Temavecka: Jennys antagningshistoria – Jag vann!

jennyGW_FotografHENRIKBERGLUND

Foto: Henrik Berglund

För ett år sen fick jag ett oväntat samtal. Det var journalisten Johanna Wiman som ringde och berättade att jag hade vunnit tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Av över 350 bidrag hade de valt mitt!

Journalisten ville göra en intervju. Jag bad henne ringa upp igen en stund senare för jag var tvungen att ta in det hon just berättat. Sen kastade jag mig på sängen, tog några danssteg eller… jag minns inte riktigt. Men jag minns att jag ringde till Erik. Han som gav mig en skrivarkurs i 40-års present och med den satte igång alltihop.

Jag vann med en pitch till en Storytel Original ljudboksserie. En pitch är ett ord som ofta används när du presenterar en idé för en tv-serie. Min pitch inklusive karaktärer rymdes på en A4:a och jag hade inget färdigt manus. Vinsten gav mig en möjlighet att utveckla ett synopsis till en serie, men jag hade alltså inte blivit antagen i traditionell bemärkelse. Jag hade kommit en bit på vägen.

Jag kallades till möte på Storytel och fick deras seriekoncept presenterat. En serie är 10 avsnitt, ungefär en timmes ljud per avsnitt. Att skriva direkt för ljud var helt nytt för ett år sedan, men jag hade en förebild i Anna Bågstam Ryltenius som debuterat med ljudbokserien Stockholm Psycho, och jag trodde att min idé skulle passa konceptet.

Min huvudkaraktär Jossan höll på att bli en bikaraktär ett tag, men efter ett par vändor blev både synopsis och karaktärer godkända. Då började jag skriva ett pilotavsnitt. Ungefär 50 000 tecken som skulle bli en timmes ljud. Med stor vånda skickade jag iväg texten och piloten lästes in. Redaktionen på Storytel Original skulle lyssna och ta ställning om de ville gå vidare och göra en serie.

Jag var så nervös.

Rädd att de skulle hata mitt manus, att det bara var flax att just jag hade vunnit. Rädd att piloten skulle bli skit och att mina skrivardrömmar skulle gå upp i rök. Det skulle dessutom ske offentligt eftersom tidningen Skriva skulle rapportera hur det gick. Oavsett om det blev en serie eller inte. Det är hyfsat pressande att lyckas eller misslyckas inför öppen ridå.

Men så kom beskedet. Ett mejl med ämnesraden: ”Vi älskar dig!”

Jag var tvungen att dubbelkolla att det stämde. ”Blir det en serie?” För sån är jag. Hängslen och livrem. Osäker ända in i märgen. Men det var sant. Det skulle bli en hel Storytel Original-serie med Kämpa tjejer!

Tack fina, fina förläggare Emma och hela Storytel-gänget som tror på mig. Mot deadline!

 

Vinnare_TidningenSkriva_Jan2017

Ur tidningen Skriva

Här kan du läsa vinnarintervjun i tidningen Skriva.

Och här kan du läsa intervjun som gjordes när jag blivit antagen.

Gästbloggare: Arianna Bommarco

Arianna_bommarco

Steget över till andra sidan

Jag arbetade under flera år på ett medelstort svenskt förlag. Under den tiden betade jag av i princip alla förlagets avdelningar, men en sak förblev konstant. Oavsett tjänst satt jag i förlagets utgivningsgrupp som träffades varannan vecka. I regel var utgivningsmötena långdragna och manus och utländska böcker diskuterades ur alla perspektiv.

Mängden text som kom in till förlaget var överväldigande. Varje vecka fylldes nya blå postbackar med tjocka buntar. Jag undrade var folk fick tiden att skriva ifrån. Det fanns guldkorn i de där backarna, det visste alla, även om det allra mesta inte höll måttet för utgivning. Många parametrar ska stämma för att ett förlag ska säga ja.

Men så kom en dag då jag tog beslutet att säga upp mig från förlaget för att försöka skriva själv. En dröm jag, som så många andra burit på sedan jag var barn men vars styrka följt självförtroendets konjunktur. Tiden var nu mogen och all uppdämd fiktion som vistades i mitt huvud skulle plötsligt släppas ut. Min skrivlust var hejdlös. Dammen hade slutligen brustit.

Under lång tid skrev jag full av entusiasm och med tillförsikten om att bli publicerad – jag visste ju hur man resonerade kring en utgivning – innan jag slutligen satte punkt. Fastän jag innerst inne kände på mig att mitt manus inte var riktigt färdigt skickade jag det till ett antal förlag och agenter i hopp om att någon skulle nappa på min idé.

Ett halvår senare var katastrofen ett faktum. Jag hade blivit refuserad överallt. Paniken över den enorma mängd tid jag hade investerat i mitt skrivande var fullkomlig. Hur var det möjligt att efter alla år i utgivningsgrupp göra en så grov missbedömning? Skulle jag kasta manuset på tippen och aldrig skriva igen?

Jag satsade allt på ett kort och gav manuset till en vän och bestämde mig för att låta honom (fast det visste ju inte han om) fälla avgörandet om dess öde. Flip eller flopp? Han läste och ringde upp mig och sa: ”Jag förstår exakt vad du vill göra, men du behöver skriva om.” Jag antecknade alla hans synpunkter på baksidan av manuset tackade honom varmt och lade sedan bunten i byrålådan och tänkte att en dag när orken infinner sig ska jag skriva om. Därefter började jag jobba med annat och gled allt längre bort från både förlagsvärlden och mitt eget skrivande. Men snart behövde jag fatta beslut om vad nästa steg i mitt yrkesliv skulle bli.

Då fick jag tips om Storytel Original där man kunde pitcha in idéer och bli antagen utan att ha ett helt färdigt manus. Det räckte med ett pilotavsnitt och ett synopsis och uppdraget var väldigt tydligt. Det fanns en massa människor därute som ville ha fängslande berättelser att lyssna på. Formen var tio timmeslånga avsnitt. Jag bestämde mig för att den här gången skulle jag skriva något riktigt spännande utan omotiverade utsvävningar. Ingen skulle ju orka lyssna på tomt nonsens. Kärleken till mina egna ord blev därför inte riktigt lika otyglad som tidigare, formatet höll mig i schack. I slutet av november förra året släpptes resultatet; thrillern Mörkt arv på Storytel.

Folk därute har lyssnat på den, det vet jag för de ha hört av sig. Deras respons har lärt mig den oförglömliga läxan att det är dem jag skriver för i första hand och mig själv i andra hand. Jag har även förstått att skrivlust inte räcker för att få ihop en spänningsroman utan en väl konstruerad dramaturgisk struktur är trots allt en förutsättning.

Stärkt av insikterna skriver jag nu om det manus jag under lång tid trodde skulle bli min debut. Jag vet ännu inte om det blir publicerat, men under tiden jag skriver om kommer jag att påminna mig själv om några saker jag lärde mig på förlaget. Nålsögat är trångt. Men det existerar manus som ingen trott på, men som efter envetna dörrknackningar har hittat hem och till och med blivit succéer. Det finns även manus som väldigt många varit övertygade om skulle bli bestsellers men som floppat fullkomligt. Och så en tredje sort, manus som blivit refuserade överallt men då författaren återvänt till sin skrivkammare, skrivit om, skrivit rätt och tillslut blivit antagen. Alltid tröstar det någon som sitter och kämpar med sin text och sina refuser, det tröstar i alla fall mig.

/Arianna Bommarco

Arianna Bommarco är författare till Storytel Originalserien Mörkt arv. Hon frilansar inom kulturbranschen och har nyligen gjort en dokumentär för SVT om kvinnliga pressfotografer och är curator för en utställning på samma ämne. Arianna Bommarco är filmvetare med magisterexamen från Lunds universitet.

 

Plasthandskar och lösögonfransar – en erotisk thriller

”Det vilar två orosmoln över dig. Det ena är att du har jobbat på myndighet vilket i min värld är ett uttryck för att du saknar driv. Det andra är att du är författare. Är det inte så att ni egentligen ogillar människor, är vana vid ensamarbete och har svårt att samarbeta?”

Så sa en man jag träffade i förra veckan. Verkligen inte trevligt. Han kallade sig entreprenör och letade efter kreativa människor som brinner för ett nytt uppdrag. Jag tänkte: ta av dig dina fördomsglasögon så kanske du hittar vad du söker.

Några dagar senare satt jag i en bil på väg till Göteborg. Jag, min speciella vän tillika författarkollega Albert Lindemalm som också skriver Originals och den eminenta skräckdrottningen Helena Dahlgren skulle delta i Storytels berättarbattle.

Ett berättarbattle är en form av workshop (utan moodboards och flerfärgade notislappar i kluster) där författare tävlar i lag för att med gemensamma krafter skapa en berättelse med driv, känslomässig styrka och oväntade vändningar.

Jag, Albert och Helena bildade laget ”Urtrevligt AB”. Vi gillar inte konflikter, konfrontationer och otrevligheter. Vårt motto var: Float like a butterfly, sting like a bee. The hands can´t hit what the eyes can´t see. Muhammad Ali lät oss låna det.

Albert är relationsskildrare (författare till höstens charmigaste feelgood-serie Härifrån till dig), har ett oerhört välutvecklat sinne för detaljer och skrattar jättehögt. Helena ett levande litterärt uppslagsverk, en mästare på att skapa stämning och helt överlägsen i alla språkliga konster (alltid aktuell men just nu särskilt med Orkidépojken som är en mörk popkulturell samtidsberättelse i Twin peaks-anda). Och så jag då. En filmnörd lika gränslös som en alv med fetisch för skruvade vändningar och vansinniga kontorsmiljöer. Helt enkelt ett lag där alla kompletterar varandra, förutom när det gäller energi och hetsätning av hallonbåtar. Då befinner vi oss på samma våglängd.

Ungefär tre sekunder efter att vi fått instruktionen att skriva en erotisk thriller med inslag av MS (inte S&M som man hade kunnat tro – det blev ett missförstånd) var vi igång. Utmaningen var att på ett naturligt sätt väva in vinylhandskar, Stephen Kings tamburinspelande skräckapa och ett par lösögonfransar i texten.

Lyckosamt nog visade det sig att Helena (det levande uppslagsverket) kunde inledningen till ”Det” ordagrant, jag hittade ett aktuellt uppslag (kontorsmiljö givetvis) och Albert omedelbart skrattade (jättehögt) fram de träffsäkra detaljerna.

Därefter arbetade vi tillsammans och i omgångar, huvudsakligen baserade i VIP-loungen. Classy!

