Tack 2018!

Foto: Jini Sofia Lee

Ett år har gått och det här är mitt sista inlägg på Debutantbloggen. Att något slutar betyder också att något nytt tar vid. Vad det blir vet en inte riktigt. Vissa saker i livet rår en inte över, men mycket kan en välja, åtminstone hur en ska förhålla sig till sakerna.

Att min mamma gick bort var en av de absolut svåraste händelserna jag har varit med i mitt liv. Jag hade gjort vad som helst för att ha henne kvar i livet, i mitt liv. Men genom att jag tog mig igenom den otroligt svåra tiden, så vet jag att det inte finns någonting som jag inte klarar av. Det finns ingenting som skulle få mig att kapitulera inför livet. Jag tror att jag hade blivit författare även om min mamma fortfarande hade levt, men jag tror att det hade tagit betydligt längre tid. Trots att jag är ledsen för att min mamma inte får se mig nu, är jag så oerhört tacksam för det jag nu får vara med om. Också med vetskapen om att jag har tagit mig hit på egen hand. Jag har kämpat och fått mina refuseringar. Jag har skrivit och skrivit. Hela tiden med övertygelsen om att jag en dag skulle få en bok utgiven, trots att det fanns folk i min omgivning som inte tyckte att barnboksförfattare var något att satsa på. Och jag kämpar fortfarande. Med att få boken att sälja så mycket som möjligt. Med att få fler böcker utgivna. Med att nå mitt mål om att bli heltidsförfattare. Jag är övertygad om att det går.

Det här var alltså året då min dröm gick i uppfyllelse. Drömmen om en bok. Efter år av slit och väntan finns Kluriga ordens ABC. Hittills har drömmen varit bättre än jag hade vågat hoppats på. Jag fick uppleva min första bokmässa som författare och att boken togs in på Akademibokhandeln. Jag hade min releasefest (på just Akademibokhandeln) och på mindre än två månader hade jag sålt 1000 ex av boken. Jag fick en fin recension av Bibliotekstjänst och jag har haft två lyckade signeringar på Akademibokhandeln. Många bibliotek i Sverige och Finland har tagit in boken och boken lånas flitigt.

I år har min bok legat under julgranen hos väldigt många familjer och förhoppningsvis läses den i många hem nu under julledigheten. Det är en overklig tanke som jag känner mig väldigt ödmjuk inför. Det är en bild och tanke som gör mig oerhört varm i kroppen. Tänk att min bok kan vara en liten, liten del av så många barns liv.

Jag känner en enorm tacksamhet. Tacksamhet för att jag får vara med om detta. Att det fanns förlag som trodde på min bok, att jag fick släppa en bok, att få höra läsarnas reaktioner på boken, att få se den spridas till bibliotek, butiker och läsare, att det finns så många vänliga själar som gör sitt för att marknadsföra min bok. Men framför allt känner jag en tacksamhet för mina vänner och deras familjer som ställer upp för mig och som gläds med mig i det här lika mycket som jag. Det är vännerna som har funnits med längs resans gång under många år och som följt mig i motvind och i medvind och som alltid har trott på mig och stöttat mig. Men också nyfunna vänner som stöttar mig helhjärtat och engagerar sig. Tacksamheten jag känner finner inga gränser.

Jag har uppfyllt min dröm och det är obeskrivligt. Jag befinner mig fortfarande i ett lyckorus likt det som infinner sig i förälskelsefasen. Men redan är jag så många upplevelser och erfarenheter rikare och jag har utmanat mig själv och gjort saker som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle göra. Jag hoppas att fler får uppfylla sina drömmar, oavsett om det gäller att släppa en bok eller om det handlar om något helt annat.

Mitt mest lästa och delade inlägg på Debutantbloggen under året har varit detta inlägg som har delats över 100 gånger på Facebook. Det handlade om att våga följa sin dröm. Om detta pratade jag även i en poddcastintervju som jag medverkade i. Lyssna gärna på det. Det verkar vara ett ämne som berör och som är viktigt för många. Vad vill vi egentligen med våra liv och vad är viktigt för oss?

Till dig som tvekar, gör inte det! Följ ditt hjärta. Var inte rädd för att misslyckas! Vem kan klandra dig för att försöka! Om någon dömer dig så säger det mer om den personen än om dig. Och än sen då. Det är ditt liv och inte deras. Och du lever bara en gång och det är precis nu. Du vet ingenting om framtiden. Och var stolt över ditt skrivande. Det är en del av dig. Var stolt över ditt mod att följa din dröm.
Och råkar det vara så att dina allra närmaste inte stöttar dig i din dröm. Kör ändå och hitta stöd från andra människor. Våga berätta för någon du litar på om ditt skrivande, men för den sakens skull måste de nödvändigtvis inte läsa det du skriver. Jag låter fortfarande aldrig någon jag känner läsa mina texter förrän de är publicerade. De första som får läsa är lektörer och sedan är det folk på förlagen. Hitta det sätt som funkar för dig och som inte hindrar dig i ditt skrivande.
Viktigast av allt, om skrivandet är din stora dröm, avsätt tid till skrivande. Låt det inte bli en ouppfylld dröm.

Jag är oerhört tacksam för det här året som jag har fått vara en av debutantbloggarna och att ha haft möjligheten att skriva om min resa och kunnat ta del av era fantastiska kommentarer. Året är över och året har gått fort, men min bok släpptes för bara tre månader sedan, så min och bokens resa har bara börjat.

Hoppas att ni vill fortsätta följa mig. Inga nya förlagskontrakt är påskrivna, men det är inte alls omöjligt att det blir fler böcker. 😉 Ni hittar mig på Instagram och Facebook.

Fortsätt skriva och fortsätt drömma!

En oförglömlig signering

Foto: Jini Sofia Lee

Förra veckans inlägg handlade om mitt allra första signeringsevent. I lördags hade jag mitt andra signeringsevent. Denna gång i min ”hemmabutik”, på Akademibokhandeln i Liljeholmen. Det här är en butik jag besöker minst en gång i veckan, så jag var lite nervös innan det här eventet. Jag ville inte gärna ”göra bort” mig och inte få något sålt och sedan behöva gå och in och skämmas där i fortsättningen.

