Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
5. Släng mobilen.
6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

Kan du skriva manuset åt mig?

Tjo!

Det här med att skriva igen. På någonting nytt. Jag skriver mycket. Skriver korta texter, texter som jag inte vet vad jag ska göra med eller var de hör hemma. Det är härligt och befriande. Men att skriva på någonting nytt. Ja, det gör jag också. Skriver på ett nytt manus. Det är svårt. Jag är förvirrad och vilsen och tappar självförtroendet och vet inte vad jag ska göra. Allt jag vill är att någon ska sparka in dörren och skriva manuset åt mig. Skriva ett första utkast.

I en av essäerna i Det som får plats erkänner jag att jag har svårt att skriva fram en berättelse. När jag skriver har jag svårt att veta vad texten egentligen handlar om. Jag skriver ett händelseförlopp och skriver fram en person som gör och tänker en massa saker. Ofta har jag en idé om ett tema som jag vill undersöka. Typ våld i nära relationer, mobbning, gruppdynamik osv. Jag utsätter mina personer för det här temat. Men jag tänker att tema och handling inte är samma sak. Tänker att handlingen är händelseförloppet, dramaturgin. Om texten inte har handling, bara ett tema, faller den.

I mitt nya manus vet jag vad jag vill undersöka och problematisera. Men jag har svårt att hitta handlingen. En berättelse. Just nu är det en mängd scener staplade på varandra – och det är okej. Det är det första steget i min skrivprocess. Men jag längtar efter att scenerna ska ta slut och jag får börja rota i texten och hitta berättelsen. Därför: Kan någon skriva färdigt det första utkastet åt mig?

p.s Mitt forskningsprojekt om flickor i mina och andras texter går framåt. Jag börjar hitta en struktur och plan. Hoppas på att kunna dela med mig av mina tankar och idéer i ett inlägg snart d.s

Att sitta vid datorn och inte skriva

Tjo!

Jag känner mig inte som en inspirerad person. Inspirationen väntar jag inte på. Väntar inte på min musa. Jag har rutiner. Sätter igång skrivandet klockan 07.00 och skriver fram till 09.30. Då tar jag paus och dricker kaffe och lyssnar på Ring P1.  Från klockan 10.00 – 12.00 läser jag andras texter och ger respons eller lektörsutlåtanden. På lunchen värmer jag min matlåda och lyssnar på P1. Under eftermiddagen pluggar jag, jobbar med skrivpedagogiken och ringer jobbsamtal och skickar jobbmejl och annat som får mig att känna mig som en kontorist. Det är min skrivardag. Jag har rutiner. Struktur.

Eller?

Plötsligt fungerar inte min rutin. Plötsligt kan jag inte sätta igång skrivandet.  Det är att tappa bort orden. Inte hitta dem. Förlora orden. Bli tyst. Inte skriva. Sitta vid datorn och inte skriva. Min musa var är du?

Inspiration. Det där jobbiga och ouppnåeliga. Som en kan vänta och vänta och vänta och vänta på. Ingen musa knackar på dörren. En känner ingen lust. Kanske bara en längtan efter att skriva. Kanske bara ett tomrum.

Längtar tillbaka till mornarna med skrivandet. Kanske romantiserar jag de forna dagarna – gick det verkligen alltid bra? Nej, antagligen inte. Men när det inte gick bra var det ingen fara. För då gick det bra nästa dag. Hur hittar jag tillbaka?

Jag var på Moderna museet i Malmö och såg utställningen Om att vara en ängel. Fotografier av Francesca Woodman. Hennes bilder betyder och har betytt mycket för mig. Det var första gången jag såg dem i verkligheten. Utställningen satte igång någonting i mig. Startade någonting i mig. Inspiration? Kanske. Nej, inte inspiration. Eftertanke? Reflektion? Ja.

Jag har tidigare berättat att jag har svårt att slappna av i skrivandet nu. Att jag koncentrerar mig mer på sidantal och på utgivning än på skrivandet. I detta har jag tappat bort det viktiga i min skaparprocess: utforskandet. Det handlar inte om sidantal, det handlar inte om kvalité eller gångbara berättelser. Det handlar bara om att testa och reflektera och undersöka och ifrågasätta och problematisera. Jag glömmer utforskandet. Räknar sidor. Räknar ord. Tävlar med någon men vet inte med vem.

 

Utställningen Om att vara en ängel påminde mig om det viktiga i mitt skapande – det som är viktigt för mig och det som jag vill och längtar efter.  Jag vet inte hur Francesca Woodman arbetade, men i hennes fotografier ser jag en vilja att utforska och experimentera. Kanske kan jag hitta tillbaka till skrivandet om jag hittar tillbaka till det viktiga.

p.s Vad är viktigt i ditt skrivande? d.s

 

Varför skulle jag njuta när jag kan oroa mig?

