Det välgörande skrivandet

Idag ska jag prata i lokalradion om min bok och om skrivande. Eftersom jag är rädd att jag ska svamla och låta osammanhängande i radio, så förbereder jag mig genom att skriva om det. En fråga som reportern var intresserad av var vilken betydelse skrivandet kan ha i oroliga tider som de vi lever i.

Ja, coronaviruset skapar onekligen oro hos många av oss. De flesta i min närhet är inte rädda för att själva bli smittade, men att sprida sjukdomen vidare till dem som inte klarar den så bra. Och vi vet inte riktigt vem som egentligen får de lindriga symptomen och vem som hamnar i bukläge på intensiven, så oron, ovissheten, är klart befogad. I min umgängeskrets finns även 70-, 80- och 90-plussare, vilka jag innerligen hoppas följer alla försiktighetsåtgärder, men också att de orkar härda ut i sin isolering. 

Vi känner oro för anhöriga, när vi hör att föräldragenerationen springer på yoga och går på ett knökfullt ica blir vi lika oroliga som de blev när vi lekte lite för nära Viskan när vi var små. Och lika arga. 

Men det är fler saker som tär. Ensamheten till exempel. För egen del funkar den här isoleringen helt okej. Jag är tillfreds med min ensamhet, behöver den, har valt den. Andra, mer socialt begåvade, hanterar den kanhända sämre.

Och jobben. De ger självständighet, ett sammanhang och, icke att förakta, pengar, parra, stålars. Utan yrkesidentiteten, utan det sociala sammanhang som arbetet ger, vilka är vi då? Vilka blir de sociala konsekvenserna av en coronaskadad ekonomi? 

Att skriva kan vara ett sätt att hantera sin oro. Att strukturera sina tankar och klä dem i ord kan vara jobbigt, men ibland får vi syn på något där, något som kanske går att hantera. Något som kan avgränsas istället för att få växa till något ovisst och ohanterbart. Kanske går det rentav att göra något åt.

En intressant studie av skrivandets välgörande effekter är professor James Pennebakers (University of Texas) undersökning, där han under åttiotalet lät en grupp studenter skriva om sina traumatiska upplevelser, medan en kontrollgrupp skrev om mer neutrala ämnen. De tidigare visade sig få flera hälsofördelar, något som också konstaterats i senare studier. Inte bara är det den psykiska hälsan som tjänar på skrivandet, utan man har kopplat ihop terapeutiskt skrivande med lindrande effekter på exempelvis astma, artros och IBS. Minskad stress anges som en möjlig orsak.

När jag skrev om min pappa var det inte i något terapeutiskt avseende, utan det var tänkt som skönlitteratur. Det var tungt, som att återuppleva något av det svartaste. Men att ta upp det till medvetandenivå visade sig på ett sätt välgörande; jag kunde titta på det, se vad det har gjort med mig. Kanske vara lite mindre hård mot mig själv för att jag reagerar eller inte reagerar på ena eller andra sättet. Förstå mina försvarsmekanismer. Det kanske inte gör mig till en lyckligare människa, men möjligen en som klarar av att vara lite mer empatisk med sig själv. Och jag är tacksam att jag har kunnat berätta om det svåraste, inte minst för att andra som läser kanske, kanske kan känna sig lite mindre ensamma.

Oavsett vad och varför vi skriver, så tror jag att vi skriver om det som berör oss, om ämnen som känns angelägna för oss. Så skriv. Skriv dagbok, skriv dikter, skriv berättelser, kalla dem noveller om du vill. Skriv listor eller flödesskriv. Skriv kort, skriv långt, skriv mittemellan. Vem vet, kanske får du till och med en bättre tarmhälsa på köpet. 

Och nu, när jag har strukturerat mina tankar, vill jag nog påstå att tanken på att prata i radio känns lite, lite mindre jobbig.

Källa och vidare läsning:
https://www.forskning.se/2018/09/24/egen-skrivterapi-en-billig-vag-till-halsa/

Årets julklapp

Foto: Jini Sofia Lee

Första dagen min bok släpptes och fanns till försäljning hos internetbokhandlarna beställde en kollega 60 exemplar av boken till jobbet. Samtliga mina kollegor skulle nämligen få min barnbok, Kluriga ordens ABC, i julklapp. Lådorna med de 60 böckerna kom till jobbet redan efter två dagar och det var ju där jag fick se och hålla i min bok för första gången. Detta var i slutet i september. Böckerna låg sedan ouppackade tills för någon vecka sedan, då en kollega, min chef och jag en kväll slog in samtliga böcker.

I förra veckan skulle vi ut och äta julbord med jobbet och innan vi åkte iväg skulle vi ha lite julavslutning med glögg samt julklappsutdelning. Jag måste erkänna att jag hade varit lite nervös inför den här dagen. Mitt skrivande är ingenting jag direkt har pratat särskilt mycket om på jobbet, utan jag har skilt på mina två yrkesliv.

Varför var jag då nervös? Dels var jag rädd för kollegornas reaktion på att julklappen bestod av en barnbok och att de inte skulle uppskatta en sådan julklapp och dels var jag nervös för att blotta mitt skrivande för dem. Tänk om de skulle tycka att det är jag har skrivit är dåligt och ska döma mig därefter i fortsättningen på jobbet. Ja, ni förstår, mina hjärnspöken härjade fritt. (Hjärnspöke, är för övrigt ett av orden som finns med i min bok).

Att mina kollegor får en bok i julklapp är inget konstigt, utan det är fullt normalt. Varje år brukar vi nämligen få en bok av årets Nobelpristagare i litteratur. Som bekant delades det inte ut något Nobelpris i litteratur i år och tur i oturen släpptes ju min bok just i år och min chef tyckte att det då var självklart att alla skulle få min barnbok i julklapp.

