Foton från Debutbaren

Kära debutantkolleger,

De gånger jag varit på debutbaren har debutanterna ofta känts som öar i en gles skärgård. Utan annat sammanhang än kanske en samling ordnad av respektive förlag, har de gått upp en och en och sedan satt sig. Ensamma.

Igår var min känsla den motsatta; flera av oss är bekanta med varandra tack vare den här bloggen och åtminstone jag kände det som att  vi var en grupp – debutanterna ’09 – som tillsammans, och med varandras stöd, mötte publiken.  Det var tryggt.

/Augustin

Sara Paborn intervjuas av Magnus Utvik

Kalle Dixelius lyssnar (och fryser en smula)

Augustin Erba läser högt ur Ensamhetens broar

Vi är på debutbaren ihop

Hej Kalle och Sara,

Jag har just hittat medverkandelistan för debutbaren för vårdebutanter -09. Vi får sällskap! Vad roligt att få höra er läsa högt ur era böcker. Hoppas det blir solsken.

/Augustin

Den lever

Jag fick en insikt idag.

Den var, som de flesta insikter, av det mer banala slaget. Men inte mindre sann för det. Kanske reagerar jag så här för att jag i femton år skrev artiklar i tidningar. Artiklar är som det där djuret – är det trollsländan? – som föds, älskar och dör på en dag. Spelar ingen roll hur mycket man arbetar för att de ska bli bra. Hur mycket man än researchar, intervjuar och skriver. Hur mycket svett man än lägger på språk, stilistik och disposition. De dör. Obönhörligt. Efter tre veckor är de ingen som minns dem.

Men idag fick jag ett mejl från en annan författare som precis hade läst min bok. Min första tanke var ”inte förrän nu?”. Men sen kom  insikten: min bok är inte ens tonåring. Den har många år kvar att leva.

/Kalle

Att bli recenserad

Jag hade sett framför mig hur jag darrande som ett asplöv efter en sömnlös natt kravlade mig ut i hallen och plockade upp DN. Hur jag sedan med frenetiska händer rev ut kulturdelen och bläddrade fram till den ödesdigra sida där Min Dom stod. Och slutligen: hur jag läste den med en bubblande, stigande känsla av triumf och lycka. Det skulle bli dagen då jag slog världen med häpnad.

Men det blev ju inte riktigt så. Jag var sömnlös, det stämmer. Och jag bläddrade frenetiskt fram till min recension, det stämmer också. Men den där bubblande euforin uteblev. Visst, DN:s var försiktigt positiv. Expressens var väldigt positiv. Arbetarbladets var sjukt positiv. Men Aftonbladets recension var ett lustmord. Och de flesta var ganska kritiska. Hade invändningar som jag både kan hålla med om och inte hålla med om. Ja, i nästa bok ska karaktärerna vara mer tydliga och inte lika platta. Men nej, min bok är inte mediekritisk. Ej heller vill jag höja ett varningens finger inför vår livsstil. Och det är klart att det inte är MIN prosa som är torftig – det är Toffs prosa som är det. Han har ju aldrig skrivit förut. Intalar jag mig själv i alla fall.

Men men. På det hela taget är jag nöjd. Både med utfallet och min reaktion. Fler recensioner än jag trodde. Några positiva, några negativa. De allra flesta däremellan. Och jag blev vare sig självmordsbenägen eller euforisk.

Jag steker fortfarande fiskpinnar. Min dotter har vattkoppor. Jag har ont i ryggen. Allt är som vanligt …

… men ändå inte.

/Kalle

Vadå författare? Jag har inte ens ett omslag! Help! (utökat)

Okej Augustin, min första tanke när jag läser ditt inlägg är: Är Kerstin Ekman verkligen med i Svenska Akademien? Kolla själv, säger min hustru. Ja, där satt det. Eller hon. Stol nummer femton; hon deltar inte längre står det.

