Ut med det gamla – in med det nya!

Kära Debutantbloggläsare,

Vi värdesätter varenda en av er, och ni är många. Under 2012 har Debutantbloggen haft 120 000 besök. Som vi kommer att sakna er! Det har varit en härlig resa och en ynnest att få dela våra debuter med er.

Kommer ni ihåg det här? Det känns som igår men det har gått ett helt år. Ett fantastiskt, omtumlande och ibland konstigt år.

Nu är det dags att tacka för oss. Vi har stött, blött, funderat, argumenterat och till slut lyckats enas. Det var inte lätt för vi hade många otroligt bra sökanden. Ett riktigt lyxproblem att få välja men vi är så nöjda med de som imorgon tar över Debutantbloggen och är helt säkra på att ni kommer att vara det också.

PernillaAlm

Hej då!

DSC_0050

Hejdå!

sofia_debutanthejda

Hej då!

Manne säger hej då

Hej då!

Tack för oss! Kramar!

/Manne, Pernilla, Sofia och Ulrika.

Är förläggarens ord lag?

Debutantbloggläsaren Jennie undrade häromdagen över hur mycket en förläggare styr över böckernas innehåll. Jag frågade några av mina vänner för att få input från flera håll. (Tack kompisarna!)  Så här svarade de:

Amanda Hellberg, författare till bland andra Tistelblomman och Jag väntar under mossan:


Är det vanligt att förläggaren/förlaget har synpunkter som inte  bara gäller detaljer och rena språkmissar utan också på delar av  handlingen, karaktärer osv?

Absolut! Det är precis sånt min förläggare brukar feedbacka efter första manusläsningen. Förslag på händelser som bör komma tidigare eller senare, karaktärers beteenden som skaver. Kan bli ca två till fyra A4-sidor med synpunkter och ta någon månad för mig att skriva om, minst.

Hur har ni ställt er till det i så fall?

Extremt tacksam över det. Obetalbart. Min förläggare har i princip alltid rätt och jag håller med henne och ändrar (och skäms lite för att jag inte tänkte på de där grejerna själv).

Det jag är ute efter är alltså hur mycket förläggaren vanligtvis  lägger sig i och styr slutarbetet med boken? Jag fattar att det är olika från fall till fall men hur var det för er?

Rätt mycket, och det tror jag är vanligt. Att göra ett antaget manus till en bok klar för utgivning är en lång process, manuset går igenom många tvättar, och det är ett grupparbete (med förläggaren, redaktören och mig).
Simona Ahrnstedt, författare till Överenskommelser och Betvingade, hängde på diskussionen:
”Allt det som Amanda sa. Jag skulle säga att det är redaktörens viktigaste uppgift: att ha åsikter om karaktärer, dramaturgin och tempot. Ju fler böcker man skriver och publicerar desto mer införlivar man redaktörens röst dock.
Jag tycker det är härligt att få feedback. En gyllene regel är att redaktören har rätt i 99% av fallen. Och förmdoligen i de sista 1% också. Men det är inte samma sak som att man blir styrd. Själva ARBETET med redigeringen är det ju alltid jag själv som gör.”
Lina Forss, författare till massor men aktuell med Turk och Timotej: en natt:
”Håller med Amanda i allt!”
Och så några ord från två debutantkompisar (vars bilder och presentationer finns  i flikarna ovanför inlägget). (Manne var också på väg att svara men jag sa att det räckte nu, inlägget är megalångt).
Sofia:
Är det vanligt att förläggaren/förlaget har synpunkter som inte bara gäller detaljer och rena språkmissar utan också på delar av handlingen, karaktärer osv?
Många författare längtar efter och älskar när någon duktig kommer in med ny kraft och vill arbeta på manuset men när man skrivt på avtalet så är texten författarens, förlaget har bara rätt att ändra språkliga brister.
Hur har ni ställt er till det i så fall?
”Mina fräknar” var enligt min redaktör Anna Lovind varit ovanligt färdigt. Det blev inga ändringar.
Ulrika:
Är det vanligt att förläggaren/förlaget har synpunkter som inte bara gäller detaljer och rena språkmissar utan också på delar av handlingen, karaktärer osv?
Nej, min förläggare har inte haft några synpunkter överhuvudtaget vad gäller handling etc. Eftersom det är ett väldigt litet förlag har jag haft stort inflytande själv över både text och övrigt.
Hur har ni ställt er till det i så fall?
Rent hypotetiskt hade jag nog gillat att få kommentarer, men inte om jag tvingades att följa ALLA råd, utan om jag fick ta till mig det jag upplevde som relevant.
Ja, det var några ord om förläggare och redaktörer – hoppas du blev klokare Jennie.

Mer om Mannes release

Simona kan man alltid lita på. Kika in hos henne för rapport från gårdagen.

Kan dock inte låta bli att stjäla några fina bilder i alla fall:

 Ett gäng glada författare. Från vänster till höger: Sofia Hallberg, Simona Ahrnstedt, Manne Fagerlind, Susanne Boll, Varg Gyllander, Pernilla Alm och Magnus Zaar.

Får inte till texten under de följande bilderna men de är rätt självförklarande ändå. Simona med Mannes bebis och sedan ett urval av Mannes presenter.

Unni Drougge och Gunilla Bergensten – författare som förändrat mitt liv

Det finns tillfällen, upplevelser, personer som förändrar en människa för alltid. Gör så att livet ändrar riktning. Ibland förstår man hur viktig en händelse är först i ett annat perspektiv, i ett annat år.

Två personer som har haft en sådan betydelse för mig är författarna Unni Drougge och Gunilla Bergensten. Båda kom in i mitt liv först genom sina böcker, därefter som personer. Manne och Ulrika har skrivit om författare och böcker som påverkat dem i sitt skrivande. Nu blir jag personlig, privat och känslosam för den här texten handlar om för mig livsavgörande möten med människor som älskar och lever för berättandet. De har dessutom varit generösa och storsinta och delat med sig av sin gudabegåvade talang.

Jag tar det i kronologisk ordning och börjar med Gunilla.
Julafton 2002 var jag gravid. I julklapp till min make köpte jag ”Pappor föder barn” av Gunilla Bergensten (eftersom min kompis Eva, som också var gravid, rekommenderade den). Innan jag slog in boken i rött omslagspapper satt min syster Charlotta, barnmorska, nygift och barnlängtande och läste boken mycket, mycket försiktigt från pärm till pärm (den skulle ju framstå som ny, oläst).

2006 började jag arbeta på Category baby, SCA. Gunilla Bergensten var copywriter på den reklambyrå som företaget anlitade. Under några år kom Gunilla och jag att arbeta tillsammans i stort sett dagligen. Gunillas lyhördhet, känsla för språket, rytmen, kan närmast likna en begåvad konsertpianist. Hon är tonsäker och prestigelös och jag avgudar hennes arbete. Om Du inte har upptäckt Gunillas böcker kan jag rekommendera dem. Så här beskriver Gunilla sig själv på sin hemsida:

”Jag heter Gunilla Bergensten, och jag har nu fyllt 43 år. Jag är mamma till två barn och gift med Magnus sedan hur länge som helst. Vi bor i San Francisco sedan snart tre år tillbaka. Jag vet inte var tiden har tagit vägen.
”Familjens projektledare säger upp sig” var min andra bok, den första jag skrev heter ”Pappor föder barn”. Den tredje kom i mars 2009 ”När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig. Och yngre”. Min första roman ”Konsten att vara otrogen på Facebook” finns att köpa i bokhandelen – just nu!”

