Vem är psykfallet som förföljer mig?

img_6998

När jag skriver är jag inne i berättelsen hela tiden, jag kan aldrig koppla bort den. Det är på gränsen till maniskt. Alltså, jag lever mitt vanliga liv med familj, vänner och ett vuxet jobb men någonstans i bakhuvudet är mina karaktärer alltid med mig.

Helst av allt skulle jag vilja dyka ner i den världen och förlora mig tills jag är klar med historien men verkligheten fungerar inte så. Man måste gå upp halv sex när väckarklockan ilsket ringer, driva på tre motvilliga barn till skolan (oftast i omaka stumpor, rufsigt hår och utan läxböcker) bara för att direkt bli åthutad av en sträng klassföreståndare när vi har glömt extrakläder och lovlappar. Man måste också sköta sitt arbete och upprätthålla en professionell fasad. Eventuellt äta en vegetarisk lunch (med lite bacon om ingen ser) tillsammans med en god vän, boxas hämningslöst med en likasinnad kollega och handla färdigmat på hemköp på vägen från bussen. Om hemmet överraskas av barnens kompisar säger jag att middagen är ekologisk och lagad från grunden.

Däremellan drar jag på mig klackstövlarna och vimlar ut i innerstadens folkliv. Låtsas att trendiga måltider bestående av mellanrätter som kommer in sådär lite skönt i omgångar, är min vardag. Att halva sällskapet är ute och röker och notan slutar på en halv månadslön trots att ingen blev mätt, är helt i sin ordning. Ni fattar.

Fördelen med den röriga tillvaron är att jag får besöka inspirerande miljöer och träffa spännande människor som hela tiden ger mig nya idéer till berättelsen. Kanske är restaurangen vi valt perfekt för en bråkscen mellan karaktärerna. Kanske kan någon av dem slänga ur sig just den där frasen som den bittra kvinnan i baren nyss sa om att alla män är lata och helt befriande från känslor. Kan det verkligen stämma att det kostar 20 000 kronor att specialsanera en sanitär olägenhet mitt på Sergels torg som min biodejt berättade? Ni hör ju, allt detta måste helt enkelt dokumenteras.

Precis så besatt härjar min hjärna under skrivprocessen när den går på högvarv. Får jag ett infall antecknar jag det, inget går förlorat.

Först använde jag notisar. Skrev korta rader eller signifikanta ord på de gula klisterlapparna och fäste vid datorn. När skrivbordet såg ut som jag föreställer mig att ”Palmerummet” måste ha sett ut i slutet av åttiotalet (med risk för att mitt pappersarbete helt saknade verkshöjd förstås) köpte jag istället en stor stilig svart anteckningsbok. Det kändes franskt att plocka fram den närhelst det kom en ingivelse till mitt manus. Det visade sig emellertid att anteckningsboken inte fick plats i min enda rimlig handväska och jag kasserade idén (på den ostrukturerade asiatiska middagen i jetsetvimlet måste man ha en väska som matchar klackskorna och samtidigt får rum i den trånga baren – livsviktigt!).

Det var då jag kom på det, telefonerna.

Jag har två mobiler. Inte för att jag är kriminell – jag är statligt anställd. Den ena är min privata från vilken jag sköter hela mitt författarliv och den andra tillhör mitt riktiga jobb. Den är min arbetsgivares. Min egen är jag beroende av, den enda ägodelen jag har med mig i princip överallt. Även när jag går på toaletten.

Jag började messa bokimpulserna från min privata mobil till jobbtelefonen. Någon måste ju ta emot meddelandena och det blev ett sätt att notera händelserna. Dessutom väcker det märkligt nog inte några konstiga reaktioner hos omgivningen om man plötsligt drar upp en telefon mitt i ett samtal eller under ett möte. Det uppfattas som normalt.

Mobilerna var den optimala lösningen och jag praktiserade knepet hardcore. Fram tills jag för någon vecka sedan satte morgonkaffet i halsen när jag läste nyheterna. Det var en artikelserie som handlade om it-säkerhet och risken för dataintrång hos svenska myndigheter. De av er som lyssnade på Statsministerns tal under Folk och Försvar eller tog del av den efterföljande debatten i media vet vad jag menar. Myndigheten där jag själv arbetar anklagades exempelvis för att ha haft bristande säkerhetsrutiner när det gällde it. Rubriken träffade som en blixt. Vilken bild möter den som skannar av den senaste trafiken  till min jobbmobil?

Jag såg framför mig hur jag skulle bli inkallad till ett allvarligt samtal. ”Anna, det är en galning som försöker komma i kontakt med dig. Du har 739 sms från samma avsändare. De senaste tio meddelandena lyder: ”Följer efter in och tar av sig skorna, sitter på huk bredvid”, ”Huvan faller av, det är Karim”, ”Fredrik är speltorsk, köper kokain via signalappen – ladda ner den”, ”Göran är en kattmänniska”, ”Dödsorsaken hängning syns under obduktionen”, ”Medvetslöshet är en glidande skala”, ”Ett trubbigt slag mot huvudet ger flisor i hjärnan”, ”Mordutredning är inte allmänhetens åkning”, ”Fiber från tröjan kan fastna på spiken” och ”Margareta Öhman”.

