En lördag som gav blodad tand

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Sitter här med en hjärna som är ofantligt trött efter en riktigt rolig bokmässa i lördags.  Som jag berättat innan så är jag ju otroligt introvert vilket innebär att det tar otroligt mycket kraft/energi från mig att vara i stora sociala sammanhang där jag måste vara just social och framåt.

Extroverta personer får istället energi av detta och jag kan ärligt säga att jag ibland önskar att jag kunde vara extrovert istället 🙂

Men tillbaka till mässan 😉 Det var en ny och mycket rolig erfarenhet att vara med som utställare på en bokmässa (jag har ju varit med på Bokmässan i GBG men då var det ju förlaget som roddade allt och jag bara dök upp).
Förväntningarna var höga och efter en seg start så blev det ändå helt okej måste jag säga. Jag sålde hyfsat med böcker, flera var framme och läste och kände på dem, några skulle gå hem och lyssna på den hos Storytel eller Nextory och andra ville bara prata lite skrivande eller säga hej.

Även om jag just nu är helt slutkörd så har jag fått blodad tand och till våren så har jag satt upp som mål att komma ut lite mer på signeringar, författarframträdanden osv. För ag tycker ju att det är hemskt roligt att få prata om skrivandet och mina böcker och jag kan inte hjälpa att blicka lite framåt, till när (ja jag skriver när och inte om eftersom jag gett mig tusan på att jag ska lyckas) man blir kontaktad och tillfrågad (och inte behöver jaga dem själv) av bokmässor, bokhandlare och bibliotek och de vill att man ska komma dit och prata om sitt skrivande.

Jag längtar.

Men tills jag kommit dit i min författarkarriär så får jag fortsätta att ta första steget och hoppas på att så många som möjligt nappar 🙂

Brukar ni gå på bokmässor? Även de lite mindre?
Om ja, varför går ni dit?

20171202_085006

Romance bordet på mässan 🙂 Jag delade plats tillsammans med Sofia Fritzson och Sara Dalengren.

20171202_085109

Min fina bok ❤ Några inslagna för att locka till att köpa julklappar 🙂

20171202_130146

Givetvis passade jag på att lyssna på Simona Ahrnstedt som var där och pratade om sitt skrivande, romance, kvinnohat och sin nya bok.

Romance? Vad är det?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Min blivande bok, Hemligheter små, är en nutida småstads romance. Men vad är egentligen romance?

Trots att romance är en av världens största genrer så är den inte särskilt stor här i Sverige. Jo, läsare finns det men det är ganska få publicerade författare än så länge. Men den börjat att ta fart, mycket tack vare romanceförfattaren Simona Ahrnstedt som verkligen brinner för genren. 2016 kom flera nya svenska romanceböcker och 2017 verkar inte bli sämre.

Romance är genrelitteratur skriven av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor. Tyvärr får den en status i litteraturen därefter, vilket är otroligt synd eftersom det är en sådan banbrytande genre. Jag menar i vilka fler genrer ser vi sådan mångfald och acceptans och där det inte är könet man blir förälskad i utan personen.

I romance ligger fokus alltid på kärleksrelationen och om man plockar bort den blir det inte mycket kvar. Och det måste vara ett emotionellt tillfredställande slut, så att ha ihjäl den ena huvudkaraktär är ett big no no. Storyn får dock, enligt mig, gärna innehålla lite sälta och lite vemod så att det inte blir allt för sockersött. Att karaktärerna får kämpa lite innan de får varandra.

Precis som annan genrelitteratur så finns det en ram och vissa ingredienser som läsaren förväntar sig ska finnas med (att välja att skriva genrelitteratur är lite som att ingå ett kontrakt med läsaren) men utöver det så är det fritt fram för romanceförfattaren att använda sin kreativitet och skriva om precis vad hen vill. Och det finns oändligt många möjligheter att skapa en fantastisk historia, precis som många författare gör.

Och precis som det gör i all genrelitteratur finns det varierande kvalité (rekommenderar verkligen Goodreads om man vill göra lite research på vilka böcker som håller högre kvalité), olika typer av författare och en hel hög med subgenrer. Gillar du vampyrer, varulvar eller zombies? Eller Steampunk? Är det en romance med bdsm inslag som lockar? Eller 1800-talet med dess Grevar och hertigar? Eller varför inte män i kilt? Det finns något för alla helt enkelt!