Bokreleasefesten för ”Familjens projektledare säger upp sig” var som att öppna upp lucka 24 i julkalendern som barn. Fram kom en ny och lockande värld vilken helt kretsade kring kärleken till kulturen och glädjen över att få fira den. Vid tillfället hade jag själv just börjat skriva och jag blev helt golvad, hänförd över stämningen. Jag åkte hem övertygad om att jag just hittat rätt på riktigt i livet, funnit min plats på jorden.

Så gick några år. Gunilla och jag förblev vänner och hon var en av de få som läste mitt första manus och gav feedback.

För lite mer än ett år sedan satt vi på ett fik på Söder och jag berättade att jag hade en tanke, en manusidé som inte släppte taget om mig. Den handlade om en kvinna som levde i en relation där hon helt tappat bort sig själv. Till slut tar hon fasta på det enda hon har som hon upplever gör henne unik; fräknarna på huden.

Det finns något väldigt sårbart i att avslöja, blotta, berätta en ny historia, innan den är nedskriven. Gunilla förstod känslan jag fångat och uppmuntrade mig att skriva ”Mina fräknar”. Alla som varit med om en liknande situation förstår hur lättad jag kände mig.

Nu kommer vi till Unni Drougge. Jag får samla mig en stund innan jag kan fortsätta skriva. Fingrarna darrar på tangentbordet. Hjärtat slår snabbt i bröstkogen. Nu är det på riktigt. Så nära kärnan man kan komma. ”Mina känslor är all over the place” som en känd person nyligen sa. För mig är Unni Sveriges författardrottning. Det är så stort det jag ska säga nu att det är tur att jag sitter ner. Jag har haft den stora förmånen att få fått lära känna Unni, ta del av hennes träffsäkra råd, knivskarpa intellekt, slagkraftiga åsikter, stormiga känslor och stora och varma hjärta.

Att Unni brinner för litteraturen och har åsikter om det mesta är allmänt känt. Att hon generöst ger av sig själv och hjälpte mig, en outgiven skribent, vet inte många om. Inte heller hur mycket vi skrattat, hur underbar hennes humor är.
Om prins Daniels känslor numer är samlade på Haga är mina känslor samlade hos Unni på Kocksgatan.

När jag kom över chocken att Unni tog sig an mig som en ”sparring partner” som hon säger (jag säger mentor) började något hända med mitt skrivande. Jag kan säga att hon förlöste mig vid datorn. Det var på grund av Unni jag kunde skriva ”Mina fräknar” så snabbt och så oerhört lätt. För att hon sa att hon trodde på mig.

Om någon är född författare så är det hon. Nästa gång Du hör Unni prata, lägg märke till att hon till och med talar i perfekta bisatser. Det finns inte ett mejl som inte är en fröjd att läsa.

Så här skriver Unni på sin hemsida:
”Jag har alltid vetat att jag skulle bli författare, det där är en känsla man har. För mig var det viktigt att ha en kanal för mina insikter och utsikter (och snedtrippar föralldel). Och journalistiken blev ett första steg. När barnen var små – och jag konstant kläckte ut fler – passade artikelformatet mig, eftersom småbarn kräver ständiga avbrott.

Men så småningom blev behovet av att fabulera och skriva större sammanhängande texter omöjligt att motstå, och jag skrev min första roman i ett brinnande vansinnestempo (Jag, jag, jag!). Det passade ju ganska bra ihop med bokens handling.

Förövrigt vill jag hålla ett ångande tempo i mina romaner; vi lever ju ändå i ett informationsbrus där snabbhet är en konkurrensfaktor och där jag tycker det är en synd att tråka ut sina läsare. Folk har inte tid att sega sig igenom en bok om det finns annat som är roligare – se en film tillexempel. Jag härmar därför filmkonsten ganska mycket i mitt romanskrivande. Många kritiker ogillar det. De är konservativa och vill bevara en gammal tradition – det ska liksom kännas svårt att läsa en bok, och folk ska inte skita och knulla i litteraturen, tycker de. Men se, det skiter jag i. Mina böcker ska kännas ”direktsända” på full volym. Vill man hitta nya sätt att uttrycka sig måste man spränga ramar, och att vara författare idag är att hitta nya läsare. Då får man möta deras behov. Litteratur är en ganska föråldrad konstform och ska den överleva måste den förnya sig. Många av mina läsare är unga, och det är jag stolt över, för då ser jag till att litteraturen lever vidare.”

Bland Unnis böcker (samtliga är stora läsupplevelser) finns några favoriter som lämnat permanenta avtryck i mig. ”På andra sidan Alex” är en sådan liksom boken jag önskade mig och fick i julklapp 2007 av min pappa ”Boven i mitt drama kallas kärlek”.

Om du har någon av Unnis böcker har kvar att läsa vill jag först säga: Jag är avundsjuk på dig som får vara med om upplevelsen första gången. Sedan vill jag citera Åsa Mattsson på Aftonbladet: ”Unna er en Unni”!

Vad är Du med om idag som väver samman Ditt liv och skapar betydelse om ett eller flera år? Vad önskar eller ger Du för böcker i julklapp 2012?

Visst är det kittlande att inte förstå allt med en gång, inte ha facit i hand?
Det är spännande att leva!

Sofia
www.sofiahallberg.se

Ps.
Kortet på Unni Drougge är taget av fotograf Caroline Roosmark.
Kortet på Gunilla Bergensten är taget av fotograf Jennifer Martiné.
Kortet på mig och min syster Charlotta är taget av Bertil Söderberg, vår pappa julafton 2002.

Att älska, hata, älska, HATA! och sedan älska igen …

Jag har ett av och på förhållande med mitt manus ”Mina fräknar”. För tillfället är det mest av. Jag korrläser, är uttråkad, spyfärdig och skäms. Vissa stycken kan jag knappt förmå mig att läsa överhuvudtaget. Jo, det är sant. Inget falskt koketterande. Och inte mår jag bättre av att tänka på att förlaget förväntar sig att folk ska betala för eländet.

När jag läser andras böcker kulminerar självföraktet. Ni vet man jämför sin egen bil med grannens och så vidare. En vd kan på fullt allvar vara missnöjd med en lön på 200 000 SEK i månaden. Det är så vi människor fungerar.

Jo, jag har ett påskrivet avtal med ett förlag i byrålådan och det skulle jag kunna vara nöjd med. Det önskar jag att jag var nöjd med. Men tyvärr gör pappret inte så att jag lever i ett eget universum där mitt jag och min text är frånskilda.

Att förstå att man ska bli utgiven är inte bara roligt. Det är väldigt skrämmande också. Tankar som flyger omkring i mitt huvud:
Kanske borde jag aldrig ha stuckit ut hakan? Inte gjort anspråk på att vara förmer, större och viktigare. Inte ha skrivit en bok …

Då kommer ett mejl från min underbara redaktör Anna Lovind:

”Hej Sofia!
Jag har läst igenom nu och det är verkligen klart, har bara petat i någon enstaka stavning eller formulering. Det här har varit en förvirrande upplevelse för mig som är van vid en annan typ av manusarbete – dvs. den betydligt mer arbetskrävande varianten.

Att jobba med din text har stundvis fått mig att undra om jag missat något, jag som suttit med rödpennan i högsta hugg, beredd att min vana trogen stryka hela kapitel och stuva om bland karaktärer och intriger.

Men den är helt enkelt så bra och så färdig. Det har varit givande och lätt och roligt, och jag är så stolt över din blivande bok… ”

Och så älskar jag igen! Plockar fram texten, scrollar över sidorna. Ler, blir berörd; känner huvudpersonens oro, passion, tristess, glädje och hat. Hade jag allt det där inom mig? Var jag så stor på insidan? Kunde jag formulera mig så där? Och så här! Har jag verkligen lyckats sammanfatta, hitta uttrycksmedel för två personers liv och relation över många, många år på 290 sidor?

