I väntan på recensioner

Det finns tyvärr inget som garanterar att någon kommer att skriva en enda liten recension om min bok. Jag menar på kultursidorna, av litteraturkritiker. Och hur glad och tacksam jag än är för alla privata meddelanden jag får från er som läst och uppskattat, så väntar jag med låtsat tålamod på att få läsa en tryckt rad eller två, som kanske når ut till något fler än mina bekanta. 

Jag gissar att jag inte är ensam, att det är fler författare än jag själv som inte har ett superförlag med en massa PR-pengar och kontakter i ryggen. Så hur gör man? Ja, jag vet inte jag. Men något är man ju tvungen att göra.

Dealen med mitt förlag är att de i samråd med mig skickar ut min bok till ett antal recensenter. Sedan har jag själv kontaktat både ett fåtal bloggare och några kulturredaktioner ute i landet. Jag har egentligen ingen aning om huruvida det är så man ska göra, men så gjorde jag. Ett kort och, i mitt tycke, sakligt brev samt ett ex. av boken i ett paket överlämnat i brevbärarnas vård. Nu väntar jag. 

Troligtvis tar litteraturkritikerna än mindre hänsyn till min lilla bok om jag har skickat den själv, än om den kommit från förlaget. Och varför skulle de välja just min bok i floden av allt intressant som de måste få skickat till sig? Varför skulle de välja att skriva om poesi, när det finns deckare? Varför skulle de skriva om en debutant, när det finns kända författare? 

Men sommartid är stiltjetid och kultur- och nöjessidorna skriver kanske hellre om årets pinnglassutbud än om årets diktsamlingsutbud. Så jag väntar, och hoppas – och tror. Och medan jag väntar, så läser jag vad ni har skrivit till mig:

Någon sa precist och väl avvägt ordval.

Någon ler åt min beundransvärda förmåga att skildra min pappas sjukdom så ömsint.

Någon skriver att jag har beskrivit något otroligt svårt och jobbigt på ett så vackert sätt.

Någon säger att jag uttrycker tunga och komplexa känslor med lätt hand och med talspråk och att det är effektivt.

Och det är verkligen något att glädjas åt, medan jag väntar.

Om väntan och tvivel och vad en egentligen borde trycka på en t-shirt

Just nu ligger mitt manus i en redaktörs händer. Jag utgår ifrån att hon är lika mån om att det ska bli bra som jag. Men det är inte utan viss oro som jag väntar på kommentarerna. Alla vi som aldrig tror att vi duger, vi som precis som Sara aldrig stannar upp för att fira, eftersom det ständigt dyker upp nya tvivel eller nya saker att suga på. Vi som aldrig svarade ja om någon frågade chans, eftersom, om vi gjorde det, sade ja, skulle de slänga på luren medan de fnissade åt vem vi egentligen trodde att vi var och dagen efter skulle vi se oss nervöst om i korridorerna och undra vem det var som hade ringt. För det var när nummerspårning bara var något vi hade sett på En röst i natten. Den sortens självkritik. 

Bilskolläraren som undrar vad man håller på med (försöker backa runt gathörn). Att glad i hågen lämna in centralprovet i svenska, i synnerhet nöjd med jämförelserna mellan Gustav Vasa och Gustav IV Adolf – och får tillbaka provet med en trea. Vi som aldrig känner oss riktigt säkra. Vi. Vi vet.

Ovissheten, att vara beredd på ett bakslag. Det jag själv tyckte var så bra kanske är det hon, redaktören nu, stryker under med rödpenna och skriver i marginalen: Vad fan menar du här? Eller fan och fan, men ett, som jag kommer att tolka det, kritiskt egentligen. Ett egentligen som ifrågasätter mina livsval, som säger att det vore bättre för alla, ja för mänskligheten, om du höll dig borta från skrivandet. Vi kommer att göra egna t-shirtar med det på. Så.

Jag är väl inte ensam om att åtminstone initialt kunna känna mig nöjd med det jag presterat, den sista versionen som jag bifogar i ett mejl till förlaget – frälsare eller bödel – och trycker på “skicka”. Manuset kan liksom inte bli bättre, intill kommatecknet.

