Skrivövning: Vrida tillbaka klockan

Det är verkligen roligt att läsa era texter så fortsätt att dela med er i antingen en kommentar, länka till din blogg eller hör av dig till oss på vår mejl, Facebooksida, Twitter eller Instagram!

I dagens skrivövning så vill vi att ni skriver en scen som slutar med meningen: Hon/Han skulle göra vad som helst för att vrida tillbaka klockan fem minuter.

 

vintage-old-clock-vector

Queen of prokrastinering

20170505_145250Rumpan på stolen.

Det är så denna vecka och eventuellt också några dagar nästa vecka kommer att se ut för mig.

Förlaget vill nämligen läsa manus två.

Det manus som jag skrev kontrakt på i veckan som gått. Det känns fortfarande ganska overkligt att veta att två till böcker kommer att ges ut. Och att de kommer att vara skrivna av mig 🙂

Jag har en tredjedel kvar att gå igenom + att jag måste skriva ett nytt slut. Det som finns lite löst nedskriver nu känns inte längre helt rätt. Det slutet skrev jag innan jag ens skrivit klart halva råmanuset och så mycket har hänt med karaktärerna under resans gång att det känns lite platt och inte riktigt som dem. Jag vet vart sista kapitlet ska äga rum, eftersom jag planerat detta redan i första kapitlet, men det är händelserna som utspelar sig på platsen som känns lite sisådär.

Hur gör ni? Skriver ni från A till B till C eller skriver ni A och sedan C för att sedan gå tillbaka och fylla i B? Eller gör ni på något helt annat sätt?

Jag har oftast slutet klart för mig ganska tidigt i processen. Det ger mig ett riktmärke eftersom det som händer mellan starten och slutet inte alltid tar mig i ett spikrakt spår utan har en tendens att sicksacka fram och ibland göra några ofrivilliga loopar.

Det största problemet just nu för att få färdigt manuset är ändå att jag tydligen gått och blivit The Queen of prokrastinering. Ja, om jag inte hamnar i ett flow för då finns det nästan inget som kan få mig att sluta, inte ens om en tornado for genom huset skulle jag nog sluta. Men jag är inte i ett flow just nu och har inte varit på ett tag. Så jag prokrastinerar. Något som är en ny upplevelse för mig. Med Hemligheter små skrev och redigerade jag som besatt så fort tillfälle gavs men nu, nu kan det se ut så här hemma hos mig när jag har tid avsatt för att sätta mig och redigera:

Jag klickar upp dokumentet och letar fram stycket där jag var sist.
Å, jag ska bara hämta ett glas vatten innan jag börjar.
Jag hämtar vatten. Sätter mig och kommer på att jag glömt tvätta de där byxorna som sonen ville ha till skolan i morgon. Det tar ju inte så lång tid att starta en tvättmaskin så det kan jag fixa snabbt innan jag sätter mig och redigerar.
Går ner till tvättstugan och fyller tvättmaskinen med tvätt och startar den.
Kommer tillbaka upp och inser att hunden är kissnödig. Ut med vovven en snabbis för man vill ju inte torka kiss liksom.
Tillbaka vid datorn igen och börjar läsa igenom texten. Kommer på att jag är lite hungrig så jag ska bara fixa mig något att äta innan jag fortsätter, för man kan ju inte redigera medan magen kurrar, eller hur?
Och att redigera medan man äter går ju inte, så då passar man ju självklart på att surfa runt lite. Läser lite bloggar, kollar mejlen och Facebook osv.
Och vips så var de där två, tre timmarna man skulle sitta och redigera slut och barnen kommer indundrandes.

Om jag ska vara ärlig så ger det mig faktiskt lite ont i magen att jag inte tar vara på den tid jag har till att redigera för det är ju verkligen det här jag vill göra. Skriva böcker. Så varför gör jag inte det då? Varför prokrastinerar jag istället? Jag har faktiskt inget svar på det men jag vet att nu är det slut på det. Ingen mer prokrastinering för min del.

Jag har nämligen en plan.

Jag ska köra intervall redigering.

20 minuter intensiv redigering och 5 minuters paus. Detta upprepas tills tiden som man har tillgänglig är slut. Under de 20 minuterna som man redigerar får man inte kolla mobilen eller öppna andra internetsidor än synonymer.se. Under pausen får man göra vad man vill. Dansa lite kanske för att hålla igång blodcirkulationen.

I dag ska planen testas.

Önska mig lycka till!

Skrivövning: Fem ord

paul-morris-177698

Bild från Unsplash.com Fotograf: Paul Morris

Fem ord: Skriv en text där följande ord finns med: Katt, kobra, katakomb, krypa, klia.

Det går bra att böja orden!

Det är så roligt att läsa era svar på skrivövningarna! Lämna gärna en kommentar med din text till den här övningen, mejla till: debutantbloggen@gmail.com, eller länka till din blogg om du publicerar den där.

Sitter du på någon kul övning som du vill dela med dig av? Hör av dig till oss!

Lördagsenkät: Använder du dig av testläsare?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Jag använde testläsare i två olika omgångar när jag skrev Hemligheter små. Första omgången var efter att jag redigerat texten några gånger och kände att det var dags att få någon annans ögon på manuset. Andra omgången var efter att jag haft manuset hos lektör och började bli redo att skicka in. Då ville jag mest få veta om det fanns några logiska luckor kvar eller annat som kunde ha smugit sig in efter att jag redigerat efter lektörens synpunkter. Båda omgångarna har jag skickat med några utvalda frågor som testläsarna gärna fått hålla i bakhuvudet medan de läst.

Till manus två som jag redigerar just nu har jag också tänkt att använda testläsare. Tycker att det är ett bra sätt att få synpunkter på vad som fungerar och vad som kanske inte fungerar lika bra som man trodde, så länge som kritiken är konstruktiv. Man blir ju lätt lite hemmablind efter ett tag. 

