Då var det (äntligen) dags igen

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Brutna små regler är ju tillbaka hos mig, tillsammans med två a4 sidor av kommentarer från min redaktör.

Det var med darriga händer och lite lätt illamående som jag öppnade upp dokumentet med kommentarerna. Som ni kanske minns så var jag långt ifrån nöjd med manuset när jag skickade iväg det så jag visste ju med mig att det skulle vara mycket att ta tag i när det kom tillbaka.

Det var inte alls lika jobbigt att läsa redaktörens kommentarer som jag hade föreställt mig och efter att jag låtit det sjunka in och läst igenom flera gånger så kan jag hålla med om det mesta som hon anmärkte på.

Överlag så ser det bra ut. Jag har en bra grundstory och nu gäller det bara att få till alla scener som behövs och ett de hamnar på rätt ställe. Precis som Hemligheter små var i början, innan redigeringen, så är Brutna små regler lite baktung i dagsläget. Information om vissa saker måste komma fram tidigare så att karaktärernas agerande förankras och så att man som läsare får lättare att knyta an och bry sig om dem från början.

Så i veckan som gått har jag – och mina post-it lappar – verkligen fått ta mig en funderare, men nu sitter de på plats och hittills känns det bra. Det kommer säkert att ändra sig ytterligare lite men nu känner jag mig redo att börja grotta ner mig i texten och ändra runt, skriva till nytt och ta bort sådant som inte längre får plats. Jag känner mig redo och det ska bli så roligt att få göra detta en gång till. Putsa fram en liten diamant. ( Var snäll och påminn mig om detta när jag svär över manuset nästa gång 🙂 )

20170710_205641

Post-it lapparna tidigare i veckan, när de var på väg upp på sidan av kylskåpet. Nu täcker de lite mer än halva sidan 🙂

Så nu vet ni vad jag kommer att pyssla med fram till slutet av augusti 🙂

Hur går det för er? Skriver ni? Redigerar ni? Väntar ni på svar från förlag? Eller har ni semester från allt vad skrivande heter?

Mina post-it lappar och jag

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Barnen har sommarlov.

Min redaktör har fortfarande mitt manus Brutna små regler.

Och jag har drabbats av ischias.

Så just nu står det faktiska skrivandet lite still.

Men även om jag inte kan sitta och skriva så mycket som jag hade hoppats på så passar jag på att planera istället.
Jag och mina färgglada post-it lappar har blivit bästa vänner under de senaste veckorna. Just nu håller jag på att strukturera upp manuset till trean (förtydligar den övergripande konflikten, vilka stora vändpunkter som ska finnas och vart de ska dyka upp, funderar på olika scenarion som kan passa osv.) så att när väl ischias värken ger med sig så kan jag sätta mig och ösa sand lite mer kontrollerat. Jag gör en grov skiss över hur sandslottet kan komma att se ut så att säga 🙂

Det är ett nytt sätt för mig att arbeta, visst har jag använt mig av post-it lappar på det här sättet tidigare men då har jag vänt mig till dem efter att råmanuset var skrivet, för att få en överblick. Jag har aldrig börjat med lapparna för att sedan skriva. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen och om jag kommer att tycka om att arbeta på det här sättet. Jag vill ju gärna vara mer strukturerad i mitt skrivande men samtidigt så är jag rädd för att det ska låsa mig för mycket och att de där spontana sakerna ska försvinna. Vi får se helt enkelt. Allt jag vet är att det ger mig en chans att arbeta med mitt manus även om jag inte kan skriva ner den just nu. Och om jag inte fick arbeta med mitt manus så skulle jag snart klättra på väggarna här hemma 🙂

Det är lustigt hur snabbt skrivandet kan bli en sådan viktig del av en själv utan att man ens märker det.

Nu ska den här trötta författaren krypa ner i sängen i förhoppning om att  i alla fall få några timmars sömn.

Ha en härlig måndag och en underbar start på denna nya månad alla fina bloggläsare ❤
Njut av sommaren, skrivandet och livet.

Kram på er!

Vad skulle hända om …?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

En idé till ett manus kan dyka upp när och hur som helst, en låt man hör på radion, en dikt, ett samtal man råkar höra på tåget, ett minne, en nyhetsartikel, ja listan kan göras lång. Men hur bygger man vidare på den där första idén?

Hemligheter små tog sin början med en dialog mellan Daniel och Alexandra som dök upp i mitt huvud medan jag var ute och promenerade. Eller rättare sagt, Daniel pratar och Alexandra får hjärnsläpp och slänger igen dörren i ansiktet på honom. Ni som läst boken vet vad jag menar 🙂 I alla fall så var det utifrån det fragmentet som deras berättelse växte fram genom att jag hela tiden ställde mig frågan: Vad skulle hända om …?

Samma sak när jag sedan skrev manuset till Brutna små regler. Där hade jag redan karaktären Agnes, Daniels rastlösa lillasyster, som grund och utifrån henne byggdes berättelsen med hjälp av samma fråga: Vad skulle hända om …?

Visst resultera det i en hel del sandösning, men jag gillar det. Att ösa sand och sedan bygga mitt sandslott.

Fast vad skulle hända om … jag inte gick till väga så när jag skriver nästa manus?