När berättelsen skulle delredovisas greppade Sören Bondeson plötsligt micken och utmanade Urtrevligt AB genom att kasta in ett krav på en arg italiensk namnkunnig murare i historien.

Rope a dope tänkte vi och lutade oss mot Storytel-montern (repet) och parerade slagen. Sen fick han en jabb, ett rakt slag och en högerkrok tillbaka.

Här kommer ett litet sammandrag.

Motvilligt öppnade Malin Skog (med inloggning MS) dörren. Framför henne stod en lång, kostymklädd man med yvigt mörkt hår och ett paket vinylhandskar i ena handen. ”Allt är bara skit, som den kända italienska muraren Giovanni Giono brukade säga”, sa mannen med handskarna. ”Hur många kända murare finns det egentligen? Kunde du inte ha dragit till med en halvobskyr murare istället? Någon som du gillade under hans tidiga fas” frågade Malin och log. Han log tillbaka. En elektrisk stöt for genom hennes kropp medan han gick mot toalettstolen med beslutsamma kliv.

Precis som i en Original-serie där vad som helst kan hända vände matchen fram och tillbaka. Våra skickliga motståndare fick in träff efter träff men trots detta segrade lag Urtrevligt AB till slut.

Precis innan gonggongen ljöd slog det mig att det märkligt nog inte spelade någon roll längre. Hela poängen med tävlingen var att visa att skrivandet inte måste vara en ensam sysselsättning och hur man på ett kreativt och nytänkande sätt kan skapa berättelser. För det är ju så vi Originals jobbar. Och det är urkul.

När jag kom hem och hängde diplomet på väggen (det kommer cirkulera som en vandringspokal inom Urtrevligt AB) kändes det extra skönt att ha ett bevis på just detta.

Om du fortfarande undrar över mannen i fördomsglasögon svarade jag honom följande: Får jag rätt känsla satsar jag 200 procent, det är vad jag tror ett uppdrag kräver. Men saknas känslan är jag inte intresserad.

Det vilar ett orosmoln över mig. Jag flyger in som en fjäril men om någon är otrevlig kan jag också sticka som ett bi. And the hands can´t hit what the eyes can´t see – som vi säger i Urtrevligt AB.

ps – Jag har arbetat nästan tjugo år i statens tjänst och varje dag knockas jag av vilka kompetenta, begåvade, kreativa och ambitiösa kollegor jag har. Tänk vad tur att det finns dedikerade personer drivna av intresse som håller uppe våra samhälleliga instutioner.

Gästblogg: Jenny Gromark Wennberg

Foto: Henrik Berglund

Så här överlever du att bli refuserad

Det allra vanligaste en aspirerande författare är med om efter att ha skickat in ett manus till ett förlag är att bli refuserad. Efter flera års slit slutar författardrömmen i ett antiklimax. I värsta fall får du ett anonymt standardsvar, i bästa fall några rader eller ett längre brev från ett proffs som har läst.

Jag vet, för jag har själv varit med om det.

Så hur ska du som blir refuserad göra för att inte låta ditt författarjag hoppa från Älvsborgsbron, utan fortsätta hålla drömmen vid liv?

Nr 1. Njut av ditt misslyckande

Har du fått mer än ett standardsvar betyder det att du ska skriva om. Att du är på rätt väg. Det finns inga garantier, men det är en professionell uppmuntran till dig att inte ge upp. Någon där ute har sett dig! Det är till och med faktiskt läge att fira. Så här nära utgivning är det få som kommer på första försöket. Njut av ditt lyckade misslyckande!

Nr 2. Ta kritik

Känner du att ditt manus är missförstått? Många faller ifrån just för att de inte orkar eller vill ta kritik. Eller kalla det feedback, det låter mer positivt. Men all text mår bra av feedback! Det vet jag som copywriter men också som läsare av andras romaner i utveckling. Ta tag i surdegen. Eller börja på ett nytt projekt om du inte står ut att kika på texten igen. Valet är ditt!

Nr 3. Kalla in det tunga artilleriet

Har du fått en hel hop med anonyma ”Tack, men nej tack?” Då är det läge att kalla in det tunga artilleriet. För det är så jäkla tungt att komma vidare utan en enda ledtråd till varför just ditt manus fastnade på mållinjen. Det tunga artilleriet kan bestå av: Du köper en professionell lektörsläsning. Du hittar en skrivarvän att byta läsningar med (finns många författargrupper på Facebook där du kan göra efterlysning). Eller så anmäler du dig till en skrivarkurs och får feedback av läraren och övriga kursdeltagare.

Så hur gick det till när jag blev refuserad? Och hur gjorde jag för att ta mig vidare?

Våren 2015 satte jag punkt för mitt första avslutade romanprojekt. Jag var så stolt. Det här hade jag drömt om sen jag var barn, att skriva en bok, men inte riktigt vågat tro på. Faktum är att jag inte hade skrivit prosa på 20 år. Manuset var bevis på att jag börjat skriva igen och att jag menade allvar. Jag skickade in manuset till flera förlag. Ett hoppades jag särskilt på.

I samma veva ansökte jag till en manusförfattarutbildning. Jag kände starkt att jag hade någonting på gång. Att konstnärsvägen kanske skulle vara min väg ändå, efter ett långt yrkesliv som copywriter. Tji fick jag. Först sprack jag i andra provet till Alma manusförfattarutbildning. Sen började refuseringsbreven trilla in.

Sommaren 2015, när jag blivit ratad av alla, kände jag en enorm ångest för all tid jag lagt ner på det stora romanprojektet och de omfattande proverna till manusutbildningen. Tid jag kunde spenderat med min man och mina barn. Tid som kändes både egoistisk och förgäves. Men kämparglöden gav sig inte. Jag fick en enorm revanschlust. Den här gången skulle inte bli som då, för 20 år sen, när jag slutade skriva för att jag var så satans rädd att misslyckas.

Så vad gjorde jag?

Nr 1. Jag firade! Efter flera anonyma standardrefuseringar fick jag ett par positiva refuseringar. Ett längre lektörsomdöme från ett förlag och ett kortare omdöme från Drömförlaget jag hade hoppats på! Förlagen var eniga om att det krävdes mer konflikt och fördjupade karaktärer. Att jag skulle skriva om.

Nr 2. Jag bestämde mig för att skriva om. Men jag visste inte hur jag skulle gå tillväga. Så jag köpte ett lektörsutlåtande för att få mer ingående feedback. Om det inte vore för punkt tre nedan, som tog all min fritid under ett helt läsår, hade jag gjort det.

Nr 3. Jag satte mig i skolbänken. Pluggade en grundkurs i att skriva filmmanus kvällstid på Skrivarakademin. Lärde mig mer om konflikt, dramaturgi och karaktärsbygge. Inte minst träffade jag likasinnade som också kämpade med sina manus. Jag skrev inte en rad till på romanen, men jag gick vidare från mitt refuserade bottenläge.

Var det värt det? Kan jag stå för mina egna råd? Ja! Följande sommar kom jag in på Alma manusutbildning som en av 16 studenter. Konkurrensen var stenhård, precis som det är att få ett manus antaget. Ett av mina inträdesprov, en tv-serieidé, tävlade jag senare med i tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Och jag vann! Nästa år, 2018, debuterar jag med ljudbokserien ”Kämpa tjejer!” på Storytel Original.

Så vad ska du göra som sitter med en refusering? Skriv om. Kämpa vidare. Ta dina drömmar på allvar.

Vi ses i författarvimlet!

/Jenny Gromark Wennberg

Följ mig på: http://www.jennygromarkwennberg.se/blogg/

Med Albert i baksätet

Tjugofyra är inte bara min mentala ålder, det är också antalet dagar som återstår till bokmässan. Jag insåg det just. Och blev överdrivet uppspelt. Därför kommer detta inlägg också handla om det.

Det var ett halvår sedan vi bokade biljetter, jag och min speciella vän Albert. Nä alltså, Albert är normal (fast han skrattar jättehögt), men vår vänskap är speciell. Han är också författare, har skrivit en ljudboksserie (Härifrån till dig, Storytel Original) och vi har en hemlig vip-förening: ”Urtrevligt AB”- för särskilt utvalda författare.

Hittills är det förstås bara vi som är särskilt utvalda. Föreningens medlemmar träffas regelbundet, läser varandras texter, försöker äta något vegetariskt och tiden däremellan chattar de hejdlöst. Det är kriterierna för medlemsskap. Inga orimliga krav, det är enormt mycket som måste avhandlas. Våra böcker, recensioner, Tiny Kitchen (oerhört roligt konto på instagram), den trubbnosiga missförstådda katten Maggan (mjawsbaws, också instagram) och Alberts tax Harriet (misstänkt laktosintollerant). Även huvudkaraktären i min kommande bok heter förresten Harriet vilket ibland bidrar till förvirring.

”Nu är Harriet sur.”

”Jag vet, men tro mig, när hon börjar röka blir det bättre. Jag känner på mig att hon är en dubbelrökare. En sån som tänder en ny cigarett direkt på den gamla.”

”Ehh…”

”Pratar vi om min text eller din tax nu?”

Ungefär så.

Jag och Albert kan skoja om sådana allvarliga saker eftersom vi känt varandra länge. Vi träffades första gången i skolans aula. Fortfarande minns jag hur nervös jag var. Inte för att träffa Albert men för att börja högstadiet. I vita jeans, munkjacka och en tröja som det stod Levis på (asviktigt på 90-talet) steg jag in på första lektionen ”Musik och rörelse”. Det kändes fräscht att få börja med ett ämne som inte var teoretiskt. Som om jag var någon av karaktärerna i filmen Grease. Jag är förstås totalt taktlös men försökte ge sken av att detta var något jag hade gjort sedan dagis. En bluff som snabbt genomskådades. Albert satt längst fram tillsammans med de tuffaste tjejerna i sjuan. De som jag med skräckblandad förtjusning bara hade hört talas om. Direkt la jag märke till honom (det höga skrattet). Det ena ledde till det andra. Under ett ögonblick blev vi lite kära och hade ett oerhört kort förhållande vars största spänningsmoment infann sig när vi samåkte in till stan för att köpa ett SL-kort. Vår första och enda resa som förhållandemässigt slutade i en krasch. Sen dess har vi varit vänner. Och nu ska vi snart åka på vårt nästa gemensamma äventyr. En roadtrip till bokmässan. Urtrevligt AB:s första tjänsteresa. Men den här gången tar vi bilen. Det där med lokaltrafiken spårade ju ur för oss.

