En av de allra första saker som händer efter att man har skrivit bokkontrakt första gången är att man får reda på att man skall skriva ett ”debutantporträtt”. Vad är det då? Jo, alla nya böcker skall presenteras i någon av svensk bokhandels kataloger. Min bok, Incidenten i Böhmen, kommer att dyka upp i en annons i sommarkatalogen.
Förstagångsförfattare får också en ”gratisplats”. Ungefär 300 ord och en bild för att presentera sig själv (d.v.s. inte boken som sådan). Det här är ju en kanonmöjlighet som man inte vill missa. Samtidigt ger det ju per automatik en viss prestationsångest. Dessutom med en tajt deadline. Detta eftersom katalogen sätts ganska långt i förväg.
Nu vet ni som har följt mitt bloggande att jag tycker det är lite jobbigt att skriva den här typen av ”självsäljtexter”. Dessutom är det svårt att hitta exempel på hur andra har gjort (om man inte prenumererar på tidskriften vill säga). Men den här gången hade jag en idé. Jag visste på en gång vad jag ville skriva.
Och jag var nöjd med resultatet.
Jag tyckte det blev en bra text. På riktigt.
Därför blev jag riktigt besviken när jag fick ett mail från min förläggare som sade att hon fått beskedet att jag inte räknades som debutant och därför inte hade ”rätt” till något debutantporträtt. Anledningen; att jag redan var publicerad. Det enda skönlitterära jag har publicerat är en novell i en antologi. En antologi som producerats helt ideellt…
Så, visst – jag är väl inte en debutant. Romandebutant är jag dock, så jag tänker fortsätta skriva här. Jag hoppas ni har överseende med det…
Men för att texten inte skall ha varit skriven helt förgäves tänkte jag att jag kunde dela den med er. Så nu får ni se hur jag hade tänkt presentera mig som debutant. Hoppas att ni tycker det var en ok presentation, och att någon framtida debutant kan lära sig hur man kan (eller inte) skriva ett debutantporträtt.
—
Författarpresentation – Thomas Årnfelt
Ett golv. Vitlaserad laminat eller något i den stilen. Okej-planscher på väggarna tänker jag att det nog var. Musik från stereon, Paul Young kanske, inte otroligt alls. Ett flickrum och distinkt 80-tal. Det var där den började, drömmen om att skriva. Jag och min storasyster spånade idéer och började skissa på en historia tillsammans. Vi kom en bit på väg hon och jag.
Sedan flyttade hon. Våra vägar och planer skildes åt men skrivandet och berättandet ville aldrig släppa taget. Jag har skrivit och hittat på historier oavsett sammanhang ända sedan dess: reklamtexter, rollspelsäventyr, bakgrundshistorier till spel, artiklar om hästar, pressreleaser, noveller. Men aldrig försökt mig på att skriva en roman sedan dess. Inte på allvar i alla fall.
Tillbaka på platsen där det började efter år på andra håll. Andra stadsdelar, andra städer, andra länder. Vi är i 2011 nu. Julafton. Öppnar en present från min hustru, Stephen King’s ”On Writing”. Hade inte önskat mig den, men hon kom ihåg att jag hade pratat om den. Den glädje jag känner över den presenten blir en väckarklocka för mig. Tar mig tillbaka till det där rummet, där jag och min syster satt på golvet och skrev. Jag tänker att om jag känner så här starkt för en sådan present måste det väl ändå betyda något. Där och då bestämmer jag mig för att ta skrivandet på allvar.
Jobbar först med noveller, för att komma igång. För att jag har gjort det förut och känner mig lite trygg där. För att bevisa för mig själv att jag kan skriva på beställning. För att träna på att ta återkoppling på litterära texter och använda mig av den. Jag kommer med i en skrivgrupp där vi arbetar hårt för att förbättra varandras texter.
Ett år senare känner jag mig redo att försöka skriva något längre. Något annat har hänt också. Jag har hittat en plats jag trivs i, skrivmässigt. Flera av novellerna under den här tiden utspelar sig i en historisk miljö, men gränsar till det övernaturliga. Kanske inte alls konstigt för en utomstående, med tanke på att jag är uppfödd på Tolkien, Donaldson, diverse rollspel och dessutom har historiestudier i ryggsäcken. Men för mig var det inte helt väntat. Både fantasy och historia var ämnen jag lämnat bakom mig på vägen. Så trodde i alla fall jag.
Det är också därur som embryot till min debutroman kommer. En tanke, en bild. En idé som växer till en historia om livet och kampen mot döden – i en historisk miljö jag känner mig hemma i och med tydliga tendenser åt det övernaturliga.
Så på många sätt så har jag gått hela varvet runt på mer sätt än ett. Nu sitter jag här igen. Tillbaka där allting började både rumsligt och själsligt. Inte exakt där jag var, men nästan på samma plats – bara med så mycket mer jag vill dela med mig av.
Debutantbloggen 