Oskar tackar för sig

Detta blir mitt sista inlägg på Debutantbloggen. Det känns märkligt att skriva de orden. Under ett års tid har debutantbloggen varit en integrerad del av mitt liv. Det är här som jag fått dela med mig av glädjeämnen och svårigheter, fått diskutera skrivandets hantverk, förlagsvärlden och den digitala revolutionen (som inte riktigt anlänt ännu.) Men viktigast av allt, det är här jag har fått möta en riktigt skön gemenskap och fått många goda vänner.

För ett år sedan anade jag inte hur mycket det skulle komma att betyda för mig. Inte heller anade jag hur roligt det skulle bli, eller hur tufft det kunde vara vissa perioder. Det är inte alltid man har inspiration att skriva. Ändå har vi under hela året haft som mål att hålla bloggen uppdaterad. Att skriva artiklar som kommer från hjärtat, och inte bara klämma ut något. Enbart ni, våra läsare kan säga om vi lyckats eller inte i den målsättningen.

När jag tittar tillbaka på året väcks många minnen till liv. Nästan det första som hände var att jag publicerade en artikelserie om huruvida det verkligen är okey att publicera själv. Kommentarerna (och besökarantalet) formligen exploderade.

Det var fascinerande, och lite skrämmande. För vid det tillfället hade jag ännu ingen aning om hur det skulle gå. Jag visste inte om Drakhornet skulle bli en flip eller flopp. Det enda jag hade var en plan, och en tro på mitt eget material.

Samtidigt visste jag att jag var tvungen att ta saker i egna händer. Jag hade försökt pressa mig genom förlagens nyckelhål och misslyckats. Nu var något tvunget att hända, eller så skulle något dö inom mig. Min text behövde komma ut bland människor för att kunna leva. Orden behövde andas.

Det var några bävande månader, innan jag såg vart det barkade hän. Nu är jag så oändligt glad över den väg jag valt. Idag, ett år senare, har jag två böcker ute. Den första har sålt så pass bra att den betalat sig själv, och den andra drog in hela sin tryckkostnad på bara två veckor.

Det innebär att jag just nu lever i den bästa av världar. Jag behöver inte längre skriva, osäker på huruvida mina ord, mina världar, kommer att delas av andra. Det finns nu uppbyggda strukturer för att sprida orden, och en läsekrets som faktiskt med stor entusiasm ser fram mot nästa boksläp. (Det är fortfarande en väldigt skum känsla. Jag hade inte riktigt räknat med att få ”fans.”)

Det har varit grymt mycket arbete. Men jag har fått tillbaka hundrafalt. Jag har insett att det faktiskt är möjligt att sträcka sig efter sina drömmar och nå dem. De kan verka omöjligt avlägsna, men genom att sätta upp mål och sedan ta konkreta steg  så når man horisonten till slut.

Därför är det med stor glädje som jag nu får tacka för mig. Det ska bli spännande att följa våra efterträdare under 2012 och se hur de griper sig an sitt debutår. Jag önskar dem all lycka i allt de företar sig.

Men jag lämnar inte internet helt och hållet. Jag har fortfarande kvar min privata blogg Munins Skärvor, samt förlagsbloggen på Fafner Förlag. Kanske kan jag till och med börja skriva på Fafner på allvar nu. Hittills har jag nästan bara använt den för att lägga upp Drakhornet som podcast. Kanske är det där jag ska publicera mina sporadiska inlägg om författandet och förlagslivet. Vi får se …

Slutligen vill jag rikta det största av alla tack till mina fina kollegor Frida och Annelie, samt våra underbara läsare. Det är ni som gör Debutantbloggen till vad det är. Kram!

Alla kapitel, inlästa och uppladdade

För bara någon minut sedan tankade jag upp det sista kapitlet av Drakhornets podcast. Det känns både väldigt skönt, men också märkligt tomt. Varje vecka i över tio månaders tid har jag spelat in ett kapitel av Drakhornet, och lagt upp gratis på internet. Varje fredag kl 01.00 på natten har de publicerats. Sista delen publiceras nu på fredag den 30:e.

Vad jag vet är jag först i Sverige med att lägga upp min bok som gratis podradio. Det finns andra som lagt upp ljudböcker gratis på nätet, men då är det ofta som mp3er som man måste gå in på en viss hemsida för att tanka ner. Det fantastiska med podradio är att vem som helst som har en podcastclient, som t.ex. iTunes superenkelt kan prenumerera på en podcast och få ner den i sin iPod, iPhone, mp3-spelare, etc.

