Vad är din författarbensin?

Foto: Henrik Berglund

Om en dryg vecka är jag tillbaka i arbetslivet igen. Det har varit en minikort ledighet, men jag ska inte klaga. De flesta ”månskens-författare” skriver jämt på sin lediga tid. Själv klarar jag inte det. Jag måste pausa och återhämta mig. Hänga med min familj.

Men en sak slutar jag aldrig jobba med och det är intrycken som lagras i min hjärna. De är min författarbensin. Det som blir nya idéer. De är mitt guld.

Som kreatör och copywriter har jag samlat intryck professionellt i 20 år. Jag ser nåt i ett sammanhang och kopplar ihop det med något annat. Och så blir det trendspaningar och kampanjer. Jag har märkt att samma arbetsmetod fungerar bra även som författare och manusförfattare. Det ger mig story.

Just nu har jag en spaning från en bardisk i våras som jag vill göra något av. En för mig främmande person berättade en detalj ur sitt liv. Den lilla grejen sa så mycket om vår tid. Då skulle jag också för första gången ha en man i huvudrollen, en medelålders. Bara en sån sak känns spännande! Och jag skulle vilja skriva berättelsen ur ett feministiskt perspektiv.

Jag gör även intervjuer när jag hittat ett ämne som jag vill dyka ner i. Och så skapar jag mappar på Pinterest, Instagram och på datorn med bilder och artiklar som inspirerar eller rör ämnet. För ljudboksserien Kämpa tjejer! har jag hur mycket som helst och det kommer hela tiden mera. De teman jag tar upp är hyperaktuella. Jag skriver om utmattning, framgångshets, hälsotrender och vår tids journalistik. Men också om vänskap, stora drömmar och längtan efter tillhörighet.

Nu kör jag snart sista rycket med Kämpa tjejer. Redaktören har sagt sitt: ”Funkar utmärkt!” och ”Underhållande!” (Hurra!) Inspirationsmapparna fortsätter att fyllas på, men i så fall till en eventuell säsong 2. Nu ska jag släppa den här serien. Ska bara dubbelkolla… Ska bara putsa lite på dialogen… Ska bara…

Lycka till med ditt skrivprojekt i sommar och hoppas du tankar massor med författarbensin!

Att skriva en Storytel Original

Det är snart ett år sen jag fick mitt ljudbokskontrakt, och tidningen Skriva avslöjade att det blir en Storytel Original ljudboksserie av vinsten i pitchtävlingen, som de anordnat tillsammans med Storytel. Piloten till Kämpa tjejer! blev godkänd med ett enhälligt ja från redaktionen. Jag fick en enorm boost. Det är nu det händer! Jag ska bli författare.

Under året har jag haft en handfull möten med min förläggare, fått feedback ett par gånger under vägen och många peppande kommentarer i manuset. I höstas fick jag en preliminär releasedag och jag var eld och lågor. Nu var det bara den där lilla grejen att skriva klart resten. Jag hade kommit drygt hälften.

Stundtals har jag velat kräkas av prestationsångest. Stundtals har jag varit hög på bekräftelse från de som har läst mitt manus.

Jag har pluggat heltid till manusförfattare under tiden som jag har skrivit ljudboksserien. Alltså skrivit på andra projekt, läst och haft föreläsningar. Lärt mig ett helt nytt yrke, att skriva för film och tv. För att inte gå sönder har jag haft ”sommarlov” fyra veckor, pausat arbetet när jag praktiserat etc och tackat nej till nästan alla frilansuppdrag som copywriter.

Under julen skrev jag om ett avsnitt till två nya. Det var tungt att skriva om när resten av Sverige var lediga och familjen åkte skidor utan mig. Men som aspirerande författare gör du allt och lite till. Manuset var nummer ett och jag hade en deadline.

I januari och februari fick jag låna en skrivbordsplats på ett produktionsbolag (tack bästa!) för att skriva klart boken. Där fanns en maffig kaffemaskin och trevliga människor som frågade hur det gick. Så himla fint! Jag grymtade något obegripligt till svar, orolig att jag var en bluff och att manuset var skit. Skrev som en iller, satt som en märla vid datorn för att kunna dunka in texten i slutet av februari. Pang!

Min man fyllde 40 och vi åkte på semester med barnen ett par veckor. En toppenresa! Återhämtning de luxe. Sen sprang jag rakt in i studier på StDH och mitt första jobb som manusförfattare. Fram till siste maj rejsar jag med studier och mitt tv-avsnitt.

Men. Jag har sett att min förläggare har börjat läsa i manuset igen! Det händer grejer i vårt gemensamma Google Docs-dokument. Jag är nyfiken och skräckslagen på samma gång. Vad är det jag har skrivit, håller det alls?

Men mest av allt är jag nog otålig. Nu vill jag skriva klart, nu vill jag att den här bokbebisen ska födas! Jag hoppas att redigeringen av Kämpa tjejer! kommer igång i juni och att en skådespelare läser in manuset när sommaren går mot sitt slut.

Serien kommer att landa i Storytel-appen lagom till… datumet är inte spikat, men gissa om jag kommer skrika när jag får det! Äntligen ska du få höra om den otränade journalistpraktikanten Jossan och vad som hände henne på det nedbantade hälsomagasinet Fit.

Ps. Något du är nyfiken på och vill veta om processen att skriva ljudboksserie? Hojta!

Filmmaraton

Fotograf: Jonas Schiller

Ni vet när man kommer till det där stadiet i skrivprocessen där man är så trött på sitt manus, på sin egen text, att man kan kräkas på det?

Där befinner jag mig just nu.

Och jag får nästan tvinga mig själv att öppna dokumentet för att redigera.

Jag är så trött på det.

På mina egna ord och meningar.

Men jag vet att det kommer att gå över (hoppas jag) även denna gång. Det gjorde det med Hemligheter små i alla fall. Där hade jag också en period efter att allt fallit på plats i manuset som jag blev så sjukt trött på det att jag inte ville läsa det något mer. Där jag bara ville att det skulle vara färdigt någon gång.

Precis som då, så försöker jag bota denna trötthet med filmer och böcker. Romantiska sådana. En av mina favorit filer att titta på när jag behöver inspiration är Notting Hill. Den har jag sett fler gånger än jag har fingrar. Även Stolthet och fördom är en favorit. The Lucky One hamnar också högt upp på listan.

Så i helgen har jag haft filmmaraton och kollat på alla mina favoriter 🙂 Varvat med redigering förstås. Jag studerar gester, ansiktsuttryck, hur de bygger upp scenerna känslomässigt, vilka känslor som väcks hos mig som tittare osv. och sedan tar jag med mig detta in i redigeringen.

