Mitt följebrev

Vad ska man skriva i sitt följebrev? Behöver man verkligen använda sitt eget blod, som John Ajvide Lindqvist, eller finns det andra sätt att nå fram? Idag delar Alexandra med sig av brevet som hängde med hennes manus till förlaget.

Följebrevets vikt när man skickar in sitt manus är en evig diskussion. Är det nyckeln till framgång eller bara ett bihang till manuset? Någonstans mitt emellan är förmodligen svaret, men att det har en roll och en påverkan är nog de flesta överens om.

Jag skrev ett antal olika följebrev under mitt arbete med boken, anpassat utefter olika förlags riktlinjer och om vi hade varit i kontakt förut. Brevet nedan är det jag skickade för den sista versionen (innan antagning) av det som blev Vi är bara inte vänner längre som kommer ut nu i höst. Som synes var detta väldigt riktat till just Lilla Piratförlaget/Gilla böcker, som redan gett mig en del råd längs vägen, men versionerna som gick till andra förlag var ändå likvärdiga.

---

Hej Ada, Klara, och alla andra på Lilla Pirat och Gilla!

För några år sedan hade jag kontakt med er angående mitt manus Idioter, Idioter. Sedan dess har mycket hänt. Jag fick anställning som manusförfattare inom spelbranschen och fick bland annat chansen att tillsammans med Jessica Shiefauer skriva spelet Wavetale. Men bokmanuset har hela tiden legat och pockat i bakhuvudet, och nu när jag landat i min nya yrkesroll kommer här en ny version. Lite kortare, lite mer fokuserad – utefter feedbacken jag fick av Ada sist. 

Idioter, idioter är en ungdomsroman om högstadiets hierarkier och musikens förmåga att skapa oväntade vänskaper. Den föddes ur funderingar över hur en skola förändras om någon med låg status plötsligt får en plats bland de populära. Jag ville också jobba med klassiska roller som den elaka populära tjejen men göra dem mänskliga och relaterbara. Här kommer berättelsen i korta drag:

Amanda och Lejla drömmer om att högstadiet ska börja. Om hur de den första dagen ska göra entré – lite vuxnare, lite mer spännande, lite mer än tidigare. De ska slå alla med häpnad!

Men något går fel de där första svindlade veckorna av det nya livet. Lejla gör succé på den nya skolan, medan Amanda sorteras bort. Hon blir ett skabb-barn, en nobody. Med tiden slutar till och med Lejla hälsa på henne i korridoren.

Men det nya livet är inte riktigt som Lejla tänkt sig heller. Hon känner sig kvävd av förväntningar på hur en tjej med hennes status ska bete sig. Och det blir inte lättare av  att medan hennes nya vänner dagdrömmer om vilka killar de vill hångla med, så har hon bara tjejen från sitt handbollslag på hjärnan …

Amanda hittar till slut en vän i självvalda outsidern Jennie, manga-fantasten med stora tyllkjolar och noll problem med att inte vara välkommen bland de andra – de är ändå idioter hela högen. Men hos Amanda lever fortfarande en dröm om att bli inkluderad. Och när hon får chansen att förverkliga sina musiker-drömmar och spela i ett band med en av skolans populäraste killar, har hon svårt att stå emot. 

Plötsligt står Amanda inför valet att behålla sin nya bästa vän eller återförenas med sin gamla. Och hennes val kommer att påverka hela skolans hierarki.

Jag hoppas ni tycker om den här nya versionen! 

---

Hur känner ni för följebrev? Lätt, svårt? Hur mycket tid lägger du på att skriva det?

Skriv på!
Alexandra Dahlberg
@alexandraskriver