Being ConFused

ThomasUnder helgen som gick var jag på ConFuse2015, årets upplaga av svenska fantastikkongressen SweCon. I år var det alltså Linköpings tur att ordna. Fredag till söndag fyllda av intressanta, inspirerande och/eller roliga programpunkter.

Dessutom fanns ett antal förlag och självutgivande författare representerade. Så massor att ta in – alla intressanta möten oräknat.

För det är ända runt programpunkterna och utställarna som det magiska händer. Första gångerna man är på ett ”con” är det framförallt paneler och föreläsningar man går på. Men ganska snart börjar man hinna med färre och färre per besök. Man fastnar ofta i spännande samtal i korridorerna eller i baren. Samtal med andra författare, samtal med läsare, eller ja vem tusan som helst som är där.

I år hade jag dessutom ett mycket mer späckat program än någonsin tidigare. 4 egna punkter på lördagen och en på söndagen.

Bland annat satt jag med i en presentation av nya svenska författare, diskuterade olika medias för- och nackdelar, och hur man arbetar med namngivning.

Jag kan säga som så att efter tre paneldebatter och ett eget föredrag samma dag (med starttider kl 11, 13, 14 och 16) så är man rätt mycket grönsak i hjärnan, så jag missade ett par intressanta samtal och föredrag av den enkla anledningen att min hjärna inte kunde ta in något mer.

Men det var det värt.

Det var en helt fantastisk helg. Det går inte på något sätt att återge vad som hände, men en kortfattad ”best of” i punktform kan jag kosta mig på…

  • Jag träffade flera personer jag bara ”pratat” med skriftledes förut
  • Jag höll ett föredrag om hur man kan jobba för att ta sig bakom pannbenet på folk ”förr i tiden”.
  • Vi hade en skrivgruppsträff i miniatyr. Första gången vi var samlade allihop på ett SweCon sedan 2012
  • Jag hade ett kul samtal med en författarkollega, där vi först efter en bra stund kom på att vi faktiskt var utgivna i samma antologi.
  • Paneldebatten om svenska troll i litteraturen som började med att det utbröt spontan allsång i samband med mikrofontestning (”När trollmor har lagt sina elva små troll …”)
  • Att jag mer eller mindre av en händelse råkade få en ung skribent att våga erkänna sina författardrömmar och testa sina vingar i en manuspitch… Go for it!!!
  • Flera personer blev nyfikna på min bok och kom fram för att prata en massa.

Att jag sen hade en begynnande halsinfektion och därför idag knappt kan mer än viska stör inte heller det upplevelsen. ConFuse 2015 var mitt första SweCon som publicerad författare, och det var precis lika kul som att vara på dem som läsare och aspirerande författare. Och hemligheten ligger nog däri – att fantastikkongresser inte gör någon större skillnad på författare och läsare. Alla är där på lika villkor – och alla har kul tillsammans.

Nu skall jag kurera mig, och sedan kanalisera all inspiration till mina pågående och kommande skrivprojekt!

Vi hörs!

(eller ja, jag hörs knappt alls just nu, men ni förstår vad jag menar…)

Science fiction- och fantasydag i Uppsala

Igår, den 5:e november hade jag den stora glädjen att få gå på minikongress i Uppsala. Jag hade ju en väldigt positiv erfarenhet av Eurocon i somras, och såg fram mot att åter få träffa lite härligt fandom-folk och snacka sf & f. Dessvärre var jag sjuk på fredagen och trodde inte att jag skulle komma iväg. Men när jag vaknade på lördagen mådde jag tack och lov mycket bättre.

Mattias Lönnebo med sina böcker Amsalor och draken, samt Den gråtande madonnan på Monte Pino

Science fiction- och fantasydagen i Uppsala arrangerades av Upsala fandom. De är ett gäng litteraturintresserade människor med speciellt fokus på fantastik. Arrangemanget som hölls i Grand i Uppsala hade två olika delar. Dels fanns det ett större rum där man kunde köpa gott fika, eller gå runt och kolla på diverse utställare. Där fanns bokhandlare, ett studieförbund, en svärdssmed (!), serietecknare och författare. En härlig blandning med andra ord. Jag tycker själv att det roligaste i ett sånt här sammanhang är att gå runt och prata med allt skönt folk.

