Manuset är inlämnat

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Herregud vilken galen tid det varit.

Varje ledig stund har gått åt till skrivandet. Sena kvällar och tidiga morgnar. Ändå har det känts som att jag stått och stampat på samma ställe utan att röra mig framåt. Så många val, så många scener att ta ställning till om de ska vara kvar eller om de ska skrivas om eller om de helt enkelt inte får vara med längre. Det har blivit en hel del sand skyfflande, byggande av sandslott som rivits och byggts upp igen i andra konstellationer.

Men nu är det klart.

För denna gång.

Jag är nöjd med ändringarna jag gjort i manuset. Nu är det bara att vänta in domen från redaktören som ska nagelfara det och komma med kloka kommentarer. Jag ser så fram emot att få jobba med hen igen. Jag lärde mig otroligt mycket under arbetet med Hemligeter små och jag hoppas kunna lära mig ännu mer denna gång som jag kan ta med mig in i skrivandet av del tre.
Den här delen som kommer nu, när jag kan lägga energi på att hitta rätt känslor i scener, få dialogerna att lyfta och ge tyngd åt mina karaktärer är något som jag verkligen ser fram emot. Jag älskar mitt manus redan nu men jag vet att det kan bli ännu bättre med lite hårt arbete och vägledning från min fantastiska redaktör.

Nu ska jag försöka att släppa tankarna på manuset tills det kommer tillbaka. Det är svårare än det låter. Ja, ni som skriver vet ju hur det är.
Istället ska jag läsa alla böcker i min ”att läsa” – hög, eller jag ska i alla fall göra ett försök.

Jag ska även fundera lite på del tre och slipa på storyn 🙂

Skriv på alla fina där ute!!

Kram på er ❤

En liten bok fylld av tankar och känslor

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Under arbetet med Hemligheter små, från skrivandet av råmanus till att jag korrekturläste manuset innan tryck, så skrev jag dagbok.

En skrivdagbok.

Jag antecknade var jag suttit och skrivit, vilken tid på dygnet, känslan jag haft medan jag skrivit och om något känts extra bra eller extra kämpigt.

20170814_101016

Det är ganska intressant att gå tillbaka och läsa hur jag upplevde saker och ting när jag befann mig i samma situation med Hemligheter små som jag är nu med Brutna små regler. Jag kan se hur vissa saker kommer igen och att vissa saker har jag utvecklats på.

Förra gången kämpade jag tex. mycket med feedbacken från redaktören. Jag hade svårt att ta till mig den och jag behövde längre tid på mig att smälta alla synpunkter. Denna gång har den processen gått mycket lättare och smidigare. Kanske för att jag denna gång själv kände att manuset var långt ifrån färdigt när jag skickade det till förlaget 🙂
Och precis som när jag redigerade Hemligheter små så har jag även nu en tendens till att ha dagar där jag inte får ner särskilt många ord eller tar mig igenom scenerna som behöver redigeras, där jag istället funderar mycket och benar ut saker i huvudet för att sedan ha otroligt produktiva dagar där jag kan skriva flera nya scener och hinna gå igenom flera kapitel.

Att kunna gå tillbaka och se hur jag kände och upplevde det under arbetet med Hemligheter små har faktiskt fått mig att känna mindre stress över vart jag befinner mig just nu i redigeringen av Brutna små regler och jag har haft färre djupa dippar av tvivel där jag ifrågasatt om jag överhuvudtaget kan skriva.

Jag gillar verkligen formatet med en skrivdagbok. Jag gillar att kunna gå tillbaka och minnas och läsa om hur jag kände och tänkte. Och att motiveras av det. Att veta att även när det kändes hopplöst så lyckades jag ta mig ur det och nå målet.

Det ska bli roligt att få gå tillbaka och läsa skrivdagboken för Brutna små regler sen, när jag håller den färdiga boken i min hand och jag sitter med ett nytt råmanus som ska bearbetats 🙂

 

 

Skrivövning: Din favoritårstid

roman-kraft-84955

Photo by Roman Kraft on Unsplash

Lördagens skrivövning går ut på att gestalta din favoritårstid genom att använda dig av alla sinnen, förutom synen.

Vi uppskattar verkligen att få läsa era texter så fortsätt att dela med er antingen i en kommentar under detta inlägg, länka till din blogg eller hör av dig till oss på vår mejl, Facebooksida, Twitter eller Instagram!

Ps. Ni glömmer väl inte bort att vara med i vår tävling? Inlägget hittar ni här —-> Vinn debutanternas böcker

Ett, två, tre … sex!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Ofta brukar folk koppla ihop genren Romance med sex (och nu syftar jag inte på siffran). Jag tror att det är den vanligaste missuppfattningen om genren, att karaktärerna har sex på varenda sida. När jag berättar att jag skriver romance brukar den vanligaste reaktionen vara; jaha du skriver sån där tantsnusk! Detta trots att det finns mängder av romance böcker som inte innehåller en gnutta sex, eller något hångel eller ens att de tar i varandra. Titta bara på Jane Austens böcker som är älskad av så många och dessutom klassas som romance, men nu var det inte sexet vara eller icke vara jag skulle skriva om idag utan det var ju det här med att skriva dessa scener.
Ja, sexscener alltså.

Ni som läst Hemligheter små vet att det förekommer sex i den, men inte alls så mycket sex som det var i det utkastet förlagen fick ta emot. Vi bantade ner på sexet helt enkelt. Scenerna som plockades bort finns dock sparade i en mapp på datorn, kanske kan jag använda dem i något annat manus för även i mina nästkommande böcker kommer det att vara sex med.
Det är ju ett naturligt steg att ta i en relation så varför lämna läsaren utanför det? Dessutom så anser jag att en bra skriven sexscen kan skänka djup och förståelse för en karaktär. Där finns en möjlighet att visa upp andra sidor hos karaktärerna som läsaren annars kanske inte skulle ha fått se.

