Sommarföljetongen del 5

Söndagarna i juli bjuder Debutantbloggen på en äkta sommarföljetong. Alla fem debutanter skriver varsitt avsnitt. Här kommer femte (och sista) delen – av Christina Schiller.

patrick-hendry-217599

Photo by Patrick Hendry on Unsplash

”Släpp mig!”

Rösten skär sig och jag försöker förtvivlat ta mig loss ur Veronicas grepp. Kvistarna skär djupare och djupare in i ryggen för varje rörelse jag gör, men jag bryr mig inte. Luften fylls av hennes skratt, mjukt klingade som bjällran på ett katthalsband. Förvåningen får mig att tveka en sekund och jag möter hennes blick. De mörka ögonen glittrar och ser roat på mig.

”Du skulle ha sett din min”, skrattar hon fram. ”Jag önskar att jag hade filmat det.”

Hennes starka händer släpper taget om mig och jag sätter mig hastigt upp, kravlar mig undan henne så fort jag bara kan. Blåbärsriset river mig på armarna men jag känner det knappt.

”Du är ju för fan inte helt klok”, spottar jag fram och fortsätter att kravla bakåt.

Veronica sätter sig i skräddarställning, lägger huvudet lite på sned och jag tror att hon flinar. Det är svårt att avgöra på det här avståndet.

”Jag vet, men att vara normal är sjukt tråkigt. Tycker du inte?”

Jag stannar upp. Stirrar på hennes mörka silhuett där hon sitter. Alldeles stilla.

”Kanske. Jag vet inte”, stammar jag fram.

”Skulle du inte hellre göra precis vad som faller dig in, hela tiden?” frågar Veronica och ställer sig på alla fyra. Långsamt kryper hon närmare mig och jag är på väg att rygga tillbaka men hennes blick håller mig kvar. Det är som att jag inte kan slita mig loss.

”Jag skulle kunna visa dig”, viskar hon.

Veronica lutar sig in mot mitt ansikte, sin blick fäst i min och utan att släppa den låter hon sina läppar nudda mina. Mjuka och varma. Trevande. Jag för mina händer till hennes ansikte, känner hennes mjuka varma hud under mina fingrar. Jag har kysst andra, men inte så här. Detta är något helt nytt och det är som att något brister inom mig. Längtan efter att inte behöva behaga andra, att ständigt låtsas vara den perfekta dottern, är överväldigande och jag orkar inte stå emot längre. Jag ger efter. För mörkret inom mig. Jag tvingar isär Veronicas läppar med min tunga och nafsar i hennes underläpp, först försiktigt och sedan hårdare.

”Aj”, väser hon och försöker dra sig undan, men jag håller fast hennes ansikte. Såret i hennes underläpp lyser ilsket rött när hon ler mot mig. ”Du är visst inte så oskyldig som du ser ut.”

”Veronica! Asta! Var tog ni vägen?” Sebastians röst får mig att rycka till. Jag släpper taget om Veronica och kravlar mig upp på ostadiga ben. Vad har jag gjort? Veronica skrattar och reser sig. En bloddroppe rinner ner för hennes haka och hon torkar bort den med baksidan av handen.

”Vi är här”, ropar hon och jag kan höra hur Sebastian svär till. Hur han kommer närmare.

”Jag måste nog sticka hem innan mamma kommer och letar igen”, säger jag och väger från fot till fot. Det kryper i kroppen och jag har svårt att stå stilla. Jag vet precis vad det är, vad jag råkat öppnat portarna till.

”Okej. Ska vi hitta på något i morgon? Bara du och jag?”

Tonen i hennes röst avslöjar vad hon egentligen menar och jag borde säga nej, men precis som malen som dras till lågan dras jag till henne. Och om jag ändå är tvungen att spendera sommaren här, tillsammans med mina dysfunktionella föräldrar, så kan jag ju lika gärna testa på att vara allt annat än ansvarsfull och ordentlig. Det är ju trots allt långt kvar till nästa sommar.

Mitt sommarlov …

ThomasAtt skriva inom fantastikgenren har sina poänger. För även om min debutroman bara tangerar genren, och lika gärna kan ses som en historisk roman så ser jag mig själv som i första hand en ”fantastikförfattare”. Och det är något väldigt positivt i mina ögon. För genren har en fördel som kanske inte är uppenbar för de som är utanför. Det finns en väldigt tät kontakt mellan läsare och författare. Och en väldigt tät kontakt författare emellan. En stark, och sedan länge etablerad och engagerad, läsarkrets har lett till att det ordnas massor med spännande saker runt omkring. Konvent/mässor sprängfyllda med intressanta, trevliga och lärorika möten.

Och lite grann är det så att vi är på väg in i den instensivaste årstiden nu.

I juni, närmare bestämt den 13:e, ordnas bokmässan Andra världar. I år hålls den i Ljungby, förra året var den i Jönköping. Jag var där förra året som besökare, och skall i år dit igen, fast den här gången som författare. Det mysiga med Andra världar är att det inte blir så stor skillnad. Det är en bokmässa av det mindre slaget, så alla umgås med alla och det är bara allmänt trevligt.