Jag har också själv testläst andras manus. Något som gett mig väldigt mycket då jag fått många aha-upplevelser om mitt eget skrivande.

img_6998Anna: Ja, några nära vänner får testläsa (och min stackars make tvingas att läsa hela tiden). Jag ingår också i en “manusbearbetningsgrupp” tillsammans med åtta duktiga författare och skribenter. Vi träffas varannan vecka och läser varandras texter och kommer med synpunkter. Gruppen leds av en författare (som är rak, stenhård och vrålbra – jag är givetvis opartisk nu). Förutom att det är otroligt trevligt tycker det är och har varit enormt värdefullt att få återkoppling löpande under arbetets gång och det förändrar och förbättrar mina texter enormt. Väldigt tacksam att få vara i det sällskapet.

 

Michaela von Kügelgen

Foto: Jon Krogell

Michaela: Ja! Både mitt första och andra manus har lästs av testläsare. Med testläsarnas hjälp fångar jag upp eventuella problem snabbare och de ser också sånt jag inte ser. För bästa möjliga respons rekommenderar jag att en ställer några välvalda frågor som testläsarna ska ta ställning till, men det är också viktigt att inte försöka styra för mycket.

Jag har också själv testläst för andra och tycker att det varit väldigt värdefullt för mitt egen skrivande. Genom att upptäcka svagheter i andras texter lär sig en också mer om sitt eget skrivande.

bildmaricakallner16Marica: Både ja och nej. Efter all respons under utbildningar har jag haft svårt att lämna ifrån mig texter. Manuset till Det som får plats har två personer läst: förläggaren och min snubbe.

 

 

 

image001Johan: Ja. Jag har haft läsare lite då och då under processen. Min man läste mycket i början och kom med väldigt bra feedback och uppmuntran. Mitt manus är till stor del baserat på mitt eget liv och ganska tidigt lät jag en person som finns med i boken läsa. Det är en person som är och har varit väldigt viktig i mitt liv och det kändes viktigt att få hennes reaktion på berättelsen, så som jag berättar den nu i fiktiv bokform. Nu mot slutet har jag haft flera testläsare eller betaläsare, några personer med specifik kännedom inom ett särskilt område som till exempel hjälpt mig att kolla upp tidsmarkörer eller detaljer om Stockholm på 80-talet. Sedan har jag väldigt bra samarbete med både min förläggare och redaktör, där vi tillsammans pratar om något en testläsare kommenterat. Klart att det kan bli förvirrande om det börjar komma en massa tyckanden, men jag har haft väldigt bra erfarenheter av testläsare.

 

Använder du dig av testläsare?
Vad har du för erfarenheter av att använda testläsare?

Om du söker testläsare till ditt manus så kan vi på Debutantbloggen varmt rekommendera Facebook-gruppen Författare söker testläsare.

Gästblogg: Peter Winai

peter_winai-fotoJag skriver om Astrid. Om Flykten till kärleken.

Astrid är en ung svenska, som är sjutton år när hon åker till Tyskland. Det är två år kvar tills andra världskriget börjar.

Jag är en äldre man, lever i Sverige. Nu.

Kan jag skriva om Astrid? Får jag skriva om Astrid?

Jag har en dagbok från 1936. Den har min mor skrivit. Jag använder den för att skriva min roman om Astrid. Dagboken är plattformen, men romanen är fiktion. Jag valde att göra så – av en massa skäl. Det viktigaste för mig är att det ger mig frihet – jag kan skriva om det som kan ha hänt och jag slipper tänka på att protagonisterna  skulle vara mina föräldrar. Jag är inte intresserad av att redovisa ”sanningar” i bemärkelsen det autentiska, dokumenterade. Jag vill komma åt, gestalta, det sanna.

Dagboken ger miljöer, platser och språk. Den talar om hur en ung kvinna uttrycker sig – hon skriver om umgänget med familjen och om nazistiska parader. Hon åker fast för att hon inte gör hitlerhälsningen, men blir friad eftersom hon är svenska. Dagboken ger mig en uppfattning om hur den unga kvinnan tänker och resonerar. Hur hon inte låter sig fångas, trots de suggestiva galorna med cheer girls och marscher. Hon blev inte nazist skriver hon. Hon gillar inte superlativer. Lite tråkig nästan.

Men Astrid måste gilla Tyskland. Hon åker dit igen. Hon blir kär. Åker hem, studerar och jobbar. Mannen hon förälskar sig i läser till läkare. Han flyttar runt för att slippa bli partimedlem och inkallad. Hon åker ner till honom, de gifter sig, mitt i kriget. I krigets slutskede blir han skickad till Vitryssland. När östfronten bryter samman, flyr mannen västerut, för att komma tillbaka till henne.

Då blir Astrid våldtagen.

Kan jag skriva om det? Får jag skriva om det?

Våldtäkten sker efter fredens utbrott. Tyskland invaderas från två håll. Astrid befinner sig i Schwarzwald och som hon tror, i skydd. Som hundratusentals, eller miljontals andra kvinnor blir hon våldtagen.

När jag skriver inser jag att det här blir svårt att förmedla. Att som äldre man skriva om en yngre kvinna är en sak. Att skriva om en person som levde i förra århundrandet är en annan sak. Att skriva om någon-som-inte-är ens-mamma är en sak. Att skriva om våldtäkt är en annan sak.

Ändå gör jag det. Ändå har jag gjort det.

Ett ord smyger sig in. Appropriering. Lika med översitteri. Så har det definierats: När medlemmar av en viss kultur antar element från en annan kultur, enligt wikipedia. Någon som anses tillhöra en överordnad grupp approprierar något från en underordnad. Vit skriver om svart. Vit västerländsk äldre man skriver om svart yngre afrikansk kvinna. Innebörden i ordet appropriera har förskjutits. Från att tillägna sig till att lägga beslag på.

Börje Salming uppträdde som Sitting Bull i en annonskampanj för några år sedan. Appropriering sas det. Men de som tyckte så måste mena att Sitting Bull hade underordnad status. Grumligt.

