Jag ska bara

Under alla de skrivarkurser jag läst har jag plöjt igenom många handböcker i skrivande. Jag tänkte berätta om en bok som har betytt mycket för mig. En bok som gav mig verktyg att hålla skrivandet vid liv, även när jag inte anser mig ha tid för det. Boken heter Lusten att skriva av Julia Cameron. Hon skriver om den där tiden vi skyller på när vi inte skriver. Alla ursäkter vi har för att inte skriva, när det bara är att göra det. Det där bara är ett väldigt irriterande ord, min kära make använder det hela tiden. Så det kan reta upp mig. Men okej, kanske är det irriterande just för att det bara är så lätt.

När jag läste Lusten att skriva var jag en periodare i mitt skrivande. När jag gick kurser höll jag igång skrivandet med deadlines och respons. Men när kursen var slut kunde jag pausa skrivande i fler månader. Så jag bestämde mig för att försöka få in en vana att skriva varje dag.

Hur mycket jag skrev spelade ingen roll, om jag bara skriver ett ord en dag så är det ok. Jag övade mig på att inte värdera det jag skrev och tillät mig själv att skriva dåligt. Ofta tänkte jag: Nää det där jag nyss skrev är så banalt och dåligt att jag vill äta upp pappret och sedan skita ut det. Men vad gör det då? Camerons ord ”Skrivande som är överplanerat och överrepterat saknar liv” gav tröst och mod att bara skriva. Att det inte spelade någon roll vad jag skrev.

Det spelade heller ingen roll var jag skriver mina ord. Om det är i min dator, eller på ett begagnat kuvert. Pennan fick bli den som fanns till hands. Visst försöker jag spara allt jag skriver men det fick inte bli ett måste. Det viktiga var ett sätt att få igång skrivartänket. Jag såg till att det fanns anteckningsböcker i de väskor jag brukade använda. Jag började vara mer observant och så fort jag såg eller hörde något intressant skrev jag ner det.

Nu tänker jag på skrivandet dagligen. Det är med mig alltid och då finns tiden där. Fastän jag inte har tid över för skrivande så finns den irriterande nog bara där ändå.

Att utvecklas

När jag blev antagen som Debutantbloggare hade jag ett bokkontrakt för mitt första manus i min hand och höll som bäst på att avsluta mitt andra manus (uppföljaren till det första). Några noveller hade jag även hunnit knåpat ihop, varav det gick hyfsat bra för två.

När jag började skriva mitt första manus hade jag klart för mig vilka huvudpersonerna var och handlingen i stora övergripande drag. Sen skrev jag och fyllde på mitt persongalleri efterhand. Inför uppföljaren gjorde jag en kopia på dokumentet med karaktärerna och skrev sen dit nya personer som dök upp. När man skriver en serie är fördelen att man känner sina karaktärer ganska bra. Man vet hur de ser ut, hur de reagerar och oftast vad de heter (kan hända att två personer råkade byta namn mitt i manus 1). 

Nu, efter att ha påbörjat ytterligare två manus, har mitt skrivsätt justerats lite. Jag lägger mer tid på att kartlägga mina huvudkaraktärer innan jag börjar skriva. Beskriver deras personligheter och deras utseende, hur de bor och deras familjekonstellationer. Vänner, jobb, kollegor och eventuella husdjur hamnar också i dokumentet. Sen när jag börjar skriva kommer inte all denna information med i manuset. Givetvis dyker det upp bikaraktärer under skrivandets gång och då fyller jag på mitt galleri.

Jag har även börjat planera handlingen lite mer strukturerat innan jag börjar skriva. Jag gör ingen noggrann synopsis eller så, utan skriver bara ner korta meningar i punktform med scener eller händelser som jag vill ha med. När jag skriver stryker jag sen de jag har använt, lägger till nya, flyttar om och tar bort. Slutscenen finns med från början, men tid och plats kan ändras beroende på hur historien flyter på. 

Jag vill gärna tro att dessa små förändringar betyder att jag har utvecklats och lärt mig mer. Om inte annat så underlättar det åtminstone mitt skrivande. Och jag hoppas att det gör mina manus bättre. Ibland grämer jag mig lite över att jag inte började skriva tidigare. Att jag var tvungen att vänta ända tills jag närmade mig 40. Men bättre sent än aldrig. Och vem vet, kanske jag gör som Pia nästa gång och skriver en synopsis 😉

Telefonskräck: Att skriva utifrån ett minne.

Jag har förut berättat om att jag samlar på scener och om att jag ibland skriver utifrån minnen. Nu tänkte jag ge er ett dagsfärskt exempel på hur jag jobbar med mitt skrivande.

Den scen jag arbetar med just nu kommer från ett minne som kom till mig på bussen i morse. Jag satt och tittade på hur mina medpassagerare satt och tittade på sina telefoner. Då började jag fundera över hur det skulle gått för mig om jag var tonåring idag. Som barn hade jag en grymt jobbig telefonskräck. Jag vågade inte ringa någonstans och om jag tvingades att prata i telefon sa jag minsta möjliga.

Minnet är så här: En dag ringer telefonen hemma hos oss. Jag måste svara eftersom min mamma har händerna fulla av deg. Det är en kompis storasyster som ringer. Jag har dagen innan varit hemma hos dem och vi bakade sockerkaka. Till saken hör att den här kompisen är en ny kompis och jag vill så gärna bli vän med henne. Att hennes storasyster ringer till mig är någonting fantastiskt. Storasystern vill ge mig receptet på sockerkakan vi bakade och frågar om jag har penna och papper. Jag letar hysteriskt. Storasystern pratar och pratar och säger receptet och jag låtsas att jag har hittat penna och papper. Låtsas att jag skriver ner allt som hon säger. När hon är klar tror jag att jag har klarat mig men då ber hon mig läsa upp receptet. Jag försöker febrilt komma ihåg. Telefonen är helt hal i handen av svett. Det slutar med att hon tröttnar och lägger på.