Herregud, vad skulle jag ha svarat? ”Eh jo, det är så här, jag gillar och skriva och…” Jag skulle antagligen stamma fram orden medan alla i rummet strängt tittade på mig och någon irriterat avbröt.

”Anna, det verkar vara en djupt störd människa som förföljer dig, en total knäppgök. Förstår du allvaret? Vi har dessutom spårat numret. Det finns kopplingar till ett mycket suspekt företag i ditt närområde. Du kan aldrig ana vad rörelsen heter. Stockholm psycho AB.”

Det slog mig att psykfallet är jag.

fullsizerender

För att skriva ska vi skriva

bildmaricakallner16Tjo!

När jag upptäckte formen essä var jag livrädd för den. Jag drogs till den, tyckte om att läsa den, men att skriva den? Nej. nej, nej. Essä. Ett ord med tyngd. Ett ord som jag inte ville använda. För stort, för nyckfullt, för mycket.

 

Nu har jag skrivit en bok där flera av texterna är essäer. Vad hände?

På Författarskolan har vi vid flera tillfällen skrivit essäer. Som skrivuppgifter men också som en del av examensarbetet. Vid den första föreläsningen om essä fattade jag ingenting. Jag fattar fortfarande inte när jag tänker tillbaka. Jag började förstå formen när jag började skriva i den.
Ibland får jag frågan: ”Vilket är ditt bästa skrivtips?” Mitt svar är: ”Sätt dig och skriv.” Det låter hårt, men för mig är detta det enda som fungerar. När det är tungt, när det är tråkigt, när det är motgång och motvilja och självförakt: skriv. Skriv dig igenom alla skrivkramper. Skriv dig igenom dåliga skrivpass. Skriv dig igenom allt.

Skrivande är någonting praktiskt. Någonting som händer. Jag tänker att vi lär oss skriva genom att skriva.

Jag tänker att skapandet kan vara mer än själva knackandet på tangenterna. Att reflektera, att fundera, att vrida och vända och ifrågasätta, att vara med texten utanför skrivapparaten – det är en del av skapandet. Men det är lätt att fastna i det. I grubblerier. Tänker att vi behöver jämvikt. Vi behöver tänka och vi behöver grubbla och vi behöver använda grubblerierna i skrivandet. Ta med dem in i texten.

Jag grubblade och funderade. Försökte få svar på frågan: ”Vad är en essä?” men det var först när jag satte mig och skrev i formen som jag började förstå den. När jag tvingade mig in i den. Tack och lov att vi hade essäuppgifter på Författarskolan – annars hade inte Det som får plats blivit till.

Essä. Nu är jag är inte lika rädd för ordet. Jag skrev mig in i formen. Jag menar inte att det är lätt. Att skriva är inte alltid lätt – men ge inte upp när det är svårt. Skriv, skriv, skriv och du kommer hitta rätt till slut.

 

Gästblogg: Augustin Erbas tio största författarmisstag

Jag har skrivit i många, många år. Nu går det bra. Det har det inte alltid gjort.

Mina tio största författarmisstag

  1. Att tro att texten är klar bara för att den är skriven. De texter som lyft är de som jag skrivit om tjugotalet gånger.
  1. Att tro att en standardrefusering betyder att texten är dålig. En refusering betyder bara att just den person som just i det här ögonblicket läst din text inte tyckte att den passade i utgivningen.
  1. Att tro att en längre refusering betyder att texten är refuserad. Har förlaget tagit sig tiden att skriva några extra ord bör du läsa dem noga. En längre refusering kan vara en inbjudan till att skriva om, att visa att du kan ta kritik och utveckla din text.
  1. Att tro att du kan försörja dig på ditt skrivande. (Eller att det ens är eftersträvansvärt). Det är ett fåtal som kan leva enbart på skrivandet. De allra flesta författare får sina inkomster från föreläsningar, biblioteksbesök, stipendier, krönikeskrivande och översättande. Jag vill inte skriva på heltid numera eftersom jag blir neurotisk och självupptagen av att vara ensam hela dagarna.
  1. Att tro att de bästa romanerna är skrivna av genier (och att du därför aldrig har en chans att skriva något bra). Den som gräver upptäcker att många av de berömda författarna haft en fantastisk redaktör som gjort enorma förändringar av texten. Det gäller Hemingway, det gäller Fitzgerald eller Carver. Läs ”Max Perkins: Editor of Genius”  om du inte tror mig. Om du fortfarande inte tror mig tycker jag du ska läsa ”To Kill a Mockingbird” (skriven med hjälp av driven redaktör) och ”Go Set a Watchman” (skriven utan). Jämför de två. Samma författare – den ena anses vara ett mästerverk, den andra inte.
  1. Att välja skrivprojekt utifrån att en sorts skrivande är finare eller trendigare än annat. När jag började skriva var fantasy otänkbart för förlagen (ingen låtsades om att Bröderna Lejonhjärta var fantasy), noveller sades vara osäljbara (nu finns till och med hela förlag som bara ger ut noveller) och erotik var inget som kunde marknadsföras offentligt (Fifty shades, någon?) Ska du lägga så mycket kraft och tid som en roman kräver tycker jag du ska välja något som du själv är engagerad i. Tredje året som du är inne på din Knausgårdiga tioårsplan lär du vara rätt mätt, om du bara skriver för att du tror att det är ”rätt” att skriva minimalt redigerat och långt just nu.
  1. Att bestämma formatet innan du utforskat din berättelse tillräckligt. Jag hade tänkt fortsätta med det kortare formatet som jag använde i Ensamhetens broar, men Blodsbunden blev över 500 sidor. Jag har börjat på noveller som visade sig vara pjäser, kapitel som visat sig vara stycken. Och – en gång – en 250- sidig roman som jag klippte ner till en enda riktigt bra mening i en helt annan roman. (Ja, det har hänt. Fråga inte.)
  1. Att tro att du begripit vad romanskrivande är bara för att du skrivit en. De bästa böckerna är inte skrivna utifrån en formel, inte heller de bästa deckarna är skrivna så. Skrivande är att upptäcka dig själv och din historia på nytt.
  1. Att tro att författarskapet kommer förändra ditt liv. Trots mina senaste framgångar är jag samma trevande skribent som varje morgon undrar om jag verkligen kan skriva något som är värt att läsa.