Min chef höll ett tal och berättade för mina kollegor vad årets julklapp bestod av. Jag fick applåder och sedan försvann jag halvt i en dimma. Jag fick signera böcker och ta selfies med kollegor och folk kom fram och pratade och gratulerade och efteråt kändes det väldigt bra. Folk reagerade över förväntan positivt. En man blev riktigt glad och sa ”för en gångs skull får vi en bra julklapp” och det värmde så fint. Många har egna barn, barnbarn eller andra barn i närhet som de kan ge boken till och en del ville ha boken signerad till sig själva.

Dagen efter kom flera förbi mitt rum och sa att de hade läst boken och tyckte om den.

Nu i efterhand känns det väldigt befriande att alla nu vet att jag skriver, att de vet att jag har kommit ut med en bok och att många faktiskt har läst den. På ett sätt var det lite som att ”komma ut ur garderoben” och få bli den jag verkligen är. Det är ingenting jag behöver ursäkta mig för eller gömma, utan det här är den jag är och en stor del av mitt liv.

Skrivandet är inget du behöver hålla hemligt. Låt det få den plats den förtjänar. För dig som är en skrivande person är antagligen skrivandet en väldigt stor del av ditt liv. Kanske mer än du själv inser.

Gästbloggare: Karin Wallén

Karin Wallén. Foto: Marcus Westberg

Ta fajten med den kursiverade skammen

Det borde kännas som julafton, och det gör det ju också på sätt och vis, när jag sätter saxen i den grova tejpen som håller ihop kartongen och sprättar den från sida till sida. Det är nu jag får se den på riktigt för allra första gången. Min bok. Min bok! En pocketbok med mitt namn på, och ett omslag som får mig att känna mig stolt. Åtminstone för en stund.

För skillnaden mellan att öppna en julklapp, och att öppna en kartong med böcker som jag själv har skrivit, är att jag på julafton brukar slippa ha en liten kritiker som sitter och tynger på ena axeln. Ni vet kanske vilken jag menar? Den där kursiverade pratkvarnen som tycks ha en hemlig kattlucka rakt in i huvudet och när som helst kan dyka upp med armarna i kors och säga: Hm. Trevligt att du har fått ge ut en bok hörru. Men har du tänkt på att folk kanske kommer att läsa den också? Ha!

Ja, jo, det är väl det som är meningen. Säger du. Till dig själv. Jag är skitglad om folk vill läsa den! Säger du kanske också.

Eh, jaså. Så du skäms inte då?

Va?

Ja men alltså. Du tror väl inte att den är bra på riktigt?

Va? Nä …nä. Inte bra på riktigt. Så klart.

Nä, just det. Du borde faktiskt skämmas lite.

Ja.

Ibland brukar den lille kritikern hålla sig borta i flera dagar. Speciellt när jag är mitt i en skrivprocess och skriver hela dagarna. Då går det i genomsnitt fyra dagar utan ett enda kursiverat ord från den lilla kritikern på axeln. Jag känner att jag har flyt. Det är förresten inte bara flyt. Det är bra! Det är kul! Och så kommer dag fem och då bara sitter den där igen. Med megafon.

MEN ÄR DU HELT KNÄPP ELLER? DET HÄR ÄR JU SKITDÅLIGT! BANALT ÄR DET! BANAAALT!

Eventuellt en kort konstpaus. Och sedan, megafonen åt sidan nu, väsande: Skäms du inte?

En sak har jag ändå lärt mig om den lille kritikern. Den har en svag sida. Den klarar varken ett tydligt svar på tal eller att jag totalt skiter i vad den säger. Även om den står där och viftar med megafonen för att höras, så kan min egen röst höras starkare. Även om den har funderat ut långa haranger om vad som är dåligt, så går det att lyssna lydigt en stund, och sedan släta över det med en axelryckning och ett – jahaja. Ett jahaja kan ibland räcka för att få den lille kritikern helt ur balans. Får den inte sin vilja igenom, det vill säga att skölja över författaren med självförakt och skam, så bleknar den så sakteliga bort.

Jag bläddrar i min egen bok och hör den sitta där och påpeka allt som kunde vara bättre, och jag lyssnar med ett halvt öra – det gör jag faktiskt. Sedan ber jag den ta ett par varv runt kvarteret när regnet strilar, så att skammen spolas bort. Och snart står jag där på bokhandeln på hörnet, med ett exemplar av min bok (herregud, min bok!) i handen och talar mig varm om den. Berättar att jag bor granne med dem och hoppas de ska ta in den och sälja den. Vågar till och med ge den till dem och säga att jag hoppas de ska gilla den.

Och gör de inte det så – jahaja.

Karin Wallén är frilansjournalist och krönikör i resemagasinet Vagabond. ”Tio platser du måste besöka efter min död” är hennes debutroman, och finns även som ljudboksserie på Storytel med titeln ”Backpacker”.

Göra hästen?

Stockholm har haft Medelhavsvärme senaste veckan, en sån där värme som du knappt upplever en vanlig svensk sommar. Ett man-ur-huse-väder och ta-ledigt-från-allt-väder. Lustigt nog är det ett sammanträffande med något jag skrivit om i min ljudboksserie. Precis som praktikanten Jossan i Kämpa tjejer! har jag istället för att få solsken på näsan suttit inomhus och jobbat 24/7 i brakhettan! Lunchen har ätits stående på fem minuter vid datorn. Inget jag rekommenderar i längden. Är så att säga ”i karaktär” även om jag inte råkat ut för de sjuka grejerna som Jossan råkar ut för. Inte ännu iallafall… Jag har skrivit om en storyline för ett tv-manus och under helgen har jag försökt jobba med min något eftersatta skoluppgift på tv-seriekursen på StDH som ska vara klar imorgon. Därför blir det inget långt inlägg, utan istället lånar jag en kul bild från min klasskompis Jonas:

Om du känner dig minsta stressad inför en deadline, det går alltid att göra hästen!

