Skriv ett svar

Foto: Kajsa Göransson

Idag tänkte jag dela med mig av hur jag ibland jobbar med mitt skrivande. Om jag läser något jag gillar så händer det att jag skriver ett svar på den texten. Jag härmar stilen och lånar vilt det som jag tycker om. I exemplet nedan har jag härmat Anna Jörgensdotter. Min dikt skrev jag som ett svar på hennes dikt Ängel i snö i Sandviken. Ett sätt att skriva eget men ändå efterlikna ursprungstexten. Svaret som jag skrev blev faktiskt sedan inspiration till en annan text som jag skrev om Liv i Vi går varvet. Då omskriven i traditionell text och ändrad ganska mycket, men känslan som Jörgensdotters dikt gav finns kvar. Den texten kom inte med i boken men jag har sparat den i byrålådan.

(En del av) Ängel i snö i Sandviken av Anna Jörgensdotter

 

Jag ska göra änglar i snön i Sandviken

Ska gå runt ditt hus och frysa nästan ihjäl

Det är så jävla synd om mej och om du skulle komma ut

om du skulle se mej

om du skulle säga: Kom

så skulle jag springa

och tänka att nu springer du väl efter

nu följer du mej väl till världens ände

Du kan väl kyssa mig snälla utan att titta efter först!

Du kan väl ha en vit häst och en rustning!

 

Mitt svar på Jörgensdotters dikt:

 

Ja visst har jag det!

och runt om

i vår lilla stad

finns gator

att gå fram och tillbaka på

och där är vi

och syns

hand i hand

i skolan ler jag

och där ser vi på varandra

länge

fast andra tittar

och sedan kommer du att tro att allt är en dröm

men jag har fickorna fulla av snytpapper

 

och sedan behöver du tröst

då köper jag sura ess åt dej

och sedan dansar du på taken

i paljetter och något rosa

och sedan börjar orkestern spela

men jag tar inte ögonen ifrån dej

 

och visst är hästen där

och visst glänser vi liksom ikapp

och visst bär den oss

bort härifrån

 

Jag känner igen mig

Foto: Kajsa Göransson

Nu har Vi går varvet funnits som bok i några veckor och jag börjar få läsarreaktioner. Det är väldigt spännande att höra vilka tankar som kommer upp vid läsning och extra roligt är det med alla som säger att: Jag känner igen mig. Det man känner igen sig i är osäkerheten under högstadietiden. Att inte veta vem man är, att ha fel färg på kläderna, att inte få vara med. En del känner igen sig i vandra runt på stan för att mota rastlösheten. Andra känner igen känslan av att högstadiet är en enda lång transportsträcka, en väntan på att bli äldre. Bara jag fyller 15 så ska allt ändra sig.

Var på besök i byn där jag växte upp och fick läsarreaktioner från gamla klasskamrater varav en sa att hon under läsningen funderade på: Vem kan det vara? Hon ville känna igen sig och känna igen vår högstadietid. Jag ville genast ruska av mig det ansvaret och började prata om att berättelsen är påhittad och inte alls handlar om oss. Men efteråt tänkte jag att berättelsen har nog mer med vår högstadietid att göra än jag vill erkänna. Känslorna från den tiden är sanna, även om karaktärerna är ett hopplock, från högstadiet, gymnasiet, och dagens 13-åringar som jag möter. Det är nog därför så många läsare säger just att de känner igen sig.

Sluka läsaren hel och hållen

Foto: Kajsa Göransson

Jag brukar se en Marulk framför mig när jag tänker på hur jag ska börja en berättelse. Marulken har ett speciellt sätt att fånga sina byten. Den har en hängande utväxt, en illicien, som sitter ovanför dess ögon. Marulken ligger gömd på botten och låter illicien vaja fram och tillbaka för att locka till sig ett byte som den kan sätta sina vassa tänder i. Jag tänker mig att början på en berättelse ska vara som den där illicien, något som tar tag i läsaren från första början, för att sedan sluka denne hel och hållen. För mig är första meningen är viktig och ju mer jag läser ju viktigare blir den.