Tjo!

Någon sa: ”Slappna av!” Jag ljög och sa att jag försökte.
Sedan låg jag på golvet och vred mig. Jag sa till min snubbe: ”Jag klarar inte det här. Jag kan inte skriva längre. Jag hatar mina nya texter. Vad är det som är fel?!”

 

Han knäckte nöten. Jag är på tre platser i skrivandet: 1. Ett manus som snart ska bli en bok. 2. Ett manus som snart är färdigt för att skickas ut till förlag. 3. Ett manus som växer fram. Jag: Förvirrad.

Att vara på de här tre platserna skapar en oro i skrivandet. Utgivningen och manuset som snart ska skickas ut får mig att tänka produktivt. Jag måste producera text. Men i det nya manuset vill jag söka mig fram. Leta. Gå fel. Hitta rätt. Det produktiva förstör sökandet.

Under hösten skrev jag med motvilja och magknip. Stress. Bli färdig, bli färdig! Egentligen befinner jag mig i ett skönt läge. Jag kan ta det lugnt. Ett manus håller på att bli bok, ett manus väntar på att skickas. Alltså borde jag slappna av, njuta av det nya som kan växa fram. Som kan ta sin tid. Njuta av skrivandet.

Fast varför njuta när jag kan stressa? När jag kan oroa mig. När jag kan vanka av och an och slita mitt hår och gnissla tänder och göra utfall mot mina texter och säga att det är skit. Skit det jag skriver. Skit det jag skapar. Skit det jag gör. Ja varför byta stress mot njutning?

Hur är det att njuta av skrivandet? Det är roligt. Inte svårare än så: det är roligt att skriva och jag tycker om det. Det är orden som jag tycker om, berättelsen och personerna jag tycker om. Det är texten jag tycker om. Den är i mig när jag skriver och när jag inte skriver. Den är i mig när jag lagar mat, åker buss, borstar tänderna. Den är mig när jag läser eller ser på teve eller när jag försöker ha ett vettigt samtal med någon. Jag längtar efter texten och längtar efter att skriva den. Då njuter jag. Då har jag roligt. Det är kul att skriva.

Är det roligt att stressa? Nej. Hur bryter jag mönstret? Det hjälpte att säga det högt: ”Jag känner oro för att jag är på flera platser samtidigt.” Sedan skrev jag en novell och jag bara skrev och skrev och skrev och skrev. Orden flög ur mig. Bra! Fortsätter jag såhär borde manuset vara färdigt om …

Varför, varför, varför, varför är det så svårt att slappna av?

Fruktansvärt erotiska noveller…(eller inte)

Vi kan se vilka sökord bloggläsare som har funnit oss genom olika sökmotorer har använt. Det är slående hur många som har hittat hit genom att söka på ”erotik” och ”erotiska noveller”. Till er förhoppningsfulla: Känn er som hemma, vetja, och vänj er vid att livet är fullt av besvikelser. Det blir ingen erotik för er. Så! Get over it. Nu ska ni alla istället få ta del av en misslyckad skrivplan.

Förra veckan tänkte jag nämligen stiga upp halv åtta varje morgon och skriva fram till tio (då jag skulle äta frukost med familjen). Det skulle sammantaget bli ganska många timmars skrivande. Under skrivtimmarna hoppades jag kunna skriva ett manus som kanske någon gång i en galax långt borta skulle kunna bli en ny ungdomsroman. Tankarna på det nya manuset bar jag i bakhuvudet under våren och tidigare i sommar men inspirationen att ta tag i det ville inte infinna sig, inte riktigt rätta läget heller. Stommen fanns dock nedskriven. Så kom den fria veckan hemma i huset och det fanns ingen återvändo. Skrivandet skulle ta fart.

Jag gillar verkligen tanken på att skriva på förmiddagen flera dagar i rad. Forskning visar tydligen att de mest effektiva författarna skriver en till tre timmar i taget och helst på morgonen eller i alla fall förmiddagen. De slutar inte skriva när idéerna tryter utan slutar när de vet hur de ska fortsätta med texten nästa gång, vad som är nästa steg i handlingen. På så sätt kommer de till dukat bord varje morgon. Gött.

Hur det gick för mig? Morgontrött. Stängde av väckarklockan i sömnen varje morgon. Stapplade ner till datorn mycket senare än jag hade tänkt. Öppnade dokumentet. Skrev tre ord. Surfade runt. Drack islatte. Hade rätt många (egentligen ganska onödiga) samtal med grannkatten. Tittade på (egentligen ganska onödiga) söta kattvideos på Facebook. Så gick några värdefulla förmiddagar som aldrig kommer åter.

