Allt börjar med fantasin!

Jag är fortfarande nio år och författare, som jag skrev i mitt första inlägg på bloggen. Men jag är också nittio år och författare, för så mycket har jag åldrats (eller mognat) under det här året. I dagarna fick jag tillbaka barnboksmanuset av redaktören på Idus förlag och då sjunker det på riktigt in. Jag har förmånen att skriva en bok för nioåringar, som precis som jag slukade böcker i den åldern. Det är en ynnest och jag ska göra mitt allra bästa för att nå fram med budskapet. På jullovet ska jag och min mycket goda vän och medförfattare Sofia Brattstig sätta oss ned och gå igenom manuset, mening för mening. Det blir precis som när vi var nio och hittade på fantasilekar. Vi umgicks varenda dag, och kunde vi inte träffas pratade vi i telefon så ofta och så länge att hennes föräldrar var tvungna att skaffa dubbla telefonlinjer.

Jag har under det här året kommit till olika insikter om hur jag fungerar som författare:
Jag skriver för att jag gillar det så mycket att jag inte kan låta bli.
Mitt mål är inte att kunna leva på böckerna.
Responsen från läsare betyder allt.
Skrivarkompisar är guldkanten på författartillvaron.

Kom ihåg att allt börjar med fantasin! Först föreställer man sig att man kan skriva en bok. Sen gör man det. Själva utförandet kan man göra på många olika sätt. Jag har hittat ett sätt som funkar för mig. Jag vet att om jag frigör lite tid och ser till att övriga livet är i någorlunda balans så finns berättelserna där. Om jag sedan sätter lite tidspress på mig själv får jag också den där sista energin som gör att manuset blir färdigt. Förlagskontrakt ser jag som ett kvitto på att jag har kommit i mål.

Jag är generellt mycket dålig på att säga hej då. När det är dags att lämna är jag redan långt bort i tankarna. Det tar emot att ta avsked här också. Inte för att jag vill dröja mig kvar för en säsong två, för jag identifierar mig inte längre som debutant, men för att bloggen inte på något sätt kommer att lägga ned. Tvärt om, jag är helt säker på att de nya författarna kommer gå in med all sin energi på att hålla bloggen levande, relevant och intressant under nästa år. Ända tills det är dags för ett nytt debutantgäng att göra samma resa.

Vi ses!

Emma Lind
Webb: emmalind.se
Instagram: emma_lind_forfattare
Facebook: Emma Lind Författare

En bal på slottet

Ni vet Askungen? Hon som kommer sent till festen och tappar sin glassko när hon i sista sekund tar sig därifrån?

Det var jag på bokmässan.

När jag klev innanför portarna stannade allt upp ett ögonblick. Jag minns barndomens bokmässor och bokreor när det var själva bokomslagen som utgjorde hela dragningskraften. När pengarna i plånboken på kronan räckte till bokhögen som jag kammade hem. Idag, med hela bokhyllan i mobilen, är det författarna bakom böckerna som är kungligheterna och jag strosar omkring som en statist i kulisserna.

Så plötsligt ligger de där. Tre för hundra. Klassiska, illustrerade verk och jag känner dragningskraften. Vid ett annat bokbord händer det igen. Rikt illustrerade böcker som passar en vetgirig, sagoälskande treåring och ryggsäcken blir inom kort alldeles för tung för en ömtålig rygg.

Bara ett varv till, sen går vi.

Ett litet varv till. Ett barnboksbord till. En författare som signerar, han ser så förväntansfullt glad ut när han förstår att jag är på väg att köpa. Och så förlagschefen. Det är en hon, men hon blir min prins för kvällen. För när hon börjar prata med mig kan jag inte hejda mig längre utan säger det.

”Jag har ett manus till dig.”

Det är långt ifrån klart, men jag vill att hon ska veta. Jag har precis det hon letar efter och jag vet att jag kan göra det bra. Men jag måste köpa mig mer tid och det är därför jag säger det. Så hon inte ska välja någon annan.

”Det är på väg!”

Jag vänder, rusar därifrån innan jag får fler frågor. Jag får för mig att hon skriker ”hallå, hallå!” efter mig men jag vänder mig inte om och hon kommer aldrig hitta mig i vimlet, för jag är redan på väg ut genom dörrarna.

En sjuk författare

Foto: Henrik Berglund

Jag har varit ordentligt sjuk sen i slutet av juli. Legat på sjukhus med en obegriplig inflammation i kroppen. Det har vänt upp och ner på min och min familjs tillvaro. Och det är därför jag inte har bloggat de senaste veckorna.

Jag har ännu inte riktigt kunnat ta in hur illa det har varit. En vän har besökt mig på sjukhuset flera gånger för att hålla mig sällskap. Hon sa: ”Du är en seg typ.”

Det peppade mig. För när du inte kan gå upp ur sängen utan hjälp, tar dig fram med rullator, har hög feber och läkarna inte vet vad det är för fel på dig, behöver du nån som säger att du klarar det. När det till och med gör ont att få en kram.