Nu när jag skrivit ner mitt minne börjar jag fundera över hur jag kan använda mig av det i en text. Jag prövar att skriva den som dialog

Ring!
 Jag stirrar på telefonen. 
 Ring!
 – Svara då, ropar mamma. Hon står i köket och har händerna i en bulldeg.  
 Ring!
 Telefonen har samma färg som degen
 Det kanske slutar snart.
 Riiiing!
 – Hallå?
 – Hej hej! Det är Roberta, Katrins storasyster. Tänkte att du vill ha receptet på kakan?
 – Va?
 – Kakan vi gjorde. Du tyckte om den sa du och ville ha receptet.
 – Ja? 
 – Har du papper och penna? För jag har bara receptet i huvudet så jag kan berätta det för dig, har du det eller? papper och penna?
 – Öh.. mmm.
 – Då så, 3 deciliter mjöl… 

Jag tycker det börjar bra men att dialogen blir ganska tafatt allteftersom då jaget inte säger så mycket. Så jag testar att skriva scenen utan dialog och tänker mig jaget som en 13-årig tjej. Jag fokuserar på känslan som jaget har, telefonskräcken blandat med glädjen över att en äldre tjej ringer.

 Ring!
 Jag stirrar på telefonen. 
 Ring!
 – Svara då, ropar mamma. Hon står i köket och har händerna i en bulldeg.  
 Ring!
 Telefonen har samma färg som degen
 Det kanske slutar snart.
 Riiiing!
 Jag lyfter försiktigt på luren Hallå? Det är Karins storasyster som ringer till mig och frågar om jag vill ha receptet på sockerkakan. En tjej i nian ringer till mig.
 Försöker leta efter en penna på bänken samtidigt som jag håller luren hårt mot örat för att inte missa vad hon säger. Hittar ingen penna! penna? penna?
 Där, äntligen! Vad sa hon nu? En deciliter mjöl? Jag försöker skriva på handen men pennan vill inte. Jag trycker tills det gör ont. 
 Hon frågar om jag har skrivit ner allt och jag säger att det har jag. Tack så jättemycket. Är du säker, säger hon och vill att jag ska läsa upp receptet. Skit också! Luren känns kladdig av svett. Mjöl, hur mycket mjöl vad det?  

Så här kan jag hålla på och skriva om en scen flera gånger. När jag är nöjd med den brukar jag spara den för att kanske ta fram den vid ett senare tillfälle och skriva om igen. För varje gång jag skriver om texten blandas hittepå med minnen.

Mårten Melin sa en gång på en föreläsning att han använder sig av minnen blandat med påhittat. Det som är bra med det är att ingen mer än han vet vad i texten som är påhittat eller självupplevt. Det tycker jag känns skönt att tänka på. Jag kan skriva om personliga upplevelser men utan att vara rädd för att lämna ut för mycket.

Den ursprungliga känslan som minnet väckte bör dock finnas kvar, det är kärnan, sedan kan omständigheterna vara hur påhittade som helst så länge känslan är sann. Eller vad är sant och inte? Jag märker att ett minne är flyktigt och förändras för var gång jag berättar det. Innan jag skrev ner telefonskräckminnet som text har jag ju tänkt igenom det på bussen. Det hann ändra sig på den lilla tiden. Allt i det är inte sanning. Men vad som är påhittat eller inte, det behåller jag för mig själv.

Jag samlar på scener

Mitt skrivarrum på Det fria ordets hus

I min kommun finns det ett hus, Det fria ordets hus. Här finns arbetsrum för skribenter och författare och en av dem är jag. En dag i veckan ger jag mig själv skrivarlön (förskottet för Vi går varvet) och går till jobbet klockan 8. Ibland sitter jag bara och glor vid min dator, tänker och tittar ut genom de höga fönstren. Ibland är jag helt själv i huset, då vattnar jag växterna och tjuvar kardemummaskorpor. Ibland skriver jag.

Det fria ordets hus

Jag är den som står bredvid och lyssnar, tittar, tänker. Skriver ner det jag fastnar för i min telefon eller i ett anteckningsblock som alltid finns med i väskan. Det kan vara ett minne som väcks av en doft, något underförstått i en konversation eller att någon rör på sina händer på ett speciellt sätt. Egentligen gillar jag bäst att anteckna för hand, men det kan vara svårt att göra obemärkt. Telefonen reagerar ingen på att jag tar upp och använder.

När min skrivardag kommer tar jag fram anteckningarna och hoppas på att kunna hitta samma känsla som vid nedskrivningstillfället. Sedan skriver jag en scen utifrån känslan. Efter det skriver jag om, för det blir aldrig bra första gången, eller andra, eller tredje. Efter flera omskrivningar kanske jag är nöjd. Är jag inte nöjd sparar jag scenen ändå, den kan skrivas om vid något annat tillfälle.

Eftersom jag inte slänger något finns massor av scener i min dator som jag samlat på mig. När jag får en idé till en berättelse tittar jag igenom mitt bibliotek av scener och väljer ut de som kan passa. Eller så skriver jag om dem så att de passar. Sedan försöker jag tänka på den dramatiska kurvan och få in mina scener däri. Det är det svåra. Det som får mig att vilja gå och vattna krukväxter istället för att skriva.

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

Foto: Henrik Berglund

”Skriv en roman på 30 dagar!” ”Skriv en bok under semestern!” ”Skriv en roman på fem veckor.” Rubrikerna är tagna ur dagstidningar som Dagens Nyheter och The Guardian.

Det är lätt att falla för snabba lösningar, att tro att det går fort att rassla fram en bok bara du sätter dig ner och skriver. För ett år sen cirkulerade en artikel om Nobelpristagaren i litteratur, Kazuo Ishiguro, i mina kretsar. Det stod att han under endast fyra veckor hade skrivit romanen Återstoden av dagen. Han satt ett antal timmar per dag, rakt upp och ner (och måste ha fått en släng av dead butt syndrome, det kan du googla) medan hans fru tog hela markservicen och serverade honom måltider. Han behövde inte tänka på något annat än sitt manus. Sen var boken i princip klar. Men är det ens möjligt om du lever ett normalt liv?

Jag vet att jag är en snabb skribent. Jag har övat i 20 år på att skriva i mitt yrke som copywriter. Men jag skriver inte en bok på en månad, inte en chans! Och jag tycker att det är synd att den typen av framgångsrecept a la Ishiguros skickas runt och läses som en sanning av typen ”du kan bara du vill.”

När jag började skriva min ljudboksserie fick jag höra att det skulle ta tre månader. Det är hyfsat snabbt marscherat för det är en halv miljon tecken som ska skrivas förutom det tuffa arbetet att hitta på själva berättelsen. Jag tror att det för min del kommer ta uppåt sex månader allt som allt innan den är klar. Så om du som läser det här har skrivardrömmar, låt dig inte luras av de som är snabba och skriver satan. Det tillhör undantagen.