Det blev faktiskt inget annat nytt skrivande för min del (bortsett från redigering av ungdomsboksmanus) på hela sommaren, men av någon anledning slår jag inte mig själv i huvudet med ett strykjärn för det. Fokus och inspiration kommer och går, antar jag. Jag är nöjd med att det blev en fin ledighet och att det trots allt finns en stomme till ett manus att sätta tänderna i till hösten. Och på helgerna i höst kommer jag att sätta väckarklockan halv åtta varje morgon och skriva fram till tio (då jag ska äta frukost med familjen). Eller inte. Vi får se.

 

 

.

 

Skrivkramp botas bäst med choklad

Har du någon gång suttit framför datorn och stirrat på tangentbordet helt tom på flöde och kreativitet? Om svaret är ja är du som oss alla andra skribenter. Att veta det kanske tröstar en liten stund men ska den där romanen verkligen bli färdigskriven behövs mer än sympati. Det krävs tangenttryck.

När jag skrev ”Mina fräknar” hade jag slutet klart för mig ganska tidigt. Inte exakt men på ett ungefär. När jag fick skrivkramp skrev jag på en annan scen som för tillfället lockade mig mer. Liknelsen är denna: är du inte frestad av chokladen med körsbärslikör så får du lyfta på locket och ta av det undre lagret. Alla bitar ska ju ändå hamna i magen. Förr eller senare …

Hur vet man då vad som är kvar att skriva? Låt oss låtsas att du har skrivit 32 sidor utan att först ha utvecklat ett omfattande synopsis. Du har etablerat en miljö, presenterat huvudpersonen och byggt upp några scener. Sedan tar det stopp. Om det inte hjälper med en snabb promenad för att få tillbaka berättarglädjen vill jag tipsa om en bok som heter ”Dramatiskt berättande – om konsten att strukturera ett drama” av Mats Öden.

Här kommer min avskalade tolkning av strukturen i en roman (d v s chokladbitarna i asken) och förhoppningsvis några konkreta och användbara riktigt goda råd. Som du säkert redan vet finns en gyllene regel som beskrivs bäst på engelska: show don´t tell. Ta därför inte det här bokstavligt utan mer som en inre kompass. Se det som en chokladask av många i butikshyllan.

Dramats struktur:
1. Etablera miljön
I utgångsläget råder jämnvikt. Allt är möjligt. Alla vägar öppna.

2. Första vändningen
Den drivande personen (antagonisten) sätter bollen i rörelse. Jämnvikten rubbas.

3. Intrigen bär handlingen vidare över två akter
Entropin, spänningen ökar och förväntningar skapas.

4. Andra vändningen
Spänningen ska gradvis öka under berättelsen i samma takt som handlingsalternativen minskar för huvudpersonen. Ju närmare klimax huvudpersonen kommer – desto färre alternativ finns kvar. Vad händer när våra valmöjligheter minskar? Vi får panik och ångest. Denna ångest kan bara lösas på ett sätt – att huvudpersonen tar tag i sin situation och gör det enda rätta.

5. Dramats klimax eller upplösning
Huvudpersonen tvingas till handling.

6. Avtoning
Runda av berättelsen. Avsluta inte på känslomässigt högvarv.

Lät allt det där fruktansvärt oinspirerande, teoretiskt och torrt? Följ med mig ut på sjön i ett beskrivande exempel istället (fortfarande Mats Öden). Nu är antagonisten inte en människa utan en flod:
En vild flod har sitt ursprung i en lung, stilla sjö. En roddbåt befinner sig på sjön. Plötsligt kommer den nära en ström och dras mot floden. Först verkar det inte så farligt. Man får känslan att han nog ska klara det. Men vad roddaren inte vet om är att sjön kröker av och därefter tar strömmen fart. När roddaren upptäcker detta är det omöjligt att vända tillbaka. Vägen mot floden är oundviklig.

Nu inser roddaren att han är illa ute. Han möter rev och virvlar och kämpar allt mer desperat i en ojämn kamp för sitt liv. Kanske tappar han en åra i en av striderna? Kanske skadas han svårt?  Kanske båten börjar läcka? Kanske ramlar han rent av ur båten och tvingas hålla sig fast i en tunn, skör gren som sticker ut från strandkanten?

Mycket kan hända! Under en period ser han kanske ut att få grepp om situationen. Driver mot lugnare vatten. Räddningen känns nära. Då griper strömmen åter tag om honom och han hamnar under vattnytan en lång stund. Hjälp! Är han död?