Så plocka upp en romance nästa gång du inte vet vad du vill läsa, eller varför inte välja en romance som nästa bok att läsa bara för att testa på något nytt. Utmana och ifrågasätt dina egna och samhällets föreställningar om romance medan du får ta del av intriger, spännande karaktärer och passion som får tårna att krulla sig, men framförallt en ny läsarupplevelse.

photogrid_1485111857232

Ett urval av alla Romance böcker som står i bokhyllan här hemma 🙂 Historiska, nutida, paranormal mm. Och förhoppningsvis kommer bokhyllan att fyllas på med fler svenska författare så småningom. Och inte att glömma min egna fina bok 🙂

 

Är förläggarens ord lag?

Debutantbloggläsaren Jennie undrade häromdagen över hur mycket en förläggare styr över böckernas innehåll. Jag frågade några av mina vänner för att få input från flera håll. (Tack kompisarna!)  Så här svarade de:

Amanda Hellberg, författare till bland andra Tistelblomman och Jag väntar under mossan:


Är det vanligt att förläggaren/förlaget har synpunkter som inte  bara gäller detaljer och rena språkmissar utan också på delar av  handlingen, karaktärer osv?

Absolut! Det är precis sånt min förläggare brukar feedbacka efter första manusläsningen. Förslag på händelser som bör komma tidigare eller senare, karaktärers beteenden som skaver. Kan bli ca två till fyra A4-sidor med synpunkter och ta någon månad för mig att skriva om, minst.

Hur har ni ställt er till det i så fall?

Extremt tacksam över det. Obetalbart. Min förläggare har i princip alltid rätt och jag håller med henne och ändrar (och skäms lite för att jag inte tänkte på de där grejerna själv).

Det jag är ute efter är alltså hur mycket förläggaren vanligtvis  lägger sig i och styr slutarbetet med boken? Jag fattar att det är olika från fall till fall men hur var det för er?

Rätt mycket, och det tror jag är vanligt. Att göra ett antaget manus till en bok klar för utgivning är en lång process, manuset går igenom många tvättar, och det är ett grupparbete (med förläggaren, redaktören och mig).
Simona Ahrnstedt, författare till Överenskommelser och Betvingade, hängde på diskussionen:
”Allt det som Amanda sa. Jag skulle säga att det är redaktörens viktigaste uppgift: att ha åsikter om karaktärer, dramaturgin och tempot. Ju fler böcker man skriver och publicerar desto mer införlivar man redaktörens röst dock.
Jag tycker det är härligt att få feedback. En gyllene regel är att redaktören har rätt i 99% av fallen. Och förmdoligen i de sista 1% också. Men det är inte samma sak som att man blir styrd. Själva ARBETET med redigeringen är det ju alltid jag själv som gör.”
Lina Forss, författare till massor men aktuell med Turk och Timotej: en natt:
”Håller med Amanda i allt!”
Och så några ord från två debutantkompisar (vars bilder och presentationer finns  i flikarna ovanför inlägget). (Manne var också på väg att svara men jag sa att det räckte nu, inlägget är megalångt).
Sofia:
Är det vanligt att förläggaren/förlaget har synpunkter som inte bara gäller detaljer och rena språkmissar utan också på delar av handlingen, karaktärer osv?
Många författare längtar efter och älskar när någon duktig kommer in med ny kraft och vill arbeta på manuset men när man skrivt på avtalet så är texten författarens, förlaget har bara rätt att ändra språkliga brister.
Hur har ni ställt er till det i så fall?
”Mina fräknar” var enligt min redaktör Anna Lovind varit ovanligt färdigt. Det blev inga ändringar.
Ulrika:
Är det vanligt att förläggaren/förlaget har synpunkter som inte bara gäller detaljer och rena språkmissar utan också på delar av handlingen, karaktärer osv?
Nej, min förläggare har inte haft några synpunkter överhuvudtaget vad gäller handling etc. Eftersom det är ett väldigt litet förlag har jag haft stort inflytande själv över både text och övrigt.
Hur har ni ställt er till det i så fall?
Rent hypotetiskt hade jag nog gillat att få kommentarer, men inte om jag tvingades att följa ALLA råd, utan om jag fick ta till mig det jag upplevde som relevant.
Ja, det var några ord om förläggare och redaktörer – hoppas du blev klokare Jennie.

