Det där att skriva feministiskt

Bild Marica Kallner2017

Tjo

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg kommer jag att leda en sommarkurs på Skurups folkhögskola: Kreativt skrivande med feministiskt perspektiv. Som jag berättat mången gång ägnar jag mig åt konstnärlig forskning och skriver ett manus som undersöker flickskap och vad det är att vara flicka.

När jag började på projektet om flickor försökte jag gå in i det med tydliga feministiska frågor. Det funkade inte. Jag satte krav på mitt skrivande. Som om ordet feminism bar med sig förhållningsregler. Jag tappade det som är så viktigt i mitt skapande: utforskandet. Som om jag snarare försökte lägga mina texter efter ett färdigt pussel. Rätta texterna efter mina personliga åsikter och erfarenheter.

Att skriva politiskt och skönlitterärt är klurigt. Det tror jag att många håller med om. Det är svårt att hitta balansen mellan att lägga fram sina åsikter och samtidigt låta läsaren själv reflektera. För mig har det hjälpt att lägga politiken åt sidan. Inte kalla texten för feministisk under tiden jag skriver den. Låta det vara en undersökning.

I manuset om flickor vill jag undersöka normer och strukturer – inte säga rakt ut vilka dessa strukturer är. I skrivandet vill jag vara nära personen och berätta om hennes upplevelser. Inte lägga för mycket vikt vid statistik och siffror. Vara nära personen. Kliva in bakom fakta och se vad som faktiskt händer där. I flickrummet och i skolan och i familjen och på universitetet och på arbetet och i hemmet och i relationen och på festivalen. Om jag inte tränger in bakom fakta fastnar jag i min egen ilska och frustration. Då blir mina fiktiva personer karikatyrer. Ensidiga. Inte mänskliga. Berättelserna blir platta.

Exempelvis skriver jag ofta om övergrepp. Olika övergrepp: misshandel, sexuellt våld, gränslöshet, mobbning. Här vill jag undersöka och problematisera offret och förövaren. Deras relation, deras status, deras olikheter och likheter. Jag vill inte skriva om ett offer som bara ett offer eller en förövare som bara en förövare. Det är en förenkling som kan vara orättvis mot offret. Övergrepp är kaos. Det är rörigt och det är svårbegripligt och svårfångat. Det kaoset vill jag skriva om. Att förenkla kan medföra att kaoset reduceras. Den som blir utsatt får inte rätt till sina känslor och sin upplevelse. Dessutom vill jag verkligen inte skriva om flickor och kvinnor som bara offer. Det om något vore att reducera och förenkla.

I sommarkursen lägger jag också mycket vikt vid undersökningen och problematiseringen. Jag tror att vi kommer åt någonting genom att arbeta på det sättet. Sedan är vi alla olika och skriver på olika sätt. Jag vet att mitt arbetssätt inte är det enda rätta – det finns många sätt att skriva. Men i all min pedagogik tar jag avstamp i min egen skrivpraktik – detta för att det är enklare att inleda ett samtal om skrivande utifrån sitt eget (ett råd som jag vill ge alla som är sugna att leda kurser. Börja med att gräva där du står. Våga prata om ditt eget skrivande. Våga ta plats. Sedan kan du reflektera kring hur andra författare gör. Men du har inte samma tillgång till andras arbetssätt som du har till ditt eget.) Dessutom kommer vi i kursen att arbeta med former som inte behöver vara fiktiva – då blir processen annorlunda. Kanske är det lättare att skriva närmare sina egna åsikter när en skriver exempelvis en essä.

Vad är det då att skriva feministiskt? Ja, för mig finns det i undersökningen. Även om jag lägger ordet feminism åt sidan i skrivandets stund, blir det ändå ett feministiskt skrivande när jag undersöker och problematiserar. När jag utforskar normer och strukturer. Utforskar vad de kan vara. Vad de kan göra. Hur de kan påverka.

p.s Vad känner du inför feministiska texter? Skriver du och läser du politiska texter? d.s

p.p.s Om du vill veta mer om kursenkommer den dyka upp på hemsidan för Skurups folkhögskolas sommarkurser. Klicka här d.d.s

Påverkar andras texter mitt skrivande?