Nu när jag skriver på del två av Vi går varvet så funderar jag mycket över vilken mening som ska bli den första, kanske funderar jag mer på det än när jag skrev del ett. Då bara blev det som det blev och att berättelsen skulle bli en riktig bok som får läsare gick inte riktigt upp för mig förrän den var färdigtryckt och i min hand. Vi går varvet börjar med ”Jag hatar mitt namn!” Antingen tänker man: Det gör jag med! (igenkänning) eller så tänker man: Men varför då? (undran) Båda svaren leder nog till att man blir nyfiken på att läsa vidare. Första meningen i Vi går varvet del två är ”Jag har vägrat ta på mig något fint som mamma säger.” Men jag är inte riktigt nöjd med den så det hinner säkert ändras många gånger. Under tiden jag funderar över det samlar jag inspiration från andra författare. Jag letar efter en omedelbar början som slungar mig rätt in i berättelsen så att jag bara vill fortsätta läsa.

Michael Ondaatjes bok Lyktsken börjar med meningen ”1945 reste våra föräldrar bort och överlämnade vår omvårdnad till två män som möjligen var kriminella.” Jag tycker att det är ett mycket bra exempel på en illicien som direkt fångar läsarens intresse. Varför lämnar föräldrarna bort sina barn? Att männen ”möjligen” var kriminella, vad betyder det?

Ett annat exempel på en illicien är första meningen i Sofia Nordins bok En sekund i taget ”Jag flyr springer ner för trapporna fastän det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.” Här kommer jag som läsare direkt in i handlingen, kastas rakt i aktion och spänning. När jag väl hade börjat läsa kunde jag inte sluta. Uppslukad från första meningen.

Hur viktig är första meningen för dig?

Att släppa kontrollen över bokbarnen

Foto: Kajsa Göransson

När jag berättar att arbetet med Vi går varvet tog sju år är det många som säger: Men då måste du vara trött på den berättelsen nu? Först tänkte jag att jag borde vara det, men nej, det verkar som att mina karaktärer har mer att berätta. Liv, Frallan, Samuel, alla har mer att säga, och de är inte tysta alls. De skriker i mitt huvud. Berätta om mig! Jag vill inte alls det där du tänkte! Jag vill göra det här! Så just nu skriver jag på en fortsättning på Vi går varvet.

Det är Samuel som skriker högst, hans berättelse vill ta en vändning jag inte alls var med på från början. Jag sa till honom: Men Samuel, jag vet ju inget om det där. Ta reda på det då, var hans bestämda svar. Så det är bara att börja göra research. Lite så upplevde jag det även när jag skrev på Vi går varvet. Liv ville spela teater och hon var mycket bestämd. Jag sa: Men Liv, jag är livrädd för teater. Jag vill spela teater! sa hon bara högre och högre. Så för hennes skull gick jag en amatörteaterkurs, improvisationsteater dessutom. Hu! Hemskt var det, men Liv älskade det och texten blev bra. Så jag litar på att också Samuel vet vad han vill och att det blir bra tillslut. Jag släpper kontrollen över mina bokbarn och låter dem bestämma över sin berättelse.

Det här får till följd att jag inte har en aning vart min berättelse kommer att sluta. Eller vad för överraskningar mina karaktärer hittar på. Det är på ett vis skönt för arbetet flyter på, men det är också en oro. Hur ska jag kunna knyta hop alla lösa trådar? Ska det bli en färdig berättelse? Nu efter ungefär halva berättelsen skriven på Vi går varvet 2 börjar den dramatiska kurvan utkristallisera sig bland alla scener och berättelser som vill fram. Så jag skriver på och litar på att mina bokbarn blir självständiga och säkra karaktärer om jag vågar släppa dem fria.

Tid för att skriva? Glöm det!

Foto: Kajsa Göransson

Flödesskrivning har räddat mitt skrivande jag. På min skrivardag börjar jag alltid med flödesskrivning det första jag gör på morgonen. Som ett sätt att värma upp och för att få till en textmängd. Text som jag sedan kan jobba med under dagen. Skriva om, lägga till, ta bort.

Första gången jag kom i kontakt med flödesskrivning var när jag var med i NaNoWriMo för sju år sedan. Då var jag tvungen att lära mig släppa alla prestationskrav när det gäller kvalitet på texten och att bara skriva. Annars hade jag inte kommit upp i den textmängd som krävdes varje dag för att klara utmaningen att skriva 50 000 ord på en månad. Det råmaterial som jag producerade då kan jag fortfarande ta delar utav och återanvända. Återbruk är det bästa!

