Det perfekta slutet

Vi står och väger på 88.000 ord, och det är dags att skriva ihop slutet på vår berättelse. The end. De allra sista meningarna där vi skickar iväg läsaren med en känsla som förhoppningsvis varar för evigt. Vi ska knyta ihop säcken med en legendarisk chef’s kiss och ett ljuvligt au revoir.

Tufft uppdrag, alltså.

Min erfarenhet säger mig dock att slutforceringen inte enbart handlar om att krafsa ihop de absolut sista raderna i boken. Här ingår även att finjustera valda ställen i övrig text – för att bygga upp allt inför det perfekta slutet. Jag skriver ju heller inte kronologiskt, så mitt slut kan vara ganska utvecklat redan i ett tidigt skede, men det är ändå fortfarande en smutsig kolbit som behöver slipas om till en Cullinandiamant.

Det är framförallt tre saker som kan gå fel:

– Slutet blir förutsägbart. Eller ännu värre – det blir cheesy, klyschigt och skittöntigt.

– Slutet blir för komplicerat. Du har så många lösa trådar du ska försöka få ihop – så istället sitter du insnärjd med armar och ben i ett klibbigt spindelnät och kommer ingenstans.

– Slutet blir bara rätt och slätt uselt.

Och precis här vill jag att vi ägnar manusförfattarna David Benioff och D.B. Weiss en tanke.

Inte facit.

För det går fan inte att göra det sämre än dem. Det är helt omöjligt. De är sämst någonsin på att skriva ett slut, punkt slut.

Ja, för vi kan väl i alla fall enas om att slutet på Game of Thrones är det tveklöst sämsta i världshistorien? Ett fiasko som saknar motstycke, jag blir fortfarande upprörd bara jag tänker på det.

Mörda Daenerys Targaryen bara sådär? Skicka iväg Jon Snow till den där muren? Igen?! Vad fan ska han dit och göra?! Och att låta Bran Stark bli kung över de sju kungarikena, vad är det för jävla dumheter? Herregud, alltså…

Med det sagt är det självfallet fruktansvärt svårt att få till ett perfekt slut som gör alla glada och nöjda. När man som jag dessutom skriver inom feelgoodgenren har man även ett extremt viktigt löfte till läsaren att infria – och det får under inga omständigheter brytas. Det finns liksom en helig överenskommelse om att slutet måste lämna en bra känsla i magen.

Själv älskar jag, och säkert många med mig, det oväntade slutet. Jag vill ha en sista twist, men den får samtidigt absolut inte göra läsarna besvikna, vilket gör det hela till en rejäl utmaning. Och här får vi väl verkligen hoppas att Nya grannar och gamla ex levererar…

Hur skriver du det perfekta slutet?