Prokrastinering skulle vissa kanske kalla det, men jag säger fördjupning i konsten att skriva romance 🙂
Det är sånt här man kan ägna sig åt när mannen tar med yngsta sonen till farmor och tonåringen sköter sig själv 🙂

Idag blir det till  att bita ihop och fortsätta redigera. Och kanske kolla på en film eller två mellan varven 🙂

 

När orden försvinner

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland kan jag uppleva att orden börjar sina. Sakta försvinner de, ett efter ett. Jag får svårt att skriva. Det flyter inte alls lika lätt och smidigt längre och jag får kämpa fram varje ord som hamnar i dokumentet.

Så har det varit ett tag nu.

Jag har suttit i timmar och redigerat men knappt tagit mig framåt. Orden som finns där inne räcker inte till för att göra texten bättre och jag blir irriterad på mig själv för att det haltar. Med Hemligheter små hade jag inte detta problemet så tidigt i processen, utan jag hann skriva råmanus och redigera flera vändor innan det slog till. Tvåan ger mig betydligt mer huvudbry tidigare i processen än vad Hemligheter små gjorde 🙂

När jag skriver råmanus eller redigerar så sjunker nämligen min läskonsumtion av böcker till nästan noll. För medan jag själv är mitt uppe i skrivprocessen har jag svårt att koncentrera mig på någon annans berättelse än min egen, det är det enda som jag tänker på. Hela tiden. Men så tar orden slut. De sinar. Och texten blir platt, saknar totalt variation.

Jag menar, när tre olika kyss scener gestaltas med nästan exakt samma ord då är det riktigt illa. För det finns ju hur många ords att använda som helst för att beskriva en kyss. Smak, lukt, känslan av den andres läppar, hur kroppen reagerar på den andres beröring osv.

Så under påskhelgen har jag fyllt på med ord. Jag har lagt undan manuset och tvingat mig själv att inte kika på det även om det kliat rejält i fingrarna och paniken lite smått kommit krypande för att inte hinna i tid till min deadline. Men jag vet att det är nödvändigt för mig att ta en paus. Att hitta orden igen. Och det gör jag genom att läsa. Och efter halva första boken lyckades jag koppla bort min egen berättelse och sjunka in i den underbara världen av en somrig romance på den svenska landsbygden. Och jag har fortsatt att plöja böcker. Tre har det blivit hittills och jag håller på med den fjärde och jag har medvetet valt att bara läsa romance böcker. Påskeromance istället för Påskekrim 🙂
Visst finns rädslan där att jag ska bli för färgad av böckerna, av att jag omedvetet ska härma dem, men samtidigt så är det i dessa böcker jag hittar min inspiration, min glädje till att skriva. Så när jag behöver fylla på med ord känns det ändå helt naturligt att det är till dessa böcker jag ska vända mig. 

Jag fäster små post-it lappar vid scener jag gillar extra mycket, vid gestaltningar som får mig att önska att jag skrivit det, vid meningar som fångar mig. Detta så att jag kan hitta tillbaka och läsa dem igen. Och igen. Tills orden rinner över.

Mina böcker är fyllda med små post-it lappar 🙂

På tisdag öppnar jag mitt manus igen och fortsätter redigeringen. Förhoppningvis med en mängd ord att använda mig av för att kunna göra texten ännu bättre.

Kan ni läsa böcker medan ni skriver/redigerar era egna manus?

Måste ju även visa denna fina bild som Jenny (det är hon som designat det fina omslaget) på förlaget lade upp på sin Instagram!

Påskfavoriter! @c_schiller @parlanskonfektyr 🐥#amatchmadeinheaven

Min fina lilla bok är tryckt ❤ Nu är det inte långt kvar och jag fick veta för några dagar sedan att den ligger uppe på både Bokus och Adlibris så att man kan bevaka den 🙂 Nu börjar det kännas på riktigt. Snart kommer den. Som jag längtar!

Lördagsenkät: Använder du dig av testläsare?

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Jag använde testläsare i två olika omgångar när jag skrev Hemligheter små. Första omgången var efter att jag redigerat texten några gånger och kände att det var dags att få någon annans ögon på manuset. Andra omgången var efter att jag haft manuset hos lektör och började bli redo att skicka in. Då ville jag mest få veta om det fanns några logiska luckor kvar eller annat som kunde ha smugit sig in efter att jag redigerat efter lektörens synpunkter. Båda omgångarna har jag skickat med några utvalda frågor som testläsarna gärna fått hålla i bakhuvudet medan de läst.

Till manus två som jag redigerar just nu har jag också tänkt att använda testläsare. Tycker att det är ett bra sätt att få synpunkter på vad som fungerar och vad som kanske inte fungerar lika bra som man trodde, så länge som kritiken är konstruktiv. Man blir ju lätt lite hemmablind efter ett tag. 

Jag har också själv testläst andras manus. Något som gett mig väldigt mycket då jag fått många aha-upplevelser om mitt eget skrivande.

Anna: Ja, några nära vänner får testläsa (och min stackars make tvingas att läsa hela tiden). Jag ingår också i en “manusbearbetningsgrupp” tillsammans med åtta duktiga författare och skribenter. Vi träffas varannan vecka och läser varandras texter och kommer med synpunkter. Gruppen leds av en författare (som är rak, stenhård och vrålbra – jag är givetvis opartisk nu). Förutom att det är otroligt trevligt tycker det är och har varit enormt värdefullt att få återkoppling löpande under arbetets gång och det förändrar och förbättrar mina texter enormt. Väldigt tacksam att få vara i det sällskapet.

 

Foto: Jon Krogell

Michaela: Ja! Både mitt första och andra manus har lästs av testläsare. Med testläsarnas hjälp fångar jag upp eventuella problem snabbare och de ser också sånt jag inte ser. För bästa möjliga respons rekommenderar jag att en ställer några välvalda frågor som testläsarna ska ta ställning till, men det är också viktigt att inte försöka styra för mycket.

Jag har också själv testläst för andra och tycker att det varit väldigt värdefullt för mitt egen skrivande. Genom att upptäcka svagheter i andras texter lär sig en också mer om sitt eget skrivande.

Marica: Både ja och nej. Efter all respons under utbildningar har jag haft svårt att lämna ifrån mig texter. Manuset till Det som får plats har två personer läst: förläggaren och min snubbe.

