Om väntan och tvivel och vad en egentligen borde trycka på en t-shirt

Just nu ligger mitt manus i en redaktörs händer. Jag utgår ifrån att hon är lika mån om att det ska bli bra som jag. Men det är inte utan viss oro som jag väntar på kommentarerna. Alla vi som aldrig tror att vi duger, vi som precis som Sara aldrig stannar upp för att fira, eftersom det ständigt dyker upp nya tvivel eller nya saker att suga på. Vi som aldrig svarade ja om någon frågade chans, eftersom, om vi gjorde det, sade ja, skulle de slänga på luren medan de fnissade åt vem vi egentligen trodde att vi var och dagen efter skulle vi se oss nervöst om i korridorerna och undra vem det var som hade ringt. För det var när nummerspårning bara var något vi hade sett på En röst i natten. Den sortens självkritik. 

Bilskolläraren som undrar vad man håller på med (försöker backa runt gathörn). Att glad i hågen lämna in centralprovet i svenska, i synnerhet nöjd med jämförelserna mellan Gustav Vasa och Gustav IV Adolf – och får tillbaka provet med en trea. Vi som aldrig känner oss riktigt säkra. Vi. Vi vet.

Ovissheten, att vara beredd på ett bakslag. Det jag själv tyckte var så bra kanske är det hon, redaktören nu, stryker under med rödpenna och skriver i marginalen: Vad fan menar du här? Eller fan och fan, men ett, som jag kommer att tolka det, kritiskt egentligen. Ett egentligen som ifrågasätter mina livsval, som säger att det vore bättre för alla, ja för mänskligheten, om du höll dig borta från skrivandet. Vi kommer att göra egna t-shirtar med det på. Så.

Jag är väl inte ensam om att åtminstone initialt kunna känna mig nöjd med det jag presterat, den sista versionen som jag bifogar i ett mejl till förlaget – frälsare eller bödel – och trycker på “skicka”. Manuset kan liksom inte bli bättre, intill kommatecknet.

Och så kikar man på det emellan. Hittar ett verb i fel tempus. Några naiva rader där det lyser igenom en ömkan för huvudpersonen (mig själv) som känns patetisk. En intetsägande dikt helt utan gestaltning. Tvivlet. Självföraktet.

Men man sansar sig och tänker att hur illa kan det vara och ber att hon funderar lite extra på titel och på kronologin, som inte alls är någon kronologi. Förstår man? Behöver man förstå? Det får hon gärna titta på. Och hur snygg är titeln – Stillna. Jag tycker ju om den, men fungerar den? Finns det något annat den kan heta?

Och så väntar man. Och för att inte tänka alltför mycket på de där tishorna, letar man upp mejlet som sade att man var bra. Att de ville ge ut. “Välskriven och personlig med välavgränsat tema. Stark.” Jojomensan. Tryck det på en t-shirt, vettja! 

Och imorgon tror jag bestämt att till och med Sara firar!

Nu kommer de att inse …

Manus 3 är tillbaka hos det förlag som i slutet av maj kom med feedback. Feedback som genast fick mig supertaggad på att skriva om manuset och pausa den omskrivning till ljudbok som jag precis påbörjat. Och jag vet att jag egentligen inte skrivit om det där mailet som trillade in en måndag när sommaren låg för dörren. Ett mail som jag läste om och om igen och fick nypa mig i armen för att förstå att det faktiskt var till mig. Mailet började visserligen med ett direkt ”nej tack”, men därefter kom det mer. Betydligt mer. Konstruktiv kritik där de förklarade hur de såg på historien och vad som skulle kunna förbättras. Vad som behövde jobbas med. Samtidigt som de lyfte fram flera positiva aspekter i manuset. Och så sa de att de var nyfikna på att se hur jag kunde utveckla det vidare. Hoppades att vi skulle höras i framtiden. Håren på armarna reser sig när jag skriver det här och jag kan nog fortfarande inte riktigt fatta det.