När jag väntade mitt första barn funderade jag mycket på hur jag skulle hitta tid att skriva. En vän sa till mig att få barn är att åsidosätta allt du är och tror att du är och att bara bli mamma dygnet runt. Det skrämde mig, vem skulle jag vara om jag inte kunde skriva? Nu vet jag att hon hade fel. Visst blir många saker bortprioriterade och jag väljer bort mycket, och det med glädje för att få tid till barnen. Men att få barn betyder inte att allt jag tidigare var försvinner. Tiden jag har till skrivande krympte avsevärt, men stunder gick att finna däremellan blöjbyten och blöta pussar.

Skrivandet fick ta sin tid i stunderna när barnet sov och då tvingade jag mig själv till att bara skriva. Inte kolla telefonen, inte vika tvätt, inte sova. Ibland fick jag en timmes effektiv flödesskrivning, ibland fem minuter. Men jag gjorde det varje dag. Det räckte för att hålla skrivandet igång. Här var flödesskrivningen nödvändig för att något skulle bli gjort. Dels var min amningshjärna mosig som en gammal banan. Dels visste jag inte när barnet skulle vakna så tiden var knapp. Om jag bara hade suttit som stirrat på tangenterna och väntat på den där stora inspirationen eller om jag hade bedömt allt jag skrev, så hade det mesta blivit raderat. När maken sedan på helgen kunde ta ansvaret lite längre tid och jag kunde få ett längre skrivpass då kunde jag gå tillbaka och titta på flödestexten och jobba mer med den. Skriva om, lägga till, ta bort.

När min förläggare Cecilia på Rabén & Sjögren hörde av sig bara några veckor efter mitt andra barn hade kommit till världen tvekade jag inte på att jag skulle klara av att arbeta med texten till Vi går varvet. Jag var trygg i att jag funnit en rutin för skrivandet, och jag litade på den. Nu finns skrivandet alltid med mig. Precis så självklara som mina barn är i mitt liv, så självklart är det att jag skriver.

En sprudlande releasefest!

Foto: Kajsa Göransson

I lördags var det äntligen dags för Vi går varvets releasefest. Det var 50 inbjudna gäster och vi fyllde Det fria ordets hus i Växjö med prat, mat och mingel hela kvällen. Jag hade tagit hjälp av vänner och familj för att göra i ordning innan, duka fram mat, servera bubbel, sköta chokladhjulet och ställa i ordning allt efteråt. Den hjälpen var helt ovärderlig för det var mycket att rodda med.

Festen började med bubbel och ett mingelbingo. Sedan var det ett samtal mellan mig och Paula Högström, vän, bibliotekarie och bokbloggare under Prickiga Paula. Det var ett mycket bra knep för mig som är nervös för att stå på scen att ha en vän att prata med. Paula frågade lagom svåra frågor och samtalet flöt som om vi satt hemma i vardagsrummet. Sedan var det boksignering och mingelmat.

Samtal med Paula Högström

Vi hade pyntat lokalen med citat från boken och med ballonger i rosa. Självklart matchade jag bokomslaget, det är ett måste har jag förstått genom att läsa föregående års debutantbloggare och deras releasefester.

Varje gäst hade fått fem biljetter till chokladhjulet och det snurrades flitigt på. Någon vann storvinsten tre gånger i rad och någon började gråta, men överlag tror jag alla blev nöjda, om än något smällt choklad.

Jag hoppas verkligen att det blir en nästa gång! Det var så roligt. En sak jag ska tänka på då är att fundera ut en eller flera fraser jag kan skriva när jag signerar böcker. Vi hade gjort i ordning ett signeringsbord och lagt upp böckerna fint och pyntat, förberett med swishnummer och en vän som skulle hjälpa mig med försäljningen. Direkt efter samtalet med Paula var det dags för signering. En kö av vänner och släktingar som stod redo med telefonerna höjda och swishade för fulla muggar. Jag blev helt ställd och blank i huvudet. Rusig av samtalet och det roliga kom jag inte på en enda sak att skriva. Så det skulle jag ha tänkt på innan. Visst hade jag signerat böcker som jag skickat iväg eller gett bort veckorna innan men då hade jag ju tid på mig och kunde tänka ut en personlig hälsning. Jag vill så gärna ge det under festen också men det gick bara inte.

Men vilken sprudlande rosa fest det blev! Det var underbart roligt att få fira med alla som var så glada för min skull.

En bibliotekariekollega hade varit så här finurlig och ramat in katalogposten.