Ha en fin vecka!

Att skriva en Storytel Original

Det är snart ett år sen jag fick mitt ljudbokskontrakt, och tidningen Skriva avslöjade att det blir en Storytel Original ljudboksserie av vinsten i pitchtävlingen, som de anordnat tillsammans med Storytel. Piloten till Kämpa tjejer! blev godkänd med ett enhälligt ja från redaktionen. Jag fick en enorm boost. Det är nu det händer! Jag ska bli författare.

Under året har jag haft en handfull möten med min förläggare, fått feedback ett par gånger under vägen och många peppande kommentarer i manuset. I höstas fick jag en preliminär releasedag och jag var eld och lågor. Nu var det bara den där lilla grejen att skriva klart resten. Jag hade kommit drygt hälften.

Stundtals har jag velat kräkas av prestationsångest. Stundtals har jag varit hög på bekräftelse från de som har läst mitt manus.

Jag har pluggat heltid till manusförfattare under tiden som jag har skrivit ljudboksserien. Alltså skrivit på andra projekt, läst och haft föreläsningar. Lärt mig ett helt nytt yrke, att skriva för film och tv. För att inte gå sönder har jag haft ”sommarlov” fyra veckor, pausat arbetet när jag praktiserat etc och tackat nej till nästan alla frilansuppdrag som copywriter.

Under julen skrev jag om ett avsnitt till två nya. Det var tungt att skriva om när resten av Sverige var lediga och familjen åkte skidor utan mig. Men som aspirerande författare gör du allt och lite till. Manuset var nummer ett och jag hade en deadline.

I januari och februari fick jag låna en skrivbordsplats på ett produktionsbolag (tack bästa!) för att skriva klart boken. Där fanns en maffig kaffemaskin och trevliga människor som frågade hur det gick. Så himla fint! Jag grymtade något obegripligt till svar, orolig att jag var en bluff och att manuset var skit. Skrev som en iller, satt som en märla vid datorn för att kunna dunka in texten i slutet av februari. Pang!

Min man fyllde 40 och vi åkte på semester med barnen ett par veckor. En toppenresa! Återhämtning de luxe. Sen sprang jag rakt in i studier på StDH och mitt första jobb som manusförfattare. Fram till siste maj rejsar jag med studier och mitt tv-avsnitt.

Men. Jag har sett att min förläggare har börjat läsa i manuset igen! Det händer grejer i vårt gemensamma Google Docs-dokument. Jag är nyfiken och skräckslagen på samma gång. Vad är det jag har skrivit, håller det alls?

Men mest av allt är jag nog otålig. Nu vill jag skriva klart, nu vill jag att den här bokbebisen ska födas! Jag hoppas att redigeringen av Kämpa tjejer! kommer igång i juni och att en skådespelare läser in manuset när sommaren går mot sitt slut.

Serien kommer att landa i Storytel-appen lagom till… datumet är inte spikat, men gissa om jag kommer skrika när jag får det! Äntligen ska du få höra om den otränade journalistpraktikanten Jossan och vad som hände henne på det nedbantade hälsomagasinet Fit.

Ps. Något du är nyfiken på och vill veta om processen att skriva ljudboksserie? Hojta!

Releasefest för Ögonvittnet

En av de bästa grejerna med att skriva är att få skrivarvänner som delar drömmen om att debutera, och som efter debuten fortsätter kämpa med nästa manus. Och extra kul att bli bjuden på releasefest!

Johan Ehn läser ur Ögonvittnet som Anna Bågstam bredvid har skrivit.

I tisdags hade en av förra årets Debutantbloggare och min skrivarvän Anna Bågstam releasefest för sin nya thriller Ögonvittnet, som är första delen i serien Morden i Lerviken. Det var en mycket trevlig tillställning med läsning ur boken av skådespelaren och författaren Johan Ehn (också en av förra årets Debutantbloggare) samt en intervju med Anna på scenen av förläggarna Erika Degard på Norstedts och Emma Danielsson på Storytel.

Anna och jag delar inte bara förläggare utan också skrivarvänner. För tre år sen satt vi i samma källare och läste varandras manus under ledning av författaren och skrivläraren Sören Bondeson. Jag läste alltså Annas Stockholm Psycho innan den blev en Storytel Original ljudboksserie.

Glada skrivarvänner! Karin Drangel, jag och Sandra Degsell.

Det var därför extra roligt att fira Annas framgångar i tisdags, men också fint att träffa de andra gamla skrivarvännerna från källaren som hon hade bjudit in. Till exempel Karin Drangel som debuterade i höstas med Den älskvärda. Och de nya! För det finns ju ett nytt gäng som följs åt i källaren. Både redan utgivna författare och blivande.

Det jag kom att tänka på mest denna glädjefyllda kväll var hur härligt det är att dela sin hobby och passion med andra. Skrivandets glädje, källan till allt. Och att få frågan från Sören: ”Hur gick det med ditt manus, det du skrev om Stockholm i början av 2000-talet?”

Tänk, någon som minns det du har skrivit! Som kommer ihåg din ton, ditt språk och dina teman. Att ha läsare som peppar dig att kämpa vidare är makalöst häftigt. Men även en lärare som tror på dig som författare och på ditt manus. Tack Sören! Tack vännerna i källaren! Och särskilt tack till Anna för en suverän releasefest.

Ha en härlig valborg!

Ps. Det där manuset ligger i en byrålåda. Vad som hände med det har jag skrivit om här.