Jag är nog en seg typ. Det är nog de flesta som ger sig på uppgiften att skriva en bok. Jag ger inte upp. Jag tar ett djupt andetag vid varje nålstick. Jag dricker medicin som smakar gammal karpdamm. För jag vill ut på andra sidan. Skriva manus med mina nyfunna kollegor, leva life och se min yngsta son börja skolan.

Jag minns hur det var att börja första klass. Pyttan och jag sprang in i klassrummet före alla andra. Så otroligt sugna på att lära oss läsa, skriva och ha roliga timmen! Vi blev tillsagda av fröken. Backade och väntade på vår tur. Sen in igen.

Lusten att vilja ut på andra sidan och att vilja skriva är konstant. Den gör mig seg. Jag har så många projekt som bubblar i mig. Men som läkaren sa: ”Det finns inget du kan göra för att påskynda den här processen. Vila och var med din familj.”

Jag är hemma nu.

I oktober debuterar jag som författare. Jag kan inte påskynda processen med min återhämtning, men hoppas så klart att jag är mycket bättre då. Att jag kan skåla med familj, vänner och förläggare – ja, alla som har trott på mig – och springa ut på andra sidan!

Ha en fin vecka!

Ps. Tack bästa Arianna Bommarco för att du skrivit på Debutantbloggen i mitt ställe! Tack debutantbloggarna som har råddat. Och tack vänner, familj och uppdragsgivare för ert stöd. Jag fortsätter nu att skriva blogg på måndagar.

Semester och skrivande – går det att få ihop?

Foto: Jini Sofia Lee

Semestern hägrar nu och det här med att få skrivtid är ju svårt i vanliga fall när vardagen ska gå ihop med jobb, familj, träning och allt annat som pågår i ens liv. Att ha semester när en har barn är inte detsamma som semestrar brukade vara innan barnen kom till världen. Då innebar semester oceaner av tid och möjlighet till vila, rekreation och allt annat en ville göra. En rådde helt enkelt över sin egen tid.

Personligen tycker jag det är svårare att hitta skrivtid under semestern än annars. Dels beror det på att det ofta blir så att barnen är uppe längre om kvällarna på loven. Det resulterar i att min skrivtid på kvällarna krymper. Och det är ju på kvällarna jag främst skriver. Sedan tror jag att det beror på att det är svårare att prioritera skrivandet, att faktiskt ta sig tiden, för det innebär att jag måste ta mig bort från familjen och då känns det inte alltid bra för samvetet.

Men för mitt välmåendes skull är det bra om jag får dessa pauser. Inte bara för att skriva, utan också bara att få vara ifred med mina tankar och få lite tysthet. Med fem personer i familjen är det svårt att få tid att bara vara. Jag har väldigt stort behov av att vara ifred. Det bästa som finns är att vara få vara ensam hemma och bara vara. Det är också då som fantasin kan få fritt spelrum.

Så hur löser jag detta med ett få skrivtid på semestern?

Dels kommer jag i möjligaste mån att försöka skriva lite varje kväll, precis som nu, förutom när vi är bortresta eller har andra aktiviteter på kvällarna.

I övrigt är planen att faktiskt åka till jobbet ett par gånger under semestern och sätta mig där och skriva. Jag jobbar på kontor och det kommer förmodligen inte vara en enda kotte där i slutet av juli, så jag tror att jag ska kunna hitta gott om tid att skriva utan att bli störd med jobbgrejer när jag är där.

Jag kommer även att ta in på hotell, antingen i Stockholm där jag bor, eller så tar jag en tur till en närliggande stad och får ett miljöombyte på köpet. Där jag kan sedan intensivskriva under en dag eller två.

En kompis  ska vara kattvakt i en villa i sommar och har erbjudit mig att komma dit och skriva och sova över ett par nätter, så den chansen tänkte jag ta tillvara på.
Utöver det uppstår det säkert små luckor här och där som kan fyllas med skrivande. Det gäller att ta tillvara på de små gyllene tillfällena när de dyker upp. Som till exempel när sambon går till lekparken med barnen och jag får en stund för mig själv hemma.

Förra sommaren lyckades jag skriva 1000 ord per dag. I år tänker jag inte sätta upp något sådant mål för mig själv, utan mer försöka hålla igång skrivandet under hela semestern.

Det viktigaste tror jag är att ha någon slags plan för skrivandet under semestern. Inte nödvändigtvis med antal ord eller tecken, men att fundera igenom hur skrivandet ska få en plats bland alla andra sommarnöjen.

Hur gör du med skrivandet under sommaren?  Har du en plan?

 

 

 

Tack från en lärare

Foto: Jini Sofia Lee

För två veckor skrev jag att inlägg här på Debutantbloggen om den lärare som hade en helt avgörande betydelse för mig och mitt skrivande. Hennes ord var startskottet på en lång resa som har lett mig fram till där jag befinner mig idag. Att jag är en debuterande författare som följer mitt livs dröm.

