I måndags morse mördades en kvinna i Ursviksskogen i Sundbyberg.
Hon ströps till döds på femkilometersslingan under sin morgonrunda och hela skogen stannade till i chock.
Mona Jansson, Erik Selenius, Pysse Berglund och de andra utredarna på Solnapolisen kastades in i en utredning full av obehagliga överraskningar, mystiska misstänkta och underliga irrvägar.
Idag, torsdag den 13:e Juni, har utredningen pågått i tre dagar och hela Sverige är lamslaget av den otäcka händelseutvecklingen i Solna och Sundbyberg.
Nya mordoffer dyker upp på löpande band och utredarna ställs inför en utmaning som verkar dem övermäktig.
Värmeböljan vägrar släppa sitt grepp om Stockholm och jakten på den vansinnige mördaren tycks närmast utsiktslös.
För varje minut som går riskerar ytterligare kroppar att lemlästas.
Förvirringen hos utredarna är stor, och tiden är knapp.
Ungefär så ser läget ut i vår debutroman Medaljmorden.
Tidslinjen som vi arbetat med i flera år är just nu.
Medaljmorden utspelar sig i Juni 2024, och det känns nästan lite surrealistiskt att sitta och korrekturläsa manuset under exakt samma vecka som den fiktiva berättelsen faktiskt äger rum.
Genom att korrekturläsa ”i manusets tidslinjes realtid” blir några saker blir dessutom uppenbara:
Nej – det är inte det minsta mörkt vid klockan nio på kvällen den 12:e Juni.
Nej – det är inte 32 grader i skuggan och stekande sol (snarare 15 grader och jämngrått).
Och nej – häggen blommar inte längre (tack redaktörs-Annika!) och knappt heller syrenen.
Vi stryker det där med skymning vid niotiden, och att häggen blommar för fullt.
Det andra får vara kvar.
Men är det verkligen rätt saker som blir kvar?
Vi har gått igenom den första redaktörsrundan.
Vi har strukit, lagt till och till och med kastat om ordningen på några kapitel.
Vi har gått igenom den andra redaktörsrundan.
Strukit igen, lagt till lite mer, ändrat ett par faktafel, och putsat på några kapitel.
Och nu är vi redo för korrektur. Eller är vi det?
När vi börjar nagelfara manuset på allvar så hittar vi inte ett fel.
Vi hittar 100.
Och de rena felen känns som det minsta problemet.
Vi hittar konstiga formuleringar, meningslösa upprepningar, grammatiska fel, onödiga svordomar, taskigt flyt, och framför allt hittar vi det dåliga självförtroendet igen.
Var verkligen inte texten bättre än så här?
Nåja. Vi är nöjda med storyn och berättelsen i sin helhet, och kan vi bara få igenom våra rättningar så kommer det bli bra.
Men korrekturläsningen är en omskakande upplevelse.
Minst tre ändringar per sida hittills, och nu måste vi faktiskt sluta blogga för idag och kasta oss över den sista delen av manuset.
Precis som för våra utredare den 13:e Juni är förvirringen stor, men tiden knapp.
Ha en fin (skrivar?) dag!
reichard.reichard
Debutantbloggen 