Min debutsignering

Jag har gjort min första boksignering på bokhandeln Gemet i min hemby Örkelljunga.

Det var fantastiskt roligt att få sitta och sälja böcker ”live”, men jag måste erkänna att jag var riktigt nervös att ingen skulle komma. Som tur var hade bokhandlarna både skyltat och gjort annan reklam för signeringen så det dök upp mycket folk och jag sålde i snitt 1 bok var 3:e minut ;-).

Jag är i grunden ingen försäljare så jag är lite obekväm med att ”snacka in” min ”produkt”, men som tur var fick jag inga besvärliga frågor i stil med ”varför ska jag köpa din bok?”. De som kom hade troligtvis redan innan bestämt sig för att köpa ”Charlotte Hassel” och jag kunde i lugn och ro ägna mig åt att småprata.

 

Jag i skylten.

 

 

Bokhandeln hade gjort i ordning ett jättefint signeringsbord i entrén och vi var tvungna att tömma fönstret på böcker eftersom som många kom.

 

Min releasefest i bilder

Här kommer bildebeivs från min releasefest i helgen.

Som sagt riktade sig den här festen till vänner och familj, dels för att det kändes rätt, dels för att jag inte känner något ”branschfolk” här nere i Skåne. Det var verkligen jättekul att fira boken och spännande att nu en stor del av mina gäster kommer läsa ”Charlotte Hassel”.

En av de märkligaste upplevelserna på festen var att signera mina böcker. Det är ju en speciell känsla som infinner sig när man inser att andra vill läsa det jag skrivit. I början kändes det även konstigt att ”kladda” i böckerna, men det tog bara ett par gånger för mig att få upp farten och sedan kände jag mig som en erfaren signerare ;-).

Det var väldigt roligt att signera böcker!

Glada vänner/bokköpare

Ett femtiotal personer fick plats i denna "lilla" lokal.

Vi skålade naturligtvis i champagne.

Jag uppvaktades med fantastiska blommor, champagne, vin och choklad. Kan det bli bättre?

Första signeringen – succé är väl ordet!

Så har jag haft min första signering. Det gick bättre än vad jag hade vågat hoppas. Signeringen var inte i någon bokaffär, inte ens på ett bibliotek. Istället hade jag fått möjligheten att stå på vårt lokala ICA. Jag tog kontakt med ägaren för lite över en månad sedan, presenterade boken och vad jag skulle vilja göra. Han tycket att det var en kul idé, och gillade dessutom tanken att stötta det lokala författandet.

Personalen var hur trevliga och tillmötesgående som helst. Jag hade med mig några affischer i samma storlek som deras ramar, och fick hjälp med att sätta upp dem både utanför och inuti affären. Jag fick använda deras vanliga presentationsbord, men istället för små minismörgåsar på tandpetare fyllde jag det med böcker.

Jag överdimensionerade rejält med antalet böcker. Tyckte jag. Många gånger har jag hört författare säga saker som ”Ja, man säljer ju inte så mycket på en signering, kanske 2-3 böcker. Men det viktiga är ju inte att sälja just då, utan att träffa folk och visa att man existerar.” Jag tog med mig ungefär tio gånger så mycket. Tänkte att ”Så många säljer jag aldrig.”

Tanken var att jag skulle stå där i fyra timmar. Strax innan tre timmar gått, var böckerna slut. De sålde verkligen som smör i solsken. Det var flera som hade sett artikeln om boken i Knivstabygden bara några dagar tidigare, och dessutom hade ICA varit vänliga och skrivit om det i sin veckoannonsering. Så några kunder kom in, sökte reda på mig med blicken, kom fram och köpte boken. De hade redan bestämt sig. Men de flesta som köpte boken gjorde det för att de fick syn på den (på vägen till bananerna) och blev intresserade.

Det var många föräldrar som köpte den till sina tonåringar, sa de i alla fall. Sedan skrattade de ofta och sa ”Men först ska jag läsa den själv, älskar fantasy.” Men där kom även ett stort antal barn och tonåringar som omedelbart blev intresserade och efter viss bearbetning av sina föräldrar gick de alla därifrån med var sin bok.