 

 

 

Johan: Ja. Jag har haft läsare lite då och då under processen. Min man läste mycket i början och kom med väldigt bra feedback och uppmuntran. Mitt manus är till stor del baserat på mitt eget liv och ganska tidigt lät jag en person som finns med i boken läsa. Det är en person som är och har varit väldigt viktig i mitt liv och det kändes viktigt att få hennes reaktion på berättelsen, så som jag berättar den nu i fiktiv bokform. Nu mot slutet har jag haft flera testläsare eller betaläsare, några personer med specifik kännedom inom ett särskilt område som till exempel hjälpt mig att kolla upp tidsmarkörer eller detaljer om Stockholm på 80-talet. Sedan har jag väldigt bra samarbete med både min förläggare och redaktör, där vi tillsammans pratar om något en testläsare kommenterat. Klart att det kan bli förvirrande om det börjar komma en massa tyckanden, men jag har haft väldigt bra erfarenheter av testläsare.

 

Använder du dig av testläsare?
Vad har du för erfarenheter av att använda testläsare?

Om du söker testläsare till ditt manus så kan vi på Debutantbloggen varmt rekommendera Facebook-gruppen Författare söker testläsare.

Vad har dina karaktärer för bagage?

Fotograf: Jonas Schiller

Det är våra erfarenheter, våra upplevelser, våra med-och motgångar som formar oss. Som ligger till grund för besluten vi tar och hur vi agerar i olika situationer.

Hemligheter små är en karaktärsdriven bok men den har inte alltid varit det. I början, de första 4–5 utkasten, så var det händelserna som drev boken framåt och Alexandra och Daniel fanns liksom bara där. De var ganska platta och inte det minsta konsekventa i sitt agerande. De var helt enkelt bara två namn med ganska vaga karaktärsdrag.

Jag insåg att även om jag skapat dem så kände jag dem inte. Jag visste inte vad deras rädslor var, vad deras drömmar var, hur deras vänskap sett ut medan de växte upp, vart de hängde efter skolan, vem som hade tagit första kontakten den där dagen i första klass. Jag visste inte hur deras liv sett ut sedan de skildes åt eller om de tänkt på varandra under den tiden.

Jag behövde helt enkelt lära känna mina karaktärer. Jag behövde veta allt om dem. Det var lättare sagt än gjort då de visade sig vara ovilliga att släppa in mig och dela med sig av sina hemligheter.

Men för varje redigeringsrunda lärde jag mig något nytt om dem. Saker som fick dem att bli mer verkliga, mer mänskliga och mer sårbara. De började ta plats. Och bestämma. De fick en egen vilja och använde den både bestämt och ljudligt ibland.

”Det där är fel.”

”Vad då?”

”Jag skulle aldrig göra så, det borde du veta vid det här laget.”

”Är du säker? Jag tycker att det här blev ganska bra.”

”Så vi nöjer oss med ganska bra? Glöm det. Skriv om!”

”Okej, hur agerar du då?”

”Så här … ”

Nu i efter hand kan jag önska att jag lagt mer tid på detta i början, redan innan jag började skriva första utkastet. Kanske inte att jag lärt mig allt om dem, för jag gillar fortfarande att luska ut deras hemligheter allt eftersom jag skriver, men att jag i alla fall haft deras bakgrunds historia (deras bagage) och vad deras drivkrafter och mål är. Jag tror att det hade gjort min skrivprocess mycket enklare.
I sista redigeringsomgången innan manuset skulle tillbaka till förlaget så upptäckte jag nämligen ett ticks som Alexandra gjorde men som jag inte registrerat tidigare. Det var ganska vagt men det finns en anledning till att hon gör som hon gör och jag valde att förstärka det ytterligare i den där sista redigeringsomgången, vilket jag upplevde lyfte manuset ytterligare ett snäpp och gav Alexandra mer personlighet. Om jag hade varit medveten om det tidigare hade jag kanske kunnat bygga vidare på det ytterligare men jag är nöjd med hur det blev med tanke på hur sent jag såg det.

Arbetet med Hemligheter små är över (i alla fall arbetet med texten, sen finns det så mycket annat som ska fixas med efter att boken tryckts men det återkommer jag till i ett annat inlägg) och det har blivit dags att lägga Alexandra, Daniel och de andra bakom sig och lära känna ett gäng nya karaktärer. Jag ser faktiskt fram emot det och i dagarna har jag precis börjat läsa igenom råmanuset till bok två och det här med karaktärernas bakgrund (deras bagage), drivkrafter och mål är något jag funderar mycket på medan jag läser. I kommentarerna skriver jag ofta: varför gör hen så? Och: Det behöver förankras.
Denna gång har jag gjort ett formulär som jag fyller i för varje karaktär (som är viktig för handlingen) där de viktigaste sakerna finns med. Förutom de grundläggande sakerna som namn, hårfärg osv så finns även punkter som familj och hur relationen till familjemedlemmarna ser ut, kort bakgrundshistoria, yrke, senaste relation och varför den tog slut, vänner och relationen till dem, hobby, husdjur mm.

Vi får se om det fungerar för mig eller om jag helt enkelt gör som förra gången. Ösa sand och ser vad jag hittar för guldkorn i högarna när det är dags att börja bygga.

Hur gör ni för att lära känna era karaktärer?

Bild från Unsplash.com Fotograf: Cynthia Del Rio

Bara skriv

Fotograf: Jonas Schiller

Med råmanuset till Hemligheter små skrev jag bara. Utan någon plan, utan att veta vart historien skulle ta vägen. Jag hade ett frö som fått gro i mitt huvud under några månader och från det fröet sköt det ut olika skott. Händelser, dialoger och karaktärer som jag visste att jag ville ha med men inte vart de skulle få plats.

Allt eftersom jag skrev blev saker och ting klarare. Mina karaktärer fick sina röster, sina små egenheter som gjorde dem till dem. Konflikten utvecklades och gav mina karaktärer nya hinder att ta sig över. Nya sätt att växa och visa vem de är som personer.

Jag testade att skriva ett synopsis, då det var något som alla pratade om men det fungerade inte för mig. Jag kände mig låst.
Jag avundas faktiskt de som kan arbeta utefter en detaljerad synopsis för jag tänker att det måste vara så mycket enklare att veta vad som ska hända redan innan man sätter sig ner och skriver. Det måste ju gå så mycket fortare att skriva när man väl får tid att skriva.

Detsamma gäller dramaturgiska bågar. Det går bara inte. Jag får inget grepp om dem 🙂 De snurrar bara till mer än vad de hjälper.

För mig gäller det bara att placera rumpan på stolen och skriva. Ösa sand. Det är så jag lär känna mina karaktärer och det är så deras historia vecklar ut sig. Och listor. Jag älskar att skriva listor. Och post-it. De får vi inte glömma.

Men visst är det bra att vi är så olika. Att det alltid finns ett sätt som fungerar. Ditt eget.

Jag tror inte att man ska hänga upp sig så mycket på hur andra gör när de skriver, för det som fungerar för dem kanske inte alls fungerar för dig.