Men vem som kallat mig författare? Ärligt talat är det bara du som kallat mig det. I ditt inlägg, samt när du berättade om hur ett barn en gång frågade varför jag hade en blyertspenna bakom örat:”Därför att han är författare” svarade du — jag blev jättesmickrad!. Men hos mig är ”författare” är än så länge ytterligare ett f-word. Kalle är författare, han hade för katten boken på köksbordet (Toffs bok); och du — självaste KB intyger att Augustin Erba är författare till Ensamhetens broar! Du har till och med tilldelats ISBN-nummer!

Jag har telefonnummer och … omslagsångest.

Nu är det snart februari, säljmaterialet ska skickas in till tidningen Svensk Bokhandels höstkatalog om några månader och det börjar bli omslagsdags. Jag har lovat förlaget att skicka in idéer under helgen. Vad utgör ett effektivt omslag? Jag har kunnat utröna vissa trender: närbilder på händer, ansikten och urringningar. Landskapsmålningar, konstverk, kärnkraftverk.

Min bok handlar om en avhoppad amerikansk soldat som söker asyl i Sverige. Innehåller även inslag av hip-hop, hybris, och funderingar kring krig och samvete. Så — för första gången i Debutanbloggens korta historia ställer vi en direkt fråga till Eder. Till läsarna! To the people who read this stuff. På förlegad svenska: Hvad tycken I? Eller på Philly-engelska: ”Hey youz guys, what d’ya think should be on the cover, eh?” Den som bidrar med ett vinnande förslag får en rundguidning i Jordbro (släkt och bekanta till anställda hos Debutantbloggen.se AB Inc. Ltd. får ej delta i tävlingen)!

Oy! Boken heter förresten Numera negerkung. Av många skäl.

PS: Kalle och Augustin, hur gick omslagsprocessen till för era böcker? Hade ni något att säga till om?

PPS: Men varför jag valde att skriva? Jag har helt enkelt aldrig lyckats bli kvitt beroendet. Och när jag var sju, var böcker det bästa jag visste, jag lovade mig själv att en dag skriva för sjuåringar. När jag blev åtta lovade jag mig själv att i stället skriva för åttaåringar. Sedan fyllde jag nio….

Herrejävlar vilken månad

För en månad sedan var jag outgiven, orecenserad, ointervjuad och obloggad. Det är jag inte nu. Jag har kapat alla o:n, och jag har fan i mig gjort det med råge. 

Det första o:et som rök var det som står framför bloggad. Debutantbloggen har varit ett terapiverktyg, ett nöje och en varm hand att hålla i. Här har ångesten kanske inte botats, men i alla fall lindrats. Bloggen har varit en stor hög med bomull att falla ner i.   

I sådär en tre veckor lullade jag på. Skrev lite här. Fick ett och annat mejl från förlaget:

”Det ser bra ut.”

”Det blir nachos på releasefesten.”

”Han som ska intervjua dig på scen är magsjuk.”

Jag hade, som jag skrivit tidigare, ett upphöjt lugn i mig. Som fick ett abrupt slut i och med releasefesten. För om jag inte sagt det tidigare (det har jag, jag vet, men jag vill gärna säga det igen) så var det en av de absolut bästa kvällarna i mitt liv. I stort sett alla jag kände var där. Och deras vänner var där. Min familj var där. Mina släktingar var där. Alla hade trevligt. Jag var i centrum. Jag fick presenter, gratulationer, ovationer och skrivkramp av alla dedikationer. Ljuvligt.

Och sen! Intervjuer! Jag har fått prata mig varm om min bok. I SVT, P3, Aftonbladet (kommer på söndag), Metro, nån liten enkätgrej i DN, lokaltidningen i min hemort. Befrielsen över att få svara på frågor om mig själv efter 15 år som journalist är obeskrivlig. Som att trycka på en knapp: visa mig en mikrofon och jag pratar tills den rostar. Det här ska jag skriva mer om vid ett senare tillfälle.  

Sen kom RECENSIONERNA. Jag sov väldigt få timmar den natten och jag trodde jag skulle bli helt bortom mina sinnen av bitterhet över de sågningar jag visste skulle komma. Men det var helt uthärdligt. Det var faktiskt det. Jag höll med om mycket av invändningarna, även om vissa lämnade en aningens sur eftersmak (hej Aftonbladet). Andra gjorde mig helt överlycklig (hej Expressen och Arbetarbladet!).