Det började som ett experiment. Jag ville dela med mig av den värld och de karaktärer som doldes inuti Drakhornet. Jag ville se om det gick att få spridning genom podradioformatet. Förhoppningen var självklart också att folk skulle tycka att det var så spännande att de sedan gick och köpte böckerna.

Hittills har de 44 avsnitten haft ungefär 15 000 nedladdningar. Det innebär i snitt 360 personer per avsnitt. Men siffrorna är inte säkra. För det första kan det vara samma person som har tankat ner flera gånger, och för det andra är det inte säkert att folk verkligen lyssnar, bara för att de prenumererar. Enligt mer sansade beräkningar tror jag mig har ungefär 200 trofasta lyssnare som tankar ner det nya avsnittet varje vecka.

Detta inlägg är egentligen ett stort tack till ni 200. Tack för att ni vecka efter vecka följt med på äventyr till Kilsbergen, till dimhöljda skogar och trollens grottor. Det är för er jag regelbundet läst in ett nytt kapitel. En del av er har hört av sig med feedback. Det är jag oändligt glad över, för det har hjälpt mig att göra podcasten bättre. Men även ni som inte syns på något annat vis än att statistikmätaren tickar på ytterligare ett nummer har betytt mycket.

Det är flera som frågat om jag även kommer att läsa in Skogens hjärta som podradio. Svaret på det blir nog tyvärr nej. Jag har varken tid eller ork att läsa in en bok till. I alla fall inte för tillfället. Det är ett enormt arbete, många fler arbetstimmar än jag först anade. Och även om det samtidigt är roligt, så finns det för tillfället inte energi till det.

Men för de lyssnare som har lässvårigheter finns det en annan möjlighet. I förra veckan fick jag mail från TPB att de kommer att göra både talbok och punktskriftsbok även av Skogens hjärta. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, men det kommer antagligen vara klart någon gång under vårterminen.

Även om jag själv nu ska ta en liten paus så tror jag stenhårt på podradio som format. Jag hoppas verkligen att det kommer släppas många fler böcker som podradio. Det är ett väldigt smidigt format att arbeta med, och det vore jättekul om vi kunde få en explosion av gratis ljudböcker  i det här landet. Om du är nyfiken på hur du gör din egen podcast så har jag skrivit om det här.

Lycka till! Och allt gott.

Att signera i en mataffär.

I lördags hade jag boksignering. Inte i en bokaffär eller på ett bibliotek utan i en mataffär. Faktum är att detta är andra gången jag gjort det. Första gången var när Drakhornet släpptes i våras, så det kändes bara naturligt att göra det igen.

Jag tror att man verkligen ska försöka använda sig av sitt lokala sammanhang. Folk blir nästan alltid mycket mer intresserade om det är en författare som bor i samma samhälle som de själva. Det finns, även i vår globaliserade vardag, fortfarande en känsla för det lokala. En slags ”vi”-känsla.

Det lokala är även väldigt bra för att få ut information. ICA var schysta nog att ge mig plats på deras veckoreklamblad och hade lagt upp det på deras Facebook-sida. Dessutom hade jag förmånen att få in en artikel i den lokala tidningen Knivstabyggden, och fick med en notis om det på framsidan. Slutligen åkte jag ner dagen innan med några stora affischer som den mycket hjälpsamma personalen satte upp framför entrén.

När väl dagen kom så lastade jag bilen full med kartonger. Förra gången hade jag nämligen sålt slut långt innan tiden gått ut. Denna gång tänkte jag inte begå samma misstag. Jag tog även med en roll-up som jag haft på bokmässan, som jag tänkte skulle kunna bli en bra backdrop.

Väl på plats hade personalen fixat fram ett bord precis vid ingången i butiken. Så det första folk såg när de kom in på frukt och grönt, var bananerna, apelsinerna, och mig. Jag satt inte ner, utan stod upp, då det var mycket lättare att relatera till folket som gick förbi. Personalen fixade dessutom en grym skylt som hängde precis ovanför huvudet på mig. ”Böckerna 139kr/st eller två för 249kr.” Mycket tydligare än så kunde det inte bli.

Allt detta förarbete gav resultat. Det är enorma mängder människor som passerar genom ett ICA under tre timmar. De flesta slängde mig bara en blick och gick förbi. Vissa hälsade eller nickade, andra ignorerade mig totalt. Men det var tillräckligt många som stannade till och var nyfikna för att jag nästan hela tiden hade att göra.