Nej, men han driver snabbt mot vattenfallet som störtar 200 meter ner mot sylvassa klippor. Dras han ner där dör han utan tvekan. Han är förlorad. Eller …?

Nu är roddaren är svag. Kanske är han inte ens en duktig simmare? Kanske är han livrädd för vatten efter en otäck barndomsupplevelse?

Berättelsens uppbyggnad
Flodens lopp börjar vid en stilla sjö men har två krökar och slutar med ett vattenfall. Flodens uppgift är att föra huvudpersonen mot sanningens ögonblick. De två krökarna motsvarar vändpunkt 1 och vändpunkt 2 i en berättelse.

Efter vändpunkt 1 tycks allt vara emot roddaren. Men han visar en tåga och kämpar vidare. Vinner på så sätt läsarens sympati. Efter att ha klarat vändpunkt 1 drar han en lättnadens suck. Men det var för tidigt. Det kommer en ännu värre prövning i vändpunkt 2 …

Det är viktigt att alla svårigheter huvudpersonen råkar ut för är reella. Och det är viktigt att huvudpersonen INTE får hjälp av slumpen för att klara sig ur knipan.

Slumpen kan ställa till det för huvudpersonen, det accepterar läsaren, men den får inte rädda honom.

Vidare är det bra om läsaren ligger ett steg före i berättelsen. Kan ana lite mer än huvudpersonen själv om vad som kommer att ske.

Att huvudpersonens handlingar är framtvingade av omständigheterna är oumbärligt.

Vid källan, den stilla sjön, råder maximal ordning och fullständig och tillgänglig energi. På väg mot vattenfallet förbrukas detta. På så sätt går roddarens väg mot nollpunkten som också är klimax.

Omgivningen, floden, både hotar och ger i och med att roddaren aldrig varit mer levande än under sin kamp för livet. Sällan har han varit mer angelägen, levt mer intensivt, än under striden.
Så länge han satt i sin båt på den lugna sjön var han inte särskilt intressant. Det fodras att det händer något för att läsarens engagemang ska slås på. När intrigen tömmer ut sina möjligheter, förbrukar energin, och huvudpersonen klarar sig förbi den sista katastrofen (vattenfallet) förlorar vi på nytt intresset. Dramat är över. Boken slut.

Intrigens verkningsmedel
Varför finns roddaren på sjön? Vi bör ge läsaren en förhistoria. Kanske är roddaren en fånge som rymt från ett fängelse? Nu håller intrigen (floden) honom istället fast i sitt livsfarliga grepp. Genom att berätta om motivet blir han intressant och läsaren engagerad. Nu tvingas roddaren släppa sitt eget mål.

Ett klart definierat mål är nödvändigt i en berättelse. Hur ska det gå? Målet ska vara tydligt så att läsaren inte missar eller missförstår det. Intrigens vändningar och överraskningar tvingar huvudpersonen att omvärdera sitt mål. Detta är dramats tydligaste kännetecken.

Under berättelsen uppkommer ständigt frågor. Varje fråga som besvaras ger upphov ännu fler. Detta för berättelsen vidare. Varje scen ska vara relevant för berättelsen som helhet. Annars ska den strykas.

I det här exemplet möts huvudpersonen av yttre hinder men din huvudperson kan lika gärna också mötas av inre. Dåligt samvete, beslutsångest eller rädsla till exempel.

Hindren i ett drama är alltid, oavsett om de är inre eller yttre, konkreta, påtagliga och realistiska. Ju svårare hinder, ju mer omöjliga de verkar att forcera, desto mer spänning i historien.

Hindrens uppgift är att minska huvudpersonens valmöjligheter och leda honom mot slutmålet.
The End!

Hur brukar du själv strukturera din berättelse? Vad gör du för att bota skrivkramp? Dela gärna med dig!
Önskar er alla en härlig helg.

Kramar,
Sofia
www.sofiahallberg.se

Jag har aldrig haft skrivkramp

Vad jag kan minnas har jag aldrig lidit av skrivkramp. Texter växer  ständigt fram i mitt huvud. Vissa fortsätter därifrån ut i världen för att möta läsare, medan andra tycks dunsta bort ur mitt medvetande innan jag riktigt fått fatt på dem.

Det som närmast liknar skrivkramp för min del är när jag inte riktigt får till det. Ofta är det början eller slutet på en text som inte blir som jag vill. Just nu filar jag på en text av ungefär samma omfång som min debutbok, det vill säga omkring hundra ord. Jag vet att jag måste förbättra slutet, få till den där knorren som är så viktig för att en barnbok ska fungera. Jag vet att den finns där. Jag vet att jag har lösningen inom mig. Men det kommer ingenting.