Alexander McCall Smith, en äldre vit man skriver om Precious Ramotswe, på Damernas Detektivbyrå. Precious är en botswansk kvinna i mellanåren, traditionally built. Inte får väl han uttolka henne? Jag har bott och rest i södra Afrika i många år och det här är bland det mest träffsäkra jag har läst. Skrivet med värme. Det är jag inte ensam om att tycka, jag vet att även yngre afrikanska kvinnor tycker så.

När Roots kom ut på sjuttiotalet blev det en kioskvältare. Boken var banbrytande. Alex (också!) Haley skrev om sina västafrikanska förfäders kamp, om hur Kunta Kinte blev bortrövad från Gambia och såld som slav i USA. En mycket gripande historia. Äntligen hade en svart man skrivit om detta vidriga skeende. Ingen Onkel Toms stuga här inte. Det visade sig att romanen var plankad, till stora delar, ur en roman skriven av en vit man, många år tidigare.

Ja, vad säger detta? Motsägelsefullt. Det säger i alla fall att det finns de som skriver, approprierar om du så vill, med ett resultat som fångar många – och nya kommer att göra det.

Kan jag undvika att skriva om våldtäkten? Visst, jag kan återberätta kort att den har skett, jag kan låta bli att skriva om den – Astrid behöver inte ha varit utsatt för detta. Kanske det har hänt någon annan av personerna i boken.

Jag lyfter fram detta också för att det visar på ett dilemma. Vi kan undvika att ta konfrontationer för att det är bekvämare så. Usch.

Hur gör jag?

Jag skriver rakt, minimalistiskt. Tänker mig: En människa, en kvinna befinner sig med sin ettåring i en liten stuga. Hon känner sig trygg, längtar efter att hennes man ska komma hem från östfronten, tror och hoppas att han ska överleva. Hon kikar ut bakom gardinerna, håller dem så att de inte ska fladdra. Ser uniformerna. På dörren har svärfar satt upp en svensk flagga.

Det bankar på dörren.

Några andra författare läser texten. Flera av dem är yngre kvinnor. De ger mig olika vägar att gestalta det som händer. Jag tar intryck. Resultat: Texten blir i stort sett oförändrad.

Varför jag skriver det här? Därför att jag vill skriva om vad som kunde hända, vad som skulle kunna hända – då och idag. En av litteraturens viktigaste uppgifter.

Om Peter Winai

Peter Winai är författare och numera förläggare för Winai Books, ett värdedrivet förlag som expanderar sin utgivning med minst 100% i år. E http://www.winbooks.se  Peter har debuterat med två politiska spänningsromaner – Ingreppet som visar hur vapenindustrin manipulerar sig till stororder, och Levande döda som frilägger den kriminella handeln med kroppsdelar. Provläs på http://www.provlas.se/ingreppet respektive http://www.provlas.se/levande-doda

En tredje spänningsroman är på gång och den handlar om volontärer i Sydafrika, men just nu lägger Peter sista stavelserna vid Flykten till kärleken, en roman som utspelar sig i krigets Europa och grundar sig på en – äkta – dagbok från en ung svenskas besök i Tyskland före andra världskriget utbrott.

Bokomslag, släppdatum & att börja om från början

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Det är så fint.
Så jag.
Så boken.

Och jag älskade det så fort jag fick se det. Tårar i ögonen och allt. Ja, jag är en känslosam författare.

Jag pratar naturligtvis om det fina bokomslaget som Jenny på förlaget har designat.

screenshot_20170217-123332

Fina omslaget till Hemligheter små!

Jag älskar blommorna och den pastelliga mjuka färgen. Mitt namn och boktiteln kommer att vara i blank kopparfolie.
Åhhh, jag längtar verkligen tills jag får hålla den i mina händer.
Min fina lilla älskade bok.

Jag har även äntligen fått ett släppdatum.

Den 11 maj kommer Hemligheter små att finnas i nätbokhandlarna och i alla butiker som är återförsäljare för Harlequin.

Nedräkningen har nu börjat på riktigt och det är dags att börja tänka på saker som releasefest (självklart ska jag ha en), marknadsföring och att samtidigt hinna skriva fler manus 🙂

Det är nämligen dags att börja om från början igen.
Med ett nytt manus.

Nu börjar jag ju inte helt om från början. Råmanuset finns redan, men det skrevs under sommaren 2016 så det är ett tag sedan 🙂

Planen är i alla fall att manuset som går under namnet Tvåan, ska vara färdig redigerad så att jag kan skicka den till förlag lagom till att Hemligheter små släpps. Så förra veckan läste jag igenom hela råmanuset för första gången sedan september och det kan faktiskt bli riktigt bra. Det finns några bitar som glimmar lite extra och vissa som måste poleras ganska mycket. Men storyn, karaktärerna och känslan finns där. Nu gäller det bara att mejsla ut det, att använda allt det som jag lärt mig under arbetet med Hemligheter små och få fram en riktigt bra fristående del två i serien 🙂

Lättare sagt än gjort, men jag ser fram emot att ta mig an detta manus, med allt vad det innebär 🙂

Samtidigt så har jag en idé som ligger och gror och sakta växer sig större. Får det att klia så där härligt i fingrarna. En paranormal YA romance. Vi får se hur länge jag kan ignorera det innan orden, storyn och karaktärerna måste få ta plats och berätta sin historia.

Våga göra dem fula, fokusera och håll i det

img_6998

Karin och Erik. Så heter mina huvudkaraktärer i Stockholm psycho. Det är 35 och 38 år gamla och bor i innerstan. Erik är ensamstående pappa och Karin är mest bara ensam. Alltså, hon är gift och har en bästa vän, men ingen som egentligen förstår henne. Så otroligt originellt, tänker du kanske nu. Ännu en samtidsroman om vuxenlivet i storstaden. Och det är det, en berättelse om verkliga människor men med en riktigt psycho tvist.