Bitvis var det nästan trångt nere bland montrarna

På övervåningen fanns ett stort rum för de olika seminarierna. Under dagen kunde man bl.a. lyssna på författarsamtal med Erik Granström och Anders Björkelid, eller på serietecknarna Jonas Anderson, Elin Fahstedt och Lisa Medin. En intressant programpunkt var Anna Gustafsson Chen som berättade om kinesiska utopier och dystopier. Slutligen fick jag själv, tillsammans med tre andra författare, Elin Holmerin, Anders Blixt och Mattias Lönnebo, sitta på en panel och tala om våra erfarenheter av att ge ut på eget förlag.

Samtal med fantasyförfattaren Erik Granström

Mitt första seminarium för dagen var ett samtal med fantasyförfattaren Erik Granström. Han släppte nyligen sin andra bok, Slaktare små, men är en av veteranerna i gänget då han har en gedigen bakgrund inom svenskt rollspelsskapande. Hans böcker utspelar sig i mångt och mycket i Trakorien. Som han själv uttryckte det (nu parafraserar jag vilt från minnet och hoppas att jag inte skriver fel) är Trakorien en nation som fått låna sina legender från gamal sumerisk mytologin, sin kultur från renässansens Italien, sitt stadsskick från republikens Rom, och sin hyperkapitalism från dagens Amerika. Det gör att man kan blanda impulser från hela den västerländska kulturhistorien, samtidigt som man kan skriva satir över företeelser i vår nutid.

En sak jag fann intressant var hans metaperspektiv på berättandet. I Trakoriens universum styrs världsordningen av gudarnas underliggande berättelse. Det är som en ritning av världen, ungefär som Platons idévärld, och om man ändrar i denna ritning ändrar man också i verkligheten. T.ex. skulle man kunna stryka ordet ”skor” från ritningen och plötsligt skulle alla sitta i strumplästen, utan att någon kommer ihåg att vi någonsin haft skor på fötterna. För de existerar inte längre.

I historien finns en kvinna som en bit in i historien får veta att hon en gång var en man. För gudarna ändrade i sin plan, och istället blev han en kvinna, utan att minnas något annat. Saken är den att karaktären i tidiga versioner av manus var en man, innan Erik ändrade kön på henne. På så sätt intar berättarna/gudarna i bokens historia och författaren samma position. I böckerna finns även en antagonist som vägrar vara en del av berättelsen. En person som gör uppror mot allt som berättarna gör. Så i princip försöker han egentligen göra uppror mot författaren själv,  men det ironiska i sammanhanget är så klart att han just därför blir en av huvudpersonerna i dramat.

Intervju med Ylva Spångberg

Nästa punkt var en underbar intervju med översättaren Ylva Spångberg. Hon blev tidigt aktiv inom Stockholms Tolkiensällskap och har under sin mycket omfattande gärning översatt bl.a. David Eddings, Stephen Donaldson, Robert Jordan  och Joe Abercrombie. Det var mycket intressant att lyssna till hennes berättelse om livet som översättare, med alla glädjeämnen och klurigheter.

Anders Blixt och hans böcker, Spiran och staven, samt Iskriget.

Författarsamtal med Andes Björkelid

Lite senare var det dags för författarsamtal med Anders Björkelid. Jag har precis börjat läsa lite i hans första bok, Ondvinter, och upptäckte att han börjar boken i ett mycket intressant berättarperspektiv. Han använder sig av första person plural (vi). Det är inte ofta man är med om det. 🙂

Anders berättade bl.a. om den värld han skapat. Hur han hämtat inspiration till miljöerna från sin uppväxt i Dalarna, och hur karaktärerna under sin res norrut hamnar i något som mest av allt liknar Norrland, där hans fru kommer från. Han berättade även om hur han gillar att leka med arketyperna på en metanivå. I hans historia finns, som så ofta inom fantasy, karaktärer som är kallade till stordåd av något slags öde. Men vad händer om karaktärerna säger blankt nej, och vägrar vara med mer.

Panelsamtal med Oskar Källner, Elin Holmerin, Mattias Lönnebo och Anders Blixt.

Slutligen fick jag själv den stora glädjen att sitta med i ett panelsamtal. Vi diskuterade våra olika erfarenheter av att starta eget förlag, gav tips och tankar kring grafisk formgivning, korrekturläsning, och alternativ när det kom till tryckning och distribution. Men det viktigaste, i alla fall för mig, var nog där samtalet landade på slutet, varför vi gör det här. För det är väldigt mycket arbete. Vad är det då som driver oss?

