Jag har gjort det. Igen.

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har verkligen jobbat hårt med manuset till nästa bok och det har funnits gånger då jag verkligen undrat om det kommer att bli en bok till av textkaoset.

Men nu sitter jag här och snart, snart är min lilla två klar.

Ja, efter ytterligare någon redigeringsrunda, sättning och korrekturläsning vill säga, men jag känner ändå att jag kan ge mig själv en klapp på axeln och säga att jag gjorde det.

Jag har skrivit en bok till med allt vad det innebär.

Hösten har i princip bestått av bara det. Skrivandet av tvåan. I min enfald trodde jag att tvåan skulle bli lättare än ettan att skriva. Och det stämde med råmanuset men redigeringen av Brutna små regler har varit 10 gånger jobbigare än med Hemligheter små. Och jag kan känna nu att det kanske blev lite för intensivt. Jag hann inte få en längre paus från manuset någon gång under hela redigeringen och det hade jag önskat. Att få lite distans till det. Låta ändringarna få smälta lite. Få längta efter det. 

Den senaste veckan har jag befunnit mig på lite varmare breddgrader tillsammans med familjen. En välbehövlig semester för oss alla och för mig har det inneburit inget Brutna små regler. Manuset är hos förlaget och redaktören där håller på att läsa det och jag väntar spänt på att få höra vad hen tycker. Men det viktigaste är just det att jag längtar. Jag längtar efter att få läsa det, pilla med orden och fixa det sista som fortfarande skaver. Jag längtar efter mina bångstyriga, viljestarka karaktärer som tror att de vet exakt vad de vill. Jag längtar efter världen jag skapat där allt ordnar sig, där kärleken övervinner allt. 

Jag längtar helt enkelt. 

Och det är en bra längtan. 

En som får huden att pirra. 

Kram på er! Vi hörs när jag är tillbaka i kalla Sverige igen 🙂 

Naturligtvis är det Romance böcker som läses på semestern 🙂 Denna av Tessa Dare var riktigt riktigt bra!

Vi har det ganska bra 🙂

Inlämning, synopsis och NaNoWriMo

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Phu!

Manuset är nu äntligen skickat till redaktören igen.

Jag var lite orolig för att jag skulle skicka iväg manuset och fortfarande vara på botten av den känslomässiga bergochdalbanan. Ni vet där man avskyr allt man skrivit och starkt tvivlar på att man någonsin kunnat skriva överhuvudtaget 🙂 Där var jag för bara några dagar sedan, men när jag tryckte på skicka så var känslan ändå riktigt bra.

Den här redigeringsvändan har verkligen varit tuff. Många saker har inte fallit på plats förens nu de sista dagarna, men magkänslan säger i alla fall att det kommer att bli bra. Till slut. Men nu behöver jag verkligen min redaktörs ögon på texten så att jag kan få lite vägledning om någon ändring inte fungerar och hur jag kan slipa till texten ytterligare.

Fram tills jag får tillbaka manuset igen ska jag försöka att planera upp del tre. Jag ska ge mig på att skriva ett riktigt synopsis den här gången för att se om det kan hjälpa mig under råmanus fasen. Jag har googlat och läst på om det här med att skriva synopsis men känner att jag fortfarande inte har det helt klart för mig hur jag ska lägga upp det. Det finns ju några olika varianter och jag har ännu inte känt att någon av de jag läst om passar mig helt hundra.

Hur gör ni när ni skriver synopsis? Några tips att dela med er av?

Jag funderar fortfarande på om jag ska delta i NaNoWriMo (som Michaela skrev om i onsdags) och om jag i sådana fall ska skriva på del tre i serien eller om jag ska ge mig på ett annat manus som jag funderat på ett tag. Det hela beror nog lite på feedbacken blir från redaktören denna gång. Om jag kommer att orka att redigera och skriva råmanus på samma gång 🙂
Vi får se helt enkelt.

Hur går det för er?
Skriver ni råmanus? Redigerar? Väntar på svar från förlag? Laddar inför NaNoWriMo?