Och nu är det över. Som alltid när något omvälvande och stort händer, infinner sig en viss tomhet efteråt. Så det är lite tomt nu.

Men samtidigt alldeles … alldeles … underbart.

/Kalle

Litteraturverket och betygskriterier för romaner

Tack Kalle för en underbar kväll i torsdags! Du — och Toffs bok — förtjänar all den uppmärksamhet ni får. Vilken fin debut i det litterära sällskapslivet; nu är du Utgiven. Hoppas att du och din familj hunnit vila ut och njuta av efterreleasefest-stämningen!

Snart kommer recensionerna. Du och Toffs bok kommer att betygsättas inför allmänheten. Men var finns betygskriterierna? Hos Litteraturverket? Deras dokument är hemlighetsstämplade!  Men lyckligtvis är Skolverkets offentliga. Jag har sneglat på betygskriterierna för gymnasiekursen Sv1204-Litterär gestaltning. Här kommer MVG-kriterierna:

1) Eleven skriver i olika genrer och anpassar texten i sin helhet till genrernas egenart; och

2) Eleven använder med elegans och säkerhet retoriska grepp av olika slag.

Därmed ett skriftlig omdöme av Toffs bok: ”Romanen förefaller vara en korsbefruktning av genrerna bildungsroman, post-apokalyptisk skildring och relationsdrama. Med framgång experimenterar eleven med olika berättartekniska och stilistiska grundbegrepp. Texten har bearbetats framgångsrikt med utgångspunkt från egna reflektioner och andras granskningar.”

Ja du, Dixieland, det blir klart och tydligt MVG.

Men tänk om Litteraturverket, i stället för att bara förse tidningarnas kulturredaktioner med hemliga recensionskriterier, betygsatt nysläppta romaner själva. Och satte kvalitetssigill på omslaget. Tänk om Pocketförlagens prisskala avspeglade böckernas officiella betyg? Och tänk om vuxenböcker behandlades som barnböcker och fick ålders- eller läsnivåmärkningar? (Nej, det fungerar inte med barnböcker heller.) Eller (som Lisa Bjurwald var inne på med sin politiska markering av ett helt förlag i DN igår (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=876405) ) om böckerna markerades politiskt? Men kruxet med betyg,  recensioner och märkningar är att ingen kan veta om någon annan kommer att gilla boken.

Många manus börjar resan mot Bassebecks förlovade land; långtifrån alla når fram. Kalle, det här är mitt riktiga betyg: du har lyckats med en bragd. Du har lyckats skriva en bok som både jag och min hustru gillade stort! Och det är verkligen inte så ofta vi båda gillar — eller ens läser — samma bok.

Herregud!

Tack alla som kom på min releasefest. Det var den bästa födelsedag jag någonsin haft. Hela köksbordet är fullt av blommor, vin, champagne och sprit. Jag är bakfull på det där mysiga sättet. Vi har barnvakt till imorgon.

Livet är väldigt bra just nu.

/Kalle

Hej Kalle, tack för festen…

…roligt att så många kom. Din dotter var bedårande när hon stod och hoppade allra längst fram, vid scenen, och skrek ett extra hurra när vi sjungit ”Ja, må han leva”.

Du kan se intervjun med dig själv på Daniel Åbergs blogg.

Och tack för dedikationen i boken. Den värmde.

/Augustin

Tack Augustin

… för de fina orden. Men grejen är faktiskt den att jag vare sig  är orolig, nervös eller uppstressad. Jag är inte ens uppspelt. Glad, så klart. Och spänd av förväntan. Men det är inga känslostormar.

Precis likadant var det när jag fick boken i min hand första gången. Jag trodde det skulle vara ett ögonblick av episka proportioner. Att jag skulle fyllas av en inre glädje större än jag någonsin upplevt (med undantag för det uppenbara: min dotters födelse, Sveriges VM-brons -94, när AIK hämtar upp 1-3 mot DIF sista kvarten).