(Den här punkten är tom för att jag ska påminnas om att jag kommer göra nya misstag. Som jag kan lära mig av. Och dela med mig av.)

Sköt om er/Augustin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns en galenskap i metoden – del 2

ThomasJag tänkte jag skulle avsluta min mikroserie om skrivmetod. Den här gången med lite mer detaljer om själva skrivandet…

Hur skriver jag? Om vi kopplar tillbaka till King igen så berättar han att han skriver fullständigt flödesmässigt. Ingen redigering över huvud taget. Sedan lägger han undan manuset i 6 veckor innan han börjar ett omfattande redigeringsarbete.

Så gör inte jag.

Inte riktigt i alla fall.

Jag skriver ett kapitel i taget. Det där lät ju fruktansvärt intelligent! Men jo, det är så jag jobbar. Jag startar ett kapitel och skriver ner vad jag tänker att det ska handla om. Lite sådär som en Alexandre Dumas-roman. ”Vari vi får möta den ondskefulle Tsarens dotterdotters bror som överlevt Mongolernas” – ehh nej så skrev han nog aldrig, men ni fattar säkert.

Sedan börjar jag skriva.

För mig är rytmen i texten ganska viktig, så jag tenderar att tillåta mig redigering medan jag arbetar. Men bara just i det kapitlet jag skriver på just nu. När jag stänger ett kapitel så stänger jag det. Kommer jag på något som behöver ändras får jag göra en anteckning om det, inget mer. Redigering av icke pågående kapitel görs efteråt.

Jag skriver också kronologiskt. Kronologiskt i den bemärkelsen att jag skriver det så som jag tänker mig att läsaren skall läsa det. Visst går det att i redigeringen sedan stuva om, stoppa in, eller ta bort, men när jag skriver så skriver jag från början till slut så att säga.

Varför håller jag på sådär? Jo, för att det varit det enda sättet för mig att säkerställa att jag blir klar. Börjar jag pilla i ett gammalt kapitel så riskerar jag att fastna där. Sitter jag och längtar efter att få skriva ett visst kapitel måste jag använda det som sporre för att skriva kapitlen som leder fram till det. Tillåter jag mig att skriva ”det där skojiga kapitlet som jag längtar efter att få skriva” är risken överhängande att jag aldrig kommer ta tag i de andra kapitlen – och då blir det ingen bok, eller hur?

Dessutom vet jag inte exakt vad som kommer hända på vägen fram, så att skriva något som händer längre fram blir väldigt svårt, och konstigt.

När jag skriver grundstoryn vill jag vara inne i den. Hela tiden. Därför försöker jag skriva varje dag. Eller i alla fall nästan varje dag. Jag har sett till att ha en dator som är så lätt att jag kan ha den i väskan alltid – utan att få ont i axeln.

Mitt skrivmål är inte ambitiöst. Det har varierat över tid men det brukar ligga i spannet 60-200 ord. Det låter givetvis oerhört lite. Det är väldigt lite. Men poängen är att det är ett uppnåeligt mål även de dagar det går trögt. Jag kanske bara har tid att öppna datorn en kort stund på lunchen, eller jag har oerhört mycket annat att göra. Kan jag ändå tvinga mig att läsa vad jag skrev igår, och få till några nya ord, några ord som faktiskt inte fanns förut, då är det bra. För det håller historien levande för mig och då blir startsträckan kort även nästa dag. En bra dag blir det fler ord.

Men det är så jag funkar. Eller har funkat hittills. Jag vet andra som gör helt annorlunda på varenda en av punkterna jag berört. Och det funkar för dem. Jag är också ganska övertygad om att metoder kommer förändras över tid, eller från projekt till projekt. Och det är lite det som är min poäng:

Det finns inget facit.