Som en förberedelse inför mässan tänkte jag läsa ikapp. Jag har nämligen skaffat mig otroliga litteraturluckor under skrivprocessen och bokhögen vid min säng har växt till astronomiska höjder. Jag rusade till Akademibokhandeln och fick omedelbart syn på en bok, ”Med Albert i baksätet.” Its a sign, tänkte jag och högg den. Den framstod som en närmast perfekt och mycket peppande överraskningspresent till Albert, inför vår resa. Väl hemma läste jag baksidestexten och insåg att den handlar om en tvär och helt omöjlig krokodil som heter Albert och som huvudkaraktären försöker göra sig av med. Jag skickade aldrig boken. Jag vill ju absolut inte paja vår andra tur. Och ur det perspektivet framstår det som världens sämsta uppladdning att skicka anonyma bokpaket till sitt sällskap där denne liknas med en gammal skräcködla. Motsatsen till urtrevligt.

Istället har vi bokat ett hotell med pool i källaren och smågodis som ett stående inslag i frukostbuffén.

Och nu känns det stort, till och med historiskt, att vi snart är på väg.

Under fredagen kommer vi att delta i underhållningen på Storytels montermingel. När frågan ställdes ropade vi omedelbart och osett ja! (Ett förhållningssätt vi har i Urtrevligt AB, #Tackaja!) Hur läskigt kan det vara? frågade vi oss på nästkommande Vip-träff. Har vi inte alltid levt efter devisen ”att öva är fegt”?

Senast vi uppträdde ihop var förstås för ca 27 år sedan i högstadieskolans aula. Som jag minns det sjöng Albert ett talangfullt solo ur musikalen Cats (eller om det var en låt med Rick Astley). Jag var utsedd till dansare men efter repet degraderades jag till någon form av bakgrundskatt. Ungefär som Anki Bagger fast med spetsiga svarta öron. Det slutade med en sur och mycket osynlig katt iförd silverhatt och slafsigt påmålad nos som dansade en arg liten dans helt i otakt någonstans bakom dekoren.

Vad jag hoppas nu är att det inte är den typen av underhållning som efterfrågas vid monterminglet utan snarare någon skojig frågesport som går utmärkt att genomföra sockerhög med klorgrönt hår och munnen full av hallonbåtar.

Om du är på bokmässan kom förbi och säg hej till Utrevligt AB vetja. Om du inte ser oss kommer du säkert höra oss (en av oss skrattar jättehögt, den andra kan mycket väl ha spetsiga öron och slafsigt påmålad nos).

Med Albert i baksätet misstänker jag slutar med att krokodilen släpps ut i frihet – hur det går med vår roadtrip vet vi först om en månad. Men jag hoppas på ett lyckligt slut även där.

Ps. Debutantbloggarna kommer också träffas. Under lördagen. Mer info om det kommer.

Gästblogg: Max Landergård

Jag​ ​var​ ​på​ ​en​ ​fest​ ​förra​ ​helgen.​ ​Då​ ​träffade​ ​jag​ ​en​ ​posör.​ ​Han​ ​är​ ​ursäktad.​ ​Han​ ​är​ ​bara​ ​20 år.​ ​Han​ ​uppgav​ ​att​ ​han​ ​vägrade​ ​lyssna​ ​på​ ​Spotifys​ ​algoritmgenererade​ ​spellista​ ​“Discover Weekly”​ ​-​ ​en​ ​spellista​ ​som​ ​skräddarsyr​ ​ett​ ​urval​ ​utifrån​ ​vad​ ​du​ ​lyssnar​ ​på.
“Aldrig.​ ​Jag​ ​hittar​ ​mina​ ​egna​ ​låtar.”

En​ ​posör.

Jag​ ​har​ ​skrivit​ ​sju​ ​romaner.​ ​Den​ ​första​ ​skrev​ ​jag​ ​för​ ​hand.​ ​Den​ ​andra​ ​på​ ​skrivmaskin,​ ​Fånigt va?
Sju​ ​romaner.​ ​Sex​ ​blev​ ​refuserade.​ ​Med​ ​all​ ​rätt.

Min​ ​mormor​ ​frågade​ ​mig​ ​vid​ ​något​ ​tillfälle:
“Varför​ ​håller​ ​du​ ​på?​ ​Varför​ ​slutar​ ​du​ ​inte​ ​bara​ ​skriva?”
Jag​ ​kan​ ​förstå​ ​hennes​ ​perspektiv.​ ​För​ ​henne​ ​måste​ ​det​ ​vara​ ​som​ ​att​ ​söka​ ​samma​ ​jobb​ ​flera gånger​ ​även​ ​efter​ ​att​ ​man​ ​fått​ ​nej.​ ​Bara​ ​en​ ​idiot​ ​gör​ ​sånt.
Men​ ​skrivandet​ ​för​ ​mig​ ​det​ ​är​ ​som​ ​lek​ ​för​ ​barnen.​ ​Det​ ​är​ ​en​ ​stundens​ ​ingivelse.​ ​Man​ ​ger​ ​sig hän.​ ​Fantasin.​ ​Leken.​ ​Man​ ​fångas​ ​upp​ ​i​ ​det.

Ingenting​ ​att​ ​göra​ ​åt.

Jag​ ​var​ ​länge​ ​en​ ​posör.​ ​Bland​ ​annat​ ​i​ ​vindsförrådet​ ​ovanför​ ​vår​ ​första​ ​lägenhet.​ ​Det​ ​var​ ​ett stort​ ​förråd​ ​i​ ​ett​ ​punkthus.​ ​Fem​ ​meter​ ​till​ ​nock.​ ​Och​ ​ett​ ​fönster​ ​i​ ​söderläge.
Vi​ ​köpte​ ​vår​ ​lägenhet​ ​för​ ​1​ ​695​ ​000​ ​för​ ​tio​ ​år​ ​sedan.​ ​Samma​ ​vecka​ ​klubbades​ ​en parkeringsplats​ ​på​ ​Riddargatan​ ​för​ ​1​ ​000​ ​000​ ​på​ ​Blocket​ ​efter​ ​en​ ​intensiv​ ​budgivning.​ ​Hade jag​ ​varit​ ​cynisk​ ​hade​ ​jag​ ​säkert​ ​kunnat​ ​fått​ ​mitt​ ​vindsförråd​ ​uthyrt.​ ​Men​ ​det​ ​ville​ ​jag​ ​inte.​ ​För där​ ​satt​ ​jag​ ​och​ ​skrev.

​​Eller.​ ​Jag​ ​skrev​ ​inte​ ​så​ ​mycket.​ ​Jag​ ​rökte​ ​cigarr.​ ​Jag​ ​drog​ ​igång​ ​min​ ​vevgrammofon.​ ​Jag hade​ ​fickplunta. ​Jag​ ​satt​ ​där​ ​säkert​ ​tre​ ​kvällar​ ​i​ ​veckan.​ ​Jag​ ​fick​ ​inte​ ​ner​ ​en​ ​rad.
Jag​ ​hade​ ​flera​ ​volymer​ ​av​ ​biografier​ ​på​ ​vinden.​ ​Fogelström.​ ​Strindberg.​ ​Bergman.​ ​De​ ​stora.

Jag​ ​poserade​ ​på​ ​bild​ ​också.​ ​I​ ​ett​ ​nummer​ ​av​ ​Tidningen​ ​VI​ ​från​ ​2008,​ ​om​ ​man​ ​slår​ ​upp mittuppslaget​ ​-​ ​så​ ​finner​ ​man​ ​där​ ​en​ ​yngling​ ​förevigad​ ​i​ ​ett​ ​gasellhopp.​ ​Polisonger.​ ​Randiga byxor.​ ​Väst.​ ​Frackskjorta.​ ​Cowboyboots.​ ​Vad​ ​i​ ​helvete​ ​liksom?​ ​Men​ ​det​ ​tyckte​ ​jag​ ​var snyggt.​ ​Då.​ ​En​ ​posör.​ ​Som​ ​en​ ​blandning​ ​mellan​ ​Peter​ ​Siepen​ ​och​ ​en​ ​sliten​ ​dandy​ ​tagen​ ​ur Röda​ ​Rummet.

Ingmar​ ​Bergman.​ ​Jisses​ ​vad​ ​jag​ ​tänkt​ ​mycket​ ​på​ ​honom.​ ​Oklart​ ​varför,​ ​såhär​ ​i​ ​efterhand. Kanske​ ​för​ ​att​ ​jag​ ​föddes​ ​utan​ ​kulturellt​ ​kapital​ ​och​ ​inbillade​ ​mig​ ​att​ ​jag​ ​ville​ ​ha​ ​det.​ ​Det​ ​är pinsamt​ ​att​ ​säga.​ ​Men​ ​det​ ​gjorde​ ​jag.​ ​En​ ​gång​ ​skrev​ ​jag​ ​ett​ ​brev​ ​till​ ​Ingmar​ ​Bergman.​ ​Jag var​ ​19.​ ​Adress​ ​och​ ​nummer​ ​fanns​ ​på​ ​hitta.se.​ ​En​ ​vecka​ ​efter​ ​att​ ​jag​ ​skrivit​ ​ringde​ ​jag​ ​till​ ​hans hus.

“Hos​ ​Bergman.”
“Ja​ ​hej”,​ ​sade​ ​jag​ ​och​ ​lade​ ​an​ ​en​ ​myndig​ ​stämma,​ ​“jag​ ​skulle​ ​vilja​ ​tala​ ​med​ ​Ingmar Bergman.”
“Vad​ ​gäller​ ​saken?”
“Det​ ​gäller​ ​ett​ ​brev.”

“Som​ ​han​ ​skickat​ ​eller​ ​som​ ​du​ ​sänt?”

“Jag​ ​har​ ​skickat​ ​till​ ​honom.”

“Käre​ ​vän…​ ​“,​ ​sa​ ​rösten​ ​och​ ​lade​ ​på.
Det​ ​är​ ​det​ ​närmsta​ ​jag​ ​kommit​ ​Ingmar​ ​Bergman. ​Och​ ​vilken​ ​jävla​ ​tur​ ​att​ ​jag​ ​inte​ ​kom​ ​fram.