Men har du fyra veckor över i sommar och vill skriva? Grattis! Du kan få ihop ett riktigt bra grovmanus om du jobbar hårt! Se bara upp med att sitta för länge, du vet om du googlar…

Ha en fin vecka!

Ps. Apropå snabb. Paul Auster berättade i tv-programmet Babel förra året att senaste romanen 4 3 2 1 är skriven i ett snabbt tempo. Författaren trodde att det skulle ta mer än fem år att skriva boken, men det tog ”bara” tre och ett halvt år.

En färdig manusförfattarstudent!

Så skrev vännen i min studentmössa.

Att skriva och vilja bli författare är en bergochdalbana. Jag har under våren kastats mellan hopp och förtvivlan, jobbat satan och haft min beskärda del av det som min regissörsvän kallar konstnärsångest. Men veckan som gått har varit proppen ur!

Min grymma tv-serie-klass på StDH och jag har ”firat studenten” – ja, det har känts så. Det är exakt 25 år sen jag sprang ut på Samskolans skolgård i Göteborg och festade hela natten på Marstrand, och det här har varit samma känsla. Vi har velat åka flak och skriva i varandras mössor!

Class of ´18! Från vänster längst upp: Jenny Gromark Wennberg, Jonas Felixon, Olivier Guerpillon, Karin Ernerot, Erik Liss, Yasmine Garbi, Björn Schagerström, Sofie Forsman, Tone Andersen och Alexandra Dahlström. Ett sånt gäng!

Sommaren efter min student var dock den sämsta i mannaminne vädermässigt, mitt hjärta krossades och jag jobbade i en deppig fiskaffär så ja, jo den här ”studenten” 25 år senare toppar den… Sommaren är vädermässigt den bästa sen typ 1750, jag är så jävra glad och jag jobbar som författare, det jag allra helst ville då!

Skolpitchen för SVT förra veckan gick jättebra, tv-serieavsnittet som jag skriver har passerat flera nålsögon och inte minst… jag har fått feedback från min förläggare! HURRA! Jodiladihiho! Och hon kallar mig stilist. Hur härligt är inte det? Vältrar mig i bekräftelse.

Jag har nu 10 avsnitt i Google Docs med massa peppiga kommentarer i kanten och input för att få berättelsen om journaliststudenten Jossan att bli ännu bättre. Det som återstår nu är en mindre redigering och sedan går manuset till en redaktör. Enligt min förläggare ska jag räkna med en veckas jobb efter att redaktören gått igenom manuset.

Det svindlar, det pirrar, det är med jordens största leende som jag skriver de här raderna: SEN ÄR DET KLART! Berusningen är total! Och jag vet också vem som kommer att läsa in Kämpa tjejer! En skådespelare som jag beundrar och som jag tror kommer att göra detta på ett helt fantastiskt sätt.

Full av tillförsikt och med ”studentens lyckliga dar” i öronen önskar jag er en fin, fin vecka och massor av skrivpepp! Att plugga, kämpa och jobba satan ger utdelning. Kör så att det ryker!

Ps. Kunde inte låta bli, rotade fram min gamla studentmössa med alla fina hälsningar. Får tår i ögat när jag läser vännerna som trodde att jag skulle fortsätta skriva och regissera och ”Vi ses i Hollywood!”

Gästbloggare: Maria Richardsson

Något som var väldigt populärt på 80-talet var Mina Vänner-böcker. Där skulle man skriva upp en massa fakta om sig själv. Som vad man helst ville bli. Jag skrev alltid författare. Och det var verkligen så. Efter många om och men är jag nu författare och min debutbok utspelar sig just på 80-talet, men vägen hit har inte precis varit spikrak.

Jag har under årens lopp påbörjat hur många böcker som helst. Att börja är naturligtvis den allra lättaste biten i att skriva en bok. De andra bitarna är betydligt svårare. Man måste hitta knep för att komma vidare även om man får skrivkramp, man måste hålla uppe intresset hos läsaren … och man måste lyckas få boken färdig. Det där sista är sannerligen inte enkelt. Hade det varit enkelt hade jag naturligtvis gjort det långt tidigare. För viljan fanns ju. Jämt. Men vad måste man ha mer? Jo, man måste ha tid.

Åren tickade på och jag såg alltid framför mig att jag skulle skriva den där romanen så fort jag fick mer tid. Mer tid över. Det var bara det att tiden gick och det blev inte någon tid över. Jag kände mig nedslagen. Jag insåg att det kanske aldrig skulle bli av, och jag ville verkligen inte sitta som gammal och säga att jag hade kunnat bli författare men det blev inte så för jag fick aldrig tid till att skriva någon bok. Jag ville verkligen inte bli sådan.

En dag sa min man: ”Antingen får du se till att skapa tid eller så vill jag att du slutar tjata om den där boken.” Jag blev både arg och ledsen först, men hans ord sporrade mig.

Skapa tid. Hur gör man det?

Dygnet har ju bara ett visst antal timmar och med två barn, jobb och hus och allt runt omkring så finns det inte precis så mycket tid att ta av. Man måste faktiskt sova lite också. Så jag tänkte efter.

Vad är det i mitt liv som jag måste fortsätta lägga tid på? Finns det någonstans jag kan sno åt mig lite tid? Jag gjorde en lista och kom fram till följande.