Och så inser jag att jag är väldigt, väldigt stolt över ”Mina fräknar”. Över hur historien jag hade inom mig gestaltar sig på papper. För nu är texten plötsligt en egen skapelse, har ett eget liv.

För några år sedan kunde jag inte släppa min nyfödde son med blicken när han låg och sov bredvid mig i en plastbalja på BB. Han var en del av mig och ändå helt egen, unik. Det gick inte att förstå livets mirakel. Det gör jag fortfarande inte. Att skriva en bok påminner väldigt mycket om att få barn. Det väcker starka känslor.

Nu känns det bra igen. Jag märker hur lugnet lägger sig och jag tänker att feghet och rädsla är äckliga känslor inom mig som ska motarbetas, portförbjudas.

Verkligheten som ska ta emot min bok är visserligen oförutsägbar och hotfull men idag struntar jag i det! Jag skev min bok för att bejaka livet. För att ord betyder något. För att jag hoppas och tror att Du ska ta emot min gåva, kunna ta den till Dig. Jag vill att Du ska veta att vartenda ord i ”Mina fräknar” kommer från mitt hjärta. Var därför aktsam med gåvan, det är det enda jag ber om.

Tycker du inte om det du får – uppför dig som om du fått en ful kofta av en avlägsen släkting: tacka och ta emot.

Det är inte lätt att debutera som författare. Det är säkert mycket enklare att krypa in under en sten. Jag är först ut med att säga ”Jag älskar dig” i en ny relation och det är skrämmande. Och jag säger det inte ”nästan hörbart”, full, en sen natt på krogen. Jag skriver ner budskapet så att orden aldrig försvinner. För ÅHHH! Vad underbart det är att älska igen!

Sofia

Att arbeta med sina sinnen och ett smakprov på ”Mina fräknar”

tranströmDu och jag har lika många sinnen som Tomas Tranströmer, Mario Vargas Llosa, Doris Lessing, Jean-Marie Gustave Le Clézio de andra Nobelpristagarna i litteratur. Det är säkert inte så att de känner mer och starkare än oss andra men de förmår förmedla upplevelserna bättre.

Vi använder våra sinnen för att registrera och tolka omgivningen och oss själva.
När vi skriver använder vi våra sinnen för att skapa närvarokänsla. Smak, hörsel, lukt, känsel och syn är vad vi arbetar med.

Om du ska beskriva en plats – åk till den! Gå in i miljön. Vad luktar det? Hur ser det ut? Vad hör du för ljud?

Om det inte är möjligt får du använda ditt vassaste vapen: fantasin. Du får helt enkelt åka till platsen i tanken! Zenmästaren kallar detta det sjätte sinnet.

Tycker du att det är svårt? För att skapa den magiska atmosfären med läsaren, få honom att tro på det du berättar, behövs tillit.

”Du kan gråta och gny över dina historier och lida tillsammans med dina personer, men jag tror att det måste göras så att läsaren inte märker det. Ju mera objektiv du är, desto starkare intryck gör du.”
Anton Tjechov

Kom ihåg att du är Gud för din skapelse. Det du iakttar, känner, tänker och slutligen skriver ner är subjektivt. Det är din sanning och värld. Just därför är den intressant!

Igår skrev litteraturkritiken Eva Johansson om ”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson i Svenska Dagbladet. Ett citat från boken handlar om när Miira gjort praktik i åttan och sedan ska skriva om hur det var och vad hon lärt sig. Men hon gör inte som läraren önskar …

”Du stökar till det svenska språket och hittar på egna ord. Det ska du inte göra. Du ska följa skrivreglerna.”

Följ inga regler, följ dina sinnen! ”Ingenbarnsland” lockar mig för övrigt. Varför? För att den skapar en stämning som rycker med mig och känns trovärdig. Och denna tolkning gör jag trots att jag bara läst recensionen.

Pernilla skrev nyligen om problemet med att hitta tid för att skriva. Har du ingen möjlighet att sitta i ett tyst rum, se dig omkring. ”Gräv där du står” som man säger inom journalistiken. Samla intryck. Skriv ner dem och din berättelse kommer att gå mycket lättare att skriva senare, och ännu viktigare bli sann. Skrivandet börjar och slutar i ”den riktiga” världen. Det är precis därför litteraturen är så betydelsefull.

Nu ska jag försöka ha tillit till dig min kära vän. Jag ska publicera några rader ur min bok ”Mina fräknar” fast det egentligen är alldeles för tidigt eftersom den först kommer ut till hösten. Jag arbetar med sinnesintryck redan på sida ett. Jag hoppas du kommer in i stämningen. Berätta gärna vad du tycker!

Utdrag från Mina fräknar av Sofia Hallberg
”Vi har bestämda platser vid köksbordet, liksom i soffan och i sängen. I köket är min stol placerad till höger om fönstret sett från dörröppningen. Stolen rakt över bordet är tom. Den är Mats.
– Vi borde rotera dem som vinterdäck, skojade jag en dag med en röst i ett för mig ovanligt lågt register. Den lät instängd. Det var hans första kväll hemma efter en resa. Mats klev in i köket och gick förbi mig, bakom ryggen. För att fördela slitaget, la jag till när han inte svarade.
Han svarade ändå inte. Kanske förstod han inte skämtet. Eller hade jag inte sagt det tillräckligt högt?
Mats öppnade kylskåpet, tog ut en öl och lämnade köket. Jag vände mig mot fönstret när det hördes applåder och höga skratt från vardagsrummet. På andra sidan glaset låg kvällen tät och tung. Jag såg hur vinden slet i parkens träd. Drog i de nakna grenarna. Det riktigt dånade där ute. Knackade på fönsterkarmarna. Ljudet fyllde köket och konkurrerade med knivskarp operasång från tv:n. Därefter smattret från en kulspruta. Men efter en stund lyckades vinden överrösta tv:n.

– Tur att jag hann med förmiddagsflyget från London, ropade Mats dovt från andra sidan väggen. Det är visst storm på gång.

Jag satt en stund obeslutsam och lyssnade till vindens ylande. Vägde mellan att fokusera på en lastbil som dykt upp, långsamt krypande, eller hålla fast blicken vid träden. Det började myllra i mitt huvud och jag drog ett djupt andetag. Kände luften kyla mina lungor. Jag slöt ögonen, höll andan och försökte komma ihåg när jag för länge sedan gjorde något annat på kvällarna. Vad det var. Men allt förblev mörkt, tomt och stilla. Efter ett tag, jag vet inte hur länge, gav jag upp, släppte ut luften som blivit varm och gjorde i ordning te. Mina tankar förlorade sitt grepp så fort jag svalt en mun.”


Sugen på en kopp te? Någon?
Sofia

Så gick det till när ”Mina fräknar” blev antagen

1 6 9 12 21 22 30 är Lottoraden som ger den ensamma vinnaren i Arboga drygt tolv miljoner kronor.
– Oj oj oj, äntligen! utbrister den lycklige när Svenska Spel ringer för att gratulera.