Kram på er ❤

Manuset är inlämnat

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Herregud vilken galen tid det varit.

Varje ledig stund har gått åt till skrivandet. Sena kvällar och tidiga morgnar. Ändå har det känts som att jag stått och stampat på samma ställe utan att röra mig framåt. Så många val, så många scener att ta ställning till om de ska vara kvar eller om de ska skrivas om eller om de helt enkelt inte får vara med längre. Det har blivit en hel del sand skyfflande, byggande av sandslott som rivits och byggts upp igen i andra konstellationer.

Men nu är det klart.

För denna gång.

Jag är nöjd med ändringarna jag gjort i manuset. Nu är det bara att vänta in domen från redaktören som ska nagelfara det och komma med kloka kommentarer. Jag ser så fram emot att få jobba med hen igen. Jag lärde mig otroligt mycket under arbetet med Hemligeter små och jag hoppas kunna lära mig ännu mer denna gång som jag kan ta med mig in i skrivandet av del tre.
Den här delen som kommer nu, när jag kan lägga energi på att hitta rätt känslor i scener, få dialogerna att lyfta och ge tyngd åt mina karaktärer är något som jag verkligen ser fram emot. Jag älskar mitt manus redan nu men jag vet att det kan bli ännu bättre med lite hårt arbete och vägledning från min fantastiska redaktör.

Nu ska jag försöka att släppa tankarna på manuset tills det kommer tillbaka. Det är svårare än det låter. Ja, ni som skriver vet ju hur det är.
Istället ska jag läsa alla böcker i min ”att läsa” – hög, eller jag ska i alla fall göra ett försök.

Jag ska även fundera lite på del tre och slipa på storyn 🙂

Skriv på alla fina där ute!!

Kram på er ❤

Struktur is the way to go – I hope

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Det blir ett kort inlägg från mig idag. Stressen över redigeringen börjar så sakta komma krypandes.

Det är 1,5 vecka kvar. Bara.

Jag är lite mer än halvvägs igenom manuset, igen. Jag fick gå tillbaka en bit och ändra en sak som gav stora ringar på vattnet, men det var en nödvändig ändring.

För att hinna ta mig igenom resten av manuset har jag idag gjort upp en detaljerad plan där jag angett hur långt jag behöver komma varje dag tills det är dags att skicka till redaktören. Jag har skrivit ner alla ändringar som ska göras i varje kapitel och skrivit korta synopsis över de nya scenerna som behöver skrivas.
Jag har aldrig skrivit så här strukturerat innan. Det ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Om jag kommer att hinna (vilket jag måste, det finns inget annat alternativ). Om det kommer att bli bra (just nu känns det så där om jag ska vara ärlig).

Ni kan väl hålla tummarna för mig och skicka positiva tankar. Det skulle verkligen uppskattas 🙂 Behöver ni att jag håller tummarna eller skickar glada tankar tillbaka så är det bara att hojta till 🙂

 

Hej, från botten av redigeringsträsket

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Långt, långt, där nere på botten av redigeringsträsket befinner jag mig just nu och det enda som existerar i mitt huvud är mitt manus.

När jag inte sitter vid datorn och skriver går jag runt och har konversationer med mina karaktärer, ibland i mitt huvud och ibland ut högt.

”Mamma, du blir lite knasig när du skriver”, sa min yngsta son idag när vi satt vid köksbordet efter att vi ätit middag och jag precis bollat en idé till manuset med mannen.
”Jag vet”, svarade jag lite ursäktande.
”Det gör inget, mamma. Du är ganska rolig när du är sån.”

De känner igen den här fasen från när jag redigerade Hemligheter små och låter mig alltså hållas. De tittar inte längre på mig som om jag hade små gröna antenner på huvudet när jag plötsligt kan börja gräla med mina karaktärer för att de inte gör som jag vill eller när jag klappar händerna för mig själv och ler stort om jag lyckas få till en scen. Eller när det inte går att få kontakt med mig för att jag sitter försjunken i mina egna tankar, som 99 gånger av 100 handlar om mitt manus.

