I dagens gästbloggsinlägg berättar Richard Beer om hur han gick från reporter och pseudonym till romanförfattare på riktigt.
——————————————————————
Romandebutant vid 72 år, det kan väl inte vara seriöst?
Mesta tiden i ett ganska hektiskt och kringflackande livhar jag dock varit en storläsare och flitig skribent.
De tre musketörerna slukade jag redan vid elva års ålder. Kort efter den inspirerande läsningen i mitt pojkrum på Kungsholmen tog jag mig an författandet av en episk roman utspelad i Renässansens Frankrike. Det fyllde tre skrivhäften innan mitt självkritiska inre (omdömet var inte helt utsuddat) drog slutsatsen att projektet var vedervärdigt. Min svensklärare som också lärde ut historia och berömt mig några månader tidigare för ett skolföredrag om slaget vid Lützen, skulle há lidit av att läsa detta klumpiga litterära försök. Jag visade givetvis aldrig dessa handskrivna sidor för någon.
Min familj har franska rötter och när jag just fyllt 22 flyttade jag till Paris och blev senare fransk journalist. 1976 sände en Paristidning mig till Sverige för att bevaka ödesvalet som Olof Palme förlorade mot Thorbjörn Fälldin. Yngst bland alla utsända reportrar. Sedan var jag fast i utlandsrapporteringen under många decennier för medier från olika länder. Jag skrev ett par fackböcker påsvenska. Då och då blev det smärre försök till spänningsromaner i internationell miljö. Sanningen är tyvärr den att det inte är givet för en samhällsorienterad skribent att skriva bra fiktion. Skrivprocessen är väldigt annorlunda.
2014 bodde jag i Brasilien och kunde på läktarplats följahur svenska Gripen slog ut det franska stridsplanet Rafale och amerikanarnas F-18 i ett anbud om över fyrtio miljarder kronor. Jag misstänkte att det förekommit mutor. Internationell vapenhandel går till på det viset. Men ska svenska skattebetalare vara med om att finansiera fiffel? Så löd min vinkel. Efter ett års grävande hopade sig indicierna.
Men Uppdrag granskning tackade nej i slutänden. Här förekom inga bindande bevis i inspelat material. Då föll det sig helt naturligt att skriva en nyckelroman om undersökningen under fingerat namn. När Som skakar Sverige i dess grundvalar utgavs 2017 var det ingen som visste att Richard Beer döljde sig under författarnamnet Lars Amber. Lyckligtvis var det ingen som ville åtala mig och vid bokmässan i Göteborg 2018 kunde jag medverka i en animerad debatt om svensk vapenhandel under eget namn.
FÖRANKRAD I VERKLIGHETEN
Framför allt hade jag funnit min rätta genre: författare av politiska thrillers stadigt förankrade i verkligheten. 2021, mitt under pandemin, publicerades Tryggare kan ingen vara, fortfarande under pseudonymen Lars Amber. Denhandlar om den internationella komplotten bakom mordet på Olof Palme, belagd genom ny research. Lars Amber skulle nu utgöra början på ett varumärke var det meningen. Samma år utgavs en experimentell roman på engelska, Fear is the Key, även den signerad Lars Amber. Ett pionjärarbete: 40 procent av texten i den romanen skrevs nämligen helt av en AI-modell. Och det var med algoritmer två generationer före ChatGPT!.
Jag var ändå frustrerad. Jag hade som skribent lyckats förlika mina yrkesfärdigheter som reporter med den fiktiva dramatikens skapande frihet. Det var därför dags att återuppliva Richard Beer i bokpublikens ögon, insåg jag.
INDIGNATION
Amok 2029 släpptes i Sverige denna vår (Hoi Förlag) och fick bl.a. en respektabel fyra i betyg av Bibliotekstjänst. Under senare år har min indignation inför människans oförmåga att hantera växande globala hot vuxit starkt. Jag tänker då först på klimatförändringarna samt att en klar majoritet länder nu styrs av autokrater, ända in på våra knutar så att säga. Samtidigt har ett tredje hot materialiserat sig: AI. Fast den blixtsnabba it-utvecklingen kan ju också ses som en positiv utmaning. Jag vill inte dölja att den extraordinära AI-potentialen fascinerar mig. Blandar man dessa ingredienser och blickar ytterligare ett par år framöver blir Amok 2029 det litterära resultatet. AI är inte längre medförfattare utan den egentliga huvudpersonen i min dystopi. Som författare driver jag verkligheten till sin fiktiva spets. Och sensmoralen lyder: än är det inte kört för mänskligheten.
Men framför allt: genom att inte dölja mig bakom en pseudonym har jag äntligen blivit författare på riktigt.
Debutantbloggen 