En kort stund var det så nära. Under bråkdelen av en sekund slutade allt annat än siffrorna framför mig existera. Inombords vaknade bortglömda drömmar till liv. Livsmedelsbutiken jag befann mig i blev alldeles suddig.
Det kändes självklart och rätt. Nu var det min tur! Därför blev jag sekunden senare förvirrad. Litade inte på mina ögon. Jag tyckte bestämt att han sa ett, sex och tio. Inte alls nio som det står på skärmen.
– DET BORDE HA VARIT JAG! Jag ligger på de kalla, smutsiga, svart- och vitrutiga stenplattorna framför kassan men bakom tidningsstället med ena handen krampaktigt kramandes kundvagnens framhjul när jag skriker det.
Tio minuter senare går jag ut från ICA med fem fullproppade matkassar, blöjor och en bräcklig men vacker vit orkidé.
Den smutsigaste bilen på parkeringsplatsen tar mig tillbaka till tisdagsverkligheten.Sofia Hallberg

Av drygt 2000 inskickade manus så var det mitt och ett till det som blev antaget. Manne (den andre på förlaget) har redan gett sin version: Del 1. Del 2.
Det här är min berättelse om när jag vann högsta vinsten, hade alla rätt i bokstävernas lotteri. För plötsligt hände det!

För några år sedan befann jag mig i en situation där jag var nyseparerad med två små barn. Jag hade köpt ett vitt, litet charmigt hus med gamla fruktträd som hukade sig mot gräsmattan knappt hundra meter från havet, strax utanför Göteborg. Här skulle mitt och barnens nya liv börja! Det blev kanske inte så mycket med det – men det var i alla fall i Onsala jag började skriva.

Hur många gånger har man inte hört talas om att konst skapas bäst ur smärta? Att de största konstnärerna var de olyckligaste? Jag tänker att livserfarenhet i alla fall är bra. Att det inte var en slump att jag började skriva just då. Att det krävs att man har något att berätta, något som kommer djupt inifrån. Det som berör kommer oftast från en allmänmänsklig sanning eller är i varje fall sant och äkta för mig här och nu. Man vet innerst inne när det stämmer.

Efter att tidigt ha valt ordet som utbildning och yrke var steget inte långt till datorn när något inuti behövde komma ut. Under två år skrev jag på min första roman vid varje tillfälle som gavs. Tio minuter här och där. Hoppsan! En kväll somnade barnen tidigt och det blev tre timmar i sträck. Underbart!
Det bara hände. Berättelsen tog form och jag kände att den bar men trots det blev den aldrig färdigskriven. Livet kom emellan. Arbete, karriär, lappa ihop förhållandet och bli gravid igen (snabbversionen).

Men tanken eller snarare känslan som väckts vägrade dö. Jag skrev färdigt manuset och skickade in det till de fem största förlagen. Under tiden som jag väntade på svar kom nästa idé som en uppenbarelse. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det var bara att acceptera och ge sig hän historien som fullkomligt tog mig i besittning. Det var också då jag valde att säga upp mig för att kunna satsa helhjärtat på mitt kall. Har man tre barn, är otålig och rastlös och brinner för en berättelse så går det helt enkelt inte ihop. Jag var tvungen att göra detta. Något annat alternativ fanns aldrig. Så stark var min drift, min passion och min övertygelse. Mina fräknar skrev jag under våren 2011. Jag kan nästan säga att den skrev sig själv. Det var som att lägga ett pussel. Hittar du den biten hittar du den. Jag accepterade och försökte inte kontrollera utvecklingen. Jag förde ingen kamp. Ändå eller kanske just därför la sig ord hastigt till ord och sida blev till sida. Det kom verkligen lätt! Jag säger det fast det låter fåfängt och kan ge sken av en stark person med orubbligt självförtroende. Så är inte fallet men berättelsen var närvarande och solid redan från början, karaktärerna lämnade mig aldrig ifred och drivet i historien överrumplade mig.
Tilliten till min text fanns därför hela tiden!

–  Blir jag inte antagen nu, så ska jag aldrig skriva mer, minns jag att jag tänkte. I alla fall inte på 100 år.
Då började refuseringarna komma från första texten. Någon gav bara standardsvar, någon lite längre utvecklingar. Men ett förlag hörde av sig!! De var genuint intresserade och tyckte att jag skulle skriva om några partier.
– Det är alldeles omöjligt just nu, svarade jag full i huvudet och i fullständig flow med Mina fräknar. Jag kan inte växla, det går bara inte. Det här är en passion helt utanför min makt, omöjlig att stoppa. I bakhuvudet bestämde jag mig för att ta tag i texten när Mina fräknar var klar. Det skulle inte dröja länge, förstod jag, eftersom jag var besatt.

Jag skickade in Mina fräknar i juni månad. I juli hörde DET STORA (läs största) förlaget av sig:

”Det är utan tvekan så att Hallberg kan skriva. Hon laddar nästan varje mening med en undantryckt känsla, en tvekan eller en uppgivenhet inför livet. Här framgår vardagstristessen i sin gråaste gråhet och förhållandet har gått i stå.
Här finns dock en del att jobba med. Berättelsen är för lång och stillastående. Det händer för lite. Romanen är också på många sätt övertydlig. Karins inre resa är för utdragen för att jag riktigt ska ta den till mig.
Här finns för all del många fina bilder: Karin på Lilla Åland med en kopp te där hon stirrar ut över parken mittemot och har lämnat världen därhän. Eller besattheten av den egna kroppen (som mest uppfattas som en inre resa eller upptäckt; det kroppsliga har egentligen inte mycket med saken att göra). Om författaren vill jobba vidare med manuset är mitt råd att stryka ner och göra historien mindre övertydlig.
Det vore intressant att se något helt annat från den här skribenten, för det är uppenbart att språket och idéerna finns där.”

Eftersom jag skrivit texten på bara några månader och ännu inte skrivit om något, tog jag detta som en mycket positiv feedback! Kritiken var helt klart befogad och jag förstod att den skulle bli till en stor hjälp. Hade jag varit någon annan, haft en annorlunda, mer tålmodig personlighet borde jag naturligtvis ha gjort detta arbete innan jag skickade in manuset!

Vi kom överens om att jag skulle skriva om vissa delar och även förflytta handlingen lite mer åt spänningshållet. Sedan lovade de läsa texten snabbt igen. Jag påbörjade arbetet omedelbart.
Senare samma vecka ringde telefonen.
– Sofia Hallberg.
– Hej det här är Maria på Damm förlag. Vi har läst din text och vill gärna träffa dig så snart som möjligt.

På väg till mötet pratade jag med en mycket god vän, en underbart generös och klok välkänd författare.
– Var nu en affärskvinna! sa hon.
– Nja, sa jag. Det är väl säkert bara så att de vill träffas och prata lite. Det kommer nog inte ske något mer än att vi dricker en kopp kaffe.

Förstår ni att jag nästan dog när utgivningschefen Cina direkt la fram ett avtal på bordet! Och dessutom berättade att de sökt i sina register och hittat mitt första manus och hastigt läst om det. Nu älskade de det också (med lite justeringar)! Och precis som till Manne sa de till mig att det betyder mycket att man kan skriva flera berättelser, inte bara en.

Nej, jag betedde mig inte professionellt. Jag trodde heller inte att benen skulle bära mig ut ur byggnaden. Och shit också! Telefonen var nästan utan batteri. Jag fick ringa korta samtal till författarvännen (som nu blivit kollega!!!!) min syster, make och mina närmsta vänner i bilen hem. Vilka underbara telefonsamtal det blev! Jag var så upprymd att min egen energi laddade telefonens batteri. Det tror jag faktiskt. 😉

Fyra dagar senare åkte vi på semester till Cypern i tre veckor. Jag hade mycket att tänka på och var glad över att få ett miljöombyte. Jag hade skickat in den nya versionen av Mina fräknar med mer spänning till STORA förlaget men funderade samtidigt över avtalet med Damm och känslan i hjärtat som aldrig gav vika om att få hålla kvar berättelsen som den utvecklings- och relationsroman jag spontant skrev den som från början.