Jag har tur som har en stöttande familj, utan deras förståelse skulle allting kännas betydligt mycket tyngre och jag skulle antagligen även ha betydligt mycket mer ångest över att jag prioriterar skrivandet över allt annat under vissa perioder. Som nu.

Men de vet, precis som jag, att skrivandet får mig att må bra. Att jag njuter av varje sekund jag får hålla på med det trots att det inte alltid verkar så. Som när jag ligger lutad över tangenterna och stönar eller mumlar eller gråter en skvätt över hur dåligt allt känns och att jag aldrig kommer få ihop en bok till. (Vilket jag givetvis kommer att få, det vet jag ju egentligen)

Just nu ska jag precis ge mig in i en intensiv fas där jag ska reda ut hela sista tredjedelen av manuset. Nya scener ska skrivas och de scener som är kvar av det gamla ska flyttas om. Bara att tänka på det får mig att bli alldeles matt, men det är bara att köra på. Ända in i kaklet.

Och vem vet, kanske kan jag roa min son lite medan jag håller på 🙂

 

 

 

 

Släpp in mig, snälla!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag hade verkligen sett fram emot att få grotta ner mig i texten igen men det går bara inte. Det tar tvärstopp efter bara några sidor. Något saknas. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Kanske är det att jag ännu inte kommit till att älska mina nya huvudkaraktärer, att jag inte lärt känna dem utan och innan, som gör att den där känslan saknas. Den som får dem att komma till liv och inte längre bara vara två påhittade personer i ett dokument på datorn utan mer som mina vänner. Som jag kan ha konversationer tillsammans med mitt huvud (och ibland inte enbart i mitt huvud 😮 )

Med Alexandra och Daniel hade jag två år på mig att lära känna dem, att skapa ett band till dem. Den tiden har jag inte nu. Jag har 38 dagar på mig att krypa in under deras skinn och skapa den kontakten så att jag kan göra dem rättvisa när jag skriver. Så att jag utan tvekan vet exakt hur de kommer att agera i situationer som uppstår och hur de pratar och rör sig beroende på vem de umgås med.

Jag vet redan vilka skolor de gått på, vad deras favorit mat är, vem som var deras första kärlek osv. Jag kan hela deras bakgrund men jag behöver mer. Jag behöver de små sakerna, detaljerna som gör dem levande.

Jag fortsätter att harva mig framåt. Sida för sida, mening för menig, ord för ord. Jag tänker att om jag fortsätter att dyka upp, göra min del av arbetet så kommer de förhoppningsvis snart att göra sin del: släppa in mig.

Då var det (äntligen) dags igen

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Brutna små regler är ju tillbaka hos mig, tillsammans med två a4 sidor av kommentarer från min redaktör.

Det var med darriga händer och lite lätt illamående som jag öppnade upp dokumentet med kommentarerna. Som ni kanske minns så var jag långt ifrån nöjd med manuset när jag skickade iväg det så jag visste ju med mig att det skulle vara mycket att ta tag i när det kom tillbaka.

Det var inte alls lika jobbigt att läsa redaktörens kommentarer som jag hade föreställt mig och efter att jag låtit det sjunka in och läst igenom flera gånger så kan jag hålla med om det mesta som hon anmärkte på.

Överlag så ser det bra ut. Jag har en bra grundstory och nu gäller det bara att få till alla scener som behövs och ett de hamnar på rätt ställe. Precis som Hemligheter små var i början, innan redigeringen, så är Brutna små regler lite baktung i dagsläget. Information om vissa saker måste komma fram tidigare så att karaktärernas agerande förankras och så att man som läsare får lättare att knyta an och bry sig om dem från början.