Jag laddar för fullt, eller min hjärna gör det i alla fall

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Lite mer än en vecka har gått sedan jag skickade Brutna små regler till förlaget och jag bestämde mig för att inte öppna manuset för ens jag får tillbaka deras kommentarer, men det hindrar ju inte min hjärna från att jobba på högvarv – nonstop hela dygnet verkar det som 🙂

Redan dagarna efter började det. Jag satt och åt frukost och plötsligt slog det mig att scenen på bröllopet skulle bli så mycket bättre om jag tvistade till det ännu mer. Medan jag stod och lagade middag samma dag så dök en dialog upp i huvudet som skulle passa perfekt på ett ställe i manuset där det känts lite blaha.

Eller som här om dagen då jag under en promenad i skogen kom på att om jag förflyttar hela sista halvan av manuset till en annan plats/miljö så skulle det kunna bli så mycket bättre.

Och så har det fortsatt.

Varje dag nya saker som ploppar upp som fyller i en lucka eller fixar ett problem.

Och allt skrivs ner i min anteckningsbok, som numera får följa med mig överallt.

Kan ni släppa ert manus medan det är iväg hos testläsare, lektör eller hos förlaget? Eller fortsätter er hjärna att vrida och vända och fundera, som min tycks göra 🙂

Dessutom verkar den redan vara på väg till nästa manus, del tre i serien, för även scener och dialoger till den tycks ploppa upp när jag minst anar det. Vilket är otroligt jobbigt då jag inte gärna arbetar med två manus samtidigt, men vad ska man göra 🙂

Så min hjärna är uppenbarligen redo att ta tag i monster texten när den kommer tillbaka, men frågan är om resten av mig är det?

Kan jag verkligen göra det en gång till? Förvandla textmonstret till en diamant?

Var det någon som sa andraboksångest?

Gästbloggare: Sara Dalengren – Hur allt började (eller min aha-upplevelse)

saradalengren

Det finns de som räknar får och de som dricker varm mjölk. Sedan finns det de som tycker om att läsa tills ögonlocken blir tunga eller vill slötitta på ett par avsnitt av någon tv-serie. Själv har jag alltid tyckt om att fantisera som ett sätt att underhålla mig själv tills jag somnar. Fantasierna fungerar som min alldeles egna film eller tv-serie med karaktärer och handling som jag kan styra över till hundra procent. (Inga oväntade dödsfall och jobbiga cliffhangers här inte.) Dessutom sätts den automatiskt på paus när man glider in i sömnen och aldrig att man får frågan: Är du fortfarande kvar? Billigt är det också 😉

Ändå var det inte förrän sommaren 2012 som jag fick idén att jag kanske skulle pröva att skriva ner någon av berättelserna jag hade i huvudet. Ni vet, bara för att se om jag kunde och hade det som krävdes för att avsluta ett sådant projekt.

Vilken aha-upplevelse det blev.

Barnen hade sommarlov, ändå studsade jag upp i ottan för att skriva, skriva, skriva. På kvällarna kunde jag ligga och fantisera om det jag skulle skriva följande dag till långt efter midnatt. Man kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet och efter dryga tre veckor satt jag där med ett första utkast till något som skulle föreställa en romantisk feelgood. Under de där veckorna ägnade jag varje ledig minut åt min historia. Jag var fast. Om jag läste manuset i sitt ursprungsskick nu skulle jag säkert bara skaka på huvudet med kinder röda av skam. För precis som med allt annat är det övning som ger färdighet och jag lär mig nya saker för varje manus jag skriver. Men där och då, i den där förälskelsefasen, spelade det ingen roll. Då var det en glädje bara att få skriva och tanken på att någon annan skulle läsa fanns inte på kartan.

Nu har känslorna mognat och jag är inte längre den som gladeligen skippar en sovmorgon för att istället gå upp och skriva. Förälskelsen har utvecklats till något mer, men jag blir fortfarande lika härligt uppslukad av mina karaktärer och har lika roligt åt att se mina historier växa fram. Sedan finns det förstås dagar då skrivandet inte är lika roligt, dagar då det tar emot, då allt känns tungt. Det som sporrar mig då är att hitta tillbaka till den där glädjen igen. Det är därför jag skriver – för att ha roligt. Jag underhåller mig själv och riktlinjen jag jobbar efter är att det ska vara lätt och roligt att läsa.

I september förra året fick jag möjligheten att även försöka underhålla andra. Det var nämligen då min debut Ensamvarg kom ut. En kärlekshistoria född ur min egen förkärlek för övernaturlig romantik och mitt sätt att tolka min favoritgenre paranormal romance. För är det något jag älskar så är det just romance. Lyckliga slut kan jag inte få för många av, inte när världen ser ut som den gör i dag. Då är det skönt att kunna ta en paus och plocka upp en bok eller besöka någon av alla de där roliga, mysiga och romantiska fantasierna som cirkulerar inuti mitt huvud och väntar på att få skrivas ned. För nu när jag har insett vad de kan leda till är de fler än någonsin och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva dagen då de tar slut.

Hur kom det sig att ni började skriva? Har intresset alltid funnits där eller fick ni också en aha-upplevelse när ni väl satte igång?

Sara Dalengren skriver med fokus på romantik. Ibland är det en övernaturlig historia, ibland inte. Under våren släpptes Varghamn, uppföljaren till debuten Ensamvarg. Vill ni följa hennes vardag och resa från fantasi, till manus, till bok kan ni göra det på saradalengren.wordpress.com eller via Facebooksidan

Okoreograferad kycklingdans eller soffläge?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Låt oss prata om det här med recensioner.

Under nästan hela arbetet med Hemligheter små var det här med att bli recenserad något som jag funderade på. Som jag både längtade efter och bävade inför. Vad ska folk tycka?

