Throwback torsdag – om frisyrer och att ömsa liv

Det var december 2014. Min mamma hade precis dött och jag ägnade dagarna och nätterna åt att oroa mig för min pappa, försöka sköta jobbet och planera begravningen. Min mosters canceroperation låg där och gnagde i tankarna också. Jag kände mig väldigt lite som en författare och hade ingen tanke på novellen jag hade skickat in till Tidningen Skrivas tävling. 

Men så kom det ett mejl. Från chefredaktören på Skriva. 

Då som nu var det svårt att känna bara glädje. Mer rädsla. Men stolthet ändå, att några personer, som typ Jonas Karlsson och Johan Hilton tyckte att jag var bra, att min novell var något att ha. Hilton hade förresten läst mina noveller tidigare, eftersom vi gick i gymnasiet ihop och han opponerade på mitt specialarbete som bestod av just noveller. Det var lite friare då. Och jag minns att han sa att det var riktigt bra. Fast med intonationen av att de var överraskande bra. Ögonbrynen höjda, förväntningarna låga, vilket, typiskt mig, var vad jag tog fasta på. 

Men nu skrev Per Adolfsson till mig och gratulerade och att jag kommit på sjätte plats och att de skulle vilja publicera och att det skulle komma ett bokpaket i pris. 

Och vi skulle fira och skåla på festen som skulle vara, men istället hamnade jag på akuten med pappa en hel dag. Och en hel kväll och halva natten. Det var liksom ingenting som handlade om mig under den perioden. Bara pappa. Det där skriver jag om i diktsviten, hur man inte orkar, men gör ändå. Behöver man åka med ambulans till akuten med en förälder, så är det bara det. Inte hinna med sin egen sorg, eller glädje för den delen. 

Hursomhelst, novellen hette Chestnut och handlade om en kvinna som sitter på salongen och ser sitt gamla hår och sitt gamla liv försvinna. Att färga håret kastanjerött är inte bara att färga håret kastanjerött. Alla kvinnor som färgar håret rött går igenom något. Och visst är det ytligt, men att byta frisyr kan vara en symbolisk del av att ta sig igenom det. Man vill bli någon ny, ömsa skinn, ömsa liv och det ska synas. Så skratta inte åt en tant som färgar håret kärringrött. 

På våren, sen när pappa också hade dött, klippte jag håret kort.

Satsa på författardrömmen?

03_JennyGromarkWennberg_Foto_Henrik_Berglund

Foto: Henrik Berglund

Det sägs att var tredje svensk drömmer om att bli författare.

Läste i tidningen Skriva att en forskare kommit fram till att bland det värsta för dem som refuserats är att identiteten som författare förvägrats dem.

Och visst är det något märkvärdigt med att bli antagen? Då ingår du i en speciell promillesklubb som passerat nålsögat. Dessutom verkar författarens status bara ha ökat under senare år, åtminstone den bästsäljande. Det är inne att vara en framgångsrik författare. Kanske inte så konstigt att många drömmer om att ge ut en bok?

Jag är en av var tredje svensk, men jag drömmer inte bara. Jag är en av galningarna som sagt upp sig från jobbet för att satsa på författaryrket! Kan fortfarande knappt fatta att jag gjorde det för 1,5 år sedan. Som medelålders och senior inom ett yrke var det en stor omställning att bli student. Men också spännande, kittlande och häftigt som ett åk Harry Potter and the Escape from Gringotts. En tripp jag unnade mig oavsett resultatet. För det hade jag klart för mig, manusutbildningen garanterade inte att jag skulle få ett enda jobb.

Förhoppningsvis kommer jag inte att bli bitter i framtiden och tänka att jag slarvat bort en barndomsdröm. Jag kommer inte behöva fundera ”om jag bara” och ”tänk om”. Nu testar jag mig fram som debuterande författare och manusförfattare i film- och tv-branschen. Jag är en rookie.

Så. Vad har jag lärt mig hittills av att satsa fullt ut på författardrömmen?

Säg inte upp dig

Om du vill slippa ha jordens blåslampa i baken ska du inte säga upp dig. Du kan till exempel få tjänstledigt för att studera eller starta ett aktiebolag. Vill du ändå ha blåslampa? Kör, bara kör!

En manusutbildning kan vara snabbaste vägen till ett författarskap

Eftersom var tredje svensk drömmer om att bli författare är konkurrensen stenhård. Många debutanter har en skrivutbildning eller är kunniga inom dramatik.

Sätt upp mätbara mål

Hur ska du annars veta att du närmar dig dina drömmar? Att bocka av delmål på en galen bucket list är stärkande för självförtroendet och det behövs. Om du inte rör dig närmare ditt mål, stanna upp och fundera vad som krävs för att nå det och arbeta på det.

Följ dina idoler

Förebilder är dem du lär dig av. Kolla tv-serier och läs mycket böcker. Fundera på vad det är du tycker är så bra. Och som flera skrivlärare sagt: inspireras enbart av de bästa.

