Sen kväll på SF-bokhandeln med Jersild och Gluchovskij

I måndags var jag på ett riktigt skönt evenemang på SF-bokhandeln i gamla stan. De hade nämligen en temadag i postapokalypsens tecken. Vad är en postapokalyps kanske någon frågar sig? Jo, det är en berättelse som utspelar sig efter den stora katastrofen. Klassiska filmer inom postapokalypsen är t.ex. Mad Max-filmerna med Mel Gibson i ett övergivet Australien, eller Apornas Planet där människans civilisation har gått under och aporna tagit över.

Kvällen började med ett panelsamtal. Tyvärr kom jag lite för sent och det var extremt packat med folk. Människor stod långt ner i huvudgången. Det fanns inte en chans att höra vad panelen sa, men det gjorde inte så mycket då jag till min glädje träffade nätbekanta att prata med istället. Till nästa punkt på programmet, en intervju med P C Jersild, så rörde folk lite på sig, så man kunde smita fram till en bättre plats.

P C Jersild har ju skrivit en klassiker inom den svenska postapokalypsen: Efter floden. Den gavs ut första gången 1982, mitt under det kalla krigets hetaste dagar. Den utspelar sig i den svenska skärgården, en plats där sanden smält till glas, kvinnorna (nästan) dött ut och alla är rädda för den osynliga radioaktiviteten. Idag är det tjugo år sedan det kalla kriget tog slut, men nu ges boken ut i en nyupplaga av Coltso förlag.

P C Jersild pratade mycket om atomkrigets fasor

Det var ett intressant samtal med Jersild. Han talade en del om de stora skillnaderna mellan kalla krigets dagar och nu. Hur han i sin barndom satt med en karta över Stockholm och ritade röda cirklar över hur stor sprängkraften var i de olika bomber som successivt forskades fram, tills dess han kom fram till att det inte spelade någon roll hur långt bort han flydde … om kriget kom var man rökt ändå.

Om han skulle skriva en postapokalyps idag skulle han dock inte välja det totala kärnvapenkriget som utgångspunkt. Istället tyckte han att en global miljökatastrof kändes troligare och antagligen låg närmare i tiden. Han kommenterade boken Vägen som nyligen rönt stora framgångar och filmatiserats, och menade att även om den hade sina kvalitéer så hade den en stor brist, ett lyckligt slut. En sann dystopi, menade han, kan inte sluta på något annat sätt än att allt går fullständigt åt helvete.

Nästa gäst var mer långväga ifrån, Dmitri Gluchovskij, författare till Metro 2033. Han berättade en del om hur han kom på idén med att skapa en värld efter atomkriget nere i Moskvas tunnelbana. Egentligen berodde det på att han som tonåring spelade ett postapokalyptiskt dataspel vid namn Fallout. Då Fallout utspelar sig i USA så började han så klart fundera över vad som hade hänt i Ryssland. När han sedan fick höra att Moskvas tunnelbana var byggd som världens största atomsäkra överlevnadsbunker så var saken klar.

Han började skriva Metro 2033 redan i tonåren. Men det tog många år innan den var bra nog att börja skicka in till förlag. När han var 23 gav han upp förlagen, för han fick bara avslag överallt och lade istället upp boken gratis på internet. Tusentals människor läste den och började ge kritik i den gästbok som var kopplad till hemsidan. I denna tidiga version dog huvudpersonen plötsligt av en förlupen kula innan han hunnit genomföra sitt uppdrag. Allt fler läsare krävde att han skulle ändra på det och skriva klart historien.

Fick mitt exemplar av Metro 2033 signerat.

Så Gluchovskij började skriva vidare på berättelsen och postade kapitel efter kapitel på hemsidan. För varje del fick han allt fler läsare och kommentarer. Till slut var hela boken klar, redigerad och omåttligt populär. Till idag har över en miljon människor läst den online. Men det har inte hindrat försäljningen av pappersversionen. Över en halv miljon kopior har tryckts och Metro 2033 har översatts till 35 språk, däribland svenska.