Nu har Hemligheter små funnits ute i handeln i en månad och några recensioner har den fått. Något jag också lärt mig att man inte alls kan räkna med, att få recensioner alltså.
De flesta som jag läst har varit positiva och fått mig att dansa en liten glädjedans här hemma, tänk er kycklingdansen fast mindre koreograferat mer glädjeskutt 🙂
Sen finns det de där recensionerna som får en att lägga sig i soffan och stirra upp i taket i en timme. Det är så lång tid jag ger mig själv att bryta ihop, sen är det slut på att tycka synd om mig själv – eller att recensenten inte fattar någonting – och fortsätta jobba.

Det jobbigaste med att få en halvljummen eller iskall recension är att det är dem man fastnar i. Man hakar upp sig på det negativa och glömmer alla positiva ord man fått höra. Det näst jobbigaste är att man inte kan bemöta dem. Som en recension jag fick nyligen där en detalj ifrågasattes som dålig research av mig och det kliade i fingrarna att skriva och tala om att så inte var fallet. Att detaljen faktiskt finns på riktigt. Men man får snällt sitta på fingrarna 🙂

Alla kommer inte tycka om ens bok. Alla kommer inte att läsa den på samma sätt och förstå vad du är ute efter trots att du själv tycker att det är jätte tydligt. Och det är helt okej. Så länge som du tycker om din bok, ditt sätt att skriva och storyn du berättar, då spelar det egentligen ingen roll vad någon annan tycker.

Fast vem försöker jag lura, det är klart att det gör.

Annars skulle vi inte dansa glädjedanser eller ligga i soffan och stirra i taket när någon berättat vad de tycker om våra böcker. Det som är viktigt är hur vi hanterar informationen. Vad vi gör med den.

Man dansar eller bryter ihop och kommer igen. Man tar till sig kritiken, jobbar hårdare, blir bättre och  fortsätter att lära sig så att nästa bok blir ännu tajtare.

Själv ska jag göra just det och förhoppningsvis utveckla mitt skrivande. Jag har tagit till mig både de positiva orden och kritiken jag hittills fått för Hemligheter små, utvärderat dem och ska använda mig av det när det blir dags att redigera Brutna små regler efter att min förläggare och redaktör nagelfarit manuset en första gång.

Ja, jag skickade äntligen in det till förlaget i fredags 🙂
Heja mig!!

En oformlig klump ska bli en diamant

20170505_145250

I slutet av veckan är det bestämt att  Brutna små regler ska skickas in till förlaget så att de får läsa det för första gången, så jag kämpar på med grovredigeringen. Intervall redigering fick det att lossna och jag har faktiskt kommit en bra bit den senaste veckan. Det är dock en hel del kvar men jag kommer att hinna. Något annat är inte ett alternativ.

Den här första genomgången av manuset satsar jag på att se till att alla bitar finns där, att det hänger ihop. Finliret får jag ta tag i senare 🙂 Jag går igenom och kollar så att storyn sitter, så att alla karaktärer finns med och att man förstår vad som driver dem. Och försöker se till så att alla trådar knyts ihop i slutet.

Det känns väldigt konstigt att skicka in ett manus som jag inte hunnit putsa så mycket som jag gjorde med Hemligheter små. Att förlaget ska få se den oformliga klumpen som manuset känns som just nu, men som förhoppningsvis döljer en riktig diamant där inne som bara väntar på att mejslas fram.
Jag försöker att tänka som så att det inte är första gången som förlaget läser tidiga versioner och att det bara är positivt då de kan hitta saker som inte fungerar i ett tidigt skede så att man slipper lägga massa energi och tid på det utan kan stryka det redan nu.

Trots att jag vet att det är mycket arbete som ligger framför mig, många dagar där det känns som att jag klättrar upp för ett obestickligt berg och jag bara får lust att ge upp så ser jag verkligen fram emot att få ge mig i kast med det här manuset och verkligen grotta ner mig i det tillsammans med min förläggare och redaktör. Man skulle kunna säga att jag har en hatkärlek till just den här fasen 🙂

Gillar ni redigeringsfasen? Eller tycker ni kanske bättre om att skriva råmanus?

Queen of prokrastinering

20170505_145250Rumpan på stolen.

Det är så denna vecka och eventuellt också några dagar nästa vecka kommer att se ut för mig.

Förlaget vill nämligen läsa manus två.

Det manus som jag skrev kontrakt på i veckan som gått. Det känns fortfarande ganska overkligt att veta att två till böcker kommer att ges ut. Och att de kommer att vara skrivna av mig 🙂

Jag har en tredjedel kvar att gå igenom + att jag måste skriva ett nytt slut. Det som finns lite löst nedskriver nu känns inte längre helt rätt. Det slutet skrev jag innan jag ens skrivit klart halva råmanuset och så mycket har hänt med karaktärerna under resans gång att det känns lite platt och inte riktigt som dem. Jag vet vart sista kapitlet ska äga rum, eftersom jag planerat detta redan i första kapitlet, men det är händelserna som utspelar sig på platsen som känns lite sisådär.

Hur gör ni? Skriver ni från A till B till C eller skriver ni A och sedan C för att sedan gå tillbaka och fylla i B? Eller gör ni på något helt annat sätt?

Jag har oftast slutet klart för mig ganska tidigt i processen. Det ger mig ett riktmärke eftersom det som händer mellan starten och slutet inte alltid tar mig i ett spikrakt spår utan har en tendens att sicksacka fram och ibland göra några ofrivilliga loopar.