Men, hursomhelst, manuset är nu omskrivet och tillbaka hos förlaget. Ett manus som jag själv tyckte blev betydligt bättre efter omskrivningen. Ett manus som verkligen ligger mig varmt om hjärtat och som jag tror på. Så långt är allt bra. Men det är nu det går upp för mig. Det är nu jag inser vad som kommer att hända. Förlaget kommer läsa och upptäcka att jag inte alls kan skriva. Att jag istället för att vidareutveckla manuset gjort det sämre. De kommer att undra varför de ens bemödade sig att skriva ett utförligt mail med synpunkter när jag uppenbarligen inte alls kan ta till mig feedback. Och tillslut så kommer det att trilla in ett nytt mail i min mailbox. Ett mail som kommer få mig att dra efter andan när jag ser avsändaren, få mig att darra när jag ska klicka upp det. Få mig att ta några djupa andetag. Förmodligen kommer jag redan utefter de första raderna i preview-fönstret ana vart det är på väg. Och när jag väl öppnar det kommer det att vara kristallklart. Vänligt men bestämt kommer de att klargör att det inte var vad de hade tänkt sig och avsluta med att önska mig lycka till på annat håll. 

Så, för att inte gå och vänta på ett nej som trillar in om några månader, skickade jag helt enkelt in det till ytterligare några förlag. Vilket betyder att jag istället kan gå och vänta på flera nej. Verkligen smart … Och nu tänker kanske många av er att jag är i den berömda tvivelfasen. Att ni känner igen er. Att alla författare känner så och det betyder inte att manuset är dåligt. Men då vill jag bestämt hävda att det inte alls är så. Manuset är dåligt på riktigt. Rent av urkasst. Och nu tänker ni väl att det är precis så det brukar kännas … 

Men strunt i det. Nu ska jag fokusera på det som komma skall. Jag har en bok som släpps snart och det är så mycket mer än jag någonsin kunnat drömma om. Att få vara med om det är helt fantastiskt. Just nu försöker jag få till en releasefest. Drömmen  är att kunna ha ett öppet evenemang hyfsat centralt i Lund där vem som helst får komma Det verkar dock vara lite svårt för en okänd debutant att få napp, men skam den som ger sig. På något sätt ska jag fira detta. Det kan faktiskt vara enda gången som jag ger ut en bok (fast hoppas inte) och då vore det väl väldigt snöpligt om jag inte firade ordentligt 😊

Berg- och dalbanan

Anna Alemo

När man läser olika författarbloggar och lyssnar på skrivarpoddar, så verkar tvivlet vara en författares ständiga följeslagare (jag har även själv bloggat kort om det på min egen hemsida). Och när jag hör Ninni och Caroline i podcasten ”Skriv en bestseller eller en annan bok” berätta om hur de känner, så är det som att de beskriver mina egna känslor på pricken. Exakt så är det, tänker jag och nickar instämmande. Vi har faktiskt något gemensamt, jag och de riktiga författarna. En liten, liten stund känns det nästan som att jag är en av dem. Jag är en författare!

Men sen inser jag att det ändå är en JÄTTESTOR skillnad: De kan ju faktiskt skriva. På riktigt. Och det är rent av pinsamt att jag ens tänkt tanken att jag skulle vara en av dem. Att vi känner likadant betyder inte per automatik att jag är en författare. Jag tvivlar ju för att jag är dålig på riktigt. Jag kan inte skriva. Varför försöker jag ens? Men… det är faktiskt precis så de säger att de känner. Kanske vi är lite lika ändå? Plötsligt har det svängt och jag börjar återigen tänka att jag är en av dem, en författare. Och var inte det jag skrev precis lite bra? Rent av lite roligt? Fick jag inte fram precis den känslan jag ville? Fast språket, Anna? Var det så bra då? Var det inte lite platt? Jaha, så börjar berg-och dalbanan om igen…

Jag förmodar att väletablerade författare, med några böcker i bagaget, ändå kan se att de brukar tvivla. Att de kan känna en slags trygghet i att det kommer att bli en bok. Att de kan vila i att tvivlet är en del av processen. Jag hoppas att det är så och att jag isåfall kommer nå dit någon dag. 

Hybris verkar också vara en del av en författares tillvaro. Och jo, jag erkänner att jag ibland åker upp i det blå och känner att Wow – vad bra detta blir! Framförallt kan detta inträffa en fredag eller en lördag när jag, efter ett glas vin, sätter mig för att skriva lite. Oj, vad bra jag är då. Det här är verkligen min grej. Jag är nästintill oövervinnerlig. Och självklart kommer jag bli en av de få som kommer att kunna livnära mig på mitt författarskap. En underbar känsla, men ack så kortvarig. Ja, för ni kan ju lista ut vad som händer sen. Vilken riktning som åkturen kommer att ta 😉

Hallå? Vart tog du vägen? Ah, där är du ju!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

För någon vecka sedan slogs jag av tanken att det jag skriver inte duger.