Jag skrev också i inlägget att jag i flera år hade tänkt kontakta och tacka henne, men att det aldrig hade blivit av och att jag nu skulle göra det. Och nu har jag gjort det! Jag letade upp adressen och skrev till Sonja. Hon hörde genast av sig till mig med dessa inledande ord:

”Hej Mia! 
Så underbart roligt att få din bok och ditt fantastiska brev! Jag blev så rörd att jag började gråta. Tänk att några uppmuntrande (och ärliga) ord vid ett avgörande tillfälle kan få sådan betydelse. Det är ytterst sällan man som lärare får sådan feedback och får veta att man gjorde rätt.”

Det var väldigt viktigt för mig att få höra av mig och tacka den här läraren. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag inte hade gjort det. Jag är så glad att jag gjorde det. Både för min egen skull, men framför allt för att jag nu vet hur betydelsefullt det var för henne att få veta. Många gånger tror jag vi glömmer att tala om för människor hur mycket vi uppskattar dem. Och en dag är det för sent.

Som jag skrev i det förra inlägget kan jag inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om den läraren inte hade sagt de där orden till mig. Jag vet inte om jag någonsin skulle ha blivit författare då. Tänk om jag aldrig hade hittat tillbaka det som idag skänker mig så mycket mening och glädje. Det som jag idag inte kan leva utan. Det som jag en dag förhoppningsvis ska leva på.

Kanske hade jag hittat in på spåret till slut ändå, men det hade förmodligen tagit betydligt längre tid.

Det är svindlade att tänka att jag om ungefär fyra månader för första gången får hålla i min debutbok. Det är en mångårig dröm som går i uppfyllelse då. Och allt började vid ett provtillfälle med en lärare jag aldrig tidigare hade träffat som sa ord som blev helt avgörande för mig och mina val i livet.

Har ni någon som ni vill tacka för att ni vågade ta de första stegen mot ett skrivande liv? Finns det någon eller några personer som trodde på er, gav er en puff i rätt riktning? Någon som öppnade ögonen för att skrivandet är roligt, något att satsa på och att en faktiskt kan ha det som sin yrkesmässiga sysselsättning?

Har ni berättat för dem vad deras ord eller handlingar har betytt för er?
Har du också en Sonja som du vill höra av dig till? Mitt råd är: Gör det!

 

 

 

 

En lärares avgörande roll

Foto: Jini Sofia Lee

Det finns lärare och så finns det lärare. Saker som lärare har sagt eller gjort under årens lopp sätter sina spår. Både om det har varit bra eller mindre bra saker. Oftast sätter de sig som en sanning. På det sättet har lärare verkligen möjligheten att påverka framtiden för en elev. Under mellanstadiet och högstadiet älskade jag att skriva. Jag minns att vi fick skriva mycket i skolan och vi fick fantisera fritt och skriva vilka berättelser vi ville. Det var det absolut roligaste jag visste. Jag hade bra betyg i svenska på högstadiet och kände att skriva nog faktiskt var något jag behärskade.

Sedan förändrades allt på gymnasiet. Plötsligt fick vi inte längre skriva skönlitterära berättelser. Istället var allt väldigt styrt. Vi skulle skriva diktanalyser och bokreferat, men vi fick inte välja dikter eller böcker själva. Vi skulle göra textanalyser och skriver uppsatser utifrån fasta teman. Jag fattar, gymnasiet är en förberedelse för högskolan. Men betyder det ändå att det inte kan finnas något utrymme för att ibland få skriva fritt om valfritt ämne? Att ändå låta fantasin och kreativiteten få leva. Kan det inte finnas utrymme för att få välja en bok eller en dikt som en tycker om? Kan inte läsandet och skrivandet få vara roligt och lustfyllt?

Av någon anledning verkade min svensklärare på gymnasiet inte gilla mig och min bästa kompis. Vi blev allt som oftast sedda som en enhet istället för två individer. Jag minns att min klasskompis, som också alltid hade tyckt om att skriva och var bra på det, fick tillbaka en uppsats där läraren hade dragit ett rött diagonalt streck över en hel sida utan någon som helst kommentar eller förklaring. Det var rena döden för skrivlusten och självförtroendet.

Plötsligt fick jag betyg 3 på alla uppsatser och inlämningsuppgifter och det blev också mitt slutbetyg i svenska på gymnasiet. När jag gick ut gymnasiet gick jag också ut med den tvärsäkra uppfattningen att jag absolut inte kunde skriva.

Några år efter att jag hade gått ut gymnasiet bestämde jag mig för att läsa upp mina betyg för att komma in på juristlinjen. När jag gick igenom mina betyg bestämde jag att det fanns två ämnen som jag inte ens skulle försöka höja betygen i för att jag visste att jag inte skulle klara av det. Det ena ämnet var matematik och det andra var svenska, svenska språket. (Vi hade två svenskämnen).

Det första ämnet som jag läste upp var svenska, litteraturhistoria. Jag skulle förutom ett muntligt prov, skriva fem diktanalyser av valfria dikter samt skriva två bokreferat. Vid det muntliga provet gick läraren (inte min gamla svensklärare) även igenom mina diktanalyser och bokreferat. Hon frågade då om jag tänkte läsa upp betygen i fler ämnen. Det skulle jag ju.

”Du skriver verkligen bra. Du borde läsa upp ditt betyg i svenska; svenska språket”, sa hon.