1. Gör familjen delaktig i hela processen. Det var min mans idé att skapa tid, och han var den enda som fick läsa innan första utkastet var färdigt. Han fick läsa ett stycke i taget och hade åsikter hela tiden. Och jag tillät honom att ha det. Bokens utveckling blev viktig för honom också. Jag berättade om projektet att skriva en bok för barnen, och att detta projekt var oerhört viktigt för mig. Därmed förstod de att när jag hade min skrivtid så ville jag vara ifred.
2. Schemalägg skrivtiden. Vi försökte hitta en kväll i veckan då jag kunde få skriva. En kväll då jag tog på hörselskydd för att stänga ute alla störande moment och gå in i min andra verklighet där min bok utspelar sig. Vissa veckor gick det inte att få till någon kvällstid. Då ställde jag istället klockan en timme tidigare på morgonen den veckan och vips så hade jag en timmes skrivtid! Det hände att jag saknade inspiration eller inte kände för att skriva, men sådana detaljer lät jag inte komma i vägen. Jag skrev ändå. Allt kommer ändå att redigeras senare, det går att putsa till texten då, att vässa den. Men sidorna behövde bli skrivna.
3. Använd arbetstiden så effektivt som möjligt. Jag arbetar i ett skolkök, och förutom när jag serverar mat till barnen så är jag ensam på min arbetsplats. Den tiden utnyttjades effektivt till förberedelsetid inför nästa skrivtillfälle. Jag tänkte ut en scen i huvudet, tänkte ut repliker och vändningar samtidigt som jag hackade isbergssallad, kokade gröt och gjorde remouladsås. Och när jag kom hem skrev jag ner det. Om jag kom på någon replik som jag var rädd att glömma av eller som jag var tvungen att minnas ordagrant så skrev jag ner den på ett block jag hade liggandes i köket.  
4. Man måste inte vara med på allt. Ibland får man säga nej! Det man däremot måste är att ta sitt skrivande på allvar. Vissa saker var relativt enkla att säga nej till, men ibland fick jag också säga nej till sådant som jag innerst inne verkligen ville vara med på. Då fick jag påminna mig själv varför jag gjorde detta.  
5. Minska på hemarbetet. Kändes väldigt svårt till att börja med, men blev enklare efter ett tag. Det går att hoppa över att damma. Stäng dörren till de värsta rummen om du får gäster. Nu menar jag verkligen inte att man ska låta hemmet förfalla, bara att man kanske kan skjuta på vissa saker ibland.
6. En kort skrivstund är bättre än ingenting alls. Om en ”tom” halvtimma dök upp så utnyttjade jag den.
7. Sätt upp delmål och fira dem. Delmål är viktigt. Ett litet delmål kan vara 20 sidor. Ett större delmål 20 kapitel. Det handlar om att vara hård mot sig själv, att utmanas. Samtidigt handlar det om att vara snäll mot sig själv också. De perioder när man har extra ork kan delmålen vara längre och när man känner sig slutkörd blir delmålen kortare. När ett delmål är uppnått så belöna dig själv. Ett litet delmål resulterar i en liten belöning, och ett större delmål resulterar i en större belöning.  

På detta sätt blev min bok skriven. Den blomstertid nu kommer släpptes i september 2017 på Lindskog Förlag!

Maria Richardsson är född 1971. Hon älskar synthpop från 80-talet, bruncher och glitter. Förutom författare är hon också måltidsbiträde och textförfattare. För tillfället går hon Skrivarlinjen (ettårig, distans) på Skrivarakademin samtidigt som hon skriver på en ny roman.

Den blomstertid nu kommer är en omtumlande bok om känslor, fasad och hierarki. Om att försöka hitta sig själv och undvika att gå under. I centrum står de fyra tonårstjejerna Linda, Anna, Sofi och Sussi som var och en kämpar med att få ordning på sina liv.
Boken utspelar sig på 80-talet, men är inte en sedvanlig nostalgisk tillbakablick. Allt var inte bättre förr. Det är bitvis en svidande kritik mot en oförstående vuxenvärld som valde att blunda och sopa under mattan. Samtidigt är boken en kärleksförklaring till det som en gång var och ett försök att försonas med detta.

Räcker envishet?

Tjo!

I tisdags skrev Anna om att kämpa med omskrivning. Här kommer fler tankar.

Ibland är en text omöjlig. En skriver ett utkast. En skriver igenom utkastet. En pustar ut. Tänker: Puh, nu är den färdig! Nästa gång en öppnar dokumentet och ser texten tänker en: Herregud, det är ju jättemycket kvar att göra!

Vissa texter lägger jag ned efter ett utkast, eller ett halvt utkast. Ofta kan jag inte konkret säga vad som inte funkar, jag vet bara att det inte gör det. Att det som inte funkar är så problematiskt att det inte är någon idé att fortsätta.

Vissa texter funkar inte – men jag kan inte lägga ned dem. Just nu skriver jag en krånglig essä. Jag började skriva den i våras och då var idén att reflektera kring skrivande för unga. Genom att utgå från min egen tonårstid undersöka processen när en skriver berättelser för unga. Det blev platt. Efter ett responssamtal fick jag idén att istället skriva om övergrepp. Vad övergrepp är och kan vara. Hur olika övergrepp kan vara och hur olika de som utsätts reagerar. Det drog igång essän – men det var inte rätt. Kändes inte rätt. Det var någonting annat essän handlade om. Nu har jag en ny idé, ett nytt perspektiv och skriver om en gång till. I textens mapp finns en massa varianter av essän och den har bytt titel flera gånger. Jag vet inte om den nya idén är rätt, men jag tror att jag börjar närma mig.

Ett annat exempel på en svårskriven text är en novell till samlingen om flickor. Novellens första utkast hade två parallella berättelser och allt var skrivet i förstaperson. Sedan skrev jag om den ena berättelsen i tredjeperson. Sedan separerade jag berättelserna och gjorde dem till två olika noveller. Sedan gjorde jag några genomskrivningar. Nu ändrar jag tillbaka tredjepersonsberättandet till förstaperson. Vet inte vad som kommer att ske efter det.

Envishet. Jag tror att det är författarens bästa egenskap. Först ska en envisas med att skriva texten och sedan ska en envisas med att fortsätta skicka till förlag trots alla refuseringar.

Jag är inte en envis person. När någonting krånglar ger jag upp. Om jag inte hittar den där öppna-här-flärpen på kakpaketet sliter jag upp det och det går sönder och kakorna ramlar ut och det blir smulor överallt. Det är bara i skrivandet som jag är envis och tålmodig. Varför? Varför bara i skrivandet?

Kanske räcker det inte med envishet. Kanske måste det finnas någonting mer. Jag måste tro på texten även när den inte funkar. Jag måste tycka om texten. Vilja vara i den, vilja vara med personerna i den. Vilja använda textens språk och uttryck. Det måste vara roligt att skriva den. Oavsett hur många utkast det än blir, hur många omskrivningar och Förändringar och strykningar och nya idéer. Hur problematisk texten än är. Det måste vara något som driver mig att fortsätta. Annars ger jag upp.

