Det är skrivsommar och dags att leva kreativt – och du får haka på! I det här inlägget skriver jag om kapitel 1, och nästa vecka om kapitel 2.
#levkreativtsommaren2024
Nu har jag läst kapitel 1 i Julia Camerons Lev kreativt. Jag har funderat på skuggkonstnärer, mina monster, trygghet och rädslor. Jag har försökt skriva morgonsidor. Egentligen har jag ju skrivit dagbok till och från i flera år, mer rutinartat sedan 2016. Då var jag utomlands på forskningsresa, livrädd och ensam på andra sidan jordklotet. Jag skulle skriva en forskningsdagbok, men det blev början till något mer. Sedan dess har jag funnit mycket tröst i att skriva dagbok, och när jag mår som sämst är det extremt viktigt för mig att skriva av mig. Det är terapeutiskt.
Men till morgonsidorna i sommar vill jag lite bryta mig loss från det vanliga dagbokssnacket (”Idag gjorde jag det här, nu väntar jag på det här, jag borde städa, jag borde städa, jag borde städa…”) och i stället skriva mitt skrivliv och mitt inre barn i fokus. För visst har jag alltid drömt om att skapa? Att skriva? Jag skrev och målade och pysslade ihop små böcker om mina leksaker när jag lärt mig skriva mina första bokstäver. Länge skapade jag små böcker om mina husdjur. Jag har alltid känt att det finns en röd tråd i mitt liv, så jag förstår egentligen inte varför någon över huvud taget är överraskad till att jag är poet och författare nu.
Nå väl. Morgonsidorna gick helt okej. Genast från början insåg jag att jag får vara lite flexibel med Camerons regler. Tre A4-sidor? Genast från morgonen? Nja. Det måste räcka två, kanske tre, A5-sidor. Och familjens rutiner rubbar jag än så länge inte på – vilket betyder att jag skriver morgonsidor efter att det lugnat ner sig lite. Det blir inte genast från morgonen, men jag försöker i alla fall skriva dem på förmiddagen. Jag tror och hoppas att det viktiga är att jag skriver och reflekterar.
En sak tog jag däremot genast åt mig från Camerons bok. Tipset om att köpa klistermärken. Jag är svag för prestationer som syns visuellt, så nu har jag små rosa glittriga blommor i min skrivkalender. Ett klistermärke för varje dag jag skrivit morgonsidor. Jag har laddat upp med långt över hundra klistermärken, så kan hända att jag överskattat min förmåga att hålla igång rutinen med morgonsidor.
Kapitel 1 tar upp mycket intressanta saker och har ”Återerövra din trygghet” som tema. En del saker känner jag igen mig i, andra inte så mycket. Jag känner mig redan rätt trygg i mitt skrivande, men det hänger ju på att jag sysslat med det så länge. År efter år har jag haft ”satsa på skrivandet” och ”lita på processen” som inre mantran. Och jag har fått viktig bekräftelse redan från början. Den bekräftelsen har varit något jag hållit fast i de gånger jag tvivlat: Andra pris i en fin, finlandssvensk skrivtävling 2018, och ett hedersomnämnande i en motsvarande tävling 2020. Många av de som utmärkt sig i de här tävlingarna har gett ut egna böcker, flera har starka författarkarriärer. Som finlandssvensk skribent så är de här tävlingarna startskottet mot att ens drömmar slår in. En språngbräda rakt in på förlagens ”håll utkik för den här personen”-listor (om de har sådana listor??). Så faktumet att jag erhållit pris och utmärkt mig i båda tävlingarna har varit en stor trygghet och bekräftelse: jag kan skriva. Det jag skriver är bra. Det är värt att satsa på.
Och nu med ett förlagskontrakt, ja. Självförtroendet är på topp. Jag är ingen skuggkonstnär.
Samtidigt har jag en del att jobba med. Så sent som i slutet av maj fick jag frågan ”Är du författare?”. Det var en fråga vi besvarat i lördagsenkäten, men jag levde inte upp till mitt enkätsvar om att jag claimar titeln som poet.
Det blev ett mumlande ”Njaaaee, jooeeeää, typ … Jag ger, typ — väl — liksom, ut en diktsamling i höst …” till svar.
Kanske jobbar jag ännu mentalt med att övergå från skrivandet från hobby till att leva skrivliv.
Veckans konstnärsträff gjorde jag genast förra onsdagen, 5.6. Jag kände ett starkt behov av att ta mig ut ur huset och göra något – så det blev en heldag i centrum. Jag satt på kafé och skrev och drack en god cappuccino. Jag satt vid biblioteket och skrev, men jag spanade också in planscher/tryck av målningar som fanns utställda på biblioteket och köpte en plansch som verkligen tilltalade mig. Bibliotekspersonalen verkade tycka jag var smart som först gick in till affären Halpahalli (en butik med lite allt möjligt) och köpte en billig ram till planschen. Sedan vandrade jag iväg mot dagiset för att hämta barnet tillsammans med L, med min plansch färdigt i sin ram i högsta hugg. Sällan har jag känt mig så mycket som en konstnär!
Sen ska jag väl också säga ett ord eller två om uppgifterna i veckans kapitel, men ärligt sagt kändes de inte som my cup of tea. Jag gjorde dem, men inte precis med mycket iver. Däremot skrev jag om uppgifternas teman i mina morgonsidor. Så jag tror det räknas.
Även den här gången ger jag några frågor att fundera på!
Stora frågor: Har du varit/Är du en skuggkonstnär? Hur kom du ur rollen/Hur ska du komma ur rollen?
Medelstora frågor: Vad tänkte du om uppgifterna i veckans kapitel? Blev du som jag lite mindre ivrig över kursen eller var det här precis det du behövde?
Små frågor: Skrev du morgonsidor? Gick du på en konstnärsträff?
Lämna gärna en kommentar här eller på sociala medier!
// Emma
@emmakanckos
Debutantbloggen 
Pingback: Gamla sår och nya sanningar | Debutantbloggen