Så i veckan som gått har jag – och mina post-it lappar – verkligen fått ta mig en funderare, men nu sitter de på plats och hittills känns det bra. Det kommer säkert att ändra sig ytterligare lite men nu känner jag mig redo att börja grotta ner mig i texten och ändra runt, skriva till nytt och ta bort sådant som inte längre får plats. Jag känner mig redo och det ska bli så roligt att få göra detta en gång till. Putsa fram en liten diamant. ( Var snäll och påminn mig om detta när jag svär över manuset nästa gång 🙂 )

20170710_205641

Post-it lapparna tidigare i veckan, när de var på väg upp på sidan av kylskåpet. Nu täcker de lite mer än halva sidan 🙂

Så nu vet ni vad jag kommer att pyssla med fram till slutet av augusti 🙂

Hur går det för er? Skriver ni? Redigerar ni? Väntar ni på svar från förlag? Eller har ni semester från allt vad skrivande heter?

Jag laddar för fullt, eller min hjärna gör det i alla fall

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Lite mer än en vecka har gått sedan jag skickade Brutna små regler till förlaget och jag bestämde mig för att inte öppna manuset för ens jag får tillbaka deras kommentarer, men det hindrar ju inte min hjärna från att jobba på högvarv – nonstop hela dygnet verkar det som 🙂

Redan dagarna efter började det. Jag satt och åt frukost och plötsligt slog det mig att scenen på bröllopet skulle bli så mycket bättre om jag tvistade till det ännu mer. Medan jag stod och lagade middag samma dag så dök en dialog upp i huvudet som skulle passa perfekt på ett ställe i manuset där det känts lite blaha.

Eller som här om dagen då jag under en promenad i skogen kom på att om jag förflyttar hela sista halvan av manuset till en annan plats/miljö så skulle det kunna bli så mycket bättre.

Och så har det fortsatt.

Varje dag nya saker som ploppar upp som fyller i en lucka eller fixar ett problem.

Och allt skrivs ner i min anteckningsbok, som numera får följa med mig överallt.

Kan ni släppa ert manus medan det är iväg hos testläsare, lektör eller hos förlaget? Eller fortsätter er hjärna att vrida och vända och fundera, som min tycks göra 🙂

Dessutom verkar den redan vara på väg till nästa manus, del tre i serien, för även scener och dialoger till den tycks ploppa upp när jag minst anar det. Vilket är otroligt jobbigt då jag inte gärna arbetar med två manus samtidigt, men vad ska man göra 🙂

Så min hjärna är uppenbarligen redo att ta tag i monster texten när den kommer tillbaka, men frågan är om resten av mig är det?

Kan jag verkligen göra det en gång till? Förvandla textmonstret till en diamant?

Var det någon som sa andraboksångest?

En oformlig klump ska bli en diamant

20170505_145250

I slutet av veckan är det bestämt att  Brutna små regler ska skickas in till förlaget så att de får läsa det för första gången, så jag kämpar på med grovredigeringen. Intervall redigering fick det att lossna och jag har faktiskt kommit en bra bit den senaste veckan. Det är dock en hel del kvar men jag kommer att hinna. Något annat är inte ett alternativ.

Den här första genomgången av manuset satsar jag på att se till att alla bitar finns där, att det hänger ihop. Finliret får jag ta tag i senare 🙂 Jag går igenom och kollar så att storyn sitter, så att alla karaktärer finns med och att man förstår vad som driver dem. Och försöker se till så att alla trådar knyts ihop i slutet.

Det känns väldigt konstigt att skicka in ett manus som jag inte hunnit putsa så mycket som jag gjorde med Hemligheter små. Att förlaget ska få se den oformliga klumpen som manuset känns som just nu, men som förhoppningsvis döljer en riktig diamant där inne som bara väntar på att mejslas fram.
Jag försöker att tänka som så att det inte är första gången som förlaget läser tidiga versioner och att det bara är positivt då de kan hitta saker som inte fungerar i ett tidigt skede så att man slipper lägga massa energi och tid på det utan kan stryka det redan nu.

Trots att jag vet att det är mycket arbete som ligger framför mig, många dagar där det känns som att jag klättrar upp för ett obestickligt berg och jag bara får lust att ge upp så ser jag verkligen fram emot att få ge mig i kast med det här manuset och verkligen grotta ner mig i det tillsammans med min förläggare och redaktör. Man skulle kunna säga att jag har en hatkärlek till just den här fasen 🙂

Gillar ni redigeringsfasen? Eller tycker ni kanske bättre om att skriva råmanus?