Jag tror man måste känna sig fram. Hitta det sätt som fungerar för en själv. Just nu. Och inte vara rädd för att ändra.

Hur gör du?

Skrivstoppspanik

ThomasJag skriver inget nu. Inget nytt alltså. Av flera av varandra oberoende anledningar. Alltså det är klart att jag skapar lite text, att jag bearbetar saker. Jag har gjort innehållsliga redigeringar och jag pillar in korr. Vi diskuterar framsidor och annat. Men jag har inget projekt på gång. Och det är jobbigt. Jättejobbigt faktiskt. Jag saknar att vara inne i en berättelse, verkligen leva med den varje dag. Redigerande är så mycket mer ett utifrånperspektiv.

Det är inte så att jag inte har några idéer. Snarare tvärtom. Men jag kan inte komma loss. Dels har jag inte ork att jobba speciellt mycket alls för tillfället men det är inte bara det. Jag kände samma sak när jag satt i redigerings- och korrvändan inför inskickandet till förlag i första vändan. Jag försökte skriva parallellt, men det gick inte. Uppenbarligen klarar jag bara att jobba med en bok i taget. I alla fall vad gäller själva nyproduktionen. Annars är det ett oöverstigligt stort hinder varje gång jag skall sätta mig.

Jag hoppas i alla fall att det är så. Jag har tragglat mig igenom två kapitel i vad jag tänkte skulle bli en fristående fortsättning på Incidenten. Men det börjar bli rätt länge sedan nu. Det andra kapitlet fick jag för övrigt slänga efter ett första försök. Jag brukar inte redigera medan jag skriver (förutom det kapitel jag för tillfället jobbar i) men det här var bara för dåligt, så det åkte i papperskorgen. (Nu bröt jag ju egentligen inte min princip i och med att jag faktiskt inte hade påbörjat något kapitel 3 innan jag kastade kapitel 2). Det nya kapitel 2 blev jag nöjd med, men det satt långt inne, och det är som sagt rätt länge sedan jag skrev det.

Så nu måste jag ta tag i korrinförandet. Inte bara för att förlaget skall bli nöjt med mig, utan också för att jag själv skall kunna komma vidare. Jag hoppas det kan lossna då. Förhoppningsvis har jag tagit mig igenom den dipp jag själv haft, och förhoppningsvis känner jag att jag kan få upp farten då.

Jag inte bara hoppas. Jag har bestämt mig för att det är så!

Som bevis lägger jag fram att jag, så fort jag skickat Incidenten till förlag, kunde ta tag i skrivandet av Kaninen. Kaninen blev klar. Den blev bra. Och jag hade haft samma problem med att skriva den under första redigeringsvändan som jag haft att producera något annat nu under vintern.

Fullt fokus på en bok i taget.

Fast det är trist att inte ha skrivit något nytt sedan i september…

Vem behöver Yoda?

Varje gång jag hör om någon som har en författare som mentor blir jag avundsjuk. Varför har inte jag någon inom bokbranschen som rådgivare?, tänker jag buttert. Men sanningen att säga har jag ju aldrig frågat någon om de vill bli min mentor och ärligt talat vet jag inte ens om det hade varit en bra lösning för mig.

Min skrivprocess är mycket privat, jag vill absolut inte visa en endaste mening för någon innan jag känner att ett manus är någorlunda färdigt och när jag väl är där har jag redan personer jag litar på som läser.

Men kanske finns det andra uppgifter för en mentor? Att peppa och ge stöd, att komma med generella tips och bidra med kontakter? En sådan mentor hade jag gärna haft och när jag tänker efter har jag kanske redan det.

Under min väg mot utgivningen har nämligen ett flertal vänliga själar engagerat sig i min skrivdröm utan att jag bett om det. Författaren Katerina Janouch har uppmärksammat mig på sin blogg, Anders Jacobsson har skrivit en uppmuntrande kommentar på Fridas författardrömmar, Camilla Läckberg och Malin Persson Giolito har peppat och kommit med tips och Simona Ahrnstedt och Pernilla Alm har delat med sig av sina debutantvåndor. Många av dessa har även fått utstå mer eller mindre besvärliga frågor från mig som de snällt svarat på 😉 och deras input har betytt otroligt mycket.

En klassisk läromästare-lärjunge-relation kanske inte nödvändigtvis är att sträva efter? Idag är det ju relativt lätt att komma i kontakt med människor man beundrar via sociala nätverk så varför inte våga fråga? Släng iväg ett mail, en tweet eller en bloggkommentar. Det värsta som kan hända är trots allt bara att de inte har tid att svara.

