Hör mig själv gnola på My Way

Nej, jag gnolar inte, jag ylar.

Storhetsvansinnet är över mig.

Rassel och Swish

Jag hade förstått att det fanns författare som först skrev ett helt manus, sedan började redigera. Det lät metodiskt och rimligt. 

Men så arbetade inte jag. Jag hoppade mellan alla faser, nivåer och kapitel. Jag duttade överallt, med alla penslar på en gång.*

Det är likadant när jag skulpterar i trä. Ibland måste jag slipa en viss del alldeles blank, till och med olja in den, trots att ytan senare kommer att täljas bort.

Sista veckan rasslade det till. Och plötsligt var första versionen klar.

NU

En releasefest kräver, tror jag, framför allt åtta saker: Lokal, gäster, böcker, penna, något att äta, något att dricka, något att säga, något som händer. 

Allt detta är fixat inför ikväll. Utom böckerna. Jag skulle ha fått hem en ny pall igår, men det fick jag inte. Nu är tanken i stället att böckerna ska levereras till förlaget idag, några timmar innan festen börjar. Det vore väldigt, väldigt bra om de gör det.

Bokförsäljningen har redan startat lite här och var, pö om pö. Mitt konstiga förfaringssätt med många releasedatum har luckrat upp det hela.

Minns ni Robban, till exempel? Han har nappat! Och på mataffären i Lundsbrunn säljs Linnés arvinge genom att kunden swishar direkt till mitt företagskonto. Jag kan alltså följa försäljningen i mobilen. Till min häpnad har en av köparna exakt samma namn som en av figurerna i boken. Jag sms:ar henne omedelbart för att bedyra att det är en ren slump. Lyckligtvis tar hon sammanträffandet med ro.

Bilen är packad med den lilla skvätt böcker jag har kvar samt lite annat smått och gott. En enda sak återstår. Jag går ut på balkongen, hämtar fotoväggsduken och viker ihop den. Den har förvarats utomhus under den senaste veckan i ett sista desperat försök att mildra doften. Har det funkat? Det märker vi snart.

Jag stänger bakluckan och sätter kurs mot Café Opera.

* Läs gärna Pers kommande kontrasterande inlägg!

LIVEUPPDATERING! Böckerna är på plats! Alla förbeställda exemplar är dedikerade, uppmärkta och sorterade i bokstavsordning! Om 85 minuter börjar det!

Förbränning och Lundsbrunn

Det är något speciellt med att skriva om natten. 

En gång stängde jag igen laptopen, reste mig och märkte att något var fel. Jag kunde inte vrida på huvudet. Inte alls. Utan att märka det hade jag suttit i exakt samma position i flera timmar, och nacken hade låst sig. Lite som när Jeff Daniels sitter fast i Jim Carrey efter färden till Aspen i Dum & dummare

Skrivandet hade blivit fängslande, uppslukande, förbrännande. Kortsiktigt paradisiskt, långsiktigt ohållbart. Som bästa sortens läsupplevelse. Om inte ännu bättre.

NU

Den dramatiska helgen i Lundsbrunn är här. 

Jag vaknar tidigt, hämtar en hyrbil, fyller den med böcker, lämnar Uppsalaslätten och tar sikte på Västgötaslätten, den rätta slätten, rätt och slätt, i skenet av en försiktig vårsol som ömsom håller sig dold bak vitt dis, ömsom kikar fram och sprider hopp, medan friktionsdäcken susar fram genom förmiddagen. 

Det här ska bli kul, hur det än går. 

Lundsbrunn Bed & Breakfast fanns inte på min tid. Men vi hade Kyrkans barntimmar i den lokalen. Med Margit. För precis 40 år sen. 

Det sprakar lugnt från eldstaden. Jag kommer i samspråk med mina enda medboende, ett danskt äldre par som ska till Hornborgasjön och titta på tranor. De köper min bok. Båda är pensionerade lärare – kanske är det min främsta målgrupp?