Men att skriva sexscener är inte lätt. Även om jag tycker att det går bättre nu än när jag skulle sätta mig och skriva den där första sexscenen jag någonsin skrivit. Jag rodnar bara jag tänker på det. Inte för att det jag skrev var särskilt snuskigt utan för att jag minns hur pinsamt jag tyckte att det var att någon annan skulle läsa det. Och det tror jag är en av nycklarna till att skriva bra sexscener … att koppla bort vad andra kommer att tycka. Vissa vill bara ha antydningar om vad som är på väg att hända medan andra vill ha mer detaljerat och du som författare kan inte göra dem alla nöjda. Så sluta fundera över vilka ord du ska använda, om det låter töntigt eller är fullt av klyschor. Skriv bara rakt upp och ner så som du ser scenen framför dig. Få ur dig den där laddningen som dina karaktärer byggt upp. Du kan alltid redigera för inget är skrivet i sten.

Sexscenerna jag skriver är av den mer detaljerade sorten, utan att bli pornografiskt, för att det är vad jag har insett att jag själv tycker om att läsa och då faller det sig ganska naturligt att jag skriver på det sättet i mina böcker, trots att jag är ganska pryd av mig. Men av någon anledning så är det lättare för mig att skriva sex än att prata om det. Och efter att jag skrivit den där första sexscenen, som fick mig att rodna så att jag såg ut som en tomat, så var det som att en damm öppnades och nu går det betydligt lättare. Jag rodnar dock fortfarande ibland när jag läser det jag skrivit 🙂

Tips: Om du vill testa att skriva en sexscen men inte vet hur du ska börja, så läs. Jag läste Simona Ahrnsteds böcker och även erotiska noveller för att se hur de författarna gjort, vilka ord de använder sig av och då hittade jag vad jag kände mig bekväm med.

Något som jag kämpar med när jag skriver sexscener, nu när fördämningen släppt och jag kommit över det där första hindret: pinsamheten, är det svenska språket. Det är så begränsat och vissa av våra ord så otroligt osexiga jämfört med tex. engelskan. Det är något jag ständigt jobbar med, att hitta ord och sedan följden på orden så att det inte låter konstlat och stelt och blir pinsamt av den anledningen.

Det börjar ju bli vanligare att ha med sexscener även i deckare, feelgood etc. men – och nu kommer ett stort MEN – om du ska ha med sexscener i ditt manus, oavsett vilken genre du skriver i, så se då till att de tillför något. Att scenen driver handlingen framåt, fördjupar karaktärerna etc. Ha inte med en sexscen bara för att.

Har ni någon/några sexscener med i era manus?

Om ja, tycker ni att det är lätt eller svårt att skriva sexscener? Och vad är det som gör det lätt eller svårt att skriva?

Gästbloggare: Emma Karinsdotter – Att skriva för högläsning

Emma Karinsdotter

Foto: Selma Grönlund

Vill du hellre lyssna på det här inlägget? Klicka här så högläser jag den för dig (i köksbordskvalité).

När jag var liten var jag en höglyssnare. Jag och min bror brukade kura ihop oss med mamma på kvällarna och lyssna på när hon läste högt för oss. Jag minns känslan av total närvaro, känslan av att dela en berättelse. Resten av världen liksom bara försvann. Som att sitta vid en lägereld tillsammans.

När jag lärde mig läsa, gjorde jag det i smyg. Jag sa inget till mamma, för jag var rädd att hon skulle sluta läsa högt för mig. Hon märkte förstås ändå att jag kunde läsa, men fortsatte att läsa högt för mig och min bror.

Jag tror att det var dom där stunderna som gjorde mig till en läsare. Och så småningom också till en skrivare. För när en bok tog slut kunde jag skriva fortsättningen, även om det inte fanns någon. Jag kunde skriva fram allt jag ville ha. Jag var aldrig ensam. Jag tänker att det var högläsningen som gjorde mig till författare. Kanske för att berättelser innebär närhet? För att berättelser innebär frihet? För att berättelser innebär gemenskap?

När jag nu skriver, skriver jag för att jag vill ge dom där stunderna av total närvaro, av närhet och lägereld, till andra barn (och vuxna!). Jag vill skriva berättelser som ska läsas högt och tillsammans. Men, hur skriver man egentligen för högläsning? Och hur skiljer det sig från att skriva för tyst läsning? Här är några av dom estetiska val jag gjort i högläsningens namn när jag skrivit Lisbet och Sambakungen, en bok för barn och barnsliga vuxna, med illustrationer av Hanna Gustavsson.

Texter som ska läsas högt har i regel två sorters mottagare. Oftast en vuxen högläsare, som också blir textens förmedlare. Och en mottagare, oftast ett eller flera barn, som lyssnar på berättelsen och läser av bilderna, medan högläsaren läser texten. Därför måste text och bild berätta samma historia. Bilden får gärna lägga till saker, precis som texten gärna får det, men text och bild får aldrig hamna i konflikt. Det vill säga … om inte det är själva poängen med berättelsen. Till exempel bilderboksskaparen Jon Klassen jobbar ofta med krock i text och bild – något som får en humoristisk funktion i hans berättelser om hattar på vift. Men i boken om Lisbet och Sambakungen, är det Lisbet som berättar om sitt liv och då måste bilderna av världen stämma överens med hennes berättelse, för att vara lojal med hennes perspektiv.