Under några veckors tid arbetade jag för att försöka få så många som möjligt att komma till eventet. Eftersom jag har tre barn känner jag många barn och föräldrar i området. Därför bad jag butiken mejla mig en fil med en flyer som jag skulle kunna skriva ut och dela ut. Jag delade ut flyers till föräldrar och mina barn delade ut till sina klasskompisar.

Ett par dagar innan eventet gick jag in i butiken och såg att de hade skyltat fint med min bok. När jag fick reda på hur många böcker de hade tagit in tänkte jag att jag aldrig kommer att få dem sålda. Personalen lugnade mig med att böckerna i så fall förmodligen skulle gå åt under den sista veckan innan jul och skulle de inte få alla sålde så kunde de alltid skicka tillbaka dem till förlaget.

Lördagen kom och den utsatta tiden för signeringen var klockan 12-13. Jag hade frågat innan om jag fick stanna längre än så och de sa att jag fick stanna så länge jag ville. Jag siktade på att vara där mellan klockan 12-14. En halvtimme innan var jag på plats för att sätta upp min roll-up och blåsa upp ballonger. Signeringsbordet med mina böcker stod redan uppdukat mitt framför entrén till butiken. Prick klockan 12 gick jag och ställde mig och med en gång kom den första kunden, en vän och granne till mig. Det var skönt att se ett bekant ansikte det första jag gjorde. Resten av signeringen försvann jag nästan i en dimma för det var väldigt mycket folk och ofta var det kö. Min kompis som hjälpte mig vid det förra signeringstillfället ställde upp och hjälpte mig även denna gång. När hon kom var jag redan fullt upptagen med att signera massor med böcker. Jag bad henne hjälpa mig att blåsa upp lite ballonger. Vid den förra signeringen fick vi jobba väldigt aktivt med att gå fram till kunder och prata om boken. Men den här gången behövde vi inte alls jobba på det sättet. Det kom folk i en strid ström och köpte böcker. Redan efter en halvtimme var jag tvungen att be butikspersonalen om fler böcker. När jag sedan en andra gång bad om fler böcker, sa de att det var de sista exemplaren av boken. De hade inte fler. Nu blev jag istället orolig för att böckerna inte skulle räcka till alla som ville köpa!

När klockan blev 14 hade jag två böcker kvar och jag kunde inte ge mig då. Så pass tävlingsinriktad och målinriktad är jag att jag inte skulle kunna gå därifrån förrän alla böcker var sålda. En liten stund senare hade jag sålt butikens allra sista exemplar av Kluriga ordens ABC och jag kunde packa ihop.

Jag var, och är fortfarande, euforisk. Det är en fantastisk känsla att lyckats med något jag inte hade trott att jag skulle klara. Det är otroligt skönt att känna att hårt arbete och målmedvetenhet lönar sig. Jag kände mig stolt och nöjd. Efteråt var jag också ganska trött. Jag kände att jag slitit hårt för att klara detta. Många av de som kom var folk som jag hade bjudit in, men det var också förvånansvärt många som bara passerade förbi som blev nyfikna och köpte boken. Flera av dem sa att de tyckte att det var en annorlunda bok och berömde mig för vilken bra idé det var.

Trots att jag var rätt trött efteråt ville jag samtidigt ha mer. Jag vill göra det igen och igen!

Om jag ska sammanfatta mina lärdomar och tips från denna signering är det:

• Det var bra att sitta utanför butiken
• Godis på bordet fungerar som bra lockbete
• Jag valde att stå upp (förutom när jag signerade böckerna). Jag tror att det är lättare att få kontakt med människor när jag är i samma höjd som de är
• En timme är för kort tid, en hinner inte sälja så många böcker på en timme. Två timmar var lagom för mig. En vill ju orka vara pigg och social, så tre timmar kan vara för lång tid
• Le och tilltala folk som kommer fram och bläddrar i boken. Dra en hisspitch och förklara kort bokens kärna och vad som gör den unik
• Säg hej till folk som går förbi dig och tittar på dig
• Att ha med en kompis som kan hjälpa till med praktiska saker och att ta bilder är ovärderligt
• Ha kul och njut! Du får göra något som inte många människor får vara med om att uppleva någonsin

Lärdomar från en signering

Foto: Jini Sofia Lee

I lördags förra veckan hade jag min första signering. Den var på Akademibokhandeln i Skrapan på Södermalm i Stockholm. Jag hade min releasefest där för två månader sedan och redan då bad butikschefen mig komma tillbaka vid jul och ha en signering. Det erbjudandet blev jag såklart väldigt glad och tacksam för och tackade ja på en gång.

Vi bokade in den 1 december för högläsning och signering med starttid kl 12. Ingen sluttid var utsatt vilket jag tyckte var positivt för då kunde jag bestämma själv hur länge jag ville hålla på. Butiken tryckte upp flyers och de skyltade i butiken med att jag skulle komma och signera min bok, Kluriga ordens ABC. De hade även lyckats få med eventet på Akademibokhandelns hemsida.

Jag var på plats 45 minuter innan eventet för att förbereda. Till min hjälp hade jag min vän, Sheila, vid min sida. Ballonger skulle blåsas upp, godis läggas i en skål och en roll-up som skulle dras upp osv. Butiken hade ställt upp en fåtölj, ett bord och en bänk, pallar och kuddar så att det skulle kunna bli en mysig sagostund.

Till klockan 12 och högläsningen kom ett gäng vänner till mig och allt eftersom droppade det in vänner och kollegor från många, många år tillbaka i tiden. Det värmde otroligt att de kom för att träffa mig och flera hade med sig blommor, så det kändes lite som att ha releasefest ännu en gång.