Samhällsföreningen och dess primus motor Mikael Lundgren har i sin godhet organiserat en heldag kring mitt boksläpp, eller min världspremiär som jag väljer att kalla den. På förmiddagen hålls en guidad visning i den anrika brunnsmiljön, sedan visas Min balsamerade mor (Alicia Vikanders första film, för övrigt), därefter framträder delar ur Leifs Teater med ett utdrag ur pjäsen Systrarna på Kinnekulle. Allt går att koppla till olika teman i boken. Sist av allt får jag äran att berätta om Linnés arvinge och svara på frågor. Jag blir yr och pladdrig, men det gör ingenting. Lundsbrunns välvilja känner inga gränser. Efter att Leif Olsson (konstnärlig ledare för nyss nämnda teatergrupp, och i ett tidigare inlägg omtalad som en västgötsk kulturpersonlighet) högläst ett avsnitt, sittande i en mysig fåtölj med en regnbågsfärgad kudde som för tankarna till Boktipset, och som Mikael Lundgren i sin godhet letat fram, tar jag plats bakom signeringsbordet.

Varken köparna eller jag vet ännu om de kommer att gilla boken, eller ens vilja läsa ut den. Men det gör ingenting. Just nu är bygdegården full av glädje (och fotoväggsdoft förstås). Och just-nu-glädjen måste väl vara den bästa glädjen?

På morgonen tänder jag en liten brasa i eldstaden, ser den flamma upp och brinna ut.

Jag är glad att jag har klämt in ett Rotaryföredrag i Skara på hemresedagen, det hade känts alltför gapande tomt annars.

Danskarna är också nöjda. De har haft tur med vädret och tranorna. Vi tar ett högtidligt farväl, träffar sedan på varandra igen och får upprepa avskedet, både en och två gånger. Inte heller det gör någonting. Det känns bara bra.

Leif Olsson (t. h.) och jag (t. v.). Saknas på bilden gör Mikael Lundgren och ytterligare ett 60-tal ortsbor.
En härlig stund som tydligen också påverkade fontanellen.

Mani och polotröja

Först hade jag tänkt att allt i min bok skulle klaffa med fakta så väl att inte ens en nyfiken läsare som kollade upp saker på nätet skulle kunna veta vad som var sanning och vad som var påhitt. Men i takt med att texten utvecklades släppte jag den ambitionen alltmer och gav handlingen fritt spelrum.

Det började bli kul. Och då behöver man ju ingen disciplin. Det blev automatiskt mindre Youtube och mer skrivande. Något maniskt eller i alla fall hypomant höll på att utlösas. Jag gav mig hän.

NU

Första delen i min trestegsrelease står för dörren. Världspremiären i Lundsbrunn.

Vad behöver man?

Fotoväggen är självskriven. Den ligger till sig uppe på vinden, höljd i plast. Doften mognar och fördjupas för varje dag.

Swish-QR-koder är utskrivna i färg och monterade i stiliga skylthållare av plexiglas. 

Signeringspenna, små papperskassar. Check, check.

Förtroendeingivande skor. Någon form av byxor. På överkroppen vill jag ha kavaj, därunder … helst något som varken är skjorta (för stelt) eller T-shirt (för slappt). Vad skulle det kunna vara? Polotröja är uteslutet. Tyvärr. Kavaj och polo är egentligen en fin kombo, men hopplöst belastad, en parodi, något att hånle åt. Flera av mina vänner har nyligen sagt ”Ska du inte börja ha polotröja och kavaj nu?” med något lystet, nästan ondskefullt i blicken. Nej, det går inte. Det får bli en skjorta. Kanske lite extra uppknäppt, det ser faktiskt inte så sliskigt ut som man tror, tror jag.

Det var nog allt. Mina välgörare på plats har gjort vad de kan för att skapa trivsel och succé. Jag hoppas att jag har gjort detsamma. 

