Det finns en galenskap i metoden – Del 1

ThomasNär jag skrev mitt allra första inlägg här på debutantbloggen blev jag uppmanad att skriva lite mer om ”min metod”. Så jag tänkte att nu kunde vara ett bra tillfälle att återkomma till det. I ”avsnitt 1” av ”hur gör djur” håller vi oss på en hög nivå: Hur planerar och genomför jag ett romanprojekt – från idé till första utkast?

Jag kan ju bara skriva korta saker…
Länge, länge trodde jag att jag bara kunde skriva kort. De noveller jag skrivit var alltid korta. Inlämningsuppgifter på universitetet, precis som B-, C- och D-uppsatser var ytterst korta. Alltid kortare än mina kurskamraters. De texter jag skrev i jobbet var av naturen korta. Säljtexter, instruktioner, webbtexter. Alla är ju av naturen korta.

Visst, ett par romanidéer hade jag väl haft genom åren. Men jag hade aldrig skrivit någon. Förmodligen för att jag bara kunde skriva korta saker, eller hur?

Lite var det säkert så. Det var ny mark för mig. Läskigt.

Dessutom hade jag gjort ett par halvhjärtade försök att skriva en roman. Det skall jag inte sticka under stol med. Men inget av dem hade blivit något av. Det längsta hade blivit typ 2 kapitel. Ytterligare ett bevis på att det inte gick.

Noveller kunde jag skriva, det visste jag. Det hade jag ju liksom bevis på. Där hade jag en metod som jag använde och som funkade. Funkade i den bemärkelsen att jag lyckades komma till slutet. Inga kvalitetsbedömningar här. Jag utgick från en idé, en känsla och/eller en bild i mitt huvud, och sedan skrev jag. Inget att vara rädd för. Blev det fel så gjorde det ju inte så mycket. Det var trots allt en så kort text att det inte var något problem att slänga den om den blev kass.

Romaner däremot, det var en helt annan femma. Det hade jag förstått. Jag hade läst på om hur man gjorde. Jag testade min idé genom att skriva ett första kapitel. Sedan försökte jag bygga upp karaktärer, skapa en vettig synopsis, plotta ut hela händelseförloppet. Sedan skulle jag skriva. Bara det att jag aldrig kom dit. Jag hade tappat intresset långt innan dess. Luften hade gått ur både mig och storyn vid det laget.

Så det var nog så det var. Jag var en novellförfattare.

Det var bara det att jag inte trivdes riktigt med det.

Kan han så…
Sedan läste jag Kings Att skriva. Han skriver i den att han tar sitt avstamp i en bild och sedan börjar han skriva. Han sprutar ner ord i massor och stannar inte förrän han är klar. Och sedan redigerar han. Ingen synopsis. Ingen utstakad struktur. Och säga vad man vill om Stephen King, men han har ju faktiskt lyckats bli klar med ett par manus.

Kan han så kan jag, eller hur?

Så när jag sedan bestämde mig för att göra ett allvarligt försök att skriva en roman så gjorde jag som jag själv ville:

Jag fick en fråga i huvudet. Bilder. Stämningar. Jag pratade igenom dem med en vän, och två av karaktärerna i historien började ta form – väldigt grovyxade. Jag hade en känsla för vart historien skulle kunna ta vägen, men mer än så visste jag inte.

Sedan började jag skriva.

Research as needed.
Behövde jag kolla upp något så gjorde jag det när jag behövde det. Inte i förväg. Gå på magkänsla och leta verkliga referenser där det behövdes. Stoppa in karaktärer allt eftersom ett behov av dem uppstod.

Hade jag en idé om ett kul kapitel längre fram fick det vänta. Som en sporre för att ta mig dit. Inte hoppa över resan dit. Det ledde också till att det inte ens var säkert att det skojiga kapitlet blev så som det var tänkt, så det var bara bra att det inte var skrivet i förväg.

