Jag tänker inte be om ursäkt

Jag tänker faktiskt inte det. Även om jag kanske borde. Det var alldeles för länge sedan jag skrev på bloggen. Sommaren kom emellan, den där känslan jag bara kan relatera till som skrivkramp kom emellan. Och var det inte det, så hade någon annan datorn den dan. Bredbandet kärvade. Disken skulle göras. Är det inte Seinfeld nu?

Och så vidare. Men nu skriver jag, och det är ingen idé att be om ursäkt. Ni har ju fyllt bloggen så bra utan mig.

Snart bokmässa. Jag har fått namnbricka. Jag har fått hotellrum. Det är på riktigt, det här är på riktigt. Jag har skrivit en bok och jag ska åka till bokmässan. Som författare. Det är lätt att glömma det, och kanske är det därför jag inte skrivit så mycket som jag borde. Allt blir till slut normalt, till och med ens största dröm. Till och med det man aldrig trodde skulle hända kan bli vardag, normalitet och lite halvtrist. Jag skriver på min andra roman och det är rätt kul.

Trodde aldrig jag skulle skriva något sådant om mig själv.  Men nu är det så, och jag tänker mingla skiten ur mig i Göteborg. Jag tänker lystet hälla i mig gratisvin och flotta ner händerna med chips i varenda monter som vill ha mig. Jag tänker ofreda intet ont anande kändisar och presentera mig som författare. Jag tänker sola mig i den glans som är min egen, och som inte en jävel kan ta ifrån mig.

/Kalle

Ditch the boob-tube, man!

Kalle och Augustin!

Man, här kommer mina förslag för när vi som skriver inte riktigt får ihop det:

1. Ditch the boob-tube, dude. Alltså släng dumburken. Kärleksförhållandet blir rikare av att ni tillbringar tid tillsammans.

2. Bråka med din käraste – kärlek börjar alltid med bråk. Släng ut den du älskar. Be om ursäkt. Kiss and make up, man. Ett bra sätt att få fart på kärleken.

3. Introducera lite leksaker i ert förhållande. Prova nya ställningar. Prova utomhus, i köket, på tåget, på lunchen. Varför inte på skrivbordet på jobbet?

4. Dra iväg på en långhelg tillsammans. Boka ett dubbelrum. När folk tittar snett på er, säg att ni är gifta.

5. Flörta med andra. Ett utomordentligt sätt att testa om ert förhållande är på riktigt.

I know, I know, I know what you’re all saying.  Frato, your inlägg are always so screwed up, you don’t know how to blogga, man, you’re so freakin’ dropped-behind-the-wagon, man, you couldn’t even find the snabel-a key on a PC. But… jag menar på riktigt: alltså, om läsaren ska ha kul krävs det att vi också har det. Och om vi ska få någonting skrivet gäller det att gilla det vi håller på med. Annars kan vi lägga ner eller ta jobb på Systembolaget eller börja en ny karriär som Carl Bildt-imitatörer.

Själv måste jag fullständigt kära ner mig i ett manus om jag ska hålla på med det i åratal, vilket krävs av en bok. Därför menar jag att det kan hjälpa att 1. sälja tv:n för att få mer tid med att skriva. Varje gång du skulle ha kollat på ett program, lägg den tiden på manuset.  2. Släng ut manuset, om det inte behagar. Börjar sedan om, om du och manuset vill. 3. Prova med nya narrativa grepp eller språklekar, prova att skriva på ett oanständigt vis som du aldrig vågat (men alltid har velat). 4. Dra iväg på en långhelg tillsammans. Du och manuset. Musiker bokar ofta stolen bredvid till sina instrument, var inte rädd för att sätta sådant värde på ditt skrivande. 5. Jo, om förhållandet dig och boken emellan inte vill sig, finns det väl andra. Jag har nyligen haft erfarenhet av detta!

PS:  ‘Boob’ betyder inte bara det ni tänker på, utan även dumbom; ‘tube’ syftar på tv:ns katodstrålningstub.

Fem sätt att bota skrivkramp

Hej Kalle,

Jag har aldrig drabbats av skrivkramp, men eftersom jag ständigt är redo för att det värsta ska inträffa skrev jag för några år sedan en kom-ihåg-lista till mig själv. Jag tänkte att den kunde vara bra att luta sig mot ifall krampen skull slå till. Kanske kan någon punkt vara till nytta för dig.

Augustins fem sätt att bota skrivkramp

1. Sänk ribban. Du behöver inte skriva perfekt i ditt första utkast. Tänk på att många bra författare skriver om sin text flera gånger. ”The First Shitty Draft” –  ett till intet förpliktigande utkast. Kravlöst, och bättre än ingenting.

2. Fundera på vad du är rädd ska hända när du skrivit din text: Är du rädd att misslyckas? Är du rädd att lyckas? Är du rädd att försöka, men ändå misslyckas? Fundera över vad du tror ska hända om du skriver en fantastisk eller en katastrofal text. Ännu bättre: skriv ner det.

3. Lyssna till dina inre röster. Somliga har en inre dialog med en otrevlig, gnällig eller elak jävel som dissar allt du gör. Fundera på vem rösten tillhör. Prata med rösten och hör vad den vill göra. Tänk ut en person vars åsikter du struntar i. Tvinga din inre röst att tala med den personens röst. Vissa skribenter jag träffat blir hjälpta av att låta sin inre kritiska röst låta som Carl Bildt. Andra blir hjälpta av att låta den kritiska rösten låta som en smurf.