När jag började skriva tänkte jag att historien enbart skulle handla om Karin. Eller, jag tyckte det var roligt att driva med samtidsfenomen och var tvungen att ha en story. Det förvandlade också huvudpersonen till en överdrivet hård karikatyr, svår att relatera till och full av bitterhet. Efter trettio sidor började oron gro någonstans i magtrakten. Vem orkar läsa 300 sidor om det här tjatet? I ett desperat försök att göra Karin mer älskvärd och någon man faktiskt vill följa kastade jag in detaljer som skulle visa att hon var godhjärtad och dråplig. Ni vet sådär charmigt fumlig. En sådan som säger tokiga saker när hon blir stressad och trasslar till sitt kärleksliv i förvirringen (”I carried a watermelon”). Det blev oerhört paradoxalt eftersom hon var en styckmördande halvpsykopat. Här började problemen.

Ganska snabbt gick berättelsen på tomgång och det fanns inte något djup att ösa ur när det gällde Karin. För att läka problemet bestämde jag mig för att lägga till ytterligare ett perspektiv att bolla med. Erik. Han skulle vara en varm kontrast till världen där allt handlade om yta, materialism och statusmarkörer som Karin trevade runt i. Han var lång, stilig och trygg. Främst för att jag själv var förälskad i Erik. Jag var rädd om honom, ingen fick tycka illa om Erik. Han fick oskyldiga egenheter i stil med att han kom för sent. Dessa kompenserade han givetvis snabbt med att göra rätt. Han åkte till återvinningscentralen och sorterade sopor eller sa till folk som fimpade på gatan. Kanske kunde det bli en romantisk samtidskomedi trots allt, plus lite mord? Den redan ostyriga historien tog ännu en riktning.

”Var inte rädd för dina karaktärer, det märks. Våga gör dem fula”, sa min kursledare. Jag var ungefär åttio sidor in i berättelsen och fick sätta mig ner och tänka om igen. Vilka konflikter hade de egentligen och hur tänkte de kring situationerna de hamnade i om de inte skulle vara tillrättalagda? Vad händer om jag skiter i att förställa dem för att andra ska gilla dem?

Det var då jag hittade hennes röst. Den osminkade Karin. Hon är inte någon mysig antihjälte och inte heller någon hatare. Bara osedd och totalt oförmögen att förändra sitt liv. Hon har ingen erfarenhet av närhet och är gränslöst naiv. Hon ljuger, hämnas oförrätter på ett passivt aggressivt vis och dränker sin oro i alla tänkbara former av bedövningsmedel. Karin anmäler irriterande kollegor i kontorslandskapet till att leda pausgympan och betalar carefree med makens kreditkort varje gång han gör något hon inte gillar. Hon smular ner sömnmedel i folks mat och knarkar sig igenom feedbackövningar på jobbet. ”Jag har aldrig läst om kvinnor som beskrivs på det sättet”, var en bekymrad kommentar från en person i min skrivargrupp. ”Alla kvinnor i berättelsen är egoister”, var en annan.

Erik, som jag själv tyckt om, trodde sig nu vara bättre än andra men vågade aldrig säga ifrån. En irriterande präktig besserwisser. Han hakar upp sig på detaljer men missar helheten. När han blev mänsklig blev han frustrerande feg och lät sig själv förnedras av sin dominanta exfru. Jag ville skrika till honom att han skulle slå tillbaka, men han verkar sjukt trög. Kanske för att han fått sina smällar under uppväxten. Han ältar maniskt, lämnar sitt barn ensam för att stalka mannen frun dejtar och stjäl saker från återvinningscentralen istället för att sopsortera. (Olyckligtvis en motorsåg som använts vid en styckning, höjden av otur). Han hamnar i storbråk och vägrar inse att sonen behöver stöd. Men han är en pappa som strider hårt för sitt barn och i det kriget är han beredd att göra vad som helst. En del av mina manliga vänner har kommenterat att det är upplyftande att läsa om en man med föräldraskap som en av huvudkonflikterna.

Plötsligt fanns det tusen saker att skriva om hur Karin och Erik hanterade situationerna de ställdes inför och deras inre monologer fick jag korta ner istället för att verka fram. Det stora problemet för mig blev att begränsa (no shit). ”Rensa bort allt som inte bygger karaktär eller driver handlingen framåt”, blev kritiken från förlaget.

Stockholm psycho utvecklades till en makaber thriller och en orgie i cynism men också en historia om ångest och ojämställda relationer. Karaktärerna är skamfilade och moraliskt bankrutta men jag älskar dem. Erik mest. Honom hoppas jag att det går bra för.

Alla gillar inte mina karaktärer och några kommer säkert att hata dem. Missa poängen, humorn och samhällskritiken. Någon kommer bli ordentligt provocerad eller känna sig exkluderad alternativt träffad. Det är så klart inte meningen och enormt tråkigt eftersom jag verkligen har lagt ner otroligt mycket jobb på historien. Jag önskar att alla gillade den och förstod den. Men jag ångrar inte att jag vågade följa min kursledares råd, för Stockholm psycho fick ett eget språk.

Mitt i det uppskruvade och absurda är Karin och Erik ärliga oavsett om man gillar dem. Det är värt även smockorna.

I efterhand skulle jag ha planerat perspektiven och tonen bättre innan jag började. Då hade jag sluppit skriva om så förbannat många gånger. När jag skickade in till förlaget och de bad mig göra om allt ytterligare en gång kändes det som att ligga med ansiktet mot det svettiga golvet och höra domaren räkna ner. Men jag lyssnade på dem och reste mig. Den sista ronden är den tuffaste jag utkämpat. Jag tog mig igenom den på ren vilja.