Jag såg Hanna Gustavssons bilder för första gången på Konstfacks slututställning för några år sedan. Hennes bilder är allt jag minns från utställningen som myllrade av konst. Jag kände en stark samhörighet med bildspråket. Jag minns att jag tänkte att hennes hjärna är i bild, vad min hjärna är i text. Jag tog kontakt och vi inledde ett samarbete som så småningom mynnade ut i Lisbet och Sambakungen. Jag skrev hela manuset för hennes penna. Bara hennes bilder skulle kunna förmedla världen jag ville skapa. Hade hon sagt nej, hade jag skrivit en annan bok istället. Det handlar inte bara om att kunna skildra berättelsen i bild, till exempel att rita en skål gröt när Lisbet äter gröt, utan om att skapa en hel värld. Känslan i bilden och texten måste vara samma. Det burleska, humoristiska, galna, varma, skeva och fantastiska, måste KÄNNAS i bild, på samma sätt som det KÄNNS i text. Så att upplevelsen blir en helhet med text och bild tillsammans.

Intertextualitet, att i texten ge blinkningar till andra texter, och till världen utanför berättelsevärlden, blev ett sätt för mig att ge små karameller till högläsaren. Och kanske i bästa fall, öppna dörrar på glänt till fler samtal och berättelser. Texten blinkar bland annat till Ture Sventon, Pippi Långstrump, Loranga och Lance Armstrong, för att nämna några litterära och några högst verkliga figurer. Till exempel här (utdrag ur Lisbet och Sambakungen):

Agatha Fox verkade ointresserad av allt utom sitt korsord.

– Skurk, två ord. Först fem bokstäver, sen sex. Ville Vessla? mumlade hon för sig själv.

Och här:

Medan jag började försvinna vidare till drömmarnas land, berättade farmor om alla andra cykeltävlingar hon fuskat i och vunnit. Särskilt mallig var hon över att ha vunnit över en som hette Lance:

– Han fuskade också, men jag fuskade bättre!

Kanske har högläsaren läst Ture Sventon och kan berätta om den världen för höglyssnaren? Kanske vet högläsaren fler som heter Lance som fuskat i cykeltävlingar, och kan berätta om det för höglyssnaren?

Men intertextualitet är en ständig balansgång. Tumregeln för mig är att det ska vara en bonus om högläsaren känner till referensen. Berättelsen får inte bygga på en annan berättelse, utan bara ge blinkningar, så att till exempel barnet förstår världen utan att ha läst Ture Sventon, men kanske får en djupare ingång i världen, genom att läsa Ture Sventon. På samma sätt har jag tänkt när jag gav Sambakungen, Lisbets farmor, dom hemliga agentnamnen Sten Frisk och Dora Olivetti. Sten Frisk är namnet på en karaktär i teveserien Tre Kronor, Olivetti är namnet på en gammal skrivmaskin.

Jag skriver ut långt fler ljud än om jag hade skrivit för tyst läsning. Här följer några exempel ur boken:

Strax hörde jag det bekanta ljudet av farmors lingonsyltssörplande, schluck-schluck-schluck.

Gökursgöken tittade ut ur sitt bo och sa koko-koko-koko-koko-koko-koko-koko-koko-koko. Klockan var nio på morgonen.

Swosch! Farmor kastade iväg cykelhjälmen. Den landade i syrenbersån.

Och så sjöng fåglarna också, kvidevitt kvidevitt kvidekvidevitt.

Hon formade munnen till en guldpeng och visslade:

                 Phiu-phiu-phiu-phiu-phi-phiu-phiii-phiu-phi-phiu-phiu-phuuu!

Att skriva ut ljud blir ett sätt att förstärka gestaltningen i själva högläsningen. En vän som läste i ett tidigt skede tyckte att jag skulle ta bort alla ljud jag skrivit ut. Jag testade utan ljuden, men saknade dom för mycket. När jag frågade kom det fram att han läst texten tyst, och då kanske det blir lite tjatigt med nio koko. Men … när jag läser högt, är det så mycket roligare att göra alla ljuden. Visslingarna har jag tänkt som en transkribering av refrängen till den gamla 90-talsdängan I like to move it, det är så jag visslar den när jag läser högt. Men jag tycker att det finns något underbart, i att alla som läser visslingarna högt, kommer göra sin egen tolkning, sin egen visselmelodi. Det ger boken eget liv.

Jag skriver ut långt fler utropstecken, kommatecken, frågetecken och kursiveringar, än jag skulle gjort om jag skrivit texten för tyst läsning. För mig blir det ett sätt att snabbt ge högläsaren information, inte bara vad som ska läsas, utan hur. Det är mina regianvisningar till högläsaren. Här ett exempel ur boken:

– Stopp och belägg, sa farmor och slutade sörpla lingonsylt. Det här är ingen vanlig måndag. Det är ju internationella cykeltävlingsdagen!
– Va! Vad är det? sa jag, för någon sån hade jag aldrig hört talas om.
– Det är en vanlig måndag, fast tvärtom, sa farmor. Alla i hela världen är lediga och cykeltävlar mot varann. Det är underbart, särskilt och speciellt!
– Men får man verkligen vara ledig då?
– Nej, man måste vara ledig!

På några ställen i boken har jag rent grafiskt i texten försökt gestalta pauser. Till exempel här:

Jag flög av Lill-Charlie och gjorde en piruett i luften. Allting gick oändligt   långsamt. Jag såg himlen, grinden, sen såg jag stenarna på marken. Särskilt en stor grå sten, som kom närmare…
                                      … närmare
                                                                 … och närmare …
          Dunk!