Någonstans halvvägs – alltså när jag tyckte att jag hade tillräckligt många ord/kapitel för en knappt halv bok – satte jag mig och funderade på hur man skulle kunna ta historien i land. Funderade är en kraftig underdrift. Jag kände snarare paniken komma krypande. Tänk om det här inte går att reda ut?

Jag gjorde en skiss på vilka kapitel som skulle kunna följa från den punkten där jag befann mig just då – till ett tänkbart slut, med en eller ett par meningar om vad de skulle kunna handla om. Detta var för att försäkra mig om att 1) det skulle bli långt nog för en roman – tänk på att jag aldrig skrivit någon innan. 2) Det fanns en möjlig väg ut ur denna historia.

Sedan kan jag inte påstå att jag följde den planen speciellt slaviskt. Och jag visste faktiskt inte ärligt hur det skulle sluta. Nya kapitel kom till. Andra försvann eller slogs ihop. Men jag tog mig till slutet. Slutet på utkastet alltså. Sedan kom ju en massa redigeringsvändor.

Jag har använt nästan samma metod en gång till. Barnboken jag skrev började med ett gäng karaktärer och en extremt vag idé. Jag skrev ett par kapitel rätt mycket på måfå och testade om barnen gillade dem. När jag insåg att de faktiskt gjorde det och att de verkligen förväntade sig att skulle bli en ”riktig bok” av detta fick jag återigen den där paniken. Så jag kidnappade min hustru och hade en brainstorming med henne. Sedan utifrån en extremt konstig mind map satte jag ihop samma typ av ”kapitelstruktur” som till Incidenten. Denna gång var det ungefär de återstående två tredjedelarna som mappades upp. Och återigen bara en rubrik och ungefär en rad som förklaring. Och återigen följde jag den väl sissådär. Men det blev en fungerande historia av den också.

Såhär med lite distans kan jag säga att det känns som att det är fler än jag som gör ungefär så här. Ganska många faktiskt. Lyssnade på Jo Walton bland annat. Hon börjar alltid med karaktärerna och någon form av situation. Sedan skriver hon. En kommentar angående koceptet plot från henne bär jag med mig:

”If I knew how a story would end, I would probably start there instead.”

En metod gör ingen sommar
Så uppenbarligen har jag en metod, eller i alla fall ungefär ett sätt som jag har skrivit två böcker på. Om jag kommer göra likadant nästa gång? Det vet jag inte. Det jag vet är att man måste hitta den modell som funkar för en själv. För just det man skriver nu. Så det är mycket möjligt att nästa bok kommer kräva något annat av mig. Man får helt enkelt inte stirra sig blind på hur andra, eller ens man själv, har gjort det.

Boken som skrev sig själv

För mindre än en vecka sedan skrev jag ett inlägg om ett manus jag mer eller mindre snubblade över i min egen dator. Jag skrev att jag trodde att det skulle kunna bli bra, efter ”mycket arbete”.

Hm. Något hände. Jag satte mig ner och skrev. Förträngde en stund alla andra texter som hade högre prioritet. Då hände det magiska: berättelsen skrev sig själv. Plötsligt hade jag nått slutet och satt punkt.

Eftersom det är en lätt att läsa-bok består den av endast 3000 ord. Det går snabbt att redigera, läsa om, läsa högt, be någon annan läsa, korrekturläsa och snygga till. Alltså sitter jag nu med ett manus som jag själv tycker är färdigt att skicka till förlag.

Hm. Det brukar heta att man ska låta texten vila. Flera veckor. Få lite perspektiv, hitta sådant som behöver ändras. Grejen är att jag inte vill ändra något. Utom möjligtvis första stycket. Resten är precis så som den ska vara.

Frågan är: är jag galen om jag skickar den till ett förlag på en gång? Av erfarenhet vet jag att det ibland gäller att smida medan järnet är varmt, förlagen är inte så sega som de ibland framstår.

Ett färdigformulerat mejl ligger i utkastkorgen. En adressat finns. Skicka eller vänta?

Hm. Tål att tänkas på.