Bokomslag, släppdatum & att börja om från början

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Det är så fint.
Så jag.
Så boken.

Och jag älskade det så fort jag fick se det. Tårar i ögonen och allt. Ja, jag är en känslosam författare.

Jag pratar naturligtvis om det fina bokomslaget som Jenny på förlaget har designat.

screenshot_20170217-123332

Fina omslaget till Hemligheter små!

Jag älskar blommorna och den pastelliga mjuka färgen. Mitt namn och boktiteln kommer att vara i blank kopparfolie.
Åhhh, jag längtar verkligen tills jag får hålla den i mina händer.
Min fina lilla älskade bok.

Jag har även äntligen fått ett släppdatum.

Den 11 maj kommer Hemligheter små att finnas i nätbokhandlarna och i alla butiker som är återförsäljare för Harlequin.

Nedräkningen har nu börjat på riktigt och det är dags att börja tänka på saker som releasefest (självklart ska jag ha en), marknadsföring och att samtidigt hinna skriva fler manus 🙂

Det är nämligen dags att börja om från början igen.
Med ett nytt manus.

Nu börjar jag ju inte helt om från början. Råmanuset finns redan, men det skrevs under sommaren 2016 så det är ett tag sedan 🙂

Planen är i alla fall att manuset som går under namnet Tvåan, ska vara färdig redigerad så att jag kan skicka den till förlag lagom till att Hemligheter små släpps. Så förra veckan läste jag igenom hela råmanuset för första gången sedan september och det kan faktiskt bli riktigt bra. Det finns några bitar som glimmar lite extra och vissa som måste poleras ganska mycket. Men storyn, karaktärerna och känslan finns där. Nu gäller det bara att mejsla ut det, att använda allt det som jag lärt mig under arbetet med Hemligheter små och få fram en riktigt bra fristående del två i serien 🙂

Lättare sagt än gjort, men jag ser fram emot att ta mig an detta manus, med allt vad det innebär 🙂

Samtidigt så har jag en idé som ligger och gror och sakta växer sig större. Får det att klia så där härligt i fingrarna. En paranormal YA romance. Vi får se hur länge jag kan ignorera det innan orden, storyn och karaktärerna måste få ta plats och berätta sin historia.

Vad har dina karaktärer för bagage?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Det är våra erfarenheter, våra upplevelser, våra med-och motgångar som formar oss. Som ligger till grund för besluten vi tar och hur vi agerar i olika situationer.

Hemligheter små är en karaktärsdriven bok men den har inte alltid varit det. I början, de första 4–5 utkasten, så var det händelserna som drev boken framåt och Alexandra och Daniel fanns liksom bara där. De var ganska platta och inte det minsta konsekventa i sitt agerande. De var helt enkelt bara två namn med ganska vaga karaktärsdrag.

Jag insåg att även om jag skapat dem så kände jag dem inte. Jag visste inte vad deras rädslor var, vad deras drömmar var, hur deras vänskap sett ut medan de växte upp, vart de hängde efter skolan, vem som hade tagit första kontakten den där dagen i första klass. Jag visste inte hur deras liv sett ut sedan de skildes åt eller om de tänkt på varandra under den tiden.

Jag behövde helt enkelt lära känna mina karaktärer. Jag behövde veta allt om dem. Det var lättare sagt än gjort då de visade sig vara ovilliga att släppa in mig och dela med sig av sina hemligheter.

Men för varje redigeringsrunda lärde jag mig något nytt om dem. Saker som fick dem att bli mer verkliga, mer mänskliga och mer sårbara. De började ta plats. Och bestämma. De fick en egen vilja och använde den både bestämt och ljudligt ibland.

”Det där är fel.”

”Vad då?”

”Jag skulle aldrig göra så, det borde du veta vid det här laget.”

”Är du säker? Jag tycker att det här blev ganska bra.”

”Så vi nöjer oss med ganska bra? Glöm det. Skriv om!”

”Okej, hur agerar du då?”