Efter intervjun var det dags för prisutdelning av Coltsos novelltävling. Jag hade ju skrivit ett bidrag, men tyvärr vann jag inte. Men det gjorde inte så mycket. Stort grattis till Rebecka som vann i konkurrens med femton andra bidrag.

Gluchovskij och några andra tappra själar på Sjätte tunnan

Sedan drog vi iväg till Sjätte tunnan för en öl. Där fortsatte vi samtalet om litteratur, postapokalypser, tatueringar och varför fransmännen aldrig skulle överleva ett kärnvapenkrig. Det var härligt. Tack alla ni som var där för en riktigt skön kväll.

Rapport från Eurocon – dag 2

Vilken underbar dag.

Från tidig morgon, till sen kväll, har denna dag helt gått i Eurocons tecken. Jag har haft otroligt roligt. Det är tre ingredienser som verkligen gör denna kongress till något alldeles extra. För det första har vi alla sköna människor. Jag vet inte hur många författare, litterära kritiker, illustratörer, förläggare, och fan-folk jag har pratat med idag. Det är helt enkelt en väldigt god stämning och folk myllrar omkring och umgås och har trevligt.

Där finns ett rum fullt med bokbord och andra roliga saker att köpa. Här är Fredrik Lindblom som egenhändigt skrivit, designat och gett ut Röd Skymning. Det är inte illa! Han har verkligen skapat en mycket vacker bok.

För det andra besöks kongressen av ett antal internationellt mycket framgångsrika författare. Folk som faktiskt har böcker som är med och tävlar om Hugos och Nebulas! Vi har Ian McDonald och Elisabeth Bear som är hedersgäster. Men utöver dem har vi också Charles Stross, Hannu Rajaniemi, Amanda Downum och M. D. Lachlan. De har alla gjort intryck och delat med sig av sin erfarenhet och sina tankar på paneler och gruppdiskussioner.

Det tredje är just panelerna. Det är underbart att komma på en kongress där det varenda timme finns upp emot fem olika paneler, varav minst två är så intressanta att det är svårt att välja. Man måste verkligen planera sin tid, så man hinner gå och äta utan att man missar något.

Fantasy som genre, med M.D. Lachlan, Annika Johansson, Stefan Ekman, Merja Polvinen, Vesa Sisättö

Min första panel för dagen skulle handla om fantasy som genre. Hur man definierar fantasy och hur själva konceptet kring fantasy som genre uppstod. Medverkande gjorde bl.a. vår egen doktor i fantasy, Stefan Ekman. Ganska snabbt kom istället panelen att handla om hur den akademiska världen ser på fantasy, vilken typ av avhandlingar skrivs om fantasy, vilka litterära tekniker kan man använda för att skriva litterär kritik på fantasy, och hur har synen förändrats under de senaste femton åren. Trots att ämnet försköts en del så gjorde det ingenting. Det blev en bra diskussion där deltagarna under moderatorns tydliga ledning gjorde väldigt intressanta inlägg.

Efteråt började jag prata lite med en av paneldeltagarna, den brittiska författaren M. D. Lachlan. Det visade sig att vi båda delar en passion för fornnordisk mytologi. Han har nämligen skrivit en bok som heter Wolfangel, som är en fantasy satt på vikingatiden med hamnskiftare och bärsärkar. Fokus ligger bland annat på en karaktär som sakta förvandlas till varulv, men inte så som vi tänker idag med fullmåne och sönderslitna kläder, utan mer som det faktiskt presenteras i den fornnordiska mytologin, där hamnskiftare kunde dra en vargpäls över sig och förvandlas.

Oskar Källner och M.D. Lachlan på ett café i gamla stan.

Vi skulle båda två ner till SF-bokhandeln i gamla stan. Han skulle signera böcker tillsammans med Hannu Rajaniemi och jag hade tänkt köpa lite signerade böcker, så vi slog följe. På vägen åt vi lunch på ett café i gamla stan och pratade om fantasylitteratur, sydafrikansk politik och distanslösa amerikaner. Grymt kul! Alltså, hur ofta är det man får chansen att gå ut och äta med författare från Storbritannien.