Det största problemet just nu för att få färdigt manuset är ändå att jag tydligen gått och blivit The Queen of prokrastinering. Ja, om jag inte hamnar i ett flow för då finns det nästan inget som kan få mig att sluta, inte ens om en tornado for genom huset skulle jag nog sluta. Men jag är inte i ett flow just nu och har inte varit på ett tag. Så jag prokrastinerar. Något som är en ny upplevelse för mig. Med Hemligheter små skrev och redigerade jag som besatt så fort tillfälle gavs men nu, nu kan det se ut så här hemma hos mig när jag har tid avsatt för att sätta mig och redigera:

Jag klickar upp dokumentet och letar fram stycket där jag var sist.
Å, jag ska bara hämta ett glas vatten innan jag börjar.
Jag hämtar vatten. Sätter mig och kommer på att jag glömt tvätta de där byxorna som sonen ville ha till skolan i morgon. Det tar ju inte så lång tid att starta en tvättmaskin så det kan jag fixa snabbt innan jag sätter mig och redigerar.
Går ner till tvättstugan och fyller tvättmaskinen med tvätt och startar den.
Kommer tillbaka upp och inser att hunden är kissnödig. Ut med vovven en snabbis för man vill ju inte torka kiss liksom.
Tillbaka vid datorn igen och börjar läsa igenom texten. Kommer på att jag är lite hungrig så jag ska bara fixa mig något att äta innan jag fortsätter, för man kan ju inte redigera medan magen kurrar, eller hur?
Och att redigera medan man äter går ju inte, så då passar man ju självklart på att surfa runt lite. Läser lite bloggar, kollar mejlen och Facebook osv.
Och vips så var de där två, tre timmarna man skulle sitta och redigera slut och barnen kommer indundrandes.

Om jag ska vara ärlig så ger det mig faktiskt lite ont i magen att jag inte tar vara på den tid jag har till att redigera för det är ju verkligen det här jag vill göra. Skriva böcker. Så varför gör jag inte det då? Varför prokrastinerar jag istället? Jag har faktiskt inget svar på det men jag vet att nu är det slut på det. Ingen mer prokrastinering för min del.

Jag har nämligen en plan.

Jag ska köra intervall redigering.

20 minuter intensiv redigering och 5 minuters paus. Detta upprepas tills tiden som man har tillgänglig är slut. Under de 20 minuterna som man redigerar får man inte kolla mobilen eller öppna andra internetsidor än synonymer.se. Under pausen får man göra vad man vill. Dansa lite kanske för att hålla igång blodcirkulationen.

I dag ska planen testas.

Önska mig lycka till!

Bubbel, mingel & pastellfärgade Macarons

20170505_145250

När jag bestämmer mig för att jag vill ha eller göra något på ett särskilt sätt så har jag väldigt svårt för att släppa det vilket ibland kan bli väldigt frustrerande … och kostsamt 🙂

Jag pratar om Macarons.

De där små söta kakorna som ser så enkla ut att baka men som är rena döden för ens nerver. Det hela började med att jag ville ha ett färgtema på releasefesten som matchande bokens omslag. Därför föll valet ganska enkelt på pastellfärger. Nästa fråga var vad som gick att baka som man kunde färga i pastellfärger? Jo, mini cupcakes och macarons. Och när jag som sagt väl bestämt mig för något så är det det jag ska ha. Trots att jag aldrig bakat macarons tidigare.

Ni har ingen aning om hur mycket jag har svurit över dessa macarons.

Eller hur många omgångar med kakor som jag fått slänga då de spruckit eller inte rest sig som de ska.
Mina barn har dock varit överlyckliga här hemma för de har fått äta kraschade macarons tills det stått dem ut genom öronen 🙂

Varför allt detta prat om macarons undrar ni säkert? Jo, i lördags var det nämligen dags för releasefesten för Hemligheter små och på kakfaten fanns faktiskt pastellfärgade macarons. Bakade av mig. (Reservplanen var att köpa)

Skärmavbild 2017-05-14 kl. 11.42.18

Bild lånad av @romanceeverafter på Instagram. Ett Instagramkonto för alla som älskar romance!

Det blev en mysig och intim releasefest med familj, vänner och bekanta. Hann till och med prata romance, skrivande och böcker tillsammans med de härliga författarkollegerna Sara, Sofia och Nina.
Jag är supernöjd med hur det hela blev och ser redan fram emot nästa gång jag får ha releasefest. Om inte allt för länge hoppas jag 🙂

Skärmavbild 2017-05-14 kl. 11.41.40

Bild lånad av Nina (@ordetarditt på Instagram)

På bilden ser ni en mycket stolt författare som fick signera en hel del böcker 🙂 Något som är en hel vetskap i sig. Jag menar, vad ska man skriva egentligen? Nu blev det lite personliga hälsningar blandat med en standard som jag varierade lite 🙂 Måste nog öva lite mer på det här med signeringar om jag ska ge mig ut på vägarna i sommar!

Något som jag lovade mig själv efter min egen releasefest är att försöka gå på fler releasefester. För det är så roligt att träffa likasinnade, att få prata skrivande med andra som förstår vad man går igenom. Så det är något jag vill tipsa om; att gå på releasefester, även om du inte känner någon annan så har ni ett gemensamt intresse; skrivandet.

20170513_172706

De fina blommorna och presenterna som jag fick ❤

Under sommaren tänkte jag försöka skriva lite mer om genren romance här på bloggen och undrar därför om det finns något särskilt ni vill att jag ska skriva om? Något ni alltid funderat över när det gäller romance genren? Lämna en kommentar eller skicka ett mejl med era frågor.