Jag tror det fanns flera faktorer som hjälpte försäljningen. För det första hade den ju annonserats i både reklamblad och lokaltidning. Så folk var medvetna. För det andra var det ju ganska exakt två veckor innan julafton, och det var en hel del folk som stannade till i jakt på julklappar till barn och barnbarn. Slutligen är det få som kan motstå en rabatt. Så en majoritet som köpte första boken, köpte även tvåan.

Där kom även ett flertal som läst första boken och nu ville köpa tvåan. De hade sett i tidningen att det var dags och passade på när de ändå skulle handla mjölk. Totalt sålde jag 52 böcker på tre timmar. Känner mig väldigt nöjd med det.

Jag tror verkligen på att finnas där folk finns. Jag funderar nu på om jag inte ska skaffa mig ett marknadsstånd på Knivsta marknad till sommaren och kanske även ett på den lokala medeltidsmarknaden. Och vem vet. En dag kanske jag ska testa på en signering i en bokhandel också.

Första recensionen av Skogens hjärta

Så har första recensionen av Skogens hjärta landat. Det känns väldigt skönt att den var så positiv. Visserligen tror och hoppas jag på bra recensioner, då jag tror på mitt material. Jag har ju även fått massor av positiv respons på manuset från mina beta-läsare. Men det är ändå något helt annat när någon man inte känner har läst och uppskattat ens bok.

Jag vet inte om jag är lite konstig. Eller om jag är osvensk. Men jag har aldrig varit så mycket för det där med lagom. Igår skrev Frida ett inlägg om att hon önskade sig lagom recensioner. Vi är nog lite olika som personer. Jag vill inte ha lagom recensioner. Jag vill ha lysande recensioner! Kanske är det både högmodigt och arrogant, men det är vad jag längtar efter.

Jag har märkt att det som ger mig energi och inspiration att skriva är all feedback från läsarna. Skrivandet är visserligen något väldigt personligt och något man gör i enskildhet. Men jag hade aldrig orkat pressa mig till att släppa två böcker inom loppet av ett halvår, om det inte varit för alla läsare som ville veta fortsättningen.

Kanske är det därför jag vill ha lysande recensioner. Så att det sporrar mig vidare mot nya projekt och nya historier.

Eller kanske är jag bara enfaldig. Och osvensk. Och olagom. Men på något sätt trivs jag ganska bra med det.

Tillbaka till Kniven

Då var det bestämt. Nästa lördag kommer jag att ha en signering på ICA Kniven, det lokala ICAt här i Knivsta. Jag gjorde det även i våras när Drakhornet släpptes, och den signeringen gick över alla förväntningar. Jag sålde slut på alla böcker inom två av de tre planerade timmarna, så denna gång ska jag bulla upp med massor av reservkartonger.

Det känns som att det inte kan bli mycket bättre. Det är exakt två veckor innan julafton, och förhoppningsvis vimlar det av folk som ännu inte köpt julklappar till sina barn, syskon, vänner, etc. Och vad skulle kunna vara en bättre julklapp än en fantasybok?

Okey, nu kanske jag är lite insnöad i min egen värld. Det finns faktiskt de som skulle bli gladare över, en ask med kroppssmör, bodylotion och sånt där. Något för mig totalt oförståeligt. Men man har ju som sagt olika prioriteringar här i livet. 😉

I vilket fall som helst … (Var var jag någonstans nu då … ja just det) Jag kommer att stå på ICA lördagen den 10:e dec mellan 12.00-15.00 och jag kommer att ha med mig kartonger med både Drakhornet och Skogens hjärta. Om ni har vägarna förbi världsmetropolen Knivsta så kom gärna in och säg hej.

Jag lovar att återkomma med en rapport om hur det gick. Önska mig lycka till.

Idag släpps Skogens hjärta!

Det är knappt jag kan tro att det är sant. Efter så mycket pillande och fixande är dagen äntligen här. Idag släpps Skogens hjärta.

För ett år sedan satte jag upp två mål. Jag skulle ge ut min första bok, och den skulle gå ihop sig ekonomiskt. Det första uppfylldes i april då Drakhornet släpptes. Det andra målet nåddes efter sommaren då den hade sålt så pass bra att jag fått tillbaka alla utlagda pengar. Att nu dessutom kunna ge ut en andra bok känns nästan overkligt. Det är en grym bonus!

Samtidigt har det varit mycket arbete. Ni som regelbundet läser denna blogg har kunnat följa processen med revideringar av manus, alfaläsning, betaläsning och korrläsning. Sedan har vi inlagans design, omslagsillustration och grafisk design på det. Känns nästan konstigt att det är över.