4. Utforska hur avancerad din skrivkramp är. Kan du skriva en bokstav? Kan du skriva två? Kan du skriva tre? Var går din gräns? Ta ett steg i taget. Skriv en bokstav om dagen tills du är mogen att skriva ett ord om dagen. När du skrivit ett ord om dagen kanske du kan skriva en mening om dagen. Lägg inte hela ansvaret för din bok på din nästa mening. Skriv en mening i taget. Skriv inte Boken, skriv om bokens huvudpersoner. Skriv om deras förflutna. Skriv om varför de är ledsna. Skriv om vad de längtar efter.

5. Kanske är din skrivkramp innehållsrelaterad. Kan du skriva en shoppinglista? Kan du fortfarande skriva ditt namn på en kreditkortsslip? Kan du skriva ”All work and no play makes Jack a dull boy”? Kanske kan du skriva det flera gånger efter varandra?

Kalle, håll oss uppdaterade om hur det går och var inte för hård mot dig själv. Du kan skriva och du kommer snart att skriva igen.

/Augustin

Jävlar

Det som jag inte trodde skulle hända har hänt. Jag som alltid gått omkring och sagt saker som ”skrivkramp är en myt”. Eller: ”kockar får aldrig kockkramp”.

Men nu sitter jag här. Och får inte ur mig en enda liten ynka rad. Jag öppnar inte ens dokumentet, för jag vill inte sitta och stirra som en katatonisk idiot. I stället Facebookar jag. Kollar mitt mejl. Läser de här bloggarna. Tar en folköl. I skrivande stund ser jag på Villareal-Arsenal i Champions League.

Det handlar inte om att jag plötsligt fått uruselt självförtroende. Tvärtom: jag gillar verkligen min idé. Jag har fått grönt ljus att fortsätta av förlaget. Jag vet att det kan bli en rolig, spännande och läsvärd bok.

Jag blir bara helt jävla flintskallig av tanken på det massiva berg av arbete som ligger framför mig. Allt petande, alla transportsträckor av text som inte är det minsta rolig att skriva.

Hemingways isbergsliknelse har aldrig känts lika relevant.

Nej, nu har jag missat första halvtimmen av ”House”. Jävlar.

/Kalle

In order to become successful, one must project an image of success

Precis som Augustin säger, Kevin: du har skrivit förr. Du kommer att göra det igen. Och igen. Och igen. Annars skulle du inte ha skrivit ”Numera negerkung”. Alla som skriver något så vansinnigt tidskrävande, ansträngande och hopplöst som en roman har det i sig. Det där smått maniska behovet av att bara få det ur sig. Vad det än är.

Jag har många gånger pratat med journalistvänner om att man borde sätta sig ner och skriva en riktig horroman. En riktigt spekulativ jävla deckare, kanske i skärgårdsmiljö. Komplett med en alkoholiserad kriminalkommisarie som älskar jazz och har ett havererat äktenskap bakom sig. Som ibland tar långa promenader på stranden ”för att bena ut det här fallet”. Men grejen är den att det inte funkar så. Man kan inte suggerera sig själv till att älska skit.

För visst är det så: man måste älska det man skriver, eftersom man älskar att skriva. Annars skriver man inte en bok. Och att skriva något man hatar bara för att tjäna en hacka, det går inte. Dels skulle man känna en lust att tvaga sig med stålborste efter varje avslutat bajskapitel. Dels skulle det inte bli bra. 

Det blir inte alltid bra ändå, det är sant. Mången författare därute har älskat sin text, som sedan sågats, glömts bort och försvunnit. Men jag är övertygad om att de böcker som hyllats, älskats och köpts har älskats av sina författare. Åtminstone i något stadium av tillblivelsen.

Vart vill jag komma? Jo: du älskar att skriva, Kevin. Annars hade du inte suttit här. Och älskar man att skriva, så skriver man.  Ibland mer, ibland mindre. Ibland för sig själv, ibland för en allmänhet. Så deppa inte – skriv.

/Kalle

Hur vi förhåller oss till vad andra säger

Hej Kevin och Kalle,

För många år sedan fick jag nedgörande textkritik av en beläst vän. Allt, allt var dåligt med mitt romanutkast. Jag tappade modet och tänkte att jag aldrig skulle kunna skriva så att det jag ville säga kunde nå fram.

Jag beslöt att under två år avstå från att skriva.

Författeri – förfjanteri; jag ville slippa alltsammans. Inte skulle jag inbilla mig att jag hade något att säga som inte redan hade sagts.

Det tog evigheter innan jag förstod att hårdheten i kritiken från min vän berodde på att han ville skriva själv, men aldrig hade fått det gjort, och nu inte klarade att jag hade genomfört det han inte mäktat med.

När jag gick in i mitt arkiv från den tiden och tittade så fanns där högar med noveller, romansynopsis och, förstås, alla dagboksanteckningar och dikter som jag skrivit under det jag trodde var mitt skrivuppehåll.

Det var då jag förstod att jag aldrig skulle bli befriad från mitt skrivande.

/Augustin