Att skriva i ett sammanhang

ThomasSitter med redigering just nu. Jag tycker det är svårt. Ofta skriver jag ganska kompakt, och försöker redan från början hitta en rytm jag tycker passar. Därför blir det svårt att göra vissa typer av ändringar.

Hur skjuter jag in ett stycke i en scen där jag tycker att det finns ett logiskt flöde från första ordet till sista? Hur trycker jag in en mening i ett stycke som har sin rytm?  Hur får jag in en hel scen i en historia som är så hoptryckt att det inte finns några tidsmässiga utrymmen?

Nu är kanske en annan berättigad fråga – hur pretentiöst lät inte ovanstående? Som om mina texter skulle vara perfekta från början liksom… Det är de inte! Det kan jag lova. Men de är lite mer än bara nedkastade ord. Jag ägnar en hel del tid redan åt min första textversion. På gott och ont. Fördelen är att det känns rätt bra redan när någon läser det första gången. Nackdelen för mig är att jag får ännu svårare med det jag tycker är svårt från början.

Då är det bra att inte vara ensam. Satt fast i torsdags när jag satt hemma hos en av mina skrivgruppskompisar och skrev och drack te. Jag hade en händelse som jag ville ha in för att förstärka en del av historien. Jag visste rent tidsmässigt när det måste vara. Men jag klarade inte av att hitta var det skulle vara. Det kändes bara fel.

Så jag beskrev mitt dilemma. Sara tog texten som var ”runt” det beskrivna fenomenet och läste igenom det. Sedan pekade hon på ett ställe och sade: ”Här passar det in jättebra”. Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad. För där borde det ju inte gå. Det var fel. Och så läste jag. Läste och tänkte att hon kanske har en poäng. Testade att skriva in scenen där och skickade över datorn för ny testläsning. Och vi var rörande överens. Det funkade toppenbra just där. Men jag hade aldrig kommit på det själv.

För mig har en skrivgrupp varit en del väldigt viktig del av vägen till den punkt där jag är nu. Med en bok utgiven, och ett par manus på god väg att bli färdiga.

När jag bestämde mig för att satsa på mitt skrivande innebar det för mig att jag var bestämde mig för att träna på skrivande på ett seriöst sätt. Skrivgruppen var livsviktig där. Vi träffades, läste varandras texter och kritiserade dem. Försökte hitta styrkor och svagheter, och kanske framförallt se vad som skiljde sig åt i vårt berättande.

Som Johan var inne på i ett tidigare inlägg, självförtroendet är en jobbig grej, men samtidigt kan jag vara ganska envis. Utrustad med en vilja av järn och en övertygelse om att alla kan bli bra bara de tränar gav mig skrivgruppen den sparring jag behövde, och fortfarande behöver. Och förhoppningsvis ger jag dem något tillbaka också.

Det handlar delvis om modet att våga visa det man skrivit för andra. Det är en träningssak. Minns på Swecon i Uppsala för ett antal år sedan, när vi hade en skrivgruppsträff och jag mer eller mindre hade sträckskrivit en novell som jag satte i händerna på mina två kollegor – utan att ha läst igenom den själv. Att sitta och titta när de läste den, och jag inte hade en aning om den funkade, var rätt nervpirrande.

Men framförallt handlar det om att träna sig på att skriva och på att ge återkoppling. Att se vad som fungerar och hur man kan förbättra en text.

Utan den sparringen och den kritiken hade jag nog behövt betydligt längre tid för att få en roman tillräckligt bra för att hitta någon som ville ge ut den.

Sedan är det givetvis inte bara skrivgruppen. Jag har haft många som hjälpt mig massor på vägen. En del mycket och en del med vissa enskilda specifika saker. Allt lika värdefullt. Att sedan en del av dessa skriver själva, är skrivpedagoger, och så vidare, hjälper givetvis – men det viktigaste är att de finns där, att de bryr sig om att försöka göra mina texter så bra som möjligt.

Jag tror det är olika för alla. Men för mig har ni varit hur värdefulla som helst. Jag tror inte jag suttit och skrivit blogginlägg 41 på Debutantbloggen utan er!!!

Tack!