Hur mycket tjänar en författare? Låt oss prata pengar.

Har ni sett filmen Om en pojke? Eller läst boken? I den lever Will (spelad av Hugh Grant) gott på royalties från sin pappas enda musikaliska hit Tomtens supersläde. Pengarna flyger in år för år.

Vore inte det fantastiskt? Du gör en insats i dag och belönas regelbundet framöver. Allt medan du lever din dröm, sitter hemma och skriver.

Min kompis Eva pratade med Varg Gyllander på en releasefest för ett tag sedan. Hon är inte alls i branschen och ställde frågor jag själv aldrig hade vågat. Till exempel undrade hon hur många böcker man måste sälja för att kunna leva på sitt skrivande. Runt 20.000 svarade Varg.

Det här gick jag länge och funderade på. Snittåldern för en debuterande författare är 38 år. De flesta är akademiker. Visst kan denna grupp ha helt olika kostnader, lån, storlek på familj att försörja och så vidare men troligtvis är de flesta vana vid- och behöver en stadig inkomst för att vardagen ska gå runt. Och inte minst behöver författare bunkra upp för sämre tider. Få ger ut en bok som säljer bra varje år hela yrkeslivet.

Jag pratade med Simona Ahrnstedt om det här och tillsammans gjorde vi en analys från andra hållet baserad på Varg Gyllanders uppgifter.

Det blev så här:
Om du behöver 20-30.000 netto/månad det året du ger ut en bok, dvs ca 250-350.000 per år så handlar det om ca 500-600 000 brutto. För en inbunden bok kanske en författare får runt 30 kronor. Ja, då behöver du sälja ca 20.000 det året.

För en debutant känns dessa siffror totalt omöjliga. Jag tror att allt över 4000 ex är en ”succé” med debutantmått mätt. Och de flesta författare säljer (här räknar jag in etablerade, välkända) enligt uppgift mellan 5000 och 10.000.

Sedan tillkommer visserligen pocketförsäljningen men den ger mycket mindre pengar.

Men om du tillhör de få lyckligt lottade som lyckas sälja rättigheter till utlandet kanske du klarar dig oavsett.

I en rapport från 2011 konstaterar Förläggareföreningen att 10 procent av titlarna står för 90 procent av försäljningen. Och det som betraktas som smalt är inte längre okända portugisiska poeter, utan också medelstora, etablerade svenska romanförfattare, enligt tidningen Focus.

En liten tröst är, som en bonus på Om en pojke-temat (men mycket mer realistiskt), att författare också får ersättning av biblioteken för utlånade böcker.

När du lånar en bok betalar biblioteket ingenting men staten ger en schablonavgift i biblioteksersättning till upphovsrättsinnehavaren. Priset per boklån ligger 2012 på 1 kr och 35 öre. 2013 höjs ersättningen till 1 kr och 37 öre.

För e-böcker betalar biblioteken själva runt 20 kronor per utlån.
10 kr går till bokförlaget, och Elib som förmedlar boken till biblioteket tar andra halvan. Hur förlaget och författaren delar upp ersättningen är upp till dem själva.

Sammanfattningsvis är det långt från skrivbordet till bankkontot. Det är ytterst få som kan leva ens drägligt på skrivandet.  Men från skrivbordet till drömmen är det bara en tanke.

Sofia
www.sofiahallberg.se

Ps. Länkar om du vill veta mer: Sveriges författarfond – http://svff.se/
Svensk Biblioteksförening – http://www.biblioteksforeningen.org/

Det handlar trots allt ändå om boken

Har ni hört att det har varit bokmässa? 😉

Bokmässan pågår under fyra hektiska dagar men egentligen pågår den nästan året runt. Först laddar man upp inför den, sedan eftersnackar man. Hur man upplever en bokmässa är väldigt olika, det har vi sett i olika bloggar dagarna omkring mässan. Jag tänker att bokmässan är som köttfärssås – alla har sitt eget recept … Typ.