Och så kikar man på det emellan. Hittar ett verb i fel tempus. Några naiva rader där det lyser igenom en ömkan för huvudpersonen (mig själv) som känns patetisk. En intetsägande dikt helt utan gestaltning. Tvivlet. Självföraktet.

Men man sansar sig och tänker att hur illa kan det vara och ber att hon funderar lite extra på titel och på kronologin, som inte alls är någon kronologi. Förstår man? Behöver man förstå? Det får hon gärna titta på. Och hur snygg är titeln – Stillna. Jag tycker ju om den, men fungerar den? Finns det något annat den kan heta?

Och så väntar man. Och för att inte tänka alltför mycket på de där tishorna, letar man upp mejlet som sade att man var bra. Att de ville ge ut. “Välskriven och personlig med välavgränsat tema. Stark.” Jojomensan. Tryck det på en t-shirt, vettja! 

Och imorgon tror jag bestämt att till och med Sara firar!

Den här perioden är värst

ThomasBoken är tryckt. Den är lanserad. Den finns hos diverse bokhandlare (inte så jättemånga, men i alla fall några). Nätbokhandlarna har den. Några personer har köpt den. Kanske till och med läst den. Men än har jag inte fått speciellt mycket reaktioner.

Jag är medveten om att jag inte borde bry mig om recensioner. Men att påstå att det är sant vore att ljuga. Därför är det här minst lika jobbigt som att vänta på svar från förlag, med den skillnaden att man vet att förlagen brukar vara rätt så artiga och inte gå in för att såga boken.

Alltså, förstå mig rätt: Jag tror inte att en recensent aktivt går in för att såga en bok. Inte på riktigt. Tvärtom faktiskt. Men samtidigt, om de tycker att den är helt totalt värdelös behöver de ju ändå skriva det. Ett förlag kan bara säga: ”Tack för ditt manus, men det passar inte i vår utgivning.”

Och självklart kommer jag bli besviken om boken får negativa reaktioner. Jag vill ju att de som läser den skall känna att de får ”betalt” för den tid de lägger på den. Att de skall få leva sig in i historien en stund – och känna lite.

Men som jag var inne på tidigare så är jag ännu mer rädd för att inte få några reaktioner alls. Därför värmde det lite extra när jag fick en reaktion via Facebook häromdagen från en person som jag inte hade träffat. En kort kommentar som avslutades med: ”Djävligt bra skrivet, Thomas!”

Hur konstigt det än kan låta så är författare bara helt vanliga människor. Debutanter är oftast (tror jag) också det – fast skörare.

Utifrån hur bra den där kommentaren kändes så har jag tagit ett beslut. Jag skall bättra mig. Om jag läser något jag gillar – och har någon form av kontaktmöjlighet till författaren, vilket man trots allt ofta har nuförtiden – så ska jag försöka låta författaren få veta det.

Vem vet, det kanske kan leda till att just den författaren får energi nog att skriva en bok till, som kanske blir ännu bättre. Och gör det inte det så har jag kanske i alla fall gjort någon glad, helt oavsett. Och det måste ju vara en bra grej. Eller hur?

Och snart kanske de första ”officiella” kommentarerna på Incidenten i Böhmen kommer. Då skall jag gömma mig under en kudde och be min hustru läsa. Och sedan, om hon lovar att det är ok skall jag läsa också. Fast jag stannar nog under kudden. För säkerhets skull.

Ständigt denna väntan…

Författandet erbjuder utmärkta möjligheter att utveckla sitt tålamod. För saker och ting tar tid. I långa perioder kan man gå omkring och vänta på exempelvis…

  • besked från ett förlag som sagt sig vilja ge ut ett manus
  • besked från Författarförbundet om man får bi medlem
  • besked om stipendieansökningar
  • försäljningssiffror på senaste boken
  • samtal från en journalist som tydligen vill göra en intervju
  • besked från ytterligare några förlag som har fått idéer/manus/annat material
  • svar från tv-producent om förslag på barnprogram

Det finns säkert tusen andra saker som man får vänta på under ett författarliv. Inte är det väl så konstigt att man tröttnar ibland…