Tyvärr var det väldigt lugnt i butiken denna dag och inte alls någon julrush. Personalen i butiken sa att jag hade en extrem otur för så där lite kunder brukar det vara en sommardag. En vanlig lördag brukar det vara så trångt inne på barnboksavdelningen att det knappt går att ta sig fram. Gissningsvis var orsaken till det dåliga trycket dels det dåliga vädret, men kanske också att det veckan innan var Black Friday och att folk då hade handlat massor.

Men jag och min kompis kämpade på i 3 timmar. Jag stod nere på barnboksavdelningen, medan min kompis stod vid entrén och informerade alla barnfamiljer om jag signerade böcker längre in i butiken och hon pratade och visade min bok. Då och då kom hon även till barnboksavdelningen och pratade med folk som gick runt och tittade på barnböcker.

Personalen berättade att en del kända författare kanske säljer 1-2 böcker under en signering. Men jag hade i alla fall lyckats sälja lika många böcker som Johan Ajvide Lindqvist under en julsignering så det känner jag mig oerhört nöjd med.

Det jag framför allt bär med mig från denna signering är alla samtal med människor. Men också att jag lärde mig så mycket av mitt första signeringsevent. Det jag främst lärde mig var, att om en inte är känd som Camilla Läckberg, kan en inte bara sitta vid ett bord och förvänta sig att folk ska komma fram och köpa boken. Nej, upp och stå och gå runt och våga prata med folk. I stort sett alla böcker jag (och med hjälp av min kompis) sålde var tack vare att vi gick fram och pratade med folk om boken. Det är verkligen att gå utanför min bekvämlighetszon, men efter ett tag kändes det inte så pinsamt eller jobbigt utan det blev snarare roligt och en utmaning. Jag höll hela tiden ett ex av boken i handen så att jag snabbt kunde visa upp den för nyfikna kunder och efter hand lärde jag mig vad jag skulle säga om boken för att fånga deras intresse.
En annan lärdom från eventet var att det var otroligt värdefullt att ha med sig en vän. Det kändes både roligare och tryggare samtidigt som hon var till stor hjälp som ”inkastare” och det tack vare henne som jag lyckades sälja böcker.  Jag förstår att det kanske inte är så lätt att be någon avvara tid från sin familj för att hjälpa en under en signering. Men våga fråga. Du kan inte få mer än en ett nej och säger vännen ja, så kommer ni ha kul tillsammans och förhoppningsvis ett superbra teamwork. Jag är evigt tacksam att min vän så osjälviskt ställde upp för mig. Jag tänker att bland det värdefullaste en människa kan ge någon annan är ens tid. Så jag känner mig oerhört varm i hjärtat över att hon delade sin tid med mig.

Nu på lördag (8 december) är det dags för nästa signering. Då ska jag signera på Akademibokhandeln i Liljeholmen kl 12-13. Då tror jag att jag kommer att bli placerad utanför butiken, så det blir en annan utmaning att lyckas fånga folks intresse för boken när jag inte kan prata med folk som strosar runt på barnboksavdelningen. Jag återkommer med en rapport och mina lärdomar från det eventet.
Och välkomna förbi och säg om ni råkar vara i krokarna!

En lördag som gav blodad tand

Fotograf: Jonas Schiller

Sitter här med en hjärna som är ofantligt trött efter en riktigt rolig bokmässa i lördags.  Som jag berättat innan så är jag ju otroligt introvert vilket innebär att det tar otroligt mycket kraft/energi från mig att vara i stora sociala sammanhang där jag måste vara just social och framåt.

Extroverta personer får istället energi av detta och jag kan ärligt säga att jag ibland önskar att jag kunde vara extrovert istället 🙂

Men tillbaka till mässan 😉 Det var en ny och mycket rolig erfarenhet att vara med som utställare på en bokmässa (jag har ju varit med på Bokmässan i GBG men då var det ju förlaget som roddade allt och jag bara dök upp).
Förväntningarna var höga och efter en seg start så blev det ändå helt okej måste jag säga. Jag sålde hyfsat med böcker, flera var framme och läste och kände på dem, några skulle gå hem och lyssna på den hos Storytel eller Nextory och andra ville bara prata lite skrivande eller säga hej.

Även om jag just nu är helt slutkörd så har jag fått blodad tand och till våren så har jag satt upp som mål att komma ut lite mer på signeringar, författarframträdanden osv. För ag tycker ju att det är hemskt roligt att få prata om skrivandet och mina böcker och jag kan inte hjälpa att blicka lite framåt, till när (ja jag skriver när och inte om eftersom jag gett mig tusan på att jag ska lyckas) man blir kontaktad och tillfrågad (och inte behöver jaga dem själv) av bokmässor, bokhandlare och bibliotek och de vill att man ska komma dit och prata om sitt skrivande.

Jag längtar.

Men tills jag kommit dit i min författarkarriär så får jag fortsätta att ta första steget och hoppas på att så många som möjligt nappar 🙂

Brukar ni gå på bokmässor? Även de lite mindre?
Om ja, varför går ni dit?

Romance bordet på mässan 🙂 Jag delade plats tillsammans med Sofia Fritzson och Sara Dalengren.

Min fina bok ❤ Några inslagna för att locka till att köpa julklappar 🙂

Givetvis passade jag på att lyssna på Simona Ahrnstedt som var där och pratade om sitt skrivande, romance, kvinnohat och sin nya bok.

Listornas återkomst

Fotograf: Jonas Schiller

Just nu är det mycket att hålla reda på.

Det är redigeringen av Brutna små Regler och alla idéer på förändringar och förbättringar som ploppar upp i tid och otid. Det är förberedelserna inför mässan på lördag och bokningar av signeringar och fler mässor + allt som ska fixas inför familjens resa om en vecka.

Så mina listor är tillbaka.

De bringar ordning i kaoset och får mig att slappna av.

Sen är det ju en otrolig tillfredställelse att kunna bocka av sak efter sak också 🙂

Bokmässan på lördag (Linköpings bok- och berättarmässa) är den första stora grejen jag gör med min bok där mitt förlag inte är med i bakgrunden och håller i trådarna så det är lite nervöst.