Just det. Böckerna. De ska komma direkt från tryckeriet dagen före avfärd, är det tänkt. Det vore väldigt, väldigt bra om de gör det. 

Men dessförinnan: Ett föredrag för Pensionerade Lärares Intresseförening idag klockan 14. Åhörarna kommer att vara välvilligt inställda, det känner jag på mig. Och intresserade. Det är ju hela poängen med deras förening.  

Garderobsdörrarna knarrar. Jag tvekar en stund. Väljer den blågråa kavajen och den sandfärgade polon.

_____________

STOPP OCH BELÄGG! Arbetarbladet har skrivit en recension! Och den är positiv! Här är ett utdrag. Hurra!

Youtube och kvartalsrapport

Under flera års tid hade Linnés arvinge ständigt legat längst ner på priolistan, men nu uppstod en mycket läglig arbetsfri lucka på flera veckor. Förutsättningarna att ro projektet i hamn var perfekta.

Men av någon märklig anledning riktades min fulla uppmärksamhet istället mot Youtube. Arga snickarenLyxfällanDragons’ Den, Zlatans 20 snyggaste mål, en dokumentär om Sällskapsresan … Bara ett klipp till. Och ett till. Och ett till!

Det var en njutningsfull tid, om än inte särskilt produktiv. Då och då pillade jag med manuset, men några 5 000 tecken i veckan lyckades jag aldrig komma upp i.

NU

Om mina beräkningar stämmer kan debutantåret 2022 delas in i fyra perioder à tre månader. Jag har en känsla av att kvartal ett kommer att motsvara barndomen, kvartal två ungdomen, kvartal tre vuxenlivet och kvartal fyra ålderdomen.

Enligt modellen har jag fram till nu varit ett litet barn. Okunnig och receptiv. Naiv och optimistisk. Känslostyrd och självcentrerad.

April, maj och juni blir en händelserik och himlastormande period. Minst lika känslomässigt intensiv, minst lika navelskådande. Jag vill bli sedd och älskad, känner mig missförstådd och kan bitvis vara svår att ha att göra med. 

I juli, augusti och september är det dags att konsolidera och krisa. Bli omsprungen av yngre förmågor. Resignera. Börja bottna. Dra lärdomar.

Oktober, november och december blir en tid av visdom, tacksamhet och tankar på livet efter detta.

Hittills stämmer både beräkningarna och modellen med kuslig precision. Och rapporten efter det första kvartalet blir mycket positiv. Jag har haft en lycklig barndom.

Nu väntar puberteten.

Tidplan och russindoft

Julen 2020 närmade sig och jag hade bestämt mig för att bli klar med Linnés arvinge under de följande månaderna. Jag skapade en tidplan med kvantitativa mål – textmassan skulle öka med 5 000 tecken i veckan. (Ett fjuttigt beting, har jag förstått i efterhand, men lagom för mig.)

Mot slutet av februari skulle den allra första versionen vara klar. Då skulle texten få ligga i träda i en vecka. Sen skulle jag redigera den en gång till, och därefter leverera den till några provläsande kompisar. Deras synpunkter skulle förstås leda till ytterligare redigering, och lagom till Valborg skulle jag skicka in mitt bearbetade manus till förlag. Så många förlag som möjligt, och alla på en gång. Efter några månader skulle jag veta om det blev något.

Det var min tidplan.

NU

Om man nu ger ut en bok kan det väl vara kul med en fest, och om man nu har en fest kan det väl vara kul om det tas foton på gästerna. Och om gästerna skulle känna för att lägga ut bilderna för allmän beskådan kan det väl vara kul om bokomslaget figurerar någonstans i bakgrunden, till exempel överallt.

Därav den nödvändiga fotoväggen.

Paketet är tungt men ganska behändigt, jag kan cykla hem med det från Shahwan Livs, trots att hela schabraket mäter 3 x 2,4 meter i monterat skick.