”Så här … ”

Nu i efter hand kan jag önska att jag lagt mer tid på detta i början, redan innan jag började skriva första utkastet. Kanske inte att jag lärt mig allt om dem, för jag gillar fortfarande att luska ut deras hemligheter allt eftersom jag skriver, men att jag i alla fall haft deras bakgrunds historia (deras bagage) och vad deras drivkrafter och mål är. Jag tror att det hade gjort min skrivprocess mycket enklare.
I sista redigeringsomgången innan manuset skulle tillbaka till förlaget så upptäckte jag nämligen ett ticks som Alexandra gjorde men som jag inte registrerat tidigare. Det var ganska vagt men det finns en anledning till att hon gör som hon gör och jag valde att förstärka det ytterligare i den där sista redigeringsomgången, vilket jag upplevde lyfte manuset ytterligare ett snäpp och gav Alexandra mer personlighet. Om jag hade varit medveten om det tidigare hade jag kanske kunnat bygga vidare på det ytterligare men jag är nöjd med hur det blev med tanke på hur sent jag såg det.

Arbetet med Hemligheter små är över (i alla fall arbetet med texten, sen finns det så mycket annat som ska fixas med efter att boken tryckts men det återkommer jag till i ett annat inlägg) och det har blivit dags att lägga Alexandra, Daniel och de andra bakom sig och lära känna ett gäng nya karaktärer. Jag ser faktiskt fram emot det och i dagarna har jag precis börjat läsa igenom råmanuset till bok två och det här med karaktärernas bakgrund (deras bagage), drivkrafter och mål är något jag funderar mycket på medan jag läser. I kommentarerna skriver jag ofta: varför gör hen så? Och: Det behöver förankras.
Denna gång har jag gjort ett formulär som jag fyller i för varje karaktär (som är viktig för handlingen) där de viktigaste sakerna finns med. Förutom de grundläggande sakerna som namn, hårfärg osv så finns även punkter som familj och hur relationen till familjemedlemmarna ser ut, kort bakgrundshistoria, yrke, senaste relation och varför den tog slut, vänner och relationen till dem, hobby, husdjur mm.

Vi får se om det fungerar för mig eller om jag helt enkelt gör som förra gången. Ösa sand och ser vad jag hittar för guldkorn i högarna när det är dags att börja bygga.

Hur gör ni för att lära känna era karaktärer?

s7zkefueaay-cynthia-del-rio

Bild från Unsplash.com Fotograf: Cynthia Del Rio

Vägen till utgivning – del 2

Sommaren 2008 skickade jag iväg tre kopior av mitt manus Stormnatt till större förlag, varav ett var Forum som ger ut Camilla Läckbergs böcker. Jag hade egentligen ingen aning om vad jag kunde vänta mig, men jag hoppades på att åtminstone få ett personligt nej-tack-brev och varje dag kontrollerade jag spänt vår brevlåda.

Som för många andra dröjde responsen. En månad gick, sedan ytterligare en. Jag började undra om manusen verkligen hade kommit fram eller om de försvunnit ut i samma parallelluniversum som alla saknade strumpor. Men så plötsligt hände det. Jag stod och väntade på att ta bussen hem från jobbet och minns inte exakt vilken dag eller månad det var, bara att solen sken och mina händer darrade. En förläggare från Forum ringde upp mig och berättade att de gillade mitt manus och att de skulle diskutera det på ett manusmöte. Jag kunde knappt tro att det var sant!

Tiden direkt efter den där telefonkonversationen känns aningen luddig. Jag vet inte exakt hur eller vad jag kände, men det är ingen överdrift att säga att jag var överväldigad. Kanske var det tur att jag, som motvikt, fick två refuseringsbrev dagarna efter det där samtalet.

Vid det här laget var jag sprängfylld av hopp och framtidsdrömmar. Förlaget hade egentligen inte lovat mig någonting, men bara det faktum att de diskuterade mitt manus på ett möte kändes som kvitto nog på att jag faktiskt kunde skriva och jag insåg att jag kanske hade en liten, liten chans att en dag kunna titulera mig författare.