Hög på skrivandet

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fått uppleva en hel del nya första gången saker veckan som gått och det är så roligt. Jag går konstant runt med ett leende på läpparna känns det som. Jag är hög på min egen bok och på skrivandet. Bästa känslan någonsin!

I tisdags, den 2 maj, släpptes Hemligheter små. 1 ½ vecka innan det datum som jag fått av förlaget, så det blev verkligen en överraskning när min ena lillasyster skickade en bild på min fina bok i Harlequin hyllan hos Ica Maxi Karlstad. En mycket trevlig överraskning måste jag säga då jag inte hann stressa upp mig överhuvudtaget utan plötsligt så fanns den bara där. En ganska befriande känsla om jag ska vara ärlig. Och skräckinjagande.

Ja, jag erkänner min första tanke var: Vad har jag gjort?

Sen utbyttes den snabbt mot tanken: Fasen vad grym jag är som gjort detta!

Det dröjde inte länge innan den första recensionen dök upp och så satt jag där med hjärtat i halsgropen och försökte läsa orden som stod skrivna.
Det var min ena lillasyster som även denna gång gjorde mig uppmärksam på detta. Någon annan än jag och de på förlaget hade läst min bok och dessutom tyckt om den!
Om jag inte haft öron skulle antagligen mitt leende ha gått hela vägen runt, eller i alla fall fått käken att hoppa ur led.

Känslan går inte riktigt att beskriva men jag kan säga som så att det är en ganska märklig känsla. Att få det man slitit med i så många månader utvärderat och analyserat. Ändå är det en av sakerna man hoppas på som författare, att folk ska läsa ens bok och tala om för andra vad de tyckte om den. Sen om det görs via bloggar, på Instagram eller mun till mun spelar ingen roll. Även om det är en skum känsla så är jag så tacksam för de som tar sig tid att läsa min bok och delar med sig av vad de tyckte om den.

Två till recensioner har trillat in sedan den första och jag lagrar alla de fina orden som jag fått hittills. Sparar dem tills jag behöver påminna mig själv om att jag visst kan skriva, för det kommer att komma sådana stunder. Det är den känslomässiga bergochdalbanan i att vara en skrivande person.

Men denna vecka har jag som sagt varit hög, på skrivande. Jag har redigerat manus två och det känns så sjukt bra. Som att den har potential att bli snäppet bättre än Hemligheter små om jag bara kan knyta ihop alla trådar. Jag märker hur mycket jag har utvecklats sedan jag satt och slet med Hemligheter små. Hur jag kan se och uppfatta saker i texten som behöver åtgärdas på ett helt annat sätt nu. Att jag ifrågasätter mig själv och texten utan att blanda in mina personliga känslor i det hela. Jag hoppas att förlaget också ska se detta när det får läsa manuset.

Denna vecka kommer jag att spendera med att fortsätta redigera manus två, som går under namnet Brutna små regler samt förbereda inför releasefesten som äger rum på lördag. Dessutom så fortsätter jag med min marknadsföringsstrategi; att göra en sak om dagen för min bok.

Det blev ett lite svamligt inlägg idag men ni får stå ut med det för själv är jag just nu lite all over the place 🙂

Vill bara avsluta detta inlägg med att säga tack.
Tack för att ni hänger med mig här på Debutantbloggen och läser mina inlägg, även de svamliga 🙂 Jag är så glad och tacksam för att jag får tillhöra denna underbara skrivargemenskap som finns där ute.

Kram från en lycklig, omtumlad och något hög författare som försöker stå stadigt på jorden ❤

IMG_2525

Min fina bok på Ica Maxi Karlstad!

Temavecka: Christinas antagningshistoria

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Denna vecka har vi temavecka 🙂 Vi kommer alla skriva varsitt inlägg om hur det gick till när vi blev antagna och eftersom jag bloggar på måndagar så har jag den stora äran att börja.

För lite mer än ett år sedan, i mars 2016 för att vara exakt, satt jag med ett färdigt manus. Eller i alla fall ett manus som var så färdigt som jag själv kunde göra det. Detta manus tog sina första stapplande steg hösten 2014 men det var först våren 2015 som jag verkligen bestämde mig för att skriva klart det. Nästan varje dag i sex månader skrev jag och på slutet var jag som besatt. Det enda jag tänkte på, nästan dygnet runt var mitt manus. Så osocial som jag var då har jag nog aldrig varit tidigare 🙂

I september 2015 skickade jag in det första kapitlet av manuset till Harlequins författartävling. Jag gick vidare och fick skicka in hela mitt manus. Men där tog det stopp. Jag bröt ihop i några dagar innan jag gav mig tusan på att detta manus, min berättelse om Daniel och Alexandra, skulle bli en bok. På ett eller annat sätt.

Det var då jag beslöt mig för att ta hjälp av en lektör. Jag gick igenom manuset en gång till och skickade sedan iväg det till lektören jag varit i kontakt med.

Med hjälp av lektörens feedback – som jag, om jag ska vara ärlig, gick och surade över i några dagar då jag inte kunde förstå hur hen inte kunde se hur fantastiskt mitt manus var utan hen hade hittat en hel del saker som behövde ändras, förtydligas eller plockas bort –  jobbade jag igenom manuset ytterligare två gånger och skickade det sedan till fyra testläsare. När de sagt sitt gick jag igenom manuset ytterligare två gånger.

Så satt jag där, för lite mer än ett år sedan, med ett manus som var färdigt. Jag hade lätt kunnat pilla i det i en evighet men någon gång måste man helt enkelt sätta stopp och ta nästa steg.