Skrivtips i poddform

Foto: Jini Sofia Lee

Bloggar i all ära, men det finns även andra sätt att förkovra sig i skrivande, författarskap och litteratur. Nämligen genom poddar. Nu ska jag villigt erkänna att jag inte lyssnar jättemycket på poddar. Med tre små barn hemma så värnar jag om tystheten och att låta hjärnan vila från alla slags intryck mellan varven. Men jag tycker att det är guld värt att då och då lyssna på ett avsnitt av någon podd om skrivande. Och det är alltid inspirerande att höra intervjuer med författare som har lyckats bra. Det är lite ensamt att sitta hemma på sin kammare och skriva och då är det väldigt skönt att höra hur andra som skriver och har lyckats har gjort. Jag tänkte lista några av de poddar jag känner till om skrivande och böcker. Hoppas att ni hittar någon som ni gillar.

• Deckarpodden med Sofie Sarenbrant och Emelie Schepp
  Jag har lyssnat på nästan alla avsnitt av denna podd. Jag varken läser eller skriver deckare, men tycker ändå att jag fick bra tips och en god inblick i en författares tillvaro genom att lyssna på dem. Den stora behållningen var att lyssna på Sofie Sarenbrant som bjöd mycket på sig själv. Podden har några år på nacken och de spelar inte in nya avsnitt, men den är väl värd att lyssna på.
• Bladen brinner med Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck
  En podd för vuxna om barn- och ungdomsböcker som startades 2016 och varannan torsdag kommer det ett nytt avsnitt. Jag har själv varit med och bidragit med en slant till deras kickstarterkampanjer de har haft för att kunna ha möjlighet att göra den här podden. I podden varvas intervjuer med författare, förläggare, illustratörer med boksamtal och boktips.
• Skriv en bestseller (Eller en annan bok) med Ninni Schulman och Caroline Eriksson
  Det här är en podd om skrivande och författarskap. För tillfället spelas det inte in nya avsnitt, men det finns två gamla säsonger att lyssna på.
• Författarpodden med Frida Skybäck och Agnes Hellström
  En podd som tar upp alltifrån konkreta skrivtips till releasefester och litterära agenter.
• Bokbanditerna med Tom och Nisse
  De recenserar böcker och intervjuar författare. De pratar om en bok per avsnitt. Både Tom och Nisse jobbar i bokbranschen.
• Utvik och böcker med Magnus Utvik
  Samtal med författare och tips på böcker. Alla litterära genrer tas upp. Nytt avsnitt varje vecka.
• Bakom boken med Daniel Sjölin
  En podd om böcker från Norstedts och Rabén & Sjögren. Författarintervjuer.
• Skrivarpodden med Kerstin Lönnebo
  En intervjubaserad podd om skrivande.

• Bokmässepodden drivs av Bokmässan (Göteborg) i samarbete med Kerstin Lönnebo
  En alldeles nystartad podd (9 april 2018) för alla som vill ha Bokmässa året runt. Intervjuer och samtal om litteratur och skrivande. Varannan måndag kommer ett nytt avsnitt. I första avsnittet intervjuas Majgull Axelsson.
• En förbannad podd med Katarina och Sofia
  En podd om böcker och det mesta som rör läsning. De pratar om böcker de själva har läst och det är alltifrån barnböcker, YA-böcker till böcker för vuxna.

 

 

Sjukt nära deadline

Jag fick ett roligt mejl från min förläggare förra veckan. Hon är i USA och hade just besökt platsen som sägs vara ursprunget till uttrycket deadline. Alltså gränsen för när något måste vara klart.

Under amerikanska inbördeskriget var Andersonville ett fängelse för tillfångatagna nordstatare. Innanför fängelsemuren löpte ett trästaket. Den som rörde sig mellan muren och staketet sköts, alltså en dead line.

Och det är vid den gränsen som jag befunnit mig sista tiden. Imorgon trycker jag på ”send” för då ska min ljudboksserie vara klar. Hjälp! Istället för gevärskolvar riktade mot mig har jag en fet släng av bluffsyndromet. Ett väl dokumenterat tillstånd som många i yrkeslivet kan känna igen sig i.

Bluffsyndromet betyder att du inte tror på den egna talangen eller kompetensen, att det är tur och tillfälligheter som ligger bakom eventuella framgångar. Ofta drabbas högpresterande kvinnor och inte sällan leder det till stressreaktioner och i värsta fall utbrändhet.

Jag vet, jag är ju en av dem. Som tänker att det nog bara var tur att jag vann den där pitchtävlingen. Och en tillfällighet att de som läst piloten har skrattat. Att jag på något vis måste ha lurat alla som tror på mig som författare. Så nu när jag skickar in hela manuset kommer bluffen att synas. Jag kommer att lämna förlaget i tjära och fjädrar!

Men som tur är finns det något ännu värre än att avslöjas som en bluff. Och det är att missa en deadline. Press send!

Back to school

Foto: Henrik Berglund

När jag var 20 sa jag kaxigt i en tidningsintervju att jag skulle skriva en roman och söka till Dramatiska Institutet (DI). Men jag gjorde tvärtom. Jag slutade skriva mitt i romanen och sökte aldrig utbildningen. Tills nu!

Idag börjar jag plugga en termins fördjupningskurs i att skriva TV-serier på Stockholms Dramatiska Högskola (det som tidigare hette DI) och jag är sjukt peppad. Det blir sista rejset innan jag tar steget fullt ut i arbetslivet igen.

Hösten 2016 sa jag upp mig från jobbet som copywriter och strateg för att börja plugga till manusförfattare. Jag sa upp mig för att visa inför mig själv och omgivningen att jag menade allvar med skrivandet. Väldigt nervöst, men jag hade stöd från min familj och jag gick på magkänslan. Den skrek: Vad som än händer sen vill jag gå den här utbildningen. Det är en once-in-a-lifetime-möjlighet!