Jag började genast skissa på en uppföljare till Stormnatt så att jag skulle vara redo med en bank av idéer om förlaget hörde av sig igen. Dagarna gick, men rätt så snart hörde förläggaren av sig igen. Dessvärre hade hon ”dåliga nyheter”.  Stormnatt hade inte blivit antagen, men däremot gillade förlaget bokidén och karaktärerna och undrade om jag kunde skriva ytterligare ett manus där jag gjorde några mindre förändringar. Dels föreslog de att min hjältinna Fredrika Storm skulle bli något äldre (jag hade tänkt mig att hon var strax under 30, men de uppfattade henne som runt 25), dels ville de att historien skulle vara av ett mer ”klassiskt” snitt.

Sagt och gjort, jag skred omedelbart till verket och under några intensiva veckor (utan novemberlov hade det aldrig gått) skrev jag uppföljaren till Stormnatt: Stormhav. Jag skrev bokstavligen talat tills fingrarna blödde och jag följde förläggarens alla råd så gott det gick. Då manuset var färdigt skickade jag genast iväg det och satte mig sedan och bet på naglarna.

Som tur var läste förläggaren snabbt och ringde mig runt 2 veckor senare. Återigen blev jag skakig i knäna, men när jag hörde henne berätta hur mycket hon tyckte om boken rann det värsta av mig. Hon förklarade att Stormhav skulle diskuteras på ännu ett manusmöte och att hon skulle höra av sig så snart hon hade ett besked.

Denna gång blev väntan längre och om jag inte missminner mig hann jul och nyår passera. Jag lekte flera gånger med tanken på att ringa och fråga hur det gick, men vågade aldrig. Till slut kom samtalet. Förläggaren berättade att de tyvärr inte kunde ge ut min Stormserie eftersom den inte passade in i deras utgivning just nu och jag dessutom påminde för mycket om andra deckarförfattare de redan hade. Självklart sjönk jag som en sten. Jag hade hoppats så innerligt på att bli utgiven och kunde knappt tro att det var sant att jag snubblat på mållinjen.

Gå vidare

Marcus har redan pratat om det, att gå vidare från första boken till nästa sak eller bok. Både han och Liz har två böcker som kommer ut i år, så de får (förhoppningsvis) en naturlig fortsättning på det här med att komma ut med första boken. Att de båda kommer ut med diktsamlingar är också häftigt!

Jag har tvingats till funderingar på hur debuten påverkat mitt skrivandet och min plan från Författarskolan verkar allt mer sund – att ha nästa projekt uppe och igång redan innan man får de första refuseringsbreven. På det viset har man flyttat fokus från det man har gjort till det man gör just nu och (är min teori i alla fall) kan jobba vidare utan att blanda in för mycket av reaktionerna på det första projektet i det andra.

Trist att jag inte följde min egen övertygelse bara.

Jag hade börjat på två nya projekt när jag blev antagen, men jag var inte  i full gång med dem. Huvudet var fortfarande mest i Udda verklighet och upptaget med alla de små och stora saker som var tvungna att fixas nu, nu, NU. Att ett av projekten var en uppföljare till första boken gjorde det ytterligare komplicerat eftersom varje ändring var en ändring av uppföljningen också.

Hur som helst. Nu är boken ur mina händer. Jag kan inte göra något mer för den. Den möter sina läsare med eller utan mig och jag måste gå vidare. Jag skriver varje dag, men har inte blivit insugen i texten än. Det är frustrerande att vakna varje morgon med en lätt stressad känsla över att inte redan sitta vid datorn, men inte ha något att säga när jag väl har kommit dit. Dessutom är min inre kritiker/redaktör oväntat överaktiv och kommer ivägen hela tiden. Men i måndags lyckades jag färdigställa en ny text. Som jag är väldigt nöjd med dessutom. Det är en novell som ska publiceras i Aluma här i Malmö. Det känns skönt att veta att jag kan göra något färdigt och att jag har kunnat gå vidare, även om det bara är med tre sidor.

Nene