Gästblogg: Helena Dahlgren

Kvinnan på tåget: en redigeringspositiv historia

Foto: Marcus Stenberg

En gång för länge sedan, i ett land som numera bara existerar i gamla solblekta fotoalbum och magasinerade skolpärmar med mögeldoft, trodde jag att jag visste EXAKT vad det innebar att vara författare. Det handlade ju om att hitta på historier, inte sant? Och när man var färdig med att hitta på, när man med sin finaste handstil präntat ner allt man hade om de ödesmättade slotten och korparnas vingslag över den dimmiga heden och hjältinnan som mot alla odds överlevde den onämnbara fasan … ja, då gick man vidare till en ny historia. Så enkelt var det. Visst?

Jag skrev ständigt som barn. Skoluppsatser, dikter, dagböcker, noveller om flickor som träffade sina drömmars häst första dagen på sommarlovet, skoltidningsartiklar om Beverly Hills 90210 och den senaste Michael Jackson-videon. Jag påbörjade faktiskt ett par romaner också: några skamlösa Kittyparafraser om detektiven Mariah, Malibus käckaste invånare, och åtminstone en Maria Lang-pastisch där ett lik hittades i Gudöån av två kanotpaddlande studenter. Orden bara kom, och fortsatte att komma. Inte en enda gång tänkte jag på redigering. Det ordet fanns över huvud taget inte i mitt vokabulär.

Nu, ett par decennier senare, när min debutroman är tryckt och klar, har jag kommit att inse att redigering är min bästa vän i skrivprocessen. Jag tycker på riktigt det är roligare att sitta och peta i texten, flytta kommatecken, tänka på blankrader kontra indrag och ord jag eventuellt använder för ofta (topp 3 enligt min redaktör: 1. Plötsligt, 2. Ensam, 3. Skev), än att hitta på själva historien. Kanske är det den gamla ängsligheten som spökar. När jag väl nått redigeringsfasen vet jag ju att det BLIR en bok. Går det att jämföra med ett förhållande, möjligen? I början är allt nytt och spännande, men också så skört, så skört att man knappt vågar andas av rädslan för att allt ska spricka. Eller att fasaden ska rämna och den imperfekta människan bakom förälskelsen glimta fram. Gud nåde om man råkar släppa väder under sömnen, the horror, the horror! Bättre att ligga vaken och räkna hans ögonfransar istället, som Michael Stipe gör i den där gamla R.E.M.-låten. Senare blir det tryggare, mer hemtamt. Man vågar mer. När man vet att man har en solid grund att stå på är det lättare att förändra det som skulle kunna bli ännu bättre. Åtminstone inbillar jag mig det.

Så ja, jag älskar redigering. Jag älskar att bygga ut, förädla, snygga till. Något som jag däremot inte älskar: kritik, oavsett hur konstruktiv och väl underbyggd den är. Är detta något specifikt för det känsliga författarsläktet, eller är det bara jag som tampas med det absolut värsta av två världar, nämligen ett hejdlöst bekräftelsebehov och en total oförmåga att ta kritik? Såhär några skälvande veckor bort från recensioner (om jag har tur!) känns det inte helt optimalt.

Mitt skrivarliv består av flera vändpunkter, det som Oprah skulle ha kallat lightbulb moments. En sådan vändpunkt utspelade sig ombord på ett snabbtåg mellan Stockholm och Göteborg en råkall januaridag. Hatar ni omotiverade tempusbyten? Jag med, egentligen. Men det här är motiverat. Ser ni det framför er nu? Kan ni känna tågets krängningar, doften av kallt kaffe och överhettad mobilladdare från stolsgrannen?

Bra. Då blir det presens ett tag här.