Kommer jag att ha tillräckligt med böcker med mig?
Vad behöver jag ha med mig förutom böcker?
Hur är lättast att ta betalt?
Tänk om jag inte säljer en endaste bok?
Vad ska jag ha på mig?

Okej, den sista skulle jag haft ångest för oavsett om mitt förlag höll i trådarna eller inte 🙂 Ständigt denna ångest för vad man ska ha på sig. Jag kan inte förstå det. Det är som att när man ska iväg på sådana här saker så ekar garderoben tom för att alla andra dagar vara så överfull att man knappt kan stänga dörren. Vad beror det på?

Även om nervositeten finns där så tycker jag att det ska bli fantastiskt roligt och efter att ha varit instängd i redigeringsbubblan i några veckor ska det bli kul att få komma ut och träffa läsare och andra författare.
Det har ju tyvärr inte blivit så många signeringar under sommaren och hösten eftersom min rygg beslutade sig för att gå sönder (diskbråck), men nu är jag på G. Och nu ska vi ut på äventyr, min bok och jag. Så många vi bara kan hitta 🙂

Och på detta äventyr åker jag som tur är inte ensam utan jag har med mig två författarkollegor som jag kan bolla mina funderingar med och som hjälper mig att fylla på listan över saker jag inte får glömma att ta med eller som ska fixas innan.

Som det jag ska göra idag.

Slå in några av böckerna som paket.
Perfekta att lägga under julgranen 🙂

Jag älskar att göra paket. Så jag har laddat upp med en rad olika inslagspapper, rosetter, lappar och snören.
Jag har redan på förhand bestämt hur många böcker jag ska slå in, annars finns risken att jag inte slutar förens alla är inslagna 🙂 och alla kanske inte vill ha inslagna böcker 🙂

Ja, jag är en pyssel missbrukare och måste ha tydliga gränser annars kan det sluta hur som helst. Glitter och snören och rosetter överallt.

Men för att inte helt tappa tråden i det här inlägget (som sagt, mitt fokus är inte på topp just nu) så tillbaka till listorna. Jag älskar verkligen mina listor när livet är lite rörigt och min fokusering inte alltid är så bra. De får mig alltid att göra det som jag måste.

Jag är en listmänniska helt enkelt.

 

Signering, fortfarande lite läskigt

Fredrik skrev om sina intryck från bokmässan igår. Jag tänkte att jag kan ju ta vid där. Vad var egentligen mina starkaste intryck? Helt bortsett från insikten att jag så totalt missbedömt Johans längd utifrån bilderna alltså…

Den starkaste känslan för min del var värk fötterna och total utmattning. Till skillnad från Fredrik var jag där alla fyra dagarna. Hängde mest i närheten av montern, men gav mig ut på små räder ibland, och smet iväg ganska mycket också för att andas och för att jobba. Trots detta är fyra dagar i den ljudkulissen, den torra värmen, och den enorma mängden människor oerhört tröttande.

Men ok, det var ju fullständigt ointressant, eller hur? Jag tänkte nästan snabbspola fram till slutet av mässan. Alltså slutet för min del.

Jag var nämligen inbokad på en signering i SF-bokhandelns monter inne i mässan. Jag hade haft en signering i förlagets monter dagen innan, men det är inte riktigt samma sak. Dels för att jag ändå varit där och signerat en hel del under dagarna innan, och dels för att man inte riktigt blir lika ”utlämnad” på hemmaplan. Jag sköter ju liksom montern lite också när jag är där och signerar. På SF-bokhandeln är jag bara där för att signera böcker. Signera böcker och prata med de som råkar komma i närheten. Det där sista tycker jag är en räddningsplanka.

Det är säkert något helt annat om man är en ”kändis”. Med ringlande köer. Horder av människor som vill köpa ens bok, och en stab av medhjälpare som ser till att allt flyter på.

Men jag är inte så himla känd. Så det blir lite läskigt.

Man kan tycka att det är lite jobbigt att sitta och signera i en i princip tom bokhandel. Visst. Lite långtråkigt kanske. Men inte läskigt. Att sitta i en extremt välbesök monter på bokmässan däremot och fundera över om någon enda av alla de som kommer dit kommer att komma fram till en. Det är läskigt på riktigt. För i fall a ovan kan man ju alltid tänka att det var ju trots allt ingen där, så inte så konstigt att jag inte sålde så många böcker. Men om man inte säljer något när det är massor folk…

(Jo jag fattar, utbudet och konkurrensen är brutal, men lik förbaskat är det jobbiga tankar innan den förste kommer fram)

Men jag överlevde den här gången också. Dels tack vare oerhört trevlig och hjälpsam personal, och dels tack vare trevliga besökare. Folk som går på bokmässan gillar böcker. De gillar att hitta nya böcker och att prata om böcker och skrivande. Så efter några skakiga inledande minuter när man hann bli riktigt nervös gick det jättebra. Bokhandeln fick sålt ett antal signerade Incidenten i Böhmen, och jag fick pratat med flera riktigt trevliga människor.

Så tack alla ni som stannade till. Oavsett om ni köpte något eller inte så gjorde ni min dag. Tack också Ola och gänget för att jag fick komma och signera hos er, och för hjälpsamheten. Det är oerhört stort för en debutant som mig att få vara med.

Att jag sedan hade missat att boka bussen som gick en vettig tid hem igen innan den blev fullbokad, så att jag tvingades mer eller mindre springa från signeringen för att hinna med min buss hem till Linköping är en annan historia. Men det ledde i alla fall till att jag sov väldigt gott på vägen hem…

Sov gott och log lite när jag tänkte på alla möten. Möten och en del nya planer. Kanske ska göra något åt den däringa kaninen trots allt… Vi får se…

Signeringsfunderingar

Jag är väldigt kluven till det här med signeringar. Några av dem som jag stått på har varit fantastiskt trevliga, det har kommit mycket folk och jag har fått signera en hel del. På andra har det stundtals varit väldigt tomt framför mitt bord. Och det är i de där stunderna som man känner sig som den mest misslyckade författaren i hela världen. Som om ingen är intresserad av ens böcker och man lika gärna kan gå hem. Men så kommer det någon fram och köper en bok och vips – så är man kung av Kungsan igen!