Magi hos Amanda Hellberg.
Good enough hos Simona Ahrnstedt.
Så mycket bättre hos Susanne Boll.
Någon i allmänhet hos Anne Liljeroth.
Sköna möten hos Lina Forss.
Egoboost hos Johanna Lindbäck.
Den allra första fantastiska gången hos Trying to follow my dreams.
Om att inte vara där hos Bodil Sjöström.
Och lite komplicerat hos mig.
Med flera men nu orkar jag faktiskt inte länka mer. (Vet ni hur lång tid det tar?!)

Hur man än upplever mässan så är den en fantastisk möjlighet att träffa sina branschkollegor. Det blir många samtal och möten och vi som alla vill vara unika har ungefär samma problem. Så här skriver till exempel Sandra Gustafsson:

”Jag har minglat, ätit mat med och pratat med olika författare under mässan.
Det blir ju så.
Gemensamt för 80% av samtalen gick ut på att inte vara nöjd med sitt förlag.
Inte vara nöjd med PR-avdelningen.
Inte vara nöjd med uppmärksamheten; det är för mycket, det är för lite.
Inget konstigt med det, vi är olika till vardags också, alla tycker inte om att vara i centrum och synas hela tiden. En del vill synas mer, men får inte.
Och det är något jag verkligen inte kan förstå: om man som bokförlag väljer att skriva ett kontrakt med en författare, lägger ut pengar på att trycka boken – varför gör man inte allt för att boken ska synas? Säljas? Prånglas ut?
Vet ni hur många författare som går omkring på mässan och undrar vad som hände?
Funderar över vad som blev fel, varför förlaget inte uppfyller sin del av kontraktet?
Varför tar man inte som bokförlag ansvar för sitt eget projekt?”

Sandra Gustafsson är en av de klokaste jag känner och hon har här sammanfattat det jag också noterade under mässan – missnöjdheten med förlagen. Många är hyfsat nöjda med sitt förlag men de allra flesta har något de önskar skulle fungera bättre. Eller som en författare sa över ett glas i Gothiabaren: ”Det är författarens förbannade rättighet att vara missnöjd!”

Detta kan tyckas vara otacksamt men faktum är att en författare väldigt ofta sliter i ensamhet. Man skriver. Man filar. Man tvivlar. Till slut är boken klar och någon annan tar vid. Då vill man ju att det ska bli bra. Man vill att boken, som har kostat nattsömn, tårar, oro och väldigt mycket tid, ska få den plats i världen den förtjänar. Och det får den inte alltid. För någon annan äger den. Någon annan väljer ut, väljer bort och bestämmer. Och det är klart att det kan göra ont. Det är klart att man kan bli missnöjd. Ledsen. Frustrerad. Eller som Veronica Maggio sjunger: ”Aldrig nöjd.”

En insiktsfull rapport om förlagsbranschen skriven av Adam Svanell, publicerad i Fokus.

Samtalet som jag och några författarkollegor hade i baren på Gothia avslutades i alla fall med några kloka ord. ”I slutänden handlar det ändå bara om att skriva en riktigt bra bok.”

På något sätt hoppas vi fortfarande att det är så. Trots allt.

 

Det otacksamma med att skriva en bok

I helgen låg jag nerbäddad med feber och förkylningen från … ja, vem vet? Förutom det otroligt trista att jag missade Debutantbloggens picknick så var det på ett sätt bra, det gav mig tid att läsa min vän Simona Ahrnstedts nyutkomna och alldeles fantastiska bok Betvingade.


Jag har väntat länge på den här boken. Faktiskt sedan hennes första inte ens hade kommit ut ännu. Jag läste Överenskommelser när den var i manusform, och blev helt fast.  Och sedan dess har jag väntat på nästa bok.

Simona skriver historisk romance. Jag har tidigare i den här bloggen berättat om hur noga Simona är med sin research. Och skriver man historisk romance krävs mycket research.

Det här är en av sakerna jag verkligen uppskattar när jag läser Simonas böcker, inblicken jag får i en annan tid. Påminnelser om hur mycket lättare det mesta är nuförtiden, om man tänker på hushållsarbete, transporter och hälsovård. Till exempel. Sedan finns det annat som säkert var mycket enklare på t.ex. 1300-talet än nu.

