Om att hantera kritik, lite om Duke Ellington och om kexchoklad

Den här veckan har varit tuff. Lev kreativt kapitel 3 utlovar en känslomässig berg-och-dalbana. Energi, ilska, glädje och sorg kan prägla den som tar tag i teman som kritik, skam och växande. Jag har gått igenom alla dessa känslor, och har nu kanske kommit ut på andra sidan en aning starkare.

Helst skulle jag vilja skriva om en av essäerna i kapitlet. Den som handlar om synkronicitet. Det är mycket lättare och roligare. Och jag har tidigare verkligen upplevt det som Julia Cameron skriver om – känslan av att universum vill att jag (och alla andra) ska leva ett kreativt liv och hjälper mig att göra det. Dörrar har öppnats, rätt person har dykt upp, replokaler hittats, finansiering löst sig precis när det har behövts. Det är coolt och, som sagt, ett trevligt ämne att skriva om.

Men den här veckan har inte handlat om det. Den här veckan har jag tvivlat. På min text, mitt konstnärskap och på vägen framåt. Därför handlar det här inlägget istället om ett annat fokus i kapitlet – det handlar om kritik. Konstruktiv kritik är en guldgruva och en förutsättning för att nå ända fram med ett bokmanus. Det tror jag är sant hur länge man än har hållit på med att skriva böcker. Jag vill fortsätta skriva länge till och därför vill jag bli bra på att hantera kritik. Som tur är kan man träna sig i det.

Som lärare har jag många års erfarenhet av att ge feedback, men som författare är jag ännu ovan vid att sitta på andra sidan av det bordet. Det är otroligt nyttigt och lärande för mig som pedagog och, såklart som författare. Jag blir påmind om hur det känns att visa upp det man gjort för kritiska ögon, bara det en utmaning. I Lev kreativt läser jag om hur många alster det är som aldrig når så långt. Av rädsla för att utsätta sig för andras dom över ens kreativa skapelse är det många som ger upp när det börjar närma sig det stadiet. Manus stannar i skrivbordslådan och ser aldrig dagens ljus.

Jag är glad att mitt debutmanus inte stannade i skrivbordslådan!

Det är viktigt att välja rätt feedback vid rätt tillfälle, skriver Julia Cameron. En konstnär eller författare måste lära sig att skilja på nyttig och skadlig kritik. Nyttig kritik kan vara direkt och tuff, det är helt okej. Det viktiga är att den får oss att komma vidare med en känsla av insikt om vad som saknas. Den förser oss med nycklar och kartor som leder mot målet. Skadlig kritik däremot är vag, skammande i tonen, ibland missvisande och lämnar oss med en känsla av att ha blivit tillplattade. Den stjäl vår energi och gör det svårare att komma vidare.

Jag tror att det kan hjälpa att ibland försöka separera hjärna och hjärta när det handlar om feedback. För ofta är det nog så att en och samma kritiker kan ge både skadlig och konstruktiv kritik i samma samtal. Jag har försökt att jobba så. I en hög har jag lagt det som hjälper mig framåt. I en annan det som inte gör det. Sedan ger jag mitt inre konstnärsbarn en kram och en kexchoklad och fokuserar på den första högen. Jag har inte tid att hamna i ett självömkansträsk. Eller med Duke Ellingtons ord, som passande nog fanns med i veckans kapitel (på tal om synkronicitet).

I merely took the energy it takes to pout and wrote some blues.

Han får det att låta lätt, Duke. Vårt skrivande är personligt och en del av oss. Därför blir kritiken också en kritik av den som befinner sig bakom pennan. Det är naturligt och kanske viktigt att också ta vissa saker personligt? Om vi inte bryr oss alls och betraktar vår text som enbart en professionell produkt utan känslor inblandade, vart hamnar vi då? Vi är ju inga robotar. Men det är inte heller den som ger kritik. Ibland kommer saker ut på fel sätt, det blir missförstånd och man kan prata förbi varandra. I arbetet med att bli bättre på att hantera kritik behöver vi nog ha med det perspektivet också.

Nu kommer jag ändå in på synkronicitet. För i slutet av veckans kapitel finns en punktlista med råd när man hanterar alla former av kritik, både nyttig och skadlig. Jag vill återge den i sin helhet här, för kanske kommer den precis lägligt för någon annan också.

  • Ta emot kritiken helt och hållet och bli klar med den
  • Anteckna begrepp och uttryck som stör dig
  • Anteckna begrepp och uttryck som du tycker verkar användbara
  • Gör något riktigt närande – läs en gammal, lysande recension eller erinra dig någon positiv kommentar
  • Kom ihåg att även om du har åstadkommit något riktigt dåligt, så kanske det var nödvändigt för att du skulle komma vidare till nästa steg. Konst mognar långsamt och kräver tillväxtstadier där den mest liknar en ful ankunge.
  • Läs igenom kritiken igen. Påminner den om någon kritik du fått i det förflutna – särskilt i barndomen – sådan kritik som väckte skamkänslor? Erkänn för dig själv att den här kritiken utlöser smärta i ett gammalt sår.
  • Skriv ett brev till kritikern – ett som du förmodligen inte postar. Försvara ditt arbete, och erkänn vilka kommentarer, om det fanns några, som du blev hjälpt av.
  • Tillbaka upp i sadeln. Bestäm dig omedelbart för att göra något kreativt.
  • Gör det. Kreativitet är det enda botemedlet mot kritik.

Efter min lilla svacka känner jag mig nu uppe på banan igen. Jag har återfått min tro på det jag gör och även energin. Jag är redo att ta tag i alla de goda råd jag har fått. Nu kör vi!

En kall dag när jag som mest behövde det lyssnade universum: en kexchoklad ramlade ner ur en automat på en perrong precis när jag stod intill! Tack för det universum!

Lämna en kommentar