Men jag hade aldrig klarat det utan hjälp. Tack alla ni som agerat läsare och bollplank för mig under den här processen. Era tankar och reflektioner har varit ovärderliga och gjort boken så mycket bättre. Jag vill också rikta ett stort tack till alla de läsare som med ostoppbar läshunger varit på mig och undrat när tvåan kommer. Utan allt ert pepp hade jag inte orkat genomföra det här.

Nu ska jag ta det lite lugnare en tid framöver. I januari utökas vår familj med ytterligare en medlem, så jag ska spendera mindre tid framför datorn och istället lära känna denna nya lilla knodding. Men även om både författandet och förlagsarbetet kommer att gå på sparlåga för en tid, så har detta år lärt mig att man faktiskt kan sträcka sig efter sin dröm och fånga dem.

Jag kommer att skriva böcker resten av mitt liv. Nu är vägen vidöppen och där finns inte längre några hinder. Snart kommer säkert också mina tankar att återvända till Hanna och Erik. Jag är säker på att jag inte vandrat genom Kilsbergens skogar för sista gången. Tvärt om är det många idéer som ligger och pyr inför trean. Men kanske tar jag ett avbrott och skriver något helt annat emellan. Jag är lite sugen på att skriva en svensk steampunk. Det vore något!

Sa hon, mumlade hon eller skrek hon?

För några veckor sedan slutredigerade jag Skogens hjärta. Det är alltid en klurig process, med vad som ska tas bort, och vad som ska behållas. Dessutom är det intressant att notera hur mina betaläsare och korrläsare ibland har vilt olika uppfattningar.

En punkt för meningsskiljaktigheter var dialogerna. En av mina korrläsare var stenhård gällande identitetsmarkörer. Med identitetsmarkör menar jag de där små orden som berättar vem det var som sa något. T.ex: ”Kom nu”, sa hon.

Jag har en tendens att skriva  saker som: mumlade hon, skrek hon, väste hon, fräste hon, skrattade hon o.s.v. beroende på situationen och med vilket humör något sägs. Låt oss kalla det för emotionella identitetsmarkörer. Jag vet att det är många som anser detta vara helt fel. Alla skrivarböcker jag läst, t.ex. Stephen Kings Att skriva, säger att man bara ska använda: sa hon, att  identitetsmarkören alltså bör vara neutral. De menar att  dialogen som sådan ska vara tillräckligt informativ för att läsaren ska förstå tonen med vilket det sas.

Jag förstår argumentet, men håller inte riktigt med. För det finns gott om tillfällen då det finns en diskrepans mellan vad vi säger och hur vi säger det. Hela konceptet med ironi och sarkasm blir väldigt svår att få fram utan emotionella markörer.

Ett annat argument är att för många emotionella identitetsmarkörer får textens flöde att stanna upp. Man riskerar att  fokusera mer på dem, än på dialogen som sådan. Det håller jag med om. Det är en reell fara, som man måste vara på sin vakt mot. Just ordet ”sa” är så grymt bra för att det i sin enformighet oftast redigeras bort av våra hjärnor. Så läsaren vet vem som sa något, utan att riktigt vara medveten om varför den vet det.

Så ”sa” är den säkraste identitetmarkören man kan använda. Samtidigt, om en karaktär skriker, bubblar, skrattar eller väser, bör de då inte få göra det? I rätt proportioner tycker jag att det ger texten mer färg och liv.

Det ironiska med Skogens hjärta var att jag fick så vilt olika kommentarer. En korrläsare hade med absolut konsekvens markerat varenda emotionell identitetsmarkör genom hela boken. De skulle bort ansåg hon. En annan korrläsare tyckte tvärt om att det var för lite variation.

Till slut gick jag genom manuset och tog bort så många som möjligt. Eller rättare sagt, jag bytte till ”sa” på alla ställen där jag tyckte att en mer emotionell markör inte bidrog till förståelsen. Så det finns fortfarande kvar en hel hög av: väste hon, skrattade hon, och stönade hon, även om de minskat i antal.

Jag vet att det inte är formellt, litterärt korrekt. Men jag tror att i en bra blandning, på en lagom nivå, höjer texturen och känslan i texten, snarare än skapar irriterande stötestenar.

Provtrycket av Skogens hjärta har landat.

Provtrycket har landat. Tanken har blivit cellulosa. Ordet har blivit kött. Det som tidigare bara varit filer på en dator, ettor och nollor på en hårddisk, är nu 620g materia.

Det är något fantastiskt att få hålla sin egen bok i handen. Att kunna smeka omslaget, försiktigt öppna och lukta på trycksvärtan. Det är något med doften av böcker som jag finner… nästan lite eggande. Det är svårt att sätta ord på det.