Men nu spårar jag ur. Jag ska prata om otacksamhet.

Eftersom Simona och jag är nära vänner vet jag hur mycket jobb, tid och möda hon har lagt ner på sin senaste bok. Jag vet att hon har kämpat och att det många gånger har varit riktigt jobbigt pga saker Simona inte har kunnat styra över. Kort sagt – det har tagit tid.

Jag började läsa Betvingade på fredagskvällen men orkade inte så långt eftersom jag hade hög feber. Jag fortsatte på lördagen och framåt eftermiddagen var jag klar.

Jahapp liksom. Simona har slitit i hur många timmar som helst (ingen vill räkna ut exakt hur många) och jag läser klart på cirka … tja … vad ska jag klämma i med? Sex timmar? Sju, max. Även om jag älskade boken, inte ville att den skulle ta slut och försökte sakta ner, stanna upp så tog den oundvikligen slut. Så otroligt otacksamt.

Som om inte det räcker med att folk bara slukar boken och är klara på kortare tid än det tog att skriva synopsis så uteblir ofta önskade reaktioner. Man själv känner att det är dags att bli hyllad, älskad och tänker att ”alla” kommer att ringa – om detta bloggade Manne häromdagen. Otroligt bra beskrivet. Återigen, så otacksamt detta att vara författare.

Jag säger som Tomas Bannerhed: Man måste nog vara ofrisk för att vara författare. (Fritt citerat från författarkväll på Halmstads bibliotek i somras).

Men vet ni? Det finns en sak som hjälper upp den här känslan. Det är läsarreaktionerna. Mailen och kommentarerna man får. Få ta del av hur folk har känt igen sig. Blivit berörda. Gråtit. Skrattat. Njutit. Mått dåligt. Det är då man inser att tiden man har tillbringat framför datorn inte går att mäta. Och även om det bara tar ett fåtal timmar att läsa ut en bok så kan en bok finnas med läsaren i all evighet. Om det är rätt bok. Och rätt läsare. Rätt coolt. Och en riktigt bra anledning att nöta ut en dator och en stol till.

/Pernilla

PS. Ikväll kan man träffa mig på Dieselverkstadens bibliotek.

Att ta hjälp och att undvika fallgropar

Att vara författare är ett ensamt jobb säger de. Och det stämmer ju förstås. Dock – det innebär inte att författare är eremiter, många är tvärtom väldigt sociala och tar alla chanser att ses i olika sammanhang. Författarluncher, frukostar, releasemingel och så vidare. Åker på skrivarhelger, veckor eller bara sitter tillsammans en dag. En del drar det ännu längre och jobbar i gemensamma projekt.

Det är inte bara själva skrivandet som är ensamt, hantverket och tankarna om ens manus kan också vara svåra att dela med andra. Ibland för att det är för diffust, känns för privat. Ibland för att omgivningen inte är intresserad av den påhittade världen man sitter och tycker är så viktig.

Det är då man behöver sina kollegor. Sin flock. Det går faktiskt ta hjälp om man behöver. Amanda Hellberg har i sin blogg berättat att hon gjorde det med sin senaste roman. Jag vet flera andra etablerade författare som regelbundet ses i olika konstellationer och hjälper varandra på traven. Jag  gjorde det i lördags. Jag träffade min kära vän och kollega Simona Ahrnstedt och hon gav mig synpunkter på mitt synopsis. ”Lite mer sånt, ta bort det där, och kan man inte tänka så här?” Aldrig att hon skulle säga hur min bok ska skrivas eller vad som borde hända, mer frågor för att få mig att fundera på en del saker. Nyttigt som sjutton.

Det är dock inte bara det där att ta hjälp eller få input. Det är läskigt och i början är det mer än läskigt. När min andra vän och kollega Susanne Boll på ett tidigt stadium i vår vänskap utmanade mig att vi skulle byta manus med varandra, då höll jag nästan på att dö av skam. Hu, skulle hon läsa?! Men så bestämde jag mig för att våga och vilken pepp det var! Jag började inse att det där med att skriva bok faktiskt var lite mer grupparbete än jag först trodde. Och roligare än de grupparbeten jag utsattes för i skolan. Plötsligt hade jag någon att bolla med. Att få prata om mitt manus med någon – vilken lyx!