En annan sak jag märkt är att bara det står någon nyfiken framför bordet, så kommer det ofta flera. Som om det är så att bara en är intresserad så kommer det andra. Kanske får man hyra in en vän som står där hela tiden och läser baksidestexten och skrattar högt och nickar hemlighetsfullt…

I alla fall – på lördag är det dags för signering igen. Näsby Parks bokhandel har bjudit in mig att närvara på Näsby Parks-dagen. Något jag ser fram emot – men nu behöver jag din hjälp: vad ska man göra de där stunderna då det är helt tomt vid bordet? Le stort och försöka få ögonkontakt med de som går förbi? Titta lite noncharlant i mobilen? Bläddra i en god bok? Något annat?

Oavsett, om ni är i närheten av Stockholm på lördag, kom gärna förbi och säg hej – så slipper jag sitta där helt ensam…

 

 

Hur sammanfattar man en sån här vecka?

Förra veckan när jag skrev här var jag ganska mycket uppe i varv – som ni säkert märkte. Nu har vi skruvat runt allt lite till. Nu finns det en bok på riktigt. Visst, Bokus/Adlibris webbsidor är inte uppdaterade ännu, men boken finns, har sålts, och jag vet att åtminstone en person har tagit sig från början till slut. Alltså en person som köpt boken, och läst den – inte någon som läst manuset för att jag bett dem läsa och kommentera det.

Manuset är dött – länge leve boken!

Jag har stått på en mässa och marknadsfört boken. Jag har haft en releasefest. Och jag har signerat böcker på en bokhandel.

Ovanpå det har livet runtomkring rullat på med jobb, födelsedag i familjen och allt det där andra som ska fixas och hinnas med.

Lite tankar efter veckan som varit:

Min bok är den finaste i hela världen! Alltså missförstå mig inte nu – jag har inte fått hybris. Men det är så det känns när man plockar upp den ur kartongerna. En känsla som sedan byts mot panik när man får för sig att börja bläddra i den – tanken på alla missar och fel man säkert kommer se nu när det inte går att ändra längre. Tanken på vad de som läser kommer tycka, eller inte tycka. Så då slutar man bläddra och tittar stolt på boken ”utifrån” igen.

Att stå på ett spelkonvent, fyllt av människor som är intresserade av historia, fantastik, litteratur, och/eller bara är allmänt accepterande av udda saker och prata om sin bok är hur kul som helst. Tre timmar försvann i ett nafs.

Releasefest är kul. Det skall jag ha fler. Bara att slita vidare med det där manuset jag håller på med nu då 🙂

Det var lika kul att vara på bokhandeln. Fast där får man jobba lite mer. På ett konvent eller en mässa är folk mer naturligt nyfikna. Besökare i en bokhandel är generellt sett lite mer ”blyga”. Jag kände att det hjälpte att ha jobbat i butik och därmed lärt sig lite om när och hur man själv kan söka kontakt. Men trevliga samtal blev det. ”Fel väder” dock, så trots att det var mycket människor på stan var det inte så många i affären. (Det var studentorkesterfestival – hade det varit lite kyligt/regnigt hade nog fler sökt sig inomhus mellan varven). Men kul samtal blev det, och en del bokköp också.

Större delen av söndagen satt jag mest och stirrade rakt fram. Totalt utpumpad – men lycklig.

Nu har första veckan med publicerad bok börjat. Jag känner mig lite mer som ”författare på riktigt”.

Så nu väntar jag bara på att den skall dyka upp på nätbokhandlarna.

Full speed ahead and damn the torpedoes

Det börjar dra ihop sig. Det där som började för ganska exakt två år sedan börjar närma sig sitt slut. Egentligen började det för betydligt längre sedan. Dessutom är det givetvis inte slutet heller. Men en början, och ett slut.

Vad är det som får mig att låta som introt i Wheel of Time?

Jo, nu är det mindre än två veckor tills min bok kommer ut. Min första roman. Jag har fått hålla den i handen redan. I alla fall ett provtryck. Omslaget blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men jag har hört att det nya provet blev jättebra! Känslan av att hålla en bok i handen. En bok som man började jobba med runt maj någon gång för två år sedan. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Visst jag har varit med om större saker i livet. Oerhört mycket större och mycket viktigare. Men det förminskar inte känslan just i den stunden ändå. Det är bara sån …  ja vad egentligen? Lättnad kanske? Som att man hållit andan i två års tid och nu äntligen kan ta ett nytt andetag. Men bara ett …

Det är mycket att ordna med nämligen.  Det är någonstans här man börjar inse att bokrelease i maj kanske inte var superintelligent. Maj brukar vara en sådan där månad när man ska hinna med så mycket att man inte hinner tänka. Och så ska man släppa en bok på det.

Vad har hänt den senaste tiden då?

Jo, vi har bestämt att det ska hållas ett officiellt boksläpp i samband med spelkonventet Lincon i Linköping. Så om någon av läsarna av denna blogg har vägarna förbi Linköpings universitet den 14:e maj så kika in i C-huset på eftermiddagen och sök upp Undrentide förlags butik och säg hej.

Eftersom vi ändå brukar ha en del kalas den här tiden på året har vi ordnat med ett privat kombinerat födelsedags- och bokreleaseparty vid ett separat tillfälle också.

Dessutom har jag varit och pratat med en av de lokala bokhandlarna och skall hålla en signering där lördagen den 16:e.  Jag ska prata med de övriga här så snart jag bara hinner. Det ska bli så kul. Och hemskt. Superkul. Och lite läskigt.

(Tips här: Var inte rädda för att prata med din lokala bokhandel. Vad är det värsta som kan hända? Att du inte får komma dit och signera böcker? Frågar du inte får du ju inte komma dit heller. Så tänkte jag i alla fall. Bra va? Om jag trodde på det där själv? Njae…)

Och så har jag fått hålla min egen bok i min hand …

Men det där låter ju inte som så mycket tänker ni? Och det gör det ju inte. Men jag måste jobba också. Och så håller jag på att skriva på ett nytt manus.