Andra kanske skulle kalla det skrivkramp, men för mig handlar det om en process där jag vet att jag måste vänta in något i mig själv. Det allra bästa sättet att påskynda detta är att ha en deadline. Då brukar allt lösa sig precis i lagom tid för att texten ska kunna fullbordas inom tidsramen. I det här fallet har jag ingen deadline. Då är det knepigare. Väntan blir mindre intensiv och jag är osäker på om det verkligen sker någon utveckling i min inre idéprocessor.

Under tiden jag väntar på att lösningen  ska uppenbara sig jobbar jag vidare med andra projekt. Det finns alltid en text att skriva.

Boktips: Att skriva av Stephen King.

Att påstå att Stephen King är en av författarvärldens giganter är ingen överdrift. I snart fyrtio år har han förtrollat och skrämt sina läsare. Men för min del är det en bok som kommit att betyda mer än alla de andra, hans självbiografiska skrivguide ”Att skriva.”

Jag befann mig i ett skede när jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med det manus som senare blev Drakhornet. Det fungerade helt enkelt inte riktigt. Dialogerna kändes stundtals väldigt konstlade, karaktärerna kom inte till sin rätt, och jag hade ännu inte förstått hur viktigt det är att stryka. Resultatet var en text som blivit tung av all information jag stoppat i den.

Man pratar ju ofta om hur viktigt det är med omslaget, att det är snyggt professionellt och vackert. Då tycker jag det är underbart med ett amatörfoto av King i stora glasögon.

I det skedet fick jag höra talas om ”Att skriva” och beställde den omedelbart. King tar med läsaren på en fascinerande resa genom sitt liv, där han varvar självbiografiska anteckningar med kärnfulla utläggningar om skrivandets konst. Just den del där han pratar om vikten av att redigera och stryka blev extra viktig för mig.

Han har ett exempel där två personer sitter i ett rum och pratar. Sedan reser sig den ena upp, går över rummet och gör något. Allt detta beskriver han mycket tydligt i textens första version. Sedan visar han elegant hur mycket av orden som är överflödiga. Man behöver t.ex. inte beskriva gången över rummet. Det förstår läsaren ändå. Så den meningen kapas. För mig var den kunskapen ovärderlig.

Förutom redigeringens konst innehåller boken tusen andra tips: Att skriva efter tema, exempel på tidsplaner, hur man skapar sig en struktur för historien, och hur författarens fantasi är hennes största tillgång.

Om du skriver, om du har författarambitioner, och ännu inte har läst ”Att skriva” så skaffa en kopia, fördjupa dig och njut.

Augustin: Ett meddelande från andra sidan

Äntligen borstade den bastanta damen vintern ur kläderna. Hon ställde sig bredvid mig i receptionen till Bonnierförlagens högkvarter på Sveavägen i Stockholm. Kanske var hon i femtioårsåldern, jag har för mig att hon hade en mörk pälsmössa på sig, men jag kanske såg fel. Hon ställde ner sin väska på den klädda stolen mittemot min och drog upp blixtlåset till väskan.

Jag är numera vad som kallas en framgånsrik författare, men det känns inte så. På väggen i mitt skrivrum har jag satt upp en recension från den läsare på boktipset.se som skrev att hon älskade min bok från den första sidan till den sista. Min roman var en kritikerframgång. Den vann till och med ett pris.

Min nästa bok kom ut i höstas och är en försäljningsframgång. Inte bara journalister och journaliststudenter har köpt den. Tydligen har min ambition att den skulle vara en hjälp för alla människor som skriver och bloggar lyckats ta sig igenom mediebruset. Det verkar som om många gett ‘Så blir du en bättre journalist (och gladare)‘ i julklapp till skrivande människor.  Det hade jag inte väntat mig och det gör mig glad. Men det får mig inte att känna mig som författare.

I entrén till finrummet för författare väntar jag på att få träffa min förläggare som kommer att säga uppmuntrande ord om det utkast som kanske blir min nästa roman. Jag är tidig, neurotiskt tidig, så jag kommer sitta i entrén i en halvtimme med tjocka vinterkängor på. Damen som delar några av minuter av min väntan drömmer om författarskapet. Hon säger det inte högt, men ur sin väska tar hon ett av tre bruna kuvert som har den välbekanta manustjockleken. Jag ser på sättet hon håller bunten att det inte är en fackbok. Det här är en roman, en berättelse om något personligt som hon lämnar i okända händer.