Oavsett om det är genom att ösa sand, skriva detaljerade synopsis, använda dramaturgiska bågar, tidslinjer etc. så är huvudsaken att du skriver. Att du får ner dina ord i dokumentet. Fastna inte i det tekniska, utan sätt dig på stolen och skriv.

Och kom ihåg: The first draft is just you telling yourself the story

Ett motto som jag försöker leva efter när jag skriver 🙂

Så, iväg och skriv nu!

Det ska jag göra 🙂 Tredje delen i serien här kommer jag!

Gästblogg: Eva Frantz

Eva Frantz debutroman Sommarön gavs ut av Schildts & Söderströms förlag hösten 2016. Hennes nästa bok Blå villan kommer att ges ut på svenska och finska av samma förlag hösten 2017.

Min stoltaste dag

År 2016 blev året då jag debuterade. Vem hade väl trott det? Hade man frågat mig själv i slutet av 1980-talet hade jag antagligen sagt ”Tja, det kommer nog inte att dröja så länge innan jag skriver en roman. Jag är väldigt duktig på att skriva, börjar få fläng på stavningen av tje-ljudet och allt”. Min plan var att bli ett skrivande underbarn. Eller ens en sensationellt begåvad ung debutant på max 20 höstar.

Men sedan hände livet. Skola blev studier, veckoslutsjobb blev heltidstjänst, plötsligt hade jag två små barn och var i full färd med att bygga ett egnahemshus… Jag drabbades av sjukdomen alopecia som gjorde att jag tappade allt hår på hela kroppen. Sjukdomen drev mig till att blogga aktivt om det jag varit med om, varvid jag fick rätt många läsare, några finlandssvenska bloggpris och en massa beröm för mitt sätt att skriva. Det var förstås en skön ego-boost.

 

 När jag hunnit bli 34 hände någonting. Lite som när man på förhand har ställt in ett program på en löpmatta och manicken piper några gånger, knäpper till, så övergår takten från löpning till promenad. Jag hade plikttroget joggat genom livet i så många år, gudskelov sprang jag inte in i någon vägg.

 Men där traskade jag nu i maklig fart och tyckte det var riktigt trevligt och såg inga skäl till att börja jogga igen.

 

 Studierna var avklarade sedan länge. Huset var färdigt, mitt hår hade mirakulöst nog vuxit ut igen! Jobbet var också okej, även om jag efter 14 år som radioprogramledare började vara oerhört trött på att höra mig egen röst. Tror en och annan lyssnare kände det samma. Och barnen skulle strax båda gå i skola, de behövde inte ses efter på samma sätt som tidigare.

 

 De var dags att stanna och begrunda den fråga som plötsligt dök upp i mitt huvud.

 

 Vad vill du göra nu, Eva?

 

 Jamen, är det inte självklart?! Jag vill skriva förstås! Inte radiomanus, inte blogginlägg eller kolumner, utan BÖCKER! Roliga, spännande, tjocka böcker!

 

 Det tog mig ungefär ett år att få ihop manuskriptet till min debutroman Sommarön, och då skrev jag främst på fritiden. Som journalist skriver jag snabbt, vilket både är en fördel och nackdel. Inga problem att få ihop en text som är helt okej, men det blir många genomläsningar och justeringar innan den känns bra.

 

 Den dag då för jag mig själv konstaterade att boken var färdig kommer jag aldrig att glömma. I det här skedet hade jag alltså ingen redaktör, inget förlag och vågade inte ens tänka på huruvida någon skulle vara intresserad av att ge ut min bok. Men det spelade inte så stor roll just den dagen, för jag hade ju gjort det! Jag hade skrivit en hel bok, med början och slut, handling, karaktärer och dialoger. Några mord också, för till min egen förvåning blev min bok en deckare, man varför inte?

 

 Det faktum att jag funnit disciplinen att slutföra mitt manus, det skulle ingen någonsin kunna ta ifrån mig! Jag var så stolt att jag säkert blev 15 cm längre och kände äntligen av en gnutta av det självförtroende lilla tandlösa Eva hade 1987. Tsö, det visste jag väl. Skriva böcker? Lätt som en plätt.

 

 Sedan den dagen i oktober 2015 har livet igen gått väldigt fort. För plötsligt ville ett förlag ge ut Sommarön! Med ens skulle det knäppas författarporträtt och skrivas katalogtexter. Den första leveransen av böcker anlände från tryckeriet en dag i augusti. Det blev intervjuer, recensioner, bokmässor, författarmöten och skolbesök. Jag kände mig både uppvaktad, märkvärdig och lite fånig. Det var väldigt roligt, men kändes också rätt overkligt.

 

 Det lustiga är att inget av det jag varit med om under mitt debutår kan mätas med den känsla jag upplevde den där dagen då jag satt vid köksbordet och tryckte dit en sista punkt i mitt manus och för mig själv konstaterade att boken var klar. Den känslan var större än allt annat.

 

 För oavsett hur mycket ståhej (eller avsaknad av ståhej) det blir kring min bok är skrivandet ändå någonting väldigt privat. Jag och min text. Sårbarhet, hybris, skrivkramp, inspiration, frustration, lycka. Jag, min dator, mitt köksbord, ett doftljus och en kopp te (okej, oftare en whisky).

 

 Att skriva än bok är som en stormig kärleksrelation som slutar med att kärestan säger ”jag tycker vi ska ha ett öppet förhållande” och så bjuds hela världen in, nosar runt och har åsikter. Det intima försvinner.

 

 För mig var det här en värdefull insikt. Att det är detta skrivandet handlar om. En skribent och en text. Mässor och recensioner etc kan vara både jobbiga och kul, men det är inte de som gör skrivandet.

 

 Jag hoppas att jag ska få slås av den där ”Jahapp, nu har jag skrivit en bok”-känslan många gånger. Och jag unnar alla med skrivambitioner att få uppleva den.

Älskarinnan, samvetet och det gränslösa egot

”Hur hinner du skriva?” Det är den vanligaste frågan jag får från människor när jag berättar att jag har skrivit en bok. En del personer tillägger ”Du som har barn och allt. När jag hade småbarn hann jag inte någonting.” Sen kniper de ihop munnen och lägger huvudet på sned medan de betraktar mig stamma fram något förljuget klämkäckt svar som går ut på att jag antagligen är en övermänniska.

Det enkla svaret på frågan är ”jag hinner skriva för att jag gör uppoffringar.” Det mer sanningsenliga svaret är ”det är min passion och jag är ego och tillåter mig att leva ut den”.