När jag växte upp i Jönköping så fanns det en byggnad i staden som jag höll högre än alla andra, nämligen stadsbiblioteket. Där kunde jag gå omkring och stryka bokryggarna, dra ut en volym och dricka upp orden. Byggnaden var hyfsat modern och hade säkert ett väl utbyggt fläktsystem. Ändå var rummen fulla av doften av cellulosa.

I mina händer ligger en helt ny bok. Den har jag själv skrivit. När jag öppnar den luktar den av trä och lim. Jag hoppas innerligt att den boken får hamna på massor av svenska bibliotek, så att någon, någonstans får chansen att stryka den längs bokryggen, öppna den och dricka upp orden, så som jag en gång fick göra.

Förväntningarnas ödsliga vakuum

Just nu går jag i väntans tider. När som helst, antagligen imorgon, kommer ett brev på posten med provtrycket av Skogens hjärta. Det är bara en vecka sedan jag beställde och egentligen är det inte lång tid att vänta. Men efter att ha jobbat så  frenetisk under en så lång period för att få boken klar känns det konstigt när man plötsligt måste vänta. Det är lite som att kastas ut i ett förväntningarnas ödsliga vakuum.

Men jag går egentligen inte sysslolös. Det finns tusen saker att göra på jobbet och med familjen. Jag har även hunnit med lite förlagsarbete. Där finns alltid fakturor och kvitton att bokföra. Sedan är marknadsföringen för Skogens hjärta ständigt pågående. Jag har bland annat kontaktat det lokala ICAt för att åter ordna en signering. Förra gången gick det hur bra som helst, och jag hoppas att det kan gå ännu bättre denna gång då den hamnar mitt i julhandeln.

Varför känner jag mig då så tom? Kanske är det för att projektet nästan är avslutat. För att jag nu, för en tid, måste släppa denna underbara värld och ägna mig åt annat. Om jag hade tid, kraft och energi, så skulle jag nog helst slänga mig direkt in i tredje boken. Men det är inte möjligt. Så istället får jag lära mig tålamod. För nu är tid att andas. Att stanna upp ett ögonblick och njuta av det man åstadkommit.

Jag kan vara ganska dålig på det. Att sitta ner, och se det man har och vara nöjd. Egentligen är det nog inte bara jag som lider av det problemet. Det känns lite som en kulturell farsot, att vi aldrig är nöjda där vi är utan alltid måste blicka framåt. Men denna gång tänker jag trotsa min egen drivande vilja. Jag ska tvinga mig att stanna upp. Kanske är förväntningarnas ödsliga vakuum egentligen en vilans oas.

Omslaget till Skogens hjärta

Illustrationen till Skogens hjärta av Sergey Shikin

För ungefär tre veckor sedan presenterade jag en första glimt av omslaget till Skogens hjärta. Men bara några timmar efter publicering så tog jag ner det inlägget.  Läs mer om orsakerna bakom det beslutet. Nu kan jag äntligen visa hur omslaget ser ut. De korrekta filerna har anlänt från Morten Ravnbö och är nu upptankade på tryckeriets server. Om en vecka kommer jag hålla provtrycket i handen, och sedan är det bara dagar innan den släpps.

Få saker är så viktigt för en bok som omslaget. Alla vet att man inte ska döma en bok efter omslaget, men det är precis det vi gör, hela tiden. Omslaget är bokens affischpelare. Lyckas den locka åskådarens fantasi så är chansen mycket större att man också köper boken. Till Drakhornet valde jag att göra en mangabauer. Tanken var nog att fortsätta i den stilen genom hela serien. Men så var jag på Eurocon i somras och plötsligt förändrades allt.

På Eurocon träffade jag bl.a. en massa sköna ryssar. I Ryssland publiceras det över 500 böcker med inhemsk fantasy och science fiction varje år. Ryssarna sa skämtsamt att de är ”självförsörjande” inom dessa genrer.

I foajén på konferensen fanns det några bord. Där kunde vem som helst lägga infoblad om allt mellan himmel och jord. Men när jag stod där och tittade så var det en specifik broschyr som fångade mig. På framsidan stod en ensam kvinna och blickade ner i en dal fylld med gamla tempelruiner. Det var ett fantastisk ljus i bilden, och trots att den helt uppenbart var tecknad så kändes den nästan fotografisk.

Inuti broschyren fanns det ena makalösa omslaget efter det andra. De var alla fantasifulla och vackra, med titlarna i stiliserade kyrilliska bokstäver. Jag måste erkänna att jag blev lite förälskad. Längst bak stod det information om konstnären. Han hette Sergey Shikin, var en av veteranerna inom den ryska SF&F branschen och hade vunnit ett antal priser för sina illustrationer. Där fanns också en e-mailadress.