”Vi måste stryka referenserna”, säger förläggaren bestämt. Jag testar att använda handsfree för första gången och känner mig som en yuppie där jag sitter på tåget och pratar med min förläggare. Vet folk idag ens vad en yuppie är, förresten? De fanns på den tid då jag fortfarande gillade att prata i telefon (för mer i ämnet telefonskräck, se plats 82 i min bok 100 hemskaste). Fast: telefonskräcken och den råa, hudlösa nervositeten till trots är det rätt coolt, det som händer just nu. Jag sitter på ett tåg och pratar igenom mitt manus – mitt romanmanus! – med min förläggare! Very Carrie Bradshaw goes YA-skräckförfattare, ne c’est pas? Men vad var det hon sa precis?? Stryka referenserna? Jag känner hur jag bleknar och är tacksam över att det inte syns när man pratar i telefon. Lägger det på pluslistan. Fram tills nu har telefonsamtal inte haft en plussida hos mig. Skriker jag också? Det känns som om jag skriker, men ingen i tågvagnen där jag befinner mig vänder sig om så jag antar att det är ett tyst skrik. Eller så är Facebook ovanligt intressant idag, omöjligt att slita sig från till och med när ens tåggranne kastats in i den största skaparkrisen sedan Strindbergs Infernokris. Naturligtvis är det första som dyker upp i skallen en referens, en parafras från Fight Club av Chuck Palahniuk. This is the sound of Helena’s heart breaking. 

Jag säger det inte högt, men jag hinner tänka det: om vi stryker referenserna, vad blir då kvar? Ska vi ge ut en PEKBOK?!

Det blev ingen pekbok. Faktum är att det, om jag får säga det själv, blev en riktigt fin liten sak, åtminstone det bästa jag kunnat skriva just nu. Det finns inga kråkslott eller dimmiga hedar som i min barndoms berättelser, men däremot finns det ett par järtecken i form av fåglar. Fattas bara annat, när Twin Peaks ande vilar tungt över min roman. Och naturligtvis strök vi inte alla referenser, utan vi kom fram till en gyllene medelväg där både jag och förläggaren kände oss nöjda. Ergo: Cable Guy-psykosen och den direkt efterföljande referensen till det där Vänner-avsnittet där Brooke Shields karaktär tror att Joey är läkaren han spelar i General Hospital fick stryka på foten. Ett antal – såhär i efterhand kan jag se det – krampaktigt blinkande ni som fattar, fattar-musikcitat likaså. (Tindersticks gjorde ondast.) Däremot fick Mulder och Scully stanna. Morrissey med, förstås. Och så Oscar Wilde, för det är faktiskt ens förbannade plikt som författare att referera till Oscar Wilde så ofta det bara går. Javisst gör det ont när darlings dödas, men ibland är det ett nödvändigt ont. Gränsen mellan att tjusa nördgänget (alltid mitt gäng, alla dagar i veckan <3) och att alienera en stor presumtiv läsekrets (som ju också vore ett fint gäng att ha, tänker jag) är hårfin, och jag kan inte själv avgöra exakt var den gränsen går. Det är sådant man har förläggare och redaktörer till.

I BTJ-recensionen av Orkidépojken kan man bland annat läsa att det ”kryllar av referenser”. Oh lord, skulle jag ha redigerat mer…?

Jag försöker glömma referenskryllandet – låter inte ”kryllar av referenser” lite som ett skadedjur, ett fall för Anticimex? – och lyssnar på Carole Kings Tapestry. Spår tre. De som fattar, fattar.

Helena Dahlgren är författare till skräckguiden 100 hemskaste som utkom på Modernista i juni förra året. 29 augusti romandebuterar hon med Orkidépojken (Constant reader/Lava förlag).

Mer om Helena Dahlgren helenadahlgren.com

Här hittar du Helenas blogg Dark places

Orkidépojken hittar du här

Bödeln, bion och boken

Idag ska jag medverka i radioprogrammet Kulturbordellen (älskar namnet!). Jag har aldrig pratat i radio och frågade lite nervöst om upplägg. ”Du får berätta om dig själv och hur det kom sig att du började skriva”, löd svaret.

Oron är total. Inte enbart för att jag låter som en smurf – jag är rädd att mitt svar på frågan inte kommer motsvara förväntningarna. Jag saknar nämligen litterärt kapital. Jag har aldrig slukat böcker eller läst litteraturvetenskap som de flesta andra i den här branschen. Ska jag vara ärlig var det först i vuxen ålder som jag lärde mig läsa ordentligt.

I litterära kretsar känns den bakgrunden ungefär lika het som när jag på en studentskiva missuppfattade maskeradtemat och kom utklädd till skarprättare. Det är sant. I takt med att kvällen utvecklades surnade bödeln, drack sig full på mjöd satt sedan bakom en buske och vaktade handväskor medan adelsdamerna dansade med sina ståtliga riddare. (För övrigt – Vem väljer ”lajv” som studentfest och hur kan det inte framgå tydligare i inbjudan? The horror!).