Lätt solbränd och med fler fräknar än någonsin kom jag hem till Sverige och det första jag gjorde var att skriva på avtalet med Damm. Mina fräknar finns i handeln hösten 2012. Hur boken än tas emot kan ingen ta ifrån mig den här upplevelsen. ”Never a failure always a lesson” som Rhianna har tatuerat på bröstet.

Jag låg aldrig på golvet och skrek av besvikelse inne på ICA. Jag bar frustrationen med mig och plockade fram känslan i en helt annan skepnad i boken… Det är väl så vi författare hanterar livet; besvikelser, kärlek, drömmar, sorg och förändringar. Eller hur? Allt blir till presumtivt råmaterial.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr

Karin Boye

www.sofiahallberg.se

Sofia intervjuar: Linda Skugge

Linda Skugge syns, hörs, märks och tar plats. Kanske är det därför alla har en åsikt om henne? Antingen älskar man eller hatar. Det är starka ord men Linda väcker starka känslor. ”Lagom” känns inte relevant i den här intervjun.

Lindas begåvning och lust att skriva tog avstamp redan på 90-talet som redaktör för ungdomstidningen Ultra Magazine. Texterna väckte stor uppmärksamhet och en dag ringde Expressen upp och ville ha henne som krönikör.
Lindas artikel i tidningen om Björn Ranelids bok ”Kvinnan är första könet” satte igång ett kulturbråk.
2008 vann hon Blog Awards och enligt en undersökning i Dagens Media var Skugges blogg i januari 2007 den mest lästa privatbloggen i Sverige. Bara några månader senare la hon ner den efter att ha blivit hotad.

Idag hjälper Linda andra att synas och höras genom kommunikationsbyrån Skugge & Co.

Vad har du för råd till den som vill föra fram en åsikt, eller bara marknadsföra sin bok, så att den inte drunknar i mediebruset?

– Hoppa på en rådande debatt som går att applicera på din bok – och var mer briljant än alla andra. Våga mer än alla andra. Stick ut och var annorlunda.

Jag ser Linda som en mycket skicklig, intelligent och slipad affärskvinna. Hon går effektivt in i en roll på arbetet och är en helt annan person privat, hemma i Sollentuna med maken Johan och deras tre döttrar.
Det var i rollen som grundare av Vulkan.se (Nordens största bokutgivare med närmare 20 000 titlar och där är alla välkomna) som jag träffade Linda första gången. Vi samarbetade kring ett underbart projekt där hundratals blivande föräldrar tillsammans skrev en bok, vecka för vecka, om hur det är att vänta barn. Inget i mitt yrkesliv är jag stoltare över än just den här boken! Under arbetets gång lärde jag känna Linda och jag fann en humoristisk, kärleksfull och omtänksam småbarnsmamma som gör allt för sin familj och sina vänner, bakom den professionella fasaden.

Om Vulkan
– Vulkan är inget förlag utan en möjlighet för alla att trycka böcker, dikter, släktforskning, kokböcker med mera, säger Linda. Många företag använder Vulkan för att lägga ut manualer till exempel. De slipper då hålla ett lager utan har filerna på Vulkan och gör de förändringar som krävs varje år och trycker upp i de exemplar de behöver.
Vår vanligaste kund är en privatperson som har skrivit något för privat bruk – han är inte ute efter att sälja till tredje part.

Men de finns så klart! Om man vill sälja sin bok på egen hand ska man börja med att ordna ISBN-nummer (en identifikator för publikationer). Därefter kan du göra den tillgänglig via till exempel Vulkans egen webshop och andra bokhandlar som  Adlibris och Bokus.

Den stora skillnaden mot att ha ett förlag bakom ryggen är att du själv är ansvarig utgivare och får marknadsföra din bok med egna krafter och resurser. (En person som lyckats mycket bra med detta är Petra Jankov Picha och i slutet av månaden kommer en intervju med henne här på Debutantbloggen, red. anmärkning)

Berätta lite om ditt eget skrivande. Jag vet att du snart gör bilderboksdebut med God natt min katt!
– Den handlar om en flicka som lever med en katt som sedan blir sjuk och dör. Boken är också fylld med lite fakta och information om hur man sköter om en katt. Kristina Digman har gjort illustrationerna.

Vad vill du förmedla med ditt författarskap?
– Jag är bara glad så länge någon vill läsa, det är inte så att jag har en plan och vill förmedla nåt särskilt. Jag vill att läsarna ska gilla språket och även de hamna i flow. Det är fint att hitta själsfränder vilket man gör när man skriver och hittar läsare.

Hur kommer det sig att du blev författare?
– Jag behövde skriva helt enkelt. Jag mår bäst när jag skriver. Att läsa och skriva är helt livsnödvändigt för mig. Jag blir lugn och hamnar i ett slags flow som jag älskar.  Jag halkade in på ett bananskal och har haft extremt mycket tur. Jag började skriva om musik, jag ville berätta för alla om all underbar popmusik jag lyssnade på. Jag skrev också om mig själv, om att vara den tysta blyga tjejen ingen ser. Jag tänkte att det skulle stärka unga tjejer om de fick läsa om nån annan som också var värsta mesen men ändå lyckats göra det hon vill. Att man kan ta sig fram trots att man är jätteblyg.

Hur ser en helt vanlig dag ut för dig?
– Jag sitter mycket i möten på dagarna och jobbar med mina tre anställda på mitt kontor på Drottninggatan. Det är på helgerna som jag skriver. Läser gör jag på kvällar och nätter.

Bibliografi:
1996 – Lindas samlade
1998 – Saker under huden
1999 – Fittstim (tillsammans med Belinda Olsson)
2001 – Det här är inte en bok
2003 – Akta er killar här kommer Gud! Och hon är jävligt förbannad
2003 – Lilla Ångestboken
2004 – Men mest av allt vill jag hångla med nån, Linda Skugges dagbok 91-93
2005 – Saker under huden (återutgåva)
2006 – Ett tal till min systers bröllop
2008 – Lindas bästa/värsta

Var hämtar du inspiration?
– Ur böcker som jag läser.

Vad är det bästa med att vara författare?
– Känslan när man hamnar i flow. Det är också fint när folk vill läsa det man skriver, även om det bara är tio personer så är det hur stort som helst.

Vad är det sämsta med att vara författare?
– Kommer inte på nåt.

Har du något tips till alla som drömmer om att komma dit du är idag?
– Börja med att läsa, läsa, läsa. Läser man inte böcker så kan man inte bli författare. Då älskar man inte ord och språk.

Har du en hemsida om man vill läsa mer om dig?
– Ja, lindaskugge.se och min facebook som är öppen för alla.

Slutligen, hur kommer det sig att du väcker så starka känslor?
– Jag funderar ofta på detta för det spelar ingen roll vad jag gör – folk avskyr mig. Jag tror att nåt som folk inte står ut med är att jag vad som än händer går min egen väg och rättar mig aldrig efter hur man ”ska” eller ”bör” göra. Jag tror att mångas dröm är att göra just så men inte vågar och det väcker detta hat mot mig. Jag gör som jag vill och skiter i vad folk tycker. Så får man inte göra.