 

Tips under skrivprocessen del två

PRODUKTION DEL TVÅ

När jag (efter mycket slit) har en färdig historia brukar jag själv läsa igenom hela manuset i pappersform för att få en helhetsbild och rätta slarvfel och logiska luckor. Efter det ber jag min mamma att titta på manuset. För mig är det värdefullt att få feedback från någon som jag vet är kunnig och ärlig, men samtidigt försiktig med sin kritik. Min mamma är väldigt bra på att peppa och samtidigt ge konstruktiv feedback som kan göra historien/språket ännu bättre. Några av de saker hon påpekade efter sin första genomläsning av Charlotte Hassel var bl.a. att vissa ord inte kändes tidsenliga (t.ex. kallade jag kalescherna för droskor och perukmakerskans salong för skönhetssalong) och att jag hade tjänat på att utveckla sexscenerna mer. När min syster sedan läste manuset påpekade hon också att det hade varit lättare att följa historien om man i början av varje kapitel fick veta när och var man befann sig.

Efter att ha omarbetat manuset ytterligare en gång kändes det så pass färdigt att jag kunde skicka in det till förlagen och i och med att manuset lämnade min hand anser jag att själva produktionen av manuset är färdig.

Mina bästa tips för den här delen av processen:

  • Skriv ut manuset och läs igenom det. Du får en mycket bättre helhetsbild om du läser det på papper. Dessutom är det lättare att göra anteckningar om saker som behöver förändras.
  • Hitta minst en person som vill läsa igenom ditt manus innan du skickar in det till förlagen. Försök be någon som läser mycket eller som själv skriver. För mig är det viktigt att personerna som läser mina manus ger konstruktiv feedback och förstår hur viktigt det är att inte vara alltför negativ. (Ju fler som läser desto bättre, men känn inte att du måste lyssna till alla förslag du får, det är trots allt ditt manus).
  • Anteckna alla ändringar du gör så att du håller koll på om du t.ex. bytt namn på en karaktär.

Tips under skrivprocessen del ett

Nu när min debutbok Charlotte Hassel snart är här har jag tänkt allt mer på den långa process jag genomgick för att skriva boken. I mitt fall kan man rätt så lätt dela in processen i två delar: produktion och efterarbete. Här kommer en beskrivning av produktionsdelen:

Produktion – del ett

Alla mina böcker börjar med en idé. Ofta bygger dessa på en känsla eller en tankebild av något som intresserar mig. I Charlotte Hassel var det tanken på någon som efter lång frånvaro återvänder till sin hemort under falsk identitet som blev basen för boken. Historien drivs också av kärleksrelationen mellan Charlotte Hassel och hennes ungdomskärlek Axel Gyllenstierna.

Då grundidén är färdig börjar jag att bygga på med karaktärer och platser. När ska historien utspela sig, vilka personer behövs för att jag ska kunna berätta en historia, vad heter de, vilka är de och var befinner de sig?

Ganska tidigt i processen gör jag research om den specifika tidsperioden, miljön där historien utspelar sig och diverse kuriosa. Till Charlotte Hassel gjorde jag t.ex. mycket research om hur Stockholm såg ut på 1700-talet. Jag tittade på gamla kartor och läste miljöbeskrivningar och facktexter om hur människor levde.

Så snart jag har ett persongalleri och en bild av miljöerna börjar jag fundera på vilka scener som behövs för att berätta historien. Långsamt bygger jag upp ett kronologiskt händelseförlopp med hjälp av korta summeringar av kapitlen (t.ex. Charlotte träffar Marianne på ett café och frågar henne varför hon vill gifta sig med Moritz).

När detta så är färdigt sätter jag äntligen igång att skriva. Jag brukar börja med viktiga nyckelscener som ”sticker ut”. I Charlotte Hassel började jag faktiskt med det allra första kapitlet, men så är det inte alltid. När nyckelscenerna är färdiga bygger jag på med fler scener.

Jag korrekturläser regelbundet mina texter under processens gång. Om jag någon gång saknar inspiration läser jag istället. Jag vill dock absolut inte att någon annan läser mina texter innan hela manuset är färdigt!

Mina bästa tips för den här delen av processen:

  • Ha en målbild av det färdiga manuset och vad du ska göra med det. Kanske kan du be någon god vän att läsa det då det är klart eller göra en lista på de förlag du tänker skicka det till – allt för att motivera att du slutför det.
  • Hoppa över scener som känns svåra/jobbiga att skriva. Börja med de du är sugen på och skippa att skriva kronologiskt om det gör att du kör fast. När du sedan har x antal färdiga sidor blir det lättare att motivera skrivandet av de svåra scenerna.
  • Lär känna dina karaktärer väl. Kanske kan du rita en bild av hur de ser ut och lista deras egenskaper? Ju bättre du känner dem desto lättare/roligare blir det att skriva om dem.
  • Bli inte stressad av att det tar tid. Jag kan hålla på att planera en bok i flera månader och ibland behöver hjärnan en skrivpaus för att lösa problem.
  • Pröva dig fram. Kanske måste en karaktär bytas ut eller slutet ändras. Var öppen för att historien tar dig till en plats du inte hade planerat och våga experimentera med olika tempus och berättarröster.

Vägen till utgivning – del 1

Likt många andra med författardrömmar började jag tidigt att skriva historier och producera mina egna böcker. Jag vill minnas några riktiga pärlor som skrevs i 6-årsåldern och ofta handlade dessa om olika djur.