Jag öppnar emballaget i vardagsrummet, och det är inte färgprakten eller avsaknaden av monteringsinstruktion som gör starkast intryck, utan den skarpa doften. Den ökar i intensitet när jag vecklar upp det gigantiska, vaxduksliknande konstverket på golvet. Jag monterar och känner mig yr. Kan det vara den färska tryckfärgen? Doften påminner om russin, dadlar eller kanske fikon. Men den är massiv. Besinningslös. Ursinnig.

Jag kan inte förpesta Café Opera med detta.

Jag öppnar dörrar för att skapa korsdrag och vädra ut den svåruthärdliga, söta stanken. Det blir iskallt i huset, men efter några timmar är alla spår av russin borta. Skönt.

Mina barn kommer hem från skolan och frågar omedelbart vad det är som luktar. Jag anar att problemet inte är löst. Det är bara mitt luktsinne som har slagits ut. Jag inser nu också att doften letat sig upp på övervåningen och håller på att installera sig i samtliga rum, kanske för gott. 

Nu gäller det inte bara Café Opera. Nu gäller det vår framtid.

Jag övertalar min dotter att hjälpa mig förkorta sidostolparna så att vi kan bära ut den sanitära olägenheten på altanen. Lite vårluft och vårsol är kanske räddningen. 

”Ta det försiktigt!” säger jag och gör ett långt, ganska diskret skrapmärke i taket. Till sist får vi ut hela härligheten. Den välgörande vårbrisen tar tag i duken, som nu blir ett imponerande segel. Tur att vi vände den otryckta baksidan utåt, så grannarna inte undrar vad vi håller på med. Även om all pr är bra pr.

”Vad kostade den här?” frågar min dotter.
”Hämta stenar”, säger jag. ”Vi måste säkra den.”
”Stenar? Vi har väl inga…”
”Fyra stora stenar. Nu!”

”Släpp in mig! Jag står inte ut!”

Konstruktionen är robust och tar knappt någon skada alls när den faller omkull. Första gången. Det andra fallet är lite mer förödande. När vi kånkat in väggen igen säger mina barn häpet att doften har försvunnit. Skönt! Problemet är löst. Fotoväggen är tilltufsad, men fortfarande en fotovägg.

Då kommer min fru hem. Jag förnimmer hennes fasa redan innan frågan hörs från hallen:

”Vad är det som luktar?”

Inblickar och stiltje

Från tv hade jag halkat med ena foten in i radio, där jag fick äran att försöka hjälpa Sommar- och Vintervärdar att förmedla sina historier, och därifrån vidare med några tår in i böckernas värld. Jag fick olika roller – bollplank, extern redaktör, spökskrivare. Alltid medhjälpare, aldrig avsändare. Ett tryggt och behagligt sätt att introduceras till branschen. Det gav inblickar i böckernas hela tillblivelseprocess, men lite från sidan, utan att jag behövde sätta mitt eget bräckliga själsliv på spel.

NU

Oavsett hur det går för min bok i slutändan är det några mycket spännande veckor som närmar sig. Startskottet går 6 april med ett föredrag för Pensionerade Lärares Intresseförening. Inte bara för att jag själv är en tillfälligt pensionerad lärare, utan också för att lärdom och bildning spelar en viktig roll i boken – liksom några lärare i mycket mogen ålder.

Sedan väntar release i Lundsbrunn, föredrag för Rotary i Skara, release i Stockholm, föredrag på litteraturfestivalen i Skara, release i Uppsala, föredrag för Rotary Linné (passande nog), tidningsintervjuer och förhoppningsvis ytterligare några grejer.

Men just nu har jag inga fler krokar att slänga ut, ingen mer nödvändig merch att beställa, inga fler butikschefer att störa, inga fler frågor till förlaget eller pr-byrån. Och ingen möjlighet att påverka själva boken heller. 

En stunds stiltje infinner sig.

Framsteg och förberedelser

Jag hade fått fram en textmassa – klumpig, ojämn, spretig, men något att utgå från. Det kändes som ett avgörande framsteg. 