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Mina dagar är fulla av text. Som skrivpedagog läser jag kursdeltagares texter och ger respons och handledning. Som lektör läser jag författares manus och gör utlåtanden. Läsningen finns hela tiden bredvid skrivandet. Påverkar det mitt skapande?

När jag i en kurs pratar om respons och vad det är, understryker jag alltid att responsen är till för författaren. Som ett hjälpmedel, ett verktyg för att jobba vidare med texten. Men jag brukar också påpeka att respons även är bra för den som ger den. Här menar jag inte lär dig av någon annans misstag. Det menar jag absolut inte. Det jag tänker på är vår egen läsutveckling.

I responsen läser vi på ett annat sätt än när vi nöjes läser. Vi undersöker texten, vi analyserar den. Vi försöker förstå den. Hur den är uppbyggd, hur den är skriven, vad texten ger och vad texten gör. När vi läser och ger respons blir vi mer textvana. Vi blir bättre läsare och det kan vi plocka med oss in i vårt eget skrivrum.

Jag använder lästekniken i skrivandet. Ger respons på det jag skrivit själv. Analyserar texten och försöker (men lyckas inte alltid) låtsas att det inte är min egen. Det hjälper. Alltså påverkar arbetet med andras texter mitt eget skrivande – men inte negativt. Det gör mig till en bättre läsare, och det gör mig till en bättre författare.

p.s Vad har du för erfarenhet av att arbeta med andras texter? d.s

Om att vara skrivpedagog

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Att vara skrivpedagog är mycket mer än ett sätt att dryga ut hushållskassan. Skrivpedagogiken ger mig sammanhang. Jag får vara i skrivandet även när jag inte skriver. Det är ett konstnärligt möte.

Människor som kommer till en skrivkurs eller en workshop har olika berättelser och olika tankar och olika sett att se på skrivande. När allt detta möts, ibland samarbetar och ibland kolliderar, skapas en kreativ miljö. Där kan texter växa och där kan intresset för skapandet med ord utvecklas.

Jag tänker att samtalet och reflektionen är lika viktiga för en skrivkurs som själva skrivandet. I början av en kreativ process kan vi känna oss ensamma och vilsna. Att få utrymme till att lyfta frågor och farhågor och förhoppningar och idéer ger bränsle. Ger energi till skrivandet. Skapar ett sammanhang.

Jag som pedagog är också en del av mötet. Att lyssna till andras tankar ger mig energi och vilja att skriva och reflektera. Jag känner inte att jag står utanför den kreativa miljön, jag är en del i den. Även om det är andras texter och skapande som står i fokus.

Min bok är ett konstnärligt möte. I Det som får plats reflekterar jag och samtalar jag. Reflektion och fiktion möter varandra. Jag undersöker mitt eget skrivande och utforskar andras texter. I höst kommer boken att vara kurslitteratur till en av mina kurser på Folkuniversitetet. Jag är stolt och glad och nervös. Jag tror inte att Det som får plats hade blivit till om jag inte hade varit skrivpedagog.

I juli startar min distanskurs Skriv i sommar. Det är en grundkurs och vänder sig till dig som vill ägna några sommarveckor åt skrivandet. Den är helt på distans och det finns platser kvar. Sista anmälningsdatum är 29 juni. Du kan mejla mig om du vill veta mer om den info@maricakallner.se

Jag gillar distanskurser. Mötet blir annorlunda när vi kommunicerar genom text. Självklart är det härligt att träffas i ett fysiskt klassrum. Men det är speciellt att bygga en kreativ miljö genom skrivna ord. Tänker att det funkar i en skrivkurs för att det är genom skrivande vi utrycker oss. Nu ser jag fram emot kursstart.