Sen vill man ju träffa folk som läser. Så utöver signeringarna har jag försökt hitta fler tillfällen. Bland annat ska jag, Helena Andersson, och Anna Blixt ha ett gemensamt bord på Östergötlands bokmässa i höst. Jag har varit där som besökare de två senaste åren, och nu får jag alltså chansen att vara där som författare. Det ska bli hur kul som helst.

Sedan är det andra events som måste bokas. Såna jag vill åka till oavsett om jag skall vara med som författare eller bara besöka. Swecon i Linköping i augusti är ett givet besök för mig, men där behöver jag inte fixa så mycket. Inga resor som ska bokas. Inga hotell heller. Bara konventet att åka till. Däremot har det varit bökigare med ett annat konvent, Archipelacon i Mariehamn. När ryktet spred sig (ok det var inget rykte, det var en officiell nyhet) att en viss G.R.R. Martin skulle komma dit blev det ganska snabbt fullbokat, och hotellrummen verkar ha gått åt som tonfisk i en Cat Sanctuary.

Hemsidan har blivit uppdaterad med aktuell info också. Och så var det något mer. Men det har jag faktiskt glömt.

Sa jag förresten att jag har hållit boken i min hand?

en bok, och en hand

4 reflektioner om att signera

Jag fullkomligt älskade det där lilla plinget i trädörren in till bokhandeln när jag var liten – älskade doften av ord och meningar, raderna av färgglada pärmar och de hjälpsamma vuxna som fanns därinne.

Den bokhandel vi oftast besökte var Helins Bokhandel som låg på torget i Bollnäs och fantastiskt nog – trots att det är en liten ort i en värld av stora kedjor och pressade priser – fortfarande ligger där. Tack vare fjärde generationens bokhandlare; Marie och Karin.

När jag i lördags klev in för att få sitta där och signera min egen bok, kändes det som att få öppna det där klädskåpet och kliva in i Narnia. I en drömvärld där jag, omgiven av Aslan, Eva, Monika och andra, fick sitta och prata böcker hela dagen och signera så pennan glödde.

 

När det var lugnt i butiken pratade vi om favoritböcker och då och då kom nyfikna förbi, eller vänner som ville gratulera och bokhandeln fylldes av skratt och kramar.

Jag sålde slut och den sista boken såldes gick strax innan stängningsdags. Timingen kunde inte varit bättre.

4 reflektioner om dagen:

1. Det är bra att ha en plan innan på vad man ska skriva. Dels något neutralt som ”Trevlig läsning!” till de man inte känner och så gärna något mer personligt till andra. Fast man kan ju alltid göra som Alex Schulman som skrev: ”Till Felicia, min bästa vän i hela världen. Kram Alex” (Nej, vi hade aldrig träffats tidigare).

2. Jag glömmer sällan ett ansikte eller en person, men när jag blir stressad händer det att jag glömmer bort namnet, vilket är fasligt opraktiskt när man ska signera. Då brukar jag ställa en kontrollfråga som ”Hur stavas det?” (Vilket ändå blir rätt awkward när jag minns att personen ifråga heter Anna.)

3. Ett annat tips är att inte lägga tillbaka pennan i jackfickan efter signeringen, för då kan hela jackan, bilnycklar, hemmanycklar, mobil (och hundbajspåse) bli fulla med bläck. Och bläck är JÄTTESVÅRT att få bort. Just sayin´.

4. Signera är galet roligt. Men också svårt. Långa perioder är det lugnt och då gäller det att inte tappa modet. Man får peppa sig själv rätt hårt för att våga sitta kvar där i sin ensamhet. Men så kommer det någon och vill ha en bok och då blir man så där oproportionerligt  glad igen!

 

Cirkus Gaiman

Det finns boksigneringar. Och så finns det boksigneringar.

Jag har varit på ett antal signeringar i mina dagar. Det har varit både författare på boksigneringar och skådespelare på mässor. De flesta tillfällen har man fått köa en halvtimme, skakat hand med stjärnan, fått en kråka i boken och tagit en bild.

Jag tycker sånt är kul. Är lite nördigt förtjust i att ha en upphovsmans personliga hälsning i eller på nånting som jag gillar.
Köade med sonen för autograf av Martin Kellerman för tio år sedan i den första feta samlingsutgåvan av hans alster. Har fått autografer av Chewbacca, C-3PO, Darth Vader, Hellboy, Leatherface och Freddy Kruger på scifi-mässan.

Så jag tänkte att det skulle vara himla kul att få en autograf av författaren Neil Gaiman, när han nu var i Stockholm i veckan för att promota sin senaste roman ”Oceanen vid vägens slut”.

Karln är ett osedvanligt hett villebråd av fans och kulturbransch, och hans schema var tight: samtal på Akademibokhandeln, föredrag på Kulturhuset och teveinspelning av Babel.

Och så signering på science fiction-bokhandeln i Gamla stan. Det kunde såklart vara kul att åka dit och få hans autograf. Jag gillar hans romaner, är charmad av hans barnböcker och älskar hans noveller. Men tidigt flaggades det om att det var risk för en massiv anstorming, så eventet byggdes upp i två delar: kl 10.00 när affären öppnade så skulle man köa sig till en nummerlapp. Kl 16.00 började sen själva signeringen där nummerlapparna skulle användas. Bra tänkt. Risken för fullkomligt kaos var väl överhängande annars.

Men det blev inte lättare för det.

Jag är nog inte van vid det där kulttänket. Har aldrig tältat för en konsert eller köat i dagar för att få premiärbiljetter.

Bokhandeln öppnar som sagt kl 10.00. Kl 09.30, när jag går till tunnelbanan, ser jag ett oroande inlägg på scifi-bokhandelns event-sida på FB: ”kön sträcker sig runt gathörnet, det är femtio stycken hittills”.
När jag anländer till Gamla stan 09.50 börjar jag misstänka att jag kommer få en rätt hög nummerlapp: kön är två gathörn och tre gator lång. Från Västerlånggatan, via Tyska brinken och en bra bit in på Lilla Nygatan.