Så jag mailade.

Framsidan av Skogens hjärta. Klicka för en större bild

Han svarade snart och det visade sig att han var intresserad. Det fanns en scen i Skogens hjärta som jag tyckte skulle passa bra till omslaget, så jag översatte den till engelska och skickade. En tid senare mailade han tillbaka en sketch. Vi skickade mail fram och tillbaka, och han lade till och drog ifrån tills vi var nöjda med resultatet.

Omslaget är en full jacket cover, d.v.s. att bilden sträcker sig runt hela boken. Det kostade lite mer än att bara göra framsidan men jag tycker det är så grymt läckert. Förhoppningen är ju att boken ska kännas lite lyxig när man håller den i handen.

Vi har använt samma fonter och snirklingar som till Drakhornet. På så sätt blir det förhoppningsvis en bra grafisk kontinuitet mellan böckerna, trots att tecknarstilen är ganska radikalt annorlunda.

Annars måste jag säga att jag är supernöjd med Sergeys arbete. Överallt i bilden finns det spännande små detaljer och ljuskontraster. Kan knappt vänta på att få se hur det tar sig ut på provtrycket.

Jag kan inte ens se texten längre

Under senaste veckorna har jag suttit med korrekturläsningen av Skogens Hjärta. Men jag tror att min hjärna börjar få nog nu. Det är som att jag sakta förlorar förmågan att läsa min egen text. Som om orden har slutat vara ord och blivit något annat, en flytande massa som sakta glider nedför pappret. Till slut kan jag inte ens se texten längre.

Hade det här skett i fasen av beta-läsning så hade jag blivit livrädd. Då hade jag varit tvungen att stoppa manuset i en byrålåda och låta det ligga där och jäsa i ytterligare ett halvår innan jag kunde läsa det igen. Men som tur är, är jag precis i slutet av korrläsningen, och den har jag inte gjort själv. Istället har jag några vackert rödmarkerade manus framför mig. Och det är inte så avancerat att åtgärda problemen. Jag behöver bara ändra en bokstav här, ta bort ett dubbelt ord där, korrigera en ändelse här. Till och med i mitt nuvarande tillstånd kan jag göra det ordentligt.

Jag har även upptäckt att jag inte längre kan avgöra huruvida en text är bra eller dålig. Vilket i vanliga fall hade gett mig panik och åter fått mig att slänga manuset i den där byrålådan. Men nu minns jag att jag tidigare tyckte att texten var bra, att hela manuset var bra. Och jag har fått god respons från mina alfa-, beta- och korrläsare, människor vars åsikter jag litar på. Så därför känner jag ändå att jag med gott samvete kan gå vidare.

Igår sände jag de sista filerna för inlaga och omslag till min grafiska designer Morten Ravnbo. Inom några dagar hoppas jag kunna sända hans filer vidare till tryckeriet. Sedan är det bara att beställa provtryck. Snart håller jag faktiskt Skogens hjärta i min hand. Känns så grymt skumt. Jag har liksom arbetat målmedvetet mot det här sedan ett halvår tillbaka då grovmanuset var klart. Och nu är det snart dags…

Men arbetet tar inte slut. Det finns alltid signeringar att arrangera och olika intressanta marknadsföringsidéer att implementera. Och sedan är det ju dags att ta tag i nästa bok.  Men först ska min stackars hjärna få vila. 😉

Ingen korrläsningspanik den här gången.

Nu är Skogens hjärta ute på sista rundan av korrläsning. Det känns märkligt, men om en månad ungefär räknar jag med att hålla boken i min hand. När Drakhornet skulle släppas var allt väldigt stressat. Även den gången hade jag manuset ute för korr, men så gjorde jag ett stort misstag.

Då visste jag inte bättre än att skicka ut originalmanuset. Det var i A4-format. Det innebar att alla korrfel som hittades var de som matchade det formatet. Saken är ju den att när text formateras på olika sätt ser man också olika fel. Ögat läser olika beroende på radavstånd och fonter, så egentligen ska man korrläsa i ett antal olika format. När väl Drakhornets text sattes i tryckformat, så dök det upp en massa fel vi inte hade sett tidigare. Det blev värsta korrläsningspaniken. Trots att jag gjorde mitt bästa för att utrota felen, så finns det fortfarande allt för många kvar.