Att hitta rätt ton och få huvudperspektiven att lira tillsammans är en jätteutmaning när de kommer till under historiens gång. Idag har jag ett dokument på min dator som är trettio sidor långt som bara handlar om Karin och Erik. Backstoryn som beskriver allt om dem. Hur har de växt upp? Har de syskon? Vad jobbar de med? Vad röstar de på? Vad kör de för bil? Bakgrundsbeskrivningen fungerade som en kompass under det senare arbetet med boken. Så fort det kändes som att jag höll på att tappa bort dem kunde jag gå tillbaka till den och oftast hitta svaret. Jag önskar att jag hade börjat med backstoryn.

Till nästa bok har jag lärt mig vad som gäller. Planera matchen. Mjuka knän, stark mage och garden högt uppe. Våga göra dem fula, fokusera och håll i det.

Jag är inte rädd längre.

boxning

(En hälsning från världens coolaste kvinna Åsa Sandell som jag hade förmånen att bli tränad av. Jag brukar ta fram och läsa den när jag behöver pushning.)

Vad har dina karaktärer för bagage?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Det är våra erfarenheter, våra upplevelser, våra med-och motgångar som formar oss. Som ligger till grund för besluten vi tar och hur vi agerar i olika situationer.

Hemligheter små är en karaktärsdriven bok men den har inte alltid varit det. I början, de första 4–5 utkasten, så var det händelserna som drev boken framåt och Alexandra och Daniel fanns liksom bara där. De var ganska platta och inte det minsta konsekventa i sitt agerande. De var helt enkelt bara två namn med ganska vaga karaktärsdrag.

Jag insåg att även om jag skapat dem så kände jag dem inte. Jag visste inte vad deras rädslor var, vad deras drömmar var, hur deras vänskap sett ut medan de växte upp, vart de hängde efter skolan, vem som hade tagit första kontakten den där dagen i första klass. Jag visste inte hur deras liv sett ut sedan de skildes åt eller om de tänkt på varandra under den tiden.

Jag behövde helt enkelt lära känna mina karaktärer. Jag behövde veta allt om dem. Det var lättare sagt än gjort då de visade sig vara ovilliga att släppa in mig och dela med sig av sina hemligheter.

Men för varje redigeringsrunda lärde jag mig något nytt om dem. Saker som fick dem att bli mer verkliga, mer mänskliga och mer sårbara. De började ta plats. Och bestämma. De fick en egen vilja och använde den både bestämt och ljudligt ibland.

”Det där är fel.”

”Vad då?”

”Jag skulle aldrig göra så, det borde du veta vid det här laget.”

”Är du säker? Jag tycker att det här blev ganska bra.”

”Så vi nöjer oss med ganska bra? Glöm det. Skriv om!”

”Okej, hur agerar du då?”

”Så här … ”

Nu i efter hand kan jag önska att jag lagt mer tid på detta i början, redan innan jag började skriva första utkastet. Kanske inte att jag lärt mig allt om dem, för jag gillar fortfarande att luska ut deras hemligheter allt eftersom jag skriver, men att jag i alla fall haft deras bakgrunds historia (deras bagage) och vad deras drivkrafter och mål är. Jag tror att det hade gjort min skrivprocess mycket enklare.
I sista redigeringsomgången innan manuset skulle tillbaka till förlaget så upptäckte jag nämligen ett ticks som Alexandra gjorde men som jag inte registrerat tidigare. Det var ganska vagt men det finns en anledning till att hon gör som hon gör och jag valde att förstärka det ytterligare i den där sista redigeringsomgången, vilket jag upplevde lyfte manuset ytterligare ett snäpp och gav Alexandra mer personlighet. Om jag hade varit medveten om det tidigare hade jag kanske kunnat bygga vidare på det ytterligare men jag är nöjd med hur det blev med tanke på hur sent jag såg det.

Arbetet med Hemligheter små är över (i alla fall arbetet med texten, sen finns det så mycket annat som ska fixas med efter att boken tryckts men det återkommer jag till i ett annat inlägg) och det har blivit dags att lägga Alexandra, Daniel och de andra bakom sig och lära känna ett gäng nya karaktärer. Jag ser faktiskt fram emot det och i dagarna har jag precis börjat läsa igenom råmanuset till bok två och det här med karaktärernas bakgrund (deras bagage), drivkrafter och mål är något jag funderar mycket på medan jag läser. I kommentarerna skriver jag ofta: varför gör hen så? Och: Det behöver förankras.
Denna gång har jag gjort ett formulär som jag fyller i för varje karaktär (som är viktig för handlingen) där de viktigaste sakerna finns med. Förutom de grundläggande sakerna som namn, hårfärg osv så finns även punkter som familj och hur relationen till familjemedlemmarna ser ut, kort bakgrundshistoria, yrke, senaste relation och varför den tog slut, vänner och relationen till dem, hobby, husdjur mm.

Vi får se om det fungerar för mig eller om jag helt enkelt gör som förra gången. Ösa sand och ser vad jag hittar för guldkorn i högarna när det är dags att börja bygga.

Hur gör ni för att lära känna era karaktärer?

s7zkefueaay-cynthia-del-rio

Bild från Unsplash.com Fotograf: Cynthia Del Rio

Limbon

img_6998

När jag var liten hade vi en blank svart katt. En nyårsafton sprang hon bort och några veckor senare föddes tre små kattungar. De var det största jag hade upplevt och jag kände mig lyckligast i världen. Helt oväntat uppfylldes en dröm som jag aldrig vågat drömma.

Jag hade en skånsk pappa också som alltid längtade hem. Varje gång vi var lediga reste vi söderut. I normalfallet en oerhört påfrestande bilresa på ungefär sex timmar då hela familjen hetsigt packade in sig i den praktiska Volvon tillsammans med trasmattor, blomkrukor och vandrade pinnar. Höjdpunkten inträffade normalt i höjd med Brahehus när det blev fikapaus bestående av hemmagjorda plättar och ljummen lättmjölk ur sirapsflaska. (Ett förtydligande för er som är födda på den andra sidan om sjuttiotalet – det var inte så att vi hade en hang-up på just sirap, petflaskor fanns inte under den här perioden och sirapsflaskan var därför ett stående inslag vid varje picknick. Föreställ er en tid då allt saknades – mobiltelefoner, tv-kanaler och rimliga frisyrer.)