Intresset beror helt och hållet på omslaget. Precis som jag hoppats fungerar det väldigt väl gentemot målgruppen. Det väcker en omedelbar nyfikenhet och ser lite lyxigt ut. Man kan ha världens bästa bok, men om omslaget inte gör det rättvisa så väcks heller inget intresse. Jag är så tacksam för allt jobb Morten Ravnbo och Darlene van der Heiden lagt ner på designen. Det var också väldigt kul att ha omslaget uppdraget i 70×100 cm, och se att det fungerar även i det stora formatet.

Nu har jag fått blodad tand. Känner mig väldigt sugen på fler signeringstillfällen. Jag är dock klart medveten om att man inte kan räkna med att det alltid ska gå så här bra. Men det känns som en bra början och det bådar gott inför framtiden.

Kartongerna har anlänt – nu ska de tömmas

Så kom de. Kartongerna från tryckeriet innehållande den första laddningen med Drakhornet. För jag tror inte att det kommer att bli den sista. Det är lite märkligt. Det är ju ändå detta jag drömt om så länge, att få se min egen bok. Nu står de där nere i vardagsrummet i sina kartonger.

Flera har jag redan skickat iväg. Första kartongen börjar bli lite halvfull, och jag tror det kommer att gå fort att tömma resten. Jag ska ju ha dem både till signering och releasefest. Förhoppningsvis tar de slut snabbt, så jag tvingas beställa en ny laddning. Det vore ett kärt problem.

I den närmsta framtiden kommer det att bli väldigt mycket att göra. Dels ska jag ha den där signeringen jag nämnde. Den blir på vårt lokala ICA här i Knivsta, lördagen den 2:a april, kl 11-15.00. Folket på ICA Kniven har varit väldigt tillmötesgående och verkar tycka att det är kul med lite lokal fägring. Så det är något jag ser mycket fram emot. Jag är inte säker på huruvida jag kommer att sälja så mycket böcker. Men det är egentligen inte det viktiga. Det viktiga är att få träffa människor och att de upptäcker att man existerar. Bor du i norra Stockholm eller i Uppsala så ta gärna vägen förbi!

Sedan har vi releasefesten. Har ännu inte riktigt bestämt mig hur jag ska göra. Får återkomma kring det. Men det blir nog något ganska litet. Tror inte jag orkar rodda en stor allmän tillställning. Gör hellre något tillsammans med mina vänner, de som har puffat och uppmuntrat mig hela vägen fram i mål. De är värda något extra.

Kartongerna känns som en utmaning. Nu är boken här. Nu är det på allvar. Nu ska kartongerna tömmas, om det så är det sista jag gör.

Det är uppförsbacke i nedförsbacken

Det är mycket nu. Det spelar ingen roll hur satans glad jag är över alla antagningar, men jag orkar inte. Jag förstår att det kan sticka i ögonen att jag sitter och gnäller nu, då jag för ett år sedan gnällde över att jag inte var i den här sitsen.

Men för att ni ska få en bättre bild över det hela kan jag beskriva från nu i måndags och fram; Jag jobbar heltid, trots att jag har kontorstider jobbar jag ändå till arton varje tisdag. Under veckan har jag jobbat mina dagar samtidigt som jag har förberett för helgens signering. Direkt när jag gick av mitt jobb på fredagen kopplades mitt författarjobb in. Det var att bege sig till det så kallade EM huset för att förbereda. Lördag och söndag jobbar jag till sjutton (nu är vi uppe i sju dagar). Måndag jobbar jag till sexton, sedan tar mitt författarjobb över fram till nitton (signering), tisdag jobba åtta till arton, onsdag åtta till tjugoett, torsdag till sexton och fredag bara till fjorton. Nu är vi uppe i tolv arbetsdagar på raken, och då har jag inte räknat in jobbet med poesiförlaget. Min grymma, ironiska berättelse i poesiform ska nu signeras, packas och skickas.