Som tonåring tyckte jag aldrig att jag passade in (no shit – skarprättare!) och min enda önskan var att fly från tillvaron. Eftersom jag inte läste speciellt bra blev film min drog.

Jag förfalskade underskrifter för att kunna hyra Terrorn på Elm Street (och väldigt många andra skräckfilmer av skiftande kvalitet) och under gymnasiet passerade inte en helg utan att jag såg minst sex filmer (inte sexfilmer). Fick jag välja kom filmmaraton i min bästa kompis gillestuga överst på listan.

På nittiotalet hände också något som förändrade världen, Twin Peaks. Från den dagen fanns det inget viktigare i mitt liv. Jag levde Twin Peaks och lärde mig varje avsnitt utantill. Fortfarande har jag kvar en gammal bucklig anteckningsbok någonstans som innehåller bland annat en kartläggning av alla ”nycklar” i serien. När andra umgicks med sina pojkvänner satt jag framför TV:n, hög och drömsk av att befinna mig i Lynchs universum.

Under studietiden eskalerade filmmissbruket och när pengarna inte längre räckte till biljetter engagerade jag mig i Folkets bio. Tre kvällar i veckan stod jag bakom kassan i någon av Lunds mindre besökta biografer och frös i utbyte mot att jag fick se varenda film på repertoaren gratis. När jag hade sett Ghost Dog – Samurajens väg av Jim Jarmusch två gånger i rad började maskinisten ringa flåssamtal till min studentkorridor och jag lämnade Folkets bio.

Kort därefter fick jag jobb som jurist på Skatteverket. Som ni säkert förstår hoppade jag upp och ner av lycka. Nej, jag älskade inte personbeskattning men det innebar en månadslön att plöja ner i filmer. Allt såg jag på bio, min semester tog jag ut under filmfestivalen och varje onsdag när det var nysläpp på No1 Video på Götgatan var jag där. Mina filmer arrangerade jag noga efter ett mycket ologiskt system i hyllan och det första jag gjorde hemma hos andra var att kolla in deras filmsamling. Nya bekantskaper kategoriserades efter filmsmak, med ungefär lika lite logik som ordningen i min bokhylla.

Det inledande samtalet kunde se ut ungefär såhär:

”Jaha du både älskar Pianot och tycker att Forrest Gump är urmysig. Men herregud vad klockan skenade iväg, jag måste tänka på refrängen.”

Däremot lyste jag av lycka när jag träffade någon annan som också var besatt av Bram Stoker´s Dracula eller Ju-On. Eller The Departed, Drive, Allt om min mamma, Att återvända och Pans labyrint. För att nämna några.

Värst av allt var när jag träffade någon som sa: ”Twin Peaks var bra i början men sen blev det för konstigt. Serien hade aldrig fått ett så stort genomslag om den släpptes idag?” Jag blev tvungen att direkt göra slut. Vem kan umgås med personer som inte delar samma värdegrund i elementära frågor?

För att återknyta till mitt ”författarskap” tror jag att min biobakgrund har haft en avgörande betydelse. När jag skriver ser jag berättelsen framför mig som en film. Skådespelarna, de dramaturgiska vändningarna, kameravinkeln, tonen, och estetiken. Det är vad jag omedvetet studerat, hela livet. Jag gillar att gestalta karaktärerna och försöka hitta det som utmärker miljön och stämningen. Jag önskar att mitt missbruk omfattade även böcker när jag var yngre för det hade varit till stor nytta när fantasin nu ska omsättas till text, men så var det inte. Däremot har skrivprocessen gjort mig till en bättre läsare och lärt mig uppskatta litteratur på ett annat sätt. En ny underbar värld har öppnats.

Att bli författare fanns aldrig på kartan, däremot går min dröm i uppfyllelse när jag genom mitt skrivande får chansen att visa filmen jag har i mitt huvud även för andra.

ps. Om du inte känner igen någon av ovanstående referenser rekommenderar jag starkt att du passar på att se filmerna. Du kommer inte ångra dig. Eller, Ju-On kommer du ångra men du vill ändå kunna skryta med att du har sett den utan att blunda. Inte minst om vi ses någon gång.