Ett av ansökningsproverna till Alma manusutbildning var Kämpa tjejer! Från början var det som nu ska bli en Storytel Original ljudboksserie alltså en idé till en tv-serie. En idé som jag också har utvecklat och förfinat under utbildningen. Jag har lärt mig massor!

Visst låter det enkelt?

Det har det inte varit. Jag har skrivit som en gam i fyra år. Först på fritiden och sen heltid som student. Och det var först på tredje försöket jag kom in på Alma. Det är ett hårt arbete att skriva. Stel nacke och platt röv får du också.

Men hej, om du har en gammal skrivardröm. Jag rekommenderar dig varmt att söka en skrivarkurs. Det går att bocka av en kaxig bucket list, även 25 år senare!

 

 

Vad alla författare behöver

Veckan före jul träffade jag en grupp manusförfattare och regissörer. Vi samlades för att läsa högt ur varandras manus och diskutera dem.

Jag läste karaktären K, en erfaren kvinna på 45, som klubbade med en ung hipstersnubbe och hans flickvän i ett främmande land. En ovanlig scen för det är inte vad en medelålders kvinna förväntas göra. Leva life. Umgås med youngsters. Och samtidigt vara en kompetent krigsfotograf.

Jag vill så gärna se den filmen.

I år fyller jag 45. Jag blir lika gammal som rollkaraktären jag läste om i manusgruppen. Det svindlar! Nu är jag i Patsy & Edinas ålder när serien visades första gången. Nu är jag lika gammal som Samantha i Sex and The City (Inte 30+ som Carrie utan äldst som Samantha). OMG!

Sen jag började skriva på allvar igen, när jag fyllde 40, märker jag att jag är alla mina åldrar. Plötsligt har jag lätt att relatera till 16-åringen. Till 23-åringen. Till 30-åringen. Hur jag kände mig och vad jag längtade efter. Upplevelser som jag sällan tänkte på förut.

Det var en dröm att börja skriva igen. Och samtidigt kände jag en stor sorg. En sorg över att jag inte skrev litterärt alls under nära 20 år. Varför hade jag kastat bort så många år?

Men jag hade inget litterärt sammanhang då.

Det var under en skrivarkurs jag fick sammanhang som 40-åring. Och min skrivlärare sa: ”Äsch, vad skulle du ha skrivit om som 20-åring? Alla författare behöver livserfarenhet.”

Så hej här är jag. Patsy och Edina! Samantha! Ni vet hur det är att leva life. Nu kör vi!

Scenen är ur SATC när Carrie fyller 35 och Miranda ska fylla i en deklaration med en ruta för vilken ålder hon är i. Samantha svarar: ”Welcome to my box”. Bild lånad från Pinterest.

Gott nytt Debutantbloggenår!

Tack bästa Debutantbloggen för 2017! Nu tar vi fem nya debutanter över och startar Debutantbloggen 2018. Fem författare som står i startgroparna för ett år med skrivande och drömmar som vi vill dela med er. Vårt nyårslöfte är att göra vårt allra bästa. Gott nytt år skrivarvänner!

Här presenterar vi oss:

Jenny som bloggar på måndagar

Foto: Henrik Berglund

Född: 1973

Debuterar med: Kämpa tjejer! en Storytel Original ljudbokserie. En komedi om 23-åriga Jossan Andersson, en journaliststudent som aldrig tidigare har tränat och fått en praktikplats på det storsäljande hälsomagasinet Fit. Det blir en rejäl utmaning för Jossan eftersom upplagan har börjat dala, redaktionen minimerats och hennes handledare ligger på sjukhus efter att ha gått in i väggen.

Kämpa tjejer! handlar om jakten på följare och det allra senaste inom hälsa och wellness. Om slirande journalistetik och att till varje pris försöka behålla jobbet utan att bli sjukskriven på kuppen.

Bidrag till Debutantbloggen: I september gästbloggade jag om hur du överlever att bli refuserad. Jag vill fortsätta skriva peppande inlägg, berätta om min resa tillbaka till ”det andra skrivandet” efter 20 år som copywriter i reklambranschen, och vägen till debuten. Fick chans att debutera via vinsten i tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling i januari 2017. Kommer blogga om hur det är att skriva direkt för ljud och något om att ta de första stegen in i film- och tv-branschen som manusförfattare.

När jag inte skriver: Skriver jag! Är copywriter och manusförfattare. Lever med Erik och våra två barn på Södermalm i Stockholm. Överdoserar gärna konst och popkultur.

Jag finns även på: Instagram, Facebook och min egen sida.

 

Veronica som bloggar på tisdagar

Foto: Jakob Almer

Född år: 1986

Debuterar med: Sunt förnuft, vilt hjärta som släpps på Visto Förlag den 8/1. Boken är en romance och handlar om Ella von Beijer och James Jensen som kommer från två väldigt skilda världar. Hon från fina Östermalm i Stockholm och han från tuffa Fosie i Malmö.

Ella och James har inget gemensamt, men när de träffas öppnas dörrar till deras förflutna som båda trodde var stängda för alltid. Kan kärleken sudda ut alla slags gränser människor emellan? Och vilken betydelse får pressen från omgivningen, när det väl gäller? Sunt förnuft, vilt hjärta är en berättelse om att mot alla odds våga följa sitt hjärta.

Bidrag till Debutantbloggen: Min bok släpps på ett hybridförlag och jag själv hade inte tidigare hört talas om detta nya sätt att ge ut böcker. Jag vill därför sprida kunskap om hur det är att vara debutant på just ett hybridförlag. Jag hoppas att med mina inlägg också kunna väcka en lust för skrivandet samt pepp för att orka ta sig igenom de svåra stunderna som ständigt uppstår i denna berg- och dalbana.

Dessutom skriver jag i den underbara, men emellanåt hårt kritiserade, genren romance. Jag vill gärna ta vid där Christina Schiller slutade och fortsätta sprida kärleken för romance vidare. Jag vill helt enkelt ge mer kärlek åt folket!