Jag skrek inte ens när jag slog i huvudet.

Allt blev mörkt.

Jag valde den grafiska formen av en trappa för att uppmuntra läsaren att läsa långsamt och med paus mellan ”närmare”, ”närmare, ”närmare”, för att förstärka känslan av slow motion.

I Lisbet och Sambakungen har jag jobbat mycket med refränger i texten, fraser som upprepas oftare än om jag skrev för tyst läsning. Till exempel tycker Sambakungen om allt som är ”annorlunda, särskilt och speciellt”. Refrängerna blir också ett sätt att öppna texten för igenkänning, även för den som inte vet vem Lance Armstrong eller Ville Vessla är, att skapa en igenkänning för barnet inuti en och samma berättelse. På samma sätt tror jag att Sambakungen äter fler geléhallon och sörplar mer lingonsylt, än om boken var skriven för en vuxen publik. Det blir en slags innehållsmässig refräng. Men jag vet inte säkert om just refrängerna hänger ihop med högläsningen och det dubbla tilltalet, eller om det bara är ett estetiskt val utifrån att texten främst riktar sig till barn.

För mig har det varit en självklarhet hela vägen, att den här berättelsen skulle läsas högt. Jag har haft sagostunder på bibliotek, i skolor och hemma hos vänner, där jag läst texten högt för att få omedelbar feedback på berättelsen. Men jag läser också högt när jag skriver och redigerar texten hemma. Det gör jag numera med all text jag skriver. Till exempel det här blogginlägget, läser jag högt medan jag skriver det. För mig är det så jag skriver. Länge försökte jag anpassa mig, utan att jag riktigt tänkte på det. Men allt oftare nu, skriver jag texter utifrån hur dom ska läsas. Jag tror att alla år i skrivarskolor hjälpt mig anpassa mitt skrivande mer efter innehållet jag vill få fram. Men just högläsningen är mitt äventyr, min sprakande lägereld. Dit jag alltid längtar.

Kanske är det för att jag kommer från musikbranschen, från livesidan. Att det liksom sitter i ryggen att man inte bara gör en skiva, utan att man också ska turnera med den. Uppträda med musiken för en publik. Att det handlar om magin i det mötet. Att man skapar stunden tillsammans. Eller handlar det om att jag blev högläst för som barn.

Jag har många fler exempel på val jag gjort i texten utifrån att skriva för högläsning. Det handlar om val av perspektiv, om maktförhållanden mellan Lisbet och Sambakungen och om mängden dialog. Om hela berättelsens värld egentligen. Men här nån stans tänker jag att det är dags att sätta punkt. Den första juni kom Lisbet och Sambakungen, och det blir min andra debut som författare. Men mer om det en annan gång. Tack för att du har lyssnat, eller läst, det här blogginlägget. Ha en underbar sommar!

Emma Karinsdotter är född 1985 och uppvuxen i Ronneby. Hon debuterade 2014 med den prosalyriska romanen Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig, på Sadura förlag. Lisbet och Sambakungen är hennes debut för barn och barnsliga vuxna, med illustrationer av Hanna Gustavsson. Boken utkom i juni 2017 på Bonnier Carlsen. Emma har studerat på Skurups skrivarlinje (2013-2015) och tar snart en kandidatexamen i litterärt skapande på Författarskolan vid Lunds universitet.

Skrivövning: Vrida tillbaka klockan

Det är verkligen roligt att läsa era texter så fortsätt att dela med er i antingen en kommentar, länka till din blogg eller hör av dig till oss på vår mejl, Facebooksida, Twitter eller Instagram!

I dagens skrivövning så vill vi att ni skriver en scen som slutar med meningen: Hon/Han skulle göra vad som helst för att vrida tillbaka klockan fem minuter.

 

vintage-old-clock-vector

En oformlig klump ska bli en diamant

20170505_145250

I slutet av veckan är det bestämt att  Brutna små regler ska skickas in till förlaget så att de får läsa det för första gången, så jag kämpar på med grovredigeringen. Intervall redigering fick det att lossna och jag har faktiskt kommit en bra bit den senaste veckan. Det är dock en hel del kvar men jag kommer att hinna. Något annat är inte ett alternativ.

Den här första genomgången av manuset satsar jag på att se till att alla bitar finns där, att det hänger ihop. Finliret får jag ta tag i senare 🙂 Jag går igenom och kollar så att storyn sitter, så att alla karaktärer finns med och att man förstår vad som driver dem. Och försöker se till så att alla trådar knyts ihop i slutet.

Det känns väldigt konstigt att skicka in ett manus som jag inte hunnit putsa så mycket som jag gjorde med Hemligheter små. Att förlaget ska få se den oformliga klumpen som manuset känns som just nu, men som förhoppningsvis döljer en riktig diamant där inne som bara väntar på att mejslas fram.
Jag försöker att tänka som så att det inte är första gången som förlaget läser tidiga versioner och att det bara är positivt då de kan hitta saker som inte fungerar i ett tidigt skede så att man slipper lägga massa energi och tid på det utan kan stryka det redan nu.

Trots att jag vet att det är mycket arbete som ligger framför mig, många dagar där det känns som att jag klättrar upp för ett obestickligt berg och jag bara får lust att ge upp så ser jag verkligen fram emot att få ge mig i kast med det här manuset och verkligen grotta ner mig i det tillsammans med min förläggare och redaktör. Man skulle kunna säga att jag har en hatkärlek till just den här fasen 🙂

Gillar ni redigeringsfasen? Eller tycker ni kanske bättre om att skriva råmanus?