Inför releasefesten

Foto: Kajsa Göransson

På lördag är det dags för releasefest för Vi går varvet. Festen ska vara i Det fria ordets hus i Växjö där jag också sitter och skriver en dag i veckan. Huset är så fint i sig att det nästan är pynt nog. Tänkte dela med mig av några saker jag funderat över inför festen.

När?

Bor man i Stockholm verkar det vara releasefester titt som tätt och något man kan slinka in på som en liten afterwork. Men eftersom jag bor i Växjö och aldrig ens varit på en releasefest förut, och det har säkert inte de flesta inbjudna heller, så valde jag att lägga festen på en lördag för att kunna fira ordentligt.

Vilka?

Vilka ska jag då bjuda in? Först tänkte jag ha en öppen tillställning för att alla som vill skulle få komma. För hur skulle jag kunna välja ut vilka som skulle få en inbjudan? Högstadiet over again! Men det visade sig vara svårt för planeringen då jag vill bjuda på mat samt att lokalen tar max 50 personer. Att göra ett fb-event och att man får anmäla sig där är nog ganska kört för att ha kolla på hur många som egentligen dyker upp. Så jag valde den gammaldagsa metoden att skicka ut med snigelpost. Och många blev väldigt glada över att få något i sin brevlåda, så det är jag glad för att jag gjorde. Även de som inte kunde komma visste ändå att jag ändå tänkt extra på dem.  

Hur?

Eftersom jag har småbarn själv och många av mina vänner likaså ville jag göra evenemanget barnvänligt.  Det kommer att finnas en mysig läshörna med barnböcker och lite pyssel. Vid fint väder kan vi vara i trädgården och springa av oss om det kliar i benen. Jag har fixat ett mingelbingo och det kommer att vara ett samtal om boken med min vän Paula, bibliotekarie och bloggare som följt mig och peppat mig på den här resan. Det kommer att kännas tryggt och avslappnat att få vara på scenen med henne. Bra för mig som inte gillar att prata inför folk.

Delegera!

Ett tips som jag har fått av andra mer erfarna relesefestfixare är att delegera arbetsuppgifter under festen. Så jag har tagit hjälp av vänner och släktingar för att ställa iordning innan och efter samt hjälpa till under tiden med att fixa med bubbel och mat, ha hand om chokladhjulet och sälja böcker.

Så på lördag är det dags! Hoppas på fint väder och att chokladen inte smälter. En rapport om hur det gick får ni nästa vecka.

Författarbesök

Foto: Kajsa Göransson

Nu har jag gjort mitt första författarbesök. Det var på Gemla skola där jag jobbar som bibliotekarie. Årskurserna 4, 5 och 6 fick besök av mig och jag berättade om hur min bok har blivit till. Jag hade bett lärarna att låta barnen förbereda frågor innan och det hade de verkligen gjort. Barnen ställde smarta frågor om boken: Om det alltid är roligt att skriva eller om det ibland är svårt? Om jag har gjort omslaget? Om det kostade något att ge ut en bok? Sedan var det frågor om allt möjligt annat också: Gillar du katter eller hundar bäst? Vad är det pinsammaste du har gjort? Jag fick vara beredd på allt!

Vad jag gjorde bra: Jag berättade att jag kände mig nervös när skulle prata inför barnen. Det är bättre det tycker jag istället för att låtsas inte vara det. Ett par tjejer sa till mig efteråt att: Ja det märktes att du var nervös. Av barn får man höra sanningen. Vuxna ska alltid säga: Neeejdå det märktes inte alls! Den ena tjejen berättade sedan att hon också är nervös när hon ska stå ensam och göra en presentation inför klassen. Då kunde vi prata om hur det kändes. Jobbigt att vara nervös men fint att kunna säga till henne att det blir bättre ju fler gånger man gör det.

Det jag ska tänka på till nästa gång är att ha bättre koll på tiden så att alla frågor hinns med. Om barnen har många frågor tänker jag att det är fint att kunna svara på alla. Det känns viktigare än att jag ska hinna säga det jag tänkte. Bättre att korta på mitt prat och låta barnen fråga.

Efter författarbesöket skålade vi i cider och åt salta pinnar. Sedan fick de gå en tipspromenad med frågor om det jag hade pratat om. Jag skänkte några exemplar av Vi går varvet som priser.