Va? Hade jag verkligen hört rätt? Skriver bra? Det kan ju inte stämma. Min svensklärare på gymnasiet hade ju under tre års tid övertygat mig om motsatsen. Jag kunde inte ta in orden där och då, men efter några dagar funderade jag på vad läraren faktiskt hade sagt. Hon var trots allt lärare i svenska och läste förmodligen dagligen texter som gymnasieelever skrev. Det fanns ingen anledning till att hon skulle säga så om hon inte menade det. Jag tog därför så småningom mod till mig och läste upp mitt betyg i svenska, svenska språket och fick ”en solklar 5:a” som de lärarna sa som bedömde mig i det ämnet.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om den där läraren aldrig hade sagt till mig att jag skriver bra. Hade jag någonsin vågat skriva igen? Hade jag någonsin blivit författare? Det gör lite ont att tänka på det. Tänk om jag hade fortsatt leva med den fullständigt felaktiga bilden av mig själv.

Jag hoppas att alla lärare förstår vilken inverkan deras ord och handlingar har på ett barns eller en ungdoms liv. Jag har länge tänkt att jag borde skicka ett ex av någon av de novellsamlingar jag medverkar i till den lärare som sa de avgörande orden till mig och tacka henne. Idag är dagen då jag tänker göra det. För jag är henne evigt tacksam.

Att följa sin dröm

Foto: Jini Sofia Lee

När livet ställs på sin spets börjar en omvärdera de prioriteringar och val en hittills har gjort. Ett sådant avgörande ögonblick för mig var när min mamma dog för 13 år sedan. Det som tidigare hade varit självklart var inte längre det och jag fick börja orientera mig fram i livet med en egen kompass.
Plötsligt insåg jag att mitt liv också kunde ta slut mycket tidigare än väntat. Borde jag då inte göra det jag verkligen ville göra? Skulle jag ägna resten av mitt liv åt att göra saker som andra förväntade sig att jag skulle göra?

Jag pluggade vid det tillfället på juristlinjen. Jag hade bra betyg och skulle säkert bli en alldeles utmärkt jurist. Språket är viktigt för en jurist och de skriver mycket, men var det tillräckligt? Var det detta jag ville ägna den största delen av min vakna tid åt de närmaste 40 åren? Inom mig skavde det. Vad var det egentligen JAG ville göra om jag tillät mig att känna efter?
Svaret var att jag inte visste, för jag hade aldrig känt efter ordentligt. Aldrig lyssnat på mitt hjärtas röst. Dock hade jag upptäckt att när jag egentligen borde ha pluggat till mina juridiktentor skrev jag istället hellre på barnboksmanus. Det var det som lockade och drog.

En månad efter min mammas bortgång anmälde jag mig därför till mitt livs första skrivarkurs. En kurs i att skriva för barn och ungdom på Skrivarakademin. Det minsta jag kunde göra var att ge skrivandet en chans. Det kanske var en impulshandling mitt i sorgen och dimman, men jag följde åtminstone mitt hjärta. Och sakta men säkert började jag inse att jag hade hittat rätt. Jag hade kommit underfund med vad jag verkligen ville göra.

Enligt en undersökning som gjorts om vad folk ångrar på dödsbädden visar det sig att det vanligaste  svaret var att de inte hade följt sina drömmar.

”De flesta hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar och var tvungna att dö med vetskapen att det berodde på val dom själva hade gjort, eller inte gjort.”

Jag vet i alla fall att det är någonting jag inte kommer att ångra. För jag följer min dröm just nu.

Sedan får en acceptera att det kan ta lång tid att uppfylla sin dröm. Men varje litet steg leder en framåt på vägen mot drömmen. Och uppnår en aldrig sin dröm har en i alla fall försökt.
Jag brukar tänka så här: Alla författare, oavsett hur framgångsrika de än är, har börjat med ett tomt dokument i datorn eller tomt pappersark.
Alla har börjat från noll.

Har du börjat? Jag hoppas det.

Gästbloggare: Maria Richardsson

Något som var väldigt populärt på 80-talet var Mina Vänner-böcker. Där skulle man skriva upp en massa fakta om sig själv. Som vad man helst ville bli. Jag skrev alltid författare. Och det var verkligen så. Efter många om och men är jag nu författare och min debutbok utspelar sig just på 80-talet, men vägen hit har inte precis varit spikrak.

Jag har under årens lopp påbörjat hur många böcker som helst. Att börja är naturligtvis den allra lättaste biten i att skriva en bok. De andra bitarna är betydligt svårare. Man måste hitta knep för att komma vidare även om man får skrivkramp, man måste hålla uppe intresset hos läsaren … och man måste lyckas få boken färdig. Det där sista är sannerligen inte enkelt. Hade det varit enkelt hade jag naturligtvis gjort det långt tidigare. För viljan fanns ju. Jämt. Men vad måste man ha mer? Jo, man måste ha tid.