Att mina böcker inte tacklar tillräckligt viktiga ämnen som ligger i tiden och inte är banbrytande inom sin genre, utan att mina böcker istället uppfattas som ytliga och en i mängden i jämförelse med andra författares böcker.

Och det är just det där ordet, jämförelse, som får mig att bli irriterad på mig själv.

För när jag blir stressad över skrivandet, när jag tvivlar på mig själv och när jag känner mig osäker på vad jag vill med texten så börjar jag att jämföra mig med andra författare.

Problemet var att den här gången tappade jag bort mig själv för en stund.
En ganska lång stund.

Tills min man frågade mig (antagligen för att han tröttnat på att lyssna på mitt ältande): Vem är du?

Jag stirrade bara på honom som om han vore helt bakom flötet.

Du är Christina Schiller. Ingen annan, sa min man efter en stund och fortsatte sedan, det finns redan en Simona*, eller vad hon nu heter, så det behövs inte en till av henne. Det behövs en Christina Schiller som skriver sina berättelser på sitt sätt. Så gör det.

Orden sjönk sakta in medan min man fortsatte med disken och jag stirrade på datorskärmen med manuset och alla kommentarer från min redaktör.

Mina böcker kommer inte vinna några litteraturpriser eller recenseras på kultursidorna för sitt samhällskritiska innehåll. De är kanske inte originella eller banbrytande inom sin genre, men vet ni vad? Det är faktiskt helt okej med mig. För vem är det som säger att alla böcker måste vara djupa och insiktsfulla och viktiga och originella?

Anledningen till att jag skriver har inte med varken litteraturpriser eller kultursidor eller att vara banbrytande att göra, utan för att jag älskar att skriva precis det jag skriver och med en förhoppning om att mina böcker erbjuder läsaren en verklighetsflykt, en mysig stund, en möjlighet till att koppla bort vardagens alla måsten och krav.

Det är verkligen lätt att tappa bort sig själv när man börjar tvivla och osäkerheten sätter in (jag kommer säkerligen att gå vilse igen) men jag är glad att jag hittade tillbaka. För jag älskar mina böcker. Jag älskar mitt sätt att skriva och hur jag berättar mina historier. Viktiga eller ej.

Jag är Christina Schiller och jag skriver smarta, varma och charmiga böcker med lite sälta, där huvudkaraktärerna får sina lyckliga slut.

Så de så!

* Simona är den enda svenska romanceförfattare som min man känner till, ja förutom mig då 🙂 Han är mer av en Tom Clancy läsare.

Vad ska folk tycka?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Min hjärna är mosig. 

När jag sitter här och skriver detta inlägg så har jag precis korrekturläst klart de sista kapitlen. I morgon bitti ska jag skicka tillbaka de få saker jag hittat i manuset till förlaget.

Tvivlet är tyvärr tillbaka. Jag försöker att inte lyssna. Jag önskar att jag kunde pausa  den här känslomässiga bergochdalbanan – bara för en liten stund så jag hinner hämta andan – som jag befunnit mig på i lite mer än två år men jag vet att än är inte denna åktur slut.

Hittills har jag bara uppfyllts av enorm lycka när jag tänkt på det, att mitt lilla manus ska bli en bok och läsas av andra men nu … nu känner jag paniken komma smygandes.

Vad ska folk tycka?

Kommer de att gilla mitt sätt att skriva, min röst, tonen, storyn, huvudkaraktärerna?

Jag vet inte. Än dröjer det några månader innan jag får svar på det.

Allt jag vet just nu är att jag är sjukt stolt över mig själv och över min lilla bok. Och oavsett hur det kommer att gå för Hemligheter små när den finns där ute för alla att se, läsa och tycka till om så har jag skrivit för mig själv. Jag har skrivit vad jag vill läsa. Och det är egentligen allt vi kan göra.

Den där jobbiga känslan

ThomasSom outgiven författare tänker man ju ofta (ok, jag generaliserar utifrån egna erfarenheter här men jag tror att jag inte är/var ensam) att det man skriver är rent skräp.

Vissa dagar är det jättebra, men oftare tittade i alla fall jag på mina texter och tänkte att det här kan väl ingen sund människa tycka om? Till slut tänker man att ”ja ja, lika bra att få det bekräftat” och skickar iväg nått till ett förlag eller tretton.

Och visst, man får en massa refuseringar – men så händer något. Man får en novell antagen till en antologi. Man får en roman accepterad av ett förlag. Lite så. Jamendåså tänker ni. Då är ju allt frid och fröjd. Eller?