En mycket fin dag och det bästa var när femmans lärare efteråt rusade in i biblioteket och säger att det var så många av barnen som ville läsa boken att de hade bestämt att ha Vi går varvet som nästa högläsningsbok. Hurra!

Här ska författarna sitta

I går var jag med på Rabén & Sjögrens bokfrukost. Det var en prestation av sommarns nyheter från förlaget för bloggare, bibliotekarier och journalister. Det var första gången jag stod på en scen och pratade om Vi går varvet, eller Vivan som jag nu kallar henne. För så klart hon ska få ett smeknamn. I boken är det viktigt för Liv att får ett smeknamn. Hon är arg för att hennes namn för kort för det. Sedan får hon ett smeknamn i alla fall, men vilket det blir tänker jag inte avslöja.

Ja i alla fall, jag hade förstås glömt mitt enda exemplar av Vivan hemma på köksön där maken läser en sida då och då emellan grötkoken. Men som tur var hade min förläggare Cecilia ett exemplar till mig.

När jag kom till Grillska huset i Gamla stan där frukosten skulle hållas visade de mig till en rad med stolar och sa: Här ska författarna sitta. Jag stod kvar och tittade på Petter Lidbeck och Carin Gerhardsen som redan satt där, innan jag fattade att det var mig de menade. Svårt att vänja sig vid att vara författare. Men jag övar på det!

Vi författare satt på vår rad och balanserade våra blommiga kaffekoppar på fat i knäet. Bredvid mig satt Titti Persson (Siri Spont) som är aktuell med Är det nu allting börjar?  Även hennes bok utspelar sig på högstadiet och skildrar den tristess som vi båda har erfarenhet av. Vi konstaterade att det är ett under att vi har kunnat skiva något alls om just den här tiden som var så förlamande tråkig och händelselös.

Så blev det min tur att gå fram och samtala med min förläggare Cecilia om Vivan. Jag läste högt om när Liv kommer till teatern första gången. Cecilia frågade var jag hittar inspiration till mitt skrivande och då berättade jag om att jag brukar tjuvlyssna på bussen. Sedan kom jag inte ihåg något mer som hon frågade, eller vad jag svarade. Jag får nån slags blackout när jag blir nervös. Jag svarade i alla fall på frågorna så det var ju bra det. Sist frågade hon om man kan vänta sig en fortsättning på Vi går varvet och det kan jag avslöja att det just nu jobbas på det. Så får vi se vad den kommer att heta, Vi går igen kanske? Zombieversionen. Ska nog fundera ett varv till på det där.

Att hålla sin bok i handen

I fredags skickade maken en bild på ett stort vadderat kuvert från Rabén & Sjögren. Det är alltid spännande med post från förlaget. Jag frågade maken om det känns som en bok eller som lösblad? En bok, ja definitivt en BOK, blev svaret.

Jag var på jobbet men flexade ut så snart jag kunde och skyndade mig hem. Väl hemma var det full gång med matlagning och hungriga barn som ville bäras och kramas och leka så någon högtidlig stämning blev det inte. Med ett barn i knäet och det andra klängandes på ryggen öppnade jag så äntligen och där låg den: Vi går varvet

Den är helt perfekt! Fatta vad jag är glad. Luktar gott gör den också. Nu ska det planeras för releasefest!

You want a social life, with friends.

I mitt Instagramflöde för några veckor sedan dök det upp en dikt av Kenneth Koch. Sedan dess har den härjat i mitt huvud. Skrivandet är en ensam aktivitet. Ibland kan jag önska att jag gjorde något annat som kunde visas och delas mer. Något som inte kräver ensamhet.

Jag går numera till mitt författarjobb på onsdagarna för att skriva. Jag skriver kreativt mellan klockan 8-12. Då redigerar jag ingenting, värderar ingenting, rättar ingenting. Bara skriver det som jag känner för. En övrig aktivitet får jag göra: brygga kaffe.

Först på eftermiddagen kan världen få titta in. Då skriver jag ett inlägg på Instagram, funderar på veckans inlägg här på bloggen och svarar på mail. På eftermiddagen brukar jag gå igenom det jag skrivit och skriva om det några gånger samt ta bort och lägga till text.

För att kunna skriva på min onsdag måste jag vara ensam i en bubbla. Det tar tid att komma in i texten, att vara och känna med karaktärerna. För mycket prat tar energi och koncentration på mig och andra. Så mycket att om jag blir störd kommer jag ibland inte in i texten mer den dagen. En måste gilla ensamheten som författare, och det gör jag. Men ibland får jag dåligt samvete för de vänner jag försakar.

