Innan jag skrev…

Hej kära bloggläsare! Idag är det jag, Jocke, som står för bloggandet.
Jag tänkte berätta lite om min långa resa från ung man med grandiosa författardrömmar, till medelålders halvgubbe med den värdefulla insikten om att drömmarna först måste skrotas för att kanske någon gång kunna uppfyllas.

Mitt skrivande har vandrat längs en vindlande stig som tog sin början någon gång på mellanstadiet när en lärare påstod att jag var ”en god berättare.”
”Du kanske borde bli författare när du blir stor” är en jäkla sak för en lärare att säga till ett barn, men där och då var det redan för sent.
Författardrömmen var född, och med den föddes också – som debutantbloggens ständiga rubrik så träffsäkert beskriver – en hel del ångest och en lång radda vedermödor.
Till en början funderade jag nog inte så mycket över saken, men varje gång vi fick skrivläxor i skolan så inbillade jag mig att jag hade ganska lätt för dem.
För mig, som inte var särskilt bra på något annat, blev skrivuppgifterna roliga tillfällen att för en gångs skull få vara lite duktig på något.

Och med tiden växte intresset för att skriva.
Som tonåring började jag läsa böcker.
Nej förresten, jag började sluka böcker.
Flitigt och girigt plöjde jag igenom mina föräldrars bokhyllor och en dröm föddes.
En dröm om att någon gång själv skriva en bok.

Den där drömmen har varit långt ifrån glasklar genom åren.
Snarare har den varit en diffus förhoppning om att vid något tillfälle, i en avlägsen framtid, lyckas knåpa ihop en större samling ord som kunde kläs i pärmar, med tillhörande omslagsbild och baksidetext.
Drömmen jag drömde inkluderade även att innehållet i boken skulle hålla magiskt hög kvalitet.
Skulle jag någonsin publicera något, skulle det vara något som inte skulle göra bort sig i mina föräldrars samling av klassiker från Dostojevskij, Hemingway, Strindberg och Selma Lagerlöf.
Och utöver drömmen om mästerverket fanns även det där romantiska skimret om vem jag själv skulle bli om jag någon gång gick i mål med min dröm.

I väntan på den stora berättelsen…

Min stora författardröm gjorde att jag under många år konkade runt otaliga skrivblock i mina väskor och ryggsäckar.
Skrivblocken följde med mig på caféer och uteserveringar.
De plockades fram i parker och bibliotek.
På tåg och på bussar.
De följde med mig i min stora resväska på mina resor runt i världen.
Det klottrades i dem på båtar över Atlanten, på avlägsna stränder i Vietnam och på smutsiga vandrarhem i Kairo.
Jag försökte skriva som en ung Klas Östergren, med stänk av Haruki Murakamis magiska flyt.
Jag försökte skriva en modern variant av ”Gösta Berlings saga”, med den rena melankolin lånad från ”The Great Gatsby”.
Jag försökte skriva poesi som Edith Södergran och rå realism som Charles Bukowski.

Efter alla otaliga och hopplösa försök att imitera mig fram försökte jag till sist hitta min alldeles egna röst.
”Hohooo! Vart är du Jocke? Vad vill just du säga? Vad vill du egentligen berätta?”
Svaret hördes som en svag viskning från skogen. ”Snälla sluta. Jag vet inte. Allt verkar redan blivit sagt…”

Nej, det var ytterst sällan jag lyckades plita ner något särskilt bra i de där skrivblocken, men ändå gav de mig något.
Mest av allt en sorts identitet.
”Den där killen kanske är lite intressant och djup”, föreställde jag mig att de andra ungdomarna på tågstationen tänkte när jag plockade fram mitt nötta skrivblock.
Den jag lyckades lura allra mest var nog mig själv. ”Jag är nog lite unik ändå, som sitter här och skriver klockan fyra på morgonen på ett tak i Mexiko.”

Men trots all förvirring och taffliga försök till litteratur så fyllde de där skrivblocken någon sorts funktion.
Framförallt höll de den där fåfänga drömmen vid liv.
Tack vare skrivblocken var portalen till den stora historien, som kanske plötsligt skulle börja skriva sig själv, ständigt öppen.

De allra flesta av de där gamla skrivblocken har försvunnit genom åren.
Några stals från ett hotellrum i Peking.
Ett av de bästa åkte iväg med en tuktuk i Bangkok.
En sorglig samling av dem eldades upp en kulen vinternatt i Stockholms skärgård, och ytterligare några försvann i en flytt.
Gemensamt för alla skrivblock var att texternas kvalitet varierade från medelusel till genomusel.
Under åren fick jag liksom aldrig till det.

Häromdagen tittade jag igenom några av dessa nötta och trötta skrivblock och greps av samma gamla skamfyllda känsla som alltid.
Men så skakade jag av mig rodnaden och såg dem för vad de var: nämligen träningsredskap.
För när jag höll på med mina eviga inledningar, knasiga bläckplumpar, och tafatta försök till pekoral poesi så var allt bara träning.
Att mina försök skulle rinna ut ett litterärt mästerverk var egentligen alltid en orimlig utopi.

Alla dessa ord som aldrig blev något…

Så någon gång i trettioårsåldern lade jag undan mina sista skrivblock.
Jag gifte mig och fick barn och den fåniga drömmen om att någon gång skriva något alldeles extraordinärt bara dog.
Eller dog och dog…
Den kanske snarare sprack.
Som en glasvas på ett barnkalas vältes den av bollibompa-musik och vilda barnskrik.
Och ur skärvorna föddes något nytt.
En mer realistisk vinkel…

Med den spruckna drömmens torrhet knastrandes i öronen vaknade en metodik och en envishet i mig.
Insikten om att jag aldrig skulle att skriva det där mästerverket som så länge glittrat som en guldskatt i min fantasi fick in mig på ett mer realistiskt spår.
Genom att till sist bottna i mina egna begränsningar kunde jag äntligen börja skriva på riktigt.

Jag hann bli över fyrtio innan jag skrev något som var längre än fem sammanhängande kapitel, och dessutom fick jag svälja min stolthet och ta hjälp av min eminenta medförfattare Caroline för att lyckas.
Tillsammans tog vi oss över hinder efter hinder och fick till sist ihop de där magiska 100 000 orden.
Efter alla år, och alla hundratals påbörjade bokprojekt, så förstod jag äntligen vad som krävdes för att få ihop den där jäkla boken till slut.
Och det var insikten om att mästerverket inte är något man bara råkar fånga.

Mästerverket är en riktning man gnetar sig mot, men aldrig någonsin når.
Men på vägen dit kan man råka snubbla över något ganska hyfsat, om man bara fortsätter kämpa.

Först drömde jag, sedan skrev jag.

Ha en fin dag och njut i solen!
reichard.reichard