Att börja skolan och få ägna sig åt kreativt skrivande var en ren dröm och kanske är det de positiva upplevelserna som gjort att jag valt att bli lärare. Jag minns särskilt hur fantastiskt spännande det var att få läsa upp mina alster inför klassen och se andra engagera sig i min fantasivärld och jag insåg tidigt att en ”författare” inte är någonting utan sin publik. Av den anledningen började jag någon gång i 10-årsåldern att smuggla in mina böcker på det lokala biblioteket i hopp om att någon annan skulle låna dem och jag minns att jag vid ett tillfälle, efter mycket tjat, fick göra en lite utställning med några av de historier jag skrivit.

Mitt mål var solklart, jag ville arbeta med det skrivna ordet, antingen som författare eller som journalist. Som för många andra hann verkligheten dock till slut ifatt mig. Jag tog studenten och flyttade till London där jag arbetade hårt för att överleva. Den fritid jag hade tillbringade jag hellre med att uppleva saker än att skriva om dem och tanken på att kunna försörja mig på skrivandet kändes avlägsen.

Väl tillbaka i Sverige läste jag till gymnasielärare och även om litteraturstudierna vid Språk- och litteraturcentrum i Lund var fantastiskt inspirerande, fann jag inte tillräckligt med ro för att själv skriva. Då jag var färdig med utbildningen arbetade jag mina första, intensiva lärarår. Författardrömmen låg fortfarande där och gnagde, men jag visste inte var eller hur jag skulle börja. Inte förrän jag, en kulen höstdag, låg nerbäddad i sängen med feber och tittade på filmatiseringen av Camilla Läckbergs Isprinsessan gick det för första gången upp för mig hur en kriminalhistoria var konstruerad.

Inspirerad av att ha ”knäckt koden” började jag att skriva igen. Efter ett par enträgna försök att producera ”vanliga romaner” som, ärligt talat blev sådär, vågade jag mig till slut på att skriva en deckare och fastnade genast för formatet. Plötsligt såg jag en naturlig början och ett slut på min historia. Min hjältinna, Fredrika Storm, blev ett alter ego som gjorde och sa allting jag inte vågade, tog konflikter jag undvek och var precis så tuff och modig som jag själv önskade att jag var.

Under våren skrev jag färdigt mitt första deckarmanus, Stormnatt, samtidigt som jag slaviskt följde Camilla Läckbergs blogg, metodisk gick igenom hennes ”deckarskola” och läste allt som hon och andra svenska deckarförfattare någonsin skrivit.  Man skulle kunna slänga sig med ord som smått besatt, men jag vill hellre kalla mig för målinriktad. Jag hade siktet inställt på att bli utgiven, trots att jag insåg hur minimal chansen var.

Gör en outline – eller dö!

Jag har börjat skriva på manuset till Drakhornets uppföljare. ”Redan?” kanske någon tänker, men jag planerar att försöka släppa andra boken lagom till jul, och då måste manuset vara klart efter sommaren.

Det är inte riktigt lika brutalt som det låter. Faktum är att manuset redan är skrivet till 60%. Men mitt problem är att det inte riktigt hänger ihop längre. I höstas gjorde jag en stor redigering av Drakhornet. Jag strök en del, lyfte fram annat, ändrade liksom balansen i historien och skrev ett nytt slut. Mycket av det som kommer att komma i tvåan fanns redan innan jag gjorde dessa förändringar.

Frågan är, hur mycket av det kan materialet jag använda? Det finns en bra grundstruktur som jag fortfarande vill ha kvar. Där finns en berättelse med nerv och karaktärer som tvingas fatta desperata beslut. Det vore så synd att tvingas slänga det.

Samtidigt är jag mycket medveten om att allt inte går att rädda. Vissa saker fungerar helt enkelt inte längre under de nya förutsättningarna. Så hur ska jag då göra för att veta vad jag ska ta bort, och vad jag ska behålla. Enkelt. Jag gör en outline.

Olika författare fungerar på olika sätt. Vissa sätter sig bara ner och skriver. Orden ramlar ut på sidan. De vet inte nödvändigtvis själva vart de är på väg, men det är en del av tjusningen. Andra funderar ut hela berättelsen i förväg, gör en tydlig outline för varje kapitel och sedan sätter de igång. Då blir själva skrivandet mer av att fylla i mellanrummen, mer av att klä skelettet med muskler.

Personligen är jag lite mitt i mellan. Jag outlinar en del, men ofta inte mer än några punkter som jag vet att karaktärerna behöver träffa på vägen. Däremellan låter jag mig utforska. Det blir roligare så.

Men inför jobbet med uppföljaren inser jag att jag måste outlina hårdare. För här finns redan ett stort antal trådar. Nu måste de vävas ihop snyggt. Då kan jag inte bara sätta mig och utforska, jag måste veta vart jag är på väg. Jag måste rita en karta. Annars är risken stor att hamna i en återvändsgränd.

Hur brukar du göra när du skriver? Utforskar du historien och karaktärerna helt fritt, eller skriver du en tydlig outline? Kommentera gärna. Det är alltid lika intressant att höra hur andra brukar göra.