Lyckan är ett manus (eller flera)

En fördel med att skriva för barn är att manusen är tämligen korta, vilket gör att man kan arbeta på flera texter parallellt. Just nu håller jag till exempel på att finputsa nästa bok om Adam, samtidigt som jag skriver på en mer äventyrlig berättelse för äldre barn. Det manuset är längre kräver en hel del redigering för att bli bra. Målet är att kunna skicka det till förlag under 2011. Hur det går med den saken återstår att se

Utöver dessa manus har jag ett gäng andra idéer. Ibland är det bara ett enda ord jag har skrivit upp för att någon gång i framtiden utveckla en berättelse kring. Vissa gånger har jag en hel boks handling klart för mig och skriver en kort synopsis. Det händer också att jag får infall och börjar skriva en berättelse från början.

Alla sådana dokument har jag samlat i en mapp i datorn. Häromdagen gick jag igenom innehållet i mappen och hittade ett dokument med början på en berättelse. Den handlar om Stella som försöker ordna en viktigt sak i sitt liv på egen hand.  När jag började läsa texten insåg jag att det var ganska bra. Absolut något att skriva vidare på.

Detta manus har en helt annat målgrupp än mina andra texter, då den är tänkt att bli en lätt att läsa-bok. Den tar upp ett tema som jag tror att många barn funderar på, men som sällan skildras i barnböcker. Exakt vad det handlar om vågar jag inte avslöja riktigt ännu, men jag har en känsla av att det skulle kunna bli riktigt bra.

Efter att ha givit ut min första barnbok vet jag hur mycket arbete som kvarstår innan det över huvud taget är läge att visa texten för någon annan. Men bara känslan av att de ord jag skriver skulle kunna bli en bok som små människor kommer att läsa och ha glädje av gör mig varm inombords. Att skriva är tillbringa en stund i Eldorado – ett drömland i min egen dator.

Tid att skriva och tid att tänka

Nyckel till att lyckas som skribent/författare är att ha många saker igång samtidigt. Grunden för verksamheten är egna idéer – då gäller det att jobba med flera idéer parallellt, i olika stadier av förverkligande.

För mig betyder det att jag just nu arbetar med marknadsföringen av min debutbok, färdigställandet av ett större skrivuppdrag, framtagandet av omslaget till nästa Adam-bok, skrivandet av det där provkapitlet på ett läromedel, dialog med två förlag om idéer jag har och skrivandet av en kapitelbok för barn. Utöver detta tar jag mig an kortare skrivuppdrag då de dyker upp.

Klyschan att kunna hålla många bollar i luften gäller absolut för den som försöker leva på detta sätt. Under ganska många år gick jag runt och trodde att den där bilden av många bollar i luften var något att sträva efter, att det var så jag ville ha det. Men på sistone har jag kommit till insikt om att det faktiskt är betydligt mer tillfredsställande att kunna arbeta med en sak i sänder.

Därför försöker jag strukturera upp tillvaron i tidsperioder och se till att de större projekten får ordentlig med plats för eftertanke, prestationsångest, sitta på rumpan och skriva-tid och tid revidera och redigera. Det är lättare sagt än gjort.

Ta det där läromedelskapitlet som exempel. Jag hade gott om tid på mig att ta tag i det. Men så dök andra, mer akuta uppdrag upp och började äta tiden. Nu börjar det dra ihop sig och jag har inte skrivit ett enda ord, utöver ett antal lösa idéer och anteckningar om hur jag har tänkt att det ska bli. (Jag hoppas att förläggaren som gav mig förtroendet inte läser detta.)

På sätt och vis är det bättre att ha en riktigt kort deadline. Då har man inget annat val än att sätta sig ner och producera. Med för mycket tid till sitt förfogande hinner man istället ackumulera så mycket prestationsångest att det riskerar att bli pannkaka av allt i slutändan.

Medan jag skriver det här inser jag att det kanske är därför jag har förhalat så mycket – för att trolla fram en kort, intensiv skrivperiod. Även tid som inte ägnas åt att skriva kan vara både nödvändig och väldigt produktiv som en del i skrivprocessen. Även om jag inte har skrivit något på provkapitlet har jag tänk desto mer. Kanske sitter jag i själva verket i en väldigt bra sist för att då ur mig ett bra kapitel? Om en knapp månad får vi se. Då måste jag vara klar.

