Vid Cirkelns slut

Idag har vi ett extrainsatt gästinlägg. Det är Jan-Erik Ullström som tidigare i år debuterade med Vägen till Umbria del 1 på Mörkersdottir förlag. Nu har även del 2 släppts och inför detta företog Jan-Erik en bloggresa vars slutstation blev här på debutantbloggen. Samtliga inlägg i Jan-Eriks bloggresa står att finna här.

För en tid sedan bestämde jag mig för att genomföra en liten gästbloggsresa, med anledning av att andra halvan av ”Vägen till Umbria” blev tillgänglig. Dels för att nå ut till nya läsare, men även för att kanske lyckas glänta på fler dörrar i mitt sinne. När jag började skriva boken föll dammluckorna och jag älskade det. Kanske kunde denna mellanlandning i bloggvärlden skapa ännu några rännilar. Resultatet lät inte vänta på sig. Eftersom jag i varje inlägg bett om ett ord, som jag sedan skall para ihop med ”kreativitet”, har min hjärna fått vrida och vända på sig. Dörrar har inte bara öppnats. De har sparkats in. Insikterna har haglat.

Jag är ovan vid att dela med mig av mitt inre. Både till er och till mig själv. Men ”Vägen till Umbria” är en så stor del av den jag är, att det nu blir omöjligt att stoppa det som satts igång. Jag väver hela tiden in mig själv i den intrikata väv som storyn bildar och allt blir en underbar blandning av gåta och äventyr. Jag har fått mindmaps från två olika läsare, som tydligt visar både på svårigheten och på nöjet i att läsa min debut. Andra läser de övre skikten och är helt nöjda med bara det. Det är så den är tänkt. Lager på lager. Skiftningar och trådar. Twists n’ turns. En cliffhanger här och en kovändning där. Underbart och lockande. Som en gåta ska vara.

”Boken påminner både om Tolkiens Sagan om ringen och filmen Inception, men är ändå sin egen.” – Evelina Knipström, Bibliofilerna, Papper Magazine.

Jag tycker hon spikar den rakt på. Jag har växt upp med fantasy, men viger stor tid åt science fiction. I min debutroman finns det dock inslag som kräver insikter. Jag har till och med avrått människor från att läsa den. Den är för alla, men vissa finner den enerverande. Min slogan är: ”Har du löst Vägen till Umbria.” En ordlek och talande både för mig och för boken. En läsare sa till mig: ”Jaha. Har du löst den säger du. Vad är det jag ska lösa då? Jag fattar inte.” Svaret var lika tydligt som det var kärleksfullt pikande: ”Om du inte ser gåtorna, hur ska du då kunna se svaren?” Eller som Georg Cristoph Lichtenberg säger: ” När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.” Jag läser inte böcker, men citat kan ge sinnesro.

En oerhört viktig sak som slår mig är förmågan att kunna känna. Känna med och känna av. Känna för. Du behöver veta att mycket av det jag väver in i bokens väv, kommer från mina drömmar. Drömmarna som egentligen bara är min fantasi utan medvetandets koppel. Det är alltså saker jag sett, hört, känt, luktat, smakat osv. Händelser jag upplevt. Genomlidit eller bara njutit av. Detta är essentiellt. Mycket i ”Vägen till Umbria” är helt uppåt väggarna. Flippat, böjt och vridet. Men det betyder inte att det är skrivet utan en upplevd känsla. Det är inte påhittat i samma bemärkelse som en vanlig fantasi. Det är lite mer. Lite mer och mycket större. Vi är mer. Du är mer.

”Du står vid en mur. Den är hög och bred. Du kan inte nå över den, då den sträcker sig till himlen. Du kan inte ta dig runt den, då den möter sig själv. Vad finns på andra sidan?” – Blí Beluga (Vägen till Umbria).

Mycket i boken är metaforiskt. När jag började skriva den var det som att någon skrev genom mig. Jag kunde sitta och skriva sida upp och sida ner och sedan hänföras över vad som flödat fram genom mina fingertoppar. Vissa klagar på mitt överbeskrivande språk, men det är mitt språk. Jag justerar inte mycket efter att det kommit ut. Galenskap säger vissa. Äkthetsintyg säger jag. Jag kommer att köra på med min stil. Den är jag.

”Du står vid cirkelns början och du står vid cirkelns slut. Ingenting döljer sig bakom muren. Där finns endast du och du kan inte gömma dig från dig själv.” – Blí Beluga (Vägen till Umbria)

Som avslutning vill jag uppmana alla att börja skriva. Om så bara en mening. Jag började med bara det, utan att någonsin ha skapat i text förut. ”Gwendolyn hade alltid längtat.” Det blev en tegelsten. Skriv. Ur dig, av dig. Från dig och till dig. Prova. Våga. Det öppnar dörrar du inte ens visste fanns. Jag gläntar på en ny i detta nu.