UST = Unresolved sexual tension

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Sexuell spänning är ett av mina favorit element i romance. Jag älskar att läsa det och jag älskar att skriva det. Att skriva UST är så mycket svårare än att skriva själva sexet 🙂 Det är i alla fall vad jag tycker. Det är så mycket som spelar in när man ska skriva UST.

UST är en av grundstenarna i Romance. Det är förväntan, kemin, spänningen, längtan och väntan som så småningom kan leda till sex. Eller kanske inte. Det handlar helt enkelt om att driva upp intensiteten mellan huvudpersonerna. Och om man är en skicklig författare så märker läsaren av karaktärernas sexuella spänning i varenda scen som de har tillsammans utan att det behöver skrivas ut i ord.

Att lägga grunden till en stark sexuell spänning kan man göra redan i konflikten. De dras till varandra men något (konflikten) driver dem isär. Och om man ser till att denna bit är stor och realistisk så kommer en stark UST vara lättare att skapa.

Oftast ser man den första antydningen till UST mellan hjälten och hjältinnan vid den första anblicken, det första mötet mellan dem. De lägger märke till varandra, lockas och dras till den andra personen. De vill veta mer om den andre. Med varje scen växer den sexuella spänningen, till bristningsgränsen, tills läsaren sitter där och undrar … ska de eller ska de inte? Kommer de att ge sig hän och blotta sina känslor för varandra?

Men det behövs mer än bara konflikten för att få till en bra sexuell spänning mellan karaktärerna. De fem sinnena till exempel. När vi finner någon fysiskt och känslomässigt lockande så lägger vi märke till små detaljer hos varandra. Hur den andra personen doftar, hur mjuk dennes hud är, hur de rör sig, hur den andre smakar när man kysser varandra eller exakt vilken blå nyans hens ögon är.

Dialogen är ett annat viktigt verktyg som man kan använda för att öka den sexuella spänningen mellan karaktärer.

Och sist men inte minst känslorna. Det är de som tänder elden under den sexuella spänningen. Som ger den kraft. Utan känslorna så skulle det bara finnas sexuell attraktion mellan karaktärerna, men den kommer att svala snabbt utan bränslet (känslorna).

UST får man gärna skynda långsamt enligt mig. Det svåra är att hitta den där rätta balansen. Mellan att gå lagom fort fram så att läsaren inte känner sig snuvad på någonting men inte heller så att det blir långrandigt.

Jag hoppas att jag hittat den perfekta balansen i Hemligheter små. Att man som läsare ska få det där pirret i magen och verkligen sitta på kanten och dingla med fötterna tillsammans med karaktärerna i spänd förväntan för att se om de vågar hoppa.

Vad har ni för tankar kring detta med UST? Har ni skrivit UST någon gång och tyckte ni i sådana fall att det var lätt eller svårt?

Skrivövning: Fem ord

paul-morris-177698

Bild från Unsplash.com Fotograf: Paul Morris

Fem ord: Skriv en text där följande ord finns med: Katt, kobra, katakomb, krypa, klia.

Det går bra att böja orden!

Det är så roligt att läsa era svar på skrivövningarna! Lämna gärna en kommentar med din text till den här övningen, mejla till: debutantbloggen@gmail.com, eller länka till din blogg om du publicerar den där.

Sitter du på någon kul övning som du vill dela med dig av? Hör av dig till oss!

Varför skriver du?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland funderar jag över varför jag fortsätter att skriva.

Särskilt när orden vägrar komma. När frustrationen över att jag borde skriva men orden verkar ha tagit slut, eller fastnat någonstans där inne och vägrar komma ut, blir så stor att det kryper i hela kroppen. När inte ens mutor så som choklad fungerar för att få det att lossna.

När jag kan sitta i en hel timme och enbart få ner några enstaka ord.

Arbetet med Hemligheter små har varit slitigt. Jag har kastats mellan ren förtvivlan och otrolig glädje. Jag har gråtit, svurit, skrattat, dansat runt och klappat händerna i lycka och även känt mig helt tom och likgiltig.

Så varför jag utsätter mig för den här känslomässiga bergochdalbanan, ännu en gång. Där jag på bara några minuter kan gå från eufori till nattsvart tvivel. Och tvärtom.

För att om jag inte skulle göra det skulle jag nog explodera.

För att trots den bergochdalbana som det ändå är att skriva och färdigställa en bok, så får det mig att må bra. Det skänker mig glädje, både under skrivandets gång och att faktiskt slutföra det. Att ha ett råmanus som man kan polera Och putsa tills det blänker. Så länge som det gör det, gör mig lycklig, så kommer jag att fortsätta skriva mina historier. För nu när jag äntligen hittat hit, till författarens underbara värld, så kan jag inte tänka mig att inte vara en del av den och förhoppningsvis kommer jag att stanna här ett bra tag.

 

Introvert och blyg författare ska ut och mingla

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Jag är en introvert person.

Extremt introvert.

Det har jag varit så länge jag kan minnas. När jag växte upp så hade jag inget ord för det, varför jag hellre satt hemma i min säng med en bok och läste istället för att hänga med vännerna. För varför det tog emot och kändes jobbigt varje gång vi skulle iväg och träffa en massa folk. Gå på kalas, fester, mingla.

Jag vet inte hur många gånger jag önskat att jag var mer som min storasyster, eller som några av mina vänner. Utåtriktade, sociala och bekväma med att träffa och prata med nya människor. Obehindrat.