Att skriva dåligt först, för att sedan förbättra och förbättra tills det blir bra, är ju ett populärt tips. Jag vet inte om det alltid är den bästa metoden för alla. Men som knep för att komma vidare när det går trögt är det nog svårslaget.

För det är ju mycket enklare att skriva dåligt först än att skriva bra direkt. Och oändligt mycket mer konstruktivt än att inte skriva alls.

NU

Felfinnandets och pillandets tid är förbi. Boken går till tryck. 

Jag cyklar omkring och förser bibliotekarier, bokhandlare och journalister med förhandsexemplar. Alla är så trevliga, det är så roligt, solen skiner och fåglarna sjunger. Det här är inte förskottsglädje, det är just-nu-glädje.

Plötsligt uppenbarar sig förutsättningar för en release i Uppsala, på självaste Valborgsmässoafton. Jag slår till. Slumpen har skapat ett mönster: 

10 april – Lundsbrunns bygdegård

20 april – Café Opera, Stockholm

30 april – Övre Slottsgatan, Uppsala

Det kan förresten vara smidigt med en liten papperskasse som man kan lägga sin bok i och skriva sitt namn på, om man är på en lite rörig fest. Så jag beställer några hundra kassar. Kartongen levereras till dörren och är mycket större än vad jag hade tänkt mig. Jag omgrupperar de små kassarna i större kassar som jag ställer på lediga platser i vårt arbetsrum. Ingen därhemma klagar än, men det här är bara en försmak av vad som väntar. Jag har förbeställt ungefär lika många böcker.

Det är lätt att börja skena iväg nu, märker jag. Jag har fått tillgång till den slutgiltiga omslagsbilden och med tanke på alla lättillgängliga tryckeritjänster kan det vara frestande att börja tillverka så kallad merch. Då gäller det att hålla huvudet kallt. Bara köpa det allra nödvändigaste.

Ett litet releasefestlotteri kan vi väl ha i alla fall. Så några små priser måste jag ju beställa. Lite muggar och sånt.

Och eftersom mina barn har lovat att ställa upp som försäljare vid Uppsalareleasen är det nog bra om de har varsin smakfull T-shirt. 

Jag köper en nödvändig fotovägg också.

Sen får det vara bra med beställningar. För idag.

Transkription och olust

Efter några försök stod det klart för mig: Jag kunde inte skriva som Sara Lidman. Naturligtvis. 

Men hur skulle jag skriva då? 

I tjänsten skrev jag alltid åt någon annan, försökte utgå från den personens röst. Akademiska uppsatser och liknande hade jag skrivit på något slags kanslisvenska – kul på sitt sätt, men inte så användbart nu. Och när min syster och jag skrev berättelser för att roa oss själva och varandra gömde vi oss alltid bakom metertjocka murar av ironi. 

Det gick helt enkelt inte att komma igång. 

Fast i och för sig … Storyn fanns ju i huvudet. Och den skulle berättas i jag-form. Skulle det kunna funka att diktera den? Spela in och sedan transkribera?

De kommande dagarnas cykelturer till och från Uppsala centralstation ägnade jag åt att berätta om Linnés arvinge för mobilens inspelningsapp, ganska tyst och förläget trots att ingen hörde, men så naturligt jag kunde, som om jag upplevt allt på riktigt.

Sedan satt jag hemma och lyssnade, pausade, skrev, lyssnade, pausade och skrev. 

Och så hade jag det. Det som jag senare har lärt mig kallas the shitty first draft.

NU

Jag får ett antal förhandsexemplar på posten. Väger ett i handen, bläddrar, korrekturläser. Fixar pyttesmå, jätteviktiga saker.

Snaran dras åt om Kiev.

Barnslig, bubblig lycka kan tydligen existera parallellt med monumental olust. Det är konstigt.