Något som också händer i juni (25-28) är Archipelacon. Den årliga Fantasy- och SF-bokmässan på Åland. Jag ville åka förra året, men det blev av olika anledningar inte så.  Men i år skall jag dit. Lyssna på paneldebatter och föredrag, prata med allehanda litteraturintresserade, och ha det alldeles lysande i 4 dagar. Archipelacon är lite större än Andra Världar, med ett max på 800 besökare. Ett antal som snabbt fullbokades då det visade sig att de i år lyckats få en viss George R. R. Martin som hedersgäst. Det blev fullbokat så snabbt att jag som var lite sen med hotellbokningen misslyckades med att få rum på samma hotell under hela eventet. Så det blir till att flytta mitt i alltihop…

Sedan, i augusti (7-9), är det dags för Swecon – den ambulerande årliga svenska fantastikmässan. I år hålls den i min hemstad Linköping, så det får jag ju inte missa. Det blir mitt fjärde år i rad. Uppsala, Stockholm, Gävle och nu alltså Linköping. Att i år stå med på den här listan är givetvis extra kul!

Lägg på det de ”vanliga” mässorna – typ Bokmässan i Göteborg 24-27 september, och den mer lokala bokmässan i mitt hemlän: Östergötlands bokmässa den 19:e september – och kanske en signering nånstans, och eventuellt något utländskt Con – så börjar ni nog förstå hur mitt semesterplanerande fungerar. Familjesemester får klämmas in där det går.

”Varför?” undrar kanske någon.

”För att det är så otroligt kul. För att jag får en kick av att träffa människor som också verkligen älskar läsande och/eller skrivande – för gemenskapen.” Ungefär därför.

På vissa av ovanstående kommer jag att vara där i egenskap av författare, till och med sitta med i paneldebatter på några, på andra bara som ”besökare”. Oavsett vilket, ser ni mig så hoppa fram och säg hej. Det vore kul att få lite ansikten på de som läser här på bloggen.

”Alltför kort är sommarns nådatid”*

De första tio åren skrev jag på kvällar, nätter, helger, sommarlov, vinterlov, semestrar, lunchraster och – ibland – i smyg på jobbet. Jag satt vid mina bärbara datorer, mina anteckningsblock och mina skrivböcker och skrev dikter, noveller och romanutkast. Jag ville skriva, så det var inte svårt att prioritera bort annat.

Ju mer jag skrev, desto längre tid tog det att skriva.

Min första bok skrev jag böjd över en grön skrivmaskin av märket Halda där stålarmarna som stämplade bokstäverna på det vita pappret ofta fastnade i varandra. Det tog fjorton dagar. Sen tyckte jag att jag var klar. Jag tyckte att omarbetning var för mesar. Resultatet blev därefter.

Norman Mailer skrev att man bör skriva halv miljon ord innan man kan skriva vettigt. En vän till mig sa att det krävs tiotusen timmar innan man blir bra på något. Det är två timmar om dagen i ungefär tio år.

Mitt första provkapitel till Ensamhetens broar skrev jag julen 2001. Det är åtta år sedan. Och det är ungefär lika länge sedan som jag blev pappa och då hade jag redan ändrat mitt liv. Jag bestämde mig för att det inte spelade någon roll hur fattig jag blev, eller hur det gick med karriären, för jag och mitt skrivande behövde tid.

Jag tycker inte att jag är en tillräckligt bra förälder; jag fräser åt mina barn för ofta, jag skäller på dem när jag är stressad och jag tycker att jag leker för sällan med min dotter. Långt innan jag fått uppleva mina tillkortakommanden som pappa visste jag att om jag försökte skriva med den ambition med skrivandet som jag har, samtidigt försökte ha ett stimulerande heltidsjobb och dessutom vara en närvarande pappa, skulle jag misslyckas med allt.

Därför arbetar jag sedan snart tio år sällan mer än halvtid med mitt ”vanliga” jobb. Andra halvan skriver jag. De första åren jag skrev på halvtid fortsatte jag att skriva på kvällar, nätter, helger, sommarlov, vinterlov, semestrar, lunchraster och – ibland – i smyg på jobbet. Jag betraktade den halvtid som jag skrev som semester, och det tog tid för mig att förstå att jag levde i förnekelse. Jag jobbade inte halvtid. Jag jobbade heltid. En halvan var ett avlönat arbete. Andra halvan var oftast oavlönat. Likväl var båda arbeten.

Då införde jag mitt sommaruppehåll. Sedan några år skriver jag inte längre på somrarna. Ni som känner mig vet att detta är en lögn, eftersom jag skriver dagböcker, dikter och anteckningar ändå. Och ibland så måste jag skriva en novell som dyker upp i huvudet, men den stora skillnaden är att jag aktivt undviker skrivande. Jag planerar inget skrivande. Jag vill slippa kraven på mig själv under åtminstone några veckor varje år.

Jag hoppas att ni inte tycker att jag sviker er nu, Kalle och Kevin, men jag behöver min ledighet även denna sommar. På torsdag börjar jag min årliga skrivpaus och jag kommer inte att skriva på bloggen förrän den 10:e augusti.

Kära debutantkolleger – ni har hjälpt mig under en tung period i mitt liv då det kändes som min tillvaro stod på spel och för det kommer jag vara er evigt tacksam. Den här våren har debutantbloggen skrivit in sig i det litterära samtalet i Sverige och jag är stolt och glad över att ha fått vara med.

Ha en skön sommar och jag ser fram emot en spännande höst som rivstartar med Kevins debut. /Augustin

* Citatet hämtat ur Lena R. Nilssons översättning; ”Sonetter” (2006)