Självklart är det inte alltid kul. Självklart finns det hemska skrivpass. Men det måstealltid kännas värdefullt – på något sätt.

p.s Är du envis? d.s

p.p.s I Det som får plats finns två essäer där jag reflekterar kring texter som inte funkar. Essäerna heter När det blir fel och Hon som inte finns. Båda undersöker novellen Bullerbyn finns inte som också är med i boken. Det var oerhört givande och spännande att skriva dessa essäer. Tror att de är mina favoriter i samlingen – just för att de behandlar problematiska texter och skrivande som blir fel. d.d.s

Låt det vara kul!

Tjo!

Skrivövningar är en stor del av mitt liv. De har hjälpt mig in i skrivandet, de har hjälp mig att utveckla skrivandet, de har varit grund för flera noveller och reflektioner. I min pedagogiska verksamhet tar jag dessutom fram övningar. Bygger övningar till kurser och workshops.

Övningar är bra.

Bra för att pröva nya skrivsätt och textuttryck: Beskriv hur du tog dig till jobbet eller skolan. Skriv utan att använda något skiljetecken. Skriv istället och där du vanligtvis skulle sätta ett skiljetecken.

Bra för att utmana skrivandet: Beskriv en trädgård utan att använda bokstaven Ä.

Bra för att tömma huvudet: Räkna till tio och skriv sedan ned det första du kommer att tänka på.

Bra för att skriva sig på plats och komma in i skrivpasset: Fortsätt på meningen Jag är här nu och jag …

För typ tio år sedan började jag ta mitt skrivande på fullaste allvar och satte igång att skriva min första novellsamling. Då var skrivövningar oerhört viktiga. Jag kunde inte arbeta med novellerna om jag inte först gjorde en övning. Jag behövde komma in i skrivläge och övningar var steget dit.

Övningar är fortfarande viktiga, men kanske inte lika avgörande. Jag behöver dem inte till varje skrivpass. Men när jag har varit borta från skrivandet länge behöver jag dem för att hitta tillbaka till orden.

Då och då frågar människor (bland andra jag själv) vad en ska göra med alla texter som kommer ur övningarna. Kanske känns det som om en skriver och skriver och har hårddisken full av texter som bara ligger där. Jag tänker att det kan vara så, och att det är okej. Allt skrivande är bra skrivande, tänker jag. Även om texterna inte blir mer än filer på hårddisken har de gjort nytta. Och ibland blir de små texterna mer. I Det som får plats finns novellen Lövet. Den blev till genom en övning på Sörängens folkhögskola. Med novellen kom essän Att hitta rätt. Två texter i min bok som inte hade blivit skrivna utan en specifik övning.

Jag tänker ändå att vi inte ska lägga för mycket vikt vid nyttan. Som jag tjatat om i detta inlägg är övningar bra för skrivandet. De gör att vi skriver och när vi skriver skriver vi mer. Men det absolut viktigaste med övningar: Det är kul. Det är kravlöst och lustfyllt och utmanande och enkelt. Låt det vara kul. Lägg tanken på nyttan åt sidan. En liten stund.

p.s Brukar du göra skrivövningar? d.s

p.p.s Om du gjorde någon av övningarna i det här inlägget vill jag gärna läsa! 🙂 d.d.s

Samma problem i olika texter

Tjo!

 

I skrivandet måste vi jobba med texterna. Skriva och skriva om. Granska, läsa, omarbeta. Ofta stöter jag på samma problem i olika texter. I de jag har skrivit själv men också i de jag möter som skrivpedagog och lektör. Här följer några tankar om vanliga problem jag stöter på.

Viljan att berätta allt
När vi skriver tenderar vi att förklara allt. Precis allt. Den minsta rörelse, föremåls exakta placering i rummet, personers och objekts bakgrundshistorier. Typ: Hon lyfte koppen från bordet där hon ställt den bredvid högen av tidningar som hon inte läst än, och satte koppen till munnen.

Det blir onödigt mycket information. Meningen blir onödigt lång. Texten blir onödigt svår läst.

Meningar är för ordrika
Alltför långa och krångliga meningar kan bero på att de är ordrika. Många småord trycks in i en enda mening. Ord som: samtidigt, sedan, min, sin, hans, hennes, lite. Jag tycker inte att det är något fel med de här orden, men det kan bli för mycket. Exempelvis: Hon tog upp sin plånbok samtidigt som expediten sneglade lite på sin klocka. Kanske går det att förenkla meningen. Kanske: Hon tog upp plånboken och expediten sneglade på klockan.

Stycken börjar på samma sätt
I mina texter börjar ofta stycken på samma sätt. I den senaste novellen jag skrev börjar nästan alla stycken med en tidsangivelse. Som: På kvällen, nästa dag, när det blev morgon, klockan var redan nio när …

Det här blir enformigt. Jag vill gärna ha variation i texterna. Därför jobbar jag mycket i novellen med att ändra styckens inledningar.

Personers namn är för lika
Något jag ofta möter i manus jag lektörsläser är att personernas namn är alltför lika. Kanske heter någon Sara och kanske heter någon annan Saga. Läsaren kan blanda ihop dem

Även författaren själv kan bli förvirrad, har jag märkt. När två namn är så lika händer det ofta att det står fel. Sara när det ska stå Saga, Saga när det ska stå Sara.

Personer är för lika varandra
Tidigare skrev jag om samma person om och om igen. Alla var kvinnor, unga, kreativa, mörkhåriga och vegetarianer. Vet inte varför. Kanske för att jag själv är ung, mörkhårig, vegetarian och kvinna. Det blev tjatigt. Jag började rensa. Förändra. Nu har jag fått in vanan att inte skriva exakt samma person och jag känner själv att någonting händer i berättelserna. Det blir någonting nytt. Någonting annat.

Bilderna blir belastade
När jag började skriva ville jag skriva fint. Ville skriva smärtsamt. Ville skriva mycket. Använda De Stora Orden. Det var spårvagnar som körde över blödande hjärtan och det var nakna kroppar i snön och det var glitter och det var blod och det var maxat. Metaforer, Liknelser. Svulstigt. Det känns väldet avlägset. Ni som läst något av mig vet att min prosa är avskalad. Enkel. Där trivs jag bättre.