Sofia
www.sofiahallberg.se

Ps 1. Kortet på Linda är taget av fotograf Ulrica Zwenger

Ps 2. Jag gav Saker under huden i studentpresent till min boktokiga systerdotter Anna Matousek förra sommaren. Så här skrev hon i sin blogg (Om kärlek) 2011-06-12: ”Måste visa den mest klockrenaste presenten jag fått i hela mitt liv. Min absoluta favoritbok signerad av en utav mina absoluta favoritförfattare Linda Skugge. Blev helt tårögd när jag öppna presenten haha! Slutade andas för något som kändes som en evighet. Tacktacktacktacktacktack.”

Ps 3. Kortet på Anna är taget av Bertil Söderberg, min pappa

Huvudpersonen i dramat

Det går inte att förstå eller beskriva en människa utan att se honom eller henne i relation till andra. Ingen karaktär kan därför existera i ett vakuum. Aristoteles kallade huvudpersonen protagonisten. Runt denna och i växelspel med andra skapas dynamiken. Huvudpersonen har fått rollen som huvudperson för att du valt att fokusera på honom. Inte av något annat skäl. Han kan vara störst, bäst och vackrast eller minst, sämst och fulast. Det spelar ingen roll.james bond

Det finns andra saker som är viktiga att tänka på när du skriver. Till att börja med måste huvudpersonen väcka en viss empati eller inlevelse hos läsaren. Innan boken är slut ska han gå från noll till 100 när det gäller utveckling och dessa steg ska ta en central plats i berättelsen. Och kanske det viktigaste av allt. Dessa steg ska accepteras av läsaren. Ibland kanske huvudpersonen dör men det gör aldrig hans ideal, det han tror på och kämpar för.

Däremot är det inte alls alltid så att huvudpersonen är driven och driftig från början. Snarare är det oftast någon annan, opponenten, som tvingar fram en handling, ett ställningstagande. Sätter bollen i rullning.

I begynnelsen var ordet står det i Johannesevangeliet. Jag tror på muntlig, klar och tydlig kommunikation. Det är min passion, stora glädje och utmaning i livet. Det var det jag pluggade, arbetar med och dagligen kämpar med i mitt äktenskap och alla andra relationer. I min bok Mina fräknar har kommunikationen gått i stå för länge sedan. Växelspelet mellan huvudpersonen och hennes fästman får visas på andra sätt. Det är alltså inte så mycket genom samtal som Karin kommer till insikt, växer och utvecklas. Detta sker och förmedlas genom hur hon agerar, resonerar och samverkar med sin omgivning kring det som händer. Men även i en berättelse utan talminus på varje sida behövs samspelet med fästmannen, grannen och de andra inblandade för att vi ska förstå Karin och för att hon ska utvecklas. Samtliga karaktärer skapar berättelsens egen rytm, röst och sanning.

Personerna runt huvudpersonen behövs slutligen för att de tillhör den miljö som skildras. Genom att finnas till gör de huvudpersonens liv levande.

Att skriva en bok och arbeta med en huvudperson är som att plötsligt få veta att man har en okänd syster eller bror. Nu ska personen i fråga flytta hem till dig under några år. Det blir en både underbar och påfrestande upplevelse men en sak kan du vara säker på. Det blir en närgången relation.
”Hi! I am Plenty!”
”Of course you are”
Från Diamonds Are Forever.
Sofia

Sofia intervjuar: Katerina Janouch

Katerina Janouch har många strängar på sin lyra. Vad hon än tar i verkar dessutom förvandlas till guld. Men framgången har inte kommit gratis för det finns inga genvägar. Talang och hårt arbete ger resultat. Det är jag som lägger till talang. Katerina själv pratar om idogt arbete, om att aldrig ge upp. Investera tid, tid och åter tid i sitt skrivande. Och hon vet vad hon pratar om.
Katarina Janouch
Katerina är kvinnan som utöver att vara mamma till fem barn lyckas skriva fler böcker än vad som får plats att publicera i denna text (se själv på Wikipedia!). Hennes böcker finns dessutom utgivna på 17 språk.

Vad händer i ditt liv just nu?
Jag sitter och skriver på flera olika projekt samtidigt. Dels den femte delen i min relationsthrillerserie om Cecilia Lund, Modershjärtat, som ska komma i maj-juni 2012. Dels ungdomsboken Amanda och Axel som är den fjärde delen i serien om kärleken och första sexet. Och så redigerar jag barnböcker om Ingrid och en presentbok som kommer till Mors Dag, Till mitt älskade barn. Böckerna är i olika skeden av processen så det är skönt att göra lite olika saker. Dessutom förbereder jag manus för film och teve men det är ännu inget jag kan prata mer om än så.

Berätta lite om din senaste bok!
Det är faktiskt två. Tigerkvinnan och Jonnas bok, en vuxenroman och en ungdomsroman. I Tigerkvinnan blir Cecilia förföljd av någon som inte vill henne väl – eller är det kanske hennes familj om är i fara? Jag leker mycket med sånt som intresserar mig, med relationer men också rotar jag i människors psyken och vad som händer när vi hamnar i oväntade situationer. Jag drar detta ytterligare till sin spets i kommande Modershjärtat. Jonnas bok handlar om en ung tjej som slits mellan två killar – en som finns i hennes närhet och en som är en gäckande skugga på nätet. Hon ska också ha sex för första gången, dessutom har hon en strulig relation med sin mamma.

Vad vill du förmedla med ditt författarskap?
Det är många olika saker, med vuxenromanerna vill jag underhålla på ett smart sätt, med ungdomsböckerna vill jag sprida lite kunskap på ett underhållande sätt. Jag tror att jag alltid i botten har en önskan om att lära ut nånting utan att man för den skulle ska känna av det. Jag skriver sånt jag själv vill läsa men saknar i bokfloden. Så skapade jag Cecilia Lund – jag saknade smarta kvinnor som har jobb och familj men som ändå löser gåtor de konfronteras med i vardagen.

Katerina kom till Stockholm från dåvarande Tjeckoslovakien med sin familj 1974. Hon utbildade sig i konst-  och litteraturvetenskap och har bland annat arbetat som förlagsredaktör och översättare. När hon 1992 började svara på frågor i Vecko-Revyn etablerade hon sig som samlevnadsexpert och hon har sedan dess blivit en välkänd och uppskattad sexrådgivare i många tidningar och på tv. I Stockholm äger hon dessutom tillsammans med sin man boudoir-boutiquen Pom Pom Parlour.

Hur kommer det sig att du blev författare?
Jag skrev min första “bok” som 6-åring och har alltid älskat att läsa och att skriva. Först var jag lite rädd för yrket, det kändes så mäktigt, så jag beslöt att bli journalist, men sen växte texterna och jag längtade efter större textmassor och fördjupning än bara artiklar och reportage. Jag älskar sagor och fantasier och att skapa nya världar, när jag var liten lekte jag mycket med dockskåp. Att vara författare till fiktion är att som vuxen få leka med dockskåp på ett legitimt sätt.

Hur ser en helt vanlig dag ut för dig?
Jag går upp, hjälper ungarna med frukost, vinkar av dem till skolan, dricker kaffe, twittrar lite, kollar nyheterna, springer kanske, sen är det antingen möten eller föredrag eller obruten skrivtid. Jag kan sitta inne en hel dag eller vara ute på stan. Sen är det middagsinköp och matlagning, umgänge med familj och eventuellt ett skrivpass till på kvällen, ibland läser jag manus i sängen om det är en intensiv period.

Var hämtar du inspiration?
Överallt, i nyhetsflödet, i andra böcker, tidningar, möten med människor. Ju mer jag fantiserar desto mer fantasier får jag. Böcker föds medan jag skriver de jag har kontrakt på. Barnböckerna har fötts ur mitt föräldraskap, barn är en fantastisk källa till inspiration. Även mitt eget liv och upplevelser finns mycket att hämta från, plus min ryska och tjeckiska släkt som har fantastiska öden, de böckerna kommer senare i mitt liv. Men ibland bara händer något som knuffar mig i någon riktning. Omöjligt förklara hur det händer.