M. D. Lachlan och Hannu Rajaniemi intervjuas och signerar böcker på SF-bokhandeln.

Eftermiddagen inleddes med en paneldebatt om feminism inom science fiction. Den var helt enkelt grymt bra! Science fiction har ju rent historiskt sätt ofta setts som en litteratur av män, för män. Men de hade många och fascinerande exempel på motsatsen, hela vägen tillbaka till Frankenstein. De tog också upp exempel på böcker och författare som varit banbrytande inom genren och hur feminismen idag ofta har blivit så integrerad i genren att det i princip blivit mainstream, även om det fortfarande finns mörka moln på himlen. Det var också intressant att diskutera vad feminism egentligen är.

Några favoritcitat: ”We all love women killing men with really big swords, but it’s not necessarily feminism.” eller ”Feminism is when women can be asholes too.

Den mycket välbesökta feministpanelen med: John-Henri Holmberg, Amanda Downum, Maria Nilson, Anders Qvist, Klaus Æ. Mogensen och Elisabeth Bear.

En annan panel som gjorde mycket för mig var den där Charles Stross och Hannu Rajaniemi intervjuade varandra. De tillhör tydligen samma skrivargrupp hemma i Edinburgh, även om Stross är gammal i gamet, och Rajaniemi är debutant. Båda två gillar att skriva historier satt i en mycket avlägsen framtid, där människan genom genmodifiering och integrering med teknik blivit något annat än vår nutida männsiska. Det är post-människor som bebor samhällen vars grundläggande premisser helt förändrats, näst intill oigenkännlighet, ett så kallat post-singulärt samhälle.

Hannu Rahaniemi och Charles Stross intervjuade varandra.

Hannu Rajanieme har skrivit en bok som heter The Quantum Thief. Den utspelar sig i ett post-singulärt solsystem där man får följa en gentlemannatjuv som är känd för att kunna bryta sig in i de mest säkra datavalv för att stjäla tankar, information och kvanttillstånd. Men han åkte fast och hamnade i ett dilemafängelse, där han får spela logiska spel mot oändliga kopior av sig själv, tills dess han får hjälp att rymma, på villkoret att han hjälper till med en sista stöt.

Den sortens böcker ger mig rysningar. Av välbehag alltså. (Om nu någon trodde något annat.) Det bästa med deras samtal var den personliga feedback jag kände att jag fick. Jag har en outline till en sf-bok som ligger och skvalpar i bakhuvudet, och nästan för varje sak de sa kände jag ”JA! Det där skulle man kunna använda. Bara man kombinerar det så där … och det där också! Vilken grym idé!” Tyvärr glömde jag omedelbart hälften, men det gav mig verkligen en kick i rätt riktning.

Men där fanns gott om andra paneler: författarintervjuer, om att skriva fantastisk litteratur, om vampyrens ursprung och moderna metamorfos, och tusen andra spännande ämnen. Någon enstaka panel jag gick på var inte lika bra som resten, ofta beroende på att moderatorn inte lyckades hålla ihop och fokusera samtalet. Jag inser nu, mycket mer än tidigare, hur oerhört viktiga goda moderatorer är för goda samtal.

Nu börjar det här inlägget bli allt för långt, och jag måste sova. Men det var en underbar dag, och jag ser fram mot den sista dagen imorgon.

Drakhornet på SF-bokhandelns nyhetslista

Häromdagen såg jag något väldigt roligt. Jag har ju tidigare skrivit om hur SF-bokhandeln i Stockholm tagit in Drakhornet i butiken. Nu är boken upptagen bland månadens nyheter på deras hemsida och går även att beställa via postorder.

Detta är grymt bra av flera orsaker. För det första är det så klart schyst med exponeringen. SF-bokhandeln har under många år byggt upp en trogen kundkrets. Att Drakhornet nu finns bland nyheterna på hemsidan gör att den tilltänkta målgruppen får lättare att finna den.