Korrekturläsningspanik

Jag har lärt mig något nytt. Sitter just nu och korrekturläser mitt manus, igen, i nära panik. Jag trodde verkligen att jag var klar. Att det efter två ordenliga korrekturgenomläsningar inte fanns några saknade kommatecken eller felplacerade citattecken. Att alla felaktiga böjningar och irriterande upprepningar var utraderade. Men icke!

Fick en ny pdf av min grafiska designer härromdagen. Satte mig ner och tänkte göra en liten extra korrläsning, då det ska in till tryckeriet om bara några dagar. Jag trodde att allt var klart. Men till min förskräckelse fann jag omedelbart alldeles för många misstag. Nu måste jag läsa igenom hela boken, igen, för att rensa bort de sista.

Men varför såg jag då inte dessa fel tidigare? Jag har ändå gjort detta två gånger förut. Jag tror svaret ligger i textens formatering. Nu är det en annan storlek, en annan font och en annan grafisk disponering. Det gör att texten flyter annorlunda. Saker som ögat innan gled över, fastnar. Det är inte kul att sitta med detta bara dagarna innan allt ska in till tryckeriet, men jag är ändå glad att jag upptäckte det nu.

Så man lär sig alltid något. Till nästa gång vet jag att när jag korrläser så ska jag ändra font och storlek mellan läsningarna. Det tjänar man så grymt mycket på. Nu måste jag sluta skriva, och fortsätta läsa. Igen. Tur att jag verkligen gillar berättelsen. 😉

Boktips: Att skriva av Stephen King.

Att påstå att Stephen King är en av författarvärldens giganter är ingen överdrift. I snart fyrtio år har han förtrollat och skrämt sina läsare. Men för min del är det en bok som kommit att betyda mer än alla de andra, hans självbiografiska skrivguide ”Att skriva.”

Jag befann mig i ett skede när jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med det manus som senare blev Drakhornet. Det fungerade helt enkelt inte riktigt. Dialogerna kändes stundtals väldigt konstlade, karaktärerna kom inte till sin rätt, och jag hade ännu inte förstått hur viktigt det är att stryka. Resultatet var en text som blivit tung av all information jag stoppat i den.

Man pratar ju ofta om hur viktigt det är med omslaget, att det är snyggt professionellt och vackert. Då tycker jag det är underbart med ett amatörfoto av King i stora glasögon.

I det skedet fick jag höra talas om ”Att skriva” och beställde den omedelbart. King tar med läsaren på en fascinerande resa genom sitt liv, där han varvar självbiografiska anteckningar med kärnfulla utläggningar om skrivandets konst. Just den del där han pratar om vikten av att redigera och stryka blev extra viktig för mig.

Han har ett exempel där två personer sitter i ett rum och pratar. Sedan reser sig den ena upp, går över rummet och gör något. Allt detta beskriver han mycket tydligt i textens första version. Sedan visar han elegant hur mycket av orden som är överflödiga. Man behöver t.ex. inte beskriva gången över rummet. Det förstår läsaren ändå. Så den meningen kapas. För mig var den kunskapen ovärderlig.

Förutom redigeringens konst innehåller boken tusen andra tips: Att skriva efter tema, exempel på tidsplaner, hur man skapar sig en struktur för historien, och hur författarens fantasi är hennes största tillgång.

Om du skriver, om du har författarambitioner, och ännu inte har läst ”Att skriva” så skaffa en kopia, fördjupa dig och njut.

Om du hänger upp den, måste du banne mig fyra av den!

Nyligen satt jag och reflekterade över löften. Inte vilka löften som helst, utan de löften man ger sina läsare. Det handlar om föraningar. Om att introducera element tidigt i historien som får stor betydelse mot slutet. Den ryske artonhundratalsförfattaren Anton Tjechov lär ha sagt: ”Om du hänger en pistol på väggen i första akten, så måste den avfyras i den sista.” Därav begreppet ”Tjechovs gevär.”

Anton Tjechov

När jag skriver följer jag ofta en grundläggande outline. Jag vet var jag börjar och vart jag är på väg. Slutscenen är ofta det första jag har. Men vägen dit är alltid lite grumlig, och det är i den gråzonen som det roliga sker. Därför skriver jag ständigt in en massa saker i början av en historia. Varje idé som dyker upp och som jag tycker är lite häftig beredes plats. För det är så jag upptäcker världen, genom att skriva om den och dess karaktärer. Men problemet är att jag då också hänger upp en massa vapen på väggarna. Mot slutet inser jag nästan alltid att jag inte kan fyra av dem alla. Det är inte ett ovanligt problem. Det händer hela tiden.

Alla dessa idéer och coola grejer behövs nämligen inte. Ibland kan de rent av vara distraherande. Det är inte bra att ge föraningar om saker som sedan inte sker. Det är vad jag skulle vilja kalla för ett sviket löfte. Men bygger upp något, men levererar inte. Det finns två sätt att hantera problemet. Antingen tar man bort föraningen. Eller så ser man till att knyta ihop det på slutet.

