Det är dags att ta tag i kapitel ett i Julia Camerons Lev kreativt. Emma Kanckos skrev ett läsvärt inlägg på samma tema i onsdags, vilket jag kan rekommendera för läsning. Hon skriver bland annat om hur hon tar sig an de dagliga morgonsidorna och konstnärsdejten som ska göras varje vecka. Och om konceptet skuggkonstnärer. I det här inlägget kommer jag att utgå från titeln på det första kapitlet: Återerövra känslan av trygghet.
I skrivande stund befinner jag mig i den lilla och vackra staden Agde i Frankrike. Jag känner att jag verkligen utmanar temat trygghet genom att resa ensam till en okänd stad, till ett land vars språk jag inte behärskar, och där bo i ett 1600-talshus som gör underliga ljud när det blåser, och det blåser hela tiden, och läsa Bret Easton Ellis ruggiga roman Skärvorna som handlar om galna seriemördare och stalkers som ger sig på ensamma människor i stora hus. Till råga på allt har jag kanske fått en fästing på foten! Den här resan har skakat om mig en smula och jag känner mig lätt uppjagad när dag fyra sakta går mot sitt slut.
Men det är inte den sortens trygghet som Julia Cameron pratar om. Det handlar om att känna sig trygg i ens strävan efter att leva ett kreativt liv. Varför skulle det kännas otryggt då, kan man fråga sig? Det finns väl inget farligt i att skriva böcker? Ingen verklig risk man utsätter sig för?
Efter att redan har jobbat med den här boken/kursen ett par varv, trodde jag inte att just inledningskapitlet skulle påverka mig särskilt mycket. Men det visade sig att jag fortfarande har några oläkta sår från det förflutna. Gamla rester som ligger och skräpar och drar till sig tankar som på dåliga dagar kan skapa grubbel.
En av veckans övningar syftar till att sätta ljuset på inre, ofta omedvetna, negativa tankar om ens eget skapande. Vad får oss att tänka saker som Vem tror du att du är? Du är ingen riktig författare/konstnär/skådespelare… Är det bara Jante-lagen eller kommer de från sår som någon har gett oss? Genom att göra en kort tidsresa tillbaka i tiden hittade jag faktiskt några dammiga minnen från personer i min närhet som har sårat mig och tolkningar av dessa medvetna eller omedvetna kommentarer lever kvar som ”sanningar”. Vilket de såklart inte är, men de är ändå skadliga. Genom att syna dem i sömmarna och skapa nya tankebanor i form av affirmationer kan de här såren börja läka.
Det var egentligen inget stort, det mesta faktiskt banala och meningslösa pikar man ibland slänger ur sig, saker sagda som skämt och som jag själv säkert har gjort mig skyldig till ett flertal tillfällen. Men eftersom jag fortfarande minns dem kan det vara på sin plats att en gång för alla plocka upp dessa gamla smutskläder, skaka av dem och se dem för vad de är. För att bli av med dem ska också deras motsats formuleras i ord. Det är affirmationerna. Jag är lite smått skeptisk till deras påstådda kraft men, varför inte, nu kör vi ju.
Vi börjar med en enkel och harmlös. En vän slängde för kanske tjugo år sedan ur sig att jag inte är ett ”riktigt fan” av en artist vars musik jag avgudade vid den tiden, för att jag inte köpte alla cd-skivor jag hittade på en loppmarknad. Herregud, vilket monster! Eller hur? Eller kanske inte. Hur kan jag efter så lång tid fortfarande ens minnas detta?! Min hjärna verkar dock ha förvandlat detta till: ”Du är inte passionerad nog för att vara en autentisk kreativ människa.” Intressant ändå. Och lite pinsamt. Men affirmationen bör då alltså bli: ”Jag bryr mig om saker på riktigt.”
Andra sår, mer eller mindre illvilliga kommentarer, som har förvandlats till monster under åren, här omgjorda till positiva affirmationer: ”Jag kan visst lära mig att spela ett instrument!” ”Jag kan uttrycka min åsikt så att folk förstår och lyssnar!” ”Jag kan vara stolt över mig själv och min kreativitet!” ”Jag duger!”
Det är lätt att känna sig larvig och lättkränkt, särskilt om man står i ett tomt hus och säger dessa saker högt. Men det handlar nog inte så mycket om ett lättsårat ego som man först kan tro. (Men också: än sen om det gör det? Är man sårad så är man, och det kan stå i vägen för ens drömmar.) Oavsett hur den där negativa tanken slagit rot så finns den där. Kanske är vi inte mest ledsna på personen som sa något en gång i tiden? Kanske är besvikelsen egentligen riktad inåt för allt vi har sagt till oss själva? Och har vi under så många år kallat oss själva för icke-autentiska, hjälplöst omusikaliska och pinsamma är det inte konstigt att det känns farligt att närma sig ett kreativt liv igen.
Genom en märklig slump visade det sig att jag har en bekant här i staden. Igår kväll blev jag hembjuden på middag. Hennes far är en framgångsrik musiker som jobbat ett helt liv professionellt med musik på en massa olika sätt. Helt plötsligt befann jag mig i musikrummet med hela familjen medan han framförde Wilhelm Peterson-Bergers Frösöblomster/Sommarsång på piano. Det var snudd på magiskt. Lite senare, över ett par glas vin och mycket god fransk ost, pratade vi om litteratur och musik och hur konsten i alla dess olika former kan trösta människor och skapa gemenskap, något han vid flertalet tillfällen upplevt när konsertbesökare kommit fram efteråt och tackat och ofta delat med sig av en personlig historia. Men vi pratade även om hur små, elaka eller tanklösa kommentarer, kan sitta kvar och skava som en tagg i skinnet efter många långa år.
Jag tänker att om någon som jobbat heltid med musik under hela livet också kan minnas liknande kreativa attacker och fortfarande känna sig besviken över dem, tycker jag att det är helt okej för oss debutanter att också ta de här sakerna på allvar. Vi behöver börja utmana gamla tankebanor och ersätta monstren med nya sanningar om oss själva.
Till slut vill jag citera ur Julias första kapitel. Det kan hjälpa om det här med affirmationer inte känns helt bekvämt:
When we first start working with affirmations, they may feel dumb. Embarrasing. Isn’t this interesting? We can easily, and without embarrassment, bludgeon ourselves with negative affirmations: “I am not gifted enough/not clever enough/not original enough/not young enough…” But saying nice things about ourselves is notoriously hard to do.
Har du ”sanningar” om dig själv liknande mina som du skulle behöva bli av med? Hur gör du för att slippa dem? Dela gärna med dig av dina tips i en kommentar här eller på facebook/instagram.
Debutantbloggen 
Pingback: Lev kreativt – vecka 2 | Debutantbloggen