Dikten av Kenneth Koch gjorde mig först ledsen, men den har också gett mig tröst. Jag kan inte vara bra på allt. Skapa nära vänskapsrelationer, ett heltidsarbete, vara mamma och ta hand om min älskade. Allt detta och samtidigt vara kreativ och skriva. Love, work and friends, något måste bort.

Mina karaktärer har varit mina bästa vänner i flera år. Nu lämnar jag dem till er. Liv, Samuel, Admira och alla andra i Vi går varvet får snart möta sina läsare. Sista redigeringen är gjord, nu finns det ingen återvändo. Vi går varvet är äntligen på väg till tryck. I want a writing life, with friends.

Korrektur

I veckan kom det ett sms från maken med en bild på ett stort kuvert som kommit i brevlådan. Det är alltid spännande med post som har Rabén & Sjögrens logga så jag skyndade mig hem för att öppna.

Det var Vi går varvet, som den kommer att se ut i bokform, med rätt typsnitt, boksidor och allt. Som bibliotekarie jag är kan jag knappt se mig mätt på tryckortssidan, dvs. den sida som är innan själva texten börjar. Där finns min boks unika ISBN-nummer och copyright. Här står vem som har gjort omslaget och info om förlaget. Jag vet inte varför men den sidan är något speciellt. Det kanske inte är något som andra lägger märke till men jag läser alltid den.

Redigeringsprocessen är klar och nu jobbar jag med att försöka korrläsa mitt manus. Det är pilligt och tröttsamt för ögonen att läsa ord för ord och leta stavfel och upprepningar, men det är sista rycket innan tryckning. Som tur är har jag en bra redaktör och en korrläsare som just nu läser texten för första gången. Undrar vad hen kommer att hitta. Förhoppningsvis inga stora fel, men det är väl så att både jag och min redaktör blir blinda för texten eftersom vi läst så många gånger. Spännande är det iallafall, och ganska nervöst!

Det börjar kännas riktigt på riktigt nu!

Vadderat kuvert från Rabén & Sjögren

Exakthet i ljugandet

Just nu är jag inne på den förhoppningsvis sista redigeringsomgången av Vi går varvet. Förra veckan kunde jag inte somna för jag kom på en sak som inte stämde i miljöbeskrivningen. Så när jag dagen efter sansat mig ritade jag en karta över den lilla staden där mina karaktärer bor. Var ligger deras hus i förhållande till varandra? Kan de cykla eller måste de be om skjuts? Hur långt har de till skolan? Men också hur byggnaderna ser ut. Att skolan är av tegel och har stengolv.

När jag skriver ser jag det som händer framför mig i bilder. Jag ser Livs rum, skrivbordet framför fönstret, snögloben i bokhyllan, revan i tapeten bakom sängen. Miljöerna är exakta i mitt huvud.  Problemet är att jag har jobbat med berättelsen i så många år och en del saker har ändrats. I början gick Liv i sexan på en F-6 skola och då var golvet av linoleum. När jag skrev om och flyttade scenen till att utspelas på en högstadieskola missade jag att ändra materialet i golvet. Små men ack så betydelsefulla detaljer.

Under arbetet med Vi går varvet har jag samlat på mig en massa extramaterial. Sådant som inte kommer med i boken men som jag ändå måste veta för att fritt röra mig genom berättelsen. För varje karaktär har jag ett dokument där det står sådant som hårfärg, familj och vilka hemligheter de har.  Det finns också dokument över händelseförlopp. Där har jag skrivit en kort beskrivning av vad som sker i varje scen och hur karaktärerna utvecklas genom berättelsens gång. Det här arbetet har varit viktigt för att få till den dramatiska kurvan och för att få alla lösa scener att bli en berättelse.

Liv har numer även fått en egen kalender där jag skriver in de händelser som sker under den hösttermin som berättelsen utspelar sig. Att Liv fyller år den 7 december. Att teaterkursen är på onsdagar. Att klassen har bibliotekstid på tisdagar. Den påhittade världen som är Livs värld måste finnas med alla sina detaljer och vara exakt. Allt för att ni läsare ska kunna leva er in i Livs värld och tro på den lika mycket som jag gör.

Är det nu vi ska säga hejdå?