Åren tickade på och jag såg alltid framför mig att jag skulle skriva den där romanen så fort jag fick mer tid. Mer tid över. Det var bara det att tiden gick och det blev inte någon tid över. Jag kände mig nedslagen. Jag insåg att det kanske aldrig skulle bli av, och jag ville verkligen inte sitta som gammal och säga att jag hade kunnat bli författare men det blev inte så för jag fick aldrig tid till att skriva någon bok. Jag ville verkligen inte bli sådan.

En dag sa min man: ”Antingen får du se till att skapa tid eller så vill jag att du slutar tjata om den där boken.” Jag blev både arg och ledsen först, men hans ord sporrade mig.

Skapa tid. Hur gör man det?

Dygnet har ju bara ett visst antal timmar och med två barn, jobb och hus och allt runt omkring så finns det inte precis så mycket tid att ta av. Man måste faktiskt sova lite också. Så jag tänkte efter.

Vad är det i mitt liv som jag måste fortsätta lägga tid på? Finns det någonstans jag kan sno åt mig lite tid? Jag gjorde en lista och kom fram till följande.

1. Gör familjen delaktig i hela processen. Det var min mans idé att skapa tid, och han var den enda som fick läsa innan första utkastet var färdigt. Han fick läsa ett stycke i taget och hade åsikter hela tiden. Och jag tillät honom att ha det. Bokens utveckling blev viktig för honom också. Jag berättade om projektet att skriva en bok för barnen, och att detta projekt var oerhört viktigt för mig. Därmed förstod de att när jag hade min skrivtid så ville jag vara ifred.
2. Schemalägg skrivtiden. Vi försökte hitta en kväll i veckan då jag kunde få skriva. En kväll då jag tog på hörselskydd för att stänga ute alla störande moment och gå in i min andra verklighet där min bok utspelar sig. Vissa veckor gick det inte att få till någon kvällstid. Då ställde jag istället klockan en timme tidigare på morgonen den veckan och vips så hade jag en timmes skrivtid! Det hände att jag saknade inspiration eller inte kände för att skriva, men sådana detaljer lät jag inte komma i vägen. Jag skrev ändå. Allt kommer ändå att redigeras senare, det går att putsa till texten då, att vässa den. Men sidorna behövde bli skrivna.
3. Använd arbetstiden så effektivt som möjligt. Jag arbetar i ett skolkök, och förutom när jag serverar mat till barnen så är jag ensam på min arbetsplats. Den tiden utnyttjades effektivt till förberedelsetid inför nästa skrivtillfälle. Jag tänkte ut en scen i huvudet, tänkte ut repliker och vändningar samtidigt som jag hackade isbergssallad, kokade gröt och gjorde remouladsås. Och när jag kom hem skrev jag ner det. Om jag kom på någon replik som jag var rädd att glömma av eller som jag var tvungen att minnas ordagrant så skrev jag ner den på ett block jag hade liggandes i köket.  
4. Man måste inte vara med på allt. Ibland får man säga nej! Det man däremot måste är att ta sitt skrivande på allvar. Vissa saker var relativt enkla att säga nej till, men ibland fick jag också säga nej till sådant som jag innerst inne verkligen ville vara med på. Då fick jag påminna mig själv varför jag gjorde detta.  
5. Minska på hemarbetet. Kändes väldigt svårt till att börja med, men blev enklare efter ett tag. Det går att hoppa över att damma. Stäng dörren till de värsta rummen om du får gäster. Nu menar jag verkligen inte att man ska låta hemmet förfalla, bara att man kanske kan skjuta på vissa saker ibland.
6. En kort skrivstund är bättre än ingenting alls. Om en ”tom” halvtimma dök upp så utnyttjade jag den.
7. Sätt upp delmål och fira dem. Delmål är viktigt. Ett litet delmål kan vara 20 sidor. Ett större delmål 20 kapitel. Det handlar om att vara hård mot sig själv, att utmanas. Samtidigt handlar det om att vara snäll mot sig själv också. De perioder när man har extra ork kan delmålen vara längre och när man känner sig slutkörd blir delmålen kortare. När ett delmål är uppnått så belöna dig själv. Ett litet delmål resulterar i en liten belöning, och ett större delmål resulterar i en större belöning.  

På detta sätt blev min bok skriven. Den blomstertid nu kommer släpptes i september 2017 på Lindskog Förlag!

Maria Richardsson är född 1971. Hon älskar synthpop från 80-talet, bruncher och glitter. Förutom författare är hon också måltidsbiträde och textförfattare. För tillfället går hon Skrivarlinjen (ettårig, distans) på Skrivarakademin samtidigt som hon skriver på en ny roman.

Den blomstertid nu kommer är en omtumlande bok om känslor, fasad och hierarki. Om att försöka hitta sig själv och undvika att gå under. I centrum står de fyra tonårstjejerna Linda, Anna, Sofi och Sussi som var och en kämpar med att få ordning på sina liv.
Boken utspelar sig på 80-talet, men är inte en sedvanlig nostalgisk tillbakablick. Allt var inte bättre förr. Det är bitvis en svidande kritik mot en oförstående vuxenvärld som valde att blunda och sopa under mattan. Samtidigt är boken en kärleksförklaring till det som en gång var och ett försök att försonas med detta.