Han​ ​var​ ​höjden​ ​av​ ​de​ ​personer​ ​som​ ​jag​ ​jämförde​ ​mig​ ​med.​ ​Jag​ ​ville​ ​bli​ ​som​ ​han.​ ​Helst​ ​vara han,​ ​så​ ​slipper​ ​man​ ​ju​ ​klura​ ​ut​ ​sin​ ​egen​ ​väg​ ​själv.​ ​Men​ ​sen​ ​hände​ ​något.​ ​Tiden​ ​händer.​ ​Livet händer.​ ​Man​ ​höjer​ ​blicken.​ ​Vi​ ​fick​ ​barn.​ ​Det​ ​gör​ ​mycket.​ ​Barnen​ ​hjälper​ ​till​ ​att​ ​rensa​ ​mycket av​ ​ditt​ ​ogräs. Det​ ​var​ ​också​ ​tack​ ​vare​ ​barnen​ ​som​ ​jag​ ​skrev​ ​den​ ​romanen​ ​som​ ​kom​ ​att​ ​bli​ ​utgiven.​ ​Det handlar​ ​om​ ​Simon,​ ​en​ ​kontraktsmördare​ ​som​ ​går​ ​på​ ​pappaledighet.

Jag​ ​är​ ​så​ ​tacksam​ ​över​ ​att​ ​jag​ ​upphörde​ ​mitt​ ​poserande. För​ ​vem​ ​har​ ​ork​ ​att​ ​berätta,​ ​när​ ​energin​ ​läggs​ ​på​ ​att​ ​stryka​ ​pressveck​ ​och​ ​ränna​ ​runt​ ​hela stan​ ​för​ ​att​ ​hitta​ ​rätt​ ​fintrådig​ ​puertorocansk​ ​tobak​ ​att​ ​stoppa​ ​snuggen​ ​med.

Vad​ ​som​ ​stod​ ​i​ ​brevet​ ​till​ ​Ingmar​ ​Bergman?​ ​Jag​ ​minns​ ​inte​ ​exakt,​ ​men​ ​om​ ​man​ ​skulle summera​ ​de​ ​fumliga​ ​raderna​ ​i​ ​två​ ​ord​ ​så​ ​var​ ​det​ ​nog​ ​“se​ ​mig.”

Jag​ ​är​ ​nog​ ​fortfarande​ ​en​ ​posör.​ ​Men​ ​vuxenskapet​ ​har​ ​lärt​ ​mig​ ​vara​ ​subtil.​ ​De​ ​rutiga​ ​byxorna skänkte​ ​jag​ ​till​ ​Stadsmissionen.​ ​Och​ ​jag​ ​lyssnar​ ​alltid​ ​på​ ​Discover​ ​Weekly​ ​när​ ​jag​ ​skriver. Jag​ ​kan​ ​dock​ ​få​ ​något​ ​högtidligt​ ​i​ ​blicken​ ​när​ ​jag​ ​ser​ ​dinkisar​ ​(Double​ ​income,​ ​no​ ​kids)​ ​på stan.​ ​Jag​ ​brukade​ ​också​ ​vara​ ​sådär​ ​utstuderad.​ ​Känslan​ ​av​ ​att​ ​mänsklig​ ​oövervinnelighet vilar​ ​mellan​ ​stygnen​ ​i​ ​en​ ​skräddarsydd​ ​kavaj.​ ​Men​ ​jag​ ​bytte​ ​ut​ ​det​ ​livet​ ​mot​ ​en​ ​förmåga​ ​att berätta​ ​saker​ ​som​ ​betyder​ ​något​ ​istället.

Förra​ ​året​ ​fick​ ​jag​ ​min​ ​andra​ ​son.​ ​Han​ ​fick​ ​heta​ ​Ingmar.

Max Landergård (född 1984) är producent och grundare av AB Storstad Medieproduktion som producerar film och podd. Han debuterade i december 2016 med romanen Blod, Tvätt & Dårar, Storytel original. Just nu skriver Max på en faktabok om ”de skrupelfria”.

Gästblogg: Albert Lindemalm

När jag var liten hade jag en dröm. En dröm om trettio centimeter långa plastbitar i vad som kallades “hudfärgad” nyans – Barbiedockor. För att inte tala om Barbies kille Ken, eller ännu hellre He-Man, en docka med prins Valiant-frisyr och rutor på magen. Problemet var bara att mina föräldrar inte alls förstod vad de stela plastdockorna skulle göra hemma hos oss och trots massor av tjat fick Barbie, Ken eller He-Man aldrig flytta in i mitt rum.

Det man inte kan få är ju som bekant det man verkligen vill ha, och det var därför som jag alltid kastade mig över dockorna hos de kompisar som hade lyckan att äga dem.

Plastdockorna var så mycket bättre än gossedjuren hemma hos mig. Det här var ju riktiga människor, som kunde göra riktiga saker. Gå på fest, gå och jobba, ut och resa, laga mat, ha gäster, klä på och klä av sig och inte minst bli kära (vissa kunde man till och med, trots de stela lederna pressa ner i en rosa bil eller i en bubbelpool).

Medan kompisarna tyckte att det var roligast att klä av och på och när Barbie och tjejkompisarna gick på fest ville jag helst att Barbie skulle gå på dejt med kralliga Ken och på den absoluta drömdejten gick de rätt snabb på pussarna.

Förvånande nog var Barbiesarnas ägare mindre sugna på just pusslekarna och avbröt dem snabbt. Och, eftersom de var de rättmätiga ägarna fick jag finna mig och istället fortsätta med att klä av och klä på. Kamma och kamma och när det var som mest skojigt – gå på fest. Tänk om jag ändå haft egna små plastvuxna att leka med. Åh vad jag önskade det.

Den där längtan efter vuxenlika plastdockor kom jag att tänka på när jag skrev på min debutroman Härifrån till dig. Längtan efter att leka, vare sig det är i ett dockskåp, med He-Man eller med Barbies. Efter att få fantisera och skapa en värld helt enligt mina egna regler.

När jag satte igång arbetet med boken var det första mötet mellan huvudpersonerna allt jag hade bestämt. Precis som att fixa en dejt åt en lite arg mörkhårig Barbie och en rödhårig Ken-docka som jag bestämt skulle ses på en klubb på Kägelbanan i Stockholm och att tycke skulle uppstå (att det inte blev He-Man och Ken har sin förklaring men det är en annan historia).

Jag byggde upp stämningen, ville få med den där pulserande förväntan som drabbar svenskar de max tre sommarkvällarna som temperaturen är högre än 15 grader och solen skiner. Hur gärna man hoppas att man just då ska träffa den rätta, och hur hjärtskärande vackert Stockholm kan vara just då. Sen, när stämningen var satt lät jag Anna och Simon träffas och den här gången bestämde jag att de fick pussas nästan direkt. Det var faktiskt lycka just då.

Men sen, efter mötet, fanns det egentligen ingen riktig plan för hur det skulle utvecklas. Jag visste att det, för att bli en riktig romcom, var tvunget att skita sig några gånger och var tvungen att ha lite sorgliga avsnitt, blandat med skratt och glädje. Men hur?

Det konstiga var att jag inte behövde undra särskilt länge. I min lek började mina karaktärer överraska mig. Sa konstiga saker, träffade nya människor, började minnas grejer som hänt dem, både glada och sorgsna minnen. Precis som när jag lekte som liten ändrades förutsättningarna plötsligt, det börjar regna, någon flyttar, gör slut, är otrogen och jag var tvungen att anpassa historien efter det.

Självklart var det knappa år jag skrev Härifrån till dig inte bara en glad och mysig lekstund. Tvärtom. Merparten av tiden som jag skrivit har jag haft enorm prestationsångest och späkt mig med självkritik. Men, när det känts som tuffast, när jag undrat vem fan som vill läsa och lyssna på den här skiten, när det inte känts trovärdigt eller när jag fastnat och undrat hur jag ska få ihop det då har jag försökt få fram den där känslan. Hitta tillbaka till den där killen som leker med plastdockor, som fantiserar och inte vill något hellre än att de ska pussas och bli kära. Det har faktiskt funkat.

Så det är med den inställningen, att så mycket som möjligt låtsas att jag fått min egna arsenal av dockor, som jag hoppat på mitt nästa projekt. Enda skillnaden mot förra gången är att det nu kommer att bli He-Man och Ken som pussas. Det det blir grymt.

Albert Lindemalm debuterade i slutet av juli 2017 med ljudboksserien Härifrån till dig (Storytel original). En romantisk feelgood-berättelse inspirerad av minnen från hans egna somrar i Stockholm och en av hans favoritstäder, London.

Nyp mig i armen

För några veckor sedan skickade jag in mitt råmanus till Storytel och tog paus. Detta skulle egentligen bli ett inlägg om alla oslagbart bra och inspirerande böcker jag börjat läsa inför Crimetime under tiden, men den krönikan får vänta. Det har nämligen hänt något galet!

Idag var jag kallad till möte hos Storytel. Jag trodde att mötet skulle handla om allt som behöver skrivas om i mitt nya manus inför utgivningen som ljudboksserie. Jag var beredd på att de skulle säga att planerna hade ändrats på grund av svårigheten att hitta en inläsare eller i värsta fall, the horror, att mitt manus inte dög.

Med en tung känsla i bröstet smög jag iväg över riksgatan (under en fikarast givetvis) mot Riddarholmen dit Storytel nyligen flyttat, till Norstedtsborgen. Efter att helt trassligt ha gått fel några vändor hittade jag till slut min eminenta förläggare bland kullerstenarna på en innergård och steg på.

”Det här är Erika, hon kommer också med på mötet”, förklarade min förläggare och presenterade mig för en mörkhårig kvinna med glad uppsyn.

Trevligt tänkte jag men kunde knappt tro mina öron när Erika utbrast.

”Jag är förläggare på Norstedts. Jag har läst ditt manus och vi vill ge ut det. Det kommer bli en ny satsning, bok och ljudboksserie samtidigt.”

”Ehh…va?” mumlade jag och såg antagligen ut som en fågelholk (med svart nagellack då).

Jag tror att jag höll mig oväntat lugn under resten av träffen. Ett ”frysbeteende” som slår in vid stark chock i samma sekund som reptilhjärnan tar över. Tillbaka på kontoret trillade poletten ner och jag började skratta och gråta samtidigt. De vill ge ut mitt manus som bok också. Ett kontrakt även med Norstedts. Storytel Original och hårdbok på samma gång!

När jag kom hem fick jag bokstavligen nypa mig själv i armen för att försäkra mig om att jag inte hade hallucinerat. (Man vet aldrig, kaffet i våra selectamaskiner har smakat oroväckande starkt idag). Jag messade min förläggare som för att få en bekräftelse på att mötet faktiskt hade ägt rum. Svaret kom snabbt.

”Om din egentliga fråga är: Har jag drömt detta så är svaret nej. Detta är i allra högsta grad riktigt.”