Svarta Katten tyckte absolut inte om att åka bil. Såg hon att vi började packa gömde hon sig omedelbart på något listigt ställe, innanför överkastet i den nybäddade sängen eller bakom någon trevlig brun stenkärlskruka. Under bilresorna for hon sedan runt som ett jamande yrväder, flämtade med tungan hängande utanför munnen och svetten droppande från nosen och tassarna.

Första skåneresan på det nya året var det premiär för kattungarna att följa med. För att de inte skulle klättra runt i bilen och hamna under gaspedalen eller försvinna bland bråten tillverkade min pappa ett lock till Svarta Kattens korg. Locket hade en lucka och var så finurligt konstruerat att Svarta Katten kunde hoppa in och ut men inte ungarna. Den här gången låg hon snällt kvar i korgen och spann medan ungarna diade och vi obemärkt packade in dem. När bilen startade uppstod paniken. Svarta Katten flög upp, kastade sig ut ur korgen men fastnade i en limbo. Å ena sidan ville hon planlöst stressa runt i bilen och försöka förstå situationen, å andra sidan ville hon inte lämna sina ungar. Hennes ylande skar sönder trumhinnorna på oss och tassarna lämnade svettfläckar på jeansen (Levis 501 – stekhett vid den här tiden). I höjd med Nyköping hittade Svarta Katten en kompromiss och fann sig tillrätta ovanpå locket. Därifrån hade hon uppsikt över vad som hände i bilen och kunde samtidigt skymta kattungarna i springan genom luckan. Om de tystnade stack hon beslutsamt ner tassen i hålet och puffade till dem så att de pep. Pipen lugnade henne. De var kvar och de levde.

För en dryg månad sedan föddes min bok. Den släpptes tidigare än beräknat och jag var inte beredd. Alltså, jag visste att den skulle komma ut eftersom jag hade skrivit på ett kontrakt, men jag hade inte hunnit förbereda mig mentalt. Först kändes det otroligt stort och jag var lyckligast i världen. Den där drömmen som jag aldrig vågat drömma hade ännu en gång blivit verklighet.

Nu har den funnits i några veckor och jag har förvandlats till Svarta Katten. Boken är min lilla unge. Den ligger i botten på korgen och uppe på locket sitter jag, fast i limbon. Lätt panikslagen och helt utan kontroll över situationen. Jag flämtar och svettas och undrar vart vi är på väg.

Stockholm Psycho är en ljudbok, producerad exklusivt för ljud. Det finns inget fysiskt alster med vackra pärmar att ta fram och hålla lite i när jag behöver. Den syns helt enkelt inte om jag inte loggar in och öppnar korgen. Så fort jag inte längre hör något från den eller får någon form av respons som visar att den existerar måste jag glänta på det där locket, sticka ner tassen och peta på den för att försäkra mig om att den är kvar. Det har bara gått några veckor men tiden mellan pipen är redan oroväckande långa. Jag undrar bekymrat hur jag ska lyckas hålla den vid liv.

Tidigare var jag rädd för att folk skulle vara taskiga mot min unge när den släpptes ut. Nu är jag mest rädd för att den inte ska överleva bilresan. Jag vet att dagen då ljuden från korgen tystnar, hur mycket jag än petar på den, kommer en del av mig också att dö.

 

Som Romeo och Julia fast inte

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

”Som Romeo och Julia fast i nutid, och det utspelar sig i ett somrigt Värmland istället för i Verona, och ingen dör på slutet utan de får varandra istället.”

Jag kunde riktigt se hur kugghjulen snurrade i min bekantes huvud när jag kortfattat försökt att ge ett svar på frågan: Vad handlad boken om?

För hur kokar man egentligen ner handlingen i ett manus som inrymmer så mycket, så många trådar och vändningar, till några få meningar? Meningar som helst ska locka till nyfikenhet och en känsla av att den boken vill jag läsa.

Hisspitch brukar det kallas.

Man ska kunna pitcha sin bok på inte mer tid än vad det tar att åka hissen i Gothia Towers.

Detta är något som jag funderat mycket på. Redan innan jag blev antagen kunde jag ligga och fundera på detta i sängen när jag skulle sova. Och särskilt när manuset började bli så färdigt att det var dags att skicka in det till förlagen. Hur skulle jag pitcha manuset i följebrevet så att de skulle vilja läsa det? Att komma fram till det var nästan svårare än att skriva själva manuset. Nästan.

Pitchen i följebrevet blev något längre än den här ovan. Mer som en baksidetext. Men tydligen gjorde den tricket som tur är 🙂

Än har jag inte hittat den perfekta hisspitchen utan jag fortsätter att klura ett tag till. Jag har ju som tur är några månader på mig innan den behöver sitta. Innan jag ska ge mig ut och förklara för folk vad den handlar om och varför de ska köpa den.

Har ni funderat på era hisspitchar? Kan ni koka ner manuset till bara några rader?
Testa och skriv dem gärna i kommentarerna 🙂

 

Gästblogg: Augustin Erbas tio största författarmisstag

Jag har skrivit i många, många år. Nu går det bra. Det har det inte alltid gjort.