För att skriva en bok måste man hitta tiden och vara disciplinerad nog att ta vara på den när den finns. Det enkla uppoffringarna, som folk ofta glatt tipsar en om, är att fundera igenom hur man använder dygnets vakna timmar. Skit i att slökolla på tv, logga ut från sociala medier och använd den där stunden när alla andra sover eller hålen du just upptäckt i din kalender. Jag önskar att det räckte för att det ska bli en bok, men jag vet att det inte är så. I alla fall räcker det inte för mig. Jag är ingen övermänniska och inte heller perfekt. Det hade aldrig blivit någon bok om jag inte hade tillåtit mig själv att satsa i princip all ledig tid jag har på skrivandet.

Missförstå mig rätt, det är ingen plikt att skriva, det är en dröm. För mig innebär det att få förlora mig i en egen värld där jag älskar att vara och jag gav mig helt enkelt den möjligheten. Jag använde inte bara den där ”gratistiden”, jag använde nästan varenda sekund jag inte var på jobbet till det. Alla helger, hela semestern, alla lov och alla kvällar. Jag tackade nej till middagar och aktiviteter. Istället satt jag fastnaglad vid datorn och njöt. Jag gjorde detta trots att jag inte visste om det skulle leda till något, om boken någonsin skulle bli utgiven. En mer rutinerad person kan säkert få till en roman med mindre ansträngningar men för mig var det enda sättet.

Det hjälper ju till att skrivandet är min älskarinna. Om ingen stoppar mig lägger jag all min vakna tid på det. Alltså, någon måste handgripligen dra mig från datorn vissa perioder. När jag skriver glömmer jag att äta, sova, hela tillvaron runt omkring mig försvinner. Det är inte svårt att tacka nej när man får fly till det man älskar, men allt har ett pris. Jag glömmer även min familj.

Jag har tre barn, som betyder hela världen för mig. Det låter som en lögn när jag nyss berättat att jag väljer att sitta vid datorn istället för att åka skridskor eller titta på film med dem när vi är lediga. Men båda påståendena stämmer. Min man är den i vårt hem som handlar nya vantar, skjutsar till fotbollsträningar och lagar mat trots att jag är en stark förespråkare av delat familjeansvar. Men jag lever inte som jag lär. Just de där praktiska delarna är kanske ingen förlust om man inte är särskilt intresserad av husliga sysslor men när jag ska natta barnen och de säger ”vi vill att pappa ska lägga oss, det är han som tar hand om oss” skär det i mig. Eller när de tittar förvånat på mig och frågar ”ska mamma följa med?” eftersom det inte tillhör vanligheten. Det är då jag inser vad jag offrar. Ångesten river sönder hjärtat. Om livet tar slut i morgon, gör jag rätt prioritering?

Jag vet att den där kommentaren från folk i min omgivning ”Du som har barn, hur hinner du skriva?” inte är menad att låta anklagande (åtminstone inte alltid), men i de lägena, när jag vaknar upp från min skrivarvärld och inser priset jag tillåter mig betala, är det precis vad den lilla samvetsdjävulen på min axel skriker till mig. Det är då jag önskar att jag hade ett bra svar på varför jag låter mina egna intressen och behov ta så stor plats.

Det allra värsta, helt oförlåtliga enligt samvetsdjävulen, är när jag utan att tänka efter plötsligt prioriterar att göra något helt annat mitt i en skrivarperiod. Träffa vänner, gå på bio eller träna. Då hoppar djävulen upp och ner av ilska och skräder inte orden om vilken självupptagen egoistisk skit jag är. ”Jaha, nu kan du tydligen ta en paus från skrivandet för att träna eller träffa vänner men inte för att umgås med familjen? Vilken förälder gör så?” Jag har inget svar på den frågan heller, mer än att jag behöver även det ibland för att fungera.

Det här är det jag tycker är det allra svåraste med det där rådet ”hitta tiden för att hinna skriva boken.” Att inse att det kräver jättemycket för att få ihop en längre berättelse och under hela arbetet kommer det sitta en liten samvetsdjävul på axeln och kritisera valen och diktera jantelagen.

Jag vet att jag inte kan leva utan min passion, jag måste fortsätta skriva. Nu, när det första försöket blev en bok, ännu mer. För att tvinga bort den där djävulen har jag satt upp några levnadsregler för mig själv inför 2017.

Nummer ett är en gräns för när jag måste lämna datorn. På helgerna är det familjetid som gäller efter klockan 19:00 oavsett om jag är mitt i en scen. Nummer två är att ta tjänstledigt och på så sätt frigöra tiden jag varje dag lägger på mitt arbete. Alla har inte förmånen att vara tjänstlediga, jag är väl medveten om att det är en lyx och en prioritering. Jag kommer få downshifta levnadsstandarden under ledigheten men varje krona jag avstår förvandlas till skrivtid och frigör i förlängningen fritid som därmed kan läggas på familjen. Nummer tre är att se till att vara närvarande när jag umgås med mina barn. Hellre kort och betydelsefullt än länge men med tankarna på en annan plats. Nummer fyra, och detta är det svåraste, är att acceptera att jag är ett ego. Under 2017 ska jag regelmässigt svara personer som ifrågasätter min livsstil följande. ”Jag hinner skriva för att jag satsar på mig själv, jag gör det jag mår bra av och jag tycker det är okej.”

Nu stänger jag datorn för idag och går och pussar mina barn. Ses nästa tisdag.

Som Romeo och Julia fast inte

Fotograf: Jonas Schiller

”Som Romeo och Julia fast i nutid, och det utspelar sig i ett somrigt Värmland istället för i Verona, och ingen dör på slutet utan de får varandra istället.”

Jag kunde riktigt se hur kugghjulen snurrade i min bekantes huvud när jag kortfattat försökt att ge ett svar på frågan: Vad handlad boken om?

För hur kokar man egentligen ner handlingen i ett manus som inrymmer så mycket, så många trådar och vändningar, till några få meningar? Meningar som helst ska locka till nyfikenhet och en känsla av att den boken vill jag läsa.

Hisspitch brukar det kallas.

Man ska kunna pitcha sin bok på inte mer tid än vad det tar att åka hissen i Gothia Towers.

Detta är något som jag funderat mycket på. Redan innan jag blev antagen kunde jag ligga och fundera på detta i sängen när jag skulle sova. Och särskilt när manuset började bli så färdigt att det var dags att skicka in det till förlagen. Hur skulle jag pitcha manuset i följebrevet så att de skulle vilja läsa det? Att komma fram till det var nästan svårare än att skriva själva manuset. Nästan.

Pitchen i följebrevet blev något längre än den här ovan. Mer som en baksidetext. Men tydligen gjorde den tricket som tur är 🙂

Än har jag inte hittat den perfekta hisspitchen utan jag fortsätter att klura ett tag till. Jag har ju som tur är några månader på mig innan den behöver sitta. Innan jag ska ge mig ut och förklara för folk vad den handlar om och varför de ska köpa den.