För det andra så var de böcker jag lämnade tidigare på kommission. Det innebär att jag lämnar in några ex, får ett kvitto, och fakturerar dem i efterhand för sålda exemplar. Det är lite utanför det ordinarie affärssystemet. Men då boken nu går att beställa via postorder så innebär det, att när böckerna väl säljer slut … (för jag tror att de kommer sälja slut) …så får SF-bokhandeln beställa nya via Bokrondellen. (Bokrondellen är den stora nationella databasen som binder samman bokhandlare med förlag och distributörer.)

Beställningar via Bokrondellen har flera fördelar. Dels vandrar böckerna genom det ordinarie affärssystemet, så att de kan hålla statistik på den. Dels så får jag då betalt direkt och slipper ligga ute med pengar. Och det är aldrig fel.

Det glädjer mig också att SF-bokhandeln kunde ge boken ett bra pris. De ligger faktiskt några kronor under Adlibris, som ju annars brukar kämpa för att vara billigast. Nästa dröm är att komma med i SF-bokhandelns papperstidning, med omslag och allt! Vi får väl se hur det blir med det. Drömma kan man i alla fall. 😉

Dagen är inne – En dröm går i uppfyllelse

För snart fem år sedan skrev jag de första raderna av det som en dag skulle bli Drakhornet. Det har varit en lång resa. Det har varit glädje, ångest, väntan, glädje, frustration, väntan, beslutsamhet och en väldig massa arbete. Men nu är det i mål. Idag, den 1:a april så är Drakhornet officiellt släppt. En del av mig tycker att det är den naturligaste sak i världen, det är ju ändå det jag arbetat med att förverkliga under senaste halvåret. För en annan del av mig känns det helt surrealistiskt. Det kommer nog ta ett tag att vänja sig.

Hade inte varit inne i Stockholm på ett tag. Här är jag på väg från stationen till SF-boklhandeln i gamla stan. Det var en härlig vårdag, solen gassade från blå himmel och det var skönt att leva.

Igår gjorde jag något väldigt roligt. Jag åkte ner till SF-bokhandeln i gamla stan och lämnade in ett antal böcker. Jag har alltid haft en speciell plats i hjärtat för SF-bokhandeln. När jag växte upp så fanns det ingen annan butik i hela Sverige som hade ett sådant fokus, och ett sådant utbud av det den litteratur jag älskade mer än något annat. SF-bokhandeln blev ett slags Mecka. Varje gång jag åkte till Stockholm, och det var inte ofta, kanske en gång om året, så ingick ett obligatoriskt besök.

Framme vid butiken. Jag har alltid gillat den där draken ovanför dörren. Men vad exakt är det egentligen den gör med rymdraketen? Kliar den på ryggen?

Jag kunde gå omkring i timmar bland hyllorna. Mina föräldrar, senare mina vänner, senare min fru, fick alltid slita mig därifrån. Men jag gick alltid ut genom dörren med en grön plastkasse i handen och ett leende på läpparna. Nu finns min bok där. Nu står den bland samma hyllor som många av mina idoler. Det är en helt fantastisk känsla.

En plats full med fördolda skatter som bara väntar på att upptäckas.

Jag kom dit hyfsat tidigt på torsdag förmiddag. Det var fortfarande ganska lugnt i butiken, så jag fick mig en liten pratstund med personalen, bl.a. Maths Claesson, en av grundarna till butiken. Det var väldigt trevligt och återigen gick jag därifrån med en grön plastkasse och ett leende.

Här stor Drakhornet på nyhetsbordet, tillsammans med en massa andra böcker. Grym känsla!

Idag släpps Drakhornet. När jag startade hela projektet med att bygga upp förlaget så hade jag som målsättning att boken skulle finnas hos alla stora internetbokhandlare, samt på SF-bokhandeln. Idag har båda målen blivit verklighet. Nu kan jag dö lycklig. 😉 Fast det får nog vänta lite. Jag har många böcker kvar att skriva.