Kön för att få en nummerlapp till Neil Gaimans signering ringlade från Västerlånggatan…

…runt hörnet och ner längs Tyska brinken…

…och en bra bit in på Lilla Nygatan.

När klockan är 10.07 dyker det upp en kille som jobbar på bokhandeln. De första 150 nummerlapparna är slut, numrerade enligt datumordning från 1 januari till 31 maj. Han börjar dela ut lappar med juni och juli och säger att man gott kan hänga utanför affären eftersom det kanske finns en möjlighet att signeringen går fortare än beräknat. De som får augustilappar kan nog däremot inte räkna med att komma in. Jag har 28 juli.
Jag tänker att ”I’m too old for this shit” och tar tunnelbanan hem. Har inga planer att åka tillbaka för att eventuellt få audiens.

Men sen läser jag på event-sidan på FB att Gaiman är en van signerare. Han klarar enligt eget utsago av 1000 signeringar på en timme. Så jag åker dit i hopp om att kön ska rulla på snabbare än väntat.
Och en och en halv timme efter att signeringen börjat så står jag där framför honom. The rockstar of fantasy. Neil Gaiman.
Och jag är faktiskt en smula starstruck, och får både skaka hans hand och en finfin dedikation (”Believe!”) i mitt ex av ”Amerikanska gudar”.

Jodå, det finns boksigneringar, och så finns det boksigneringar!

 

En bok är en bok är en bok. Eller?

Just nu sitter jag och knåpar ihop låtlistor på Spotify. En låtlista för varje karaktär i Det går bara inte för att vara exakt. Tanken föddes i en taxibil på väg ut till Farsta i november förra året. Jag och min redaktör var på väg till BTJ:s bokhandel där hon skulle presentera vårens bokutgivning från förlaget och jag skulle ge en liten intervju. Man kan ju säga att marknadsföringen började redan där, i november, innan boken ens var tryckt. Visserligen var det ett ganska litet spektakel, med runt 40 bibliotekarier i publiken. Men jag om någon vet att man aldrig ska underskatta en bibliotekaries makt. Många av de roligaste uppdragen jag haft som cirkelledare och skribent har jag fått tack vare dem. Och som ungdomsboksförfattare är man mer beroende av biblioteksinköp och utlåning än vad vuxenförfattarna är. Så naturligtvis sa jag ja direkt då jag blev tillfrågad. Även om det innebar att jag måste stiga upp klockan fem på morgonen för att hinna med flyget till Stockholm. Förlaget stod för alla kostnader, allt jag behövde bidra med var mig själv. För det mesta är det ju så det funkar när det är dags att marknadsföra en bok. Du har boken och du har dig själv, gör något av det.

Men låtlistorna då? Hur kommer de in i det hela? Jo, chauffören som körde visade sig vara en trevlig herre som ställe flera intressanta frågor om bokutgivning när han upptäckte att han hade en bokredaktör och en författare i bilen. Bland annat började vi prata om vad som händer nu när allt mer av bokutgivningen blivit digital. Pappersböcker är inte lika heliga längre, och det finns andra sätt för en författare att synas än i dagspressen. Efter att vi stigit ur taxin fortsatte jag och min redaktör att prata, bland annat om vad man skulle kunna göra med min bok. Det är där låtlistorna kom in. Musik är viktigt för de flesta av karaktärerna i boken och medan jag skrev den lyssnade jag ofta på deras favoritmusik. Tack vare sociala medier är det nu superlätt att sprida detta vidare till andra. Jag lägger bara upp listan på bloggen, och vips kan alla andra också lyssna.

Boken finns i bokhandeln. Extramaterialet finns på bloggen

För marknadsföringen behöver inte längre innebära enbart boken plus författaren. Det kan vara boken plus författaren plus låtlistorna plus något annat. DVD marknadsförs med hjälp av extramaterial. Låtlistorna blir på sätt och vis min boks extramaterial. Något som ger läsaren något mer att ägna sig åt, efter att själva boken är utläst. Jag tror att det passar väldigt bra till just ungdomsböcker som riktar sig till en publik som är vana vid att söka på nätet. En annan sak som jag funderat på att göra är att skriva några mininoveller om karaktärerna i Det går bara inte. Också extramaterial. Bortklippta scener, eller vad man kan kalla det. Något som gör att läsarna söker sig till min blogg och har man väl fått dit dem finns det hur många möjligheter till marknadsföring som helst. För bloggen är förstås också ett marknadsföringsverktyg. Det ska vi inte sticka under stolen med.

Numera finns det ju boktrailers också. Jag skulle gärna pröva på att göra en men mina tekniska kunskaper brister. Det får bli till en annan bok. Till bokmässan kanske jag kan komma på något annat kul att locka med. Tygkassar är en klassiker, liksom tablettaskar. I mina borde det vara saltlakrits, eftersom det är Emelies favoritgodis. Eller varför inte lakrits och hallon, det matchar bokomslaget.

Men innan vi kommer så långt ska jag ha en temakväll på Stadsbiblioteket i Halmstad (det är de där bibliotekarierna igen) där jag ska prata om hur det funkar att ge ut böcker. Det blir kanske en mer indirekt marknadsföring, eftersom det inte officiellt ska handla om Det går bara inte. Samtidigt gör det ju det, jag kan bara prata om bokutgivning ur mitt eget perspektiv. Förhoppningsvis får jag signera lite också. Precis som alla andra tar jag alla chanser jag kan få.

Att signera i en mataffär.

I lördags hade jag boksignering. Inte i en bokaffär eller på ett bibliotek utan i en mataffär. Faktum är att detta är andra gången jag gjort det. Första gången var när Drakhornet släpptes i våras, så det kändes bara naturligt att göra det igen.