Hade jag inte haft Thomas, min hjälte, hade jag aldrig stått upprätt under detta år. Det är dagens sanning. I tisdags då jag slutade arton hämtade han mig, satte mig till bords, serverade rotsaksgratäng med en älgskavstopping med Västerbottenost. Idag efter signeringen var jag så slut så jag ville böla. Han såg till att jag åt (eftersom jag började vägra av ren utmattning).

Nu ligger jag här, med kaffe och en chokladbit serverad, datorn på magen. Trött och sliten. Sliten och trött. Var ska jag kapa för att orka fortsätta? Min fasta anställning är inte att äventyra, jobb växer inte på träd som bekant. Dessutom älskar jag mitt jobb. Inga semesterveckor kan jag ta ut nu, behöver alla till sommaren eftersom vi har tre barn också.

Det kanske känns bättre i morgon, men troligtvis inte förrän på fredag.

// Liz

Min första boksignering

Jag skippade Bokmässan och drog på boksignering istället. Jag blev omfrågad om en åtta timmars signeringstid under fredagen och tyckte det lät väldigt länge, men sade givetvis ja. Jag hade nog kunnat sitta åtta timmar till, för det kom folk hela tiden. Butiken tömde sitt Punkpappor-lager och jag fick ta böcker hemifrån (som jag klokt nog hade kånkat med mig) för att alla som ville skulle få möjlighet att köpa boken. Och jag signerade till sista stund. Kul!

Flertalet som kom förbi och hälsade hade redan köpt och läst boken och de var otroligt positiva (tur). Jag hade då aldrig trott att responsen skulle vara på den nivån. Några var väldigt imponerade över hela saken med att skriva en bok, jag kontrade med att jag inte kunde någonting annat (och egentligen knappt det).

Det var övervägande vuxna som hade läst boken, och de allra flesta vuxna som köpte den skulle ha den tillägnad sig själv. Tanken har aldrig slagit mig att det kan finnas ett intresse för vuxna att läsa den. De som läst den talade om både humorn och igenkänningsfaktorn i boken. Och det är klart, jag skulle själv gärna läsa en kapitelbok för barn som jag hade roligt åt.

Mitt i allt stegade Peter Stormare med fru och barn förbi. Jag försökte givetvis få honom att köpa Punkpapporna, men han sa nej, han hade redan köpt boken. Hoppla!

Nästa signering är nu på lördag, söndag och måndag. Hoppas jag får lika trevligt då.

Liz

Kråka på ett papper

Ingenting som händer, påstod jag i mitt förra inlägg. Det var en lögn. Det är massor som händer just nu. Det är prinsessor som gifter sig, olja som fortsätter att forsa ut i havet, favoriter som går bort sig i fotbolls-VM (du glömmer väl inte att lyssna på mina krönikor?), Linus Hallenius som leker Marco van Basten i Superettan och ett hektiskt tempo så här innan midsommar.

Och här sitter jag och funderar över en namnteckning.

Min farsa brukade säga, med ett grekiskt talesätt, att ”din pitt och din signatur ska du passa dig för var du sätter”. Jag vet inte om det verkligen är ett gammalt talesätt eller om det är hämtad ur egen fatabur. Hur som helst låter det mycket bättre på grekiska. ”Pitt” och ”signatur” rimmar, till exempel.

Moralkakan ifråga handlar förstås snarare om kontraktsskrivande än om boksigneringar. Men just det här med signaturen tycks ha en närmast mytologisk status bland författare och andra konstnärliga skapare. Jag minns en gång för mer än tio år sedan då jag stod i kö för att få Lars Winnerbäcks namnteckning kladdat tvärs över en av de bästa låttexterna på skivan – inte för att jag egentligen ville ha signaturen, utan för att det hörde till. (Till protokollet: Jag var nitton. Och Lars Winnerbäck var en helt annan artist då.)

Och det hör ju till. Både musikartister och författare ska ju åka runt och signera sina alster – vare sig någon vill ha den där kråkan eller inte. Jag har läst skräckskildringar av hur förhållandevis välkända författare (som Alex Schulman, som i och för sig inte är mest känd just som författare) åker ut för att signera, men bara möts av tystnad, tomhet och förnedring. Hur författaren åker ut och är stolt över att få signera, fantiserar om en kö av människor och kramp i skrivhanden – men bara möts av ett stort ingenting.