Mina tio största författarmisstag

  1. Att tro att texten är klar bara för att den är skriven. De texter som lyft är de som jag skrivit om tjugotalet gånger.
  1. Att tro att en standardrefusering betyder att texten är dålig. En refusering betyder bara att just den person som just i det här ögonblicket läst din text inte tyckte att den passade i utgivningen.
  1. Att tro att en längre refusering betyder att texten är refuserad. Har förlaget tagit sig tiden att skriva några extra ord bör du läsa dem noga. En längre refusering kan vara en inbjudan till att skriva om, att visa att du kan ta kritik och utveckla din text.
  1. Att tro att du kan försörja dig på ditt skrivande. (Eller att det ens är eftersträvansvärt). Det är ett fåtal som kan leva enbart på skrivandet. De allra flesta författare får sina inkomster från föreläsningar, biblioteksbesök, stipendier, krönikeskrivande och översättande. Jag vill inte skriva på heltid numera eftersom jag blir neurotisk och självupptagen av att vara ensam hela dagarna.
  1. Att tro att de bästa romanerna är skrivna av genier (och att du därför aldrig har en chans att skriva något bra). Den som gräver upptäcker att många av de berömda författarna haft en fantastisk redaktör som gjort enorma förändringar av texten. Det gäller Hemingway, det gäller Fitzgerald eller Carver. Läs ”Max Perkins: Editor of Genius”  om du inte tror mig. Om du fortfarande inte tror mig tycker jag du ska läsa ”To Kill a Mockingbird” (skriven med hjälp av driven redaktör) och ”Go Set a Watchman” (skriven utan). Jämför de två. Samma författare – den ena anses vara ett mästerverk, den andra inte.
  1. Att välja skrivprojekt utifrån att en sorts skrivande är finare eller trendigare än annat. När jag började skriva var fantasy otänkbart för förlagen (ingen låtsades om att Bröderna Lejonhjärta var fantasy), noveller sades vara osäljbara (nu finns till och med hela förlag som bara ger ut noveller) och erotik var inget som kunde marknadsföras offentligt (Fifty shades, någon?) Ska du lägga så mycket kraft och tid som en roman kräver tycker jag du ska välja något som du själv är engagerad i. Tredje året som du är inne på din Knausgårdiga tioårsplan lär du vara rätt mätt, om du bara skriver för att du tror att det är ”rätt” att skriva minimalt redigerat och långt just nu.
  1. Att bestämma formatet innan du utforskat din berättelse tillräckligt. Jag hade tänkt fortsätta med det kortare formatet som jag använde i Ensamhetens broar, men Blodsbunden blev över 500 sidor. Jag har börjat på noveller som visade sig vara pjäser, kapitel som visat sig vara stycken. Och – en gång – en 250- sidig roman som jag klippte ner till en enda riktigt bra mening i en helt annan roman. (Ja, det har hänt. Fråga inte.)
  1. Att tro att du begripit vad romanskrivande är bara för att du skrivit en. De bästa böckerna är inte skrivna utifrån en formel, inte heller de bästa deckarna är skrivna så. Skrivande är att upptäcka dig själv och din historia på nytt.
  1. Att tro att författarskapet kommer förändra ditt liv. Trots mina senaste framgångar är jag samma trevande skribent som varje morgon undrar om jag verkligen kan skriva något som är värt att läsa.

(Den här punkten är tom för att jag ska påminnas om att jag kommer göra nya misstag. Som jag kan lära mig av. Och dela med mig av.)

Sköt om er/Augustin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland har jag känt att jag duger

Raden är från Tidvis, av Lars Winnerbäck. En av de mest sorgsna låtar jag känner till. Dessutom passar den oerhört bra på hur det är att vara debuterande författare. På något sätt, trots att man bevisligen har lyckats med något, är de svarta stunderna fler och starkare än de ljusa. Och debutantåret tar ju slut snart. När man inte är debutant längre. Vad är man då?

Jag säger inte det här för att ni ska tycka synd om mig. Inte ens för att varna andra. Men det kanske man borde göra. Ge dig inte in på det här om du inte _verkligen_ vill! Fast det kan jag ju inte heller göra. För trots att tvivlen är så starka, även nu, och jag inte vet med säkerhet om jag någonsin kommer få en bok till publicerad, så ångrar jag mig inte ett dyft. De bra stunderna är få, ”varannan dag geni, varannan dag jättekass” brukar många säga om sin syn på sitt skrivande. Det är nog mer en önskedröm att det skulle vara så jämnt fördelat tror jag. Men det är ändå så värt det. Lovar!

Tidvis är också med på en spellista som heter ”Mimmi”.

Det är den jag använder när jag skriver – fel, skrev – på mitt senaste manus. För att bibehålla samma stämningsläge och känsla genom hela boken. Och vid revideringsarbetet. (Mimmi är inte manusets egentliga huvudperson, men det är på något sätt hennes lista, och det var hon som fick låna sitt namn till filen med manuset. )

Jag gjorde likadant när jag skrev på Incidenten. Lyssnade på i princip samma musik om och om igen. Jag hade ingen dedikerad spellista den gången men det blev ändå allt tydligare efterhand att jag plockade fram samma saker om och om igen. Filmmusiken till ”Bram Stoker’s Dracula” var väl det som spelades mest faktiskt. (Nej, jag skriver inte om vampyrer – men det är grymt bra filmmusik, och en helt ok film dessutom. Framförallt har den en klang som jag ville ha med.)

Det kanske är så att jag har ett udda förhållande till musik men jag använder den aktivt i det jag gör. Jag kan fortfarande än idag känna känslan från en fäkthall i Uppsala våren 2007 när jag hör ”Kom ihåg mig” spelas. Jag körde den på repeat i mina lurar mellan matcherna hela dagen. Så jag gör så när jag skriver också. Pumpar samma saker om och om igen. Till min familjs förtret tror jag. Ett romanprojekt blir ju ganska långt. Fast jag tröttnar inte. Tvärtom, musiken hjälper mig på något konstigt sätt att inte tröttna på manuset. Den tar mig tillbaka in i det. Hjälper mig att skriva. Så att jag ibland kan känna att jag duger.

Hur funkar det för er andra? Använder ni också musik? Hur?

För den nyfikne skall jag försöka klistra in en länk till Mimmis spellista. Kanske funkar det till och med…  (Annars får ni skrika så ska jag se om jag kan få till den på något smart sätt).

(Och nej, låterna mappar inte mot kapitel i boken, oftast kör jag dem i slumpmässig ordning – ifall någon undrade).