Jag har gjort det. Igen.

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har verkligen jobbat hårt med manuset till nästa bok och det har funnits gånger då jag verkligen undrat om det kommer att bli en bok till av textkaoset.

Men nu sitter jag här och snart, snart är min lilla två klar.

Ja, efter ytterligare någon redigeringsrunda, sättning och korrekturläsning vill säga, men jag känner ändå att jag kan ge mig själv en klapp på axeln och säga att jag gjorde det.

Jag har skrivit en bok till med allt vad det innebär.

Hösten har i princip bestått av bara det. Skrivandet av tvåan. I min enfald trodde jag att tvåan skulle bli lättare än ettan att skriva. Och det stämde med råmanuset men redigeringen av Brutna små regler har varit 10 gånger jobbigare än med Hemligheter små. Och jag kan känna nu att det kanske blev lite för intensivt. Jag hann inte få en längre paus från manuset någon gång under hela redigeringen och det hade jag önskat. Att få lite distans till det. Låta ändringarna få smälta lite. Få längta efter det. 

Den senaste veckan har jag befunnit mig på lite varmare breddgrader tillsammans med familjen. En välbehövlig semester för oss alla och för mig har det inneburit inget Brutna små regler. Manuset är hos förlaget och redaktören där håller på att läsa det och jag väntar spänt på att få höra vad hen tycker. Men det viktigaste är just det att jag längtar. Jag längtar efter att få läsa det, pilla med orden och fixa det sista som fortfarande skaver. Jag längtar efter mina bångstyriga, viljestarka karaktärer som tror att de vet exakt vad de vill. Jag längtar efter världen jag skapat där allt ordnar sig, där kärleken övervinner allt. 

Jag längtar helt enkelt. 

Och det är en bra längtan. 

En som får huden att pirra. 

Kram på er! Vi hörs när jag är tillbaka i kalla Sverige igen 🙂 

Naturligtvis är det Romance böcker som läses på semestern 🙂 Denna av Tessa Dare var riktigt riktigt bra!

Vi har det ganska bra 🙂

What’s in a kiss?

Fotograf: Jonas Schiller

Något av det roligaste och svåraste att skriva är kyss scener tycker jag. Det är de som alltid brukar kännas lite platta och mekaniska för mig innan jag verkligen lärt känna mina karaktärer in på djupet. Innan jag vet hur de kommer att reagera och känna.

Jag sitter just nu med en kyss scen i Brutna små regler som inte känns riktigt helt hundra än. Något fattas.

Kyssar i böcker är betydande av en eller annan anledning. För oavsett om det är en första kyss, en försonings kyss, en ”skit-vi-borde-inte-ha-gjort-så-men-vi-ville-verkligen” kyss, en kärleksförklarande kyss etc. så tenderar kyssar att vara ganska stora vändpunkter för karaktärerna.

Att skriva riktigt bra kyss scener är svårt. De scener som jag älskar är de där känslorna får ta den största platsen. Där man får veta vad just den här kyssen betyder för ens karaktärer, speciellt den som har POV.
Om din karaktär kysser några slumpmässiga främlingar på en fest och då tänker att vilken dålig kyssare partnern är, så är det lika viktigt att notera som en kärleksförklarande låt-oss-vara-ensamma-tillsammans kyss. Även om karaktärerna inte vet vad den här kyssen betyder, bara att de kysser varandra och att de gillar det (eller inte), så är det viktigt att förmedla det till läsarna.

Det är detta som, enligt mig, gör kyssar roliga att skriva och läsa.

Följderna som kyssen får.

Men det betyder ju inte att karaktärerna aldrig kan kyssas bara för att visa tillgivenhet eller för att de inte kan hålla sina läppar ifrån varandra. Båda är giltiga orsaker till att skriva kyssar tycker jag 🙂

Men som regler är det de kyssar som verkligen betyder något, som har en djupare mening, som är signifikanta av en eller annan anledning där man som författare ska lägga mest krut. För det är där du verkligen kan lyfta scenen ett snäpp.

Har ni några favorit kyss scener i böcker eller filmer?

 

 

 

Tipslördag? Nej, det är ju måndag …

Fotograf: Jonas Schiller

Det är sju måndagar kvar på det här året, med idag.

Sju blogginlägg som jag har kvar att skriva här på debutantbloggen och det känns faktiskt lite ledsamt. Året har verkligen gått alldeles för fort och jag har en känsla av att även de sista veckorna kommer att rusa förbi så jag tänkte ta tag i ett blogginlägg som jag funderat på att skriva ett tag.

Ett tips inlägg.

Jag älskar att läsa bloggar, lyssna på poddar och följa Instagram konton om just skrivande. Att skriva är ett ensamt arbete och att då hitta andra, likasinnade, gör att jag känner mig delaktig i en större gemenskap.

Först ut vill jag tipsa om Simona Ahrnstedts blogg. Även om hon inte bloggar längre så är det en guldgruva när det kommer till skrivtips (fungerar även för dem som inte skriver romance) och romance tips.

En till blogg som jag tycker är värd att följa och läsa är Jenny Bäfving. Mycket matnyttigt om de olika delarna av skrivandets konst och vad man kan tänka lite extra på.