Visst kan jag också tycka att det är roligt att umgås med folk och jag kan vara glad, spontan och bubblig men att vara social och utåtriktad tar väldigt mycket energi och jag kan behöva allt från några timmar till dagar för att återhämta mig.

Jag trivs och mår som bäst när jag får vara hemma. Det är min fästning. Min oas. Där jag bara kan vara. Utan krav.

Det är nog därför jag trivs så bra med att skriva. Jag kan sitta här hemma i min fästning och med enbart mina ord kan jag skapa världar att försvinna in i och karaktärer att umgås med. Helt utan kravet från omgivningen att jag ska vara social.

Jag tror att alla författare, utgivna och aspirerande, är mer eller mindre introverta. Annars skulle de inte klara av det ensamma arbetet som det är att skriva en bok. En fråga jag ofta får, eftersom jag dessutom jobbar hemifrån i mitt vanliga arbete, är om det inte är tråkigt att inte ha några arbetskamrater. Att det måste bli ensamt. Jag brukar nicka och humma lite, men i själva verket skulle jag vilja säga att jag inte alls har några problem med det. Att jag faktiskt njuter av det.

Men snart behöver jag lämna min trygghet här hemma och ge mig ut. Vara social. Utåtriktad. Plocka fram den Christina som finns långt där inne som är charmig, spontan och bubblig. Jo, för hon finns faktiskt. Det är också en del av mig även om den sidan inte kommer fram så ofta, just eftersom det tar så mycket energi. Men boken säljer ju inte sig själv (tänk vad bra det hade varit om den gjort det). Jag måste vara den som pratar för min bok. Som fixar och åker på signeringar, bokmässor osv. För i dagens samhälle så räcker det ju inte med att man har skrivit och fått boken utgiven/gett ut boken utan man måste ju vara den som marknadsför den också.

Bara tanken på det får mitt hjärta att slå fortare och händerna att börja darra.

Kommer jag att klara av den här andra sidan av författarskapet? Den som handlar om att vara sitt varumärke?

För inte nog med att jag är introvert, jag är också ganska blyg.

I högstadiet mådde jag fysiskt illa när jag blev tvingad att prata inför klassen eller läsa högt. Rösten darrade alltid och det kändes som att jag pratade super fort och snubblade på orden. I gymnasiet blev det lite bättre men paniken fanns fortfarande där men jag hade en riktigt bra lärare som lärde mig några knep att använda. Knep jag använder än idag. Som att ha en ring på fingret (sedan tio år tillbaka har jag min vigselring och förlovningsring på fingret). Då kan jag snurra på den medan jag pratar och det ger mig något att sysselsätta händerna med samtidigt som det får mig att slappna av.

Med lite (o)tur kommer jag att nöta ut ringarna under de nästkommande månaderna.

Jag vet att jag aldrig kommer att bli bekväm med att vara i centrum, att vara omgiven av en massa människor, att prata inför folk mm. Men jag hoppas att jag kan träna upp mig så pass mycket att jag kan känna mig trygg och avslappnad medan jag gör det. För jag har drömmar. Stora sådana. Och min största rädsla är att jag inte ska klara av att uppfylla dem på grund av att jag är så introvert och blyg. Vilket inte är den bästa kombinationen i denna bransch kanske. Men jag tänker i alla fall ge det ett försök och förhoppningsvis kommer jag att hitta ett sätt som fungerar för mig. Ett sätt som kan ta mig ditt jag vill.

Vem är psykfallet som förföljer mig?

img_6998

När jag skriver är jag inne i berättelsen hela tiden, jag kan aldrig koppla bort den. Det är på gränsen till maniskt. Alltså, jag lever mitt vanliga liv med familj, vänner och ett vuxet jobb men någonstans i bakhuvudet är mina karaktärer alltid med mig.

Helst av allt skulle jag vilja dyka ner i den världen och förlora mig tills jag är klar med historien men verkligheten fungerar inte så. Man måste gå upp halv sex när väckarklockan ilsket ringer, driva på tre motvilliga barn till skolan (oftast i omaka stumpor, rufsigt hår och utan läxböcker) bara för att direkt bli åthutad av en sträng klassföreståndare när vi har glömt extrakläder och lovlappar. Man måste också sköta sitt arbete och upprätthålla en professionell fasad. Eventuellt äta en vegetarisk lunch (med lite bacon om ingen ser) tillsammans med en god vän, boxas hämningslöst med en likasinnad kollega och handla färdigmat på hemköp på vägen från bussen. Om hemmet överraskas av barnens kompisar säger jag att middagen är ekologisk och lagad från grunden.

Däremellan drar jag på mig klackstövlarna och vimlar ut i innerstadens folkliv. Låtsas att trendiga måltider bestående av mellanrätter som kommer in sådär lite skönt i omgångar, är min vardag. Att halva sällskapet är ute och röker och notan slutar på en halv månadslön trots att ingen blev mätt, är helt i sin ordning. Ni fattar.

Fördelen med den röriga tillvaron är att jag får besöka inspirerande miljöer och träffa spännande människor som hela tiden ger mig nya idéer till berättelsen. Kanske är restaurangen vi valt perfekt för en bråkscen mellan karaktärerna. Kanske kan någon av dem slänga ur sig just den där frasen som den bittra kvinnan i baren nyss sa om att alla män är lata och helt befriande från känslor. Kan det verkligen stämma att det kostar 20 000 kronor att specialsanera en sanitär olägenhet mitt på Sergels torg som min biodejt berättade? Ni hör ju, allt detta måste helt enkelt dokumenteras.

Precis så besatt härjar min hjärna under skrivprocessen när den går på högvarv. Får jag ett infall antecknar jag det, inget går förlorat.

