Om vi mot all förmodan lyckas hålla oss borta från saxen och köttar på är vi snart äntligen uppe i våra 75.000 ord. Nu börjar vi snart också skymta mållinjen därframme i horisonten, 90.000 ord är hyggligt nära.
Det är bara några smågrejer kvar att lägga till. Mer gestaltning av miljön, förbättra dialogen, utveckla en karaktär, kanske lägga till det där stycket som du inte förrän nu visste var det egentligen hörde hemma, lite småfix, finlir, synonymer och enstaka detaljer…
…och vips var vi tydligen uppe i 88.000 ord? Va? Vad fan hände nu?!
Exakt så här brukar det vara för mig. Vid 75.000 ord finns det någon form av märklig brytpunkt. Istället för att försöka ta mig framåt måste jag nu börja hålla emot, så att jag inte svävar iväg och berättelsen växer och blir alltför stor och komplex. Och här tvingas jag, och kanske fler med mig, följaktligen tänka på J.J.R. Tolkien.
Vi ska nämligen försöka att undvika att göra som honom. Nu ska vi verkligen inte fläska på med hans detaljrikedom och alla fantastiska världar han målade upp – och vi ska absolut inte hitta på ett eget språk. Har vi hastigt och lustigt färdats från 75.000 ord till 88.000 handlar det snarare om att tänka kärnfullt. Värdera vad alla nya tecken tillför, och tänka över syftet med varje enskilt kapitel.
Det är också i den här fasen som jag börjar stryka. Ett steg bakåt, två steg framåt – för texten kommer garanterat att försöka sig på att expandera ändå.
Har du också en text som sväller betänkligt efter 75.000 ord?
Debutantbloggen 