Det är en rätt tung knäck för självförtroendet att sitta i en öde bokhandel i typ Tidaholm i två timmar och ingen kommer. Så tung att vissa påstår att det bara är meningsfullt att åka runt och signera om man heter Jan Guillou.

Å andra sidan: Förlagskollegan Lars Rambe har ägnat de senaste veckorna åt att fara Mälardalen (med mera) runt, med pennan i högsta hugg och en trave av sin senaste deckare Skuggans spel i baksätet. Jag vet inte exakt hur det går för honom, men av twitterrapporterna att döma verkar det gå riktigt bra. Inte Guillou-bra, men han får boken såld. Och bokhandlarna gillar honom. Och så är han trevlig nog att rekommendera sina kollegor för handlarna också!

Innan Gå på djupet kom ut var jag helt säker på att jag inte skulle göra några signeringar. Mitt självförtroende är inte vad det borde vara (se där på en tankemässig rundgång!) och jag skulle inte palla Den Stora Tystnaden vecka efter vecka. Men det verkar ju funka för Lars! Så nu vacklar jag. Är det värt tiden? Är det värt jobbet? Är det någonting som man ska göra, eller är det något som man bara ”borde” göra?

Vad tycker ni kollegor, hangarounds och läsare om signeringar? Gör ni det själva? Varför? När ni köper böcker, vill ni då ha en kråka i den? Är det tufft med en signatur, eller är det bara en meningslös ritual som möjligen har någon poäng när det innebär att man får Träffa En Kändis?

Hit me!

/Marcus

 

PS. Egentligen skulle jag ha skrivit en hyllning till nyligen bortgångne José Saramago på det här stället. Men jag fick skrivkramp så fort jag skulle försöka beskriva vad Baltasar och Blimunda betydde för mig när jag var arton. Så det fick bli något mer trivialt istället. Ledsen för det. (Men nu är du väl nöjd, Nils S?)

 

En underbar dag

Igår hade jag bråkiga fjärilar i magen och imorse var jag så nervös att jag ställde fram smöret, stoppade brödet i brödrosten och sen gick hemifrån. Utan smörgåsar och med smöret framme.

Men när jag väl var i butiken och hade den första signeringsboken framför mig så upplöstes allt det och sen satte dagen av i vild tjurrusning och jag har bara försökt att hänga med!

Jag har fått blommor och grattiskramar från både vilt främmande och nära vänner. En bokhandelskollega kom förbi med en chokladask för, som han sa, ”chokladen verkade vara något jag och Udda hade gemensamt”. Och nog hade han rätt alltid. Och alla har, utan undantag, sagt hur snygg boken är. Jag är så stolt.

notera författarposen, jag kände mig väldigt författerlig

Vid signeringsbordet, medan det fortfarande fanns böcker kvar

Stolt och lite förfärad blev jag också när signeringstiden led mot sitt slut och min chef låter mig veta att vi sålt slut på böckerna. Alla böckerna. Jag visste inte riktigt om det var något jag borde skratta åt, men jag kan tänka mig tråkigare problem att ha. Det kommer ju nya böcker på torsdag. Trots det var det lite jobbigt att säga till de sista besökarna, de som skyndat från jobbet men inte kunde komma tidigare, att boken var slut.

Ja, just idag känner jag mig inte det minsta blygsam. Jag är ödmjuk inför det massiva stöd som folk har visat mig så här långt och jag är alldeles varm i själen av allt beröm jag fått för boken, men blygsam – det är jag inte. Idag var det en bra dag att vara Nene, det är då ett som är säkert. Imorgon åker jag till Göteborg för en liten signering i SF-Bokhandeln där och sen lanseringsfesten för förlaget och förlagets firande av min bok.