U-sväng och förvirring

Strax efter att jag bestämt mig för att hålla en låg stilistisk ambitionsnivå satt jag i bilen och lyssnade på radio. Sara Lidman läste högt ur Jernbaneeposet med sin klara, strama röst. Och språket. Språket! Så rikt, så spänstigt, så njutbart!

Det var som att sitta vid en porlande fjällbäck.

Och jag tänkte: Javisst ja. Litteratur kan vara så här också. Människan är kapabel också till detta. 

Jag hade parkerat bilen, men inom mig gjorde jag en U-sväng. Det fanns ingen anledning att sikta lågt. Jag måste försöka skriva som Sara Lidman.

NU

På perrongen i Stockholm krockar jag nästan med Martin och Thomas, mina förläggare. Det känns besynnerligt. Våra möten brukar vara planerade och viktiga, inte slumpmässiga. Dessutom är de båda männen märkligt nog längre än jag har för mig att de brukar vara. Jag navigerar mellan förvirring, adrenalin och nervös artighet. Som alltid vill jag undvika att råka säga eller göra något som får dem att titta på varandra, skaka på huvudet, hala fram kontraktet och riva det i bitar.

Tydligen är de på väg till Göteborg för att försöka sälja in min bok till en bokhandelskedja. 

”Inte bara den, väl?” säger jag inte. Jag unnar mig den eventuella villfarelsen.

Jag ska också till Göteborg, och eftersom tågen från Uppsala krånglar är jag en timme försenad och saknar platsbiljett, så jag frågar om jag får sitta med Martin och Thomas. Det får jag. De slår sig ner bredvid varandra och fäller upp sina datorer, jag sätter mig precis framför dem och fäller upp min. Vagnen börjar rulla. 

Det är en sällsam känsla, att bokstavligt talat ha förlaget i ryggen.

Jag kontaktar pensionärsföreningar och frågar om jag får komma och prata om min bok.   

Jag skriver till produktionsbolag och frågar om de vill omvandla boken till film eller miniserie. Det känns förstås orealistiskt, men det gjorde det när jag skickade manuset till bokförlag också. 

Ett bibliotek föreslår att jag deltar i ett författarsamtal i mars. Men jag vill vänta tills boken finns, så vi skjuter upp det till efter sommaren. Det är bara bra, jag drar gärna ut på releasekänslan så mycket det går.

Och så skickar jag ut inbjudningar till släppfesten. Varje inbjudan hanteras individuellt. Det tar lång tid och är enormt satisfying, som ungdomarna säger. 

Då och då utbyter förlaget och jag några ord mellan ryggstöden medan vårt öppna kontorslandskap susar fram tvärs över ett slaskigt Sverige. 

Så fäller vi ihop våra datorer, kliver av och skiljs åt. Jag pustar ut. Inget kontrakt revs den här gången heller, vad jag märkte. 

Och vi är tre timmar närmare.

Språk och disco

Storyn fanns, mer eller mindre. Det var dags att börja klä den i ord.

Men hur? Hur skulle jag hitta min röst – eller snarare: berättelsens röst?

Jag ville skriva en sån där bok som man sugs in i, som man längtar tillbaka till och knappt kan sluta tänka på. (Vem vill inte det?) Men, slog det mig, flera av de mest fängslande böcker jag själv läst genom åren var skrivna på en enkel, instrumentell, för att inte säga torftig prosa. Ändå var de omöjliga att lägga ifrån sig.

Där hade jag väl svaret. Berättelsen måste vara bra. Språket behövde inte vara det.

NU

Senast jag besökte Lundsbrunns bygdegård var på 90-talet. Om mindre än två månader ska jag dit och berätta om min bok. Återvända till hembygden. Som i en svensk film med premiär på juldagen. Två eller tre välvilliga plus i Aftonbladet.

Det står om boksläppet i lokaltidningen. I samma artikel flaggas för en kommande ”byadag” i mars, där man bland annat får chansen att ”kliva innanför staketet på Korsells område”. Ingen ytterligare förklaring ges. De som vet vet.