Se.

Det är vackert.

Det är jag.

Love / Jan-E

Har du l ö s t ”Vägen till Umbria”?

Dagens gästbloggare är Jan-Erik Ullström som debuterar den 16:e maj på Mörkersdottir förlag med Vägen till Umbria, en fantastikroman av tegelstensvarianten.

En gång för många år sedan satte jag mig ner och började rita en karta. Jag kan inte rita. Därefter påbörjade jag det digra arbetet med att färglägga den. Jag kan heller inte måla. Men en karta blev det i vilket fall. Den tog åtta år. Jag visste inte vad jag skulle ha den till, men i bakhuvudet fanns en känsla som samarbetade med en liknande känsla i magen. Deras gemensamma budskap var lika tydligt som det var intetsägande; ”Den kan vara bra att ha. En dag kanske du skriver en bok. Vem som helst kan skriva, men vem som helst kan inte skriva vad som helst.”

På det nionde årets första dag skrev jag en mening. Jag försökte i alla fall. Jag kan ju inte skriva. Men jag kan skapa. Jag ville försöka skapa genom att skriva. ”Gwendolyn hade alltid längtat.” Så löd den. Första meningen. Det var den som slog sönder dammluckorna kartan hade skavt på i åtta år. Ett rivningsarbete som min barndoms eskapism hade påbörjat i samma ögonblick jag begåvats med förmågan att tänka. Dammluckor som en hel skoltids mobbare hade förstärkt och slagit sina isande spikar uti. Nu brast de och på bara några minuter hade storyn en början, en mitt och ett slut. Allt däremellan skulle snart visa sig födas fram ur flödande fantasi och en omättlig lust att skapa ikapp så många års förvisad kreativitet. En dold värld med dolda talanger hade funnits gömd inuti mitt sinne alla dessa år. Nu var den fri.

Tyckte du det förra stycket var krångligt? Det är så det ser ut, när jag låter sinnet flöda och fingrarna sträckskriva. Det innebär att allt det som kommer ner är äkta. Det är precis det som gör en berättelse full av liv och död. Jag kan inte stoppa det. Jag vill inte stoppa det. ”Vägen till Umbria” blev min nyckel till inre frihet.

Jag började skriva 2009-01-01. Berättelsen var från början knappt menad som en bok. Den skulle bara vara en berättelse inom mig, som med brutal övertydlighet behövde komma ut. Januari 2010 var jag klar. Omfånget visade bara hur slukad jag varit de där timmarna då barnen somnat. De få tillfällen jag hade turen att vara själv hemma och samtidigt kunna finna den där känslan jag behövde för att vilja skriva. 1,3 miljoner tecken. 820 romansidor. Jag hade skapat en tegelsten. Vem i hela världen skulle vilja läsa allt detta?

Nog om det nu. Vad är det då jag har skapat? Vad är ”Vägen till Umbria”? Det är hela tiden ett äventyr, med allt vad ett äventyr bör innehålla. Vissa skriver om sådant som skulle kunna hända. Jag skriver om allt det andra. Eller? Ja det är science-fiction per definition. Ja det är fantasy per definition. Men allt utspelas här. Runtom oss. Grunden har dock från första början varit filosofisk. Tänkande.

När jag insåg att det jag satt och skrev var en bok, så insåg jag att jag inte bara ville skriva en bok. Jag ville skapa en gåta. Ett mysterium. Jag vill inte att du bara ska läsa. Jag vill att du ska läsa och tänka. Använda hjärnan. Aktivera delar du försakat. Finna minnen du gömt. Väcka drömmar som slumrat sedan de täckts av vuxenlivets oljiga hinna. ”Har du l ö s t Vägen till Umbria?” Vissa som läser den förstår snart att det som kan verka vara slumpmässigt utspridda trådar, i verkligheten är ett intrikat mönster av en och samma väv. En väv som binder samman en berättelse där mänskligheten står i centrum. Mänskligheten och dess känslor. Dig. Mig. De som var innan. De som kommer efter.

Första boken blir en dubbelroman. ”Vägen till Umbria” är alltså två böcker som släpps med ett litet mellanrum. Serien heter ”Vid cirkelns slut”. Just nu växer uppföljaren till skrämmande proportioner i mitt huvud. Vill du ha en utmaning? Lös ”Vägen till Umbria”.

Jag vill dock varna dig. På resan mot sanningen kommer du kanske att finna sanningar om dig själv.