På Facebook finns det tre grupper som jag vill tipsa om. Författare på Facebook är den första. Författarsällskapet är den andra och den tredje och sista gruppen är Feelgoodfredag. Tre grupper med härliga medlemmar som man kan ställa frågor till, dela med sig av med- och motgångar och som gillar att skriva precis lika mycket som du och jag 🙂

På poddsidan lyssnar jag, precis som jag antar att ni gör, på Skriv en Bestseller eller en annan bok. Jag gillar även Författarpodden och Deckarpodden (inga nya avsnitt hos dessa två men de gamla fungerar att lyssna på).
För de som vill ha mer romance inriktade poddar kan jag rekommendera Romancepodden och Smart Podcast Trashy Books (som även har en hemsida där de bla. tipsar om och recenserar Romance böcker).

Har ni Instagram så tycker jag att ni ska kolla in dessa konton:

• @romanceeverafter – Fem kvinnor som läser, skriver och bejakar Romance.
• @4everfeelgood – Fyra feelgoodförfattare som babblar om livet, böcker, mat och bubbel förstås.
• @svenskbokhandel – belyser bokbranschens utveckling genom nyhetsartiklar, reportage och debattinlägg.
• @booksdreams – en eventserie med personliga författarmöten.
• @therippedbodice – den enda bokhandeln i USA som enbart fokuserar på och säljer romance böcker.

Har ni några tips på bloggar, Facebook grupper, Poddar eller Instagram konton som ni tycker att jag borde kolla in?

Bye bye darlings

Fotograf: Jonas Schiller

Usch vad jag har dödat darlings denna revidering. Vissa har gjort mer ont än andra. Men nu så här i efterhand börjar jag se att det har varit nödvändigt. Manuset är förhoppningsvis inte alls lika baktungt längre och det känns som att storyn flyter bättre.

Ibland blir man så fast i sitt eget sätt att se på saker, hur man tycker att det ska vara att man inte kan se hur mycket bättre det skulle kunna bli om man bara såg på det från ett annat håll.

Med Hemligheter små anlitade jag en lektör när jag tyckte att manuset var klart. Så var givetvis inte fallet. Jag hade en ganska lång bit kvar. Synpunkterna från lektören fick mig att vrida och vända på vissa saker, se dem i nytt ljus. Och ibland blev det bättre och ibland bestämde jag mig för att behålla dem som de var.

Samma sak är det nu med Brutna små regler. Den stora skillnaden är att det är min redaktör som agerar extra ögon och kommer med smarta synpunkter på min text som jag (troligtvis) inte skulle ha sett själv.

Vissa av synpunkterna har fått mig att ifrågasätta vad det är jag vill få fram och om scenen jag valt är det bästa sättet att få fram den informationen eller om jag helt enkelt kan skriva om den så att det blir bättre. Eller om scenen helt enkelt inte tillför något så att den kan plockas bort helt.

Och det har jag gjort med några scener. Och ja, det var jobbigt. Riktigt jobbigt.

Förhoppningsvis kommer jag att inte märka att de är borta när det är dags att läsa igenom hela manuset från början till slut. Vilket borde bli i eftermiddag. Då har jag fortfarande tid att lägga in de ändringar jag vill göra innan det är dags att skicka in på torsdag.

Och sen börjar allt om igen.

Vem vet, då kanske jag får vinka hej då till ytterligare några darlings.

Visst är det underbart att vara författare?

Kram kram på er!

Skrivövning: Din favoritårstid

Photo by Roman Kraft on Unsplash

Lördagens skrivövning går ut på att gestalta din favoritårstid genom att använda dig av alla sinnen, förutom synen.

Vi uppskattar verkligen att få läsa era texter så fortsätt att dela med er antingen i en kommentar under detta inlägg, länka till din blogg eller hör av dig till oss på vår mejl, Facebooksida, Twitter eller Instagram!

Ps. Ni glömmer väl inte bort att vara med i vår tävling? Inlägget hittar ni här —-> Vinn debutanternas böcker

Hej, från botten av redigeringsträsket

Fotograf: Jonas Schiller

Långt, långt, där nere på botten av redigeringsträsket befinner jag mig just nu och det enda som existerar i mitt huvud är mitt manus.

När jag inte sitter vid datorn och skriver går jag runt och har konversationer med mina karaktärer, ibland i mitt huvud och ibland ut högt.

”Mamma, du blir lite knasig när du skriver”, sa min yngsta son idag när vi satt vid köksbordet efter att vi ätit middag och jag precis bollat en idé till manuset med mannen.
”Jag vet”, svarade jag lite ursäktande.
”Det gör inget, mamma. Du är ganska rolig när du är sån.”

De känner igen den här fasen från när jag redigerade Hemligheter små och låter mig alltså hållas. De tittar inte längre på mig som om jag hade små gröna antenner på huvudet när jag plötsligt kan börja gräla med mina karaktärer för att de inte gör som jag vill eller när jag klappar händerna för mig själv och ler stort om jag lyckas få till en scen. Eller när det inte går att få kontakt med mig för att jag sitter försjunken i mina egna tankar, som 99 gånger av 100 handlar om mitt manus.