Bygdegården hette inte så när jag växte upp. Alla sa bibliotekshuset. Inte för att man kunde låna böcker där, utan för att man kunnat det tidigare. Före min tid. 

Eller har jag kanske ett vagt minne av ett boklån ändå? Mamma håller i en barnvagn. Jag hittar en stor bok med fyra roliga gubbar på framsidan. De står i längdordning. Det kan vara mitt första minne av bibliotekshuset. Och av bröderna Dalton, som i sin tur kanske är på väg ut ur det kollektiva medvetandet.

Gränsen mellan då och nu försvinner. Jag går i mellanstadiet och spelar pingis i bibliotekshuset varenda tisdag. Torleif är ledare och håller koll. Ibland är vi många. Under långa perioder är det bara Björn och jag. Men Torleif är alltid på plats. En gång ger han Björn och mig varsitt diplom för träningsflit. Vi får handdukar också. Jag tar med min till skolan dagen därpå och använder den efter gympan, trots att den är alldeles för liten. 

Först som vuxen förstår jag att det egentligen är Torleif som ska ha diplom. Men jag är rädd att det är för sent nu.

Under hela högstadiet är det disco i bibliotekshuset minst en gång i månaden. Det är så man bygger upp klasskassan. SommartiderNothing Compares 2 U. Ibland står det ”DJ: Benny” på de handgjorda affischerna, ibland ”DJ: ?”. Men det är alltid Benny.

Jag lyckas aldrig dansa sådär otvunget som tjejerna. Det blir ironisk dans istället. Spex och trams. Det tar på krafterna. Tryckarna är oaser.

Benny spelar Listen To Your Heart så det hörs över halva Lundsbrunn. Bibliotekshuset doftar av popcorn och drömmar. Tiokronorna är alldeles nya och av guld. 

Svett och Robban

Jag hade hört att man ska sprida ut bland vänner och bekanta att man håller på med en bok, för då frågar alla hur det går med boken, och då är man tvungen att jobba med den. Så det gjorde jag. 

Men vad boken skulle handla om fick ingen veta. Jag ville inte släppa in någon i det trygga, vadderade rum jag byggt åt mig själv och mina fantasifigurer. 

Fast förr eller senare måste det väl ske. Och det hände under en tågresa tillsammans med min syssling, som själv är författare. En snäll, förstående, välvillig och insatt person – det borde funka. 

Det var outhärdligt. Pinsamt. Plågsamt. Jag snubblade på orden, krympte i tågsätet, svettades. Allt lät så fruktansvärt löjligt. 

NU

Varje gång jag handlar i den lokala matbutiken kollar jag om han är där. 

Robban. Chefen. Vi har aldrig pratat, men jag har gjort mina efterforskningar.

”Jag har varit en trogen kund i snart 14 år”, ska jag säga, med ett lojalt och oemotståndligt leende, ”och nu ska jag ge ut en bok som jag undrar om ni vill hjälpa mig att sälja!”

Jag har tittat ut ett tomt hörn där jag ska föreslå att min bok ska få finnas. Kanske går vi dit och kollar, tillsammans. Robban och jag. Vi ser möjligheter där andra ser hinder. Robban stryker sig över hakan, mäter mig med blicken. 

Jag kan inte klä upp mig extra inför det här mötet, för jag handlar varje dag och vet aldrig när våra vägar kommer att korsas. Så jag försöker hålla en hyfsad lägstanivå.  

”Vi får fundera på det”, säger han kanske, i bästa fall. Robban. 

Jag ser honom ytterst sällan. Jag får alltid förhöjd puls, och han är alltid upptagen. Senast pratade han med en tant. Jag ställde mig nära, kanske för nära, låtsades läsa i mobilen. De pratade och pratade. Till slut gav jag upp och gick ut. Pulsen dunkade i öronen.  

Jag har fortfarande tiden på min sida.

Förr eller senare möts vi. Robban och jag. Kanske redan imorgon.