Skriv så som du skriver

Det är lätt att förföras av tanken på att bli en framgångsrik författare och därför kopiera sådana. Men det är din unika röst och berättelser som är ”ditt guld”.

Lär dig genrer och grundläggande dramatik

Om du vill slippa bli refuserad är det rätt bra att ha koll på.

Du lär känna nya människor

När jag började plugga på heltid saknade jag mina forna kollegor och kreativa parhästar massor (det gör jag fortfarande). Det är ensamt att skriva. Men du lär känna nya människor och hamnar i nya kreativa sammanhang om du aktivt söker upp dem. Det är precis så här klyschigt: när du stänger en dörr öppnas en annan!

Idag står jag i startgroparna för att börja driva mitt eget företag på heltid. Hur det går står ännu i stjärnorna, men en sak är säker. Jag är fortfarande en av var tredje svensk som drömmer om att bli författare.

Ha en härlig påskvecka!

Temavecka: Jennys antagningshistoria – Jag vann!

jennyGW_FotografHENRIKBERGLUND

Foto: Henrik Berglund

För ett år sen fick jag ett oväntat samtal. Det var journalisten Johanna Wiman som ringde och berättade att jag hade vunnit tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Av över 350 bidrag hade de valt mitt!

Journalisten ville göra en intervju. Jag bad henne ringa upp igen en stund senare för jag var tvungen att ta in det hon just berättat. Sen kastade jag mig på sängen, tog några danssteg eller… jag minns inte riktigt. Men jag minns att jag ringde till Erik. Han som gav mig en skrivarkurs i 40-års present och med den satte igång alltihop.

Jag vann med en pitch till en Storytel Original ljudboksserie. En pitch är ett ord som ofta används när du presenterar en idé för en tv-serie. Min pitch inklusive karaktärer rymdes på en A4:a och jag hade inget färdigt manus. Vinsten gav mig en möjlighet att utveckla ett synopsis till en serie, men jag hade alltså inte blivit antagen i traditionell bemärkelse. Jag hade kommit en bit på vägen.

Jag kallades till möte på Storytel och fick deras seriekoncept presenterat. En serie är 10 avsnitt, ungefär en timmes ljud per avsnitt. Att skriva direkt för ljud var helt nytt för ett år sedan, men jag hade en förebild i Anna Bågstam Ryltenius som debuterat med ljudbokserien Stockholm Psycho, och jag trodde att min idé skulle passa konceptet.

Min huvudkaraktär Jossan höll på att bli en bikaraktär ett tag, men efter ett par vändor blev både synopsis och karaktärer godkända. Då började jag skriva ett pilotavsnitt. Ungefär 50 000 tecken som skulle bli en timmes ljud. Med stor vånda skickade jag iväg texten och piloten lästes in. Redaktionen på Storytel Original skulle lyssna och ta ställning om de ville gå vidare och göra en serie.

Jag var så nervös.

Rädd att de skulle hata mitt manus, att det bara var flax att just jag hade vunnit. Rädd att piloten skulle bli skit och att mina skrivardrömmar skulle gå upp i rök. Det skulle dessutom ske offentligt eftersom tidningen Skriva skulle rapportera hur det gick. Oavsett om det blev en serie eller inte. Det är hyfsat pressande att lyckas eller misslyckas inför öppen ridå.

Men så kom beskedet. Ett mejl med ämnesraden: ”Vi älskar dig!”

Jag var tvungen att dubbelkolla att det stämde. ”Blir det en serie?” För sån är jag. Hängslen och livrem. Osäker ända in i märgen. Men det var sant. Det skulle bli en hel Storytel Original-serie med Kämpa tjejer!

Tack fina, fina förläggare Emma och hela Storytel-gänget som tror på mig. Mot deadline!

 

Vinnare_TidningenSkriva_Jan2017

Ur tidningen Skriva

Här kan du läsa vinnarintervjun i tidningen Skriva.

Och här kan du läsa intervjun som gjordes när jag blivit antagen.

Jag kan skriva, jag är inte rädd

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

Hej!

Jag heter Jenny och kommer att blogga på måndagar. Om skrivande och om att våga gå sin egen väg.

Redan innan jag lärde mig alfabetet ville jag bli författare. Som 17-åring skrev jag en novell, uppmuntrad av min lärare i svenska på Göteborgs Högre Samskola. Ett par år senare skickade jag in den till Vecko-Revyns stora novellpristävling. Och jag vann!

Sen gjorde jag det sämsta valet någonsin. Jag trodde inte på mig själv tillräckligt mycket för att fortsätta drömma om att bli författare. Efter ett par år slutade jag helt att skriva dikter och noveller. Trots att en förläggare i juryn ringt blev det aldrig en roman.

Jag ville ändå skriva. Så jag sökte och kom in på journalistutbildningen i Göteborg. Direkt efter det copylinjen på Berghs i Stockholm. Copylinjen var och är en drömutbildning. Fast jag var rädd att inte få jobb, att inte duga. Självkänslan var på avgrundslåg nivå. Det räckte inte att jag fick jobb innan utbildningen var klar.