När jag inte skriver: Den här rubriken borde egentligen vara; undertiden jag skriver. Jag är nämligen föräldraledig (finns dock inget ”ledigt” i den här situationen) och samtidigt som jag skriver tar jag hand om mina två barn på ett och snart tre år gamla. Jag är också utbildad socionom men har nyligen sagt upp mig för att satsa helhjärtat på mitt skrivande… det var det sparkontot 😉

Jag driver även en egen blogg som ni kan hitta här, där missbrukar jag också smileys. Har haft Instagram sedan tidernas begynnelse och den kan ni nå genom den här länken.

 

Mia som bloggar på onsdagar

Foto: Jini Sofia Lee

Född: 1976

Debuterar med: En bilderbok för barn 3-6 år som kommer ut på Olika Förlag i augusti/september 2018. Det är en rolig och annorlunda ABC-bok med kluriga ord skriven på rimmad vers. Illustrationerna står Maria Källström för.

Jag medverkar även i novellantologin Kära mamma som kommer ut på Ordberoende förlag i mars 2018. I den medverkar även bl.a. Amelia Adamo, Suzanne Osten och Alexandra Charles.

Bidrag till Debutantbloggen: Genom att ni får följa mig under mitt debutår hoppas jag kunna peppa och motivera alla er som bär på en skrivardröm. Jag vill också gärna lyfta barnboken och vad man ska tänka på när man skriver en bilderbok. På vilket sätt skiljer det sig från att skriva för vuxna? Jag kommer också ge tips om hur man skriver noveller och hur jag tragglar mig igenom skrivandet av min första roman.

När jag inte skriver: Är jag med min familj (sambo och tre barn) eller jobbar. Däremellan försöker jag hinna med att träffa vänner, träna och läsa. Jag gillar också att gå på teater, opera, konserter och bio, men gör det alltför sällan. Eftersom det är skrivandet jag brinner för och tycker mest om att ägna mig åt blir det inte mycket tid över till annat. 

Jag finns på: Facebook och Instagram

 

Helena som bloggar på torsdagar

Foto: Kicki Nilsson

Född: 1978

Bor: I Dyltabruk, utanför Örebro.

Debuterar med: ”Det fina med Kerstin” – en kapitelbok för barn 6-9 år. Boken utspelar sig i en liten by, bland ödehus och leriga åkrar, skvaller och säregna bybor. Där får vi följa Kerstin som går i förskoleklass. Kerstin har långt och trassligt guldhår och en bästa kompis som hon helst inte vill leka med. Hon har en guldsamling under sängen och tusen tankar i huvudet. Kerstin tycker om att tänka. Men inte att prata. En dag hittar hon en guldring på golvet i skolan. Hon tar hem den och lägger i sin samling. När hennes lärare Lotten frågar om någon har sett hennes vigselring så väntar Kerstin lite för länge med att svara. Och då blir det för sent.

Boken kommer ut i augusti på Natur&Kultur. Illustrerar gör Katarina Strömgård. Del ett i en triologi.

Bidrag till debutantbloggen: Då jag till vardags befinner mig i teaterns värld kan det hända att jag drar paralleller till teaterns sätt att förhålla sig till text, dialog och historieberättande. Kanske kommer jag att ställa fler frågor än vad jag kommer att ge svar? Jag tror att jag kommer att röra mig en del i barndomslandet – både i min egen barndom, mina barns barndom och i barnbokslitteraturen – då det är där jag finner störst lust och inspiration.

Bakgrund: Är utbildad skådespelerska och de senaste femton åren har jag främst arbetat på Teater Martin Mutter i Örebro där jag turnerar land och rike kring med barn och ungdomsteater. Vi spelar på skolor – i gympasalar och klassrum – och jag kan vara en av de nu levande som har ätit i flest skolmatsalar i Sverige!

Jag skriver också pjäser och några av dem finns förlagda här.

När jag inte skriver: Tycker jag mycket om att vara hemma med min man och våra tre söner i vårt ganska omoderna torp på landet. Där har vi några hönor och en tupp, en katt och mängder av vildsvin i skogen. Att bara drälla runt på gården är det bästa jag vet, men det är också roligt att odla, bygga och måla om saker. Och för att tänka bättre och bli trevligare springer jag gärna en mil i skogen då och då.

 

Emelie som bloggar på fredagar

Född: 1984

Debuterar med: ”Vänd rätt upp” en hästbok för unga vuxna som utspelar sig sommaren efter gymnasiet. Möjligheterna ligger vidöppna och alla Ylvas kompisar är redan på väg bort från den håla som de är uppvuxna i. Men Ylva vill ingenstans för allt hon vill ha finns redan här hemma: hästarna. Det är en bok om att drömmar inte alltid behöver vara storslagna, om att känna ansvar och lojalitet. Och så handlar det om kärlek, både den mellan människor och den till hästar. ”Vänd rätt upp” kommer på Bonnier Carlsen i maj.

Bidrag till debutantbloggen: Jag kommer att skriva om hästar och hästböcker. Om hur det är att skriva i en genre med lång tradition och låg status. Det kommer att handla om att ta tjejer och tjejers intressen på största allvar och om stallet som arena för systerskap. Klass och hierarkier är ytterligare teman som nästan är oundvikligt att inte beröra när det handlar om hästar. Självklart kommer även jag att dela med mig av min skrivande vardag mellan jobb och stall och förskolehämtningar.

När jag inte skriver: Tillbringar jag förstås gärna tid i stallet. Just nu har jag bara en ridkväll i veckan på ridskolan, men den prioriterar jag över allt annat. Jag jobbar på Akademibokhandeln, just nu på inköpsavdelningen med allt som inte är böcker, men har innan dess jobbat flera år i butik. Jag bor tillsammans med sambo och ett barn i Stockholm.