Med en duns satte jag mig ner och öppnade datorn. Det finns en person jag måste berätta det för, först av alla. Någon som jag vet kommer att bli glad.

”Sören, det verkar trots allt som om det blir en riktig bok att hålla i handen….”

Ps – Nästa inlägg måste handla om alla fantastiska böcker ni inte får missa denna sommar. För att inte tala om Crimetime.

The End

Klockan är fem över tolv. Alla i huset har gått och lagt sig. Jag sitter i köket vid datorn och har precis ställt ifrån mig min favoritkopp på diskbänken. Fönsterrutorna är kolsvarta och jag undviker att titta ut. Tänk om någon annan samtidigt kikar in? (Mitt läskigaste – en gammal skräckfilmsskada). Faktum är att inte bara teet i koppen är slut. ”The End” står det på skärmen.

Jag har precis färdigställt mitt råmanus till nästa bok.

När jag skriver den meningen har jag svårt att tro att det är sant.

Visst, manuset kommer redigeras, ändras och tröskas och jag kommer hinna både gråta, nojja och kräkas på det (och få dåligt samvete för att redaktören och min förläggare antagligen också kommer kräkas på det innan det är klart) men jag vet att jag kommer få ihop det. Historien är nertecknad, trådarna sammanflätade och dramaturgin anpassad efter formatet.

Det ska bli ytterligare en ljudboksserie för Storytel Original. Tio avsnitt om 50 000 tecken. Varje avsnitt har ett cliffhangerslut. Berättelsen har högt tempo och scenerna är uppbyggda med en motor som driver någon av de parallella historierna framåt. För att det ska bli mindre rörigt för åhöraren innehåller texten medvetet ytterst begränsade hopp i tid. Den rusar istället fram i presens. Jag hoppas det ska få lyssnaren att stanna kvar. ”Tänk på den moderna människan som homozappiens”, sa min lärare när jag pluggade media- och kommunikationsvetenskap för hundra år sedan. Jag trodde han mest ville dra en knastertorr ordvits (typisk akademikerhumor) men han hade rätt. Om jag inte hookar åhöraren hela tiden byter hen omedelbart kanal – zapp, zapp, zapp.

Jag läser texten högt för mig själv när jag går igenom den för att höra om den funkar. (Det känns helt normalt faktiskt att sitta uppe halva natten och ha högläsning i sin ensamhet – not!). Men det är ett suveränt sätt att upptäcka onödiga upprepningar och utfyllnader jag annars lätt petar dit utan att tänka.

För att det ska kännas levande vid uppläsning behöver skådespelaren också få utrymme att dramatisera. Därför har jag medvetet valt att lägga en stor del av berättelsen i dialogform (jag älskar för övrigt också att skriva dialoger). Det händer att jag tvingar min man att motläsa replikerna med mig. Till den som redan innan tyckte att det verkade koko att ha högläsning ur sitt eget manus kan jag säga att motläsning är en verksamhet som känns sju resor larvigare.

Föreställ dig att du står i yogabrallor (arbetsbyxan för hemarbete) och låtsas vara Persbrandt. Du ”polispratar” samtidigt som ni hjälps åt att tömma diskmaskinen. (Om du lever i en ny relation är detta inget jag rekommenderar att du testar hemma, om du inte aktivt letar efter en utväg förstås. Då är det effektivt, man framstår nämligen som en knäppgök.)

Så här rörigt kan det låta mellan överarbetande småbarnsföräldrar:

Stressad make: ”Har filerna från masttömningen kommit?” (Gäll skånsk kvinnoröst)

Dansbrallan: ”Ja, och det finns ett frågetecken när det gäller ett telefonnummer. Samtalet ringdes klockan 18:35 från…Vad är det här? Har du glömt köpa diskmaskinstabletter? Jag menar, vad säger it-forensikern om detta?” (Onödigt grov men ändå manlig Persbrandt-röst)

Dansbrallan: ”Patrullen på plats får förhöra det äldre paret, de har tydligen haft uppsikt över huset under helgen. Sen finns det en övervakningskamera från affären som…”(Persbrandt, upprörd)

Stressad make: ”Nej, hallå, är du inte klok, man kan inte hälla Yes rakt ner i luckan! Det är verkligen inte samma. Det kommer bli urlöddrigt!” (Skånsk kvinna, ännu gällare)

Som ni kanske anar är mitt nya manus en traditionell deckare (vad det nu är) och tonen, miljön och persongalleriet är helt annat än Stockholm psycho.

Men arbetssättet har varit detsamma. Jag har planerad scener och avsnitt i förväg (jag gillar att jobba så, det är givetvis en smaksak). För att hålla reda på alla parallella historier, korsande händelser och nycklar, jobbar jag med en karta i Excel. Jag gör också en berättarlinje där det framgår vart karaktärerna är på väg, vilka ”point of no return” som finns i deras utveckling och syftet med scenen. Jag gillar när linjerna korsas och personer och föremål återkommer, som i ”Shot Cuts” (Robert Altman) eller Magnolia (Paul Thomas Andersson). Både detta drama och Stockholm psycho har många sådana inslag.

I min nya historia, som bär arbetsnamnet ”Morden i Lerviken”, får lyssnaren följa Harriet, en 30-årig kvinna från Stockholm som hamnar i Skåne för att ta hand om sin far som börjar bli till åren. Pappan är professor i juridik. När Harriet föddes var han i femtioårsåldern och ville inte ge upp sin professur i Lund. Harriet växte istället upp med sin mamma huvudstaden men spenderade somrarna hos pappan i en liten fiskeidyll på den skånska västkusten. Harriet är civil brottsutredare och får i den nya polisorganisationen en möjlighet att jobba med grova brott i Södra regionen. Direkt kastas hon in i en mordutredning och det visar sig snart att inte bara offret utan även mördaren har starka kopplingar till hennes innersta krets. Harriet får ta en promenad längs minnenas allé för att hitta svaren hon behöver för att lösa gåtan och historien utvecklas till en berättelse om mord, syskonskap och familjeband.

Om någon för ett år sedan skulle sagt till mig att jag skulle ge ut en bok, hade jag inte trott på det. Nu sitter jag bredvid min nyinköpta skrivare och ser sidorna i mitt andra manus rassla ut över köksgolvet. Om två dagar går jag tillbaka till jobbet efter vårens tjänstledighet, trött och fattig men en bok rikare och mycket lyckligare. En väldigt märklig vändning i livet.

Kanske ska jag nypa mig i armen, för att försäkra mig om att jag inte drömmer eller att det står någon galning utanför fönstret.

Temavecka: Annas antagningshistoria – ”the feeling”

Jag hade skrivit på Stockholm psycho i nästan två år och kommit ungefär åttio procent av råmanus när jag fick höra att Storytel letade efter skribenter till en ny satsning som de skulle lansera under våren 2016. Ljudboksserier i tio avsnitt. Det fick gärna vara skruvat, hålla ett högt tempo och ha ett fåtal tydliga perspektiv att följa. Jag tänkte att min text skulle passa perfekt. Under sportlovet skrev jag ihop ett pilotavsnitt och skickade in.

Sen satt jag på helspänn och väntade. Är de intresserade svarar de direkt, sa någon till mig. Själv är jag en person som springer mellan platser när jag transporterar mig och blir irriterad på folk som går alldeles för sakta i rulltrappans vänsterfil på väg upp från tunnelbanan. Mess och mejl besvarar jag inom loppet av någon sekund, om jag inte är sur. När två veckor hade gått hade jag både krackelerat och gett upp. I min värld motsvarar fjorton dagar ett ljusår.

Jag försökte trösta mig med att inspelet bara var en kul impulsgrej och att jag faktiskt inte var klar med mitt manus. Jag hade ju egentligen inte ens satt mig in i vilka förlag som fanns eller hur det går till när man skickar in. Mentalt hade jag skjutit allt sånt på framtiden som ett högtidligt projekt jag skulle ta tag i när allt var färdigt.

Då plingade det till i inkorgen.

”Hej Anna, vi gillar det. Det som händer nu är att du får komma hit på ett möte”, löd mejlet.

Att känslorna var lite ”all over the place” när jag läste meningen är en underdrift. Jag ringde min man men började lipa och fick inte fram ett enda begripligt ord. Trots att jag ville skrika ut detta till hela världen bestämde jag mig för att bara berätta om mötet för särskilt utvalda. Det kändes helt enkelt för bra för att vara sant.

Från juristvärlden kom förmaningar från anförtrodda kring vad som gäller vid avtalsskrivning och aktuella klausuler. ”Tänk rationellt, skriv absolut inte på något kontrakt vid första mötet och blanda inte in några känslor. Är de intresserade låter du någon annan sköta förhandlingen”, var ett av råden.

Jag var nervös men väldigt glad när jag tryckte på hissknappen.

Vid bordet satt två förläggare, ansvariga för Storytel Original. Jag gillade dem omedelbart, ropade ja och gick därifrån med lyckokänslorna bubblande. Raka motsatsen till de kloka advokattipsen.

Faktum är att jag fattar alla stora och viktiga beslut på sekunden och med hjärtat. Giftemål, husköp och getfamiljer (tänkte inledningsvis hyra ett marsvin över sommaren tills jag fick syn på en get. En blev fem, det händer så lätt). Får jag ”the feeling”, går jag på det. Storytel Original, formatet som presenterades för mig, kändes spännande och rätt. Processen beskrevs. En pilot skulle spelas in för att bedömas av fler inom företaget. Först därefter togs beslut om manuset blev accepterat och en hel serie kunde produceras. Inget var alltså klart.

För oss som suckande tränger oss förbi sega förvirrade typer på T-centralen kändes det som att genomlida en medeltida form av tortyr. Efter ytterligare några veckor kom ett nytt mejl.

”Piloten blev inte helt accepterad, kan du tänka dig att skriva om?” Hela världen sjönk. Jag läste feedbacken från förlaget om och om igen. Vissa gillade inte mitt manus alls. En del kunde inte placera historien. Några tyckte språket var dåligt och andra förstod ingenting. Jag fick träffa en otroligt bra redaktör som tyckte att jag skulle skruva upp den ena karaktären och tona ner den andra. Mitt manus var också alldeles för långt och jag behövde kapa hälften (alltså på riktigt ca 280 sidor) och skriva om inledningen.

Min känsla började svikta. Aldrig har jag varit så villrådig.