Med Skogens hjärta har jag gjort annorlunda. Den här gången såg korrläsningsmanuset exakt likadant ut som inlagan kommer bli  i den färdiga boken. Dessförinnan hade även betaläsarna, när de läste igenom originalmanuset, också markerat alla korrfel de hittade. Så med olika textformateringar och flera par ögon på texten, kan vi förhoppningsvis eliminera samtliga korrfel denna gång. Eller nästan, i alla fall.

Det är alltid något som slinker igenom, hur mycket man än letar. Men som tur är, så är det ganska lätt att lösa när felen väl uppenbarat sig. Då jag trycker på ett PoD-tryckeri så kan jag faktiskt uppdatera filerna i efterhand. Vilket jag också ska göra. Snart kommer alltså Drakhornet att vara så felfritt som möjligt, och Skogens hjärta kan vid behov kompletteras på samma sätt om ett halvår. (Fast det ska inte behövas.)

Visst, det hjälper inte de böcker som redan är tryckta. Men det är ändå skönt att veta att alla som köper en bok i framtiden ska få en så perfekt version som möjligt.

Drakhornet kommer som e-bok, på engelska!

För nästan två månader sedan damp det ner ett email i min inkorg. Det kom hela vägen från de skotska högländerna. Bifogat var en kopia av Drakhornet översatt till engelska.

För en väldig massa år sedan hade vi en utbytesstudent i vår familj. Han hette Gordon och kom från Skottland. Han hade blåaktig hud, älskade pommes frites och undrade vad den där runda lysande saken på himlen var för något. Snart blev han som en extrastorebror för mig. Och genom åren har vi hållit kontakten.

Jag har alltid varit sugen på att översätta Drakhornet till engelska. Den svenska marknaden är ju i jämförelse ganska begränsad. I USA och Storbritannien finns det en helt annan fanbase för fantastik. Samtidigt är så klart konkurrensen mördande. Men man förlorar inget på att försöka.

Ett tag funderade jag på att göra översättningen själv. Testade till och med att översätta första två kapitlen. Men även om arbetet gick hyfsat så insåg jag snart att jag som svensk och med engelska som andraspråk aldrig skulle upptäcka alla misstag. Risken var stor att jag bakade in svengelsismer i översättningen. Det ända rätta var att få det översatt av någon som har engelska som modersmål.

Vem kunde vara mer perfekt för jobbet än Gordon? Han har bott i Sverige i två år. Han kan prata svenska och har en förståelse för svensk kultur. Samtidigt är han en ”native english speaker” med känsla för att skriva. Så jag frågade, och han tackade omedelbart ja.

Tyvärr har jag inte hunnit ta tag i det hela. Dokumentet ligger fortfarande orört på min hårddisk. Det har varit så mycket med redigeringsarbetet av andra boken i serien att allt annat fått ligga på is under tiden. Men så snart som Skogens hjärta har släppts så ska jag börja titta på översättningen igen.

Kindle finns även som app till Ipad och Android

Min tanke är att lägga upp den som engelsk e-bok på brittiska och amerikanska Amazon. De har runt 70% av e-boksmarknaden och dominerar på så sätt all e-bokshandel i den anglosaxiska sfären. Och det är inga små siffror vi talar om här. För några månader sedan gick e-böckerna om pockets i försäljningsstatistiken i USA.

Frågan är bara vad boken ska heta. The Dragonhorn låter på tok för klyschigt på engelska. Det fungerade bättre på svenska, för här har vi kanske ”bara” 30 böcker som börjar på Drak… någonting. På engelska måste det finnas tusentals. Funderar kring Curse of the Kelpie istället. Det är lite klatschigt med två k-ljud efter varandra. Men vi får se … Det finns fler alternativ.

I vilket fall som helst hade detta inte varit möjligt utan Gordon. Ett oändligt stort tack! Gott jobbat brorsan!

Skogens hjärta landar hos betaläsarna

Så har Skogens hjärta lämnat min trygga famn och dragit ut till betaläsarna. Det känns väldigt kul att komma in i nästa fas av färdigställandet. Det var en hel del att fixa efter att alfaläsarna var klara med manuset. Jag har säkert redigerat över trettio scener, några små och några stora. Men de stora förändringarna är att jag helt ryckte ut två kapitel på slutet och la till tre nya. Ett i början, ett lite mot slutet och ett precis på slutet.

Jag slet ut två kapitel därför att de inte längre fyllde något syfte. Det var en actionfylld uppgörelse med en av bokens antagonister. Men ärligt talat blev det lite för mycket av den varan och det passade egentligen inte antagonistens karaktär. Istället blev det ett nytt kapitel där antagonisten lågmält hotar våra protagonister och antyder att de nu kommit i konflikt med makter bortom deras fattningsförmåga. Mycket mer effektfullt.