Bakgrund: Jag har läst flera skrivutbildningar, bla skrivarlinjen på Skurups Folkhögskola. Mellan 2008 och 2013 bloggade jag på dagensbok.com – redan då handlade det mycket om hästar, men mest om böcker.

 

God Jul & Gott Nytt År … och hej då!

Fotograf: Jonas Schiller

Det är söndag. Julafton. Lugnet har lagt sig i huset efter att gästerna åkt hem och jag sitter i soffan under en filt med mannen och hunden bredvid mig och jag försöker att hitta orden till att skriva detta inlägg.

Mitt sista som en av bloggarna på debutantbloggen.

Nästa måndag är det en ny person som ni kommer att få lära känna.

Jag har funderat länge på hur jag ska kunna sammanfatta det här året. Detta fantastiska, kämpiga, roliga, prövande, händelserika, omtumlande år som inte alls blev något likt det jag hade föreställt mig 🙂

Och jag har kommit fram till att det är omöjligt.

Det går inte att sammanfatta ett år som detta i bara några få rader 🙂

Så istället tänkte jag bara säga TACK.

Tack för detta galna, underbara år. Tack för att ni följt med på resan, för att ni läst mina (ibland ganska svamliga) inlägg, för att ni peppat i kommentarerna när det känts tufft och för att ni delat min glädje.

Nu ligger ett helt nytt år snart framför mig med nya äventyr och utmaningar. Min andra bok (helt galet 🙂 ) kommer att släppas och den tredje ska skrivas (Herregud hur ska jag klara av det?). Jag har under året som gått lyckats beta av några av mina mål på listan och under 2018 ska jag fortsätta att ta mig an de som är kvar. För att utvecklas och nå ännu längre.

Jag hoppas att vi kommer att höras igen, men om inte så lämnar jag er med orden:

Mer Romance Åt Folket ❤

 

Om ni vill fortsätta att följa min författarresa så hittar ni mig på min egen blogg www.christinaschiller.com eller på min Instagram @c_schiller

Gästbloggare: Maria Richardsson

Något som var väldigt populärt på 80-talet var Mina Vänner-böcker. Där skulle man skriva upp en massa fakta om sig själv. Som vad man helst ville bli. Jag skrev alltid författare. Och det var verkligen så. Efter många om och men är jag nu författare och min debutbok utspelar sig just på 80-talet, men vägen hit har inte precis varit spikrak.

Jag har under årens lopp påbörjat hur många böcker som helst. Att börja är naturligtvis den allra lättaste biten i att skriva en bok. De andra bitarna är betydligt svårare. Man måste hitta knep för att komma vidare även om man får skrivkramp, man måste hålla uppe intresset hos läsaren … och man måste lyckas få boken färdig. Det där sista är sannerligen inte enkelt. Hade det varit enkelt hade jag naturligtvis gjort det långt tidigare. För viljan fanns ju. Jämt. Men vad måste man ha mer? Jo, man måste ha tid.

Åren tickade på och jag såg alltid framför mig att jag skulle skriva den där romanen så fort jag fick mer tid. Mer tid över. Det var bara det att tiden gick och det blev inte någon tid över. Jag kände mig nedslagen. Jag insåg att det kanske aldrig skulle bli av, och jag ville verkligen inte sitta som gammal och säga att jag hade kunnat bli författare men det blev inte så för jag fick aldrig tid till att skriva någon bok. Jag ville verkligen inte bli sådan.

En dag sa min man: ”Antingen får du se till att skapa tid eller så vill jag att du slutar tjata om den där boken.” Jag blev både arg och ledsen först, men hans ord sporrade mig.

Skapa tid. Hur gör man det?

Dygnet har ju bara ett visst antal timmar och med två barn, jobb och hus och allt runt omkring så finns det inte precis så mycket tid att ta av. Man måste faktiskt sova lite också. Så jag tänkte efter.

Vad är det i mitt liv som jag måste fortsätta lägga tid på? Finns det någonstans jag kan sno åt mig lite tid? Jag gjorde en lista och kom fram till följande.

1. Gör familjen delaktig i hela processen. Det var min mans idé att skapa tid, och han var den enda som fick läsa innan första utkastet var färdigt. Han fick läsa ett stycke i taget och hade åsikter hela tiden. Och jag tillät honom att ha det. Bokens utveckling blev viktig för honom också. Jag berättade om projektet att skriva en bok för barnen, och att detta projekt var oerhört viktigt för mig. Därmed förstod de att när jag hade min skrivtid så ville jag vara ifred.
2. Schemalägg skrivtiden. Vi försökte hitta en kväll i veckan då jag kunde få skriva. En kväll då jag tog på hörselskydd för att stänga ute alla störande moment och gå in i min andra verklighet där min bok utspelar sig. Vissa veckor gick det inte att få till någon kvällstid. Då ställde jag istället klockan en timme tidigare på morgonen den veckan och vips så hade jag en timmes skrivtid! Det hände att jag saknade inspiration eller inte kände för att skriva, men sådana detaljer lät jag inte komma i vägen. Jag skrev ändå. Allt kommer ändå att redigeras senare, det går att putsa till texten då, att vässa den. Men sidorna behövde bli skrivna.
3. Använd arbetstiden så effektivt som möjligt. Jag arbetar i ett skolkök, och förutom när jag serverar mat till barnen så är jag ensam på min arbetsplats. Den tiden utnyttjades effektivt till förberedelsetid inför nästa skrivtillfälle. Jag tänkte ut en scen i huvudet, tänkte ut repliker och vändningar samtidigt som jag hackade isbergssallad, kokade gröt och gjorde remouladsås. Och när jag kom hem skrev jag ner det. Om jag kom på någon replik som jag var rädd att glömma av eller som jag var tvungen att minnas ordagrant så skrev jag ner den på ett block jag hade liggandes i köket.  
4. Man måste inte vara med på allt. Ibland får man säga nej! Det man däremot måste är att ta sitt skrivande på allvar. Vissa saker var relativt enkla att säga nej till, men ibland fick jag också säga nej till sådant som jag innerst inne verkligen ville vara med på. Då fick jag påminna mig själv varför jag gjorde detta.  
5. Minska på hemarbetet. Kändes väldigt svårt till att börja med, men blev enklare efter ett tag. Det går att hoppa över att damma. Stäng dörren till de värsta rummen om du får gäster. Nu menar jag verkligen inte att man ska låta hemmet förfalla, bara att man kanske kan skjuta på vissa saker ibland.
6. En kort skrivstund är bättre än ingenting alls. Om en ”tom” halvtimma dök upp så utnyttjade jag den.
7. Sätt upp delmål och fira dem. Delmål är viktigt. Ett litet delmål kan vara 20 sidor. Ett större delmål 20 kapitel. Det handlar om att vara hård mot sig själv, att utmanas. Samtidigt handlar det om att vara snäll mot sig själv också. De perioder när man har extra ork kan delmålen vara längre och när man känner sig slutkörd blir delmålen kortare. När ett delmål är uppnått så belöna dig själv. Ett litet delmål resulterar i en liten belöning, och ett större delmål resulterar i en större belöning.  