Nu vill jag absolut inte säga att en ska skriva som jag. Att mitt sätt att skriva, avskalat, är det bästa. Men jag upplever att det storslagna kan bli för mycket. De maxade bilderna kan belasta texten. Berättelsen, kärnan, personerna, kan försvinna bakom svulstigheten och läsaren kan tappa bort sig. Därför tror jag att det finns en poäng i att hålla tillbaka De Stora Orden ibland. Eller rensa bland dem i genomskrivningen.

Även jag får jobba med mitt uttryck. En vanlig respons på mina utkast till noveller är: Det blir för kalt. Jag känner mig utestängd. Alltså måste jag också hålla tillbaka ibland.

 

 

Jag hoppas att de här tankarna kan vara till hjälp i ditt skrivande!

 

p.s Har du något klurigt som du får jobba med i ditt skrivande? d.s

Innan du skickar manus till lektör

Tjo!

Ni vet när en skrivit en berättelse och sedan fastnar. Inte vet hur en ska gå vidare med texten eller manusarbetet. Då hjälper det att låta någon annan läsa. En lektör kan vara till hjälp.

Lektören läser och ger ett utlåtande med en beskrivning av manuset, handling, struktur, språk, berättarröst mm. Ofta gör även lektören kommentarer och små reflektioner, ställer ledande frågor och ger konkreta råd.

Jag frilansar som lektör via förlag och genom min egen lektörstjänst. Det är viktigt att författaren får ett utlåtande som är till hjälp i manusarbetet – det är själva poängen med ett lektörsutlåtande. Därför är det mycket att tänka på som lektör. Hur jag uttrycker mig om manuset, var jag lägger tonvikten, att både beskriva och ge råd. Men det finns också en del som författaren kan tänka på innan hen skickar manuset till en lektör. Jag samlar mina tankar i en lista:

Läs igenom det du skrivit
Skicka inte manuset så fort du skrivit det. Läs först igenom det. Reflektera över det du skrivit och gör de förändringar du själv tycker behövs. Då slipper du kommentarer som känns självklara för dig.

Skicka inte det allra första utkastet om du kan skriva ett andra
Kan du göra en första genomskrivning utan utlåtande kan det finnas en poäng i det. Det kan vara lättare att arbeta med ett andra eller tredje utkast. Om manuset börjar ta form (även om det bara är en liten början) underlättar det för lektören att undersöka berättelsens handling, förlopp och struktur. Då blir det lättare för dig att förstå ditt manus och utlåtandet du får. Men behöver du hjälp vid första utkastet kan du absolut anlita en lektör redan då! Inga problem!

Vänta och låt det vila
Känner du en oro eller nervositet för att låta någon annan läsa kan det hjälpa att vänta ett tag. Om du skickar manuset direkt efter att du skrivit det är du fortfarande kvar i skaparprocessen och det kan vara en sårbar tid. Det kommer vara lättare att ta emot lektörens synpunkter om du låter dig själv och manuset vila innan du skickar det.

Lär känna ditt manus
Ju mer du vet om ditt manus desto lättare blir det att förstå utlåtandet och sedan gå vidare i manusarbetet. Lär känna manuset genom att läsa det, reflektera över det och formulera handlingen för dig själv. Om du har läst ditt manus noga innan du skickat det kommer det gå fortare att hitta och förstå det som lektören lyfter fram.

Rätta stavfel
Du behöver absolut inte lämna manuset till en korrekturläsare. Efter utlåtandet ska du jobba vidare med texten och då uppstår nya stavfel. Men innan du skickar bör du rätta stavfelen samt använda rättstavningsfunktionen i ordbehandlaren. Det är skönt att slippa lektörens kommentar: Manuset är i behov av korrekturläsning då det har många stavfel.

Följ lektörens instruktioner om formalia och format
De flesta lektörer har anvisningar om hur manuset ska se ut och i vilket fil-format det ska vara i. Följ de instruktionerna! Om du inte förstår anvisningarna kan du självklart fråga lektören, men om du inte vet hur du gör inställningarna i din ordbehandlare går det nog snabbare om du googlar.

Välj en lektör som ger dig en bra magkänsla
Många erbjuder lektörstjänster och det kan vara svårt att välja. Kolla runt innan du väljer. Titta på utbildning eller arbetserfarenhet, be om offert och öppna dialog med lektören eller förlaget som erbjuder tjänsten. Vänd dig till lektör/förlag som ger en bra magkänsla!

Och sedan? Här kommer ytterligare tre punkter om hur du kan tänka efter att du fått utlåtandet.

Ta till dig det lektören säger
När du fått utlåtandet ska du ta till dig lektörens kommentarer, synpunkter och tankar. Fundera över vad som tas upp i utlåtandet. Vad håller du med om? Vad håller du inte med om? Ser du någonting nytt i manuset som du inte sett tidigare? Läs utlåtandet vid sidan av manuset och reflektera över det lektören säger. Kom ihåg att utlåtandet är till för att hjälpa dig framåt!

Fråga gärna lektören, men förklara inte vad du menade
Om någonting är märkligt i utlåtandet ska du alltid fråga lektören. Ofta räcker det med ett tydligare exempel ur manuset. Dessvärre finns det ingen större poäng i att förklara för lektören vad du menade eller hur manuset borde ha blivit läst. Lektören har lagt ned arbete i läsningen och med sin (oftast) goda kunskap och erfarenhet gjort ett professionellt utlåtande. Ta till dig utlåtandet och fokusera på ditt fortsätta textarbete.

Använd utlåtandet
Även om du inte håller med lektören om allt är det en god idé att testa att förändra efter kommentarerna. Kanske låter synpunkterna konstiga när du läser dem, men det är först i själva texten som det verkligen går att veta om förändringen fungerar. Testa dig fram i en ny kopia av texten, då kan du alltid återvända till den ursprungliga versionen.

Det var mina tankar. Om du är intresserad av att få ett utlåtande och vill veta vad jag erbjuder kan du läsa mer om min lektörstjänst här.

p.s Har du anlitat lektör någon gång? d.s

Att skriva om och om och om

 

Tjo!

En kursdeltagare lyfte frågan om redigering och om tiden det kräver. Det är en intressant grej. För många är det något jobbigt, och för andra är det något kul. På sociala medier finns tusentals bilder av ett bord, ett manus, en kaffekopp, pennor och pennvässare och markeringspennor. Ofta med hashtag: manusredigering.