Jag tror att man verkligen ska försöka använda sig av sitt lokala sammanhang. Folk blir nästan alltid mycket mer intresserade om det är en författare som bor i samma samhälle som de själva. Det finns, även i vår globaliserade vardag, fortfarande en känsla för det lokala. En slags ”vi”-känsla.

Det lokala är även väldigt bra för att få ut information. ICA var schysta nog att ge mig plats på deras veckoreklamblad och hade lagt upp det på deras Facebook-sida. Dessutom hade jag förmånen att få in en artikel i den lokala tidningen Knivstabyggden, och fick med en notis om det på framsidan. Slutligen åkte jag ner dagen innan med några stora affischer som den mycket hjälpsamma personalen satte upp framför entrén.

När väl dagen kom så lastade jag bilen full med kartonger. Förra gången hade jag nämligen sålt slut långt innan tiden gått ut. Denna gång tänkte jag inte begå samma misstag. Jag tog även med en roll-up som jag haft på bokmässan, som jag tänkte skulle kunna bli en bra backdrop.

Väl på plats hade personalen fixat fram ett bord precis vid ingången i butiken. Så det första folk såg när de kom in på frukt och grönt, var bananerna, apelsinerna, och mig. Jag satt inte ner, utan stod upp, då det var mycket lättare att relatera till folket som gick förbi. Personalen fixade dessutom en grym skylt som hängde precis ovanför huvudet på mig. ”Böckerna 139kr/st eller två för 249kr.” Mycket tydligare än så kunde det inte bli.

Allt detta förarbete gav resultat. Det är enorma mängder människor som passerar genom ett ICA under tre timmar. De flesta slängde mig bara en blick och gick förbi. Vissa hälsade eller nickade, andra ignorerade mig totalt. Men det var tillräckligt många som stannade till och var nyfikna för att jag nästan hela tiden hade att göra.

Jag tror det fanns flera faktorer som hjälpte försäljningen. För det första hade den ju annonserats i både reklamblad och lokaltidning. Så folk var medvetna. För det andra var det ju ganska exakt två veckor innan julafton, och det var en hel del folk som stannade till i jakt på julklappar till barn och barnbarn. Slutligen är det få som kan motstå en rabatt. Så en majoritet som köpte första boken, köpte även tvåan.

Där kom även ett flertal som läst första boken och nu ville köpa tvåan. De hade sett i tidningen att det var dags och passade på när de ändå skulle handla mjölk. Totalt sålde jag 52 böcker på tre timmar. Känner mig väldigt nöjd med det.

Jag tror verkligen på att finnas där folk finns. Jag funderar nu på om jag inte ska skaffa mig ett marknadsstånd på Knivsta marknad till sommaren och kanske även ett på den lokala medeltidsmarknaden. Och vem vet. En dag kanske jag ska testa på en signering i en bokhandel också.

Tillbaka till Kniven

Då var det bestämt. Nästa lördag kommer jag att ha en signering på ICA Kniven, det lokala ICAt här i Knivsta. Jag gjorde det även i våras när Drakhornet släpptes, och den signeringen gick över alla förväntningar. Jag sålde slut på alla böcker inom två av de tre planerade timmarna, så denna gång ska jag bulla upp med massor av reservkartonger.

Det känns som att det inte kan bli mycket bättre. Det är exakt två veckor innan julafton, och förhoppningsvis vimlar det av folk som ännu inte köpt julklappar till sina barn, syskon, vänner, etc. Och vad skulle kunna vara en bättre julklapp än en fantasybok?

Okey, nu kanske jag är lite insnöad i min egen värld. Det finns faktiskt de som skulle bli gladare över, en ask med kroppssmör, bodylotion och sånt där. Något för mig totalt oförståeligt. Men man har ju som sagt olika prioriteringar här i livet. 😉

I vilket fall som helst … (Var var jag någonstans nu då … ja just det) Jag kommer att stå på ICA lördagen den 10:e dec mellan 12.00-15.00 och jag kommer att ha med mig kartonger med både Drakhornet och Skogens hjärta. Om ni har vägarna förbi världsmetropolen Knivsta så kom gärna in och säg hej.

Jag lovar att återkomma med en rapport om hur det gick. Önska mig lycka till.

Förväntningarnas ödsliga vakuum

Just nu går jag i väntans tider. När som helst, antagligen imorgon, kommer ett brev på posten med provtrycket av Skogens hjärta. Det är bara en vecka sedan jag beställde och egentligen är det inte lång tid att vänta. Men efter att ha jobbat så  frenetisk under en så lång period för att få boken klar känns det konstigt när man plötsligt måste vänta. Det är lite som att kastas ut i ett förväntningarnas ödsliga vakuum.

Men jag går egentligen inte sysslolös. Det finns tusen saker att göra på jobbet och med familjen. Jag har även hunnit med lite förlagsarbete. Där finns alltid fakturor och kvitton att bokföra. Sedan är marknadsföringen för Skogens hjärta ständigt pågående. Jag har bland annat kontaktat det lokala ICAt för att åter ordna en signering. Förra gången gick det hur bra som helst, och jag hoppas att det kan gå ännu bättre denna gång då den hamnar mitt i julhandeln.

Varför känner jag mig då så tom? Kanske är det för att projektet nästan är avslutat. För att jag nu, för en tid, måste släppa denna underbara värld och ägna mig åt annat. Om jag hade tid, kraft och energi, så skulle jag nog helst slänga mig direkt in i tredje boken. Men det är inte möjligt. Så istället får jag lära mig tålamod. För nu är tid att andas. Att stanna upp ett ögonblick och njuta av det man åstadkommit.

Jag kan vara ganska dålig på det. Att sitta ner, och se det man har och vara nöjd. Egentligen är det nog inte bara jag som lider av det problemet. Det känns lite som en kulturell farsot, att vi aldrig är nöjda där vi är utan alltid måste blicka framåt. Men denna gång tänker jag trotsa min egen drivande vilja. Jag ska tvinga mig att stanna upp. Kanske är förväntningarnas ödsliga vakuum egentligen en vilans oas.