Jag vände mig till min skrivcoach som jag har haft under hela arbetet med Stockholm psycho. Jag tror jag kan ha nämnt honom i ungefär varannan krönika. Han är speciell. Han har kroppen full med ärr, har smugglat flyktingar och hållit på med utförsåkning på elitnivå. Kort och gott en kämpe som man inte jiddrar med. Han har också skrivit en hel drös romaner, blivit Augustprisnominerad och läxat upp författare som Jens Lapidus, Åsa Larsson och många många fler. Han är en guru och någon jag litar på. Kanske mest av allt för att han en gång i förbifarten slängde ur sig: ”Skrivande handlar om en enda sak – att fly.”

Det tog inte heller lång stund innan det kom ett svar från honom (han precis som jag uppskattar snabb respons). Mejlet han skrev till mig inleddes med orden: ”Då får jag ta dig åt sidan för att berätta…”

Jag kommer inte återge innehållet men det han skrev berörde mig väldigt starkt. Kanske för att skrivande betyder allt för mig. Det handlar inte bara om att berätta en historia eller få bekräftelse som vissa tror. För mig är det ett sätt att skapa en egen värld där jag får vara precis den jag är. Och när jag väl gläntat på den dörren vill jag aldrig mer stänga den.

Mejlet ligger i en plastficka på mitt kontor men orden har jag sparat nära hjärtat. Kontentan var: ha is i magen och skicka in manuset till ett av de ansedda förlagen. Du har något eget, det kommer bli en bok.

Detta gjorde förstås inte mitt beslut enklare.

Jag försökte sova på saken, jag försökte springa på saken. Jag försökte till och med dricka på saken. Sen åkte jag på en resa. När jag kom tillbaka hade jag bestämt mig. Jag valde att fortsätta med Storytel Original, trots allt arbete och alla förändringar det skulle innebära. För att jag gillade konceptet, min förläggare och stilen. ”The feeling” helt enkelt. (En fantastiskt sak är dessutom att processen är förhållandevis snabb. Måste man äta betablockerare när folk degar i kollektivtrafiken framstår tiden det verkar ta hos ett vanligt förlag från antagning till utgivning som fullständigt outhärdlig.)

Jag jobbade som en galning resten av våren och hela semestern. Skrev om och kapade. Dygnet runt i månader. När jag får göra det jag älskar saknar jag broms och jag och kom på mig själv med att irriteras över att behöva ta paus för att äta. Jag störde mig på att vi skulle åka till landet (det var sommar och barnen var lediga) eftersom jag missade skrivtid under bilresan och jag tyckte det var förödande när jag tvingades delta i normala sociala aktiviteter.

Men jag blev till slut nöjd med resultatet (minus magsår, sömnbrist, högt blodtryck och raserade järnvärden).

Och när jag hörde Emma Peters inläsning fick jag gåshud.

Min coach var däremot inte överförtjust varken i mitt beslut eller konceptet och en del som läst manuset i sin helhet tycker att det slaktades lite väl hårt för att passa formatet. När jag inledningsvis möttes av negativa kommentarer över att det är en ljudbok, något som inte räknas i alla kretsar, kom den där paralyserande känslan över mig. ”Herregud, gjorde jag rätt?!”

Sen inträffade något avgörande. Tidigt en morgon väcktes jag av ett meddelande från en person som inspirerar mig. Han är smart, driven och modig och har förändrat sitt eget liv flera gånger. Kanske är det därför han också valt att jobba med att utveckla andras. Han har emellertid absolut inte tillräckligt med ro i kroppen för att läsa en bok och jag misstänker att även han undviker tunnelbanan om han kan (folk går för sakta, står man i princip still håller man till höger!). Messet löd:

”Karolina (en karaktär i boken) är en elak fucking bitch. Jag känner med Erik! Jag vill vara Erik. Kan inte sluta lyssna. Är på avsnitt 6. Fy fan vad jävla asbra det är! Tur för mig att det är en ljudbok, annars hade inte ett chipsmongo som jag kunnat ta del av den.”

Detta är eventuellt den bästa komplimangen man kan få.

När den lyste på skärmen förstod jag att jag valt rätt.

”God morgon, jag har roliga nyheter…”

Jag hade börjat göra research inför dagens blogginlägg i ett helt annat ämne när jag fick det här sms:et från min förläggare: ”God morgon, jag har roliga nyheter, gå in i din mejl och kolla”.

Och där låg ett meddelande från Books & Dreams.

Min bok Stockholm psycho har blivit nominerad till Årets Deckardebut av Crimetime Specsavers Award 2017.

Jag tappade kaffekoppen jag höll i handen rakt ner i köksgolvet. Sen sprang jag fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet och gjorde hopsasteg (i efterhand ångrar man att man bor i ett hus med mycket insyn från gatan). Jag fick order om att hålla det hemligt men min pulsklocka måste ha fattat i alla fall. ”Beats per minutes” steg till ett ohälsosamt läge och den röda ”upp och hoppa”-gubben som annars påminner om när jag är alldeles för stillasittande slocknade.

Om jag berättar att jag har skrivit en ljudbok får jag väldigt blandade reaktioner. En del tycker det är kul medan andra verkligen inte gillar konceptet. Några anser att det är mindre litterärt och vissa hävdar att ljudböcker inte är lika krävande. Av tradition har ljudböcker inte heller haft samma status som annan litteratur och ibland undrar jag om det inte har funnits klassaspekter i uppfattningen om ljudboken.

Själv har jag svårt att koncentrera mig och knäckte läskoden sent. Det betyder inte, som många tror, att man har ett klenare intellekt. När jag erbjöds ett kontrakt med Storytel tvekade jag inte många sekunder och jag är stolt över att vara del av deras nya satsning Storytel Original. Som lyssnare kan jag fokusera och jag tänker att ljudböcker är ett fenomenalt sätt att göra litteratur tillgänglig för fler eller under stunder då det inte finns utrymme att sitta ner och läsa. Det hade helt enkelt berikat mitt liv tidigare om ljudböcker funnits när jag var tonåring på samma sätt som idag.

Normalt är mitt problem att begränsa mina blogginlägg men detta kanske blir det kortaste någonsin för jag saknar faktiskt ord för att beskriva glädjen jag känner just nu. Inte bara för Stockholm psychos eller min egen skull (det känns fortfarande ofattbart att vara nominerad i en samling av urduktiga och imponerande författare) utan för ställningstagandet det innebär att en bok skriven exklusivt för ljud är utnämnd tillsammans med de traditionella böckerna.

Allt handlar om att berätta en spännande och bra historia, oavsett form.

Här kan du se vilka mer som är nominerade.

 

Gästblogg: Emma Danielsson

Vad jag pratar om när jag pratar om Storytel Original

Under året har debutanten Anna Bågstam Ryltenius behandlat ämnet att skriva för ljud. I mitt gästbloggsinlägg försöker jag komplettera bilden med förläggarens synvinkel och svara på de vanligaste frågorna vi brukar få när vi pratar om vårt ljudboksformat.

När jag berättade för mina vänner och ex-kollegor att jag skulle bli förläggare på Storytel Original möttes jag av glada tillrop, men också en hel drös frågor. De flesta kretsade kring samma tema: Vad är det här Original för något? Hur skiljer de sig från vanliga ljudböcker annat än att de inte går via tryckt bok? Eftersom konceptet inte hade lanserats ännu, och jag dessutom tillhör den kategori som helst vill uppnå expertnivå innan jag vågar uttala mig, svarade jag typ som när finansmänniskor förklarar vad titlarna på deras visitkort står för. Ganska vagt och obegripligt med andra ord.

Efter åtta månader har jag hyfsad kläm på vad vi gör. Och nuförtiden har vi också ett gäng serier att visa upp, vilket gör det otroligt mycket lättare att förklara. Jag märker att nyfikenheten fortfarande är stor men också att frågorna i viss mån ändrat karaktär. Från ”Vad är det för något?” till ”Varför ser det ut som det gör?”.  Så håll i hatten, nu kör vi igång FAQ:n!

Varför har ni delat upp berättelsen i episoder och säsonger? Är ni helt tossiga eller?

Det är mycket möjligt (se exempelvis vårt Instagramkonto) men det är nog inget som har med vårt format att göra.

Serietänket tillför något extra till berättelsen. Det kanske mest uppenbara är att det blir enkelt att stoppa in saftiga vändningar och halsbrytande cliffhangers. Men indelningen fungerar också som en påminnelse för oss som jobbar med berättelserna att aktivera karaktärernas dilemman genom alla avsnitt. På så sätt får berättelsen fler intensiva ögonblick men också en tydligare riktning och en rödare tråd. Vilket kan behövas, då en ljudbok sällan får exklusiv uppmärksamhet.

Jag är till exempel övertygad om att Virus av Daniel Åberg fick mig, en synnerligen motvillig motionär, att spränga enmilsgränsen i joggingspåret eftersom jag kunde följa med i berättelsen trots att jag seriöst trodde att jag skulle dö av den fysiska ansträngningen. Denna nyvunna förmåga till multitasking är dock inget min kropp hurrar för, eftersom min hjärna numera påstår att jag klarar längre distanser och därför har förlängt mitt fysiska lidande på alla tänkbara jobbiga sätt. Tack för den, herr Åberg …

Varför fokuserar ni på inläsaren och inte författaren på era omslag? 

Frågan ställs oftast av människor som inte lyssnar så mycket på ljudböcker. När jag började jobba med ljudböcker efter 13 år i pocketbokens tjänst var jag också förvånad över inläsarens stora roll. Men nu känns det helt glasklart. Att ha någons röst i örat i många, många timmar skapar ett speciellt känslomässigt band, det är nästan intimt. Eftersom vi jobbar mycket med dialog i våra produktioner är de också extra gestaltningsvänliga och vi lägger ner mycket tid på att hitta inläsare som verkligen kan ge liv åt texten.

En riktigt bra inläsare får mig att tro att hen faktiskt är karaktärerna i boken, och ofta hittar jag nya författarskap genom mina favorituppläsare. Jobbig sidoeffekt: Total förvirring varje gång jag träffar inläsare på jobbet och det visar sig att de har egna personligheter.

Men är det verkligen litteratur det här ni håller på med?

En av mina mer kulturellt lagda kompisar har precis lyssnat klart på sin första Original. Han gillade den. ”Men är det verkligen litteratur?” frågade han lite oroligt. Jag tycker att själva frågan är ganska ointressant faktiskt. Vet inte om det är mina år på Pocket Shop, som kanske är Sveriges mest opretentiösa bokhandel, som satt sina spår. Jag pratar hellre om böcker, berättelser eller läsupplevelser (dit jag numera även räknar ljud) än om litteratur. Varför självmant välja ett ord som riskerar att exkludera? Om man inte använder det som Svenska akademien förstås, och ger världens mest prestigefulla litteraturpris till en populärmusiker från Minnesota.

