Vad hände med den sjuka författaren?

img_2209

Fotograf: Henrik Berglund

Ni som följer mig vet att jag varit riktigt sjuk och det startade i somras. Först kom värken smygande. Jag trodde länge att jag hade drabbats av kontorssjukan med det roliga namnet dead butt syndrome. Att jag jobbat mig sjuk med för många timmar framför datorn under våren och att det var därför jag hade ont i baken och i handlederna.

Att jag jobbat för hårt med att försöka nå min dröm att bli författare.

Sen rasade sjukdomen. Jag låg sammanlagt tre veckor på sjukhus med feber, värk i hela kroppen och en galopperande sänka. Den var så hög att till och med min luttrade bror som är en mycket rutinerad akutläkare höjde på ögonbrynen.

Jag kunde inte gå. Och ingen läkare visste vad det var. Var det sviterna efter yersinia? SLE? Chrons sjukdom? Sjukdomsnamn jag aldrig tidigare hade hört och blev livrädd av att googla. Att vara i limbo och inte veta är jobbigt.

Men nu har jag äntligen fått en preliminär diagnos. Det verkar vara en inflammatorisk reumatisk sjukdom. Även om det gör ont att vara sjuk vet jag att det inte är livsfarligt nu. Hoppet är tillbaka! Jag har fått medicin och jag har så smått börjat arbeta som författare igen. Jag ger inte upp.

I slutet av veckan kommer jag att träffa de andra debutantbloggarna Veronica, Mia, Helena och Emelie på Bokmässan i Göteborg. Det ska bli jättetrevligt. Och om du ser en haltande debutant på mässan, då är det jag! Kom gärna fram och säg hej.

Ha en fin vecka!

En sjuk författare

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

Jag har varit ordentligt sjuk sen i slutet av juli. Legat på sjukhus med en obegriplig inflammation i kroppen. Det har vänt upp och ner på min och min familjs tillvaro. Och det är därför jag inte har bloggat de senaste veckorna.

Jag har ännu inte riktigt kunnat ta in hur illa det har varit. En vän har besökt mig på sjukhuset flera gånger för att hålla mig sällskap. Hon sa: ”Du är en seg typ.”

Det peppade mig. För när du inte kan gå upp ur sängen utan hjälp, tar dig fram med rullator, har hög feber och läkarna inte vet vad det är för fel på dig, behöver du nån som säger att du klarar det. När det till och med gör ont att få en kram.

Jag är nog en seg typ. Det är nog de flesta som ger sig på uppgiften att skriva en bok. Jag ger inte upp. Jag tar ett djupt andetag vid varje nålstick. Jag dricker medicin som smakar gammal karpdamm. För jag vill ut på andra sidan. Skriva manus med mina nyfunna kollegor, leva life och se min yngsta son börja skolan.

Jag minns hur det var att börja första klass. Pyttan och jag sprang in i klassrummet före alla andra. Så otroligt sugna på att lära oss läsa, skriva och ha roliga timmen! Vi blev tillsagda av fröken. Backade och väntade på vår tur. Sen in igen.

Lusten att vilja ut på andra sidan och att vilja skriva är konstant. Den gör mig seg. Jag har så många projekt som bubblar i mig. Men som läkaren sa: ”Det finns inget du kan göra för att påskynda den här processen. Vila och var med din familj.”

Jag är hemma nu.

I oktober debuterar jag som författare. Jag kan inte påskynda processen med min återhämtning, men hoppas så klart att jag är mycket bättre då. Att jag kan skåla med familj, vänner och förläggare – ja, alla som har trott på mig – och springa ut på andra sidan!

Ha en fin vecka!

Ps. Tack bästa Arianna Bommarco för att du skrivit på Debutantbloggen i mitt ställe! Tack debutantbloggarna som har råddat. Och tack vänner, familj och uppdragsgivare för ert stöd. Jag fortsätter nu att skriva blogg på måndagar.