Har ni funderat på era hisspitchar? Kan ni koka ner manuset till bara några rader?
Testa och skriv dem gärna i kommentarerna 🙂

 

Lördagsenkät: Vad har du för skrivmål 2017

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Mitt skrivmål för 2017 är att, så snart slutredigering och korr av Hemligheter små är klart, sätta igång och redigera tvåan. Det är en fristående fortsättning på Hemligheter små, som har fått vila sedan september ungefär. Jag skrev det råmanuset medan Hemligheter små var ute hos förlagen och testade lyckan. Så förhoppningsvis ska jag slippa den omtalade andra boks ångesten.

Jag har faktiskt lyckats hålla mig ifrån manuset under alla dessa månader så det ska bli väldigt spännande att ta tag i det igen då jag verkligen gillar de nya huvudkaraktärerna som man får följa. En viljestark, impulsiv konstnär som avskyr att följa regler och en gallerist som är van att få som han vill och lever ett ganska förutsägbart liv.

Planen är att tvåan ska vara redigerad och så pass färdigt att kunna skickas till förlag i början av sommaren. Och medan tvåan är ute hos förlagen ska jag ge mig i kast med att skriva trean i serien. En övergripande synopsis är redan skriven så det är egentligen bara att kavla upp ärmarna och sätta fart och skriva. Ett färdigt råmanus till hösten? Det borde väl gå att få ihop va?

Anna: Jag har börjat skriva på ett nytt manus i en annan genre, mer krim denna gången. Jag hade egentligen tänkt vänta lite men jag kunde inte hålla mig. Jag är en skrivarknarkare och började direkt på nästa. Om allt går bra hoppas jag bli klar till sommaren. Jag längtar hela tiden tills jag får sätta mig ned vid datorn. Så mycket att jag under våren har tagit tjänstledigt några månader för att kunna dyka in i skrivarvärlden helt och hållet. Det där var alltså skrivmålet för 2017, tjänstledig och ny bok till sommaren! Då var det sagt. Vi får väl se hur det går, som alla vet blir ju inget någonsin riktigt så som man tänker sig.        

 

Foto: Jon Krogell

Michaela: Jag tror och hoppas det blir mycket skriv i år! Mitt viktigaste skrivmål är att redigera debuten klar för utgivning. Det mesta är gjort, men lite arbete kvarstår.

När jag är klar med det ska jag ta tag i tvåan som jag skrev under NaNoWriMo 2014. ”Nationen” handlar om en fiktiv studentnation i Helsingfors. Jag har redigerat manuset två gånger och i höstas var den på testläsarrunda och nu ska jag äntligen börja jobba med texten igen.

När jag är klar med den ska jag förhoppningsvis hinna ännu med en grov redigering av mitt nyaste NaNoWriMo-manus som jag skrev i november i fjol. Det är en finlandssvensk chicklit i Bridget Jones-anda.

Utöver det här ska jag jobba med texter för antologin som vi ger ut i samband med min skrivarkurs Litterärt skapande. Ser också fram emot många roliga skrivövningar under kurshelgerna!

Marica: Förra våren började jag på ett nytt manus. En novellsamling. I dessa noveller undersöker jag människors rädslor och berättelserna snuddar vid det övernaturliga. Hittills har jag snöat in mig på kroppslig förvandling, klaustrofobi och ensamhet. Mångbottnade ämnen som jag vrider och vänder på. Det övernaturliga är okänd mark. Spännande mark: jag går vilse och jag hittar nya stigar och kommer bort och hittar rätt och går fel igen. Mitt mål är att skriva färdigt ett utkast till manuset, och att börja en genomskrivning. Planen är att utkastet ska vara färdigt när jag är klar på Författarskolan – alltså i maj. Håll tummarna!

Johan: Down under kommer i augusti, så jag har ju fortfarande en del tid på mig att levla texten några steg. Jag håller på och jobbar med tre möjliga bokprojekt. Ett som nog skulle bli en vuxenbok. Ett med djur… och ett tredje… som det inte finns så mycket att säga om ännu. Jag researchar, testar karaktärer, samlar idéer och försöker fatta vilken jag ska satsa på? Jag skriver också på en barnpjäs som heter Panik på playan – för Teater Barbara. Om en pappa och hans dotter som tappar bort varandra och har olika sätt att deala med att lösa situationen. Den bygger på en bok av den fantastiska norska illustratören och författaren Mari Kanstad Johnsen. Och så jobbar jag även på en pjäs baserad på Mary Shellys Frankenstein – så jag har att göra… Jag ska turnéra en hel del under våren med Teater Barbara så jag tänker att jag ska utnyttja det att jag bor på hotell och kan sitta och skriva när jag är ledig – utan att behöva tänka på tvätten, sortera in i bokhyllan, sätta upp tavlorna, bokföra kvitton…

Att ösa sand vid behov

Fotograf: Jonas Schiller

Hej alla fina läsare av Debutantbloggen!

Jag har fått äran att vara den ni träffar på måndagar under 2017 och jag har precis avslutat min sista (eller näst sista, jag vet inte helt säkert) redigeringsrunda och har äntligen tagit mig upp till ytan igen efter att ha spenderat några veckor djupt där nere i redigeringsträsket, så mitt första inlägg här på bloggen kan kanske vara lite osammanhängande men jag hoppas att ni har förståelse för detta.

Då kör vi 🙂

Jag älskar ord. Gör inte ni det?

Långa, korta, svåra att uttala, ja alla olika sorters ord.

De besitter en sådan makt. Att förstöra, riva ner och såra. Att bygga upp, trösta och plåstra om. Att beröra. På fler sätt än ett beroende på i vilka sammanhang och konstellationer man använder dem.

Jag vill att mina ord, mina historier, ska få läsaren att gå igenom en rad av känslor; skratta och gråta, bli så där härligt varm inombords av lycka eller riktigt känna hur det bubblar av ilska under huden eller begrava ansiktet i kudden och rodna åt samma sak som karaktären. Om jag kan få en läsare att göra det, känna med karaktärerna helt enkelt, då har jag som författare lyckats med min uppgift.