Är det lättare att skriva en Original än en vanlig bok?

Den här frågan hänger till viss del ihop med litteraturfrågan. I P3:s Dramaturgipodden berättar Hans Rosenfeldt om sitt jobb som manusförfattare. Han betonar det hantverksmässiga i sitt skrivande. Det tycker jag är en sympatisk tanke. Istället för att vänta in ett slags få förunnat konstnärlig inspiration handlar det i stället om att nöta på tangeterna, att själv ta kontrollen över sitt skapande. Och det finns inget som säger att ett bra hantverk automatiskt saknar en djupare mening eller inte kan öppna upp för olika tolkningar.

Vad gäller arbetsinsatsen är den minst lika stor som när du skriver en normaltjock roman. Vårt format blir i viss mån något du kan luta dig mot under resans gång, men sidantalet skiljer sig inte nämnvärt. Att skriva långt och sammanhållande, med ambitionen att någon i andra änden ska få ut något av det, är en utmaning oavsett vilket format du skriver för.

Och som om den pressen inte vore nog, vid en viss tidpunkt i processen börjar vi på redaktionen glatt planera in en ljudproduktion som innefattar andra människors tid och engagemang. Det kan till exempel vara så att vi har hittat den perfekta inläsaren, som visar sig vara en väldigt upptagen person. Då gäller det att ta fram sina sista krafter och känna att du faktiskt kan ro det här i land på utsatt tid. Jag är full av beundran för våra författare som så galant lyckas med detta.

Emma Danielsson är förläggare på Storytel Original. Hennes fyra bästa ljudbokstips för dig som vill börja lyssna på ljudböcker är:

–  Utvandrarsviten av Villhelm Moberg, inläst av Per Sjöstrand. För småländska har aldrig låtit mysigare.

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson, inläst av Irene Lindh. Irene gjuter liv i en tysk kvinnas livsöde och det är så gripande och bra!

Maskeradstaden av Maria Monciu, inläst av Alexander Salzberger. Marias ord och Alexanders fantastiska gestaltning skapar magi i denna berättelse om att inte höra hemma någonstans.

Störst av allt av Malin Persson Giolito, inläst av Lo Kauppi. Lo är fenomenal på att gestalta både ilskan och ångesten hos denna unga kvinna som blir anhållen för medhjälp till mord på sina klasskamrater.

Följ Originalgänget på Instagram: @storytel_original

”En riktig bok”

img_6998

Igår gick Stora Ljudbokspriset av stapeln, därför tänker jag ägna veckans inlägg åt det som jag tycker är speciellt med att skriva för ljud.

Min bok, Stockholm Psycho, är inte bara en ljudbok, det är en ljudboksserie. Producerad exklusivt för lyssning.

Vad är det? tänker du nu. Eller som min far sa vid frukostbordet nyss ”Din bok verkar ha ett annat upplägg än det jag är van att lyssna på.” (Han lyssnar på Hemingway, Peter Englund, Dostojevskij och en hel drös historiska alster). Och han har helt rätt i sin analys. Stockholm Psycho är uppdelad i tio entimmesavsnitt och har en tydlig dramaturgi. Tempot är högt och varje avsnitt avslutas med en cliffhanger. Detta är ingen slump. Man skulle kunna säga att formatet flirtar en del med tv-serierna som finns på exempelvis Netflix. (Vilket inte alls är en jämförelse som hjälper min sjuttioåriga pappa som aldrig har hört talas om Netflix).

När jag berättar att jag har skrivit en ljudboksserie brukar jag få lite blandad respons. En del frågar bekymrat ”Men ska det inte bli en riktig bok?” En del konstaterar kort ”Då kan jag inte ta del av den för jag gillar inte ljudböcker.” Från min kursledare har jag också anat en viss negativ inställning. Han utbrast: ”Vad är det för skit, allt ska tydligen vara serier nu för tiden och massa jävla cliffhangers. Det förstör bra litteratur.” (Vi kör med en rak och uppriktig kommunikation i vår lilla skrivargrupp).

Ändå valde jag att klippa om hela mitt färdiga manus för att det skulle passa för formatet. Det är sant. Jag hade sönder och skar bort halva texten för att pressa in det i den förutbestämda serieformen. (Det finns en orimlig scen som utspelar sig på en räkbåt som tyvärr fick stryka på foten. Karin är på trivseldag med kontoret och försöker under knarkrus göra sig av med en avhuggen arm som Viktoria tvingat på henne. Mycket stressigt. Jag kanske släpper den senare, som ”bloopers”, vem vet.)

Detta mayhem på mitt manus gjorde jag inte i ett utfall av tonårstrots mot min kursledare. (Han är en person vars uppfattning jag verkligen värdesätter.) Jag valde vägen för att jag själv tror på konceptet.

Jag gillar historier. Att få läsa en riktigt bra bok är helt underbart men när jag upptäckte ljudböcker blev jag frälst. Det är inte samma sak som att läsa men det är en möjlighet att ta del av bra berättelser vid tillfällen då det inte finns utrymme att sätta sig ned med en roman. På väg till och från jobbet, på promenaden, när jag kör bil eller när jag är trött och bara vill krypa ner i sängen, blunda och lyssna.

För att kunna hålla koncentrationen uppe och leva sig in i berättelsen har jag märkt att det har väldigt stor betydelse vem som läst in texten. Alla böcker passar inte heller för lyssning.

Storytel Originals, som jag skriver för, är ett koncept som är framtaget särskilt för ljud. Berättelserna följer ett rakt berättande, de innehåller sparsamt med tillbakablickar och tidshopp och endast ett fåtal karaktärer står i centrum. Tempot är högt och historien går i presens. Språket är avskalat och miljöbeskrivningarna återhållsamma.

Jaha, men det låter ju bottenlöst och förenklat, tänker du kanske nu.

Faktum är att formatets begränsningar också är en utmaning som åtminstone jag triggas av. Man har bara 50 000 tecken på sig i varje avsnitt – allt oviktigt måste bort. När jag klippte ner mitt manus var ”skala, skala, skala – men ha samtidigt kvar innehållet” ledorden. ”Osthyvla” berättandet kallade en av redaktörerna det. Att osthyvla är att inte säga samma sak flera gånger. Ohyvlade böcker är faktiskt riktigt vanligt. Tro mig, jag har kollat sen redaktören delade med sig av knepet, (Jag kan visa på några exempel i något framtida inlägg). Oftast är bristande osthyvling vad som gör att i alla fall jag själv lägger ifrån mig en bok eller börjar ”ögonbläddra”.

Att säga så lite som möjligt men samtidigt få fram buskapet är en konst. För mig som är jurist har det varit oerhört lärorikt att jobba så. Kanske skulle man kunna kalla ljudboksserien konstens motsvariget till karikatyr. Tecknar man karikatyr gäller det att hitta det som utmärker karaktären och sen skala bort att allt annat som brusar bilden. Träffar man rätt krävs det bara ett streck eller två för att betraktaren ska förstå motivet och fånga känslan. Fundera på det. Att ta bort bruset innebar för mig att stryka allt som inte byggde karaktär eller drev handlingen framåt.

Dialogerna måste ge inläsaren utrymme att dramatisera. Skådespelaren adderar ytterligare en dimension som gör historien intressantare och lättare att följa.

Jag tycker verkligen att Storytel Originals är lättlyssnade och levande utan att för den sakens skull sakna mening och djup. Hur min serie står sig får ni själva bedöma men jag kan rekommendera en som jag fastnade för. Maskeradstaden. Det är en finstämd skildring om livet och villkoren i en helt annan del av Stockholm. Dialogerna är fantastiska och Alexander Salzberger läser som en dröm.

Det ena utesluter förstås inte det andra och ljudboksserier ersätter inte annan litteratur, men det är en trend inom bokbranschen som jag tror är här för att stanna.

Netflix, som är en relevant jämförelse i sammanhanget, startade för tjugo år sedan med att hyra ut DVD via post. För cirka tio år sedan började företaget erbjuda strömningstjänster över internet, främst till en nischad publik. Några år senare producerade de egna serier. För fem år sedan stod de egenproducerade serierna för den största delen av omsättningen på 4,4 miljarder US-dollar. Idag har den siffran stigit och fler har hakat på. Härom veckan kom en rapport från Storytel som visade att 40 procent av de ljudböcker som lyssnades och lästes i tjänsten under 2016 var deras eget innehåll. Storytel Originals.

Det skulle inte förvåna om Nextory, Bookbeat eller någon annan aktör hakar på trenden med egenproducerat innehåll i serieformat.

Stockholm Psycho kanske aldrig blir ”en riktig bok” att hålla i handen men jag är otroligt stolt över resultatet och att få vara del av det nya greppet inom litteraturen.

Hur det än är, bok eller ljudboksserie, handlar allt om att berätta en historia.

Gästblogg: Jesper Ersgård

jesperersgard_0083

Att debutera för fjärde gången

Jag debuterade i USA som manusförfattare när jag var 27 år, vilket nu börjar bli väldigt länge sedan. 2009 debuterade jag som deckarförfattare och några år senare debuterade jag som fackboksförfattare. Det känns som att jag inte gör annat än debuterar.

Och förra året var det dags igen. Jag hade just skrivit kontrakt med Natur och Kultur om att skriva en akademisk bok om forskning när Storytel hörde av sig och undrade om jag inte ville skriva en ljudboksserie för dem. Jag hade visserligen inte en aning om vad en ljudboksserie var för något men det hindrade mig inte från att glatt tacka ja.

Storytel är fantastiska att jobba med. De gav mig i princip fria händer att skriva vilken historia jag ville och vid det laget var jag erbarmligt trött på att skriva deckare och thrillers och längtade bort mot något annat. Något helt annat. Men vad?

Min storebror, som är regissör i USA, hade just skrivit början på ett filmmanus, Svart stjärna, en spännande science fiction, och jag gillade början.

Om jag bad snällt så kanske jag kunde ta hans idé, modifiera den något och voilà, en ljudboksserie färdig för Storytel! Enkelt, smidigt, roligt och något jag kan göra samtidigt som jag skrev för Natur och Kultur. Solen sken plötsligt över mitt författarskap.