Först använde jag notisar. Skrev korta rader eller signifikanta ord på de gula klisterlapparna och fäste vid datorn. När skrivbordet såg ut som jag föreställer mig att ”Palmerummet” måste ha sett ut i slutet av åttiotalet (med risk för att mitt pappersarbete helt saknade verkshöjd förstås) köpte jag istället en stor stilig svart anteckningsbok. Det kändes franskt att plocka fram den närhelst det kom en ingivelse till mitt manus. Det visade sig emellertid att anteckningsboken inte fick plats i min enda rimlig handväska och jag kasserade idén (på den ostrukturerade asiatiska middagen i jetsetvimlet måste man ha en väska som matchar klackskorna och samtidigt får rum i den trånga baren – livsviktigt!).

Det var då jag kom på det, telefonerna.

Jag har två mobiler. Inte för att jag är kriminell – jag är statligt anställd. Den ena är min privata från vilken jag sköter hela mitt författarliv och den andra tillhör mitt riktiga jobb. Den är min arbetsgivares. Min egen är jag beroende av, den enda ägodelen jag har med mig i princip överallt. Även när jag går på toaletten.

Jag började messa bokimpulserna från min privata mobil till jobbtelefonen. Någon måste ju ta emot meddelandena och det blev ett sätt att notera händelserna. Dessutom väcker det märkligt nog inte några konstiga reaktioner hos omgivningen om man plötsligt drar upp en telefon mitt i ett samtal eller under ett möte. Det uppfattas som normalt.

Mobilerna var den optimala lösningen och jag praktiserade knepet hardcore. Fram tills jag för någon vecka sedan satte morgonkaffet i halsen när jag läste nyheterna. Det var en artikelserie som handlade om it-säkerhet och risken för dataintrång hos svenska myndigheter. De av er som lyssnade på Statsministerns tal under Folk och Försvar eller tog del av den efterföljande debatten i media vet vad jag menar. Myndigheten där jag själv arbetar anklagades exempelvis för att ha haft bristande säkerhetsrutiner när det gällde it. Rubriken träffade som en blixt. Vilken bild möter den som skannar av den senaste trafiken  till min jobbmobil?

Jag såg framför mig hur jag skulle bli inkallad till ett allvarligt samtal. ”Anna, det är en galning som försöker komma i kontakt med dig. Du har 739 sms från samma avsändare. De senaste tio meddelandena lyder: ”Följer efter in och tar av sig skorna, sitter på huk bredvid”, ”Huvan faller av, det är Karim”, ”Fredrik är speltorsk, köper kokain via signalappen – ladda ner den”, ”Göran är en kattmänniska”, ”Dödsorsaken hängning syns under obduktionen”, ”Medvetslöshet är en glidande skala”, ”Ett trubbigt slag mot huvudet ger flisor i hjärnan”, ”Mordutredning är inte allmänhetens åkning”, ”Fiber från tröjan kan fastna på spiken” och ”Margareta Öhman”.

Herregud, vad skulle jag ha svarat? ”Eh jo, det är så här, jag gillar och skriva och…” Jag skulle antagligen stamma fram orden medan alla i rummet strängt tittade på mig och någon irriterat avbröt.

”Anna, det verkar vara en djupt störd människa som förföljer dig, en total knäppgök. Förstår du allvaret? Vi har dessutom spårat numret. Det finns kopplingar till ett mycket suspekt företag i ditt närområde. Du kan aldrig ana vad rörelsen heter. Stockholm psycho AB.”

Det slog mig att psykfallet är jag.

fullsizerender

För att skriva ska vi skriva

bildmaricakallner16Tjo!

När jag upptäckte formen essä var jag livrädd för den. Jag drogs till den, tyckte om att läsa den, men att skriva den? Nej. nej, nej. Essä. Ett ord med tyngd. Ett ord som jag inte ville använda. För stort, för nyckfullt, för mycket.

 

Nu har jag skrivit en bok där flera av texterna är essäer. Vad hände?

På Författarskolan har vi vid flera tillfällen skrivit essäer. Som skrivuppgifter men också som en del av examensarbetet. Vid den första föreläsningen om essä fattade jag ingenting. Jag fattar fortfarande inte när jag tänker tillbaka. Jag började förstå formen när jag började skriva i den.
Ibland får jag frågan: ”Vilket är ditt bästa skrivtips?” Mitt svar är: ”Sätt dig och skriv.” Det låter hårt, men för mig är detta det enda som fungerar. När det är tungt, när det är tråkigt, när det är motgång och motvilja och självförakt: skriv. Skriv dig igenom alla skrivkramper. Skriv dig igenom dåliga skrivpass. Skriv dig igenom allt.

Skrivande är någonting praktiskt. Någonting som händer. Jag tänker att vi lär oss skriva genom att skriva.

Jag tänker att skapandet kan vara mer än själva knackandet på tangenterna. Att reflektera, att fundera, att vrida och vända och ifrågasätta, att vara med texten utanför skrivapparaten – det är en del av skapandet. Men det är lätt att fastna i det. I grubblerier. Tänker att vi behöver jämvikt. Vi behöver tänka och vi behöver grubbla och vi behöver använda grubblerierna i skrivandet. Ta med dem in i texten.

Jag grubblade och funderade. Försökte få svar på frågan: ”Vad är en essä?” men det var först när jag satte mig och skrev i formen som jag började förstå den. När jag tvingade mig in i den. Tack och lov att vi hade essäuppgifter på Författarskolan – annars hade inte Det som får plats blivit till.