Att skriva en barnbok

Oskar,

Tack för ditt brev! Du frågar hur man gör när man skriver en bok på 127 ord. Det vet jag inte. Däremot kan jag berätta om hur jag gjorde. Andra får avgöra om mina erfarenheter går att generalisera till hur ”man” gör. Detta är min erfarenhet.

Det som skulle bli boken om Adam började som alla berättelser med ett tomt pappersark och en idé. Det var mitt i natten. Jag skrev. Sedan sov jag. Läste. Strök. Ändrade. Och så vidare. Eftersom jag redan från början visste att jag ville skriva för små barn försökte jag vara så kortfattad som möjligt. Det visade sig vara svårare än jag hade trott.

I ett tidigt skede inledde jag en dialog med förlaget och fick feedback på texten. Mitt största problem var att jag blandade normallånga meningar med riktigt korta. Min förläggare anmärkte. Jag ändrade. Hon var fortfarande inte nöjd. Jag ändrade mer.

Till slut fick jag ihop en text som hade en jämn språknivå rakt igenom. Alltså: Korta meningar. Två-tre ord. Inte mer. Inga onödiga adjektiv. Inga konstiga meningsbyggnader. Ofta bara subjekt och verb: Adam kliar. Pappa läser.

Upprepning visade sig vara användbart. Samma fras flera gånger. Ett mönster som återkommer. Det är också förutsättningen för knorren på slutet. Jag etablerar ett mönster. Sedan bryter jag mot det.

Nu låter det kanske väldigt enkelt, som klippt ur någon handbok för barnboksförfattare. Men under arbetet var jag förvirrad. Arbetade med flera historier om Adam parallellt. Den som nu kommer att ges ut kom till i ett sent skede, efter att jag hade skrivit om andra vardagsäventyr i Adams liv. Jag tror att det var viktigt. Att skapa en helhetsbild av vem killen är. Hur hans familj ser ut. Vad de bor. För även om allt inte ryms i den här boken, så är det förutsättningarna för att skriva fler berättelser. Som Augustin en gång skrev här på bloggen: ”När texten är skriven, stryker vi det som behövdes för att skriva texten, men som inte behövs för att läsa den.” Jag behövde skriva ganska mycket innan jag kunde avgöra vilka ord som tillhörde läsaren.

I slutskedet visade sig en checklista från Amanda Hellberg göra stor skillnad för mitt manus. Jag tog fasta på hennes riktlinjer vad gäller omfång och gjorde helt enkelt en tabell med två kolumner, tolv rader. I vänsterkolumnen skrev jag ”Uppslag 1” osv.  I högerkolumnen lade jag in texten. Det gjorde susen. Dels fick jag en känsla för hur berättelsen utvecklade sig över uppslagen. Dels blev det övertydligt när det var för mycket text på en sida. Det gjorde det lättare att stryka onödiga ord.

I slutändan blev manuset något kortare än 12 uppslag. Den sista redigeringen gjordes när illustrationerna fanns och förlaget hade koll på exakt hur många sidor boken skulle innehålla. De fyra första sidorna blev två. Illustrationerna sa mycket och det gick att stryka flera meningar.

En sista betraktelse gäller illustrationerna. Många som vill skriva barnböcker verkar tänka mycket på hur de ska se ut, vem som ska göra dem och hur förlaget ska förstå författarens vision. Jag är av den uppfattningen att manuset bör gå att läsa helt utan bilder. Texten i sig ska introducera karaktärerna, beskriva ett problem, visa vad huvudpersonen gör för att lösa problemet, bjuda på en upplösning och gärna en oväntad knorr. I de fall då en viss poäng bygger på samspelet mellan bild och text kan man skriva en kort kommentar inom parentes, det gjorde jag. I övrigt strävade jag efter att låta texten vara så öppen som möjligt, för att illustratören skulle kunna göra sitt jobb. Texten får inte berätta allt. För det är i samspelet mellan text och bild som bilderbokens magi uppstår.