Jag skickade mitt manus till åtta olika förlag.

Väntan på svar var olidlig. Som att vänta barn skulle jag gissa. Vad då tänker ni nu, hon har ju två barn så hon borde ju veta hur det känna att gå och vänta på att förlossningen ska sätta igång men tji fick ni. Mina två är förlösta med planerat kejsarsnitt så jag har vetat nästan exakt på klockslaget när de ska komma 🙂

1 april fick jag den första refuseringen. Det kändes stort. Jag hade skrivit klart ett manus som ett förlag kunde refusera. Det är inte alla aspirerande författare som ens kommer så långt. De nästkommande veckorna trillade det in ytterligare några refuseringar och när det gått tre månader och jag fortfarande inte hört av några av förlagen jag skickat till så var jag på väg att gå upp i atomer. Jag skickade iväg några mejl där jag försiktigt hörde mig för hur det gick med mitt manus och fick en personlig refusering tillbaka av ett av dem och av ett annat fick jag svaret att mitt manus fortfarande var ute hos lektör och de bad mig avvakta.

Ni kan ju tänka er hur jobbigt det var. Att sitta och vänta när men vet att manuset gått vidare ytterligare ett steg och man ville bara veta om det skulle bli ett ja eller inte.

Medan jag väntade fick jag ytterligare två personliga refuseringar.

Sedan kom det. Mejlet från förlaget som bett mig avvakta. Med darrande händer klickade jag upp mejlet och läste. De ville ge ut min bok.

Jag borde ha blivit överlycklig. Dansat runt av glädje men jag kände mest panik. Kalla fötter kanske man skulle kunna säga. Var jag verkligen beredd att lämna över kontrollen? Tillsammans med förläggaren kom vi överens om att jag skulle redigera mitt manus en gång till utefter deras feedback och sedan skulle vi ta ställning till det igen. Jag fick sommaren på mig.

Jag gissar att ni som läser detta kan tycka att gud vad konstigt. Att hon inte kastade sig över chansen att få sin bok utgiven av ett stort förlag, men för mig blev det bara konstigt. Inte alls som jag hade tänkt att det skulle bli. Jag ville ju bli utgiven på ett ”traditionellt” sätt. Med en inbunden bok som kommer ut i de fysiska bokhandlarna, med ett debutantporträtt i Svensk Bokhandels katalog osv. Alltså tvärtemot vad de erbjöd mig.

I två månader redigerade och funderade jag över vad skulle göra.

I augusti skickade jag in manuset till förläggaren. Jag var redo om de var det.

5 september 2016 skrev jag på kontraktet och har inte ångrat mig en enda sekund sedan dess.

Min debut blir kanske inte som jag föreställde mig det när jag satt där och skrev som besatt på mitt manus, men jag kan verkligen inte vara nöjdare. Min förläggare, mina redaktörer, min omslagsdesigner, ja alla som jag hittills kommit i kontakt med på förlaget har varit så hjälpsamma och tillmötesgående. De har svarat på alla knasiga frågor, stått ut med min envishet och varit tålmodiga när det känts jobbigt. De har verkligen haft mitt manus, Hemligheter små, bästa i åtanke under hela den här processen.

Ibland blir det inte som man planerat, men vem säger att det inte kan bli riktigt, riktigt bra ändå bara man vågar ta steget!

PhotoGrid_1487580975385.png

Första gången

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fjärilar i magen.

Du vet det där lilla fladdret som man brukar känna när man står i kön och väntar på att kliva på en karusell man aldrig åkt tidigare eller som när man ska träffa någon man tycker om … mer än en kompis fast man inte har vågat säga något om det än.

Det fladdret.

Jag har det hela tiden just nu. Dygnet runt.

Dagarna rusar förbi och jag hinner inte riktigt med. Mellan redigering, jobb, planering av marknadsföring och familjen så rusar tiden bara förbi.

Två veckor.

När man säger eller skriver det så känns det som jättelång tid men med tanke på att det känns som att det var nyss som jag skickade in det korrekturlästa manuset till förlaget för att det skulle vidare till tryck, så vet jag att två veckor kan susa förbi i en ögonblinkning.

Och jag har så mycket att hinna med innan det är dags, men samtidigt vill jag stanna upp och njuta av varje underbar sekund. För det finns bara en första gång. Och snart ska jag återigen få uppleva en hel rad med första gången saker, precis som när jag satte punkt i mitt första råmanus eller första lektörsutlåtandet eller första gången jag skickade in manus till förlag eller första refuseringsbrevet eller första ja:et från ett förlag eller första feedbacken från redaktören eller första gången jag fick se omslaget till boken eller att få hålla sin bok i händerna för första gången, bläddra i den. Ja, om jag kommer att våga göra det vill säga 🙂 Vi får se i veckan.

Alla dessa första gången med min lilla bok kommer jag för alltid att bära med mig och minnas extra tydligt så jag försöker omfamnar fjärilarna i magen, nervositeten, ängslan, rädslan, glädjen och förväntningarna som tumlar runt i min kropp och får mig att dansa glädjedans och skratta och bita på naglarna och gråta om vartannat. För även om det finns fler manus att skriva, att skicka till förlag och få utgivna så finns det bara en första gång.

En magisk och något surrealistisk första gång.

Ps. Om ni har vägarna förbi Fristad den 13 maj runt klockan 14.00 så är ni mer än välkomna på releasefesten för Hemligheter små 🙂 Skicka ett mejl eller gå in på Facebook för mer information och anmälan.