Vad är det bästa med att vara författare?
Att jag får leva på min hobby – att skriva!

Vad är det sämsta med att vara författare?
Ibland blir ensamheten tung, långa skrivpass man måste tugga sig igenom. Dessutom stillasittandet, det är förödande för rumpan och för hjärtat, det är därför jag tvingar iväg mig på långa löprundor, jag vill leva tills jag blir 100.

sofia hallberg
Jag fastnar på det här med ensamheten i yrket. Funderar kring att Katerinas böcker, på det underbara sätt som bara böcker kan, varit ett stort sällskap och stöd i många ensamma stunder för mig. Jag tänker speciellt på den omfattande boken Barnliv som kom 2005 och som omedelbart blev en bästsäljare. Hur många småbarnsföräldrar har inte sett den boken som en alltid tillgäng rådgivare och vän? Och hur är det då inte med alla sexböcker? Jag föreställer mig att Katerinas böcker kring det privata och till viss del fortfarande tabubelagda ämnet sex fyller en enormt viktig funktion som bollplank, trygghet och inspiration. Är det normalt att känna som jag gör? Är jag ensam om att tänka det här? Böckerna bygger broar ut ur ensamheten. Till priset av just ensamhet hos författaren själv.
Och det finns fler pris en författare kan behöva betala.

Felicia Feldt, dotter till Anna Wahlgren har just skrivit en bok om hur det var att växa upp med en expert på barnuppfostran. Bilden är inte ljus.
Vad tänkte du när du fick höra talas om boken?
Vi pratade om det, jag och barnen, för så snart jag hörde talas om Felicias bok kände jag oh shit, där kom det, en dag är det min tur, och eftersom jag är en spontan människa frågade jag direkt: “Jaha hörni, vad tänker ni skriva om mig när ni blir stora, har jag varit dum på nåt sätt?” Men då sa tex 14-åringen: “Nej mamma du är världens snällaste”. Dock var det ju så att jag gick med håven och var lite ledande, sen sa 12-åringen:  ”Jag tänker inte skriva böcker utan tjäna pengar” och det är ju en poäng… Klart det är lite stressande ändå för jag har alltid tänkt att jag gjort det bästa jag förmått men alla barn har sin egen bild ändå och den dagen de växer upp kanske de ändå kommer tycka att man gjort fel på ett eller annat sätt. Vi har pratat en hel del om den där Anna Wahlgrenhistorien och boken. Och jag tycker att det är helt rätt att Felicia skrivit den.

Om något av dina barn verkligen gjorde det, skrev en bok om sin uppväxt, hur skulle du reagera då?
Jag accepterar vad mina barn än skriver. Jag skulle vara stolt om de skrev om mig och jag hoppas de en dag gör det, haha! Skulle det vara en orättvis bild skulle jag förstås bli jätteledsen men som författare respekterar jag andra författare och anser att alla barn har rätt att få berätta sin egen historia. Och ärligt talat, trots att jag i viss mån kan vara en påfrestande jävel så har jag rent samvete. Jag har varit snäll och gett mina barn all min kärlek och funnits till för dem och varken supit eller misshandlat dem på något sätt. Så varsågod ungar, skriv på. Mamma älskar er rätt in i evigheten.


Tillbaka till hantverket. Har du något tips till alla som drömmer om att komma dit du är idag?
Det finns inga genvägar. Hårt arbete är enda sättet. Försakelse och envishet. Låter tyvärr oglamoröst men författarlivet är på många sätt enformigt och man måste jobba som en gnu utan några som helst garantier.

Har du en hemsida om man vill läsa mer om dig?
Jag har en blogg på www.tara.se/blogg/katerina-janouch, finns på twitter och Facebook och så finns det intervjuer med mig på tex www.piratforlaget.se.
Hemsidor är så 2004 🙂

Det skulle inte förvåna mig om Katerina blir 100 år precis som hon bestämt sig för. Det skulle heller inte förvåna mig om hon skriver in i slutet. Listan på Wikipedia lär växa och det är tur. Sverige behöver Katerina Janouch som med sitt självklara sätt tar sig an frågor som behöver lyftas och diskuteras. Men framförallt tycker jag att hon behövs för att hon hyllar människan. Barn, män och kvinnor – alla är lika viktiga.

Ps 1. Korten på Katerina Janouch är tagna av fotograf Anna-Lena Ahlström
Ps 2. Jag har inte läst sexböckerna. När jag säger detta råder hon mig genast att börja med Orgasmboken. ”Bästsäljande pocket som kommer att ligga i hyllorna i 100 år !”

Sofia
www.sofiahallberg.se

Sofia intervjuar: Lina Forss

Jag läste Linas smärtsamt vackra kärlekshistoria Agnes hjärta Edward när jag var höggravid. Kanske var det hormonerna som gjorde mig ovanligt känslosam och mottaglig för berättelsen? Kanske är boken bara en av de där böckerna man älskar för att de är så himla bra?

”Andra gången” jag kom i kontakt med Lina var på ett mingelparty. Då visste jag inte vem hon var. Vi stod en bit ifrån varandra och väntade på andra utanför entrén. Lite senare, vid baren, kom ett par fram till mig och frågade:
– Vem är det där?
– Jag vet inte, svarade jag. Men man ser att hon är någon.
– Ja absolut, sa de med en röst.
För Lina Forss har karisma.

När jag nu googlar Lina kan jag läsa att hon tidigt bestämde sig för att bli författare. Hon hann ändå med mycket innan hon 2005 debuterade med uppmärksammade Vildängel. Hon har studerat film i London, jobbat på radio, med pr och i ett grönsaksstånd i Östermalmshallen.
Jag vill veta mer!

Vad händer i ditt liv just nu?
Jag redigerar Turk & Timotej med Niklas Krog och min vuxenroman Allra hemskaste syster som bygger på Kung Lear, omslagspillar, tittar ut över havet, dansar med mina tokiga ungar. Vill inte att jullovet ska ta slut men vill ändå så himla gärna ha vardag.

Berätta lite om din senaste bok!
Vilken var det nu, just ja, Kär i kärleken! Min första ungdomsbok och det var som att hitta rätt efter att ha varit vilse i skogen lite för länge. KiK är min ”tänk-om-bok” ett lina forssomtag av min självbiografiska Vildängel men förlagd i nutid. Tänk själv att få komma tillbaka som skitfräsch 16-åring och bli ihop med de där killarna man aldrig vågade snacka med …

Vad vill du förmedla med ditt författarskap?
Att det mesta är ok så länge du inte skadar nån annan, tror jag. Att myntet ALLTID har två sidor och att INGEN har rätt att döma någon annan utan hela bilden – och hur kan vi nånsin få den? Vi bor ju bara inuti oss själva.

Hur kommer det sig att du blev författare?
Jag har alltid velat formulera det jag upplever, i skrift. Till slut kunde jag inte hålla emot längre. Det var när min vackraste tik dog och jag var tvungen att hitta ut på andra sidan.

Hur ser en helt vanlig dag ut?
Gå upp, dricka dagens bästa kopp te, köra ungar, kanske simma fast då är det så många i poolen och jag är protektionistisk om vattnet runt min kropp. Hem till datorn, slarvar bort tid på lek, mejlar massor med Niklas, pratar med Maria Ernestam, bloggar, jobbar. Tränar, hämtar barn, skjutsar, lagar ALLTID mat som är den enda gången på dagen jag inte tänker. Men ärligt, jag springer på en massa grejer, träffar mina kompisar, är engagerad i ALLDELES för mycket.