Skriv gärna igen,

Annelie

Textstumpar

Marcus – jag beundrar dig för att du vågade släppa sargen, att du har lyckats göra en bok till, i en annan genre, att du har börjat (om än också förkastat) en ny roman och du har driv fortfarande! Jag gick i andra riktningen. Samma vecka som jag blev antagen hade jag också tackat ja till heltid.

Vad har jag gjort den senaste veckan? Jag har åstadkommit textstumpar är vad jag gjort. Det är korta stycken text, inspirerade av en scen jag vill göra, en känsla jag vill ha med, en karaktär jag har tänkt på eller en relation jag är sugen på att se mer av (Scrivener uppmuntrar det här snuttifierandet av boken, det vill helst att man behandlar sin text som flera kortare scener). Helt oavsett att jag inte tycker de är usla så hänger de inte ihop. Det finns inget lim mellan dem, ingen logisk ordning. Såhär har jag hållit på i ett par månader. Det är lite oroande.

Men häromdagen kom jag på en ny textstump att skriva och plötsligt sitter jag där med den delen av snöret som befann sig mellan tre av de andra stumparna. Jag har nu ett långt band som jag kan använda till boken. Jag har namn och identitet till tre karaktärer som dykt upp i stumparna tidigare, men utan att jag kunnat identifiera dem. Jag blev alldeles champagnebubblig i bröstet när det hände.

Dessutom hade jag ett eurekaögonblick häromdagen när jag kom på ett tema att jobba med. Det är inte som om jag inte har flera andra också, men det här, det är finare och roligare än de andra och jag har redan nosat på det men inte vetat om det förut.

Ja, jag kan väl säga att det här med att skriva med en deadline är underligt och spännande. Min process har förändrats, om det är till det bättre återstår att se. Jag har tre dagar kvar av min skrivledighet och sen är det tillbaka till heltidsjobbet igen, det och julhandeln.

-Nene

NaNoWriMo: Bra eller Bromma?

Den imbecilla förkortningen i rubriken ovan är naturligtvis amerikansk. NaNoWriMo står för ”National Novel Writing Month” och är ett amerikanskt initiativ som går ut på att få folk att skriva en roman på 30 dagar. Närmare bestämt i november. Spektaklet har funnits sedan 1999 och tokväxer visst för varje år som går.

NaNoWriMo är en tävling där man bara tävlar mot sig själv. Målet är att under november månad skriva en roman på minst 50 000 ord. (Det är 1667 ord om dagen, det!) I övrigt finns inga bestämmelser alls. Ingenting om vad som räknas som en roman (”tycker du att det är en roman så tycker vi också det”), inga förbud mot långa citat från andra författares verk, och självfallet inte skuggan av ett kvalitetskrav. Det enda som är förbjudet är att börja för tidigt. Råtexten måste börja skrivas senast den 1 november. Och den får inte innehålla något som man skrivit innan heller. Utom om det är nån annan som skrivit det, förstås.

Det finns flera element i NaNoWriMo som kan förefalla provokativa. Framför allt det där med att premiera kvantitet framför kvalitet. ”Man kan i princip skriva av ett avsnitt av Simpsons och integrera det i sin dialog”, skriver en häcklare, och ja, det kan man förvisso. Att kalla resultatet av en ”skriv så många ord du kan på en månad utan att bry dig om vad du skriver”-bonanza för en roman är kanske också lite övermaga. NaNoWriMo-folket säger med ett leende att ”det viktiga är inte vad du skriver, utan att du skriver”. Jag är inte helt säker på att Björn Ranelid skulle hålla med. Om han ens skulle kalla det för en roman. 50 000 ord… det är inte ens 175 sidor! (Gå på djupet är på drygt 144 500 ord.)