Jag har tur som har en stöttande familj, utan deras förståelse skulle allting kännas betydligt mycket tyngre och jag skulle antagligen även ha betydligt mycket mer ångest över att jag prioriterar skrivandet över allt annat under vissa perioder. Som nu.

Men de vet, precis som jag, att skrivandet får mig att må bra. Att jag njuter av varje sekund jag får hålla på med det trots att det inte alltid verkar så. Som när jag ligger lutad över tangenterna och stönar eller mumlar eller gråter en skvätt över hur dåligt allt känns och att jag aldrig kommer få ihop en bok till. (Vilket jag givetvis kommer att få, det vet jag ju egentligen)

Just nu ska jag precis ge mig in i en intensiv fas där jag ska reda ut hela sista tredjedelen av manuset. Nya scener ska skrivas och de scener som är kvar av det gamla ska flyttas om. Bara att tänka på det får mig att bli alldeles matt, men det är bara att köra på. Ända in i kaklet.

Och vem vet, kanske kan jag roa min son lite medan jag håller på 🙂

 

 

 

 

Sommarföljetongen del 5

Söndagarna i juli bjuder Debutantbloggen på en äkta sommarföljetong. Alla fem debutanter skriver varsitt avsnitt. Här kommer femte (och sista) delen – av Christina Schiller.

Photo by Patrick Hendry on Unsplash

”Släpp mig!”

Rösten skär sig och jag försöker förtvivlat ta mig loss ur Veronicas grepp. Kvistarna skär djupare och djupare in i ryggen för varje rörelse jag gör, men jag bryr mig inte. Luften fylls av hennes skratt, mjukt klingade som bjällran på ett katthalsband. Förvåningen får mig att tveka en sekund och jag möter hennes blick. De mörka ögonen glittrar och ser roat på mig.

”Du skulle ha sett din min”, skrattar hon fram. ”Jag önskar att jag hade filmat det.”

Hennes starka händer släpper taget om mig och jag sätter mig hastigt upp, kravlar mig undan henne så fort jag bara kan. Blåbärsriset river mig på armarna men jag känner det knappt.

”Du är ju för fan inte helt klok”, spottar jag fram och fortsätter att kravla bakåt.

Veronica sätter sig i skräddarställning, lägger huvudet lite på sned och jag tror att hon flinar. Det är svårt att avgöra på det här avståndet.

”Jag vet, men att vara normal är sjukt tråkigt. Tycker du inte?”

Jag stannar upp. Stirrar på hennes mörka silhuett där hon sitter. Alldeles stilla.

”Kanske. Jag vet inte”, stammar jag fram.

”Skulle du inte hellre göra precis vad som faller dig in, hela tiden?” frågar Veronica och ställer sig på alla fyra. Långsamt kryper hon närmare mig och jag är på väg att rygga tillbaka men hennes blick håller mig kvar. Det är som att jag inte kan slita mig loss.

”Jag skulle kunna visa dig”, viskar hon.

Veronica lutar sig in mot mitt ansikte, sin blick fäst i min och utan att släppa den låter hon sina läppar nudda mina. Mjuka och varma. Trevande. Jag för mina händer till hennes ansikte, känner hennes mjuka varma hud under mina fingrar. Jag har kysst andra, men inte så här. Detta är något helt nytt och det är som att något brister inom mig. Längtan efter att inte behöva behaga andra, att ständigt låtsas vara den perfekta dottern, är överväldigande och jag orkar inte stå emot längre. Jag ger efter. För mörkret inom mig. Jag tvingar isär Veronicas läppar med min tunga och nafsar i hennes underläpp, först försiktigt och sedan hårdare.

”Aj”, väser hon och försöker dra sig undan, men jag håller fast hennes ansikte. Såret i hennes underläpp lyser ilsket rött när hon ler mot mig. ”Du är visst inte så oskyldig som du ser ut.”

”Veronica! Asta! Var tog ni vägen?” Sebastians röst får mig att rycka till. Jag släpper taget om Veronica och kravlar mig upp på ostadiga ben. Vad har jag gjort? Veronica skrattar och reser sig. En bloddroppe rinner ner för hennes haka och hon torkar bort den med baksidan av handen.

”Vi är här”, ropar hon och jag kan höra hur Sebastian svär till. Hur han kommer närmare.

”Jag måste nog sticka hem innan mamma kommer och letar igen”, säger jag och väger från fot till fot. Det kryper i kroppen och jag har svårt att stå stilla. Jag vet precis vad det är, vad jag råkat öppnat portarna till.

”Okej. Ska vi hitta på något i morgon? Bara du och jag?”

Tonen i hennes röst avslöjar vad hon egentligen menar och jag borde säga nej, men precis som malen som dras till lågan dras jag till henne. Och om jag ändå är tvungen att spendera sommaren här, tillsammans med mina dysfunktionella föräldrar, så kan jag ju lika gärna testa på att vara allt annat än ansvarsfull och ordentlig. Det är ju trots allt långt kvar till nästa sommar.