Det har gått två år sedan jag var med och startade Debutantbloggen, och drygt ett år sedan jag debuterade och det glädjer mig att se hur bra det har gått för er att fortsätta med bloggen. Många människor läser debutantbloggen, många får sin tröst i att inte vara ensamma i sin längtan efter att förstå sig på sitt eget skrivande.

Jag känner mig inte längre lika löjlig när jag säger att jag behöver skriva, men jag har fortfarande svårt att presentera mig som författare. Oftast säger jag att jag är byråkrat på Sveriges Radio.

Jag visste, intellektuellt så visste jag, att jag skulle vara samma person på andra sidan publiceringen. Men det är samma upptäckt som jag gör när jag rest bort ett längre tag. När förtjusningen över de nya omgivningarna lagt sig, så inser jag att resesällskapet är samma gamla Augustin som hemma i Sverige.

Kvinnan lyfte upp det gula, tjocka kuvertet och räckte fram det till sekreteraren som satt med headset bakom en rundad disk.

‘Det är ett manus’, sa hon.

Det hördes att hon visste att Bonniers får över tusen manus varje år.

‘Tack’, sa sekreteraren och tog emot det.

Damen stängde sin väska och virade in sig för att möta snömodden utanför. Jag vill säga någonting, för jag har själv varit i samma situation som hon, jag har själv lämnat över mitt manus till en obekant receptionist och gått hem till en evighetslång väntan.

‘Lycka till’, slank det ur mig.

Hon tittade på mig, först förvånat, men sen nickade hon ett tack tillbaka.

Jag vet inte vilken berättelse som gömmer sig i det tjocka kuvertet, men gissar att hon har skrivit länge, för det var tjockt. Jag gissar att det har kostat henne tid och kraft att skriva. Ni vet allesammans att romaner inte skriver sig själva. Kanske kommer hon, som jag, upptäcka att personen som väntar på andra sidan publiceringen är hon själv.

Och kanske är det alldeles tillräckligt.

/Augustin

Att inte tro på sin text kan vara en insikt

Jag arbetar ofta med flera manus samtidigt. Jag kan inte bestämma mig för vilket  jag ska lägga fokus på. Det kan gå mindre än ett dygn mellan att vara bombsäker på ett manus för att sedan totaldissa samma text.

Nedan är ett utdrag ur ett manus som var bombsäkert. Ett manus som någon ville läsa. Ett manus det fanns nyfikenhet på trots att jag inte skrev i genren. Det slutade med att jag inte själv trodde på historien och därför kunde inte heller motparten göra det. Så kan det också gå. Idag vet jag inte vad jag tror mer än att texten ser helt förjävlig ut. Men det bjuder jag på eftersom förjävliga texter är vardagsmat hos mig. Men det är ju snart jul och hela den historien.

”Jag smög fram mot soffan samtidigt som jag fumlade efter mobilen i fickan. Han andades tungt. Långa djupa andetag. Jag funderade på att slå ihjäl honom, eller smyga ut och hämta polisen. Huvudet låg vänt mot ryggstödet och höger hand vilade på magen. Jag böjde mig över honom och studerade hans tatueringar på handleden. Hans långa hår låg utspritt över dynan. En idiot som jag hade kunnat slå ihjäl och känna att jag gjort rätt. Skulle någon sakna honom? Han hade ju dessutom brutit sig in. Olaga intrång och allt vad det heter. Hur fan kunde jag ens tänka tanken att mörda någon? Jag borde spärras in bara för att jag ens … sen fick jag en sådan lust att känna på honom, kanske stryka på hans kind. Han såg så vänlig ut där han låg och drog sina djupa andetag som vilken normal människa som helst. Jag petade på hans bröstkorg och tände samtidigt golvlampan med foten. Ett skarpt klick hördes mot golvet från strömbrytaren och han flög upp och smällde bort kniven ur min hand. Kniven flög långt och slog i väggen så det blev ett jack i tapeten. Jag blev så jävla rädd att jag skrek och fäktade med armarna. Han tog tag i mig och jag fortsatte att sparka och skrika som en galning.”

 

Liz

Nä, det blev Bromma

Förra veckan berättade jag lite om NaNoWriMo, och spekulerade i huruvida jag skulle vara med där. Kommentarforumet översköljdes av uppmuntran: ”Klart att du ska!” Endast en person var negativ, vilket var tur: hade det bara varit happy happy joy joy hade jag omedelbart blivit misstänksam.

Nu är det november, och jag har inte reggat något konto på den officiella sajten. Jag har inte heller börjat skriva. Trots all uppmuntran bestämde jag mig för att lämna trettio dagars skrivfrenzy därhän även i år.

Varför?