Genom åren har drygt 600 000 NaNos (som verken kallas; det betyder dvärg på grekiska vilket jag tycker är loligt). I genomsnitt en sjättedel av dessa NaNos har slutförts, det vill säga nått längden 50 000 ord. Knappt 60 stycken har getts ut – sannolikt efter kraftig omarbetning, och det är dessutom oklart i hur många fall ”getts ut” betyder egenpublicering. Det ger en utgivningskvot på mindre än 0,01 procent. Mig veterligt har aldrig någon ”etablerad” (alltså tidigare utgiven) författare deltagit officiellt i ”tävlingen”.

NaNoWriMo har genom åren också utsatts för en lång rad häcklare – varav flera skriver både skarpare och mer underhållande än någonsin NaNoWriMo-folket själva. (Det här är min favorit. Läs på egen risk, du som själv skriver. Han vill att du ska sluta, och han kan vara övertygande!) Men det går ändå inte att bortse från att det finns en poäng med eländet: det kan vara en utmärkt medicin mot skrivkramp att tvinga sig själv att bara skriva loss, utan att bry sig om hur bra det blir.

Vad har det här i Debutantbloggen att göra då? Borde inte upplysningen passa bättre hos nån författarcoach, eller i nåns bokskrivardagboksblogg? Jo, frågan är naturligtvis: ska jag delta i 2010 års NaNoWriMo?

Jag har ju, som jag berättat tidigare, kört fast i mitt arbete med Femton minuter till. Faktum är att jag har kastat precis all råtext i papperskorgen och arbetat om hela idén till romanen. Den dåliga nyheten är att jag har förlorat en massa tid och kastat bort en massa arbete…. men det finns en god nyhet också, och det är att jag återigen känner för berättelsen. Och jag är redo att börja om. Som av en slump precis just nu, när november står för dörren…

På min ena axel sitter ett litet fyllo och skriker rakt ut i luften, han berättar allt vad han tänker utan någon som helst urskillning. På den andra axeln sitter en gammaldags skollärare med pekpinne och rättar mig, han är expert på att kritisera det som är dåligt och fena på att hitta fel överallt. Min uppgift som författare är att lyssna på båda. Att släppa fram båda – men i tur och ordning.

Den senaste tiden har dominerats alltför mycket av skolläraren. Jag behöver släppa fram fyllot. Är NaNoWriMo, trots alla sina brister och den larviga förkortningen (för att inte tala om den sektliknande stämningen på de officiella forumen dit NaNo-deltagare går för att prokrastinera), rätt sätt för mig att göra det?

Bra eller Bromma? Rösta i kommentarfältet!

/Marcus

Som en dans?

Jag brukar ha musik i hörlurar när jag skriver ute bland folk. Oftast spelar det ingen roll vad jag använder får något, bara det blockerar allas caféprat och den muzak som fikaställen har om de har någon musik alls. Det fungerar som en ljudmatta jag kan dra över huvudet och få ro att vara i min egen värld bakom.

Jag har nog inte funderat närmare över vad det gör med mitt skrivande förrän jag skulle skriva slutscenerna i Udda verklighet och blev helt störd av en snäll och trevlig låt. Så jag gjorde en spellista som jag körde hela den sista sträckan, och när jag skulle arbeta om den också, och det hjälpte. Men något som tar en halvtimme att läsa tog naturligtvis veckor att skriva och de låtarna har nu fått en liten etikett i mitt huvud som gör att de är märkta och reserverade för just den här typen av scen eller den här karaktären.

Nu är det dags för nästa bok och jag har satt podden på blanda spår och hoppas att något ska slå an en matchande ton. Det vore ännu bättre om jag hittade en låt som känns som signaturmelodin så jag kan börja bygga en spellista för den här delen av boken och kanske få den där sparken i baken som jag verkar behöva. Helst något snabbt, med driv och disciplin. Och vacker text och fängslande melodi. Helst inte en dagslända. Något som jag inte behöver avstå i framtida musiklyssnande för att den blivit uttjatad eller öronmärkt. Man kanske skulle snegla på instrumental musik?

Hur gör ni? Musik på eller av? Samma eller vadsomhelst?