Men det var inte så. Inte alls.

”Japp” tänkte jag. ”Här är den”.

Jag höll den i handen hela vägen hem. Dels för att jag ville att folk skulle se den. Dels för att jag trodde att det kanske skulle kännas mer på det sättet. Men det blev inte så.

Och så känns det fortfarande. Som ett upphöjt lugn, mer än något annat. Kanske är det bara lugnet före stormen. Kanske ramlar jag ihop imorgon som en våt fläck av uppdämd nervositet och ångest. Men jag tror inte det. Snarare är det nog så att jag faktiskt har lyckats släppa kontrollen. Nu är den klar. Nu får det gå som det går. Jag har inte längre någon kontroll över den.

Det är faktiskt rätt skönt.

/Kalle

Kevin!

Jag är stressad nu och hinner inte skriva långt. Men jag kan säga så här: du har ingenting att oroa dig för. Om någon börjar prata engelska med dig plockar jag honom eller henne. Om insatssyrkan kommer, tar jag fram basebollträt. Om någon känner igen dig eller inte känner igen dig så … fixar jag det.

Ta rygg på mig. Det är min fest.

/Kalle

Att slänga en bok är att dö en smula

I hear you brothers.

Ibland ställer jag mig frågan vad vitsen är med böcker man har läst. Vi har otaliga exempel på det i våra bokhyllor: böcker jag läst, inte gillat speciellt mycket, men som jag ändå behåller. År efter år efter år. För att de … är böcker. Antar jag. Att göra sig av med en bok är på något sätt hädiskt.

Jag vet att jag aldrig kommer att läsa om dem. Jag behöver dem inte som referensmaterial. De är inte snygga. Inte värdefulla. De har inget känslomässigt värde. Och ändå! Det GÅR inte.

Det är som i det där Seinfeldavsnittet, när George har gjort slut med en tjej som han lånat ut böcker till. Han blir besatt av att få tillbaka dem, men han kan inte gå dit eftersom de gjort slut i vredesmod. Så han tvingar Jerry att gå dit under något svepskäl.

Anledning: nej, jag kanske inte kommer läsa om dem, men det är MINA BÖCKER.

Precis exakt så känner jag.

/Kalle

Att snickra eller bara såga

Kalle, tack för tapas igår (jag tyckte att det var lite underligt att varken du eller Augustin tog smör med tapenaden)!

Angående hur vi ska förhålla oss till eventuella sågningar: Min far lärde mig att snickra, ha sa alltid, ”Measure twice, cut once”. Varje sågning ska alltså vara noggrant förberedd. Och föra bygget vidare. Och använder man fel måttstock (t. ex. centimeter i stället för tum), gick det blyertspenna-rakt mot skogen. Det har Liza Marklund nu fått erfara när recensions-måttstocken bytts ut gällande Gömda.

Nu jobbar jag inte som recensent men betygsätter dussintals — ibland hundratals — texter  i veckan på skolan. I mina skrivarcirklar med gymnasieelever tillämpar vi — som du tog upp igår, Kalle — ett läsarperspektiv. Författaren sitter tyst, vi diskuterar hur stycket fungerar för oss som läsare, vad stycket egentligen är, hur det är uppbyggt språkligt och formmässigt o.s.v. Vi som läsare får aldrig föreslå ändringar (redaktörens jobb) eller göra värdebedömningar — vi har alla olika smak, trixet är bara att hitta rätt läsare.  Däremot får vi fundera på genren. 

När jag bodde i Philadelphia på 90-talet var det (som jag berättade för Augustin) teateruppror mot kritikerna. Teatrarna kände sig orättvist jämförda med New York, dit stadens främsta talanger brukade lockas. Teatrarna portade tidningarnas recensenter och klarade sig utan. Till slut försonades sidorna: om det skulle bli en sågning, bestämde de, skulle den åtminstone skrivas på ett sätt som bidrog till att bygga upp teatern och inte bara göra spån.