Jo, för att jag insett att jag behöver låta hetsen vila för ett ögonblick. Och för att min egen beskrivning av mitt skrivande som ett slags produktionshämmat, påställetstampande prokrastineringsmästerskap antagligen bara är något som ett tillfälligt dåligt självförtroende har ljugit ihop.

Ser jag det i backspegeln har jag faktiskt gjort en del i år. Gett ut debutromanen. Producerat en diktsamling. Gjort en synopsis till roman nummer två. Samt utvecklat mitt spokenwordande och scenpoetande så långt att jag faktiskt får en och annan betald bokning nuförtiden. Det är väl inte så förskräckligt improduktivt?

Jag gjorde ju ett försök att börja skriva råtext till roman nummer två i augusti. Det gick till en början jättebra – på det här NaNoWriMo-mässiga sättet att bara skriva utan eftertanke och självcensur. Sen läste jag eländet, och var tvungen att kasta alltihop. Skrivfrenzyn var inte någon medicin mot fastkörningen – den var själva sjukdomsorsaken.

Nu tror jag att jag behöver nåt helt annat än ohämmad flödesskrivning. Jag tror att jag behöver dess motsats, tillika mest förbjudna i dessa effektiva dagar: ROMANTIKEN.

Ja. Jag behöver cafésittandet. Dagdrömmandet. Det planlösa flanerandet i Lundells fotspår genom ett höstdimmigt Stockholm. Det konstnärliga filandet. Väntan på inspirationen. Allt det där som en gång var ett ideal, men som moderna, professionellt arbetande författare tävlar om att ta avstånd från.

Någon av kommentarerna på mitt NaNo-inlägg förra veckan strukturerade upp sitt skrivande som ett bankkonto. Jag förstod inte riktigt, bokföring skrämmer mig en smula, men jag har en egen bankkontoliknelse att kontra med och den gäller själva kreativiteten: När man skriver gör man uttag. När skrivandet krampar kan det vara för att man inte har täckning på kontot. Då måste man göra en insättning – alltså se till att inspirera sig.

Det har blivit hög tid för mig att göra några insättningar.

/Marcus

PS. Till alla er som deltar i NaNoWriMo i år önskar jag givetvis all lycka och produktivitet! You go girl!

One step forward, two steps back

Det är då själve fan att man ska vara så klyschig.

Jodå, det är ”andra-boken-skrivkrampen” som har kickat in. Precis som för Nene, och jag undrar om jag inte ligger ännu sämre till än hon. (Eller också har jag bara en större talang för självömkan. Det är också plausibelt.)

Låt mig förklara: Jag kickstartade arbetet med Femton minuter till. Det gick svinbra. Jag skrev ungefär hundra boksidor råtext (vilket efter råtextcentrifugering borde landa ungefär på sjuttio-åttio sidor färdig bok). Det gick fort, det flöt på, det blev bra. Jag tog en vecka off för att göra annat…

…och när jag återvände till texten insåg jag katastrofen: det jag hade skrivit var näst intill identiskt med Gå på djupet. Skådebanan är inte längre en fotbollsplan utan en musikscen, men i övrigt är det ta mig fan samma bok. Samma personlighet, samma typ av händelser, samma reaktionsmönster inför händelserna. Vad har jag egentligen hållit på med?

Jag har försökt fler gånger. Men det är som om det har gått troll: så fort jag börjar skriva på Femton minuter till blir det Gå på djupet istället. Missförstå mig inte nu – jag gillar förstås min debutroman skarpt… men jag hade liksom hoppats på att det skulle bli nåt nytt den här gången. Men det blir nittiofem procent upprepning så fort jag sätter mig ner.

Har jag bara en historia i huvudet?
Skyndar jag mig för mycket?
Borde jag klippa mig och skaffa ett jobb?

Jag vet inte. Allt jag vet är att hundra boksidor råtext antagligen måste kastas bort. Kanske måste hela manusplaneringen åka ner i komposten. Hur många veckors arbete? Tja… rätt många.

Bara att börja om från ruta ett. Och väl där, pockar ytterligare en fråga på uppmärksamhet: borde jag alls försöka berätta den här historien?

Ni vet var ni ska posta de uppmuntrande tillropen. Fortsättning följer.

/Marcus

 

PS. Tack för svaren på efterlysningen! Nu behöver jag bara en person till i gruppen. Helst en man, eftersom jag ju skriver om ”manliga” saker. Finns det nån sån därute?

Från författarfronten inte nytt

Det är kanske naturligt men det är fan inte trevligt. Jag talar förstås om att det fortfarande inte har lossnat för mig när det gäller den där andra boken. Det kryper fram med snigelfart och skrivstunderna har varit präglade av katatoniskt stirrande på dokumentet samt tre steg fram och två tillbaka-känslan av att skriva och radera.