/Nene

I smärta skall du föda dina barn

Apropå den nyliga diskussionen om yrkesidentitet osv. skrev jag ju – vilket den minnesgode kanske kan erinra sig – ett inlägg om saken redan i mars. Jag kan rapportera att jag inte kommit mycket längre än så. Det står förvisso ”författare” på mitt visitkort, dessutom med tillägget ”och spokenwordartist” vilket i somliga kretsar är ännu mer provocerande. Men det kommer nog dröja bra länge innan jag klarar av att presentera mig med yrkestiteln författare i sociala sammanhang. I teorin håller jag helt och hållet med Liz, men ni vet ju hur det är med teori och praktik… I mitt fall är det pinsamheten som kommer emellan. Jag tycker helt enkelt inte själv att en enda publicerad roman räcker för att ändra min yrkesidentitet.

Nu till något helt annat.

Jag fick tillbaka mitt poesimanus från betaläsarna i helgen. Med kommentarer. Och det, mina vänner, var jävlar i min lilla låda ingen munter läsning! Om ni tycker att det här inlägget är sådär uppskruvat pratigt, beror det på att det är ett bra vapen mot att sjunka ner i total hopplöshet, självömkan och annan sån skit som jag för tillfället vill reservera åt huvudpersonen i romanuset Femton minuter till.

Det var nämligen inget särskilt snälla kommentarer de kom med. Jo, jag vet, i all välmening och de vill såklart att mitt manus ska bli så bra som möjligt och var det inte så att jag närmast bad om negativa synpunkter? Dessutom har jag ju själv varit både betaläsare och ännu värre grejer, jag har också kritiserat ett och annat manus med ord som säkert kan ha uppfattats som nog så hårda. Så jag vet hur det ser ut från andra sidan.

Med den brasklappen levererad – tillåt mig gnälla!

Mitt manus är – uppenbarligen – platt och klichéartat, dessutom är det tjatigt i sitt tema och spretigt till sin form. Ett antal dikter är grabbiga på gränsen till haveri, och ord som jävla och kukhuvud passar helt enkelt inte i skrift. Jag skriver läsaren på näsan, det är för många transportsträckor och för lite som verkligen väcker tankar och känslor. Det är fullt av färdigtuggade åsikter och övertydliga bilder som inte lämnar något åt läsaren. Och så vidare.

Efter den spontana reaktionen (tänk Edvard Munchs mest berömda målning) och det påföljande jag-lyssnar-på-Morrissey-i-min-ensamhet-känsloläget, börjar jag fundera: går det här att rädda? Var det ett misstag att göra en konceptdiktsamling om manlighet? Eller gick arbetet för snabbt för att bli riktigt bra? Är jag över huvud taget en textpoet? (Som scenpoet vet jag att jag rockar, men scenen är en sak och vitt papper en helt annan.) Och… om de välvilliga säger så här, vad kommer då de illvilliga att säga?

Det är inte så jävla kul. Men det ingår i yrkesbeskrivningen (häpp!), i författarens öde. I smärta skall du föda dina barn. Poetjävel.

Och visst är det väl ändå så att någon som döper sitt diktsamlingsmanus till En käftsmäll är också beröring måste vara tuff nog att tåla en del kritik. Annars skulle man drunkna i sin egen ironi, och jag kan inte tänka mig många värre öden än detta. (Ett par tre stycken kommer jag allt på på rak arm, men sen är det stopp.)

Just nu har tre idéer till vad jag kan göra av det här. Två är mer eller mindre konstruktiva, den tredje är helt klart destruktiv – och alla är tämligen drastiska. Någon som har några andra idéer?

Imorgon träffar jag min förläggare och redaktör för att diskutera diktsamlingen. Det kommer säkert att kännas bättre då. Men just nu är det tvivel som präglar mina blickar på En käftsmäll är också beröring.

/Marcus

 

Fotnot för ickenörden: En betaläsare är någon som mot en öl och en pizza eller liknande läser och kommer med konstruktiva förbättringsförslag på ett manus. Ska inte förväxlas med förlagets lektörer, eller för den delen med betal-läsarna som ju betalar för att läsa den färdiga boken…