Om man inte har någon som man vågar anförtro sitt manus till då? Om man hellre dör än visar någon man känner det man har skrivit? Om man bara helt enkelt vill ha sitt skrivande i fred, men ändå få någon slags input? Ja, då kan man anlita en lektör. Det har jag också gjort. Jag har anlitat eminenta Jenny Bäfving men det finns många andra. Ann Ljungberg och Johanna Wistrand , för att nämna några.

Författarcentrum erbjuder också lektörstjänst och en av deras lektörer har sammanställt en lista med de tio vanligaste fallgroparna i ett manus. Den kan man också ta till hjälp.

 

 

 

Att ge ut sin andra bok. Ett inlägg av Simona Ahrnstedt

Hela texten nedan är hämtad, kopierad rakt av, från Simona Ahrnstedts hemsida. Jag tyckte den var så bra att jag ville dela med mig av den.
Hoppas ni har en bra helg. Trevlig läsning!
Sofia

“Kan du inte berätta mer om skillnaden i känslorna vid den första respektive den andra bokutgivningen? Det skulle vara intressant.”

Jag lovade en läsare för länge sedan att skriva om skillnaden mellan hur det känns att ge ut sin första respektive sin andra bok.

Nu är ju inte min andra bok (Betvingade) ute ännu, men jag har i alla fall landat en smula i det tomrum som uppstår mellan att ett färdigkorrat manus försvinner iväg till tryck och att en färdig bok finns ute i handeln.

Det är en del som skiljer sig från att skriva/ge ut sin debutroman och att skriva/ge ut sin tvåa och det här får bli min personliga betraktelse, för det skiljer förstås från författare till författare.

Att bli antagen.
Der andra manuset måste först och främst (skrivas förstås) bli antaget.
Det sker inte per automatik tvärtemot vad många tror. Jag hade skrivit två (halvfärdiga) manus som jag erbjöd mitt förlag. Förlaget ville mest ha det ena och vi enades om att det var det jag skulle satsa på. Vi skrev kontrakt på den historiska kärleksroman som nu heter Betvingade. Manuset var då väldigt ofärdigt och det kom att skrivas om många, många (mångamångamånga) gånger.

Därmed hade jag mitt andra bokkontrakt.
Och det var sweet.
Känslan var ungefär lika magisk som att bli antagen första gången.
Där någonstans är man oövervinnerlig.
Man är En Riktig Författare.

Sedan kommer tvivlen
Tänk om jag är en bluff?
Tänk om de som gillade min första bok kommer hata den andra?
Tänk om jag bara har en enda bok i mig?

Siffrorna talar emot en
Av dem som debuterar skönlitterärt är det bara cirka hälften som kommer med en tvåa.
Och bara ungefär en tredjedel som kommer med en trea.
Det stora flertalet som lyckas skriva fler än en bok är deckarförfattare.

Skrivandet var både svårare (herregud, är det verkligen så här svårt att skriva? borde jag inte kunna det här?) och lättare. Under redigeringen av Överenskommelser lärde jag mig så ohyggligt mycket användbart som det bara var att använda rakt av.
Längd på kapitel.
Att variera inledningar på kapitel.
Att inte överanvända vissa ord.
Dramaturgi.
Ett stadigt grepp om perspektivet.
Att var tydlig.
Att våga lita på läsaren.
(och hur sexscenerna ska byggas upp så att redaktören inte tar bort hälften av dem, hah hah)
Etc etc.

I mitt fall drabbades jag av en privat katastrof mitt i processen. Ett tag – under några månader – var jag inte säker på om jag skulle klara av att ro det hela i land. Att skriva handlar ju om att vistas inne i sitt eget huvud, inne bland sina egna tankar och där inne gjorde det så ONT att vara. Om min första bok alltid kommer att förknippas med upptäckarglädje och ett författarskap i vardande så kommer min andra bok att för alltid vara förknippad med den värsta tiden i mitt liv. Vissa kapitel fick jag ta bort för de blev bara för mörka. Minns ångesten när jag var tvungen att berätta för förlaget att vi måste skjuta upp utgivningen. Minns också förståelsen och empatin och stödet.