Jag gillar inte ordet redigering. För mig är det är torrt och trist. Det är en semantisk sak, jag vet, men kallar jag det genomskrivning känner jag mig bekväm. Ordet ligger nära skrivandet. Det finns i skapandet. Redigering, för mig, är ett efterarbete.

Första gången jag gör en genomskrivning börjar jag från början. Skriver om texten. Scen för scen. Går inte in och petar i det, skriver om det helt och hållet. Att helt skriva om är lättare. Om någonting skaver i texten är det svårt att hitta det genom att bara peta och pilla. Lösningar kommer naturligt när jag skriver det på nytt.

Efter den första genomskrivningen brukar jag läsa texten och göra anteckningar och kommentarer. Läser utan att ändra något. Ändrar inte ens stavfel. Om jag börjar rätta texten tappar jag fokus. Koncentrerar mig bara på felen. Efter läsningen går jag igenom anteckningarna och gör ännu en genomskrivning.

Sedan släpper jag in andra. Någon får läsa och ge respons och responsen använder jag i fler genomskrivningar.

Jag läser, ändrar, skriver om scener helt, lägger till scener och stryker scener. Läser och läser och skriver och skriver.

Det är inte ett tråkigt skrivande. Jag känner mer för genomskrivning än för själva skrivandet. Det är i genomskrivningen som jag känner mig som mest kreativ. Då får jag jobba med texten. Vara med texten och utveckla den. Från en massa ord i ett dokument formas en färdig text. Steg för steg.

ps I tisdags var jag med i P4 Malmöhus och pratade skrivande och om min bok Det som får plats. Lyssna gärna här!

 

 

 

Lördagsenkät: Vad kämpar du mest med i ditt skrivande?

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Att inte vara så självkritisk hela tiden. Jag är en perfektionist i allt jag tar mig för men med skrivandet så sätter det käppar i hjulen, särskilt då jag skriver råmanus. Då vill jag hela tiden gå tillbaka och ändra och peta i saker som gör att det går otroligt långsamt att skriva klart det där första utkastet. Jag jobbar stenhårt på att bli bättre på att släppa det som skaver och ta det i redigeringen istället

 

 

 

 

Anna: Jag tycker riktigt bra gestaltning är svårt. Måste också alltid gå igenom mina texter några hundra rundor och stryka. Jag jobbar snabbt och men det sitter inte direkt, jag omarbetar. Skissar ett ”skelett” först och sen bygger jag på. Utöver det är jag en extremt hård kritiker i förhållande till mina egna texter och tycker allt jag gör är skit.

 

 

 

Foto: Niklas Sandström.

Michaela: Med mitt tålamod. Jag är ofta otålig och vill att saker ska ske fort fastän jag vet att det blir bäst om jag går igenom allt ett varv till. Jag jobbar också mycket med att gräva mig djupare in i mina karaktärer och ge berättelsen fler lager.

 

 

 

Marica: Att inte skriva om samma person om och om igen. Att inte skriva samma berättelse om och om igen. Ofta hamnar jag hos samma person och i samma berättelse. Ofta märker jag det inte förrän långt in i novellen. Först känns det tryggt, hemvant och bekvämt. Sedan känns det som en återupprepning och som något tråkigt.

 

Johan: Att skala av och lita på att gestaltningen håller. Jag blir lätt ordig och tar om ett varv för mycket vilket leder till att jag istället kväver uttrycket. Jag har också väldigt svårt för att föreställa mig en ändring i huvudet. Om jag vill pröva hur det funkar om jag skriver i tredje person istället för från ett jag, så måste jag skriva igenom hela texten och ändra överallt. När jag sedan ångrar mig går det inte att gå tillbaka till en sparad version för då har det hänt så mycket nytt på vägen att jag är tvungen att skriva igenom allt igen … tur för mig att jag inte skriver på gammaldags skrivmaskin …

 

Gästblogg: Peter Winai

Jag skriver om Astrid. Om Flykten till kärleken.

Astrid är en ung svenska, som är sjutton år när hon åker till Tyskland. Det är två år kvar tills andra världskriget börjar.

Jag är en äldre man, lever i Sverige. Nu.

Kan jag skriva om Astrid? Får jag skriva om Astrid?

Jag har en dagbok från 1936. Den har min mor skrivit. Jag använder den för att skriva min roman om Astrid. Dagboken är plattformen, men romanen är fiktion. Jag valde att göra så – av en massa skäl. Det viktigaste för mig är att det ger mig frihet – jag kan skriva om det som kan ha hänt och jag slipper tänka på att protagonisterna  skulle vara mina föräldrar. Jag är inte intresserad av att redovisa ”sanningar” i bemärkelsen det autentiska, dokumenterade. Jag vill komma åt, gestalta, det sanna.

Dagboken ger miljöer, platser och språk. Den talar om hur en ung kvinna uttrycker sig – hon skriver om umgänget med familjen och om nazistiska parader. Hon åker fast för att hon inte gör hitlerhälsningen, men blir friad eftersom hon är svenska. Dagboken ger mig en uppfattning om hur den unga kvinnan tänker och resonerar. Hur hon inte låter sig fångas, trots de suggestiva galorna med cheer girls och marscher. Hon blev inte nazist skriver hon. Hon gillar inte superlativer. Lite tråkig nästan.

Men Astrid måste gilla Tyskland. Hon åker dit igen. Hon blir kär. Åker hem, studerar och jobbar. Mannen hon förälskar sig i läser till läkare. Han flyttar runt för att slippa bli partimedlem och inkallad. Hon åker ner till honom, de gifter sig, mitt i kriget. I krigets slutskede blir han skickad till Vitryssland. När östfronten bryter samman, flyr mannen västerut, för att komma tillbaka till henne.

Då blir Astrid våldtagen.

Kan jag skriva om det? Får jag skriva om det?

Våldtäkten sker efter fredens utbrott. Tyskland invaderas från två håll. Astrid befinner sig i Schwarzwald och som hon tror, i skydd. Som hundratusentals, eller miljontals andra kvinnor blir hon våldtagen.

När jag skriver inser jag att det här blir svårt att förmedla. Att som äldre man skriva om en yngre kvinna är en sak. Att skriva om en person som levde i förra århundrandet är en annan sak. Att skriva om någon-som-inte-är ens-mamma är en sak. Att skriva om våldtäkt är en annan sak.