Att gestalta känslor så att de berör är något jag kämpat med under skrivandet av Hemligheter små. Särskilt nu under de sista omgångarna av redigering. Min redaktör påpekade att jag gärna staplar känslouttryck på varandra, att jag blir lite för övertydlig och att det räcker med att välja en känsla som man vill förmedla. Att läsaren kommer att förstå ändå. Så det har blivit en hel del rensande in texten av dessa. Ibland har det varit jätteenkelt och andra gånger har jag verkligen fått tänka till för att hitta rätt. Jag har öst sand så att säga och testat flera olika varianter innan jag träffat rätt. Innan orden fallit på plats. Men när de äntligen gör det så känns det i hela kroppen. Ett slags lågt som sprider sig genom kroppen. Magkänsla kan man kanske också kalla det 🙂

I dag, innan jag skickade i väg manuset till redaktören, jobbade jag med just en sådan scen. Där det inte fungerade med känslorna. De var platta och skrapade bara på ytan så jag har skrivit om, testat olika varianter, och till slut klickade det. Det tar tid men när väl den där känslan infinner sig, att man hittat rätt ord i rätt sammanhang som förmedlar det man vill få fram, då är det värt all den sand man fått ösa.

 

 

Att skriva i ett sammanhang

Sitter med redigering just nu. Jag tycker det är svårt. Ofta skriver jag ganska kompakt, och försöker redan från början hitta en rytm jag tycker passar. Därför blir det svårt att göra vissa typer av ändringar.

Hur skjuter jag in ett stycke i en scen där jag tycker att det finns ett logiskt flöde från första ordet till sista? Hur trycker jag in en mening i ett stycke som har sin rytm?  Hur får jag in en hel scen i en historia som är så hoptryckt att det inte finns några tidsmässiga utrymmen?

Nu är kanske en annan berättigad fråga – hur pretentiöst lät inte ovanstående? Som om mina texter skulle vara perfekta från början liksom… Det är de inte! Det kan jag lova. Men de är lite mer än bara nedkastade ord. Jag ägnar en hel del tid redan åt min första textversion. På gott och ont. Fördelen är att det känns rätt bra redan när någon läser det första gången. Nackdelen för mig är att jag får ännu svårare med det jag tycker är svårt från början.

Då är det bra att inte vara ensam. Satt fast i torsdags när jag satt hemma hos en av mina skrivgruppskompisar och skrev och drack te. Jag hade en händelse som jag ville ha in för att förstärka en del av historien. Jag visste rent tidsmässigt när det måste vara. Men jag klarade inte av att hitta var det skulle vara. Det kändes bara fel.

Så jag beskrev mitt dilemma. Sara tog texten som var ”runt” det beskrivna fenomenet och läste igenom det. Sedan pekade hon på ett ställe och sade: ”Här passar det in jättebra”. Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad. För där borde det ju inte gå. Det var fel. Och så läste jag. Läste och tänkte att hon kanske har en poäng. Testade att skriva in scenen där och skickade över datorn för ny testläsning. Och vi var rörande överens. Det funkade toppenbra just där. Men jag hade aldrig kommit på det själv.

För mig har en skrivgrupp varit en del väldigt viktig del av vägen till den punkt där jag är nu. Med en bok utgiven, och ett par manus på god väg att bli färdiga.

När jag bestämde mig för att satsa på mitt skrivande innebar det för mig att jag var bestämde mig för att träna på skrivande på ett seriöst sätt. Skrivgruppen var livsviktig där. Vi träffades, läste varandras texter och kritiserade dem. Försökte hitta styrkor och svagheter, och kanske framförallt se vad som skiljde sig åt i vårt berättande.

Som Johan var inne på i ett tidigare inlägg, självförtroendet är en jobbig grej, men samtidigt kan jag vara ganska envis. Utrustad med en vilja av järn och en övertygelse om att alla kan bli bra bara de tränar gav mig skrivgruppen den sparring jag behövde, och fortfarande behöver. Och förhoppningsvis ger jag dem något tillbaka också.

Det handlar delvis om modet att våga visa det man skrivit för andra. Det är en träningssak. Minns på Swecon i Uppsala för ett antal år sedan, när vi hade en skrivgruppsträff och jag mer eller mindre hade sträckskrivit en novell som jag satte i händerna på mina två kollegor – utan att ha läst igenom den själv. Att sitta och titta när de läste den, och jag inte hade en aning om den funkade, var rätt nervpirrande.

Men framförallt handlar det om att träna sig på att skriva och på att ge återkoppling. Att se vad som fungerar och hur man kan förbättra en text.

Utan den sparringen och den kritiken hade jag nog behövt betydligt längre tid för att få en roman tillräckligt bra för att hitta någon som ville ge ut den.

Sedan är det givetvis inte bara skrivgruppen. Jag har haft många som hjälpt mig massor på vägen. En del mycket och en del med vissa enskilda specifika saker. Allt lika värdefullt. Att sedan en del av dessa skriver själva, är skrivpedagoger, och så vidare, hjälper givetvis – men det viktigaste är att de finns där, att de bryr sig om att försöka göra mina texter så bra som möjligt.

Jag tror det är olika för alla. Men för mig har ni varit hur värdefulla som helst. Jag tror inte jag suttit och skrivit blogginlägg 41 på Debutantbloggen utan er!!!

Tack!

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

Så här några veckor efter att min bok kommit ut konstaterar jag att det finns en fråga som jag får mycket oftare än någon annan. Alltså, om boken – jag får en hel del andra frågor också. En väldigt vanlig jag får är exempelvis ”vad blir det för mat?”.

Nej, frågan jag får oftast, om boken då, är: ”Hur lång tid tog det att skriva den?”

Det är inget fel på frågan. Den vittnar om en nyfikenhet hos den som frågar. Hur sjutton blir en bok till liksom?

Jag förstår varför man ställer den, jag har själv ställt den – och vi har haft den som enkätfråga här på bloggen. Men det är en väldigt klurig fråga. Faktiskt.

På ett sätt kan jag svara väldigt enkelt. Jag fick idén och började skriva i maj, skrev till nyår, redigerade sedan till nästa maj då jag skickade in till förlag, och någon gång under hösten skrev vi kontrakt och därefter tog en ny redigeringsvända vid, följd av en korrvända och sedan provtryck, tryck och release i maj ytterligare ett år senare. Så 7 månader, 1 år eller 2 år beroende på hur man ser på det.

Det är det enkla svaret.

Ett helt annat sätt att svara skulle kunna vara: ”Typ 28 år.”

För det är så lång tid det tog, ungefär för jag minns inte riktigt, från det att jag kom på hur kul det var med skrivande till dess att min första roman, också känd som ”boken”, kom ut. Fast det är ju oerhört lång tid. Det skulle innebära att jag max hinner med en till roman under min livstid. Eller två om jag slår medelåldern hyfsat rejält och dessutom fortfarande kan skriva…

Eller så svarar jag 3-4 år sissådär. Då inkluderar vi tiden för att varva upp skrivandet. Den perioden när jag gick kurser, skrev noveller ”på beställning”, kritiserade vänners texter och fick mina texter kritiserade. När jag gick från att skriva ”på måfå, vid inspiration” till att skriva något jag bestämt mig för att göra, och att göra det oavsett vilket motstånd jag utsattes för, inre eller yttre.