Skulle du skriva om ingen läste?

Felicia9

Igår åt jag lunch med en vän som jag inte hade träffat på länge. Hon är lika passionerad över träning som jag är över ord – så det var i princip vad konversationen kretsade kring under hela lunchtimmen. Vi pratade framförallt om hur stor del av vår passion som ligger i att vi kämpar hårt för att uppnå ett mål och tillslut får någon form av bekräftelse på det vi gör. Så mitt i en tugga av pulled pork och broccoli, såg hon mig i ögonen och ställde frågan:

Om du visste att ingen någonsin skulle läsa – skulle du skriva böcker i alla fall?

Och jag blev helt perplex.

För först svarade jag ja. Ja, självklart skriver jag för mitt eget höga nöjes skull. Självklart behöver jag inte bekräftelsen av att bli läst och att någon ska visa tummen upp – sa jag och såg ned i min morotssallad. Men ändå skavde det.

Och redan till kaffet fick jag faktiskt erkänna att jag hade fel. Jag skulle nog inte skriva om inte målet var att någon skulle läsa. Inte böcker i alla fall. Absolut ord och dikter och andra uttryck för att få ned mina känslor på papper, men för mig är just böcker en dialog. En dialog som kräver att det finns en mottagare – någon som så att säga finns där ”i andra änden”. Någon som vill bli underhållen och berörd. Det är denna någon som får mig att orka igenom och att jobba på meningarna för att få dem så tydliga och vackra som möjligt. Det är denna någon som sedan sätter sin egen prägel på berättelsen i läsögonblicket och gör boken till ”vår” och inte bara ”min”.

Så tillslut fick jag erkänna att nej, jag skulle nog skriva – men inte böcker – om inte målet var att någon skulle läsa. Men svaret var inte enkelt.

Skulle du?

 

 

När hjärtat och hjärnan äntligen är överens

Felicia profil

Något av det svåraste med att vara vuxen är att försöka låta både hjärta och hjärna komma till tals.

Mitt hjärta och min hjärna är tyvärr väldigt sällan överens.

Hjärtat vill till exempel till varje pris flytta in till stan. Få vandra runt i min mormors kvarter i Birkastan (i Stockholm), få sitta på sitt favoritcafé och skriva, få vakna upp till en morgonpromenad omgiven av andra storstadshjärtan. Hjärnan däremot, vill bo kvar i förorten. ”Kostnadseffektivitet” hävdar hjärnan bestämt. Det är viktigt, det.

De är också väldigt oense om vad jag ska äta (”Ät mer grönt!”, säger hjärnan. ”Ta mer sås!”, säger hjärtat), vad jag ska ha på mig (”Sköna gympaskor med mjuk sula”, säger hjärnan. ”Höga klackar – så ser vi bättre!”, säger hjärtat) och hur jag ska leva mitt liv (”Lågmält och lugnt”, säger hjärnan. ”I sus och dus!” säger hjärtat).

Och mest av allt har de varit osams de gånger i livet när jag har fått säga farväl till någon jag älskar. Häromveckan, när jag var tvungen att låta avliva min hund, var de mer oense än på flera år. ”Han bits”, sa hjärnan. ”Man kan inte behålla en aggressiv hund som försöker hugga folk i ansiktet. Tänk om någon blir illa biten. Då är det ditt fel.”

Men hjärtat skrek ”neeeeej” med sin allra högsta röst. ”Han är min bästa vän! Han har sovit, promenerat, vilat, lekt och gosat bredvid mig i hela 5 år. Du rör honom inte.” (Tyvärr fick hjärnan rätt den gången, men hjärtat gråter fortfarande högt och förtvivlat om nätterna.)

Det finns egentligen bara ett tillfälle när hjärnan och hjärtat är helt överens: och det är när jag skriver. Då är det som om både hjärta och hjärna får precis lika mycket uppmärksamhet. Som om de båda får säga sitt om gemensamma upplevelser och får tillräckligt med hjärngympa (och hjärtgympa) för att vara nöjda. Då kan de till och med njuta av varandras sällskap och inse att de behövs lika mycket båda två. Dela på utrymmet. Skratta tillsammans. Och sluta vara som trotsiga barn – så att jag för en gångs skull kan få njuta av att leka vuxen.

10 tankar om en målgrupp

Felicia9

Jag pratade med en agent på Bokmässan (förlåååt jag lovade att inte nämna Bokmässan något mer, men jag kan visst inte låta bli). Han sa att en av det allra viktigaste för att lyckas som författare är paketering. Att du är tydlig med var du skriver och till vem.
Det där har jag tänkt mycket på sedan dess. Vem skriver jag egentligen till?

Eftersom jag är barnsligt förtjust i saker man kan fylla i (tänk ”mina vänner-böcker”) så köpte jag också en rolig ”fylla-i-bok” på Bokmässan (f-n, nu sa jag det där ordet igen!):  Min roman från Nicotext. En av uppgifterna där var att ”Fylla i tio saker som beskriver din målgrupp, de du skriver din roman för”. Så här är min lista:

  1. Du är lässugen
  2. Du vill bli underhållen
  3. Du vill ha en bladvändare – kanske för att läsa på ett tåg eller när du är trött på kvällen.
  4. Du vill ändå läsa om ämnen som känns i hjärtat.
  5. Du är samhällsmedveten.
  6. Du vill ha humor och värme i berättelsen.
  7. Du vill att historien ska kretsa kring relationer mellan människor.
  8. Du vill ha bekräftat att ingen är perfekt och det är det som gör oss människor så fantastiska.
  9. Du är man eller kvinna eller något annat du vill vara och mellan 7 och 102 år (okej här skulle agenten be mig att vara lite mer specifik, men det är svårt eftersom jag har läsare i alla olika åldrar och att ”inkludera” är det vackraste ord jag vet).
  10. Du vill ha oväntade slut.

Vem skriver du till?

FullSizeRender