Men de andra två kapitel kom till helt från scratch. Det första skapades då en av mina antagonister behövde ökad motivation för att fatta de beslut han gör senare i boken. Så jag gav honom mer incitament, med råge! 😉 Det sista kapitlet kom till för att boken behövde en jämnare övergång mellan två andra kapitel. Det hände nämligen en hel del, och det berättades i efterhand snarare än visades. Vilket inte är så bra. Så jag skrev till ett kapitel och visade istället.

Nu är boken ute hos betaläsarna och jag hoppas att de får roligt med den. För att hjälpa dem en aning skrev jag en checklista med vad man kan tänka på.

Kära betaläsare, håll ett öga ute efter:

• Konstiga formuleringar som hejdar läsupplevelsen.

• Märkliga grammatiska konstruktioner

• När texten förlorar sitt flyt.

• Dialoger som inte känns trovärdiga. (Alltså, de känns mer som konstruktioner än som något människor verkligen skulle säga.)

• När någon karaktär gör eller säger något som inte känns trovärdigt. (Alltså i enlighet med hur den karaktären brukar bete sig.)

• När saker och ting blir för ostigt, smörigt eller klyschigt. (cheesy, corny etc. OBS! Det är när DU tycker att det blir för ostigt. Bekymra dig inte om vad jag som författare eller andra potentiella läsare eventuellt skulle kunna uppfatta som ostigt. Vad reagerar DU på.)

• När karaktärerna tänker för mycket så det blir övertydligt.

• När du inte förstår något. (Ibland är det meningen att du ska förstå. Ibland inte. Det gäller att rätt sak förstås vid rätt tillfälle. Markera i texten!)

• När du tappar koncentrationen. (För då är det antagligen inte du, utan något i texten.)

• Eventuella korrekturmissar. (Detta är inte en korrläsning. Men ser du några korrfel så kan du lika gärna markera dem.)

• Anglicismer. (När det märks att jag har tänkt på engelska och skrivit på svenska. Jag har tyvärr en tendens att göra det ibland.)

• Och annat som ni kommer att tänka på som är störande.

Men låt inte allt detta blockera er i läsningen. Det handlar inte om att jaga reda på så många fel som möjligt utan att notera dem när de väl uppenbarar sig. Det viktigaste är att ha roligt och njuta av historien.

Nästa bok heter Skogens hjärta

Nu har jag pratat i över en månad om ”Drakhornets uppföljare”. Börjar tröttna på den formuleringen, så härmed avslöjar jag titeln på nästa del i Nornornas vävnad. Del två kommer att heta: Skogens hjärta.

Jag har tidigare skrivit om namnkonventioner inom fantasy. Skogens hjärta är, precis som Drakhornet, en titel som syftar direkt på ett viktigt ”magiskt” objekt i historien. Detta är något ganska vanligt inom fantasy och det har både sin styrka och svaghet. Styrkan är så klart den stora igenkänningsfaktorn. Vana fantasyläsare ser snabbt att detta är en fantasy. Å andra sidan får det inte bli alltför standardiserade titlar. Då tappar man nerven och spänningen.

Min förhoppning är att Skogens hjärta är lite lagom poetiskt, men att den samtidigt luktar fantasy. Och titeln passar väldigt bra med historien. Har faktiskt svårt att tänka mig ett annat namn i förhållande till berättelsen.

I Skogens hjärta gör Hanna slag i saken och försöker lämna Barkhammar. Men det går inte alls som hon tänkt sig och hennes utbrytarförsök slutar i katastrof och förnedring. Hon tvingas bestämma sig för hur långt hon egentligen är beredd att gå för att vinna sin frihet.

Erik har å sin sida inte en lugn stund. Najaden Afon, som gjorde livet surt för honom i första boken, har inte försvunnit utan lurar fortfarande i vattnen nära byn. Dessutom finns där något nytt i skogen, något som antyder återkomsten av uråldriga makter, något som till och med verkar skrämma Afon. När då älvorna lägger sig i spelet går allt snabbt överbord, och snart är Hanna och Erik indragna i ett äventyr som kommer att avgöra allas deras öde.

Nu ska jag bara pilla lite med slutkapitlen och få ut texten till betaläsarna. Illustratör är kontaktad och Morten Ravnbo kommer även denna gång att stå för den grafiska formgivningen, vilket känns väldigt tryggt. Förhoppningsvis kan jag släppa boken som planerat i november.

Tjohoo!  🙂