Och sedan kom skrivglädjen tillbaka.
Tack och lov.
Nu när jag påbörjat (och skrivit kontrakt på) en tredje bok är skrivglädjen starkare än någonsin.

(Oss emellan känner jag mig som Nicole Kidman. Ni vet. Hon vars karriär tog fart när hon skilde sig från Tom Cruise.)

Det svåraste med den andra boken var dock att skrivandet nu drevs av det faktum att någon väntade på det jag skrev. Jag skrev inte bara av lust utan även av plikt. Det visade sig vara oväntat förlamande att ha ett förlag som stod på standby för att läsa. Det var förstås roligt. Men också mer skrämmande än jag räknat med. På något sätt hade jag trott att det bara skulle vara kul och lätt och härligt.

Well.
Nu vet jag bättre.

Väntan
För mig har det också varit skillnad i att väntandet inte varit så centralt den här gången.
Nu till exempel, medan jag väntar på att boken ska finnas i handeln, så pysslar jag med min tredje roman och tänker inte så mycket på tvåan. (Gissa om jag LJUGER nu. På kvällarna, när det bara är jag och tankarna, då är jag så NERVÖS att jag är spattig. Men på dagarna kan jag pilla med mitt nya manus och vara glad här och nu och allt sånt där normalt.)

Hur det kommer att kännas när boken når handeln och folk börjar läsa?

Vi kan säga så här.
I mitt andra jobb, som psykolog, så jobbar jag inte sällan med självkänsla.
Vi pratar då om prestationsbaserad självkänsla i mitt terapirum, att koppla sitt värde till en prestation och därmed blir sårbar för att lyckas/misslyckas.
En mer funktionell självkänsla är att koppla hur man tänker kring sig själv till processen, utan att värdera resultatet.
En process bara är, den är varken lyckad eller misslyckad, den kan man lära sig saker av, den kan man glädjas åt.

Så jag försöker fokusera på vad jag lärt mig av att skriva Betvingade och på vad jag kommer att lära mig av mottagandet.
Med betoning på försöker.

Idag i Debutantbloggen

Så skulle jag ha bloggat om en väldigt intressant artikel jag läste i fredags. Jag brukar blogga om saker direkt men eftersom måndagar är min bloggdag så tänkte jag att jag väntar. Som en tålmodig person skulle ha gjort. En sådan jag inte är.

Så kom lördag och hela dagen tänkte jag skriva mitt fantastiska inlägg. Jag hann inte, det fanns så mycket annat att göra. Framförallt skrev jag i tre timmar. på mitt manus. The bliss – det var flow och det bara flödade ord och meningar. Jag kunde nästan inte slita mig.

Så kom söndag och redan på morgonen möttes jag på Facebook av att min vän och kollega Simona Ahrnstedt hade delat en länk. Just precis den jag tänkte skriva om. Ja ja, jag kan väl blogga om den ändå – tänkte jag.

Och en kort stund därefter dök det upp ett inlägg här i Debutantbloggen. Av min eminenta vän och kollega Manne Fagerlind.

Ja. Och kort därefter såg jag att Simona hade bloggat om länken också. De verkade ha bloggat exakt samtidigt.

Från början kom den från Multimanus på twitter.

Så summa summarum. Ni går miste om mitt fina inlägg om den här artikeln eftersom allt redan har sagts. Jag har lärt mig att man inte ska vänta och det där  internet – det är bra att sprida grejor på.

Jo, förresten! En sak har jag att tillägga. Jag citerar Lee Child ur artikeln:

“For me the end of a book is just as exciting as it is for a reader.”

Väldigt klokt sagt. Jag befinner mig lite där just nu jag också. Jag är halvvägs i mitt manus och har några håll jag funderar på om vi ska ta. Det gör att jag går och grunnar mycket på just precis det där. ”Hur kommer det att sluta? Kommer de att få varandra?” Varje gång jag går och sätter mig för att skriva känner jag mig lika nyfiken. Det är som att läsa en bladvändare, fast tvärtom. Eh …

Jag avslutar det här högst intressanta blogginlägget nu.

/Pernilla

 

Mer om Mannes release

Simona kan man alltid lita på. Kika in hos henne för rapport från gårdagen.