Mina 20 år i reklambranschen har varit fyllda av kreativa utmaningar. Jag har gjort mitt bästa. Jobbat som en gam. Snuddat vid den berömda väggen. Jag är tacksam för allt jag har fått vara med om. Spelat in reklamfilm i London strax före IT-bubblan och bott på mytomspunna The Groucho Club. Jobbat med några av Sveriges (världens!) bästa regissörer, fotografer och konstnärer. Myntat uttrycket Knark är bajs. Jag har till och med hälsat på Kanye West under arbetstid.

Samtidigt har det skavt. Värst var tillfället när en vän från tonåren, en mycket framgångsrik konstnär som vågat gå sin egen väg, frågade hur det gick med skrivandet. Ingen hade frågat på flera år. Men vännen kom ihåg mina drömmar och uppmuntrade mig att börja skriva igen. Det var så fint och det gjorde så ont. Jag vågade inte. Hellre hyfsad copywriter än misslyckad författare.

Så gick det några år till och jag fyllde 40. Då fick jag den finaste present jag någonsin fått. En skrivarkurs! Min man Erik visste att det skavde. Trots att jag aldrig pratade om det. Och när dörren till det andra skrivandet öppnades igen efter 20 år gick den inte att stänga. Sedan dess har jag skrivit så fort det funnits tid. Skrivit så mycket att jag till och med sagt upp mig från jobbet för att bli manusförfattarstudent på heltid.

Jag har börjat en ny resa. Eller snarare fortsatt där jag hoppade av – i ren och skär skräck. Nu är jag Stig-Helmer från Sällskapsresan. Han som botade sin flygrädsla med en kurs och positiva affirmationer. Nu ska jag också ut och flyga. Jag kan skriva, jag är inte rädd.

För snart ett år sen vann jag ännu en skrivtävling. Tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Ändå vågade jag inte riktigt tro när förläggaren på Storytel berättade att redaktionen skrattat högt åt min pilot. Jag var tvungen att dubbelkolla att de verkligen menade det och att det betydde att det skulle bli en hel serie.

Jag kommer att debutera som författare med komedin Kämpa tjejer! en Storytel Original ljudbokserie 2018. Jag är sjukt stolt och glad. Det vore fantastiskt roligt om du vill lyssna på boken när den är klar!

Jag kan skriva, jag är inte rädd.

 

Hantverket att skriva

Jag får för mig att folk i allmänhet ser väldigt romantiskt på det här med att skriva. Att författaren sitter med ett glas rött vid ett skrivbord med havsutsikt och bara skapar, låter inspirationen flöda. Och visst, det är klart att alla som skriver har sådana tillfällen ibland. Ibland. Men mest handlar det om hårt arbete och jävlar anamma. Annars blir det inget. Och så finns det hjälpmedel och tips och trix.

Häromveckan diskuterade jag och en skrivande kollega olika program för den som skriver. Vi använder båda Word men hon funderar på att testa ett program som är ganska populärt bland författare – Scrivener. Jag vet att jag funderade på det här för några år sedan, men då fanns det bara för Mac och jag är inget fan av Mac. Don’t even get me started. Och det är ingen idé att du kommer dragandes med Mac-propaganda, jag är immun. Men nu finns det för Windows och jag är sugen på att testa. Men, som kollegan och jag suckande konstaterade, då ska man ta tid att lära sig programmet också. Är det någon av Debutantbloggens läsare som har testat? Som kan ge en snabb sammanfattning av det hela?

Författaren Amanda Hellberg ger många konkreta skrivtips i sin blogg. Till exempel det här med att öka marginalerna för att få texten att mer likna en satt bok.  Jag har hela tiden skrivit med de förinställda marginalerna i Word och när mitt manus förvandlades till satt bok kändes det jättemärkligt att se texten så ”smal”. Jag mailade Amanda och frågade hur det var hon gjorde nu igen, med marginalerna. Till mitt nya manus har jag satt bredare marginaler och tänk, det känns riktigt bra. Men sådär extrem som Amanda är, det vågar jag inte vara.

Häromdagen kom senaste numret av Tidningen Skriva och jag läste artikeln ”Skriv som en idrottsman.” Den går ut på att man måste satsa och vara disciplinerad. Jag gillade den här avslutande texten, ett citat från Henrik Fexeus:

”Skrivande är något man måste brinna för samtidigt som man behöver vara extremt ödmjuk inför att det är få som är bra från start och att det är helt okej. Många tänker att de ska få ur sig en perfekt bok på en gång, men det kan krävas flera böcker. Det är bra om du tänker att du ska skriva fem böcker redan från början.”

Det känns tryggt och skönt för en liten nervös debutant att höra. Min femte bok kommer att bli ännu bättre än min första. Sätter mig på rumpan och skriver vidare helt enkelt.

/Pernilla