Och visst var det glada dagar ett tag. Kanske till och med en hel vecka av glädje. Veckan innan jag skulle börja skriva. I detta glädjerus talade jag nämligen med en av mina vänner. Alla har minst en sån vän, ni vet, den där vännen som inte alltid delar ens glädje utan hellre lyfter upp eventuella svårigheter.

– Ska du skriva en ljudboksserie? undrade min vän skeptiskt. Har du tänkt på att det inte är som att bara skriva en vanlig bok? Du ska skriva en första säsong med tio olika avsnitt där varje avsnitt måste ha sin egen dramaturgi. Den första säsongen ska avslutas men ändå vara öppen för två säsonger till. Det är ruggigt svårt. Fattar du vad du gett dig in på?

– Ja, det låter ju lite komplicerat, sade jag, plötsligt inte alls lika glad och säker längre.

Min vän skakade medlidsamt på huvudet.

– Du har verkligen ställt till det för dig, sade han. Vad ska din fantastiska ”ljudboksserie” handla om då?

– Eh… det är en science fiction som…

Min vän spärrade upp ögonen och avbröt mig:

– Science fiction? Ska du skriva science fiction? Kan du verkligen det?

– Vadå ”kan”? invände jag förtretat. Jag har skrivit massor med thrillermanus, tre deckarromaner och…

– Science fiction är något helt annorlunda, skrattade min vän. Du kan inget om science fiction! Du gillar ju inte ens science fiction!

– Jag gillade Star Wars när jag var liten, sade jag osäkert.

– Star Wars? fräste min vän föraktfullt. Star Wars är inte science fiction. Riktig science fiction bygger på vetenskapliga teorier som författaren prövar i romanens form. Och inte bara vetenskap för den delen, filosofi också! Riktiga science fiction böcker har alltid en filosofisk ådra där de ställer existentiella frågor.

– Men det är min brors idé, sade jag hoppfullt. Han kan hjälpa mig med innehållet. Han gillar science fiction.

– Din bror! utbrast min vän föraktfullt. Ska du jobba med din bror?

– Alltså, jag skriver men han kan kommentera vad jag skrivit och komma med förslag på…

Detta ledde till ett skrattanfall hos min vän. En god tid passerade medan jag tålmodigt väntade på att han skulle skratta färdigt. Till slut torkade han tårarna och vände sig på nytt till mig.

– Din storebror ska alltså kommentera vad du, hans lillebror, skriver? Lycka till med det scenariot!

Fruktan svepte över mig. Min vän hade rätt! Jag hade försökt jobba med min bror förut när vi skrev manus tillsammans och det hade slutat illa, riktigt illa. Så pass illa att jag slutade skriva manus och skrev deckarromaner istället bara för att slippa samarbetet och nu skulle jag in i det igen. Jag hade dessutom aldrig skrivit en ljudboksserie förut, jag hade ingen aning om hur man gjorde. Jag hade definitivt inte skrivit science fiction förut! Jag skulle debutera på nytt men denna gång på tre olika sätt!

Hur kunde jag vara en sådan jubelidiot att jag kom på denna idé? Var det för sent att ringa Storytel och dra sig ur? Jag kanske bara kunde fly landet? Hoppa på ett plan till Sydamerika och aldrig komma tillbaka. Men jag hade ju barn och familj. Jag måste stanna kvar.

Dags för krishantering. I panik tittade jag på samtliga serier på Netflix för att få ett hum om serieskrivandet och säsongstänket. Vet ni att det finns 11 säsonger av ”Bones”? 11 säsonger? 23 avsnitt i varje säsong? Jag såg alla. Lärde mig en massa om lik och döda människor men inget som kunde hjälpa mig i skrivandet.

Jag loggade in på Adlibris och köpte två böcker – ”Writing Science Fiction – How to create out-of-this-world novels” och ”Science Fiction and Philosophy – From ”Time Travel to Superintelligence”. Visst låter titlarna bra? Jag har ännu inte haft tid att läsa dem.

Jag försökte sätta upp samarbetsregler med min bror för att hindra risken för spontana slagsmål. Det fungerade så där.

Uppgiven och övertygad om att ingen skulle vilja lyssna på min ljudboksserie ”Svart stjärna” satte jag mig ändå ner och började skriva för nästan precis ett år sedan. Jag förbannade min vän som sått tvivel i mitt inre och försökte förtränga hans skeptiska ord.

Jag försökte hitta tillbaka till nyckeln bakom allt mitt skrivande. Önskan att berätta en historia. Ni vet den där känslan som alla människor får ibland när de kommer hem från jobbet eller skolan och till sin familj eller vänner entusiastiskt säger: ”Alltså, jag bara måste berätta vad som hände idag…”

Jag bara skrev. Och skrev.

”Svart stjärna” hade premiär förra sommaren. Den blev Storytels mest lyssnade ljudboksserie någonsin. I julas kom den ut i Danmark och Holland och hamnade på första plats på topplistorna i båda länderna. Säsong två kom ut på Lucia förra året och är den högst betygsatta serien någonsin. Ingen kunde vara mer förvånad än jag över ”Svart stjärnas” framgång. Och ingen vet mindre än jag om varför den gick så bra.

Min skeptiske vän har inte heller några förklaringar. Jag frågar honom varje gång vi ses, vilket är ganska ofta. Den jäveln verkar bo i min badrumsspegel.

svartstjarna_s2

Jesper Ersgård debuterade 1997 som filmmanusförfattare i USA med Living in Peril med Rob Lowe och Jim Belushi. 2009 debuterade han som romanförfattare med Ut kom vargarna. 2011 debuterade han som fackboksförfattare med Hedebyborna – En berättelse on en TV-serie. 2016 debuterade han som populärvetenskaplig författare med De fem stora. 2016 debuterade han som ljudboksförfattare med Svart stjärna. Han funderar nu intensivt på vad han ska debutera med härnäst. Kom gärna med förslag direkt till honom på hans FaceBook-sida.

Keep calm and carry on

img_6998

Hej alla läsare av debutantbloggen! Jag heter Anna och har fått den stora äran att blogga på tisdagar vilket känns mycket spännande. Jag hoppas kunna bidra med inspiration, pepp och framförallt dela med mig av alla mina erfarenheter och misstag (som är många) så kanske ni slipper göra dem.

Jag har skrivit en bok. När jag hör mig själv säga det känns det overkligt. Jag har alltid tänkt att en författare är en person som älskar att läsa. Som har svarta kläder, jättelång halsduk och som sitter uppkrupen i en sammetsfåtölj på ett kafé och slukar böcker som Förvandlingen eller Glaskupan som om de vore smågodis. En sådan som helt random säger saker som ”det där får mig att tänka på Infernot” eller ”precis som Det går an, den fångar verkligen tidsandan”. Det är inte min avsikt att raljera nu, jag hade önskat att jag var beläst, men det är jag inte. Framförallt hade jag önskat att jag tidigare fick möjlighet att ta del av alla fantastiska berättelser som finns. Jag knäckte läskoden först som ung vuxen. Under hela min tonårstid hade jag väldigt mycket spring i benen och väldigt lite läsro. Att sätta mig ned och försöka traggla mig igenom en hel roman på gammalsvenska om två personer som är ihop utan att vara gifta, var omöjligt. Läxförhöret på svensklektionerna i åttan fixade jag enbart för att min bästa kompis gick igenom handlingen i Barnens ö i detalj med mig över en cigarett bakom busshållplatsen på väg till skolan. Uppsatsen ”Mor gifter sig” var ett plagiat av min storasysters skolarbete om Moa Martinsson. Jag målade hennes snedperspektiv till bildlektionerna och hon gav mig sina bokrecensioner (det är preskriberat nu så jag antar att det är okej att outa högstadiefusket men förlåt Ingela-Svenskalärare). Om någon skulle ha sagt till mig då att jag tjugo år senare skulle skriva en bok skulle jag ha skrattat.

Tills jag upptäckte skriftspråket. Från sekunden jag gjorde det skrev jag. Jag älskar att skriva, det är mitt uttryckssätt. Alla som känner mig vet det och har i princip dagligen utsatts för mejlspammande i form av kåserier över tillvarons små fuck-ups eller fått milslånga känslofyllda sms. Den som sitter bredvid mig i kontorslandskapet märker snart att mitt tangentbord alltid smattrar. I och med skrivandet öppnades mina ögon också för en helt ny värld, jag lärde mig att betrakta tillvaron på ett nytt vis.

Stockholm Psycho som min bok heter, bygger på samtidsreflektioner och driver med det perfekta livet. Planen från början var aldrig att det skulle bli en lång sammanhängande berättelse. Det började som ett kåserande över statusmarkörer som alla vi ängsliga bekräftelsetörstande övre medelklassmänniskor i storstaden ägnar oss åt (inklusive undertecknad). Som en liten tankelek i min fantasi. Vore det inte helt bisarrt om man plötsligt fick in en splatterstyckning mitt i det perfekta badrummet med det noga utvalda mosaikkaklet? Skulle det inte vara absurt om man satt vid parmiddagen och som bäst pratade om lägenhetsförsäljningar, semestrar och 5:2-dieter och samtidigt ovetandes blev serverad ett lik som man dessutom just råkat smygskrytinstagramma med undertexten  ”Pata negra i Sjöstan – älskart!”? Den där obligatoriska planschen i lavendel på äggskal med inskriptionen ”Keep calm and carry on” som hänger i hallen, skulle den inte få en roligare innebörd om den fanns med i blickfånget när man i panik drog en död manskropp i röda framgångsbyxor över parketten?

Så föddes alltså idén till Stockholm Psycho. Framtvingad under en skrivarkurs jag gick under våren 2014. Det var då jag upptäckte nyttan jag hade av all omedveten träning på att betrakta och att skriva. Mejlspammandet och de milslånga sms:en har för min boks existens betytt mer än själva läsandet. Om jag skulle ge ett tips till den som vill skriva en roman är det inte läs, läs, läs utan betrakta din omgivning noga och skriv, skriv, skriv.

Det betyder inte att det är enkelt, tvärtom. Det är det tuffaste jag har varit med om och jag gjorde oerhört många fel på vägen. Men det som sporrade mig mest under processen var något min kursledare sa inledningsvis: ”Klarar man av att skriva femtio sidor, klarar man av att skriva en roman”. Jag tror att det stämmer. Det gäller bara att hålla ut. Man kommer få göra om och göra om och göra om. Men det går. Det viktiga är att aldrig sluta skriva. Precis som budskapet i sober lavendel på den där äggskalsvita planschen mycket riktigt lyder: Keep calm and carry on! (Den är inte så dum ändå, kanske ska jag hänga upp den i hallen i alla fall).