 

p.s Har du erfarenhet av skrivkurs? Vad tycker du om det? d.s

 

Lära sig att skriva

bildmaricakallner16Tjo!

Jag gick en kvällskurs i kroki – ingen frågade mig: ”Går det att lära sig att teckna?” Jag gick en kvällskurs i fotografi, ingen frågade: ”Går det att lära sig att fota?” Jag blev antagen till Författarskolan, många frågade: ”Går det verkligen att lära sig att skriva?”

Jag tror att det är en stor portion hantverk som måste läras för den som vill utrycka sig skriftligt.Bente Clod, Skriv – en bok om att skriva, s 9. Alfabeta 1989

Vad är hantverket? Jag tänker att det är textens uppbyggnad: strukturen, berättaren, personerna, platserna, situationerna, objekten, språket, mellanrummen, tystnaden och ljuden och oljuden. Allt det som gör texten. Som formar den.

I en utbildning får vi möjligheten att utveckla vårt textutryck. Vårt sätt att använda hantverket. Det skapar ett rum för att utforska skrivprocessen. Det skapar tid för skrivandet – det går inte att skjuta upp när texten ska vara inne senast ….

Jag har pluggat skrivande på både universitet och folkhögskola. Utbildningen har varit grundläggande för mitt författarskap. Jag hade inte varit där jag är nu om jag inte hade studerat. Samtidigt vill jag inte utbrista HURRA bara sådär. Det finns alltid baksidor: responssamtal som inte fungerar, handledare som inte engagerar sig, författare som underkastar sig lärarrollen och då ska studenterna vara tacksamma och glada för att författaren är där och ger av sin dyrbara tid och sin dyrbara kunskap. (OBS! Nu hänger jag inte ut någon, känner du dig träffad så var det inte dig jag tänkte på när jag skrev detta.)

Om jag tittar på mina texter som jag skrev innan utbildningen tycker jag att de är bra. Inte mer. De är bra. När jag tittar på texterna jag skrivit efter utbildningen ser jag något annat. Någonting har hänt i mitt utryck. Det känns säkrare, stabilare. Som om jag vet vad jag håller på med. Även om skrivandet är sökande och prövande och ibland resulterar i urusla texter.

Jag sitter både i skolbänken och står framme vid tavlan. Ibland är jag student, ibland är jag pedagog. Ibland byter jag roll på en och samma dag. Från klockan 9-15: författarstudent. Från klockan 17.30 – 19.45: Skrivpedagog. Kanske låter det stressigt (för det är det) men det är kul, och givande. Att bli undervisad och att undervisa går ihop: jag får prata om text, andas text, vara med text. Samvaron i skrivandet. Samtalen, läsningarna, texterna. Jag lär mig lika mycket vid tavlan som i bänken.

Går det då att lära sig att skriva? Jag tycker att diskussionen är tjatig, men den verkar inte vilja gå ur tiden. Går det att lära sig att skriva när vi skriver hela tiden. Vi skriver sms och inköpslistor och önskelistor och Facebookinlägg och vi skriver affirmationer på små lappar och lägger i varandras jackfickor. Vi skriver hela tiden. Men det finns ett hantverk att lära sig för den som vill utrycka sig i text. Det går att lära sig att skriva – precis som det går att lära sig att teckna och fota och sticka och pilla och pyssla.

p.s. På internationella kvinnodagen leder jag en workshop i självbiografiskt skrivande – för alla som identifierar sig som kvinna. Det blir en kväll med skrivande, samtal och gemenskap. Vi lyfter frågor om kvinnliga författare, etik och moral, skrivande och feminism. Det kommer att bli hur kul som helst! Hoppas att vi ses då. 8 mars, Folkuniversitetet i Malmö. Läs mer om workshopen här.