Sen gick jag in i feberdimmorna förra veckan och har levt i en bubbla av snytpapper och halstabletter sen dess. Inte ett ord skrivet på hela den tiden.

Jag har försökt locka fram skaparglädjen med pyssel i form av Scrivener (som är ett lysande program, men det hjälper visst inte), fjäskat med rent skrivbord och städade byrålådor, mutat med choklad, kaffe och blommor – men nej. Inget.

Min förläggare har ringt och undrat hur det går. Hon har läst på bloggen och frågade försiktigt hur det gick för mig. Bara det kan man ju tycka skulle vara en spark i baken. Nix. Som om inte det var illa nog så blir jag fasligt uttråkad av mig själv och det här daskandet med handen för pannan. Jag minns ju hur det känns när fingrarna flyger över tangenterna och karaktärerna har konversationer där jag är mer som en som tjuvlyssnar än någon som tvingar fram dem. Jag minns hur det var att kunna skriva timmar i sträck och inte vilja avbryta för att slösurfa eller kolla twitter eller ens läsa. Men jag verkar inte kunna frammana det med vilja, våld eller vaselin.

Inte dags för panik riktigt än. Men det är inte långt ifrån. Om ni har trick, strategier eller råd för sådana här situationer – tveka inte, de är hur välkomna som helst!

/Nene

Som en dans?

Jag brukar ha musik i hörlurar när jag skriver ute bland folk. Oftast spelar det ingen roll vad jag använder får något, bara det blockerar allas caféprat och den muzak som fikaställen har om de har någon musik alls. Det fungerar som en ljudmatta jag kan dra över huvudet och få ro att vara i min egen värld bakom.

Jag har nog inte funderat närmare över vad det gör med mitt skrivande förrän jag skulle skriva slutscenerna i Udda verklighet och blev helt störd av en snäll och trevlig låt. Så jag gjorde en spellista som jag körde hela den sista sträckan, och när jag skulle arbeta om den också, och det hjälpte. Men något som tar en halvtimme att läsa tog naturligtvis veckor att skriva och de låtarna har nu fått en liten etikett i mitt huvud som gör att de är märkta och reserverade för just den här typen av scen eller den här karaktären.

Nu är det dags för nästa bok och jag har satt podden på blanda spår och hoppas att något ska slå an en matchande ton. Det vore ännu bättre om jag hittade en låt som känns som signaturmelodin så jag kan börja bygga en spellista för den här delen av boken och kanske få den där sparken i baken som jag verkar behöva. Helst något snabbt, med driv och disciplin. Och vacker text och fängslande melodi. Helst inte en dagslända. Något som jag inte behöver avstå i framtida musiklyssnande för att den blivit uttjatad eller öronmärkt. Man kanske skulle snegla på instrumental musik?

Hur gör ni? Musik på eller av? Samma eller vadsomhelst?

/Nene

Skärmsläckare på

Jag tror jag har en mental skärmsläckare på. Helt plötsligt får jag äta upp det där jag går och gafflar om angående att allt rinner ut ur mig som en magsjuka orsakad av ett dåligt rengjort grillgaller.

Jag har skrivit väldigt lite den senaste tiden eftersom att jag inte har den blekaste aning om vad jag ska skriva. Baksidestexten till barnboken höll jag på med i två månader, sedan gick förlaget in och frågade om de skulle skriva ett utkast åt mig. Ja, tack.

Frågar någon om böckerna har jag lite svårt att veta hur jag ska presentera dem. Jag har ju vetat det förut, nu har jag ingen aning. Och det för tankarna osmakligt till bokmässan. Om jag inte vet vad jag ska berätta om barnboken till en vän, vad ska jag säga om den till nationen (eller i alla fall till fler än vänner och andra intresserade i min närhet)?

Jag tror många författare råkar ut för detta. Fick faktiskt den frågan av NSD, om jag är drabbad av att inte kunna skriva nu då jag är antagen. Nå inte! sa jag. Här är det minsann inga problem!

Och här sitter jag nu. Skulle förbereda ett riktigt bra inlägg till idag. Kvart över tolv i natt slog jag av datorn. Inte ett ord fanns i dokumentet. Maken försökte kasta ut frågor som jag kunde väva ett inlägg på. Hur menar du nu med den frågan? Sa jag. Flera gånger.

Jag skyller på att det är ett år sedan jag har haft semester och att jag varit sjuk på mina två senaste semestrar, eller tre tror jag det faktiskt är.

Igår brände jag mig dessutom på näsan. Och ryggen.