Johan Jönsson tackade alla som kommit och avslutade kvällen

Vi hade alla olika svar. Men om jag skulle försöka mig på en sammanfattning så skulle jag nog säga att vissa saker helt enkelt måste ut. Ibland finns det tankar, känslor och hela världar som måste ut på papper för att sluta slamra omkring i själen. Och sedan är skrivandet ett konstnärligt skapande, som i alla sina olika aspekter av research, strukturerande och själva skrivandet är en belöning i sig. Slutligen betyder återkopplingen från läsarna, väldigt mycket. När någon kommer fram och säger ”Jag älskade din bok”. Det finns knappt något bättre.

Sedan var dagen slut, och vissa drog mot puben, och andra drog hem till nattning och välling. Jag vill rikta ett stort tack till Upsala fandom och hela arrangemanget. Det var en jättekul dag.

Jules Verne – min barndoms största inspiration.

Det finns ett antal författare som mycket tidigt satte avtryck i mig. Den första författaren jag står i tacksamhetsskuld till är René Goscinny som bl.a. ligger bakom både Astrix & Obelix och Lucky Luke. Det var mycket tack vare dessa seriealbum som jag lärde mig läsa.

Nästa författare är Enid Blyton. Hennes Femböcker var så spännande att jag ibland kunde sitta uppe långt in på nätterna och läsa. Som vuxen är jag fullt medveten om att de rymmer både en viss främlingsfientlighet och sexism, men som barn fullkomligt älskade jag dem. Jag plöjde snabbt genom de 21 Femböckerna och 8 Äventyrsböckerna som mamma hade stående i hyllan.

Sedan kom nästa stora förälskelse, Jules Verne. Jag tror det började med Tsarens kurir. En egentligen ganska vanlig historisk roman satt i Tsar Alexander IIs Ryssland. Vad jag inte förstod då var att när boken skrevs 1876, så var den inte fullt lika historisk.

Men även om Tsarens kurir var den första boken så var det inte den som fångade mitt hjärta. Den förtjänsten tillhör helt och hållet En världsomsegling under havet. Jag var helt betagen av Kapten Nemo, ubåten Nautilus och de oändliga världshaven. Någonstans förstod jag dessutom att Jules Verne hade skrivit detta minst 50 år innan det ens fanns några u-båtar.

Snart slängde jag i mig den ena titeln efter den andra: Jorden runt på 80 dagar, Äventyrens ö, Från jorden till månen och Till jordens medelpunkt m.fl. Faktum är att jag tömde Jönköpings stadsbibliotek på allt som Verne hade skrivit.

Det fanns en vision och en positivism i Vernes författarskap som tilltalade mig. Det innebar inte att han var naiv. Många av hans historier handlar om människans girighet, kortsynthet och kompletta idioti. Men ändå genomsyrades hans författarskap av en tilltro på att vi nog en dag, med vetenskapens hjälp, skulle kunna lösa problemen och utforska den fantastiska verklighet som vi bebor.

Verne var alltid mycket noggrann med att underbygga sina historier vetenskapligt. Han använde sig av den vetenskap som fanns tillgänglig mot slutet av 1800-talet och drog ofta teorierna till sin spets. Om han ville skriva en historia för vilken det inte fanns en vetenskaplig bas så såg han till att bygga en egen som han kamouflerade så väl att man som läsare knappt såg skillnaden. Detta gjorde att alla de fantastiska resor han tog med mig på, märkligt nog, också kändes fullkomligt realistiska och trovärdiga.

Jag är övertygad om att det var med Jules Verne som mitt intresse för Science Fiction startade. Han ses ju i allmänhet som något av genrens farfar (tillsammans med H G Wells och några andra.) SF är ju den genre som utgår ifrån vår bästa förståelse av universum och ställer fråga: Tänk om! Verne utgick från sitt viktorianska 1800-talsuniversum och ställde samma fråga. Hans historier blev fantastiska.

Det roliga är att på senare tid har det framträtt en ny subgenre inom SF/Fantasy som kalls för Steampunk. Det är böcker där man gör spännande tankeexperiment med historien. Säg t.ex. att viktorianerna utvecklade datorer, men att de drevs med hjälp av ångkraft! Hur skulle ett sådant universum se ut?