Ändå gör jag det. Ändå har jag gjort det.

Ett ord smyger sig in. Appropriering. Lika med översitteri. Så har det definierats: När medlemmar av en viss kultur antar element från en annan kultur, enligt wikipedia. Någon som anses tillhöra en överordnad grupp approprierar något från en underordnad. Vit skriver om svart. Vit västerländsk äldre man skriver om svart yngre afrikansk kvinna. Innebörden i ordet appropriera har förskjutits. Från att tillägna sig till att lägga beslag på.

Börje Salming uppträdde som Sitting Bull i en annonskampanj för några år sedan. Appropriering sas det. Men de som tyckte så måste mena att Sitting Bull hade underordnad status. Grumligt.

Alexander McCall Smith, en äldre vit man skriver om Precious Ramotswe, på Damernas Detektivbyrå. Precious är en botswansk kvinna i mellanåren, traditionally built. Inte får väl han uttolka henne? Jag har bott och rest i södra Afrika i många år och det här är bland det mest träffsäkra jag har läst. Skrivet med värme. Det är jag inte ensam om att tycka, jag vet att även yngre afrikanska kvinnor tycker så.

När Roots kom ut på sjuttiotalet blev det en kioskvältare. Boken var banbrytande. Alex (också!) Haley skrev om sina västafrikanska förfäders kamp, om hur Kunta Kinte blev bortrövad från Gambia och såld som slav i USA. En mycket gripande historia. Äntligen hade en svart man skrivit om detta vidriga skeende. Ingen Onkel Toms stuga här inte. Det visade sig att romanen var plankad, till stora delar, ur en roman skriven av en vit man, många år tidigare.

Ja, vad säger detta? Motsägelsefullt. Det säger i alla fall att det finns de som skriver, approprierar om du så vill, med ett resultat som fångar många – och nya kommer att göra det.

Kan jag undvika att skriva om våldtäkten? Visst, jag kan återberätta kort att den har skett, jag kan låta bli att skriva om den – Astrid behöver inte ha varit utsatt för detta. Kanske det har hänt någon annan av personerna i boken.

Jag lyfter fram detta också för att det visar på ett dilemma. Vi kan undvika att ta konfrontationer för att det är bekvämare så. Usch.

Hur gör jag?

Jag skriver rakt, minimalistiskt. Tänker mig: En människa, en kvinna befinner sig med sin ettåring i en liten stuga. Hon känner sig trygg, längtar efter att hennes man ska komma hem från östfronten, tror och hoppas att han ska överleva. Hon kikar ut bakom gardinerna, håller dem så att de inte ska fladdra. Ser uniformerna. På dörren har svärfar satt upp en svensk flagga.

Det bankar på dörren.

Några andra författare läser texten. Flera av dem är yngre kvinnor. De ger mig olika vägar att gestalta det som händer. Jag tar intryck. Resultat: Texten blir i stort sett oförändrad.

Varför jag skriver det här? Därför att jag vill skriva om vad som kunde hända, vad som skulle kunna hända – då och idag. En av litteraturens viktigaste uppgifter.

Om Peter Winai

Peter Winai är författare och numera förläggare för Winai Books, ett värdedrivet förlag som expanderar sin utgivning med minst 100% i år. E http://www.winbooks.se  Peter har debuterat med två politiska spänningsromaner – Ingreppet som visar hur vapenindustrin manipulerar sig till stororder, och Levande döda som frilägger den kriminella handeln med kroppsdelar. Provläs på http://www.provlas.se/ingreppet respektive http://www.provlas.se/levande-doda

En tredje spänningsroman är på gång och den handlar om volontärer i Sydafrika, men just nu lägger Peter sista stavelserna vid Flykten till kärleken, en roman som utspelar sig i krigets Europa och grundar sig på en – äkta – dagbok från en ung svenskas besök i Tyskland före andra världskriget utbrott.

Kollage

Tjo!

Jag är här, jag är där. Jag är uppe och jag är nere. Trådar hänger och slänger. Det händer mycket i livet och i skrivandet. Jag försöker knyta ihop allt med ett textkollage.

Jag bestämmer att den här veckan ska vara en skrivarvecka. Jag ska skriva och skriva.

Förra veckan fick jag Lina Wolffs autograf! Hon gjorde ett författarbesök på Skrivpedagoglinjen (Skurups folkhögskola) och jag höll andan för att inte skrika: DU ÄR MIN IDOL!!!!

De här böckerna läser jag nu:
De polyglotta älskarna, Lina Wolff.
Förr eller senare exploderar jag – John Green.
Skriv – en bok om att skriva, Bente Clod

Jag åker in till stan för att skriva på en ny plats. I ett rum. Ett rum som jag gillar och har längtat efter att skriva i. Jag tar bussen in till stan. Promenad till rummet och en hund och hens husse går in i mig. Först husse sedan hund. I rummet köper jag te och chokladboll och jag sätter mig och när jag öppnar ordbehandlaren startar en elektrisk såg. Jag vet inte vad en sådan såg heter men det låter skithögt och det luktar trä. Det luktar gott. Ljudet kommer ovanifrån. Över mitt huvud. Jag vill inte ha sågspån i håret.

Sitter fast i det nya manuset. Hittar inte energin. Hur hittar jag den igen? Umgås med texten i tankarna. Söker mig tillbaka till den. Jag längtar tillbaka till den och längtar tillbaka till energin.

Jag har börjat sjunga i en kör. En gospelkör och jag älskar det.

Övar upp min kreativitet. På Författarskolans fördjupningskurs tränar vi på att vara kreativa. Genom övningar och uppgifter och utmaningar. Vi ska ge oss själva utmaningar. Jag säger åt mig själv att röra mer på mig. Att sätta kroppen i rörelse.

Skriver det som får plats i berättelsen i skrivandet i livet i tiden. När jag säger ”Mitt nya manus” menar jag inte ett nytt manus utan tre nya manus som alla går under namnet Mitt nya manus.

Jag har skrivit ett prosafragment som heter Du måste förstå det. Läs den här om du vill: http://maricakallner.se/index.php/skrivboken/407-du-maste-foersta-det

Tid för releasefesten är bestämd. Det blir kl. 17. Alltså: 18 mars kl 17 på Garaget, Lönngatan 30 i Malmö. Hoppas att vi ses där!

p.s Hur mår du och ditt skrivande? d.s