Nedräkningen har börjat. Dagen då boken ska gå till tryck närmar sig. Jag sitter som en ostbåge vid min dator och räknar ner de sidor som jag har betat av. Nu är jag på sidan 59 av 127. Deadline på måndag.

Jag har gått från att räkna hur många redigeringsrundor jag har gjort med Vi går varvet till hur många jag har kvar, (två) plus en korrekturläsning. Påståendet att man spenderar mer tid på att skriva om än på att skriva är sant tusen gånger om.

Det börjar bli nervöst att ändra i texten. Det jag ändrar nu är närapå slutgiltigt. Tankar som: om jag ändrar det här lilla kan det påverka allt annat. Som en snöboll som sätts i rullning. Det räcker med småsaker för att jag ska förlora balansen. Vackla till och stjälpa hela min text. Tur att jag har en superbra redaktör som ser när jag strular till det.

Att jobba med en redaktör är guld värd. Jag trodde att jag hade lusläst min text, men icke, det finns saker jag totalt missat. Som att jag envist skriver väll istället för väl. En sak som texten blir bättre av är att hon ser alla de där extra orden som inte behövs. Strax nedanför hennes säng. Ingen tittar direkt på mig. Vilka roller vi ska ha med.

Kom på mig själv att försvara Samuel (en av karaktärerna) Redaktören hade skrivit att en sak om honom som jag tänkte sårade hans känslor. Märkte att jag genast gick i gång till hans försvar. Men det där var ju inte okej att säga om honom!

Snart är det dags att lämna ifrån sig texten för gott. Att släppa Samuel, Liv och de andra till läsarna. Säga hejdå. Kommer någon att ta hand om er? Känna med er? Kommer ni att klara er därute?

Ordtjuven

Ett av mina bästa skrivtips är att läsa. Men åh, tänker ni, det tipset har jag hört förut. Till exempel från Jens senaste inlägg här på bloggen. Men jo, säger jag, vi är så många som tjatar om det för att det är viktigt att ha koll på särskilt ens egen genre om du vill bli utgiven. Vad finns redan? Kan jag göra något nytt? Kan jag göra det bättre?

Ibland när jag har kört fast i skrivandet kan jag läsa något jag verkligen gillar, sedan härmar jag stilen och skriver om flera gånger tills det är min text. Ja jag tjuvar, ganska ofta faktiskt. Till exempel började jag med att tjuva när jag skulle hitta mitt sätt att skriva.  Under en skrivarkurs var ett av målen att hitta sin egen berättarstil, sitt egna litterära fingeravtryck. Kanske känns långsökt att ta någon annans grej då. Men jag ska förklara.

Först funderade jag över vilka böcker jag tyckt var bra. Sedan läste jag om mina favoriter för att fundera över vad som var bra i dem. Det som kom fram var att det kortfattade koncentrerade språket tilltalade mig. Sedan plöjde jag igenom allt som fanns i diktprosa, kortprosa, dikt och noveller för barn/unga. Utbudet var väldigt begränsat men några favoriter var: Sonya Sones Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet. Båda skrivna i formen prosalyrik. Sones är en mästare på radbrytningar. Jag älskar hennes insprängda figurdikter och intensiva kärleksskildringar. Ingrid Olssons samling kortnoveller Blink, blink med stjärnan är också mästerligt skrivna, där varje ord är valt med stor omsorg. När jag hade läst testade jag själv att skriva kortprosa. Först härmade jag Sones och Olsson men efterhand så hittade jag min egen stil.

Ibland tjuvar jag information från böcker för att se hur författaren gått till väga rent tekniskt. En bok jag länge tänkt läsa men som av någon anledning har fått stå kvar i bokhyllan är Sandra Beijers Det handlar om dig. När jag skulle börja bearbeta om mitt manus rekommenderade min förläggare mig att läsa den. Det gjorde jag och sedan använde jag mig av detta när jag bearbetade om Vi går varvet från prosalyrik till traditionell text. När jag läste Beijer var det med fokus på hennes teknik. Till exempel att nytt stycke betyder tidshopp och att Beijer använder ca 10 ord per rad och att en sida är max 23 rader lång. Det blir max 230 ord per sida. Inget kapitel är mer än tre sidor långt. Sedan använde jag mig av den informationen när jag arbetade om Vi går varvet. Ett bokavtal senare är jag ganska stolt över att kunna ordtjuva.