Jag är själv riktigt sugen på att skriva en Steampunk baserad i Sverige. Jag har ett sent 1800-tals universum i huvudet, några karaktärer och en dimmig outline till en historia. Vi får se hur det blir med det. Måste ju arbeta på tredje delen om Erik och Hanna också. Men det finns en dragningskraft i Vernes gamla verk som fortfarande får det att suga i magen. Det vore en ära att få återvända till Vernes universum och se om jag kan skapa något eget utifrån hans vision.

Rapport från Eurocon – dag 2

Vilken underbar dag.

Från tidig morgon, till sen kväll, har denna dag helt gått i Eurocons tecken. Jag har haft otroligt roligt. Det är tre ingredienser som verkligen gör denna kongress till något alldeles extra. För det första har vi alla sköna människor. Jag vet inte hur många författare, litterära kritiker, illustratörer, förläggare, och fan-folk jag har pratat med idag. Det är helt enkelt en väldigt god stämning och folk myllrar omkring och umgås och har trevligt.

Där finns ett rum fullt med bokbord och andra roliga saker att köpa. Här är Fredrik Lindblom som egenhändigt skrivit, designat och gett ut Röd Skymning. Det är inte illa! Han har verkligen skapat en mycket vacker bok.

För det andra besöks kongressen av ett antal internationellt mycket framgångsrika författare. Folk som faktiskt har böcker som är med och tävlar om Hugos och Nebulas! Vi har Ian McDonald och Elisabeth Bear som är hedersgäster. Men utöver dem har vi också Charles Stross, Hannu Rajaniemi, Amanda Downum och M. D. Lachlan. De har alla gjort intryck och delat med sig av sin erfarenhet och sina tankar på paneler och gruppdiskussioner.

Det tredje är just panelerna. Det är underbart att komma på en kongress där det varenda timme finns upp emot fem olika paneler, varav minst två är så intressanta att det är svårt att välja. Man måste verkligen planera sin tid, så man hinner gå och äta utan att man missar något.

Fantasy som genre, med M.D. Lachlan, Annika Johansson, Stefan Ekman, Merja Polvinen, Vesa Sisättö

Min första panel för dagen skulle handla om fantasy som genre. Hur man definierar fantasy och hur själva konceptet kring fantasy som genre uppstod. Medverkande gjorde bl.a. vår egen doktor i fantasy, Stefan Ekman. Ganska snabbt kom istället panelen att handla om hur den akademiska världen ser på fantasy, vilken typ av avhandlingar skrivs om fantasy, vilka litterära tekniker kan man använda för att skriva litterär kritik på fantasy, och hur har synen förändrats under de senaste femton åren. Trots att ämnet försköts en del så gjorde det ingenting. Det blev en bra diskussion där deltagarna under moderatorns tydliga ledning gjorde väldigt intressanta inlägg.

Efteråt började jag prata lite med en av paneldeltagarna, den brittiska författaren M. D. Lachlan. Det visade sig att vi båda delar en passion för fornnordisk mytologi. Han har nämligen skrivit en bok som heter Wolfangel, som är en fantasy satt på vikingatiden med hamnskiftare och bärsärkar. Fokus ligger bland annat på en karaktär som sakta förvandlas till varulv, men inte så som vi tänker idag med fullmåne och sönderslitna kläder, utan mer som det faktiskt presenteras i den fornnordiska mytologin, där hamnskiftare kunde dra en vargpäls över sig och förvandlas.

Oskar Källner och M.D. Lachlan på ett café i gamla stan.

Vi skulle båda två ner till SF-bokhandeln i gamla stan. Han skulle signera böcker tillsammans med Hannu Rajaniemi och jag hade tänkt köpa lite signerade böcker, så vi slog följe. På vägen åt vi lunch på ett café i gamla stan och pratade om fantasylitteratur, sydafrikansk politik och distanslösa amerikaner. Grymt kul! Alltså, hur ofta är det man får chansen att gå ut och äta med författare från Storbritannien.