Var hämtar du inspiration?
Klyschigt, livet! Skulle önska att jag var vansinnigt intresserad av historia, men är en sucker för psykologi och skriver relationer, relationer, relationer.

Vad är det bästa med att vara författare?
ALLT! Alla underbara människor jag träffar, releasefesterna, att bli fotograferad, läsarbrev, samarbete med förläggare och redaktör, bokmässor, läsa, läsa, läsa!

Vad är det sämsta med att vara författare?
Att det är jättejobbigt att börja på en ny bok och sååå tråkigt att läsa korr för då kräks man nästan på sin egen text. Det är då den är klar:-)

Har du något tips till alla som drömmer om att komma dit du är idag?
Aldrig ge upp. Gå på skrivarskola. Läs oavbrutet och stjäl stilgrepp som du vill testa. Analysera grejer, prova dig fram men äsch, skriv på. Bli inte perfektionist så att du bara kan lämna ifrån dig fulländat material för då kommer du aldrig att våga. Posta ditt skriv på fb:-)

Har du en hemsida?
Jag har lagt ner min hemsida, den blev för statisk! Jag är jätteintresserad av nutid och bloggar, där finns jag.

http://www.facebook.com/l/xAQH8l2vMAQF5A1Cb0_kRLZgVSvuhs8nDG1q-phMhZqTPLQ/linapinaballerina.blogspot.com/

http://www.facebook.com/l/3AQGO0jEYAQFAyuJQzCmqlybvfhV8W5NtMpGxEzVv_g34eQ/ungdomar.se/blogg.php?user_id=212821&blogg_id=184564

http://www.facebook.com/l/QAQEUniv-AQEcsV9nhM4HDl5luXLhK0P0yi14o16qr0WOAw/www.boktipset.se/blogg/linasblogg/

sofia hallbergTredje gången jag mötte Lina var på en bokreleasefest på Telegram förlag i Gamla stan. Då gick jag fram och presenterade mig. Några timmar senare tog vi samma buss hem till Värmdö. Jag promenerade till villan lycklig av tanken på att det finns så härliga människor runt omkring mig. Och när jag kom hem lyfte jag ut Agnes hjärta Edward från bokhyllan och tog med den till sovrummet. Boken tål att läsas en gång till. Minst.

Ps 1. Kortet på Lina är taget av fotograf Ulrica Zwenger.

Ps 2. Barnet jag födde var en pojke. Han döptes till Edward.

Sofia

Vad en hund långt, långt bort kan göra

För ganska exakt ett år sedan satte jag på tv:n mitt på dagen. Programmet som visades, på den kanal som var inställd, handlade om hundpsykologen Cesar Millan. Han besökte ett par i USA som för en tid sedan skaffat sig en Rhodesian Ridgeback. På morgonen lämnade de huset för att åka till sina arbeten. När de kom hem på eftermiddagen hade hunden tuggat söder det mesta som gick (och tappert försökt med det som inte gick).Sofia Hallberg_blogg
– Skaffar man en så intelligent varelse och låser in den hela dagarna kommer den till slut kanalisera sin kraft på något, sa Cesar. Det som finns inuti måste ut. Förr eller senare. I hundens fall blev det förr.

Det här blev upptakten till min roman Mina fräknar som handlar om en förlovad kvinna i 40 års åldern, vars liv kommit av sig. Hon sitter i sin lägenhet i Vasastan, Stockholm och tittar ut genom fönstret hela dagarna. En vinterdag upptäcker hon, av en ren tillfällighet, en bokstav formad av överlappande fräknar på ena handen. Det här blir starten på ett antal händelser som efter många år i dvala tvingar Karin att ta tag i sin relation – och sitt liv.

Inspiration kan alltså komma när man minst anar det!
Det kan börja med en tanke, en känsla eller en enda mening. Något biter sig fast och vägrar släppa taget. Så var det med Karin i min berättelse. Jag kanaliserade hennes historia under våren 2011 och som tack ledde hon mig hit, till Debutantbloggen. 2012 blir året då jag debuterar jag som författare. Det är stort. Väldigt stort.

Vad drömmer du själv om 2012?
Ett år utan olyckor, sjukdomar och andra ledsamheter? Självklart. Ett år fyllt av utveckling, glädje och vänner? Absolut. Ett kontrakt med ett förlag? Är svaret ja hör du till skaran som känner ett starkt behov av att uttrycka sig genom det skrivna ordet. Då har du kommit rätt. Välkommen! Debutantbloggen är en sajt för alla som älskar att läsa och skriva. Låt oss tillsammans hjälpa, inspirera och stötta varandra så att 2012 blir året då ditt eget manus äntligen blir färdigskrivet och antaget. Vi blir varandras nya vänner och kolleger i vått och torrt. I med och motgång. För till skillnad mot många andra nyårslöften och förhoppningar är det här realistiskt och dessutom riktigt givande att uppfylla. Och även om du, mot förmodan, inte blir utgiven skulle du då ändå inte vara oändligt stolt över dig själv för att du vågade chansa? Jag vill verkligen inte bli 80 år och se tillbaka på mitt liv och tänka att det där jag drömde om, det borde jag nog ändå ha prövat. Aldrig vill jag bli bitter. Det är viktigt. Mycket viktigare än att aldrig misslyckas. Känner du likadant?

Status för Mina fräknar
Just nu går texten en tredje korrunda mellan mig och min duktiga redaktör Anna Lovind på Damm förlag. För en vecka sedan fotograferades jag av fantastiska Elisabeth Ohlsson Wallin. Vilken upplevelse (lovar berätta ALLT senare)! Jag väntar spänt på ett omslagsförslag från en illustratör. Vad tycker du är viktigt när det gäller bokdesign? Vad ska jag tänka på? Vilka omslag tycker du bäst om? Tipsa gärna!
Sofia hallberg Elisabeth Ohlsson Wallin
Mina fräknar
kommer att finnas i handeln till hösten. Lova att köpa den då! Jag lovar, i gengäld, såklart att köpa din bok när den kommer ut.

Ännu är nyårslöftet om att ta dagliga, långa och snabba promenader obrutet. Det finns något hoppfullt med det. Med ett nytt år.

Med detta första inlägg i bloggen vill jag önska er alla – mina nya, fina skrivvänner – ett riktigt, riktigt gott nytt år!
Sofia

Nytt år, nya debutanter!

Hej och gott nytt år!

Vi som nu tar över Debutantbloggen är mycket glada över att ha fått förtroendet. Vi är inspirerade och har redan gott om idéer men välkomnar kommentarer och förslag på ämnen som vi kan ta upp. Även om vi kommer att försöka sätta vår egen prägel på bloggen hoppas vi att ni läsare kommer att känna igen er och framförallt, att ni kommer att fortsätta trivas här!

I år är vi hela fyra personer som driver Debutantbloggen:
Ulrika Sandberg, Manne Fagerlind, Pernilla Alm och Sofia Hallberg.
Högst upp på sidan hittar ni länkar till våra personliga presentationer.

Ulrika Sandberg som debuterar på King Ink förlag med Gungfly.

Manne Fagerlind som debuterar på Damm förlag med Berg har inga rötter.

Pernilla Alm som debuterar på Printz Publishing med Alltid du.

Sofia Hallberg som debuterar på Damm förlag med Mina fräknar.

Debuterar du också under 2012? Hör i så fall gärna av dig om du vill gästblogga.
Vi kan kontaktas på debutantbloggen at gmail.com.