När orden försvinner

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland kan jag uppleva att orden börjar sina. Sakta försvinner de, ett efter ett. Jag får svårt att skriva. Det flyter inte alls lika lätt och smidigt längre och jag får kämpa fram varje ord som hamnar i dokumentet.

Så har det varit ett tag nu.

Jag har suttit i timmar och redigerat men knappt tagit mig framåt. Orden som finns där inne räcker inte till för att göra texten bättre och jag blir irriterad på mig själv för att det haltar. Med Hemligheter små hade jag inte detta problemet så tidigt i processen, utan jag hann skriva råmanus och redigera flera vändor innan det slog till. Tvåan ger mig betydligt mer huvudbry tidigare i processen än vad Hemligheter små gjorde 🙂

När jag skriver råmanus eller redigerar så sjunker nämligen min läskonsumtion av böcker till nästan noll. För medan jag själv är mitt uppe i skrivprocessen har jag svårt att koncentrera mig på någon annans berättelse än min egen, det är det enda som jag tänker på. Hela tiden. Men så tar orden slut. De sinar. Och texten blir platt, saknar totalt variation.

Jag menar, när tre olika kyss scener gestaltas med nästan exakt samma ord då är det riktigt illa. För det finns ju hur många ords att använda som helst för att beskriva en kyss. Smak, lukt, känslan av den andres läppar, hur kroppen reagerar på den andres beröring osv.

Så under påskhelgen har jag fyllt på med ord. Jag har lagt undan manuset och tvingat mig själv att inte kika på det även om det kliat rejält i fingrarna och paniken lite smått kommit krypande för att inte hinna i tid till min deadline. Men jag vet att det är nödvändigt för mig att ta en paus. Att hitta orden igen. Och det gör jag genom att läsa. Och efter halva första boken lyckades jag koppla bort min egen berättelse och sjunka in i den underbara världen av en somrig romance på den svenska landsbygden. Och jag har fortsatt att plöja böcker. Tre har det blivit hittills och jag håller på med den fjärde och jag har medvetet valt att bara läsa romance böcker. Påskeromance istället för Påskekrim 🙂
Visst finns rädslan där att jag ska bli för färgad av böckerna, av att jag omedvetet ska härma dem, men samtidigt så är det i dessa böcker jag hittar min inspiration, min glädje till att skriva. Så när jag behöver fylla på med ord känns det ändå helt naturligt att det är till dessa böcker jag ska vända mig. 

Jag fäster små post-it lappar vid scener jag gillar extra mycket, vid gestaltningar som får mig att önska att jag skrivit det, vid meningar som fångar mig. Detta så att jag kan hitta tillbaka och läsa dem igen. Och igen. Tills orden rinner över.

Mina böcker är fyllda med små post-it lappar 🙂


På tisdag öppnar jag mitt manus igen och fortsätter redigeringen. Förhoppningvis med en mängd ord att använda mig av för att kunna göra texten ännu bättre.

Kan ni läsa böcker medan ni skriver/redigerar era egna manus?

Måste ju även visa denna fina bild som Jenny (det är hon som designat det fina omslaget) på förlaget lade upp på sin Instagram!

17807471_10154660157502620_422133845069228720_o

Påskfavoriter! @c_schiller @parlanskonfektyr 🐥#amatchmadeinheaven

Min fina lilla bok är tryckt ❤ Nu är det inte långt kvar och jag fick veta för några dagar sedan att den ligger uppe på både Bokus och Adlibris så att man kan bevaka den 🙂 Nu börjar det kännas på riktigt. Snart kommer den. Som jag längtar!

Det fruktade följebrevet

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Du har skrivit klart ditt manus. Redigerat, filat och putsat på det och du känner dig äntligen klar. Det är dags att ta steget att skicka in din ögonsten till förlagen och förhoppningsvis ta dig igenom nålsögat. Men du har en sak kvar att göra innan du kan trycka på skicka knappen, nämligen skriva det där fruktade följebrevet.

Det värsta du kan göra i detta läge är att börja googla på följebrev och förvänta dig att hitta exempel på hur de kan vara utformade, tro mig för jag har själv gjort det misstaget. Om du hade lite lätt ångest innan du googlade så kommer du att sitta likt Goldie Hawn i filmen Tjejen som föll överbord efter att ha läst hur otroligt viktigt följebrevet är för att förlaget ens ska ta en titt på ditt manus.

Visst är följebrevet viktigt, det är där du ska presentera dig själv och ditt manus så lockande att personen som läser det blir nyfiken på vad du skrivit för något. Men mer än så är det egentligen inte. Resten är upp till manuset.

När jag skrev mina följebrev, efter att jag slutat mumla osammanhängande, så försökte jag göra dem personliga och visa vem jag är utan att skriva det rakt ut. Jag hade med en kort beskrivning av manuset och även ett litet stycke där jag tog upp vad jag vill med mitt författarskap. Krångligare än så behöver det inte vara.

Så, ta ett djupt andetag och skriv de där följebreven. Bara gör det. För om du har ett tillräckligt bra manus så kommer du att få ett ja, med eller utan det perfekta följebrevet. För i ärlighetens namn, blir vi författare någonsin helt hundra procent nöjda med något vi skriver?

Och för att öka chansen att den som ändå ger sig på att googla följebrev faktiskt ska få upp ett exempel på hur ett kan se ut och inte bara en massa tips och råd och ord som påpekar hur otroligt viktigt det är att ha ett riktigt bra följebrev, så tänkte jag dela med mig av det som jag bifogade mitt manus Hemligheter små när jag skickade det till HarperCollins Nordic.