Essä. Nu är jag är inte lika rädd för ordet. Jag skrev mig in i formen. Jag menar inte att det är lätt. Att skriva är inte alltid lätt – men ge inte upp när det är svårt. Skriv, skriv, skriv och du kommer hitta rätt till slut.

 

Det som får plats

bildmaricakallner16 Tjo!

Nu får det vara nog med ångest. Nu har jag skrivit färdigt om det (för stunden). Nu ska det vara glädje och hopp och fest. Jag har skrivit en bok. Snart kommer den. Jag väntar och längtar. I väntans tid kan jag roa mig med att titta på omslaget.

Boken. Min bok. Det som får plats. Vad får plats i den? Berättelser om vardag, om oro, om kärlek och trasiga relationer, om att skriva, om att få refuseringar, om att vara barn och om att vara vuxen, om familj, om livet på folkhögskola, om sex, om människor. Reflektioner om skrivande, om hantverket och textuttrycket, om novellkonst, om situationer, om miljöerna och om personerna som skapar berättelserna.

det-som-fa%cc%8ar-plats
Det som får plats är en samling essäer och noveller. Det är inte en essäsamling, inte en novellsamling. Det är en hybrid. Jag är främst novellförfattare och får ofta frågorna: ”Vad är en novell?” och ”Varför skriver du noveller?” Två enkla frågor med svåra svar. Jag skrev en bok istället för att svara.

Boken är ett svar på frågorna … men jag stannar inte bara vid dem. Under skrivandet hittade jag fler frågor, fler saker i skapandet som jag ville undersöka. Vad innebär det att skriva självbiografisk fiktion? Hur ska en arbeta med texter? Vad händer när en text inte fungerar? Jag skrev mig fram genom essäer och noveller. Genom frågor och svar och fler frågor. Texterna växte, manuset växte. Det blev en bok.

Jag tycker om att stå på scenen och läsa mina texter. I höstas läste jag för första gången ur manuset. Då var det fortfarande inte färdigt. Det var på Litteraturrundan i Malmö. Jag läste ett stycke ur novellen Och jag sa ja. En av mina favoritnoveller i samlingen. En berättelse om en författare som får refuseringar och frieri, om att låta saker ske, om att fly.

Jag läste. På scenen. ”Hej”, sa jag. ”Nu ska jag läsa ur min kommande bok.” Min. Kommande. Bok. Tre ord. Jag har längtat efter att säga dem.
Läsningen var på Garaget i Malmö och snart står jag på samma scen. Releasefesten kommer att vara i samma lokal. Då kommer jag att säga: ”Hej nu ska jag läsa ur min bok.

Jag får vara med och planera releasefesten den 18 mars. Jag har några tankar. Spännande idéer. Avslöjar dem inte nu, inte än. Men tankebanorna går: jag vill att Det som får plats ska inspirera till skrivande, till skapande med ord, därför vill jag att releasefesten också ska göra det.

Vad händer nu? Jag väntar. Tittar på omslaget. Skickar mejl till min förläggare. Mejl med oro och frågor och får fina svar: ”Ta det lugnt.” Jag skriver på mitt nya manus. Söker på avslappningsvideos på Youtube. Jag förbereder vårens alla kurser och workshops. Jag peppar inför boksläppet den 18 mars – för det ska bli så jäkla kul!

p.s Såhär lät det när jag läste ur novellen Och jag sa ja d.s

 

 

 

 

Bara skriv

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Med råmanuset till Hemligheter små skrev jag bara. Utan någon plan, utan att veta vart historien skulle ta vägen. Jag hade ett frö som fått gro i mitt huvud under några månader och från det fröet sköt det ut olika skott. Händelser, dialoger och karaktärer som jag visste att jag ville ha med men inte vart de skulle få plats.

Allt eftersom jag skrev blev saker och ting klarare. Mina karaktärer fick sina röster, sina små egenheter som gjorde dem till dem. Konflikten utvecklades och gav mina karaktärer nya hinder att ta sig över. Nya sätt att växa och visa vem de är som personer.

Jag testade att skriva ett synopsis, då det var något som alla pratade om men det fungerade inte för mig. Jag kände mig låst.
Jag avundas faktiskt de som kan arbeta utefter en detaljerad synopsis för jag tänker att det måste vara så mycket enklare att veta vad som ska hända redan innan man sätter sig ner och skriver. Det måste ju gå så mycket fortare att skriva när man väl får tid att skriva.

Detsamma gäller dramaturgiska bågar. Det går bara inte. Jag får inget grepp om dem 🙂 De snurrar bara till mer än vad de hjälper.

För mig gäller det bara att placera rumpan på stolen och skriva. Ösa sand. Det är så jag lär känna mina karaktärer och det är så deras historia vecklar ut sig. Och listor. Jag älskar att skriva listor. Och post-it. De får vi inte glömma.

Men visst är det bra att vi är så olika. Att det alltid finns ett sätt som fungerar. Ditt eget.

Jag tror inte att man ska hänga upp sig så mycket på hur andra gör när de skriver, för det som fungerar för dem kanske inte alls fungerar för dig.

Oavsett om det är genom att ösa sand, skriva detaljerade synopsis, använda dramaturgiska bågar, tidslinjer etc. så är huvudsaken att du skriver. Att du får ner dina ord i dokumentet. Fastna inte i det tekniska, utan sätt dig på stolen och skriv.

Och kom ihåg: The first draft is just you telling yourself the story

Ett motto som jag försöker leva efter när jag skriver 🙂

Så, iväg och skriv nu!

Det ska jag göra 🙂 Tredje delen i serien här kommer jag!