Tyvärr är det inte så enkelt. I alla fall inte för mig. Tvivlen kommer alltid. Som just nu. Sitter just nu med två saker som får paniken att komma tillbaka. Dels har jag just redigerat färdigt ett nytt manus och känslan som tar överhanden är att det här vill väl ingen läsa. Dels sitter jag och försöker översätta lite gamla texter. Och då börjar jag tänka att redaktören kan ju inte ha läst ordentligt, eller haft en dålig dag eller nått, när hon tyckte att romanmanuset dög för publicering. Recensionerna som jag fått – de vet nog inte vad de pratar om heller. Och novellerna ska vi inte tala om!

Så är det att vara jag som författare.

Visst, man kan träna. Det bästa sättet att träna är att skriva massor. Gärna på kort tid. En del kommer att bli kass på riktigt då. Och med lite tur kan man lära sig att se skillnad på dåligt och på inbillat dåligt. Men samtidigt. Jag tror inte någonsin att jag kommer att helt ha fått bort det där tvivlet.

Varför fortsätter jag då? Om det nu är så jobbigt och hemskt, och jag dessutom aldrig kan producera något bra nog?

Känns ju som en motiverad fråga, eller hur?

Fast jag har nog inget enkelt svar på den… Envishet gränsande till dumhet kanske. Jag brukar hävda att min viktigaste egenskap när jag fäktade var att jag var lite dum i huvudet. Oavsett vad det stod (de få gånger jag ens visste det) så var jag alltid helt övertygad om att jag skulle vinna – bara jag tog resten av poängen så – och gjorde jag inte det så var det mest otur den gången. Nästa gång så… Men viktigare är nog att jag inte riktigt vet vad jag skulle göra annars. Utan skrivandet som kreativ ventil. Vad skulle jag göra då? Vem skulle jag vara då? Frågor jag inte vet om jag vill ha svar på…

Men man hade ju önskat att det skulle bli enklare med tiden…

Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 1.

I gårdagens inlägg ställde Annelie ett stort antal frågor till mig. Alla frågorna är egentligen sammanvävda då de ger olika vinklar på samma problematik. Därför griper jag mig an den stora huvudfrågan idag, den om litterär kvalité, och återkommer med de resterande småfrågorna imorgon.

Annelie skrev bl.a. att ett förlags namn ofta fungerar som en kvalitetsstämpel för konsumenten. Det är väl en sak att författaren tror på historien, en helt annan att någon extern, ett förlag, tror på den och är villiga att satsa pengar. Om boken är utgiven på ett stort förlag så brukar det innebära att den faktiskt också är bra. Konsumenten kan vara trygg i att få valuta för sina pengar.

Jag kommer att ge ut min bok på eget förlag. Mitt manus har inte passerat förlagens nålsöga. Hur ska jag kunna övertyga köparen att min bok faktiskt är värd att köpa. Hur ser jag själv på att säkerställa den litterära kvalitén? Hur vet jag att min text faktiskt är bra nog?

Det är en viktig fråga. En berättigad fråga. Något jag funderat mycket över.

Mina egna tvivel.

Självklart har jag tvivel. Ibland undrar jag om manuset verkligen är bra nog. Men det är ingen ovanlig känsla. Och den går över. För jag är mycket medveten om att nästan alla nya författare känner sig som ”bluffar” innan de har acklimatiserat sig till den nya rollen. Jag har läst en massa sköna inlägg av Kevin Frato från debutantbloggens första år. Där beskriver han hur han när som helst väntade att den ”Hemliga litterära polisen” skulle slå in dörren, arrestera honom och kasta honom i fängelsehålorna.

Men det finns några saker som gjort att jag kommit över mina tvivel. Här tänkte jag lista några av dem.

Riktigt usla böcker.

Förr eller senare händer det alla. Man har börjat på en ny bok. Man har kommit kanske femtio sidor in och ingenting verkar hända. Karaktärerna är träiga, ploten är obefintlig och språket börjar sakta men säkert skava i ögonen. Till slut lägger man ner boken och säger: ”Till och med jag kan skriva något bättre än det här.”

Det är inte alla som sedan går och skriver något eget. Men jag gjorde det. Varje gång jag får stora tvivel går jag bort till bokhyllan och plockar ner en ”riktigt usel bok.” Märk väl att de alla är utgivna av stora svenska förlag. Med stavfel, meningsbyggnadsfel och allt. Efter några sidor kan jag sätta tillbaka den i hyllan och nöjt konstatera att mina tvivel har skingrats.