Så här kommer det, mitt ena följebrev, i sin helhet!

Hej!

Mitt manus som jag skickar in till er har ni redan läst delar av då jag var med och tävlade i Författartävlingen 2015 som ni anordnade. Jag fick skicka in hela mitt manus till er men sen tog det stop. Jag lät det inte stoppa mig utan jag har fortsatt att jobba på manuset då jag tror på det, det har en bra story och karaktärerna griper tag i en. Efter några vändor hos testläsare och lektör så har jag redigerat, skrivit om och skrivit nytt och manuset har genomgått en totalrenovering.

Hemligheter små (ja manuset har även fått ett nytt namn) är en nutida Romance och är den första fristående delen i en planerad trilogi. Del två är påbörjad och går under namnet Penseldrag.

Svensk Romance är på frammarsch just nu och det är en genre jag älskar och brinner för. Mitt mål med skrivandet är att dela med mig av mina berättelser, ge läsarna en upplevelse och få dem att förälska sig i mina karaktärer. Med hårt arbete är allt möjligt och jag tar mitt skrivande på största allvar. Jag är öppen för feedback och villig att lägga ner det arbete som krävs för att manuset ska bli så bra det bara går.

Här kommer en kort beskrivning av manuset:
Alexandra Kristensen lever för att fotografera och har lyckats skapa sig ett namn inom konstvärlden med sina nakna och utlämnande fotografier. Men själv har hon fler hemligheter än Area 51 och hon vaktar dem lika väl. Med kameran i händerna kan hon fly verkligheten för en stund och glömma det som lämnat så många ärr på hennes hjärta och kropp. Ett telefonsamtal förändrar allt och utan förvarning kastas hon rakt in i det hon försökt att glömma och mannen som hon svurit på att hålla sig undan kommer kraschande in i hennes liv igen, på fler sätt än ett.

Efter broderns tragiska olycka och familjens långsamma sönderfall har Daniel Bergnér bara fokus på en enda sak: Handelsträdgården han äger och driver ska bli den största och bästa i hela Värmland. Men när det förflutna knackar på dörren vänds livet upp och ner och han tvingas ta i tu med allt det som han försökt att glömma. Framförallt flickan med de blåa ögonen. Flickan som han älskade men som inte älskade honom, utan hans bror.

När ödet, eller kanske bara en helt vanlig hare, för Alexandra och Daniel tillsammans igen räknade ingen av dem med den passion som skulle flamma upp. Trots deras försök att ignorera känslorna dras de till varandra och snart befinner de sig i ett hett men komplicerat förhållande. Men vad händer när hemlighet efter hemlighet sakta gör sin väg ut i ljuset? När det man trodde att man visste inte ens är hälften av vad som är sanningen?

I sann Romance anda så får de varandra till slut men vägen ditt kantas av hemligheter, skuldkänslor, ärrade hjärtan och rädslan för att bli sårad eller att såra.
Att gå vidare betyder inte att glömma. Det betyder att acceptera det som hände och fortsätta leva.

Vem är då jag som skrivit manuset som jag nu hoppas att ni känner att ni bara måste läsa.

Här kommer en liten faktaruta om mig:

Namn: Christina Schiller

Ålder: 34

Stjärntecken: Skorpion

Familj: 2 barn, en äkta man och en tokig kinesisk nakenhund

Yrke: Sömmerska

Motto: ”You have to work for it”

Har ni några frågor är det bara att höra av er.

Med vänlig hälsning Christina Schiller

 

Nu ska jag bara ta till mig mina egna råd och inte noja så mycket över om mitt brev jag sitter och filar på just nu är tillräckligt bra, tillräckligt perfekt, för att ta mig igenom ett ännu mindre nålsöga.
Vi får hålla tummarna för varandra helt enkelt!

Listor, listor, listor

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Det känns som att mitt liv består av listor just nu.

Men det är roliga listor så det gör ingenting. Och visst är det en särskild känsla som infinner sig när man kan bocka av sak efter sak på listan 🙂 Lite berusande nästan.

Och de hjälper mig att hålla ordning på allting då min hjärna är lite kaos just nu med allt som ska fixas inför den stora dagen.

En lista som inte minskar utan snarare ökar för varje dag är den som har överskriften Releasefest. Den fylls på med saker som vad jag ska bjuda på, dekorationer, att inte glömma att beställa böcker från förlaget osv.

13 maj är det dags.

Hemligheter små släpps i butik den 11 maj, vilket är en torsdag, och jag visste att jag ville ha releasefesten i anknytning till det men att det behövde ligga på en helg så att familj och vänner kan närvara. Vet att många författare lägger sina releasefester på vardagar men jag väljer att gå en annan väg 🙂 Min väg.

För det mesta ser jag fram emot releasefesten men ibland smyger sig ångesten fram och jag börjar fundera på om det verkligen är okej att jag gör så mycket väsen över boksläppet? Men sen sträcker jag på mig och tänker att visst tusan ska jag göra mycket väsen, för vem annars ska göra det om inte jag?
Jag menar, jag har skrivit en bok och tagit mig genom nålsögat och om lite mer än fem veckor så finns den tillgänglig för alla att läsa. Det om något är en bedrift värdig att firas, eller hur?

Självklart är ni läsare av Debutantbloggen inbjudna 🙂 Det ligger uppe som ett evenemang på Faceboook och där kan ni läsa mer om var och när. Har man inte Facebook så kan man mejla mig istället.

Har ni varit på releasefester? Haft egna?
Vad var det som gjorde dem bra?
Några tips på fallgropar man ska undvika?