De gyllene papperskorgarna

ThomasJag hade egentligen planerat ett annat inlägg till idag. Till och med skrivit färdigt det. Men så hände ett par olika saker som gjorde att jag ville skriva något annat just nu. Dels fick jag för en liten tid sedan en uppmaning i en kommentar på min ”vanliga” blogg att skriva ett inlägg här på ett specifikt ämne. Dels fick jag under måndagen inom loppet av tre timmar två stycken mail. Två mail av den sorten man inte vill ha.

Hej Thomas! Vi har läst ditt manus och tyvärr det är totalt skräp. Inte värt pappret det är skrivet på. Vi tycker helt enkelt att du som författare är kass!

– – –

Nej, så skriver de givetvis inte! De är ofta väldigt artiga. Ibland väldigt standardmässiga. Ibland riktigt trevliga. Det har till och med hänt att jag tyckt bättre om förlaget efter en refusering än vad jag gjorde innan. Men det är inte så man läser dem. Det är inte så de känns. Inte just då. När man får mailet är det ett slag i magen. Det kändes till och med lite jobbigt när jag fick en sent inkommen refusering på Incidenten i Böhmen ett par månader efter att jag skrivit på kontraktet med mitt nuvarande förlag. Fast bara lite skall jag väl erkänna. Det var faktiskt lite roligt också. Framförallt som de skrivit att de svarar fort… Man reser sig givetvis, men just då är det lite jobbigt. Som en del kanske redan vet så har jag och ett par skrivande vänner bildat en liten skrivgrupp. Nuförtiden träffas vi en gång i månaden och ger varandra respons på texter, avrapporterar hur vi arbetat, diskuterar skrivande och dricker te, alternativt äter lunch. Vi har hållit på ett par år nu och under förra året bestämde vi oss för att instifta ett pris. Ett pris som sedermera ynglade av sig och blev två. Två vandringspriser som delas ut årligen i formen av två gyllene papperskorgar…

Två gyllene papperskorgar

Två gyllene papperskorgar

Stora korgen går till den i gruppen som under det gångna året mottagit flest refuseringar på insända skönlitterära texter. Bara refuseringar räknas. Det andra priset, aptly named Lilla korgen, går till den som förlorat flest tävlingar. Vinster, pallplaceringar och hedersomnämnanden göre sig icke besvär. Varför har vi gjort detta då? Egentligen finns det två huvudanledningar. Den ena är givetvis att det skall kännas lite mindre jobbigt att få en refusering. Man kommer trots allt ett steg närmre att få sitt namn inskrivet på den fina pokalen. Jag använder dessutom ”pokalen” som symbolisk behållare för alla refuseringar jag (och de andra) får in under året. Jag skriver en liten lapp med författarens namn, vilket manus det berör, och förlaget – skrynklar ihop denna och stoppar den i korgen. På så sätt kan vi sedan kolla vem som vann genom att ta ut alla lappar vid årets slut och räkna ihop. (Så två nya lappar till Thomas denna måndag…) Det andra, och viktigare skälet är att uppmuntra oss att våga misslyckas. Skickar man aldrig in sitt hjärta riskerar man aldrig att få det stampat på. Men man missar givetvis möjligheten att vinna också. Ju fler gånger man vågar, desto större chans att man faktiskt lyckas. Jag hade samma inställning när jag idrottade. Vågar man inte riskera att förlora kommer man aldrig att nå hela vägen. Korgarna kan tyckas fåniga. Och det är de givetvis. Men de är också roliga. De hjälper en att våga. Lite grann. Och det är aldrig fel. Och de hjälper, i alla fall pyttelite, när de där breven kommer. Och det är värt hur mycket som helst just då. Hur gör ni för att hantera smällarna? Eller är det bara jag som är mjäkig och behöver uppmuntran i motgången?

Stora Korgen på plats vid min dator - med refuseringslappar i

Stora Korgen vid min dator – med refuseringslappar i

P.s. Om någon av de som skickade ut refuseringar till mig under måndagen läser detta så kanske jag skall påpeka att de faktiskt var helt ok. No hard feelings. Sedan hade jag givetvis blivit gladare om någon hade velat ge ut mitt manus – men det är en helt annan sak.