M. D. Lachlan och Hannu Rajaniemi intervjuas och signerar böcker på SF-bokhandeln.

Eftermiddagen inleddes med en paneldebatt om feminism inom science fiction. Den var helt enkelt grymt bra! Science fiction har ju rent historiskt sätt ofta setts som en litteratur av män, för män. Men de hade många och fascinerande exempel på motsatsen, hela vägen tillbaka till Frankenstein. De tog också upp exempel på böcker och författare som varit banbrytande inom genren och hur feminismen idag ofta har blivit så integrerad i genren att det i princip blivit mainstream, även om det fortfarande finns mörka moln på himlen. Det var också intressant att diskutera vad feminism egentligen är.

Några favoritcitat: ”We all love women killing men with really big swords, but it’s not necessarily feminism.” eller ”Feminism is when women can be asholes too.

Den mycket välbesökta feministpanelen med: John-Henri Holmberg, Amanda Downum, Maria Nilson, Anders Qvist, Klaus Æ. Mogensen och Elisabeth Bear.

En annan panel som gjorde mycket för mig var den där Charles Stross och Hannu Rajaniemi intervjuade varandra. De tillhör tydligen samma skrivargrupp hemma i Edinburgh, även om Stross är gammal i gamet, och Rajaniemi är debutant. Båda två gillar att skriva historier satt i en mycket avlägsen framtid, där människan genom genmodifiering och integrering med teknik blivit något annat än vår nutida männsiska. Det är post-människor som bebor samhällen vars grundläggande premisser helt förändrats, näst intill oigenkännlighet, ett så kallat post-singulärt samhälle.

Hannu Rahaniemi och Charles Stross intervjuade varandra.

Hannu Rajanieme har skrivit en bok som heter The Quantum Thief. Den utspelar sig i ett post-singulärt solsystem där man får följa en gentlemannatjuv som är känd för att kunna bryta sig in i de mest säkra datavalv för att stjäla tankar, information och kvanttillstånd. Men han åkte fast och hamnade i ett dilemafängelse, där han får spela logiska spel mot oändliga kopior av sig själv, tills dess han får hjälp att rymma, på villkoret att han hjälper till med en sista stöt.

Den sortens böcker ger mig rysningar. Av välbehag alltså. (Om nu någon trodde något annat.) Det bästa med deras samtal var den personliga feedback jag kände att jag fick. Jag har en outline till en sf-bok som ligger och skvalpar i bakhuvudet, och nästan för varje sak de sa kände jag ”JA! Det där skulle man kunna använda. Bara man kombinerar det så där … och det där också! Vilken grym idé!” Tyvärr glömde jag omedelbart hälften, men det gav mig verkligen en kick i rätt riktning.

Men där fanns gott om andra paneler: författarintervjuer, om att skriva fantastisk litteratur, om vampyrens ursprung och moderna metamorfos, och tusen andra spännande ämnen. Någon enstaka panel jag gick på var inte lika bra som resten, ofta beroende på att moderatorn inte lyckades hålla ihop och fokusera samtalet. Jag inser nu, mycket mer än tidigare, hur oerhört viktiga goda moderatorer är för goda samtal.

Nu börjar det här inlägget bli allt för långt, och jag måste sova. Men det var en underbar dag, och jag ser fram mot den sista dagen imorgon.

Vi ses på Eurocon!

Nu är det bara ett fåtal dagar kvar! På fredag slår Eurocon upp sina portar på KTH i Stockholm. Eurocon har en lång tradition och det är fantastiskt kul att det går av stapeln i Sverige i år. Eurocon är alltså en europeisk science fiction-kongress som arrangerats varje år sedan 1972. Senast den var på våra breddgrader var 2007 i Danmark då bl.a. Anne McCaffrey och Stephen Baxter var hedersgäster.

Detta blir min första sf-kongress, och jag ser mycket fram mot det. Jag har tidigare varit på både scifimässor och spelmässor, men skillnaden mellan en kongress och en mässa är att detta arrangeras av fans för fans, för att ha kul, medan en mässa ofta arrangeras av ett eventföretag, för att tjäna pengar.

Det kommer gäster och deltagare från hela Europa. Men dessutom ser det ut att bli en spännande mötesplats för hela sf/fantasysverige. Kolla in den här listan över spännande gäster som kommer att medverka på ett sätt eller annat.

Årets hedersgäster är: Elizabeth Bear, Ian McDonald, Jukka Halme, John-Henri Holmberg. Jag ser mycket fram mot att få höra dem prata om litteratur i allmänhet och science fiction i synnerhet. Programmet ser verkligen ut att vara späckat med matnyttigheter.