När jag tänker på det kommer fjärilarna tillbaka, men det är andra fjärilar, inte lika bråkiga. Jag drar in doften av rosorna jag fick av Bitches United och tänker på alla snälla människor som kom idag. Det ska nog gå bra det också.

Frågor och svar

Jag har de senaste dagarna suttit med en lista på frågor som jag ska besvara för mitt förlags räkning. Det är till Styxx Fantasys hemsida och jag känner ett visst klentroget allvar i att svara på dem. Vill folk verkligen veta något om det här? Om mig?

Hade det rört sig om en av mina favoritförfattare (som förresten tas upp i en av frågorna) så hade jag velat veta allt som det frågas efter och mer, men det är ju favoriterna. Jag menar, vem vill inte veta hur Inger Edelfeldt gör när hon skriver, eller hur John Ajvide Lindqvist hittar inspiration, eller vilken av karaktärerna som är Sarah Waters favorit, eller vilken passage ur sina böcker som Steven Erikson gillar bäst? Jag vet att jag skulle betala stora summor för att få veta vad som ingår i Jim Butchers nya roman och är nyfiken på vad Neil Gaiman tycker är svårt med skrivande och Elizabeth Bear skriver om sitt skrivande på ett öppet och intressant sätt, som inspirerar till att ta upp pennan själv.

Men det är inte det samma som att svara på sånt själv. Jag har gett det mitt bästa försök, och om det är något ni är extra nyfikna på att veta så är det rätt läge att fråga nu. När jag ändå är igång.

Och förresten, har jag sagt att jag fått en signeringsplansch? Den 25:e maj har vi smygsläpp av boken i SF-Bokhandeln i Malmö och den 26:e är jag i Göteborgsbutiken och signerar för hugade, sen släpps boken officiellt den 27:e maj. Det är snart det. Men inte riktigt än, gott om tid kvar att bli nervös på.

/Nene

Mitt liv som soffgästförfattare

Innan jag blev antagen hade jag en dröm: att en bok skulle ge mig möjligheten att resa runt lite. Träffa släkt och vänner som inte bor i Stockholm.

Det skulle gå till såhär, min agent skulle fixa förstaklassbiljetter och hotellrum, som fick tapetseras om med bladguld inför min ankomst. Personalen skulle be mig signera sänggaveln för att höja värdet på rummet. En limo skulle stå på gatan utanför, beredd ifall jag skulle vilja åka någonstans. Det skulle stå snittblommor i fönstret och en påse torkade örter under huvudkudden. Samt en harpspelare i hörnet, beredd att spela mig till sömns efter en hård dag vid signeringsbordet. En personlig guide skulle ta mig från hotellet till evenemangen och sedan tillbaks till hotellet. Därifrån skulle jag sedan kunna besöka släkt och bekanta, om jag så ville.

Men satans verkligheten. Här står jag vid skänken i köket sent om kvällen och kämpar mig igenom SJs hemsida. När behöver jag vara i Örebro, om seminariet börjar kl. 10:00? Vadå vill jag boka specifierad sittplats för ytterligare 46 kronor, varför frågor SJ det? Behövs det? Och tänk om tåget kör på en älg, kanske borde jag satsa på ett tåg tidigare? Åka hemifrån klockan fem, det är väl OK. På morgonen alltså. Och till Lund dagen därpå, kanske kan jag krascha på kompisarnas soffa i Malmö?

Jag har hört talas om att vissa författare kräver tillgång till gym, eller ett hotellrum stort nog för att öva tai-chi i. Jag har varit med om att vissa författare förväntar sig att hotellet ska lägga fram välkylt bubbelvatten, och tvätta och stryka deras kläder varje kväll. Jag har hört talas om författare som kräver att någon puttar in signeringsstolen bakom dem varje gång de ska sätta sig. Men … jag har även läst om att Margaret Atwood uppfann The Long Pen, en maskin som återger hennes pennstreck per distans – hon tröttnade på att att anlända sent och vrålhungrig till främmande hotellrum som inte erbjöd mer än en minibar.

En soffa hos kompisar i Malmö.

Tvättäkta vänner.

Visst var det väl därför jag ville bli författare?