Jag ska ge ett exempel. I min bok etablerar jag ganska snabbt att det finns vanliga namn, och sedan finns det sanna namn. Om man känner en persons sanna namn får man också en viss kontroll över henne. När min huvudkaraktär Erik för första gången träffar ett troll, Snuva, så tvingar han henne att ge honom sitt sanna namn. Annars vågar han inte lite på henne.

Denna detalj hängde dock som en lös tråd och fladdrade. Det var en häftig idé, med sanna namn, men jag fann ingen ytterligare väg att implementera den. När hela boken var klar (i sin första version) läste jag igenom och tänkte. ”Det där är inte riktigt bra, men jag får väl använda det i nästa del i serien.” Så kan man göra. Man kan lämna ett löfte oinfriat om man ser till att plocka upp det senare. Men det kändes ändå inte riktigt bra.

Så vid en kraftfull redigering av boken, där jag skrev om mycket av slutet, så kom jag på en perfekt scen för att använda Snuvas sanna namn. Det var egentligen ingen stor grej. Det var inte en livsomvandlande scen. Tvärt om. Men det fungerade. Och plötsligt var tråden invävd med resten av historien.

Sedan kan det hända att man inser att man på slutet måste avfyra ett vapen som inte varit med tidigare. Då får man gå tillbaka och hänga upp det. Det har jag också gjort. Och det är väl det som är så skönt med att skriva. Det är aldrig för sent att fixa sina misstag. Aldrig för sent att knyta ihop trådarna. För i slutändan är det ju en vacker väv man vill presentera, inte något som repar upp sig i kanterna.

Podcasttips – Writing Excuses

Idag tänkte jag bara slänga ut ett litet podcasttips. Jag lyssnar en hel del på podcasts. Det är så oerhört smidigt att bara ställa in sina kanaler i iTunes (eller vilken podklient man nu använder) och föra över filerna till sin iPod/mp3spelare.

På så sätt har jag lyssnat mig igenom säkert två år av Lantz i SR. Det är ett program jag verkligen gillar, men jag har aldrig tid att sätta på radion i rätt tid. Så podcast är perfekt för mig. Bara att tanka ner programmet och lyssna under t.ex. promenader, bilresor el. dyl.

Det finns också en hel del riktigt bra författarpodcasts där ute. De flesta är amerikanska. Faktum är att jag känner inte till en enda svensk sådan. Det finns några svenska där folk ger boktips, vilket är jättebra, men vad jag vet finns ingen podcast där svenska författare kommer samman och diskuterar hantverket, författarens vedermödor och förlagsvärldens utveckling. (Om någon av er känner till en sådan, tipsa mig gärna i kommentarsfältet nedan.)

En amerikansk show som jag lyssnar mycket på är ”Writing Excuses.Det är tre författare som varje vecka ger sig på ett nytt ämne. Det kan vara karaktärsutveckling, dialogstruktur, hur man undviker att förolämpa sina läsare, hur man jobbar med vissa genrer, o.s.v.

Det bästa är att varje avsnitt bara är 15 min långt. De försöker verkligen trycka in så mycket matnyttigt de bara kan på den kvarten. Man får tips, tankar och idéer. Dessutom får man en liten skrivuppgift på slutat som man kan öva sig på. Och så är de väldigt roliga, man blir glad av att lyssna.

Så vill du prova något nytt, plocka ner Writing Excuses och lyssna på ett avsnitt. Du kommer inte bli besviken.

Inspiration – Att leva i John Bauers skogar

Jag har alltid älskat sagor. När jag var barn hade jag ”Min skattkammare” stående i all sin härlighet i bokhyllan. Alla tolv volymerna. De var riktigt gamla och grånade, men fångade alltid min nyfikenhet. Jag minns speciellt Östan om sol – västan om måne med dess fantastiska illustrationer. Jag kunde sitta andaktsfull och bara bläddra i flera timmar (upplevde jag det som då, men det var säkert en halvtimma i alla fall.) 😉

I skolan blev vi tidigt introducerade till John Bauer och hans målningar. Jag vet inte om det berodde på att jag växte upp i Jönköping, som också hade varit Bauers hemort. Vi fick höra allt om hans konst och om hans tragiska död. Bara 36 år gammal, drunknade han och hela hans familj då ångaren Per Brahe kantrade och sjönk i en höststorm på Vättern.

John Bauers tavlor har alltid talat till mig, ända sedan jag var riktigt liten. Det finns något i dem, av ensamhet, utsatthet och vemod. Men också av värme, glädje och mystiskt sagoljus. Jag skriver fantasy. Min bok innehåller både troll, älvor och annat oknytt från svensk folktro. När jag började skissa på trollen till min bok var det ganska självklart att John Bauer kom att spöka i bakhuvudet. När mina karaktärer är ute och vandrar i Kilsbergens mörka skogar, så är det molningarna av Bauer jag ser framför mig.

Vi är alla olika, och hänförs av olika saker. Men personligen måste jag uttrycka en skuld av tacksamhet till den sedan länge hädangångne Bauer. För utan hans konst hade mitt liv, och definitivt mitt verk, varit mycket fattigare.