Men ok, om vi skiter i det filosofiska, hur lång tid tar det nu då? Nu när jag har övat upp mig till en viss basnivå? Nu när jag vet att jag kan producera en romanlång text som når någon form av mål? Det är trots allt en fråga som är högst relevant för mig själv. För vet jag det kan jag planera kring mitt skrivande lite realistiskt.

Ord per dag är ett vanligt mätetal. Stephen King säger 2500 om jag inte minns fel. Nu skriver han på engelska (fler ord) på heltid (fler minuter att skriva) och helt utan att redigera medan han skriver (fler ord igen) – så det känns ju bara delvis relevant. Framförallt för min planering.

Dessutom, vad är ”ord per dag”?

Jag har därför, av ren nyfikenhet, bestämt mig för att mäta hur mycket jag skriver per dag. Inte hur många ord jag plitar ner de dagar jag skriver. Utan: Hur många ord i mitt senaste projekt blir det per dag över tid? Med hänsyn tagen till att livet händer runtomkring, att jag debutantbloggar, går på releasefester, lyssnar på barnens konserter, och har jobb som gör att jag inte alltid orkar/hinner skriva något.

300 ord per dag.

Eller precis därunder.

Det är vad jag presterar i snitt. På mitt manus. Nu har jag bara mätt sedan februari, men det är ändå hyfsat mycket mätdata.

Med den takten når jag mitt mål för det manus jag håller på med i månadsskiftet september/oktober. Jag skulle vilja bli klar tidigare, men jag ser också att skall jag kunna klara det krävs en insats av något slag. En fokuserad skrivperiod för att höja snittet avsevärt.

Så utifrån detta kan jag säga att jag kan producera en 70000-ordsroman på knappt 8 månader, och en 50000-ordsroman på fem och en halv.

Är det viktig kunskap? Nej, inte alls. Men det gör att jag vet, och att jag inte behöver misströsta de dagar det känns som att det inte rör sig framåt. I snitt gör det det, och jag vet när jag kan förvänta mig att kunna spåna på nästa projekt…

Är det någon annan som roat sig med liknande övningar? Om så, vad kom ni fram till? Eller är jag helt enkelt tokig som gör sånt här?

Söndagsprat: Den faktiska skrivsituationen

Eftersom de ”litterära samtalen” i form av en paneldebatt blev så populära så fortsätter vi med ett nytt ämne kring själva skrivprocessen:

(Moderator:) Christina, Fredrik, Johan, Thomas och Felicia – var skriver ni oftast?

FW:  Jag skriver oftast och bäst i kökssoffan. Sittandes eller halvliggandes. Med ett anteckningsblock, ett glas vatten och en Jack Russel bredvid mig.

JR: Jag skriver helst på den stora stationära datorn nere i källaren, i mitt kombinerade arbetsrum/gästrum/bibliotek. Jag skriver dock oftast på laptopen, sittandes vid matbordet, drickandes enorma mängder kaffe, med barn som springer och tjoar runt benen. En tager vad en haver.

FF: Jag skriver oftast på bussen eller tåget. Jag har satt upp ett litet rum hemma som skrivrum där jag har allt jag behöver, förutom att jag aldrig sitter där och skriver. Skriver jag hemma så sitter jag vid köksbordet med en kaffe. Mest för doftens skull.

FF: Johan – jag skulle förresten vilja ha en stationär dator. Det skulle kunna vara lösningen! Då skulle jag vara tvungen att sitta i skrivrummet.

JR: Bara om du samtidigt gör dig av med din laptop. Annars kommer du hamna framför den istället. Eller så är det bara jag…

TÅ: Hehe. Jag har egentligen två skrivplatser. Hemma i mitt ”kontor” vid min ”stora dator” – eller var som helst jag får minst tio minuter över. Det senare är helst på ett café. Har också skrivit ganska mycket på hotell. Vid frukost eller i lobbyn och min erfarenhet är att te är en mycket bättre skrivardrog än alkohol…

(Moderator:) Vad är det konstigaste stället ni skrivit på?

FW: Åh, jag önskar att jag kunde svara något excentriskt på den frågan – om att jag skriver i barken på en urgammal ek i en sagoskog eller på ett soligt, alldeles hemligt tak högst uppe på en av Hötorgsskraporna. Men jag skriver nog mest och bäst hemma i köket i Suburbia – och ibland (när mina två alldeles för trevliga formgivarvänner inte är på kontoret som vi delar), även i min skrivarlya i Vasastan.

TÅ: Trots mitt tidigare svar, så är nog ett av de trevligaste skrivarställen jag provat The Palace Bar i Dublin, med en Guinness eller två som sällskap… Fast det är väl skillnad på trevligt och bra, tänker jag.

CL: Det låter så skönt att kunna skriva på café (med basker på huvudet) eller på en pub, eller revolutionerande nog hemma vid ett skrivbord. Jag har tyvärr inte ens ett skrivbord. Jag skriver i soffan eller i sängen.

JR: Har nämnt det förr, men det är inte ovanligt att jag skriver när jag står i kö. Typ i mataffären. Jag tar fram mobilen och skriver i Anteckningar.

CL: En gång skrev jag på tåget till Stockholm när tre killar i 15-årsåldern satte sig i närheten och jag var tvungen att lägga undan mitt manus och skriva ner killarnas samtal istället. De funderade på om tågvärden skulle fråga om de skolkade (vilket de gjorde) och hur de skulle krångla sig ur det. Sedan ringde en killes telefon och han svarade genast ”Hej Emelie!”. Alla killarna var nämligen på väg för att träffa Emelie och hennes SKITSNYGGA kompis. Men – och här blir det spännande – det var inte Emelie som ringde. Det var killens mamma. Killens klassföreståndare hade ringt och sagt att han inte var på NO-lektionen. Vilket drama! Jag bet på naglarna hela vägen till Herrljunga.

(Moderantor:) Har ni någon speciell tid som fungerar bättre än annars?

FF: Morgonen är överlägset bäst att skriva på för mig. Börjar jag med något annat är det kört, jag måste börja skriva det första jag gör.

FW: Hear, hear!

TÅ: Morgonen funkar bäst för mig också – även om jag kan skriva när som. Men som allra mest produktiv är jag när bara jag och katten är uppe, innan man piggnat till så pass att man blir distraherad av allt runtomkring. När hjärnan är för trött för att göra motstånd. Och med en kopp med te eller kaffe precis bredvid tangentbordet. Eller som nu, med en kopp te till vänster om tangenterna och en kopp kaffe till höger…

(Moderator:) Det avslutar veckans paneldiskussion. Hoppas den varit till  glädje kära läsare!