Jag längtar faktiskt till helgen. Både för att det kommer bli så kul att träffa alla sköna människor och för att få lyssna till de spännande gästerna och lära mig nya saker.

Om någon som läser detta också kommer att vara där, så tveka inte att hälsa på mig. Här är ett foto på mitt ädla anlete. Det är taget med alldeles för hård blixt, men det är ungefär så jag ser ut. Så ser ni till det där skäggiga nyllet, hugg tag i mig och säg hej!

Väl mött!

Eurocon 2011 – SF-kongress mitt i Stockholm

Nu vet jag inte hur många av er där ute som älskar science fiction. Men om du bara drar en aning åt det hållet så sker det något i sommar du inte får missa. Det är Eurocon 2011 som går av stapeln, och av alla städer i Europa har de valt att ha den i Stockholm! 😀

Kongressen briserar den 17:e-19:e juni. Den är förlagd till huset tillhörande Tekniska Högskolans studentkår precis bredvid högskolans T-banestation. Resan dit går alltså på fem minuter med tunnelbana från centralen.

Det kommer några riktigt intressanta hedersgäster, bl.a. Elizabeth Bear och Ian McDonald. Jag har frågat folk som varit med förr, och de menar att detta inte alls är som en av de där stora mässorna man kan gå på med montrar och folk som vill sälja saker till dig. Detta är glada SF- och fantasyfantaster som samlas och umgås, för att det är roligt!

Det kommer att bli en hel del på programmet. Hedersgästintervjuer, gruppdiskussioner, föredrag, paneler, och inte minst, pubrundan. En helskön helg helt enkelt där man kan få nörda ner sig i genrelitteratur i goda vänners lag.

Haka på du med! Eftersom det inte är en mässa, så betalar man inte entréavgift. Detta är en kongress, så då betalar man istället medlemsavgift för att anmäla sig. Det kostar för tillfället bara 400kr, billigt för tre dagar. Men jag har förstått att priset eventuellt kan gå upp ju närmare kongressen man kommer. Så anmäl dig nu!

Ett svenskt språk för Fantasy och SF.

För någon dag sedan var jag inne på Stefan Ekmans Mythotopes och läste ett mycket intressant inlägg.  Det började som en recension av Nene Ormes ”Udda Verklighet”, men Ekman blev så pass lyrisk över att Ormes hade ”lyckats erbjuda ett fungerande svenskt fantasyspråk ” att recensionen bitvis gled över i en analys av bristen på just språkliga konventioner in om svensk fantasy.

Då det finns en oändligt mycket större utgivning av fantasy och sf på engelska, är det självklart att man som svensk författare påverkas. Det är lätt att det slinker in diverse anglicismer. Ekman menar att allt för många fantasyböcker på svenska, både i original och i översättning, har ett språk som andas osäkerhet, tanklöshet och ibland, ren skär inkompetent. Han skriver ”Vi måste hitta en svensk språklig konvention för att kunna skapa även främmande världar.”

Hårda ord kanske? Eller har han rätt?

Jag har ett liknande problem när jag skriver science fiction. Inom den engelska språkvärlden är sf en så pass stor genre att den har skapat sina egna språkliga lagar och konventioner, speciellt när det kommer till teknologiska objekt eller hypotetiska teknologier och dess sociala implikationer. Det samma kan inte sägas om den svenska sf-scenen. När jag då skriver sf hämtar min hjärna alltid det engelska ordet först. Det är lite frustrerande. Speciellt när jag upptäcker att det inte finns något ord på svenska. Eller i alla fall ingen konvention kring det. Då står jag mellan valet att antingen ta ordet rakt av, försvenska/översätta det eller helt enkelt uppfinna ett eget ord.

Ta ”hyperspace” som exempel. Försvenskat/översatt blir det ”hyperrymden” eller ”överrymden.” Om jag hittar på ett eget begrepp kanske det blir ”hålrummet.”

Personligen upplever jag inte samma problematik när jag skriver fantasy, mycket för att jag försöker plocka termer från vårt fornnordiska arv.

Jag är nyfiken på hur andra som skriver inom sf och fantasy tänker kring detta. (Och alla ni som inte skriver sf och fantasy är självklart också välkomna med era tankar. 😉 The more the merrier!)