På detta sätt blev min bok skriven. Den blomstertid nu kommer släpptes i september 2017 på Lindskog Förlag!

Maria Richardsson är född 1971. Hon älskar synthpop från 80-talet, bruncher och glitter. Förutom författare är hon också måltidsbiträde och textförfattare. För tillfället går hon Skrivarlinjen (ettårig, distans) på Skrivarakademin samtidigt som hon skriver på en ny roman.

Den blomstertid nu kommer är en omtumlande bok om känslor, fasad och hierarki. Om att försöka hitta sig själv och undvika att gå under. I centrum står de fyra tonårstjejerna Linda, Anna, Sofi och Sussi som var och en kämpar med att få ordning på sina liv.
Boken utspelar sig på 80-talet, men är inte en sedvanlig nostalgisk tillbakablick. Allt var inte bättre förr. Det är bitvis en svidande kritik mot en oförstående vuxenvärld som valde att blunda och sopa under mattan. Samtidigt är boken en kärleksförklaring till det som en gång var och ett försök att försonas med detta.

Tipslördag? Nej, det är ju måndag …

Fotograf: Jonas Schiller

Det är sju måndagar kvar på det här året, med idag.

Sju blogginlägg som jag har kvar att skriva här på debutantbloggen och det känns faktiskt lite ledsamt. Året har verkligen gått alldeles för fort och jag har en känsla av att även de sista veckorna kommer att rusa förbi så jag tänkte ta tag i ett blogginlägg som jag funderat på att skriva ett tag.

Ett tips inlägg.

Jag älskar att läsa bloggar, lyssna på poddar och följa Instagram konton om just skrivande. Att skriva är ett ensamt arbete och att då hitta andra, likasinnade, gör att jag känner mig delaktig i en större gemenskap.

Först ut vill jag tipsa om Simona Ahrnstedts blogg. Även om hon inte bloggar längre så är det en guldgruva när det kommer till skrivtips (fungerar även för dem som inte skriver romance) och romance tips.

En till blogg som jag tycker är värd att följa och läsa är Jenny Bäfving. Mycket matnyttigt om de olika delarna av skrivandets konst och vad man kan tänka lite extra på.

På Facebook finns det tre grupper som jag vill tipsa om. Författare på Facebook är den första. Författarsällskapet är den andra och den tredje och sista gruppen är Feelgoodfredag. Tre grupper med härliga medlemmar som man kan ställa frågor till, dela med sig av med- och motgångar och som gillar att skriva precis lika mycket som du och jag 🙂

På poddsidan lyssnar jag, precis som jag antar att ni gör, på Skriv en Bestseller eller en annan bok. Jag gillar även Författarpodden och Deckarpodden (inga nya avsnitt hos dessa två men de gamla fungerar att lyssna på).
För de som vill ha mer romance inriktade poddar kan jag rekommendera Romancepodden och Smart Podcast Trashy Books (som även har en hemsida där de bla. tipsar om och recenserar Romance böcker).

Har ni Instagram så tycker jag att ni ska kolla in dessa konton:

• @romanceeverafter – Fem kvinnor som läser, skriver och bejakar Romance.
• @4everfeelgood – Fyra feelgoodförfattare som babblar om livet, böcker, mat och bubbel förstås.
• @svenskbokhandel – belyser bokbranschens utveckling genom nyhetsartiklar, reportage och debattinlägg.
• @booksdreams – en eventserie med personliga författarmöten.
• @therippedbodice – den enda bokhandeln i USA som enbart fokuserar på och säljer romance böcker.

Har ni några tips på bloggar, Facebook grupper, Poddar eller Instagram konton som ni tycker att jag borde kolla in?

Skrivövning: Sätt ord på dina drömmar

Bild från unsplash.com Fotograf: Andreas Wagner

Författardrömmen kan kännas avlägsen och ouppnåelig ibland, vi har alla varit där, så denna lördag tänkte vi ge er en skrivövning som kan hjälpa till att hitta fokus och det där jävlar anamma tänket som är så viktigt för att fortsätta kämpa.

Idag vill vi nämligen att ni ska formulera er författardröm i ord och skriva ner den. 

NI får väldigt gärna dela med er av det ni skriver ner. Antingen här på bloggen, på Facebooksidan eller på Instagram. Eller så sparar ni det för er själva och plockar fram det när det känns tufft och ouppnåeligt 🙂

Lycka till ❤