Kan dock inte låta bli att stjäla några fina bilder i alla fall:

 Ett gäng glada författare. Från vänster till höger: Sofia Hallberg, Simona Ahrnstedt, Manne Fagerlind, Susanne Boll, Varg Gyllander, Pernilla Alm och Magnus Zaar.

Får inte till texten under de följande bilderna men de är rätt självförklarande ändå. Simona med Mannes bebis och sedan ett urval av Mannes presenter.

Den här processen med att skriva en bok

Lina Arvidsson redigerar. Och våndas.

Åsa Hellberg beskriver sin process.

Simona Ahrnstedt har proffsiga hjälpmedel.

Johanna Lindbäck läser, och skriver bättre.

Jenny Bäfving utvecklar det här med att stryka och skriva om.

 

Jag tycker att det är underbart att jag med några klick kan få dela ångesten, glädjen och frustrationen hos andra som skriver. Och få goda råd på vägen. Att skriva är ensamt men ändå ett grupparbete. Fantastiskt!

Vem behöver Yoda?

Varje gång jag hör om någon som har en författare som mentor blir jag avundsjuk. Varför har inte jag någon inom bokbranschen som rådgivare?, tänker jag buttert. Men sanningen att säga har jag ju aldrig frågat någon om de vill bli min mentor och ärligt talat vet jag inte ens om det hade varit en bra lösning för mig.

Min skrivprocess är mycket privat, jag vill absolut inte visa en endaste mening för någon innan jag känner att ett manus är någorlunda färdigt och när jag väl är där har jag redan personer jag litar på som läser.

Men kanske finns det andra uppgifter för en mentor? Att peppa och ge stöd, att komma med generella tips och bidra med kontakter? En sådan mentor hade jag gärna haft och när jag tänker efter har jag kanske redan det.

Under min väg mot utgivningen har nämligen ett flertal vänliga själar engagerat sig i min skrivdröm utan att jag bett om det. Författaren Katerina Janouch har uppmärksammat mig på sin blogg, Anders Jacobsson har skrivit en uppmuntrande kommentar på Fridas författardrömmar, Camilla Läckberg och Malin Persson Giolito har peppat och kommit med tips och Simona Ahrnstedt och Pernilla Alm har delat med sig av sina debutantvåndor. Många av dessa har även fått utstå mer eller mindre besvärliga frågor från mig som de snällt svarat på 😉 och deras input har betytt otroligt mycket.

En klassisk läromästare-lärjunge-relation kanske inte nödvändigtvis är att sträva efter? Idag är det ju relativt lätt att komma i kontakt med människor man beundrar via sociala nätverk så varför inte våga fråga? Släng iväg ett mail, en tweet eller en bloggkommentar. Det värsta som kan hända är trots allt bara att de inte har tid att svara.

 

Meddelande från hängmattan

Förra veckan påstod jag att jag inte skulle vara på internet under semestern, annat än i undantagsfall för att besöka väsentliga webbsidor som SMHI och liknande. Och nu har jag bloggat igen! Ljög jag?

Nix. Bloggen har en finurlig liten funktion för att schemalägga uppdateringar. Den här bloggposten skrev jag alltså för ganska länge sen. Se den som ett slags förinspelat hängmattemeddelande.

För det är där jag är nu, i den proverbiala hängmattan, med en trave böcker bredvid mig som jag läser enbart för nöjes skull och helt utan tanke på författarskap och andra vardagsbekymmer. Min kristallkula är lite repig och trött efter att ha förutspått fotbolls-VM, så jag vet inte exakt vad jag läser just när du läser det här. Men det här var de böcker jag tog med mig:

  • Den siste greken av Aris Fioretos
  • The end of Mr Y av Scarlett Thomas
  • Udda verklighet av Nene Ormes
  • Skuggans spel av Lars Rambe
  • Sommarljus av Jón Kalman Stefánsson
  • Överenskommelser av Simona Ahrnstedt
  • Dokument rörande spelaren Rubashov av Carl-Johan Vallgren

Så. Det är rätt mycket att hinna med på tre veckor, så du förstår säkert att jag avverkar en del hängmattetid! Hoppas att du också har en trevlig semester!

/Marcus