Återkoppling från målgruppen

Min bok är riktad mot tonåringar och ”unga vuxna.” Därför har jag självklart också låtit flera tonåringar läsa den. Här är ett sms jag fick av en av dem:

Nu när jag har kommit in i
boken ordentligt så är jag
väldigt glad att säga att den
är faktiskt riktigt bra, bättre
än fantasy böckerna jag har
läst hittills faktiskt 😀

Vi träffades en vecka senare, fikade och gick systematiskt igenom boken, scen för scen, karaktär för karaktär. Det var väldigt givande.

Över lag har mina tonårsläsare varit väldigt entusiastiska. Det känns skönt. För det är ändå de som är målgruppen. Jag är säker på att en sann litteraturvetare skulle finna tusen saker som är fel på mitt manus. Men vad gör det, om målgruppen älskar den.

Återkoppling från de äldre betaläsarna

Jag har även ett antal unga vuxna samt äldre som fått läsa manuset. Faktum är att alla genuint har gillat den. Jag har varit väldigt noggrann med att påpeka att de inte får vara snälla mot mig, utan tvärt om måste påpeka varje brist de kunnat finna. Det har de också gjort, så det finns en hel del jag åtgärdat. Samtidigt har de alla, oavsett ålder, gillat historien. Flera har kommenterat att språket känns väldigt målande och levande. Detta trots att manuset då befann sig i en oborstade beta-version.

Det är mycket tack vare deras uppmuntran och glada tillrop som jag faktiskt vågar ta steget ut och publicera själv.

Kommentarer från refuserande redaktörer

I ett tidigare inlägg så publicerade jag ett refuseringsbrev från en redaktör på ett av de stora förlagen i Stockholm. Hon tog trots allt tiden att ge mig några uppmuntrande kommentarer samt några tips hur jag skulle kunna redigera manuset. Det hade hon inte behövt göra.

Jag har fått liknande uppmuntrande brev även från andra förlag. Flera skrev att de gärna tog emot framtida manus. Det innebär, i alla fall i min naiva skalle, att de insett att här faktiskt finns något. Sedan fungerade inte manuset just för dem, men de ser det inte som omöjligt att jag skulle kunna ha en framtid som författare

Det räcker för mig.

Min egen tro på mitt eget material.

Det finns en ganska stor stigma i att ge ut själv. Den ”Hemliga litterära polisen” tittar barskt på dig och mullrar ”Vem är du? Tror du att du är någon?”

Men jag bryr mig inte. Det är många år sedan jag upptäckte att jag faktiskt är någon. Jag är en sån där människa med jobbigt god självkänsla. Jag vägrar låta Jante och dess hemliga polis sätta sig på mig. Jag tror på mitt eget material.

Det är inte en tro som bara anlänt hux flux. Det är något som växt fram under en lång period av slit. Jag är idag en mycket bättre författare än när jag skrev de där första svajiga raderna på min första bok. Det kan jag säga med säkerhet. När jag läser mina gamla texter så ser jag verkligen att det skett en utveckling. Jag kan se de misstag jag gjorde då och veta att de inte kommer att göras igen.

På samma sätt kan jag, när jag läser böcker, oavsiktligt börja studera en författares teknik. Jag har blivit mycket mer medveten om form och innehåll, narrativ struktur och karaktärsbeskrivningar. När jag därför läser min egen bok och känner ”Det här är ju riktigt bra” så tror jag faktiskt att det inte enbart är mitt storhetsvansinne (även om det kan vara en delförklaring 😉 ) utan att manuset faktiskt är bra på riktigt.

För jag tror helt ärligt att jag lyckats skapa något ganska unikt. Det är en väldigt speciell värld, vår egen historia, men ändå inte, främmande men ändå välbekant. Full av märkliga varelser, hämtade ur våra gamla folksagor, men i en ny smutsig, bitvis ganska grym, tappning. Jag tror att det finns något här som tilltalar, inte bara tonåringar, utan fantasyälskare över lag.

Nu börjar det här inlägget bli riktigt långt. Alldeles för långt. Imorgon kommer del 2 och då ska jag ifrågasätta vad litterär kvalité egentligen är för något. Kanske kommer det bli provocerande. Kanske går jag alldeles för långt. Läs själva. 😉

Vi ses imorgon.