Jag är världssämst på att ta kritik, fråga bara min hustru. Men om det blir sågningar, hoppas jag att de har måttats noggrant. Jag älskar böcker; sågspån har jag däremot ingen användning för. 

PS: Kalle, jag instämmer. Toffs bok är snygg. Meta-texten på baksidan är perfekt! Kan inte du lägga upp omslaget här?

Hej K&K..tack själva

…det var befriande att få prata ut. Jag gör så som vi kom överens om: jag ska prata med några andra -09-debutanter och höra om de har lust att skriva ett gästinlägg om glädjen eller ångesten över att debutera.
Jag tycker också att om det är någon av årets skönlitterära debutanter som hör av sig till oss på eget initiativ med en sån text så lägger vi ut den.

Det kändes som att du samlar dig, Kalle. Det var ett högtidligt ögonblick att för första gången få hålla din bok i handen. Där, mellan tallriken med tapenade och tekopparna, stod tiden still i ditt kök.
Jag är stolt över att få vara med.
/Augustin

Snart är det min tur

Hej.

Jag heter Kalle Dixelius och jag har skrivit en bok som heter ”Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson”. Den kommer ut i slutet av januari nästa år. Jag blir fortfarande lätt skräckslagen när jag tänker på det.

Ibland tröstar jag mig med dagdrömmar. Till exempel: jag vinner helt sensationellt Augustpriset, blir intervjuad i radio och tv samt tjänar OVÄNTAT mycket pengar. Så mycket att jag kan dra mig tillbaka och skriva på heltid resten av livet.

Andra varianter av samma dagdröm innehåller element som Hollywood, filmkontrakt, översätts till 55 språk, åker på långa promotionturnéer runt jorden med väldigt snygg weekendväska och lagom intellektuell kostym.

Men egentligen vet jag ju. Jag vet vad som väntar. Eller vad som i alla fall sannolikt väntar. För strängt taget kan man dela in alla böcker i fyra kategorier:

• De som inte säljer någonting och hatas av kritikerna – eller aldrig blir recenserade. Här återfinns väldigt många böcker, företrädelsevis utgivna på mindre förlag som inte har några möjligheter att marknadsföra sina böcker.
• De som inte säljer någonting men som hyllas av kritikerna. Här återfinns författare som Martina Lowden, Mara Lee, Daniel Sjölin och så vidare. Litterärt högsvansade böcker.
• De som säljer massor men hatas av kritikerna – eller aldrig blir recenserade. Här återfinns alla de stora deckarförfattarna: Liza Marklund, Jan Guillou, Camilla Läckberg, Åsa Larsson och så vidare.
• De som säljer massor och hyllas av kritikerna. Här återfinns giganter som PO Enqvist, Kerstin Ekman, PC Jersild. Men också succéer som John Ajvide Lindqvist och Mikael Niemi. Och lite mer kvalitativa deckarförfattare som Arne Dahl och Håkan Nesser.

I vilken kategori kommer då min bok att återfinnas? Jag skulle gissa att den kommer att lägga sig stabilt inkilad mellan kategori 1 och 2. Det vill säga: välvilligt, om ens alls, recenserad och försäljningssummor som är jämnt delbara med antalet Facebookvänner.

Sen blundar jag igen och ser mig själv i den där intellektuella kostymen i en skrivarlya. Utanför skrivarlyan frustar hela Sverige i väntan på nästa bok. Jag tror jag har skaffat hund då. En liten brun, som troget väntar vid mina fötter. Och vi bor i en mycket större lägenhet. Och ibland får jag spontana high-fives av folk på stan. De ropar: bra bok! När kommer nästa? Och jag rycker hemlighetsfullt på axlarna, men innerst inne vet jag att nästa bok är ÄNNU bättre och jag kommer slå dem med häpnad och pengarna kommer RASA in och …

Den 22 januari kommer det att vara releasefest för min bok. Alla läsare av den här bloggen är hjärtligt välkomna. Alltså: den 22 januari från klockan 18 (tror jag) på Strand (före detta Street) i Hornstull. Välkomna.